Ett vykort från Oskarshamn

Vi bodde ju i Oskarshamn två veckor, något jag inte hunnit skriva om här. Bodde låter så dramatiskt men det var ju det vi gjorde, vi lånade en lägenhet, jag jobbade på sjukhuset och D från datorn. Vi hade vardagsliv och gjorde somriga saker med Ds familj mellan varven. Här kommer en samling av kort som jag tog under våra dagar:

När jag anlände Oskarshamn var det tropiskt varmt. Hett i luften, vattnet alldeles ljummet. Svärmor bjöd mig på middag och vi cyklade till Havslätt för ett långt kvällsbad. Massor av barn sprang på bryggan, hoppade i vattnet, tjoade, stänkte ner varandra. Så mycket sommarlov i luften.

Två kort på raken, men de tillhör samma hälsning. Vi åkte ut på sjön en dag. Det finns en vacker skärgård utanför Oskarshamn men jag har inte haft möjlighet att upptäcka den än. På helgen var det speedboat-race. Jag tycker det är ganska kul att titta på snabba fordon otippat nog och speedrace har jag många gånger varit med och sett på Sandhamn. Eller ärligt talat har jag mest råkat vara där samtidigt som tävlingen är, vilket också sammanfallit med bra fest på Seglarhotellet. Nåväl, gamla synder behöver inte dras upp här på bloggen. Nu åkte vi ut och låg för ankare medan vi såg båtarna sväva över fjärden, och jag tänkte samtidigt att visst är det märkliga fritidsintressen många av oss har.

Vi blev sugna på sushi en dag och hade hört att det fanns en god sådan nära Ds syster så vi begav oss till en ganska sliten trälåda uppställd längs vägen i princip. De hade sushi och phò på menyn, och jag som älskar buljongsoppor blev akut sugen. Dessutom tänkte jag att om ett så anonymt ställe väljer just phò på menyn så har de nog koll. Det var kanske den godaste jag ätit? Har provat många ställen i Stockholm iallafall och ingen har nått upp till denna. Den ser så modest ut på bilden men jag lovar att den verkligen var välbalanserad, så om ni har vägarna förbi Oskis kan ni gå till OJs house, bli inte rädd för exteriören.

Puss. Vi var på Oskarshamns stadsfestival som heter Latitud 57. Som förfest var vi hemma hos Ds gamla gymnasievänner och drack drinkar samt åt korv. Stenström och Orup fick stora applåder men Bolaget som spelade sista kvällen rev av en helt galen publik. Jag hade missat att de var kidsens absoluta favoriter. Själv svävade jag iväg under Stenström, hans musik har jag känt mycket till.

Dagen efter festivalavslutet bjöd Anna oss på en otrolig frukost. Kan ni tänka er något bättre dagen efter, att få komma hem till någon och bli bjuden på egenbakta frallor, egengjorda marmelader, vallmokaka och mer därtill? Njöt så mycket. Anna bor dessutom väldigt fint och det var kul att få kika in. Blev sugen på husliv men det får vänta. Så många olika liv man vill få leva.

En regnig dag försökte D muntra upp mig, jag var lite låg som jag kan bli på sommaren. Alltid trott att jag är ensam om det, att alla lever sommardrömmen, men har insett nu när bloggvärlden bjuder in mig till fler, att man inte är själv om det. En sak som ofta gör mig glad är att bada. Lite oavsett väder, eller kanske snarare att ju sämre väder och ju mer otippat bad, ju mer lyckokänslor kan jag få. Han tog mig till en sjö som såg lite trolsk ut med näckrosor och en liten eka. Kanske kom det trolska från att regnmolnen hopade sig på himlen och att regnet började smattra när vi klev in. Det blev inte många simtag innan vi hörde åskan dundra och vi istället fick springa upp till bilen igen. Ändå blev jag glad av det här badet, det fungerade även denna gång.

Ds vän är gift med Nayara Karlsson, som tagit kortet på mig och D länge upp i inlägget. Hon inspirerar mig på olika vis faktiskt. Nayara är från Brasilien och flyttade till Sverige för kanske två år sedan och har byggt upp en digital plattform till sig själv på ganska kort tid. Imponerande! Nu hade hon gjort en utställning med fotokonst och hantverk från den delen av Brasilien hon är ifrån. Utställningen kommer visas på bland annat Bokmässan! Mäktigt ju. Hennes instagram för den nyfikne.

