Helgnjutet

I verklighetens realtid är vi i Rio men i bloggens dåtid är vi faktiskt kvar i augusti. Får se när jag lyckas uppdatera från resande fot, men tills dess finns det lite inlägg som kommer rulla. Men det blev helg här i bloggens tidslinje. Helg i augusti är märklig på många vis, folk har inte hunnit ta sig an sina rutiner än och helgen kommer med en frihet man redan är van vid, inte ser som lika unik.

Jag inledde helgen med att möta upp vänner vid Nytorget. Eller – egentligen inledde jag den med en bokrelease – Ulrika Nettelblads debutroman Sjukdomen! Men det förtjänar ett eget inlägg, så vi låtsas att Meatball for the people var första stationen.

I vintras var vi ett stort gäng som åkte till Alpe d’Huez för att åka skidor och gå på Tomorrowland. Om det var episkt? Ja. Vicky och Ilian som var med bor i Hamburg, och var i Stockholm för att besöka, för mig och D var det första träffen med dem sedan resan. Självklart ville de testa köttbullar, och valet föll på Meatball for the people. Jag har aldrig ätit köttbullar där, det är för min egen del en rätt jag skulle ha valt på typ Riche, Tennstopet, Pelikan men det var verkligen ett helt utarbetat koncept på Meatballs for the people som jag tror lockar folk generellt.

Vi tog bland annat nobelköttbullar vilka jag trodde kanske hade serverats på Nobel i något sammanhang men det verkar inte ha varit så. Känner mig lite lättlurad här i efterhand. Angel tog deras bloody mary som serveras med en köttbulle som garnityr.

Jag hade med mig Sjukdomen så den fick luftas lite på restaurang. Vi hade en så trevlig kväll allihop men jag hade en konstant molande huvudvärk.

Vi avrundade när de andra gick till en mjödbar i Gamla stan. Jag hade haft ett lite speciellt möte under dagen som gjorde mig väldigt trött, en trötthet som höll i sig hela lördagen. Vi åkte ut till Älta och besökte vänner till D. De bjöd oss på en så härlig och mjuk lördag, och med lite champagne och en ipren bättrade huvudet på sig. Det kom lite blixtar och åska ett slag, kanske bidrog det till min tryckande känsla i skallen.

På söndagen var jag dock lika sliten trots att åskovädret dragit förbi, men våra lunchplaner passade mitt humör perfekt. Våra vänner Rana och Christoffer ville ses på Sima deli, ett persiskt ställe nära där vi bor som har soul food som sitt ledords, säg något bättre för någon med framtidsbeslutsångest och huvudvärk. De serverar mer hemmamat där än klassisk persisk restaurangmat. D tog lammlägg med dillris och bondbönor. Dillris är något av det godaste jag vet när det är gjort rätt.

Själv tog jag lite plock av saker jag var sugen på, som inlagda grönsaker (torshi), oliver på persiskt vis med malda valnötter och granatäpple samt en persisk aubergineröra. Allt gott men inget var lika gott som mamma, mormors, mosters, kusinernas mat. Som alltid.

Vi satte oss utanför och tog en kopp te efter. Eller de andra drack kaffe, men jag drack te och det smakade däremot precis som hos moster! Jag undrar vilken tesort som är vanligast i Iran. Det är inte något ceylon-te direkt, det här är mycket lättre i smaken och har en ljusare bärnstensfärg. Oftast brygger man det på samovar och tappar ut koncentrerat te, som sedan späs ut med kokt vatten. Det blir inte beskt sjukt nog.

Efter lunchen och mitt glada tedrickande lämnade jag D på ett massageställe och tog med mig resterna från lunchen i en liten burk. Greppade den hårt, man vill ju inte tappa ett ris som är så mödosamt att göra i backen.

Stegen bar till Karla frukt. Söndagarna hemma har, av en slump, inneburit att jag köpt varsin pralin till oss och så blev det även denna söndag.

Älskar Karla frukt. Så mysigt, finns goda saker i cafeét också och framförallt känns det som ens köp blir omsorgsfullt.

Jag köpte praliner från Majani som gör bland annat Fiatpralinerna om ni vet? Som är formade som små kuber med omslagspapper i olika kulörer? De har också en god trekantig pralin med hasselnötsnougat, det kanske är favoriten trots allt. På kvällen var jag så otroligt trött så jag låg med i soffan med D och smaskade på pralinbitarna, och det var den helgen.

En önskelista till Rio

Tidigt när jag och D träffades så insåg vi att båda gick och hoppades på en långresa. Jag hade tänkt mig en Sydamerika-tur och D hade sparat massor av semesterdagar utan tydlig destination. Att vi nu får göra en höst i Sydamerika ihop är därför en dröm, av så många skäl och så många bottnar. Första anhalten är RIO DE JANEIRO! Inte dåligt! Resan får en egen kategori på bloggen, Sydamerikabackpacking.

Vi har precis landat faktiskt (bilden är från när vi åker mot Arlanda). Luften är tät och fuktig, trafiken galen och vi bägge så trötta medan vi väntar på hur taxin i snigelfart jobbar sig mot vårt boende. Det var dock den lyxigaste flygresa dit jag någonsin upplevt så klagas ska det icke! Här kommer iallafall en önskelista på saker att göra och äta:

SE KRISTUSSTATYN
Det är trots allt ett av de sju underverken och den totala symbolen för Rio så hur turistigt det än må vara så ska vi dit.

ÅKA/GÅ UPP FÖR SUGARLOAF MOUNTAIN
Ett av de kända bergen i Rio. I augusti verkar det finnas dj-set i solnedgången några gånger i veckan, jag hoppas de kör nu i september också. Det vore otroligt!

GÅ PÅ SAMBAFEST
Nattlivet i Rio känns som en egen nivå, och det är dessutom sambans hemstad så en slags kombo av de tu känns lockande.

