Vardagsmat: från persisk gryta till cacio e pepe-bönor

ASIATISKINSPIRERAD TALLRIK MED SOJAPICKLADE ÄGG
Jag gravade egen lax, och skar upp några sämre bitar till kuber som blir någon slags låtsas-sahimi. Serverade detta på en bädd av svartris, gurksallad, vitkål (med soja och majo) och ett sojapicklat ägg. Det man ska tänka på med laxen är att det blir mycket saltare än sashimi så man får lugna sig med saltet i resten av rätten.

CACIO E PEPE-BÖNOR OCH MIKROGRÖNT
Det här är världens enklaste bönrätt och den är ändå så otroligt god. Jag använder små vita bönor från Fagraslätt som jag blötlägger och kokar upp i saltat vatten. Spadet använder jag till att koka ihop rätten. Vill man inte hålla på med egna bönor så finns färdigkokta, exempelvis små vita bönor från Sverige på tetra från GoGreen, eller burk från Bönland. Bägge goda och användbara till rätten. Bönlands variant är snäppet godare (mer saltad gissar jag) men jag uppskattar inte metallburk så mycket, så det blir ändå oftare tetra.

Åter till rätten – man gör en emulsion i botten av en panna på rostade mortlade svartpepparkorn (typ 1,5 matsked för fyra personer), riven parmesan, riven pecorino (eller bara parmesan i det här fallet, vi hade ingen pecorino) och spär ut med bönspadet. Salta efter smak – mitt bönspad är salt så jag har inte i mer. Jag klippte på lite mikrogrönt, i detta fall broccoligroddar, och serverade med smörstekt levain.

TOMAT- OCH NEKTARINSALLAD
Det här fick agera förrätt till en lunch, så lyxigt kan det vara på sommaren! Delade nektariner i små kuber och kvartade babyplommontomater, blandade ihop med massor av hackad basilika, en god olivolja, en liten skvätt sherryvinäger och flingsalt. Toppade med burrata och lite mer olivolja. Serverade med surdegsbaguette. Det här blev gott men kändes som det sista oumpff:et saknades och jag kan inte komma på vad det skulle vara?

TOMAT- OCH RICOTTAPASTA
En väldigt finhackad lök får smälta ner i massor av olivolja innan ett gäng kvartade tomater får puttra på. La till lite citron och honung. Samtidigt får pastan koka och när den nästan är klar blandade jag i pasta och ricotta samt massor av färskmalen svartpeppar. Ricotta blir ju per natur grynig men tyckte det blev gott ändå.

MUSSLOR OCH SOLDATBÖNOR
Jag har en bönkokbok som inspirerade till denna rätt: musslor och bönor. Jag tror det finns en italiensk version som agerat förlaga men är osäker. Oavsett så kokar man bönorna för sig, boken använde soldatbönor och det råkade jag också ha hemma men annars tänker jag att vita bönor eller borlotti för all del kan fungera. Detta gjorde jag dagen innan, bönor håller länge om de får ligga i sitt spad. Såsen gjordes med finhackad lök+vitlök, saltad citron, vitt vin och bönspad. Sen lägger man i bönorna som får vändas runt i såsen innan musslorna läggs på för ångkokning under lock. Jag älskade – härlig variation till musslor, men kanske att vanliga vinkokta är godare. Vi sparade upp med stekt baguette och bjöd några vänner på detta över en lördagslunch.

GHORME SABZI ELLER PERSISK ÖRTGRYTA MED BÖNOR
Mmmmm persisk mat. Det kan ta sådan tid men det är alltid värt det. I ghorme sabzi låter man ett gäng olika örter koka ihop länge. Jag hade på min gryta i kanske 4-5 timmar. I min version sker en lök+vitlök i från början men jag tror inte det är lök i orginalrecepten. Sen steker man lite nötköttsbitar, de ger mest smak så vill man göra vegovariant kan man avstå det. Sen låter man örter fräsa – mest persilja! Men jag hade i lite dill, mynta och pyttelite koriander också. Man fyller på med vatten när örterna fräst (eller buljong men jag tycker det räcker fint med vatten) och låter det stå på i evigheter. På sidan hade jag kokat borlottibönor som jag vände i när jag tänkte att det kanske var en timmes koktid kvar (sjukt mycket på en höft). Till grytan blev det basmatiris och en yoghurtsås.

Nu när vi åker bort blir det väl inga direkta vardagsmatrecept på ett tag, kategorin får vila. Det känns lite konstigt? På ett icke-klagande-vis.

Sensommarens första dagar

Det är august nu. Sensommar i city. En alldeles egen sorts sommar, med sina egna regler och njutningar. Jag som behövt befinna mig i stan under sommartid pga jobb ganska många tidigare år kan meddela att Stockholmsommar i juli har ingenting gemensamt med den här sensommarkänslan när alla är pirriga, vill prata ikapp, uteserveringarna och favoritrestaurangerna är öppna igen. Det sorlet och det livspirret är inte likt en het julidag i Stockholm.