Min långa vykortssamling från Oskarshamn får avslutas här, i Timmernabben. Jag, D och svärmor åkte dit för att äta skaldjursbuffé. Jag levde livet. Timmernabben är ett rökeri men det bjöds på lite allt möjligt. Otroligt mätta och nöjda tog vi en solnedgångspromenad i hamnen. Med det var sista kvällen i Oskarshamnstrakterna till ända, och kanske också denna lite splittrade hälsning.

Juli i en lista, 2026

Sommarens somrigaste månad. När jag var yngre tog jag oftast semester med start där i skiftet juli/augusti, för det var ju så om man var underläkare och utan barn, det går inte att ta semester mitt i det mest eftertraktade perioden då. Jag kunde känna en sådan stress av att alla bloggar och instavänner började snacka om hur sommaren snart är slut och att de längtar till stan när jag precis skulle komma iväg på ledighet själv. Det här är kanske första gången som vuxen som jag är ledig precis när alla andra är lediga, och det har känts av på flera sätt. Så mycket mer folk på alla somriga orter och så mycket mer upptagna vänner. Att komma till Skåne i augusti har varit ett genidrag tidigare inser jag, för då är mina Skånevänner tillbaka från sina semestrar och kan träffa mig. Men det har varit skönt också, skönt att vaggas in i semestertänket som alla runt om en har haft samtidigt, det är lättare att slappna av. Låta en dag förgås utan produktion, läsa hela tiden, gå runt och skrota med D en hel dag.

Månadens bok
Det har varit en läsningens månad, där jag blev klar med Kära faster av Valerie Perrin (som påbörjades i slutet av maj dock), Supper Club av Lara Williams, Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie och Män och kvinnor av Lena Andersson. De tre sistnämnda är titlar jag velat läsa ganska länge, och Män och kvinnor är den som levde upp mest kanske. Tycker den är lik Anderssons En studie i mänskligt beteende, ett korrekt och kanske lätt föråldrat språk som krasst beskriver vår nutid utan att spara på det cyniska. Annars är jag ett stort fan av CNA men detta var inte hennes starkaste titel.

Månadens ord
Roman. Jag följer både Flora och Ulrikas bloggar, och bägge har boksläpp här i dagarna. Känns som mitt flöde surrar av ordet roman, bok, skrivande. Otroligt härligt att få låta boklivet surra runt en, även om jag blir något självmedveten om mitt egna skrivande och den frukt som ej bärs så att säga.

Månadens mat
Vi har köpt en muurikka att ha här i Skåne! Vi gjorde köttfärssås som första rätt, men jag är rätt taggad på att experimentera. Kan man göra en god risotto i en muurikka-panna? Har ni förslag? Måste förresten nämna Västkusten i samma veva. Vi åt månadens godaste måltid när vi hälsade på där, hos min vän Anna och hennes kille som välkomnade oss till hennes familjs sommarhus med drösar av färska räkor och havskräftor.

Månadens vin
Att dricka kallt vitt vin, glaset immar, en isbit läggs i… Ja men det är kanske såhär jag njuter av ett vin mest helt enkelt och så även denna månad? Igår drack vi Albariño, en förr lite underskattad spansk-portugisiskt vindruvesort som nu börjar riktigt ta sig i popularitet. Något vintips har jag dock ej att komma med.

Månadens te 
Iste. Jag har nämligen bryggt eget på löpande band, inte för att jag själv egentligen gillar det men D är ett stort fan och det är enkelt att göra eget kallbryggt. Blir så nöjd när han belåtet häller upp ett glas. Människans natur, den är enkel att genomskåda, att få rå om andra med mat och dryck gör att jag känner mig nöjd med mig själv.

Månadens skönhet
Jag är en så kallad blekis. Är alltid olika nyanser av väldigt ljus, förutom mina ben som kan bli bruna vilket jag är djupt tacksam över. Trots att det råder ett mode just nu att man inte ska bränna sig å ena sidan, premierar vi ju fortfarande en solkysst pigg look. Jag har därför köpt min första BUS-produkt, en spray för ansiktet från Rebecca Stella. Jag vågar inte spraya mig själv brun men lite bara, så jag kommer ur känslan av att jag är så blek att folk tror något är fel.

Månadens bad 
Det finns två favoritbad från denna månad. Det ena var ett bad i en mörk liten sjö, där åskan valde att dundra precis när jag och D klev i. Det andra badet var från Ljunghusen, när jag klev ner till stranden en morgon och absolut inte en enda själ kunde ses. Kanske för att det blåste, kanske för att det hängde regn i luften men oavsett anledning valde jag att skippa badkläderna och den slags ultimata frihet är svårslagen.