GÅ EN WALKING TOUR
När jag och min vän Siri rest ihop (vi har varit i Lissabon och Valparaiso bland annat) har vi gått free walking tours. Det är ett sjukt bra sätt att lära känna en stads historia på. Jag och D gjorde samma i Sarajevo och Dubrovnik där den förstnämnda var mest givande. Så det vill jag göra nu med, så vi får en kontext.

HÄNGA PÅ COPACABANA + IPANEMA + LEBLON
At the copa, copacabaaaaanaaa

GÅ PÅ MARKNAD
Rio verkar vara marknadernas stad och jag är särskilt nyfiken på Feira da Glória som verkar dra både lokalbefolkning och turister. Tänk att få snacksa på lite lokala matbitar och kika på allt ifrån smycken till Brasilientröjor.

KÖPA HAVAIANAS
Do not judge att av alla saker man kan göra i Rio så vill jag köpa plastskor, men detta är flip flopens huvudstad och jag vill köpa ett par när man väl är där.

Sen vill vi självklart äta massor av lokal mat. Något av det roligaste med att resa är att upptäcka ett land genom dess matkultur. Här är några rätter jag vill prova:

FEIJOADA
En slags svartbönsgryta som absolut är vardagsmat i Rio. Serveras gärna med ris, cassavamjöl och apelsinklyftor. Jag som älskar bönor är mycket nyfiken!

ACAÍ
Amazonas och därmed också Brasilien är landet där acaí växer och caféer som serverar detta bär i smoothieform vimlar det av i Rio vad det verkar. Jag älskar acaí men unnar mig sällan, dyrt här hemma ju plus att vi har nordiska superbär som blåbär så jag har inte kunnat motivera just köp av acaí. Att nu ha fri tillgång – mmmmhm!

MOQUECA
Inte typiskt för Rio men det finns en brasiliansk fisk- och skaldjursgryta med kokosmjölk som känns nästan lite thailändsk i sin smakbeskrivning som jag är sugen på.

COXINHA
En slags friterad krokettboll: deg på utsidan, strimlad kyckling i mitten.

BEIJU DE TAPIOCA
Pannkakor/omelett av tapioca dvs mjölet från cassava. Fylls med ost, tomat och liknande. Ändå intressant att varje matkultur har en egen pannkaka!

Okej, då blir det rakt ut i Riovimlet så fort vi fått i oss en natts sömn. Vi hörs! Jag har försökt förinställa lite inlägg för jag är ju aldrig i synk tidsmässigt, men så småningom hoppas jag på Sydamerikainlägg också beroende på internettillgång längs vägen.

Augusti i en lista, 2026

Augusti är slut, det är en månad som har känts förhållandevis lång för mig. Det är underligt att tänka att jag var på bröllop på Lidingö (A <3 G!) första helgen i augusti, sedan spenderades varje morgon på Ljunghusens strand ett tag innan dagarna förvandlades till det vanliga stadslivet i Stockholm för att sedan bli ännu en bröllopshelg i Skåne. Kontrasterna skapar en känsla av tuggmotstånd, det som gör att livet känns, kanske är det ett knep för att få tiden att kännas mycket mer och längre än vad det ofta gör i vardagen när allt snurrar förbi mig i sådan fart att jag fångar mig själv i tankarna om tid, tid, tid, jämt detta abstrakta begrepp.

Månadens bok
I augusti har jag varit på Ulrika Nettelblads bokrelease och sedermera läst hennes debutroman Sjukdomen. Temat kretsar kring besatthet i tidiga 20-årsåldern, var gränsen går mellan vanlig ungdomlig tokighet och vad som är totalt utanför gränserna. Det får bli månadens bok, för det var något extra fint i att ha följt processen inne hos Ulrika och sedan få hålla boken i sin hand. I övrigt läste jag De fenomenala fruntimren på Grand Hotel som inte hade något motstånd alls i sig i jämförelse. Och det blev faktiskt också en poesisamling läst, Anders Norléns guide till svensk poesi. Uppskattade hans urval starkt faktiskt, sen har jag blandade känslor inför att talmannen använder sin titel till att släppa en bok överhuvudtaget under pågående mandat.

Månadens ord
Resfeber. Jag tycker det är ett konstigt ord från början, men kanske refererar det till den oro folk kan känna vid feber och som kan bara likartad när man stressar inför en resa där mycket ska klaffa. Själv blir jag mest utslagen vid feber mer än något annat. Kanske refererar ordet krasst också till den feber man kan få av vaccin, jag var helt utmattad och febrig efter denguevaccinet och besviken över att behöva pausa träningen, packningen, planeringen.

Månadens mat

Augusti blev en utemånad och en bönmånad. Favoriter som Schmaltz (deras reuben är bland de bästa) och Xiang Yue (auberginen vinner nu är jag provat mycket från menyn) besöktes och nya ställen som Frankys (goda burgare) och Sima deli (nostalgin vann) fick också sig besök. Men min favoriträtt denna månad var en puttanesca med gråärt. Det blir det mer av när vi kommer hem i vinter.

Månadens vin

Min vän Fanny hade en hejdundrandes fest och bjöd på rosa champagne. Jag är inget fan av rosé, trodde jag iallafall, men detta var riktigt gott.

Månadens te
Jag försöker tömma burkar inför resan och har druckit 2-3 koppar var av diverse teburkar med sina sista spår i. Men den testund som gav mig mest var uteserveringen på Sima Deli. Bärnstensfärgat te, såsom jag vill ha det.

Månadens skönhet
Beauty Act, Kicks egna märke, sitter på några godbitar har jag märkt. Använd deras primer radiant mycket som ger ett subtilt glow som jag fäst mig vid. Den är nästan slut, ska kräma ur det sista på resan och har avhållit mig från att köpa en ny i något slags minimalistiskt beteende inför resan.