I sommar har jag varit väldigt ledig dock vilket innebar cirka noll dagar i stan, men ändå står man där med en stråk av sorg i bröstet när man tar sista morgondoppet vid sommarhuset. Kallt i vattnet, det fanns redan första veckan i augusti en känsla av annalkande höst. Hela vår sista vecka i Skåne var stranden helt tom om morgnarna, så även den sista morgonen, den när vi skulle säga hejdå.

Vi sa hejdå till sanden, till havet, till spången. Jag grät. Inte länge, inte mycket, men nog kom det en sisådär tio tårar strilandes längst med kinderna. Vemodet på något sätt, känslan av parallella liv. Många som lämnar sina sommarplatser gör det kollektivt, alla sommargäster flyttar hem ungefär samtidigt. För mig är det inte så. Mina Skånevänner kommer precis tillbaka när jag far hem, deras liv fortsätter men bara med mig på långt avstånd. En del av mig är alltid med dem, och därför blir det alltid ett knip i bröstet och tårar i ögonen när jag vinkar hejdå till Skåne.

D och jag körde hyrbilen till Småland. Vi hade en underbar sommarkväll med hans familj. Svärmor hade lagat en otroligt god kantarellpaj och körsbärspaj till efterrätt. Vi njöt av ljumma vindar och sa hejdå för ett tag till även dem, jag och D far ju iväg på vår långresa strax.

Första dagen hemma i lägenheten fick jag en sådan splittrad rusch av energi som kan komma ibland. Jag ville göra ettusenfyrtioåtta saker, göra det värt att vara hemma på något sätt. Rensa och tömma lägenheten inför resan, köpa nya byxor, tvätta all sommartvätt, skriva mina bokrecensioner och laga bönor. Jag lyckades med att laga bönor iallafall, det första jag gjorde när vi kom hem var att blötlägga soldatbönor. Dagen efter lagades det en rätt med saltad inlagd citron, olivolja, vitlök och musslor. Vi bjöd över min älskade vän Antonia och hennes familj för att smaska i oss med stekt bröd. D fick agera äkta insta-boyfriend och fotade åt mig. Jag tyckte detta var ett mycket trevligt sätt att äta musslor på förresten! Kanske är klassiska moules godare men som variation uppskattade jag detta. Det var så gott med soldatbönorna och hur de suger åt sig smaken av citron och mussla. Tackar min bönbok för inspiration till receptet.

På lördagen rände jag runt på stan, jag ville köpa brevpapper och byxor. Tyvärr fanns inte byxorna jag ville prova inne i min storlek så jag fick beställa från nätet, och brevpapper säljs inte på NK längre tydligen. Som tröst köpte jag två praliner till mig och D, NK mint till mig (god bless) och en prinsesstårtepralin till D.

Jag hittade brevpapper på Hedengrens efter att ha letat efter fyrtioelva butiker. Skönt att de hade, men bara en sort, lite trist tycker jag, jag längtar till pappersbutiken i Lund som jag inte besökt på många år men är man intresserad av pappershandlar som jag så måste jag rekommendera Lexis. Någon dag vill jag ha en reservoarpenna, kanske i present till en själv om man lyckas släppa en bok eller disputera. Sjukt att man inte kan köpa sådana på NK längre? Jag var så besviken faktiskt, men det är sådant man kommer över.

Den första veckan i stan flöt vidare. Jag ville se solförmörkelsen som alla andra, men den skymtades inte bakom molnen i Stockholm. Jag och några vänner hade samlas hos Marti, och vi pratade om sommaren istället. Hon hade varit i Galicien med sin killes familj och vi fick smaka på diverse ostar, chark, inlagd bläckfisk och se videos på den berömda cidern i Galicien som man måste hälla upp på ett visst sätt och dricka direkt för att få rätt kolsyrad effekt. Alltså jag måste få prova någon gång!

Jag jobbade, två veckor blev det faktiskt, rekord på länge för mig. Passade på att äta lunch med min vän Andrea på Ox Lan Beef Noodle Soup, ett ställe jag velat prova länge. Nudlarna var sjukt goda! Handgjorda och allt, soppan var mer standard. Jag och Andrea pratade om livet, usch saknar henne så, vi har inte hunnit ses ordentligt som det kan vara.

Samma kväll träffade jag Andreas syster Antonia. Älskar att få vara deras extrasläkt. Vi tänkte kaxigt att vi skulle få bord för två på Miyakodori men det var hopplöst. Vi gick till Rolfs hav istället som tog emot oss med öppna armar.

Vi satt på deras uteservering och åt goda saker som ostron och ceviche.

Sotad lax och tuna melt. Allt var väldigt gott! Men framförallt sjukt trevlig service. Älskar när kocken kommer ut och serverar någon rätt, väldigt fint att höra peppen i hans röst på vad han lagt på tallriken framför en.

Vi avslutade med efterrätter att dela på, bägge riktigt spritiga men goda. Den ena var deras brödpudding som serverades med whisky; det andra en slags glassefterrätt med bär och punsch.

Och med det drog kvällen mot sitt slut. Vi cyklade hem (älskar att vi bor typ grannar) och jag la mig i D:s famn och fick migrän. Så trist, men det var värt kvällen oavsett.

Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie

Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare faktiskt. Jag har bara läst tre titlar av henne men alla satte tydliga spår i mig och jag har beundrat hennes intelligenta penna alltjämt. När hon äntligen släppte en ny skönlitterär bok häromåret efter en lång paus var jag otroligt glad, men sen dröjde ändå tills nu för mig att läsa den.

Klev in på biblioteket i Höllviken och där fanns boken uppsatt på fronten, så jag påmindes om att det var dags för mig att läsa den helt enkelt. CNA har i denna bok valt att skildra några kvinnors liv som hör ihop i periferin, men som lever varsitt liv. Deras egentliga enda likheter är att de är afrikanska kvinnor som flyttat till USA, och alla känner Chia som kanske ändå är bokens protagonist även om varje karaktär har en sektion av boken för sig själv. Chia kommer från en välbärgad nigeriansk familj och med sin bakgrund kan hon unna sig ett arbete som inte prompt gör att hon går runt ekonomiskt, utan lusten kan få styra. Chia är väldigt vacker, väldigt snäll, väldigt rik och en romantiker. Hon vill att kärleken ska kännas, man ska längta, åtrån ska flamma och aldrig ska man känna sig säker. I min mening ett ungt sätt att se på kärlek och som gör att hon träffar fel män, män som är obeslutsamma, inte uppskattar henne såsom man förtjänar i en parrelation och generellt som är en mer eller mindre bra match till henne.

I boken är det pandemi och den existensiella frågan hon fastnar vid är om någon verkligen känt hela henne? En fråga som jag kan förstå, för i en värld där parrelationen är satt på piedestal blir man brutalt påmind om det: är jag någons första val i livet, den personen de alltid skulle välja som favorit?

Boken skildrar också tre andra kvinnor, där en av karaktärerna fått mer ljus på sig än de andra efter boken släpptes eftersom den grundar sig på en riktig person. Kortfattat blev en hotellstäderska överfallen av en rik mäktig man och hon fick aldrig upprättelse för att hennes bakgrund var ansedd tvivelaktig. I boken dyker CNA in i henne som person, faktan överensstämmer inte med verkliga livet men det CNA vill skapa är en tydligare och flerdimensionell bild av hennes fall. På ett sätt tycker jag det är ett märkligt val att göra, för det är en av många historier i boken och på något plan tycker jag att en sådan slags skildring förtjänar strålkastaren på sig. Samtidigt kanske det är ett smart sätt att sätta ljus på tankarna i farten, så fler får ta del av historien.

CNA är skicklig på att skriva och det känner jag fortfarande tydligt genom sidorna, men det var inte en historia med samma bäring som hennes tidigare titlar. Jag har lyssnat på flera intervjuer med henne angående boken och den historien hon beskriver är inte riktigt samma som landar hos mig, men intervjuerna resulterande ändå i att boken gav större behållning när jag förstod hennes vision bättre. Läsvärd ja, men ska man introduceras till hennes författarskap rekommenderar jag En halv gul sol (underbar!) och Americanah (smart!). Eller vad tycker ni?

Min backpackerstil: skaljackor

Backpackerstil-kategorin har verkligen råkat ut för long time no see för att bli lite svengelsk här på bloggen, men kategorin Stil (där ni hittar tidigare inlägg på samma tema, som typ approachskor och cargobyxor) har fått ge vika åt stranduppdateringar och bokrecensioner. Men jag har absolut lagt alldeles för mycket tid på att söka efter vissa perfekta nyckelplagg inför vår kommande backpackersemester, det kan jag lova er. Tema skaljacka är nämligen kanske det svåraste plagget som finns. Dels tekniskt – finns det en riktigt bra regnjacka som också andas? Finns det en perfekt avvägning av nedpackningsbar och snygg passform?

Kanske, kanske inte. Det som är så svårt är också prislappen enligt mig. Ska man ha en riktigt erkänt teknisk jacka, behöver man lägga flera tusen och det känns som valet därför är ännu svårare, det är ett så stort köp. Man hade ju gärna köpt något billigare men hur vet man att jackorna håller vad de lovar? På vår resa kommer alla slags väder förutom alpint vinterväder råda. Vi kommer vara i Patagonien troligen lagom i tid för höstduschar och vindrusk, vi kommer vandra i Peru när det fortfarande är svensk sommar i temperatur men med risk för skurar, vi kommer ha tropiskt sommarväder. Jackan vill jag är så teknisk så möjligt så det klarar av Patagonien men jag orkar inte har en så tung jacka, och inte en för tät så den går att använda på många vandringar framgent också. Det blir också en enda jackan jag egentligen kommer ha med mig, så någon slags snygghetsfaktor i form av färg eller form vore ett plus. Jag har spanat på några:

ARC’TERYX BETA SL
GÅR det ens att göra ett sådant här inlägg utan Arcteryx? Nä, troligen inte. Det svåra med märket för mig just nu är att det är så överdrivet inne rent modemässigt men de gör också några riktigt tekniska produkter. Prislappen har stigit raskt senaste åren och jag landar därför i frågan – är det värt det? Hur bra kan en jacka vara? Beta-serien består av flera olika jackor men den som känns aktuell är SL: tunn, lätt och har en snygg passform. Tyvärr prasslar den rätt mycket (kändes som det när jag provade den iallafall), och den finns inte inne i några färger jag egentligen vill ha. Dock har jag kanske lyckats hitta en färg från förra säsongen som jag jagar efter, och annars står den här färgen som också är på rea som ett alternativ.