Månadens skrivande 
Jag är med i en liten chattgrupp med några andra skrivande personer, den ger mig pepp. Men skrivandet går trögt. Jag startade två nya projekt men har kanske lagt ner båda, är så självmedveten om texternas brister och känner mig inte kapabel till att skriva något tillräckligt bra. Den eviga rundgången. Men jag ska starta en substack! Första nyhetsbrevet på söndag, tror jag, kul om man klockar in sin första följare tills dess iallafall.

Månadens kultur 
Det är sparsamt med kultur sommartid oftast för egen del men inte i år. Det blev ett besök på Blå Hallen i Höganäs exempelvis. De hade bland annat en utställning som fokuserade på måleriet som skett kring Bjäre, särskilt när friluftsmåleri slog igenom. När jag läser om dessa tider, typ på utställningar såhär, så undrar jag om det verkligen var så härligt och enkelt? Man tog in på pensionat, superade ihop och hängav sig åt konsten?
Annars har vi sett teater på Österlen! En riktigt bra uppsättning men den var slutsåld och spelades kort tid så kan inte tipsa vidare. Dock knöt den an lite till Liken vi begravde, för pjäsen var skriven av Victoria Benedictsson, eller egentligen baseras den på ettnovellutkast. I Liken vi begravde nämns Victoria Benedictsson, eftersom hon är från Hörby, och Wolff använde ett grepp där hon skildrade hennes liv parallellt med den egentliga historien i boken.

Månadens TV
Det har självklart setts en del Fotbolls-VM, svårt att påstå något annat, men annars ganska torrt på denna front förutom att jag och D klämde en säsong Solsidan några gråa dagar. Jag har inte sett det på åratal men tyckte det höll än. Den totala igenkänningen och blinkningarna åt vissa skruvade grejer i vår samtid gjorde sitt för sträckkollandet.

Månadens podd
Förutom en del sommarprat (det finns några recensioner här) har jag lyssnat på Lundströms Bokradio, jag sökte upp ett avsnitt med Chimamanda Ngozi Adichie från i höstas. Det lämnade mig med många tankar. Dels att CNA känns så intelligent och det är en fröjd att läsa hennes böcker, men att just Drömräkning inte är den bok jag tycker hon beskriver på något vis? Att den landade på ett helt annat sätt hos mig än vad hon haft som intention.
Jag lyssnade även på Expressens bokklubbspodd där de pratade om Judas av Amanda Romare. Tycker de konkluderade en bra sak; jag tror inte Judas eller hennes debut är skrivna med en djupare tanke om att lämna ett arv eller specifikt avtryck. Jag tror man ska läsa dem som krassa samtidsskildringar rakt upp och ner.

Det känns overkligt att vi stegar in i augusti. Jag åker upp och ner till Stockholm en sväng för bröllop innan jag och D ska ha våra avslutande dagar i Skåne. Och jag vill nästan inte skriva det, för jag vet att så många av mina vänner har sen semester, men en liten del av mig längtar tillbaka till stan. Mest till att hänga med de vänner man inte hunnit med under sommaren, träffa mina föräldrar och att dona inför Sydamerika. Fast det kommer nog inte dröja mer än kanske en halv dag innan jag saknar att ha havet två cykelminuter bort…

Supper Club av Lara Williams

Supper Club är Lara Williams debutroman, och när boken kom 2019 landade den med buller och brak. Den prisades och omskrevs överallt, alla recensioner hyllande, iallafall de som kom i min väg. Själv har jag gått och dragit på läsningen och det var först när den var uppställd i biblioteket hemma i Stockholm som det blev ett lån. Den har fått följa med till Skåne och lästs på stranden om morgnarna.

Det är flera teman i den här boken, men huvudpersonen är otvetydigt Roberta som känner sig lite skavande mot sin omvärld. Hon passar inte in, hon är ständigt lite fel, det blir inte som hon hoppats på. Boken varierar kronologin genom att berätta om Robertas universitetstid blandat med en tid längre fram, en tid när hon träffar Stevie och kanske för första gången blir någons bästis. Stevie och Roberta kastar sig in i en sådan där intensiv vänskap som bara 20-någonting kvinnor kan. De slukar varandra, och symbiosen känns okrossbar.

Tillsammans startar de Supper Club, en klubb där Roberta som älskar matlagning får lov att laga mat till ett gäng kvinnor som gemensamt försöker bryta normer genom att äta svulstigt och okvinnligt ihop. Ett sätt att ta mer plats i sin omvärld, både fysiskt för de går upp i vikt av klubben, men också mentalt av att våga vara vilda och djuriska. Det går från att de hyr platser att ha klubben på, till att de bryter sig in och med tiden blir de mer och mer excentriska.

