Äntligen Skåne. Så känner jag oftast när mina fötter kliver ur bilen, av tåget, ut från bussen, när jag landar med flyget. När jag får ta mina första steg i Skåne på lång tid så känns det som min själ smeks med en lätt fjäderhand. Kanske är det känslan av ursprung och att få ha rötter någonstans som ger lugnet. Stockholm har varit mitt hem sedan 18 års ålder men Skåne är ändå uppväxten trots allt.
Fast det var ju inte precis här på Näset som jag växte upp, men det är att borra ner fötterna i Ljunghusens sand som får agera substitut för känslan av att vara bland sina rötter.
Jag försöker börja varje morgon på stranden. Det går inte alltid, men många dagar prioriterar jag det. Ibland kan D följa med, och det ger en extra ro att ha honom bredvid medan havets vågor brusar och jag dricker min termos te och läser bok tills jag tröttnar.
Det är oroligt i min kropp första dagarna, även fast lugnet å ena sidan inträder bara av att få existera på denna plats. Varför det drar i mig så vet jag inte. Jag vet att sommaren kan ge mig dessa känslor men jag har alltid trott att det beror på upphackad semester, att jobbet är så grovt intensivt när man är på sjukhus sommartid att jag inte kan varva ner när jag väl är ledig, att jag känt mig ensam, alltid en rimlig förklaring till en orolig själ. Men nu är det ju inte så. Jag är kär, lycklig, långledig, inte jobbat hårt på sjukhus senaste veckorna. Det kanske bara är sommaren som gör mig sådär orolig, eller framtidens alla möjligheter och därför krav på beslut.
Min vän Julia kom ut och besökte oss. Jag hade huvudvärk och kände mig tråkig, men vi har känt varandra i evigheter så jag försökte intala mig att det ingenting gjorde. Jag köpte lite proviant från Annas Bageri till vårt strandhäng.
Vi mumsade på muffin, chokladkaka och en äpplekrans mellan bad och soltorkning.
Efter ett par dagar vände det för mig. Det är svårt att förstå exakt varför. D står alltid bredvid, så stöttande i sin natur.
Och nu försöker jag också njuta av sommaren. Det går många dagar men inte alla, kanske är det precis så alla andra känner, eller så kanske jag känner ett större vemod soliga dagar än medelsnittet i vårt sommarälskande land.
Vi bodde ju i Oskarshamn två veckor, något jag inte hunnit skriva om här. Bodde låter så dramatiskt men det var ju det vi gjorde, vi lånade en lägenhet, jag jobbade på sjukhuset och D från datorn. Vi hade vardagsliv och gjorde somriga saker med Ds familj mellan varven. Här kommer en samling av kort som jag tog under våra dagar:
När jag anlände Oskarshamn var det tropiskt varmt. Hett i luften, vattnet alldeles ljummet. Svärmor bjöd mig på middag och vi cyklade till Havslätt för ett långt kvällsbad. Massor av barn sprang på bryggan, hoppade i vattnet, tjoade, stänkte ner varandra. Så mycket sommarlov i luften.
Två kort på raken, men de tillhör samma hälsning. Vi åkte ut på sjön en dag. Det finns en vacker skärgård utanför Oskarshamn men jag har inte haft möjlighet att upptäcka den än. På helgen var det speedboat-race. Jag tycker det är ganska kul att titta på snabba fordon otippat nog och speedrace har jag många gånger varit med och sett på Sandhamn. Eller ärligt talat har jag mest råkat vara där samtidigt som tävlingen är, vilket också sammanfallit med bra fest på Seglarhotellet. Nåväl, gamla synder behöver inte dras upp här på bloggen. Nu åkte vi ut och låg för ankare medan vi såg båtarna sväva över fjärden, och jag tänkte samtidigt att visst är det märkliga fritidsintressen många av oss har.
Vi blev sugna på sushi en dag och hade hört att det fanns en god sådan nära Ds syster så vi begav oss till en ganska sliten trälåda uppställd längs vägen i princip. De hade sushi och phò på menyn, och jag som älskar buljongsoppor blev akut sugen. Dessutom tänkte jag att om ett så anonymt ställe väljer just phò på menyn så har de nog koll. Det var kanske den godaste jag ätit? Har provat många ställen i Stockholm iallafall och ingen har nått upp till denna. Den ser så modest ut på bilden men jag lovar att den verkligen var välbalanserad, så om ni har vägarna förbi Oskis kan ni gå till OJs house, bli inte rädd för exteriören.