KLÄTTERMUSEN ALLGRÖN 2.0
Roligast vore att få bära svenskt på resan. Allgrön är Klättermusens mest praktiska jacka och mest tekniska. Den är mjuk och helt oprasslig, ganska lång bak mot rumpan vilket är bra men ger inte en favoritpassform kanske, och den finns i en vit färg jag kan tänka mig, även om det inte är nummer 1 på önskelistan. Det negativa är att recensionerna är blandade avseende andningsbarhet och det är ju därför jag skulle vilja ha den överhuvudtaget, för förmågan att kombinera användningsområde. Och prislappen är ett stort minus.

PATAGONIA TORRENTSHELL
Enligt många forum är detta den perfekta jackan i relation till prislappen. Betydligt billigare än de övre alternativen men presterar i närheten av dessa. Dock inte lika packningsbar och smidig i sin natur. Patagonia har dock livslånga reparationer, och det vore lite fett att stå i Patagonien med en jacka med Patagonia-logga, det ska jag absolut erkänna. Men jag är osäker på hur väl den andas och hittar inte riktigt mitt svar hur många reddit-trådar jag än läser, det kanske primärt är en regnjacka ändå? Detta är den enda färgen jag är sugen på av nuvarande urvalet dessutom, sand- och brunfärgade jackor finns inte i sikte.

STELLAR EQUIPMENT ULTRALIGHT SHELL 2.0
Stellar är ett svenskt Åre-baserat märke som satsar mycket på tekniska material och är mindre fokuserade på trender vilket man ändå upplever att exempelvis Arcteryx är. De gör ett väldigt lätt skal, som är regnsäkert men lite osäker andningsförmåga. Tyvärr är deras olivgröna skal slutsålt och D kommer nog köra deras blåa så vi kanske inte ska se ut som ett tyskt matchande personärspar trots allt. Vi får se!

I mitt materialhetsande försöker jag också kika på gamla foton från vandringar, för att påminna mig om allt man längtar till.

Lofoten på väg mot Kvalvika 2018, min första riktiga vandring. Förödande att börja med kanske en av jordens vackraste platser.

Lofoten 2023, min vän Mathilda bodde där en sommar och vi gick på festival! Men vandrade också bland annat Munken.

Och även här är det Lofoten men 2018. Ofta regnigt men lika vackert för det.

Och en egen liten påminnelse till mig själv om att storslagna vyer och läkning från naturen inte kräver det senaste i prylväg. Jag har varit på Lofoten tre gånger (2016, 2018 och 2023), första gången med en riktigt tung och tät seglingsjacka, ett par halvbra tights från SOC och en syntetisk tröja jag fick när jag sprang något lopp veckan innan. Nog njöt jag lika mycket av fjordarna för det. Man ska såklart inte förringa att det finns en säkerhetsaspekt av att vara varm och torr men jag har det basala i min garderob faktiskt, det finns underställ i merinoull, vandringsbyxor, fleece osv. Att unna mig en riktigt teknisk skaljacka eller en snygg bandana handlar om andra drifter helt enkelt, och det är bra att påminna sig om.

Stocken, Mollösund och Nösund

Det bästa med sommaren är att sova över med vänner tycker jag. Det är så mysigt att hälsa på folks små sommarparadis och ha oändligt med tid ihop. Med det i åtanke styrde jag och D kosan mot västkusten ett par dagar. Vi har tre kompisar med hus nära varandra, av en ren slump. Annars är ju känslan att avstånden med bil är stora på västkusten, så det såg vi som en lyxig grej.

Första anhalten var Mollösund. Det är så pittoreskt här i krokarna! De låga vita husen och tegelpannorna. Solen sken och nästan brände oss i pannan medan vi väntade in två vänner.

Bland annat Rana som ni kanske känner igen som Magdoktorn. Om inte så rekommenderar jag hennes instagram varmt för den som har IBS eller liknande symptom.

Vi åt charkbricka ihop och pratade om livet. Livet som 30+ är bra mer komplicerat på många vis än när man var 20-något vilket vi påminde varandra om. Vi pluggade ihop, en termin mellan oss, och har jobbat på samma sjukhus många år. Att gå från 20-något på kårfester till att vara runt 35 med allt vad det innebär är kontraster på många vis. Vissa saker är enklare, man har en tydligare plats inom sig och känner sig tryggare som person. Jag gör det iallafall, känner mig mer grundad på något vis. Men problemen man hade förr av karaktären ”varför svarar han inte på mitt sms”, ”undrar om jag klarar tentan”, ”kommer vi få biljetter till den där festen” känns väldigt bagatellartade när man redan nu i 30-något får möta större och mer existensiella frågor.