Robertas liv skildras också mellan de olika klubbtillfällena. Hur hon lyckas bli kär och vara i en normal relation, något hon efter den plågsamma universitetstiden aldrig trodde hon skulle vara en del av. Hennes tankar kring kärlek, män och relationer är egentligen ett centralt tema i boken men ett bland många.

Ett citat i boken som fastnade hos mig är när någon kommenterar Supper Club som att de inte lyckas göra något omvälvande, utan högst något mediokert om ens det. Och så tolkar jag boken också. Jag uppskattar att vända sidorna och ta del av Robertas liv. Kronologin förvirrade mig i början, jag förstod inte att tiden hoppade och det blev rörigt men efter halva boken hade allt fallit på plats för mig och läsningen blev mer njutbar. Dock tror jag inte att Supper Club är så radikal som den tror sig vara, både som fiktivt koncept i boken och boken i sig i verkligheten.

Lara Williams skriver bra och språket gör att jag är innästlad i Robertas huvud och bryr mig. Boken känns ung – en bok jag tror gör mest avtryck på folk som är 20-något. Blir alltid imponerad av de som lyckas slå med sin debut såhär! Har ni läst? Tyckte ni om? På Goodreads känns det som hälften älskar hälften hatar. Jag hamnar ändå mittemellan faktiskt.

Bad på Gunnarsö

Det händer ofta att jag funderar på känslan över att bo i en annan stad. Inte för att jag vill det, Stockholm är där jag ska bo, men för att fantasin alltid kittlar. Jag minns när man besökte folk som gjorde AT på andra platser, hur jag i veckor kunde föreställa mig hur det var om mitt liv utspelade sig i Östersund, Mora, Gällivare, Karlskrona. Ibland testar jag i några veckor. Inte på allvar, inte med uppsåt om att flytta men för att stilla känslan. Jag jobbade tre veckor i Luleå en gång. Hade skidorna i bilen och åkte längd vareviga dag efter jobbet. Åkte på isbanan och sökte fram utställningar. Träffade min vän Anso med familj så frekvent tills deras son nog tänkte att jag var upptagen i familjen.

I år kan man säga att jag och D provade Oskarshamnslivet lite. Inte på allvar, men i två veckor var vi där. Jag jobbade på hjärtmottagningen och D med sitt. Vi lånade en vacker sekelskifteslägenhet och installerade oss sakta med säkert i småstadslivet.

En dag tog D mig på dejt. Sådant han håller i oavsett stad. Jag hängde glatt med, egentligen trött från en klurigare arbetsdag men vid anblicken av att få bli överraskad och dessutom ha med sig badkläder, ja då försvann otroligt nog den där sega tröttheten som jag tyvärr ofta känner numer.

Han tog mig till Gunnarsö. Vi spelade minigolf längs klippor och skärgårdsutsikt. Jag var vansinnigt dålig, eller egentligen otålig. Så fort bollen hamnade på annan plats än jag planerat kom barnet inom mig fram och jag ville bara skjuta bollen hejvilt . Dessutom har jag nu lärt mig att jag golfar som en vänsterhänt, inte för att det spelar roll men det var ändå en upptäckt.

Förutom minigolf ville D visa mig en badplats han trodde jag skulle gilla.

Och javisst hade han rätt. Klippor, öppet hav och en liten badstege.

Jag bär på tusen framtidstvivel denna sommar, kanske är det därför huvudet tänker lite extra på parallella liv, men just denna kväll var alla oroande tankar som bortsköljda. För hur mycket jag än vrider mig inför framtiden och vad jag borde göra av den, så är det ett lyxproblem när man får ha sin hälsa, sin kärlek, sin frihet, sina bad.

Vardagsmat vi lagar: medelhavsedition

Det är sommar, det är Kroatien, det är adriatiska havet och det gör att middagarna på terassen hemma hos D:s pappa präglas av var vi befunnit oss. Medelhavsmat är kanske det godaste som finns, näst persisk mat. Fisk, skaldjur, citron, persilja, vitt vin och olivoljan, mi madre, det godaste man kan ge sina rätter.

HELGRILLAD HAVSABORRE MED BLITVA
Vi grillar aldrig hel fisk hemma i Stockholm, men i Kroatien ser vi till att göra det. En favoritförteelse är att gå till fiskmarknaden på morgonen och köpa med sig. Vi köper oftast havsabborre (tror jag efter att ha googlat namnen). En vit fast fisk som smakar milt och delikat. D dränker firrarna i olivolja innan han grillar, helst på en bädd av olivträdskvistar för att ge den karaktäristiska kroatiska smaken. Jag gjorde blitva till, en potatis- och mangoldröra som man ofta äter till marin mat i Kroatien. Nyckeln är god olivolja och mycket salt.