Puss. Vi var på Oskarshamns stadsfestival som heter Latitud 57. Som förfest var vi hemma hos Ds gamla gymnasievänner och drack drinkar samt åt korv. Stenström och Orup fick stora applåder men Bolaget som spelade sista kvällen rev av en helt galen publik. Jag hade missat att de var kidsens absoluta favoriter. Själv svävade jag iväg under Stenström, hans musik har jag känt mycket till.
Dagen efter festivalavslutet bjöd Anna oss på en otrolig frukost. Kan ni tänka er något bättre dagen efter, att få komma hem till någon och bli bjuden på egenbakta frallor, egengjorda marmelader, vallmokaka och mer därtill? Njöt så mycket. Anna bor dessutom väldigt fint och det var kul att få kika in. Blev sugen på husliv men det får vänta. Så många olika liv man vill få leva.
En regnig dag försökte D muntra upp mig, jag var lite låg som jag kan bli på sommaren. Alltid trott att jag är ensam om det, att alla lever sommardrömmen, men har insett nu när bloggvärlden bjuder in mig till fler, att man inte är själv om det. En sak som ofta gör mig glad är att bada. Lite oavsett väder, eller kanske snarare att ju sämre väder och ju mer otippat bad, ju mer lyckokänslor kan jag få. Han tog mig till en sjö som såg lite trolsk ut med näckrosor och en liten eka. Kanske kom det trolska från att regnmolnen hopade sig på himlen och att regnet började smattra när vi klev in. Det blev inte många simtag innan vi hörde åskan dundra och vi istället fick springa upp till bilen igen. Ändå blev jag glad av det här badet, det fungerade även denna gång.
Ds vän är gift med Nayara Karlsson, som tagit kortet på mig och D länge upp i inlägget. Hon inspirerar mig på olika vis faktiskt. Nayara är från Brasilien och flyttade till Sverige för kanske två år sedan och har byggt upp en digital plattform till sig själv på ganska kort tid. Imponerande! Nu hade hon gjort en utställning med fotokonst och hantverk från den delen av Brasilien hon är ifrån. Utställningen kommer visas på bland annat Bokmässan! Mäktigt ju. Hennes instagram för den nyfikne.
Min långa vykortssamling från Oskarshamn får avslutas här, i Timmernabben. Jag, D och svärmor åkte dit för att äta skaldjursbuffé. Jag levde livet. Timmernabben är ett rökeri men det bjöds på lite allt möjligt. Otroligt mätta och nöjda tog vi en solnedgångspromenad i hamnen. Med det var sista kvällen i Oskarshamnstrakterna till ända, och kanske också denna lite splittrade hälsning.
Jag är kär i skärgården. Det är väl kanske ingen överraskning och inte unikt på något sätt. Ett ställe jag ofta är på är Sandhamn och det får jag tacka bland annat min vän Hanna för. Hanna och jag gick i samma högstadieklass och har hängt ihop sedan dess, och med henne fick jag några av mina närmsta vänner som också är hennes släkt. Hennes syster och två kusiner som är systrar, de är alla mig nära i livet. De har haft sina sommar i skärgården och med åren har jag spenderat några dagar där varje år. Denna gång var det Hanna som bjöd ut mig för ett dygn bara vi två, för att fira att jag är klar specialist. Gulligaste!
Efter en mycket stressig dag anlände jag Sandhamn. Med nära vänner kan det gå lång tid mellan gångerna, och ändå kännas helt naturligt. Så är det för mig och Hanna, men nu var det så länge sedan vi var själva att varje sak vi pratade om genererade typ sju trådar till. Det var underbart att veta att vi hade massor av tid, och vi förflyttade kökssnacket i huset till restaurangbordet på Värsan.
Så klassiskt fint där inne, en riktig skärgårdsrestaurang. Puben är mysig den med, men mer ruffig.
Mörkt trä + marinblått, mmmmm.
Jag tog Värdshusbiffen men egentligen kanske man borde ta fisken på Värsan. Biffen är sjukt god! Men jag vet att de har stolthet i att servera färsk fisk, och det tycker jag är fint.
Efter att ha klämt förrätt, huvudrätt, efterrrätt, cocktail, apertif och måltidsvin rullade vi ut i sommarnatten för att se solnedgång.