Efter en mycket trevlig eftermiddag sladdade vi vidare till Stocken. Det var faktiskt i Stocken som jag publicerade mitt allra första blogginlägg. Jag låg i en säng på ovanvåningen i Annas hus, pirrig och dan. Två år senare idag, känns väldigt fint att bloggen följt med. Iallafall, i Stocken väntade Anna och hennes Daniel. De hade dukat upp med otroligt goda skaldjur och vi levde livet, både jag och D älskar ju marin mat så att bjuda oss på pinfärska havskräftor och räkor är minst sagt publikfriande.

Vi vaknade upp till sämre väder och löften om annalkande vindar som gjorde att vi behövde flytta deras båt, en eka med utombordare som vi för två år sedan bland annat fiskade makrill med.

Och bada måste man göra oavsett väder, men det vet ni redan är min inställning.

Eftersom vindarna skulle ta tag så åkte vi vanlig trafikfärja över till Gullholmen, det kändes säkrare än ekan en blåsig dag.

En mycket rar plats.

Annars hängde vi mest sådär okomplicerat och mjukt som det kan vara. Gullade med deras bebis och lagade pasta tillsammans. En förmiddag sprang vi faktiskt. Det går extremt sakta framåt med löpandet för min del, förutom just denna dag. Vi hade ett långsamt tempo men sprang i 8 km och jag blev stolt över att jag verkar klara det trots allt. Mycket av hindret sitter i huvudet, som vanligt. Vi krönte det hela med ett friskt och salt bad.

Sen väntande faktiskt ett besök på Rompen. Alltså. Jag var på foodtruck-festival 2019 i Kungsträdgården med min vän Mathilda. Vi åt en så sjukt god macka: smörstekt brioche med havskräftor, aioli och brynt smör. Detta var innan brynt smör hälldes på prick allt så kombon var galen, vi var i princip tårögda och sedan dess har jag velat återbesöka den här vagnen och maträtten så när jag såg att den stod där på Rompen åkte vi dit.

Medan vi väntade på våra mackor åt vi varsitt Bohusländskt ostron. Köttigt och gott.

Sen! Kom! Mackan! Herregud vad jag längtat, sju år! Och så länge ska man ju inte längta till något, är ju omöjligt att leva upp till det tyvärr. Den var dock väldigt god men det som var lite nedslående var att den tydligen serveras på deras filialer i Stockholm som jag absolut inte vetat om. Ett enklare sätt än att vänta sju år och ta bilen till en avskild foodtruck-plats längs västkusten.

Efter vår macka styrdes bilen över till Nösund där min vän Pillan har hus. Bilden är inte därifrån – det blev en blixtvisit men ack så mysig. SEN styrde vi bilen till Mollösund igen.

Avslutade kvällen med våra vänner Rana och C, och åt musslor.

Tack västkusten för att du levererade precis det man förväntat sig av dig: salta bad, färska skaldjur, ljuva vänner.

Teater på Österlen: De Bergtagna

Österlen, denna numer mytomspunna kulturplats. När jag växte upp besökte jag Österlen titt som tätt, mest Borrby (vi har här förra året och besökte Gertie bland annat) och Kivik för äppelmarknad, samt Stenshuvud någon gång då och då för exkursion. Min relation till den här delen av Skåne var inte djupare än så, en plats där folk hade sommarhus ungefär. Numer känns det som jag, utöver kanske stora delar av kultureliten i Stockholm, ser Österlen med andra ögon. Det är så mycket som händer i kulturväg och restaurangväg.

Vi började utflykten med att besöka vår vän Eli, en av alla som har sommarhus här och liksom många av mina vänner har en koppling dit via mor-och farföräldrar som är från platsen. Vi åt middag ihop med resten av gänget som gästade innan det blev dags att ta bilen några ynka minuter bort till en gammal lada.

Mörka moln tornade upp sig och gav vittring om något som kunde komma men aldrig kom.

Vi skulle se De bergtagna, en pjäs baserad på ofärdiga alster av Victoria Benedictsson. För den som läst Liken vi begravde (länk till min recension) så kanske namnet känns igen – det är författarinnan från Hörby som skildras mellan sidorna på huvudhistorien.

Här har vi delar av gänget!

Vi drack Tosterups äppelmust och väntade spänt på föreställningen.

Det var en underbar uppsättning! Dels bidrog denna ensemble till stämningen både före, under och efter med sin musik och sen var skådespelet verkligen så otroligt bra! Jag älskade det! Så mycket känsla! Scenen var liten och intim, vi satt i smala bänkrader och vid små cafébord vid sidan av scenen, något jag tror bidrog till den här känslan av att vara mitt i händelserna.

Elis syster och man lyckades gå på teater med en ettåring och jag blev gruvligt inspirerad.

När morgonen kom vaknade vi till riktigt väder och himlens gråhet gjorde förmiddagsljuset skumt. Vi var uppe sist och medan jag tuggade macka var underhållningen på kortspelarna bredvid stor.