RÄKOR OCH TOMATSALLAD
D:s pappa saknar ofta svenska räkor, eller de är väl inte svenska men det vi brukar köpa i Sverige. I Kroatien ser räkorna oftast ut såhär. Stora, välsmakande och fasta i köttet. Tallriken ser riktigt trist ut men jag lovar att detta var gott. Vi åt en tomatsallad med vitost, vanlig krispig grönsallat, vitt bröd och olivolja. Världens kanske snabbaste middag men så god i sin enkelhet.

TOMATIG BLÄCKFISKRISOTTO
En morgon spatserade jag själv ner till fiskmarknaden och köpte bläckfisk. Oftast är jag där med D och då brukar han vänligt be fiskhandlaren att rensa åt en, men det glömde jag göra/tycker det är jobbigt att fråga om, så jag kom hem med bläckfisk och stark oro inför att rensa på fel sätt. Jag lyckades dock! Till detta hade jag också havskräftor, och kokade en lätt buljong på skalen samt lite lök. Sen kokades risotton ihop med skaldjursspad, vitt vin, passerade tomater och lite fuskbuljong på slutet. Jag hade dels i hackad bläckfisk i början så den får gå i länge och ge smak åt risotton men sen stekte jag upp bitar snabbt på slutet också och toppade risotton med både bläckfisk och friterad zucchini som inte kom med på bild.

LINGUINI MED RÄKOR
Vi köpte räkor på fiskmarknaden, denna känsla saknar jag hemma i Stockholm. Färsk fångst från havet så nära till hands. Till lunch blev det en pastasås gjord på räkorna; kokade av en lätt buljong på skalen, lök, tomatpuré och persiljekvistar. Gjorde en sås på dels buljongen men också färska tomater, passerade och krossade samt massa vitlök, gul lök, vitt vin och persilja. Vände i räkorna och lät koka med i några minuter, fler minutrar än de svenska för dessa är helt genomskinliga/okokta och stora så de behöver lite mer tid än vad som känns rimligt jämfört med räkorna hemma. Salta rikligt så är man i hamn!

Nu är vi i Skåne men jag försöker ta med mig lite av medehavet ända hit. Tomat + olivolja + vitt vin + citron + persilja = livets godaste smakkombo kanske.

Åker till Krka och äter lunch i ett vattenfall

Med risk för att slå in öppna dörrar, vilket i sig är ett överanvänt uttryck, så älskar jag när D planerar små äventyr åt oss. Det är något med hans finurliga blick och något med omsorgen som gör mig mjuk och peppad samtidigt. Kanske är det för att jag själv agerar planerare i många lägen med vänner, jag har iallafall ofta varit en person som drar ihop resor, helger, häng och tänker ut. Kanske uppskattar jag det för att jag vet att vi har liknande smak, om han får en finurlig blick vet jag att det är något jag kommer tycka om. Oavsett anledning – ljuvligt är det.

Den här gången hade han tänkt ut att vi skulle till Krka, en av de åtta nationalparkerna i Kroatien. För mig blir det den andra nationalparken jag besöker i landet, den första var Kornati.

I Krka finns mäktiga dånande vattenfall. Enorma massor som forsar ner och skapar den karaktäristiska känslan av lugn och storm samtidigt. Förr om åren kunde man tydligen bada neråt i fallen, men inte längre.

Det växte fikonträd längs med kanten, de gröna frukterna skimrade fint mot vattnet. Jag saknade Iran så mycket i den stunden, fikon är en av många frukter som jag förknippar med landet.

Vi gick en slinga längs med naturen, alla dessa nyanser av blått. Turkost, azur, indigo. Allt skimrar. Tycker nästan det ser overkligt ut, den här paletten som mina ögon fortfarande är så ovan vid att se i en europeisk natur.

Jag hade någon slags huvudvärk som var svår att kategorisera men dånet från vattenfallen och misten som sprider sig mot ansiktet gjorde sitt för att dämpa värken.

Medan vi väntade på båten tillbaka ut från Nationalparken drack vi varsin kaffe och D masserade min nacke tills de värsta spänningarna släppte.

Båten tog oss till land och vi promenerade en sväng genom Skradin. Det är här man kan åka båt till vattenfallen vi var vid, Skradinski Buk.