Det var dagarna innan midsommar så riktigt mörkt blev det inte.
Hanna, som ett trädgårdsväsen!
Morgonen därpå vaknade jag sugen på ett dopp. Alltid sugen på att bada när jag är här; det är något med deras brygga som är extra välkomnande.
Efter ett ganska iskallt bad dukades frukost upp. De hade skördat en hel del äpplen i höstas och en del låg i frysen. Vi tinade upp en påse med skurna bitar och gjorde äpplepannkakor. Kan varmt rekommendera, man mosar ner äpplebitarna i smeten och smaksätter med kanel. Det blir otroligt gott!
Med en rejäl kolhydratladdning begav jag mig ut på springtur. Jag har absolut ingen strategi vilket känns lite dumt, jag vill ändå verkligen komma igång. Fick ett fint tips i kommentarerna att försöka vända prestationen, från tider och flås till att man alls springer. Sen när det bygger på sig kan man börja finna kicken i det där andra. Ska också skriva till min kompis I för att få lite riktning på det här.
Jag blev sjukt varm av min vilsna löptur och bestämde mig för att bada igen trots 11 kalla grader i vattnet. Tyvärr hade jag glömt att en AirPod låg i sportBHn så när jag klädde av mig for den ut och landade på botten av det kalla vattnet. Det fanns simfötter att låna så nog hade jag kunnat försöka dyka efter den men vattnet i skärgården är sällan klart, det kom mycket vågor och med den iskalla temperaturen trodde jag inte att jag skulle klara dyka efter den faktiskt. Så nu ligger den där, får lite ångest av att jag bidragit till elektronikskräp i skärgården.
Vi gick till Värsan igen efter och åt lunch, drack varsin drink och åt sedan en mjukglass i hamnen innan vi fick lov att avrunda dag 2. Vi hann såklart inte klart med allt prat, men så ljuvligt det var att få den här tiden.
Sen fick jag vinka farväl och åka båten in till Stavsnäs. Där hängde jag på ett café och drack cappuccino medan jag inväntande en segelbåt och nya äventyr, mer om det en annan gång.
Vet ni, veckorna flyger iväg och jag har kanske tio halvfärdiga inlägg redo att redigeras klart. Det är så mysigt att få berätta om sina dagar? Följ med på en långhelg, eller snarare påsk för att vara tydlig, i ett vårigt Skåne. Solen sken och vinden ven. Både jag och D var ganska sjuka egentligen men försökte få till mys ihop med mina föräldrar som också var där.
Havet havet havet. En gång för längesedan läste jag en studie om att ifall man tittar på havet 15 minuter varje dag blir man en lyckligare person. Tyvärr läste jag denna innan jag hade utvecklat några vetenskapliga kritiska ögon så jag minns absolut inte om metoden var särskilt tillförlitlig men jag tog åt mig oavsett, för jag tror jag hade varit en mer harmonisk person om jag promenerade längs ett mäktig hav och såg horisonten varje dag. Man påminns om hur man bara är en liten person i den vida världen och att alla ens val inte är så viktiga egentligen.
Det som är härligt med vuxenpåsk är att man får lästid. Jag lackade mina naglar rosa ute på trallen, ett lyx när man är läkare och inte får ha nagellack på jobbet (på tal om vetenskap finns det inte särskilt mycket belagt om att det är dåligt för hygienen men ändå lever det kvar). Jag läste Liken vi begravde av Lina Wolff med stor behållning, sidorna flög förbi.
På påskafton letade vi ägg. Jag hade kilat in ett ägg till D i mitt favoritträd som jag älskade att sitta och läsa i som barn. Det är ett trött björk, numer iallafall, men det är fortfarande mitt favoritträd på vår skogiga tomt. I ägget hade jag lagt ner hans två favoritgodisar, men också marconamandlar med tryffel och även en fuet med tryffel.
Till mig hade D gjort en skattjakt så jag spankulerade runt och hittade lappar som ledde mig hit och dit. Var barnsligt road av detta.
Vi körde grillning till lunch och påskmat till kvällen. Jag provade burkbeor.
Sen bakade jag faktiskt en kaka! Vi har en köksassistent i Ljunghusen från min barndom, och den lockar mig till att göra kakor. Här blev det en blodapelsinkaka på italienskt vis, dvs med yoghurt och olivolja. Blodapelsin som koncentrerats i ugnen är en helt galen smak, blev sjukt floralt och nästan parfymkänsla. Inte en favorit men visst blev den ganska vacker ändå? Vad jag inte visste var att hemma i Stockholm väntade en riktig rolls-royce assistent till i födelsedagspresent.