Morgonkaffet dracks ur, och vi gick en sista liten promenad med Eli mellan fälten. Hon fick peka ut de gamla markerna: var hennes morfar växt upp, vilka hus som var deras, vilka grannarna var. Vi kramade henne hejdå sen och styrde kosan till Borrby – men mer om det en annan gång.

Kära faster av Valérie Perrin

Äntligen en ny titel från Valérie Perrin. Jag har ju tyckt om hennes titlar hittills (ni kan läsa recension av Tre här och Glömda om söndagen här), och har längtat efter en ny. Jag tycker hon generellt i sina böcker lyckas med att ha ett nästan romantiskt och poetiskt språk som är njutbart kombinerat med bladvändarvänliga historier, och som svensk uppskattat jag franska miljöer något otroligt, för mig tillför det något i läsningen.

Liksom tidigare böcker använder Perrin ett beroendeframkallande grepp: i berättelsen ruvar en hemlighet, och genom att fläta ihop dåtid och nutid ska vi nå fram till kärnan, till knäckfrågan, till allt det boken cirkulerar kring. Detta grepp har hon använt i alla sina böcker hittills och även om jag känner igen det, så gillar jag det. Man kan inte sluta läsa, varje kapitels avslut blir en slags cliffhanger.

Den här gången följer vi en framgångsrik filmregissör, som är hjärtekrossad efter att ha blivit dumpad av sin man och tillika pappan till hennes dotter. Hon har bott utomlands i USA förut men bor nu i Frankrike när hennes faster går bort, för en andra gång. Hon ska redan ha varit avliden och begraven sedan ett par år tillbaka, men ändå finner man henne i ett hem, igen. Det visar sig att fastern har burit på en stor hemlighet, men vad den är ägnar vi hundratals sidor till att gräva fram.

Det är flera teman som behandlas i boken, en del djupare än andra. För mig är det mest centrala temat frågan om hur djupt man verkligen känner en person. Jag kan känna igen faster-figuren som beskrivs, en vuxen som på många sätt varit en nära i livet men om frågan ställs på sin spets så kanske man egentligen inte känner dem. Inte hela personen, inte den komplexa flerdimensionella människan med motiv, drömmar, tankar. Vad de längtar till, vad de skäms över, vad de drömmer om. Man känner bara sin egna sida, den barnsliga sidan som ser vuxna som trygga konstanter utan egna drivkrafter framåt. Perrin beskriver vackert hur man avtecknar personen, hur mycket innehåll en människa kan ha och för mig är det den största behållningen. I farten porträtteras också kändisskap, kärlek, åtrå, pedofili, övergrepp, psykiska men för att rada upp några saker. Kanske är det också här min enda kritik ligger – är det lite för många komplexa ämnen som vi inte hinner prata klart om i boken? Fast samtidigt – en bok är ibland också bara en skildring, inte något man ska lära sig av eller gräva ner sig djupare i. På många sätt berättar hon bara om livet som pågår mitt i allt – för sällan handlar livet bara om en enda sak, om en enda tanke.

Det här var den Perrin-boken som närmast blev nästan overkligt berättad för min del. Nog tycker jag ofta hennes böcker har element av slumpmässiga händelser som inte känns verklighetstrogna, men oftast finns det ett korn där som gör att man ändå köper det. I den här boken finns det drag som nästan drar åt deckarhållet, och även om det egentligen inte är min favoritgenre så tycker jag hon gör det snyggt, även om jag föredrar hennes andra berättelser ännu lite mer.

Sammanfattningsvis är det här en bok värd att läsa men har man inte läst Perrin förut hade jag nog valt någon av de andra titlarna först, för jag tycker ändå de är snäppet vassare.

En tur på Bjäre: Båstadtennis, Salthallarna och Blå Hallen

Skåne har så mycket att erbjuda, och jag säger inte det bara för att jag är exilskåning. Vi håller till så mest sydväst man bara kan i Skåne och mest nordväst finns istället Bjäre, ett område som inte är så likt resten av Skåne. Här finns bergigare stämningar (i jämförelse iallafall) och ett annat slags landskap.

Och här finns Båstad, som årligen har en känd tennisturnering som jag besökt nästan varje sommar sedan senare tonåren. Genom åren har det varit olika mycket fokus på tennis och pandemin gav en rejäl törn men min vän Rex och jag försöker hålla i vår tradition.

Vi gick och såg kvartsfinalerna ihop med våra bättre hälfter och insöp tennisstämningen. Jag googlade kläder som passar till tennistittande för visst anade man en viss klädkod där i publiken. Linnéplagg och hatt tror jag på! Man blir väldigt varm som publik när solen steker på läktaren.

Efter att ha sett tre matcher, den sista blev tyvärr inställd pga skada, så begav vi oss hem till Rex och Fannys sommarhus.

Bubbel jatack!

Jag hängde lite med V, deras dotter. Det är en fin känsla från i sommar, hur kompisars barn har hängt i ens famn. Det kommer en tid snart när de är för blyga för att rusa fram, för jag träffar ju särskilt mina Skånevänners barn alltför sällan men just nu är de frikostiga med sin kärlek. Vi blev bjudna på god mat och otroliga drinkar, somnade gott till ljudet av regn på fönsterrutorna.