Jag drack en iskaffe. Ibland hjälper koffein mot min huvudvärk, ibland stjälper den totalt. Denna gång hjälpte den så efter lite massage, varm kaffe, kall kaffe och en promenad i Skradin var jag mer mig själv igen och vi satte oss i bilen för att åka till en annan del av Krka. Tydligen åker 90 % till Skradinski Buk där vi var. Dock var vi där väldigt tidigt så vi slapp de stora turistmassorna, säger jag som själv är turist då… Men bilen tog vi iallafall och åkte över till delen som heter Roški Slap. Ett namn som låter som en örfil mot Ryssland men Slap betyder tydligen vattenfall på kroatiska.

Här hade D tänkt att vi skulle äta lunch. Mitt hjärta smälte.

Vi satte oss på restaurangen nedanför och beställde in en charkbricka med lokala produkter och en kanna av det hemgjorda vinet.

Här har ni en tjej som är väldigt nöjd med sin killes idéer. Lokalt gjorda viner finns det gott om på kroatiska restauranger och alla vi drack denna resa var sjukt goda. Lätta och mineraliga, alla utom detta som var ganska tufft i smaken. Vi blandade ut med kolsyrat vatten vilket må låta som en hädelse men när jag bodde i Tyskland var detta en allmän företeelse, hälften bubbligt vatten och hälften vin kallas för Weinschorle. Man kunde göra samma med typ äpplejuice och kalla det för Apfelschorle. Mera schorle till folket!

Så med en huvudvärk som släppte, magnifika vattenfall, vin, bröd, chark och ost så var jag plötsligt Krkas nöjdaste tjej!

Skönhetsprodukter som tog slut i Kroatien

Sommarbloggen möter skönhetsbloggen i detta avsnitt. Ibland tar jag med mig produkter på resor med förhoppningen om att få tömma dessa små flaskor, men sällan blir det så, tills nu! Denna Kroatienresa innebar att jag kunde använda klart hela fem olika produkter, och därför är det dags för detta inlägg med lite minirecensioner.

BODY CREAM från Rituals
Rituals är ju en betrodd följeslagare. Vem blir ledsen av att få en liten presentask från dem? Inte jag iallafall, och alltsom oftast får man doften Ritual of Sakura. Behaglig lätt körbärsdoft. Tycker konsistensen på deras kroppskräm är bra, går in lätt och ger viss men kanske inte total återfuktning. Perfekt storlek med 70 ml, räcker till flera resor men tar inte någon större plats.

SPF-MOUSSE från Evy
Min trogna följeslagare. Jag vill byta över till mineralbaserad spf, tror jag iallafall behöver läsa på lite till, men tills dess är denna kung. Den håller länge, till och med efter bad. Dessutom innehåller den inte denaturerade alkoholer vilket många spf har för att ge en bättre kosmetisk känsla (att det känns som krämen tas upp snabbare). Men den slags alkoholer torkar ut huden och kan ge upphov till fria radikaler, så jag vill alltid köpa krämer utan denat alc och denna lever upp. Väljer barnversionen pga färre ingredienser och större flaska.

COLORLAST-PACK från Biolage
Min svärmor glömde denna hemma hos oss och därför fick den följa med till Kroatien. En djupt mjukgörande och färgbevarande mask. Helt omöjligt att utvärdera effekt på sådant här tycker jag eftersom man inte vet hur färgen hade sett ut utan den, men den var behaglig att använda och i perfekt format för att ha med på en resa.

PERFUMED HAIR OIL från L’ador
I en tung ganska otymplig glasflaska förvaras denna hårolja från L’ador, namnet till trots ett koreanskt hårmärke. Den ska vara extra bra för lockigt hår och dofta rikt av osmanthus. Oljan var okej men inte fantastisk, tyckte den var lite väl tung och samtidigt gav den inte lika djuplodande återfuktning som jag hade hoppats på. Dessutom var osmanthus en lite för rik doft för min del, så det var ganska skönt att denna äntligen tog slut.

INGENIOUS GINGER från Goldfields and Banks
Parfymprov är något jag absolut inte förstod som yngre men som jag uppskattar å den grövsta idag. Hittills är det dock bara ett parfymprov som lockat mig till köp, nämligen Bois Talisman från Dior som jag trots mitt tjat inte inhandlat än men iallafall, det provet var en lyckad utdelning. Nåväl, Ingenious Ginger kommer från ett parfymmärke jag har dålig koll på, men det är tydligen australiensiskt. Denna blandning ska ge en både en sprudlande och frisk doft från ingefärsblommor och mandarin, men samtidigt rundhet från magnolia och jasmin. På min hud blev denna kvalmig och jolmig, inte alls lyxig och härlig som jag hade hoppats på. Doftade mycket godare på D och även hans mamma så de sista millilitrarna har vandrat vidare.