Dagen efter fyllde jag år. Mamma, pappa och D kom in på rummet och sjöng, blev så glad! D hade köpt en delfin till mig, blev tårögd av det rent ut sagt. Jag älskar delfiner, det är sedan jag var barn, men det finns också en symbolik i när vi träffades i Kroatien. Vi var på samma seglingsresa och första kvällen åkte våra båtar parallellt ut i solnedgången. Då kom det ett gäng delfiner och hoppade mellan våra båtar.
Sen åkte vi till Österlen på konstrunda! Det var magiskt. Så otroligt kul intiativ. Det finns en utställning med ett verk från varje konstnär men sen åker man fritt runt till konstnärerna som är med och låter sina ateljéer stå öppna för alla. Det är lyxigt att få kliva in och ta del av all möjlig slags konst. Ett konstnärspar bodde med den här vackra trädgården.
Vi flängde runt och hade en paus i Kivik för Afternoon Tea. Jag hade klätt mig i min nya gula dräkt, dock blåste det så mycket så jag fick sällan låta den skina utan den stickade tröjan.
Men här inne fick den luftas! Och delfinen följde givetvis med var vi än åkte.
Efter alla konstställen satte D mig i bilen igen med mamma och pappa, och sen körde han ut oss till Talldungen. Det var en överraskning för mig vart vi skulle så när vi rullade in på grusparkeringen blev jag så otroligt glad! Talldungen har varit med på min önskelista sedan evigheter, fast utan D:s vetskap. Tyckte det var så gemytligt och fint där inne, och vacker dov belysning.
Blev tyvärr ingen bättre bild på maten än den här med våra snacks. Man fick välja rätter från en satt meny, och alla alternativ var grundade i lokala råvaror. Magiskt. I bild ser ni en rilette, små gougeres med comté och hembakt bröd med ett otroligt smör. Till huvudrätt valde vi alla fyra ett lamm från gårdarna intill, och efterrätten pistage frangipane föll till och med mig i smaken.
Ni får be om ursäkta för riktigt pappig humor i min rubriksättning men jag och D åkte till Stöten över en långhelg vilket var magiskt, äntligen lite skidor på tossorna och ljuva dagar till fjälls ihop. Vi lyssnade på Vi drar till fjällen med Markoolio som sig bör och dagen vi lämnade vällde det in med danska tonåringar så vår varning om att se upp i backen är inte för intet.
D har bytt tillbaka till att bli skidåkare! Han har åkt bräda sedan tonåren men var självklart en stjärna även på skidor. Nog för att han ser väldigt cool ut på sin bräda men det är nog enklast att vara skidåkare trots allt.
Det var hysteriska mängden snö när vi var uppe! Tyvärr tinade det lite en natt och frös på igen så de lätta och luftiga byttes it till någon slags hård skare men det är smällar man får ta som fjällbesökare.
Det som gav mig mest andakt var morgonåkningen. Att få ge sig ut i liftarna i mörker med elljus som håller nedfarterna upplysta, det är visserligen härligt i sig för allt är så orört och manchesterspåren från pistmaskinen alldeles obruten. Men ljuvligast är när solen började gå upp, jag kände livet i mig på det klyschigaste vis man kan. Krispig kall luft i lungorna, soluppgångens färger i ögonen, backen och snöns känsla under fötterna och dela det med D. Jag får en sådan stark känsla av livet då? En slags kärna om vad livet handlar om.
Att dyrka skidliftar och fjällivet är väl också en slags religion tänker jag.
Generellt var det mycket danskar i Stöten men just om morgnarna var det verkligen endast svenskar. Jag vet inte vad det säger riktigt men jag vill dra stora generaliserande slutsatser om vilket land som är latast, om vi säger så.
Förutom åkningen hade jag och D ett så mysigt fjälliv ihop. Vi bäddade ner oss i den bredare underslafen där vi bodde under helgen. Det var mycket furu och jag använde det lilla bordet som ett stöd för resans böcker senare. Bland annat läste jag Stjärnans ögonblick av Lispector, och påbörjade Flesh av Szalay. Recensioner kommer så småningom tror jag! Även om det var mysigt hemma så var vi på after ski någon dag och åkte upp till en fjällkåta med snöscooter för att äta fondue en annan dag. Egentligen tror jag Sälen är för mycket söderut för äkta kåtor, för om jag inte missminner mig är den mest sydliga samiska by i höjd med Idre snarare men är man fjällturist så är man.