På vägen hem till vår del av Skåne bestämde vi oss för att göra en utflykt till Höganäs, jag minns inte senast jag var där. Vi började med ett stopp på Salthallarna, ett hipstermecka som vuxit fram skulle jag vilja påstå! Dels fanns det Höganäskeramik, hela Bjäre är fullt av keramiker och gamla makerier som Mölle exempelvis, men Salthallarna var fullt av annat med.

Exempelvis en vintagebutik men också en ganska stor butik lik 6/5/4, alltså typ surfkläder och vanlifegrejer.

I anslutning till Salthallarna finns också Garage, ett känt väldigt Amerika-inspirerat burgarställe.

Där serverades deras egna öl som är bryggd på byggeriet som också ligger i Salthallarna.

D fick den stora öl-äran, jag smakade bara pga någon behövde ratta bilen.

Vi gick faktiskt in till bryggeriet sen och kikade. Ett väldigt lättillgängligt ställe!

De har gårdsförsäljning med. Känns extremt svenskt att man måste fråga om en lektion, vara där minst trettio minuter och att man måste ta emot lappar från Folkhälsomyndigheten angående alkoholens skada för att få handla. Så är ju lagarna och att man ens kan handla är ju nytt, så inte är det ett klagomål från min sida, bara ett konstaterande.

Det pågick en LP-festival samtidigt. Kändes så otroligt trevligt när folk gick runt med sin öl från bryggeriet och sippade medan de kollade skivor. Blev lite sugen på en spelare, kanske inspirerad av att ha sett Elsas spelare på Gotland.

Vår sista anhalt i Salthallarna blev ett kafferosteri. Dels hade de en otroligt trevlig butik med massa smått och gott att handla, dels smakade deras kaffe gudomligt. Glassen såg också fin ut men efter burgarna på Garage orkade vi inte prova. Köpte med mig bönor som de malde, blev en present till min vän Anna som vi besökte veckan efter.

Egentligen var inte Salthallarna varför vi valde Höganäs utan vi hade fått tips om Blå Hallen från gänget på Bjäre.

Där hänger konst som jag uppskattade.

Motiv från Bjäre. Jag har för övrigt börjat stå sådär, som en gubbe?

Men just en här helgen var det en stor slags konstmarknad får man kalla det. Fler utställare av hantverk, konstverk och diverse. Möbler, tavlor, nischparfymerier.

Vi gick runt och dreglade.

Titta så fina! Vi ska ju backpacka så köpa möbler är inte på agendan men i framtiden?

Köpte dock rökelsepinnar från ett japanskt märke. De hade flera doftsaker jag vill ha hemma i framtiden, det fanns rumsspray men framförallt en slags doftsten som jag verkligen vill ha någon gång. Vi fick också med oss olivolja från Portugal smaksatt med tryffel, en bra present när man går på middag eller blir bjuden på något annat kul.

Efter denna utsvävelse åkte vi till Vikens tomater pga jag älskar ju tomater och några av de bästa svenskodlade finns här. Tyvärr var det stängt så det får sparas till nästa sommar, visste faktiskt inte att det också fanns ett litet tomatcafé där. Blir perfekt utflyktsmål sommaren 2027 (får man ens skriva så?).

Sommarmat: från sardinröra till beer can chicken

I år har min inspiration till somriga maträtter varit lite mer på sparlåga än vanligt. Varför vet jag inte, men jag tittade faktiskt precis igenom några gamla inlägg om sommarmat (här hittar ni matkategorin i väntan på att bloggen får en uppdatering) och ska göra några favoriter igen! Men en liten skara av rätter har fastnat på kamerarullen någonstans och visst hoppas jag på inspiration från er på någon sommarrätt ni ofta lagar och gillar.

GREKISK SALLAD-ISH
Detta är en lite matigare version av grekisk sallad. Jag tycker att det är gott med ganska stora ojämna bitar av tomat, gurka och paprika men tunt skuren rödlök, gärna som legat och dragit i vatten lite så det är mindre ”lökig” smak. Till dessa grönsaker blir det stora bitar feta, massor av oliver och även kikärtor. Dels för att det är gott, dels för att få till lite protein och mer fibrer. Dressingen är en riktig grekklassiker: god olivolja, massor av nypressad citron samt salt och svartpeppar. Är så otroligt gott.

PASTA MED FÄRSKA TOMATER
Jag har dille på pan con tomate, något jag skyller på Tuvessonskan som jag följer på Instagram. Det är så galet gott! Så jag gjorde en pasta inspirerad av detta. En finhackad lök får smälta ner i massor av olivolja, tunt skivad vitlök och rivna färska tomater. Allt kokar ihop med salt och peppar, i slutet vänder jag i mer olivolja, nu en riktig god sådan till skillnad från starten när jag steker löken där en mer budgetolja kan användas, och serverar med pasta, parmesan och basilika. Ibland, särskilt om jag är lite låg, är jag otroligt sugen på svensk pasta från Kungsörnen. Den är inte lika god som en bronsvalsad italiensk variant, men det ger lite trygghet man kan behöva dagar där man har ett inre lågtryck.