Har starka förhoppningar om att ta slut på ett gäng produkter även här resten av sommaren. Om ni har tips på en trevlig hårolja så säg gärna till, känner att jag träffat fel en del på senaste. Tyckte om Fibre Clinix Rich Cream-To-Oil från Schwarzkopf men det var inte en regelrätt olja, vilket är vad jag önskar för tillfället. Just nu vill jag ha en att droppa i topparna inför läggdags främst, särskilt när man badar massor. Eller kanske är den där fiberkrämen bra då?

Dejtdag i Labadusa

D såg lite finurlig ut en morgon vid frukosten, ”jag har tänkt ut en liten baddag”. Det gjorde mig ju genast nyfiken, vi har inte upptäckt så mycket badställen runt om Trogir ihop. D som varit här jämt hela sin uppväxt har ju provat allt men när vi varit här ihop har tiden försvunnit till annat. Jobb på distans, träffa släktingar, fixa mat och doppa sig i klippbadet som ligger några minuters promenad ifrån oss. D beställde en Uber, och några minuters bilfärd senaste anlände vi Labadusa.

Taxin tog oss ut på ön Ciovo, den ö som sitter ihop med Trogirs gamla stad genom en bro, och långt ut där svängde bilen av på kringelikrokar ner till vattnet. Alltså det var underbart ärligt talat att stega ner till stranden. Jag hade känt mig stressad och lite trängd dagarna innan, kan inte specificera exakt varför egentligen men säkert det sedvanliga av balansen av att jobba för inkomst men samtidigt jobba för att få lägga sin tid på det som är roligast.

Att få ägna sig åt bad och häng med D en hel dag, det gav mig pirr och påminnelse om det viktiga i livet.

Det var så vackert här! Vi bredde ut våra handdukar på småstenen och kastade oss i vattnet som var friskt och gav rejält med svalka. Badområdet var markerat, så vi simmade ut till markeringen där båtar låg på svaj, och simmade sen tillbaka. Jag fick leka i vattnet tills jag tröttnade, stod på händer igen och igen, försökte simma ner till botten och andra minst sagt barnsliga företeelser men det är ju vad som är roligast.

När klockan slog lunch hade D såklart tänkt ut var vi skulle. en bit från stranden finns en restaurang med terass över havet. Möblerna är mörka och tunga, och havet lätt och turkost utanför. Vi beställde in vin, det enda rätta en dejtlunch. Det hemgjorda vinet var oväntat gott och man ska ju inte välja för avancerade sorter när man ändå öser i sina vinkuber som smälter ut till vatten i glasen.

Vi beställde bläckfisk, tonfisk, grillade grönsaker och pommes.

I svenskan gör vi inte skillnad på bläckfisk och bläckfisk men detta var alltså modell squid, den avlånga mer tubformade varianten som oftast kommer in på restaurangerna här.

Det här var en sådan lunch jag kommer bära med mig länge. Förra året var det en lunch i Perast som gav samma effekt. Det är något med vattnet, med immiga glas, med att känna sig en del av sommaren som lämnar avtrycket.

Vi blev rejält mätta efter måltiden, så det var skönt att promenera tillbaka den lilla sträckan som var till stranden igen. Vi gick förbi små husglimtar. Blommorna!

Ahhh, tillbaka för ett bad. Vi plaskade runt en del innan vi la oss på handdukar i skuggan. Jag läste bok, D slumrade och sen tog sömnen även mig så jag vaggades in i någon slags drömvärld med huvudet mot Ds bröstkorg. En så rofylld dag.

Jag vaknar alltid abrupt efter sovstunder, vilket är något oharmoniskt, och så blev det även denna gång. Vi åkte hem efter uppvaket och väl tillbaka hos Daniels pappa mötte vi upp resten, det vill säga D:s systers familj och deras familjevänner. De grillade mat till oss på terassen, vi såg solnedgången och drog ut en TV för Sverigematch. En dag att bära med sig.

Judas av Amanda Romare

Amanda Romare, en författare som tog sig igenom det enorma bokbrus som finns och blev en av de utvalda. Så kan jag tänka ibland när hon dyker upp i någon intervju, podd, boksnack eller sommarprat. Det fascinerar mig. För mig är Romare vårt svenska svar på författare och titlar som All fouls av Miranda July. Ett nedslag i vår nutid, ett öppet, ofiltrerat och naket sådant. Romare skriver autofiktivt, ett grepp jag ofta fastnar vid att diskutera. Kanske för att det kändes ovanligt förr men som är en brutalt stor trend nu, kanske för att vi är introspektiva och egocentriska, så vårt skrivande färgas också av detta. Romare blev känd med Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som också plockades upp som serie av Netflix. Jag såg serien faktiskt, och tyckte den var superbra. Så ärlig och sann skildring av tinderlivet, om att inte sätta gränser, om att ge upp sin integritet och det mänskliga i att egentligen bara vilja bli älskad.