Om det här vore instagram och jag vore en mycket stor influencer hade denna bild fått texten Winterchild eller liknande.
Ibland tänker jag att jag varit en person uppvuxen på fjäll i tidigare liv. Jag är alltid sämst på diverse fjällaktiviteter jag tar mig an men den lycka jag känner, den är en egen nivå som jag inte kan nå på andra sätt. Visserligen finns det gott om berg i Iran, Tehran ligger på en bergsfot, så kanske är inte sanningen så långt ifrån mina fabulerande tankar trots allt. Och glöm inte bort Iran i ert nyhetsflöde. Det är egentligen det enda jag tänker på.
Skåne för mig är förhoppningen om att få lugn inombords. Så kanske det fungerar för de som har tillgång till ett sommarställe, att man mentalt ordnar så att platsen är förknippad med ro. Egentligen finns det mycket som borde göras och kan göras. I somras rensade och fejade jag och D som aldrig förr för att göra det hemtrevligare, och det finns tusen projekt på listan men jag ser allt som blir gjort som en bonus. Huvuduppgiften är att njuta av platsen och av att ha tid.
Vi åkte dit i början av januari. Vinden var isande kall och vittnade om kommande snöfall. Den här lilla gulliga gamla tågstationen ligger på promenadavstånd från oss, och vi gick förbi för lunch efter vi installerat oss genom att sätta på värmen i huset och lämnat väskor. Det är inrett så fint där, fransk bistro-känsla. De förra ägarna sålde häromåret till kocken, så det mesta känns igen, tryggt nog för en person som mig som gärna vill känna igen mina gamla trakter.
Dagarna gick. Vi åkte till Falsterbo den där första dagen medan vi väntade på att huset skulle värmas upp. Det finns ett förstaklassigt fotomuseum där, vackert belägen vid stranden med den karaktäristiska naturen inpå knuten. Deras utställningar är av minst samma kaliber som man får till Fotografiska, och jag älskade att få ta del av det. Vi såg bland annat bilder från en liten Beatles-konsert i Frankrike – en man var på den som ung men lyckades aldrig framkalla bilderna, förrän nu mer än 60 år senare. Magisk känsla i bilderna men också kittlande att tänka, det finns nytt material för Beatlesälskarna. Utställningen jag förankrades mest i var Kirsty Mitchells Wonderland. Om ni har möjlighet att se den, gör det. Hennes gedigna arbete för att bygga upp scenografin och dräkterna till bilderna är häpnadsväckande, men det är också något mer i bilderna som man dras in i.
Vi eldade en del de här dagarna. Säg något mysigare? Att höra elden spraka och känna värmen från den medan man läser en bok eller bara myser i soffan, den avslappnade känslan som infann sig inom mig då, den var på en egen nivå.
Ja men det var väl sånt vi gjorde? Läste, såg På spåret, vandrade längs havet och ute på Måkläppen, träffade vänner. Var så tillfreds efter de här dagarna, jag önskar att jag visste hur man exporterar den här förmågan till att vila även till hemmaplan. Om någon vet hur man gör, så tar jag tacksamt emot receptet.
Okej det var att ta i. Men i september åkte jag iallafall till Gällivare ihop med ett gäng tjejkompisar. Det slumpade sig så att nästan ingen av de pojkvänner vi har i gänget kunde hänga med så det blev faktiskt en glittrande tjejhelg i kärlekens tecken.
Det var bröllopshelg nämligen. Min kära Anso gifte sig med den fenomenala Petter. För att få ta del av ceremonin, tog man sig till en vacker plats på Dundret.
Det var makalöst vackert att stå där, bevittna en så traditionell och stämningsfull ceremoni med utsikt för ögat.
Traskandet ned tog därför tid. Alldeles för fint överallt, behövde stanna och fotografera allt tjusigt.
Man blir väldigt rörd när nära vänner gifter sig, särskilt när man själv också känner att det är en speciell kärlek, en perfekt match. Kände mig väldigt emotionell efter ceremonin, på det bästa sätt och att få få traska ner och insupa fjället på vägen, det var en så bra stund.