Månadens bad
Det sista morgonbadet i Ljunghusen innan vi åkte söderut. Känns som en halv livstid sedan?

Månadens skrivande
Det smärtar mig att skriva inget på den skönlitterära fronten men det är också sant. Jag har däremot skrivit lite medicinska texter som publiceras i dagarna.

Månadens låt
Zara Larsson har tagit över min Instagram, hon känns helt otroligt duktig när man tänker efter, har aldrig uppskattat henne innan på det här sättet. Rösten, alla galna moves, osv. Midnight Sun har ju därför mer eller mindre frivilligt spelats många gånger.

Månadens kultur
Jag och min vän Matilda besökte Carl Eldhs ateljé. Det finns en slags helig känsla i rummet, nästan som när man besöker en kyrka, och ljuset som reflekteras är ett alldeles eget ljus.

Månadens podd
Just nu överkonsumerar jag politikpoddar som sig bör. Egentligen gör jag väl alltid det, men de släpper många fler avsnitt nu inför valet. Jag var 18 år när jag röstade första gången och det har aldrig varit såhär svårt att välja för mig som nu.

Med det sagt, går vi in i september. Vi ska resa iväg och just nu är allt överdrivet stressigt fastän jag inte ens jobbar, fattar inte hur det kan behöva preppas såhär mycket. Plötsligt är alla vandringsstrumpor borta, i sista sekund inser jag att vi måste ha med oss malariaprofylax, våra stavar kom aldrig fram, lägenheten ska hyras ut och fyren behöver tömmas här kvällen innan! Det är mycket som ska på plats. Samtidigt som jag är ljus och pirrig inför allt som komma skall, har jag också en känsla av tyngd. Augusti har förutom allt kul, alla kompisar, två underbara bröllop, njutande och allt därtill, också innehållit två begravningar för bekanta. Det är inte min sorg att basunera ut, men jag känner mig så ledsen och skakad. Båda unga, båda snabba aggressiva cancersjukdomar. Och det är svårt att bara känna lätthet inom sig då med en så skarpt närvarande påminnelse om att livet är till låns och man vet aldrig vad som ska ske så det gäller att passa på när man har chansen.

Min backpackerstil: accessoarer (bandana, mössor, solglasögon)

Mitt sökande efter en backpackerstil pågår för fullt! Det börjar närma sig på allvar och vissa saker känner jag mig lite stressad över, vissa saker håller jag mest på att lägger tid på i någon slags längtan till att få komma iväg. Tänk att vi snart lever ett upptäckarliv! Jag är så oerhört tacksam och glad för detta. I mina tidigare inlägg jagar jag rätt på cargobyxor, shorts, skor och skaljackor. Men nu kikar jag på lite mindre praktiska saker men som ändå har sin plats. Typ bandanas, mössor och kanske ett par extra solglasögon.

BANDANA FRÅN ASOS
Jag är en hårassoceartjej ut till fingerspetsarna, något som bottnar sig i någon slags revolt redan som läkarstudent när jag insåg att alla mina uttryck i form av kläder, naglar och smycken fråntas en när man jobbar på sjukhus. Kvar blir chansen att uttrycka sin stil genom tofsar, diadem, rosetter, klämmor och annat. Tur för mig råder ett hett bandanamode i vandringen just nu. Den praktiska ursäkten är solskydd för håret, men jag tänker att det egentligen handlar om att vandring gått och blivit en trendig klädstil. Är sugen på en paisleymönstrad som denna från Asos men ja, jag hade kanske velat köpa en av återvunna tyger eller något. Paisley måste ju vara enkelt att hitta andra hand?

SCARF FRÅN FJÄLLRÄVEN
Den här lite gulliga är från Fjällräven och i 100 % ekologisk bomull. Mönstret är väldigt fint, olika slags fjällblommor som har avbildats. Jag tror dock inte den blåa nyansen är lika fin i mitt hår som är mycket mörkare än hon på bilden, blir inte samma kontrast då riktigt.

SCARD FRÅN LEMMEL
Kanske en favorit hittills. Denna rara scarf med en kokkaffe-kanna och eld är från Lemmel. Lemmel är grundade av min kompis kompis, och det är ett väldigt kul märke! Deras primära affärsidé var kokkaffe och det gjordes med stolthet, men med åren har de tillverkat fler och fler merch-produkter. Jag köpte en keps precis i början när märket var sprojlans nytt som nu är på vift tyvärr men som var en följeslagare många vandringar. Känns kul med svenskt och jag vill gärna ha naturfärger eller rött tror jag.

SCARF FRÅN GLITTER
Tecken på trend är väl att Glitter också har paisley-scarfar i massor just nu. Jag ska dra en kik sekond hand men annars kanske det blir bästa valet trots allt. Denna är i 100% bomull, dock är jag inte lika petnoga med naturmaterial i filuftssammanhang. Just bomull suger ju åt sig fukt på ett sätt som är ofördelaktigt när man vandrar, men jag svettas kanske inte så mycket där i hårbotten.

Man behöver en bra mössa när man vandrar, särskilt när man pausar, och vi kommer vandra i lite höstväder eventuellt så det känns aktuellt. Jag har en mössa jag brukar ha på vandringar men den är ganska stor med en gigantiskt boll och nu måste vi tänka lite packningseffektivt så en hederlig mössa utan krusiduller är det dags för.

MÖSSA MED TRACKSMÖNSTER FRÅN PATAGONIA
Jag gillade detta lite gulliga mönster från Patagonia som påminner om skidlinjer i pudersnö. Jag vet inte vad man ska ha för material på en mössa, denna är i återvunnen polyester, spontant kanske man vill ha en ullmössa som andas. Ska läsa på lite men den får stå på listan ett tag.