QUINOASALLAD MED TAHINIDRESSING OCH VITA STORA BÖNOR
Riktigt märkligt ljus på det här fotot men här har ni en riktigt god sallad trots allt. Basen i salladen är gröna blad och vit quinoa som rörs runt med tunt skivad blomkål, halverade körsbärstomater, en liten näve strimlad vitkål, gurka och stora vita bönor. Kanske är det godare med kikärtor men vi hade inte det hemma. Till det en tahinidressing på tjock yoghurt, massor av tahini, citron och salt.

RÖRA MED SARDINER
Vi hade kvar massa lyxiga sardiner min vän Julia hade med sig när hon hälsade på oss en dag. Dessa hackades ner med tomater, cornichonger och persilja som rördes runt med riven parmesan, olivolja och massor med citron samt en skvätt sherryvinäger. Oväntat gott! Serverades med smörstekt överbliven baguette.

BEER CAN CHICKEN
D grillade en hel kyckling på grillen i flera timmar med en ölburk uppstoppad i sig. Låter lite groteskt vilket det kanske är, men det blir väldigt juicy och gott. Vi åt den till klyftpotatis, tzatziki, grillad blomkål och bladsallad. När jag gör tzatziki vattnar jag alltid av gurkan med salt i ett durkslag, kanske alla gör men annars är det ett tips för att höja smaksnäppet ett litet steg.

HUMMUSBOWL
Vi hade kvar massor av kyckling så det åt vi på olika sätt i flera dagar kändes det som. Här gjorde jag en hummus på gulärt och la den i botten av en djup tallrik. Jag toppade hummusen med kyckling, quinoa, gurksallad, feta, strimlad vitkål och bladsallad. Man kan toppa med typ vad som helst ärligt talat, tycker det mesta blir gott. Dock blev hummusen ganska grynig, vi hade ingen tillräckligt bra mixer här.

SALSICCIAPASTA
En ganska klassisk svenskifierad salsicciapasta gjordes en kväll. Förutom själva korvfärsen hade jag i lök, vitlök, krossade tomater, vitt vin, citron och grädde som jag annars tycker är ett stort no-no i pastarätter men uppskattar i just salsicciapastan. Saknade selleri och morot i basen, men så fick det bli. Serverade med persilja på toppen av pasta amore – en rigatoni med hjärtformade ändar. Lökigt, jag vet.

Det här gick inte till historien som mitt mest inspirerande matinlägg men så kan det ju få vara. Vad ska jag laga härnäst? Haka på Elsa Billgrens couscous-vurm? Mera sardiner som hela min insta är full av? Help a girl out

Äntligen Skåne och det stora vemodet

Äntligen Skåne. Så känner jag oftast när mina fötter kliver ur bilen, av tåget, ut från bussen, när jag landar med flyget. När jag får ta mina första steg i Skåne på lång tid så känns det som min själ smeks med en lätt fjäderhand. Kanske är det känslan av ursprung och att få ha rötter någonstans som ger lugnet. Stockholm har varit mitt hem sedan 18 års ålder men Skåne är ändå uppväxten trots allt.

Fast det var ju inte precis här på Näset som jag växte upp, men det är att borra ner fötterna i Ljunghusens sand som får agera substitut för känslan av att vara bland sina rötter.

Jag försöker börja varje morgon på stranden. Det går inte alltid, men många dagar prioriterar jag det. Ibland kan D följa med, och det ger en extra ro att ha honom bredvid medan havets vågor brusar och jag dricker min termos te och läser bok tills jag tröttnar.

Det är oroligt i min kropp första dagarna, även fast lugnet å ena sidan inträder bara av att få existera på denna plats. Varför det drar i mig så vet jag inte. Jag vet att sommaren kan ge mig dessa känslor men jag har alltid trott att det beror på upphackad semester, att jobbet är så grovt intensivt när man är på sjukhus sommartid att jag inte kan varva ner när jag väl är ledig, att jag känt mig ensam, alltid en rimlig förklaring till en orolig själ. Men nu är det ju inte så. Jag är kär, lycklig, långledig, inte jobbat hårt på sjukhus senaste veckorna. Det kanske bara är sommaren som gör mig sådär orolig, eller framtidens alla möjligheter och därför krav på beslut.

Min vän Julia kom ut och besökte oss. Jag hade huvudvärk och kände mig tråkig, men vi har känt varandra i evigheter så jag försökte intala mig att det ingenting gjorde. Jag köpte lite proviant från Annas Bageri till vårt strandhäng.

Vi mumsade på muffin, chokladkaka och en äpplekrans mellan bad och soltorkning.

Efter ett par dagar vände det för mig. Det är svårt att förstå exakt varför. D står alltid bredvid, så stöttande i sin natur.

Och nu försöker jag också njuta av sommaren. Det går många dagar men inte alla, kanske är det precis så alla andra känner, eller så kanske jag känner ett större vemod soliga dagar än medelsnittet i vårt sommarälskande land.