Men ner kom vi och då kände även jag mig redo för del två av bröllop: middagen och festen! Det var så personligt alltihop. Snittarna var med lokala råvaror, maten så sjukt god och oerhört generös. Jag satt så nära bruden som jag kunde typ och aldrig känt mig så hedrad.
Sen bytte vi plats och det var ett genidrag! För om man är lite trött efter middagen, lätt hänt, så piggnar man till av frisk luft och en kortare promenad. Det var en så otroligt rolig kväll! Kommer aldrig glömma. De körde att olika kompis-duos DJade i en halvtimme var, och när mina vänner Rebbis och Nico körde, tokstollarna var galna och sen lämnade aldrig den stämningen oss.
Känns väldigt avlägset att blogga om sommarbröllop när man kunde vara utomhus men det är sådant jag drömmer mig till här när jag åker bussen i ottan till Norrtälje.
Man vill väl också bevara sådana här minnen på bloggen tänker jag mig. Min vän Emma och Petter gifte sig på Gotland! Känner du igen dem?
Kanske har du varit på Lilla Huset i Visby då? Deras pangvinbar som öppnade förra sommaren.
Vi samlades alla vänner redan på fredagen på stenstranden vid Högklint och fick ta del av allt som är gott. Räkor, hummer, grillat kött, viner i mängder. Vi satt vid havet och man fick verkligen ta del av deras Gotland såhär.
Den stora dagen var förstås lördagen.
Kolla tjusiga! De gifte sig i kanske Sveriges minsta kapell, det var mysigt och trångt där inne.
Efter själva ceremonin drack vi litervis av champagne, minglade, gick till mingel nummer två, åt middag och slirade runt tills klockan slog natt.
Jag kanske nöjer mig såhär, mitt kortaste blogginlägg på länge? Men det är fint att få spara en del av den här helgen även här.
En helg för några veckor sedan gick till historien som min mest höstromantiserade någonsin.
På fredagen sågs jag och D efter jobbet för att ta varsitt fredagsglas på vinbaren Tyge & Sessil som ligger vid oss.
Jag drack något väldigt lätt pinot noir som nästan smakade rosé, inte en favorit men kul att prova. Vi slurpade i oss vars två ostron innan jag åkte till Huddinge och lät min vän Cilla bjuda mig och ett helt gäng med tjejer på middag. Alltså tjejmiddag, så mysigt koncept? Det blev en höstig gryta, potatisstomp och mustigt rödvin. Så med den kvällen i ryggen vaknade jag lite omtöcknad till min väckarklocka på lördagsmorgonen. Tåget mot Hudiksvall avgick 08:20, så det var bara att raskt klä på sig och koka en termos te.
Det tog perfekt lång tid att sitta på tåget till Hudiksvall. Kunde redigera en forskningsartikel som behövde rätt mycket arbete innan den skulle (återigen) skickas till en tidskrift. Inget av mitt skrivande är särskilt belönande kan jag meddela, längtar tills det finns något publicerat att fira.
Väl framme var det bara att svida om till något sånär funktionella kläder för vi hade bestämt att svampplock stod på schemat. Egentligen är det lite sent på säsongen men en ovanligt varm höst regn i Hälsinglands skogar gjorde oss hoppfulla.
Med all rätt. Vi klev in i skogsbrynet och genast lös massa trattisar med sina hattar, redo att bli plockade i mängder och nerlagda i flätade korgar. Har plockat svamp två gånger i livet, bägge gångerna här i skogarna kring mina vänners barndomsgård, och kommit hem med sådana mängder att det är oförskämt.
Vi passade självklart på att fika också. Systrarna hade kokat kaffe och packat ner äpplekaka som vi mumsade på. Kände en stark tacksamhet för livet på ett nästan klyschigt vis. Behövde krama mina vänner och säga ”gud vad mysigt det här är” flera gånger. Kanske är det inte klyschigt och kanske är det helt naturligt ändå. Naturen gör en ödmjuk och att få stå i en mäktig gammal skog, få plocka något ätbart direkt från marken, få umgås med snälla och kloka själar… Det är klart att man känner sig ödmjuk och tacksam inför att man får leva livet så.
Vi åkte hem till gården sen för att bre ut våra svampar. Louise och jag rensade, medan Julia och Iris reducerade sina många liter rödvin i en kastrull som skulle bli sås till kvällen.