MÖSSA FRÅN BERGANS
Annars kan man ju alltid lita på skandinaviska märken, som norska Bergans. En klassisk finstickad mössa i merinoull. Kanske egentligen är det mer lämpligt? Misstänker att ingen mössa kommer vara snygg på mig dock, har man stort lockigt hår som mitt ofta blir när jag vandrar, så får man en riktigt speciell effekt när man drar på sig en tight liten mössa.

TUNNSTICKAD FRÅN ICEBREAKER
Även denna är i merinoull, tunn men verkar varm. Tror jag tyckte lille skidåkaren var gullig som mönster, men osäker om svart är lite trist val och säg en tråkigare logga.

EKOLOGISK MERINOULL FRÅN DILLING
Dilling kommer upp i mitt flöde hela tiden på instagram, men underställströjor har jag faktiskt vilket verkar vara deras primära nisch. Denna mössa i auberginefärg finns i deras sortiment, ganska många färger att välja på och man uppskattar ekologisk ull.

Och sen… solglasögon. Här har vi ett aber. Jag har ett par riktigt bra solglas från Julbo, de är gjorda för bergsmiljö och skulle vara perfekt inför resan men jag skulle behöva en liten renovering av dem. Jag har repat glasen till den milda grad… Och böjt en båge. Jag hoppas man kan ordna upp dessa:

Om någon har tips på var i Stockholm man kan få sådana här glas bytta (och gärna bågen uträtad, ena är lite halvknäckt eftersom jag haft dessa när man tar paus i skidåkningen och knycklat in i någon ficka) så hojta!

Annars måste jag erkänna att Oakleys modell eyejacket tagit över hela mitt instaflöde och jag skulle vilja ha ett par lite ljusare sportiga glasögon. När man åker längd exempelvis, så upplever jag mina julbos som lite skrymmande och att synfältet ändå blir lite begränsat med sidolapparna (de har en solblockerande poäng som är toppen när man typ vandrar i snö). Men jag vill inte ha EXAKT samma modell som precis varenda kotte på instagram men någon lite mer budgetversion av denna sportiga variant hade jag gärna försökt hitta.

Nu får jag ge mig! Tack för att ni hänger med mig i detta letande. Här är några gamla vandringsbilder för att påminna mig själv om att det materiella inte är poängen.

Här är en bild från när jag vandrade själv i Vilcabamba, på Ecuadors sida. Tyvärr gick jag vilse och när jag stod framme vid ett stup och ville vända kom dessa små pållar fram till mig. Började prata engelska med dem (…) i ren panik. Allt gick bra.

Och några bilder från en vandring i Atlasbergen i Marocko. Vi besteg Toubkal, den högsta toppen. De första dagarna var det mer en varm och dammig vandring när vi gick olika dagsturer, men själva bestigningen påminde om hur snabbt väder kan skifta. Redan på base camp var det mycket svalare och när vi väl gick toppbestigningen snöade det. Jag hade inga handskar med mig och en tunn liten regnjacka som enda skal, dock en rejäl polyestermössa. Tyvärr ingen utsikt trots att vi var på över 4000 meter, men det är sådant man får ta.

Här var jag på Lofoten med Mia och Anso. Rockade en liten bandana knuten runt håret ser jag! Inte på samma trendiga sätt som idag men ett perfekt sätt att hålla undan håret.

Det var nog sista delen i backpacker-stilen faktiskt! Ni ska få se vad som tillslut får komma ner i ryggsäcken, en hel vetenskap.

Vardagsmat: från persisk gryta till cacio e pepe-bönor

ASIATISKINSPIRERAD TALLRIK MED SOJAPICKLADE ÄGG
Jag gravade egen lax, och skar upp några sämre bitar till kuber som blir någon slags låtsas-sahimi. Serverade detta på en bädd av svartris, gurksallad, vitkål (med soja och majo) och ett sojapicklat ägg. Det man ska tänka på med laxen är att det blir mycket saltare än sashimi så man får lugna sig med saltet i resten av rätten.

CACIO E PEPE-BÖNOR OCH MIKROGRÖNT
Det här är världens enklaste bönrätt och den är ändå så otroligt god. Jag använder små vita bönor från Fagraslätt som jag blötlägger och kokar upp i saltat vatten. Spadet använder jag till att koka ihop rätten. Vill man inte hålla på med egna bönor så finns färdigkokta, exempelvis små vita bönor från Sverige på tetra från GoGreen, eller burk från Bönland. Bägge goda och användbara till rätten. Bönlands variant är snäppet godare (mer saltad gissar jag) men jag uppskattar inte metallburk så mycket, så det blir ändå oftare tetra.

Åter till rätten – man gör en emulsion i botten av en panna på rostade mortlade svartpepparkorn (typ 1,5 matsked för fyra personer), riven parmesan, riven pecorino (eller bara parmesan i det här fallet, vi hade ingen pecorino) och spär ut med bönspadet. Salta efter smak – mitt bönspad är salt så jag har inte i mer. Jag klippte på lite mikrogrönt, i detta fall broccoligroddar, och serverade med smörstekt levain.

TOMAT- OCH NEKTARINSALLAD
Det här fick agera förrätt till en lunch, så lyxigt kan det vara på sommaren! Delade nektariner i små kuber och kvartade babyplommontomater, blandade ihop med massor av hackad basilika, en god olivolja, en liten skvätt sherryvinäger och flingsalt. Toppade med burrata och lite mer olivolja. Serverade med surdegsbaguette. Det här blev gott men kändes som det sista oumpff:et saknades och jag kan inte komma på vad det skulle vara?

TOMAT- OCH RICOTTAPASTA
En väldigt finhackad lök får smälta ner i massor av olivolja innan ett gäng kvartade tomater får puttra på. La till lite citron och honung. Samtidigt får pastan koka och när den nästan är klar blandade jag i pasta och ricotta samt massor av färskmalen svartpeppar. Ricotta blir ju per natur grynig men tyckte det blev gott ändå.