Från svampplock till bakstuga. Jag sa ju att det här var den höstigaste helgen någonsin? För det var det iallafall. Vi åkte till en gullig stuga där man kan baka fritt på häll.
Systrarnas mamma hade satt en deg till oss som vi skar upp till små bollar och kavlade ut, ganska tunt. Sen kunde man rulla en nagg över, en syssla som gjorde mig barnsligt peppad. Varför det är så roligt vågar jag inte spekulera i, men hade kunnat rulla naggen i flera timmar. Om man inte naggar tillräckligt djupt så lyfter det yttersta skiktet på brödet, lite som ett pitabröd ni vet?
Systrarnas mamma med vänner hade kavlat en miljon tunnbröd innan vi började baka. Ett dagsverke som heter duga. När vi åt middag ihop på kvällen tänkte jag att de verkligen hade gjort sig förtjänta av en värmande måltid. Då åt vi, förutom flera liter rödvinssås, också lammstek med potatisgratäng och en otrolig gremolata till. Hade kunnat äta den i skål med sked. Allt smakade så gott… Drömmer mig tillbaka till den måltiden. Lammet var från gården bredvid.
Dagen blev natt, och efter natten grydde solen. Det var vackert att se solstrålarna leta sig fram genom molnen och lysa upp gårdsplanen.
Iris var ute och red på morgonen, och sen ville vi kika på stallet. I samma veva fick vi hälsa på några lamm som tillhör gården bredvid. Deras ull är så vacker.
Älskar den här platsen och min hjärna fylls av romatiserande bilder av hur det är att växa upp med naturen och samspelet med den som en del av sitt liv. Självklart kan jag logiskt sett förstå att det finns utmaningar och nackdelar med det också, men i stunden när man står där och iakttar… Då undrar jag om det inte är lösningen på all ens stress och oro. Att komma närmare människans ursprung.
Något höstigt vi inte hann med var att pressa äpplen till must. Däremot fick vi smaka den helt galet goda musten på morgonen. Det hamnade på listan av nästa års höstaktivitet.
Den blåa himlen är lite av ett spratt för vände man blicken åt andra hållet hopade sig svarta arga moln i massor. Men den soliga promenaden var det sista vi gjorde på denna helg innan kosan bar av söderut igen. Hälsingland, I will be back.
I juli studsade jag fram och tillbaka från Skåne till Stockholm. Jobbade intensiva jobbpass, transporterade mig ner till Skåne, tillbaka upp, tillbaka ner. Från D:s trygga sommarfamn till ekande tom trappuppgång hemma, från havets brus om morgnarna till centralens kvava luft. Det har varit underbart att få insupa Skånesommar om än något slitsamt med avståndet.
En dag mitt i juli där några av mina lundavänner tog sig ut till oss. De kuskade ut barnvagnar och sig själva till den pudriga sanden. D:s syster och systerdotter var också med. Havet svalkande, vi var nästan ensamma där.
Jag hade bakat en kardemummalängd som strandfika som inte blev exakt som jag tänkt. Det som blev bra var själva kardemumman. Att mortla och få fram den intensiva smaken var otroligt! Själva degen hade jag kalljäst med torrjäst och det gör jag nog inte om, förstod inte kemin och degen betedde sig inte som jag trodde. Men på en strand passar allt bra, att få duka upp en kaffetermos och skicka runt emaljkoppar gör att varje kaka är förlåten och älskad.
Hjärtat fullt som det heter på instagramspråk.
Vi åt lunch tillsammans, jag lagade en citronig och smörig couscous med färska örter, tomater och salt fetaost medan D grillade kyckling till hela kompaniet. På kvällen när alla våra gulliga gäster åkt tillbaka till sina egna bon så längtade jag till stranden igen. D och jag spatserade ner och fick se en vacker regnbåge sträcka ut sig.
Bara vi på en skymningsstrand, det är så lyxigt att få vara med varandra såhär.
D badade också! Börjar sakta men säkert konvertera honom till att bada i kyligare temperaturer, nästan ett måste om man ska tillbringa sina somrar på den här kusten.
Solen gick ner bakom molnen och sen väntade en ny dag, och vad den innehöll minns jag då inte exakt men jag kan gissa på någon slags sortering i huset, avspolning av stenplattor, resning av hängrännor eller annat som hör till när man försöker putsa upp ett lite glömt hus.