MUSSLOR OCH SOLDATBÖNOR
Jag har en bönkokbok som inspirerade till denna rätt: musslor och bönor. Jag tror det finns en italiensk version som agerat förlaga men är osäker. Oavsett så kokar man bönorna för sig, boken använde soldatbönor och det råkade jag också ha hemma men annars tänker jag att vita bönor eller borlotti för all del kan fungera. Detta gjorde jag dagen innan, bönor håller länge om de får ligga i sitt spad. Såsen gjordes med finhackad lök+vitlök, saltad citron, vitt vin och bönspad. Sen lägger man i bönorna som får vändas runt i såsen innan musslorna läggs på för ångkokning under lock. Jag älskade – härlig variation till musslor, men kanske att vanliga vinkokta är godare. Vi sparade upp med stekt baguette och bjöd några vänner på detta över en lördagslunch.

GHORME SABZI ELLER PERSISK ÖRTGRYTA MED BÖNOR
Mmmmm persisk mat. Det kan ta sådan tid men det är alltid värt det. I ghorme sabzi låter man ett gäng olika örter koka ihop länge. Jag hade på min gryta i kanske 4-5 timmar. I min version sker en lök+vitlök i från början men jag tror inte det är lök i orginalrecepten. Sen steker man lite nötköttsbitar, de ger mest smak så vill man göra vegovariant kan man avstå det. Sen låter man örter fräsa – mest persilja! Men jag hade i lite dill, mynta och pyttelite koriander också. Man fyller på med vatten när örterna fräst (eller buljong men jag tycker det räcker fint med vatten) och låter det stå på i evigheter. På sidan hade jag kokat borlottibönor som jag vände i när jag tänkte att det kanske var en timmes koktid kvar (sjukt mycket på en höft). Till grytan blev det basmatiris och en yoghurtsås.

Nu när vi åker bort blir det väl inga direkta vardagsmatrecept på ett tag, kategorin får vila. Det känns lite konstigt? På ett icke-klagande-vis.

Sensommarens första dagar

Det är august nu. Sensommar i city. En alldeles egen sorts sommar, med sina egna regler och njutningar. Jag som behövt befinna mig i stan under sommartid pga jobb ganska många tidigare år kan meddela att Stockholmsommar i juli har ingenting gemensamt med den här sensommarkänslan när alla är pirriga, vill prata ikapp, uteserveringarna och favoritrestaurangerna är öppna igen. Det sorlet och det livspirret är inte likt en het julidag i Stockholm.

I sommar har jag varit väldigt ledig dock vilket innebar cirka noll dagar i stan, men ändå står man där med en stråk av sorg i bröstet när man tar sista morgondoppet vid sommarhuset. Kallt i vattnet, det fanns redan första veckan i augusti en känsla av annalkande höst. Hela vår sista vecka i Skåne var stranden helt tom om morgnarna, så även den sista morgonen, den när vi skulle säga hejdå.

Vi sa hejdå till sanden, till havet, till spången. Jag grät. Inte länge, inte mycket, men nog kom det en sisådär tio tårar strilandes längst med kinderna. Vemodet på något sätt, känslan av parallella liv. Många som lämnar sina sommarplatser gör det kollektivt, alla sommargäster flyttar hem ungefär samtidigt. För mig är det inte så. Mina Skånevänner kommer precis tillbaka när jag far hem, deras liv fortsätter men bara med mig på långt avstånd. En del av mig är alltid med dem, och därför blir det alltid ett knip i bröstet och tårar i ögonen när jag vinkar hejdå till Skåne.

D och jag körde hyrbilen till Småland. Vi hade en underbar sommarkväll med hans familj. Svärmor hade lagat en otroligt god kantarellpaj och körsbärspaj till efterrätt. Vi njöt av ljumma vindar och sa hejdå för ett tag till även dem, jag och D far ju iväg på vår långresa strax.

Första dagen hemma i lägenheten fick jag en sådan splittrad rusch av energi som kan komma ibland. Jag ville göra ettusenfyrtioåtta saker, göra det värt att vara hemma på något sätt. Rensa och tömma lägenheten inför resan, köpa nya byxor, tvätta all sommartvätt, skriva mina bokrecensioner och laga bönor. Jag lyckades med att laga bönor iallafall, det första jag gjorde när vi kom hem var att blötlägga soldatbönor. Dagen efter lagades det en rätt med saltad inlagd citron, olivolja, vitlök och musslor. Vi bjöd över min älskade vän Antonia och hennes familj för att smaska i oss med stekt bröd. D fick agera äkta insta-boyfriend och fotade åt mig. Jag tyckte detta var ett mycket trevligt sätt att äta musslor på förresten! Kanske är klassiska moules godare men som variation uppskattade jag detta. Det var så gott med soldatbönorna och hur de suger åt sig smaken av citron och mussla. Tackar min bönbok för inspiration till receptet.

På lördagen rände jag runt på stan, jag ville köpa brevpapper och byxor. Tyvärr fanns inte byxorna jag ville prova inne i min storlek så jag fick beställa från nätet, och brevpapper säljs inte på NK längre tydligen. Som tröst köpte jag två praliner till mig och D, NK mint till mig (god bless) och en prinsesstårtepralin till D.

Jag hittade brevpapper på Hedengrens efter att ha letat efter fyrtioelva butiker. Skönt att de hade, men bara en sort, lite trist tycker jag, jag längtar till pappersbutiken i Lund som jag inte besökt på många år men är man intresserad av pappershandlar som jag så måste jag rekommendera Lexis. Någon dag vill jag ha en reservoarpenna, kanske i present till en själv om man lyckas släppa en bok eller disputera. Sjukt att man inte kan köpa sådana på NK längre? Jag var så besviken faktiskt, men det är sådant man kommer över.

Den första veckan i stan flöt vidare. Jag ville se solförmörkelsen som alla andra, men den skymtades inte bakom molnen i Stockholm. Jag och några vänner hade samlas hos Marti, och vi pratade om sommaren istället. Hon hade varit i Galicien med sin killes familj och vi fick smaka på diverse ostar, chark, inlagd bläckfisk och se videos på den berömda cidern i Galicien som man måste hälla upp på ett visst sätt och dricka direkt för att få rätt kolsyrad effekt. Alltså jag måste få prova någon gång!

Jag jobbade, två veckor blev det faktiskt, rekord på länge för mig. Passade på att äta lunch med min vän Andrea på Ox Lan Beef Noodle Soup, ett ställe jag velat prova länge. Nudlarna var sjukt goda! Handgjorda och allt, soppan var mer standard. Jag och Andrea pratade om livet, usch saknar henne så, vi har inte hunnit ses ordentligt som det kan vara.

Samma kväll träffade jag Andreas syster Antonia. Älskar att få vara deras extrasläkt. Vi tänkte kaxigt att vi skulle få bord för två på Miyakodori men det var hopplöst. Vi gick till Rolfs hav istället som tog emot oss med öppna armar.

Vi satt på deras uteservering och åt goda saker som ostron och ceviche.

Sotad lax och tuna melt. Allt var väldigt gott! Men framförallt sjukt trevlig service. Älskar när kocken kommer ut och serverar någon rätt, väldigt fint att höra peppen i hans röst på vad han lagt på tallriken framför en.

Vi avslutade med efterrätter att dela på, bägge riktigt spritiga men goda. Den ena var deras brödpudding som serverades med whisky; det andra en slags glassefterrätt med bär och punsch.

Och med det drog kvällen mot sitt slut. Vi cyklade hem (älskar att vi bor typ grannar) och jag la mig i D:s famn och fick migrän. Så trist, men det var värt kvällen oavsett.

Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie

Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare faktiskt. Jag har bara läst tre titlar av henne men alla satte tydliga spår i mig och jag har beundrat hennes intelligenta penna alltjämt. När hon äntligen släppte en ny skönlitterär bok häromåret efter en lång paus var jag otroligt glad, men sen dröjde ändå tills nu för mig att läsa den.

Klev in på biblioteket i Höllviken och där fanns boken uppsatt på fronten, så jag påmindes om att det var dags för mig att läsa den helt enkelt. CNA har i denna bok valt att skildra några kvinnors liv som hör ihop i periferin, men som lever varsitt liv. Deras egentliga enda likheter är att de är afrikanska kvinnor som flyttat till USA, och alla känner Chia som kanske ändå är bokens protagonist även om varje karaktär har en sektion av boken för sig själv. Chia kommer från en välbärgad nigeriansk familj och med sin bakgrund kan hon unna sig ett arbete som inte prompt gör att hon går runt ekonomiskt, utan lusten kan få styra. Chia är väldigt vacker, väldigt snäll, väldigt rik och en romantiker. Hon vill att kärleken ska kännas, man ska längta, åtrån ska flamma och aldrig ska man känna sig säker. I min mening ett ungt sätt att se på kärlek och som gör att hon träffar fel män, män som är obeslutsamma, inte uppskattar henne såsom man förtjänar i en parrelation och generellt som är en mer eller mindre bra match till henne.

I boken är det pandemi och den existensiella frågan hon fastnar vid är om någon verkligen känt hela henne? En fråga som jag kan förstå, för i en värld där parrelationen är satt på piedestal blir man brutalt påmind om det: är jag någons första val i livet, den personen de alltid skulle välja som favorit?

Boken skildrar också tre andra kvinnor, där en av karaktärerna fått mer ljus på sig än de andra efter boken släpptes eftersom den grundar sig på en riktig person. Kortfattat blev en hotellstäderska överfallen av en rik mäktig man och hon fick aldrig upprättelse för att hennes bakgrund var ansedd tvivelaktig. I boken dyker CNA in i henne som person, faktan överensstämmer inte med verkliga livet men det CNA vill skapa är en tydligare och flerdimensionell bild av hennes fall. På ett sätt tycker jag det är ett märkligt val att göra, för det är en av många historier i boken och på något plan tycker jag att en sådan slags skildring förtjänar strålkastaren på sig. Samtidigt kanske det är ett smart sätt att sätta ljus på tankarna i farten, så fler får ta del av historien.

CNA är skicklig på att skriva och det känner jag fortfarande tydligt genom sidorna, men det var inte en historia med samma bäring som hennes tidigare titlar. Jag har lyssnat på flera intervjuer med henne angående boken och den historien hon beskriver är inte riktigt samma som landar hos mig, men intervjuerna resulterande ändå i att boken gav större behållning när jag förstod hennes vision bättre. Läsvärd ja, men ska man introduceras till hennes författarskap rekommenderar jag En halv gul sol (underbar!) och Americanah (smart!). Eller vad tycker ni?

Min backpackerstil: skaljackor

Backpackerstil-kategorin har verkligen råkat ut för long time no see för att bli lite svengelsk här på bloggen, men kategorin Stil (där ni hittar tidigare inlägg på samma tema, som typ approachskor och cargobyxor) har fått ge vika åt stranduppdateringar och bokrecensioner. Men jag har absolut lagt alldeles för mycket tid på att söka efter vissa perfekta nyckelplagg inför vår kommande backpackersemester, det kan jag lova er. Tema skaljacka är nämligen kanske det svåraste plagget som finns. Dels tekniskt – finns det en riktigt bra regnjacka som också andas? Finns det en perfekt avvägning av nedpackningsbar och snygg passform?

Kanske, kanske inte. Det som är så svårt är också prislappen enligt mig. Ska man ha en riktigt erkänt teknisk jacka, behöver man lägga flera tusen och det känns som valet därför är ännu svårare, det är ett så stort köp. Man hade ju gärna köpt något billigare men hur vet man att jackorna håller vad de lovar? På vår resa kommer alla slags väder förutom alpint vinterväder råda. Vi kommer vara i Patagonien troligen lagom i tid för höstduschar och vindrusk, vi kommer vandra i Peru när det fortfarande är svensk sommar i temperatur men med risk för skurar, vi kommer ha tropiskt sommarväder. Jackan vill jag är så teknisk så möjligt så det klarar av Patagonien men jag orkar inte har en så tung jacka, och inte en för tät så den går att använda på många vandringar framgent också. Det blir också en enda jackan jag egentligen kommer ha med mig, så någon slags snygghetsfaktor i form av färg eller form vore ett plus. Jag har spanat på några:

ARC’TERYX BETA SL
GÅR det ens att göra ett sådant här inlägg utan Arcteryx? Nä, troligen inte. Det svåra med märket för mig just nu är att det är så överdrivet inne rent modemässigt men de gör också några riktigt tekniska produkter. Prislappen har stigit raskt senaste åren och jag landar därför i frågan – är det värt det? Hur bra kan en jacka vara? Beta-serien består av flera olika jackor men den som känns aktuell är SL: tunn, lätt och har en snygg passform. Tyvärr prasslar den rätt mycket (kändes som det när jag provade den iallafall), och den finns inte inne i några färger jag egentligen vill ha. Dock har jag kanske lyckats hitta en färg från förra säsongen som jag jagar efter, och annars står den här färgen som också är på rea som ett alternativ.

KLÄTTERMUSEN ALLGRÖN 2.0
Roligast vore att få bära svenskt på resan. Allgrön är Klättermusens mest praktiska jacka och mest tekniska. Den är mjuk och helt oprasslig, ganska lång bak mot rumpan vilket är bra men ger inte en favoritpassform kanske, och den finns i en vit färg jag kan tänka mig, även om det inte är nummer 1 på önskelistan. Det negativa är att recensionerna är blandade avseende andningsbarhet och det är ju därför jag skulle vilja ha den överhuvudtaget, för förmågan att kombinera användningsområde. Och prislappen är ett stort minus.

PATAGONIA TORRENTSHELL
Enligt många forum är detta den perfekta jackan i relation till prislappen. Betydligt billigare än de övre alternativen men presterar i närheten av dessa. Dock inte lika packningsbar och smidig i sin natur. Patagonia har dock livslånga reparationer, och det vore lite fett att stå i Patagonien med en jacka med Patagonia-logga, det ska jag absolut erkänna. Men jag är osäker på hur väl den andas och hittar inte riktigt mitt svar hur många reddit-trådar jag än läser, det kanske primärt är en regnjacka ändå? Detta är den enda färgen jag är sugen på av nuvarande urvalet dessutom, sand- och brunfärgade jackor finns inte i sikte.

STELLAR EQUIPMENT ULTRALIGHT SHELL 2.0
Stellar är ett svenskt Åre-baserat märke som satsar mycket på tekniska material och är mindre fokuserade på trender vilket man ändå upplever att exempelvis Arcteryx är. De gör ett väldigt lätt skal, som är regnsäkert men lite osäker andningsförmåga. Tyvärr är deras olivgröna skal slutsålt och D kommer nog köra deras blåa så vi kanske inte ska se ut som ett tyskt matchande personärspar trots allt. Vi får se!

I mitt materialhetsande försöker jag också kika på gamla foton från vandringar, för att påminna mig om allt man längtar till.

Lofoten på väg mot Kvalvika 2018, min första riktiga vandring. Förödande att börja med kanske en av jordens vackraste platser.

Lofoten 2023, min vän Mathilda bodde där en sommar och vi gick på festival! Men vandrade också bland annat Munken.

Och även här är det Lofoten men 2018. Ofta regnigt men lika vackert för det.

Och en egen liten påminnelse till mig själv om att storslagna vyer och läkning från naturen inte kräver det senaste i prylväg. Jag har varit på Lofoten tre gånger (2016, 2018 och 2023), första gången med en riktigt tung och tät seglingsjacka, ett par halvbra tights från SOC och en syntetisk tröja jag fick när jag sprang något lopp veckan innan. Nog njöt jag lika mycket av fjordarna för det. Man ska såklart inte förringa att det finns en säkerhetsaspekt av att vara varm och torr men jag har det basala i min garderob faktiskt, det finns underställ i merinoull, vandringsbyxor, fleece osv. Att unna mig en riktigt teknisk skaljacka eller en snygg bandana handlar om andra drifter helt enkelt, och det är bra att påminna sig om.

Stocken, Mollösund och Nösund

Det bästa med sommaren är att sova över med vänner tycker jag. Det är så mysigt att hälsa på folks små sommarparadis och ha oändligt med tid ihop. Med det i åtanke styrde jag och D kosan mot västkusten ett par dagar. Vi har tre kompisar med hus nära varandra, av en ren slump. Annars är ju känslan att avstånden med bil är stora på västkusten, så det såg vi som en lyxig grej.

Första anhalten var Mollösund. Det är så pittoreskt här i krokarna! De låga vita husen och tegelpannorna. Solen sken och nästan brände oss i pannan medan vi väntade in två vänner.

Bland annat Rana som ni kanske känner igen som Magdoktorn. Om inte så rekommenderar jag hennes instagram varmt för den som har IBS eller liknande symptom.

Vi åt charkbricka ihop och pratade om livet. Livet som 30+ är bra mer komplicerat på många vis än när man var 20-något vilket vi påminde varandra om. Vi pluggade ihop, en termin mellan oss, och har jobbat på samma sjukhus många år. Att gå från 20-något på kårfester till att vara runt 35 med allt vad det innebär är kontraster på många vis. Vissa saker är enklare, man har en tydligare plats inom sig och känner sig tryggare som person. Jag gör det iallafall, känner mig mer grundad på något vis. Men problemen man hade förr av karaktären ”varför svarar han inte på mitt sms”, ”undrar om jag klarar tentan”, ”kommer vi få biljetter till den där festen” känns väldigt bagatellartade när man redan nu i 30-något får möta större och mer existensiella frågor.

Efter en mycket trevlig eftermiddag sladdade vi vidare till Stocken. Det var faktiskt i Stocken som jag publicerade mitt allra första blogginlägg. Jag låg i en säng på ovanvåningen i Annas hus, pirrig och dan. Två år senare idag, känns väldigt fint att bloggen följt med. Iallafall, i Stocken väntade Anna och hennes Daniel. De hade dukat upp med otroligt goda skaldjur och vi levde livet, både jag och D älskar ju marin mat så att bjuda oss på pinfärska havskräftor och räkor är minst sagt publikfriande.

Vi vaknade upp till sämre väder och löften om annalkande vindar som gjorde att vi behövde flytta deras båt, en eka med utombordare som vi för två år sedan bland annat fiskade makrill med.

Och bada måste man göra oavsett väder, men det vet ni redan är min inställning.

Eftersom vindarna skulle ta tag så åkte vi vanlig trafikfärja över till Gullholmen, det kändes säkrare än ekan en blåsig dag.

En mycket rar plats.

Annars hängde vi mest sådär okomplicerat och mjukt som det kan vara. Gullade med deras bebis och lagade pasta tillsammans. En förmiddag sprang vi faktiskt. Det går extremt sakta framåt med löpandet för min del, förutom just denna dag. Vi hade ett långsamt tempo men sprang i 8 km och jag blev stolt över att jag verkar klara det trots allt. Mycket av hindret sitter i huvudet, som vanligt. Vi krönte det hela med ett friskt och salt bad.

Sen väntande faktiskt ett besök på Rompen. Alltså. Jag var på foodtruck-festival 2019 i Kungsträdgården med min vän Mathilda. Vi åt en så sjukt god macka: smörstekt brioche med havskräftor, aioli och brynt smör. Detta var innan brynt smör hälldes på prick allt så kombon var galen, vi var i princip tårögda och sedan dess har jag velat återbesöka den här vagnen och maträtten så när jag såg att den stod där på Rompen åkte vi dit.

Medan vi väntade på våra mackor åt vi varsitt Bohusländskt ostron. Köttigt och gott.

Sen! Kom! Mackan! Herregud vad jag längtat, sju år! Och så länge ska man ju inte längta till något, är ju omöjligt att leva upp till det tyvärr. Den var dock väldigt god men det som var lite nedslående var att den tydligen serveras på deras filialer i Stockholm som jag absolut inte vetat om. Ett enklare sätt än att vänta sju år och ta bilen till en avskild foodtruck-plats längs västkusten.

Efter vår macka styrdes bilen över till Nösund där min vän Pillan har hus. Bilden är inte därifrån – det blev en blixtvisit men ack så mysig. SEN styrde vi bilen till Mollösund igen.

Avslutade kvällen med våra vänner Rana och C, och åt musslor.

Tack västkusten för att du levererade precis det man förväntat sig av dig: salta bad, färska skaldjur, ljuva vänner.

Teater på Österlen: De Bergtagna

Österlen, denna numer mytomspunna kulturplats. När jag växte upp besökte jag Österlen titt som tätt, mest Borrby (vi har här förra året och besökte Gertie bland annat) och Kivik för äppelmarknad, samt Stenshuvud någon gång då och då för exkursion. Min relation till den här delen av Skåne var inte djupare än så, en plats där folk hade sommarhus ungefär. Numer känns det som jag, utöver kanske stora delar av kultureliten i Stockholm, ser Österlen med andra ögon. Det är så mycket som händer i kulturväg och restaurangväg.

Vi började utflykten med att besöka vår vän Eli, en av alla som har sommarhus här och liksom många av mina vänner har en koppling dit via mor-och farföräldrar som är från platsen. Vi åt middag ihop med resten av gänget som gästade innan det blev dags att ta bilen några ynka minuter bort till en gammal lada.

Mörka moln tornade upp sig och gav vittring om något som kunde komma men aldrig kom.

Vi skulle se De bergtagna, en pjäs baserad på ofärdiga alster av Victoria Benedictsson. För den som läst Liken vi begravde (länk till min recension) så kanske namnet känns igen – det är författarinnan från Hörby som skildras mellan sidorna på huvudhistorien.

Här har vi delar av gänget!

Vi drack Tosterups äppelmust och väntade spänt på föreställningen.

Det var en underbar uppsättning! Dels bidrog denna ensemble till stämningen både före, under och efter med sin musik och sen var skådespelet verkligen så otroligt bra! Jag älskade det! Så mycket känsla! Scenen var liten och intim, vi satt i smala bänkrader och vid små cafébord vid sidan av scenen, något jag tror bidrog till den här känslan av att vara mitt i händelserna.

Elis syster och man lyckades gå på teater med en ettåring och jag blev gruvligt inspirerad.

När morgonen kom vaknade vi till riktigt väder och himlens gråhet gjorde förmiddagsljuset skumt. Vi var uppe sist och medan jag tuggade macka var underhållningen på kortspelarna bredvid stor.

Morgonkaffet dracks ur, och vi gick en sista liten promenad med Eli mellan fälten. Hon fick peka ut de gamla markerna: var hennes morfar växt upp, vilka hus som var deras, vilka grannarna var. Vi kramade henne hejdå sen och styrde kosan till Borrby – men mer om det en annan gång.