I Judas är Romare istället i en parrelation, och sin första på lång tid. Hon har blivit tillsammans med en kille som också är från Bjäre och hon tampas med mycket känslor kring relationslivet. Om det är tillräckligt bra, hur långt man får pusha varandra och – ångesten. Hur stor del han måste ta i att vara en stöttepelare, var går gränsen mellan individ och vi. Det finns flera scener som diskuterats flitigt, däribland en sexscen där folk tycker hennes kille Emil gick över gränsen och sen en scen när (den fiktiva?) Amanda vill tvinga sin kille att gå ner i vikt med Ozempic.

Den där råa bilden utan tillrättaläggning av skeenden uppskattar jag kanske mest med boken. Jag tycker det finns gråzoner inbyggda, precis som dilemman och moraliska tveksamheter ofta har, och det uppskattar jag i en tid där mycket kan vara svart-vitt. Rätt, fel, övergrepp, kränkning, så upplever jag ofta att definitionen går medan jag själv kan tänka ”eller en gråzon” men som sällan får lov att existera i det allmänna. Jag har ju såklart också en massa egna åsikter kring mycket hon beskriver. Till exempel tror jag inte man efter två år ihop ska känna att man nöjer sig eller att ”större än såhär blir nog inte kärlek”, en aspekt hon ofta tar upp genom sidorna. Då tror jag inte man hittat helt rätt. Jag tycker kanske inte heller sovsex-biten kändes så upprörande, för jag tolkar det som att Amanda är med på det hela, och inte har uttryckt motsatsen. Men hon leker med tankarna, experimenterar med var gränserna går i sin bok. Hon berättar också om ett övergrepp som skett inom kompisgruppen och hur det finns en instinktiv reflex av att vilja sopa allt under mattan, för det är krångligt med skav. En helt ärlig tanke som jag tror många känner igen sig i, hur fel den än må vara. Och att genom att vi lär oss känna igen att bekvämligheten inte alltid är mest rätt, så kan vi komma vidare från gamla strukturer där offret blir offer igen.

Jag spinner iväg. Och det förvånar mig lite, för min första tanke när jag slog igen boken var att det är en ganska simpel bok. Dagboksreflekterande i korta stycken. Det är inget gediget karaktärsbygge eller intrikata miljöer som byggts upp. Det är ganska rakt på, enkelt språk, lättläst i ett nafs och ibland lite väl rått (analsprickor orkar jag inte läsa om något mer). Men det är något större än så, jag tycker Judas är ett slags samtidsdokument och därför väl värd sin läsning. För oavsett hur boken landar hos en, så tycker jag den visar på hur tankarna går hos många i samma ålder och position som Amanda Romare, och därför gillar jag den här boken lite oavsett hur innehållet reflekterar mina egna åsikter, mitt eget liv och mina egna tankar. För det är mycket jag inte håller med om, inte känner igen i mitt egna liv men som jag ändå ser mycket av runt om mig. Har ni läst den och vad tycker ni?

Båtutflykt till Krknjaši aka Blue Lagoon och olivlundar

Havet, havet, havet. Älskade havet. Jag och Daniel träffades just på Adriatiska havet, men vi har inte åkt båt där sedan dess. Det var dags. Tillsammans med Daniels systers familj och vänner till dem drog vi ut med två motorbåtar en het junidag.

Värmen kändes inte när man susade fram över vattnet, temperaturen blev perfekt behaglig men när man såg bergen på håll var deras konturer disiga av hettan.

Båten var bildskön och bröt vattenytan mjukt men stadigt.

Vår första anhalt var Blue lagoon eller Krknjaši på kroatiska, en plats som med åren blivit väldigt populär att besöka. Vi åkte dit tidigt, innan de stora massorna av folk anlände, och det var en perfekt förmiddag. Våra hyrda motorbåtar låg ankrade ihop och badleken var igång. Vi simmade, en av familjen hade en SUP som vi frikostigt fick låna, jag provade dyka ner mot botten med simfötter och bäst av allt var att få snurra i vattnet en miljon gånger tills hela världen virvlade runt mig.

Ibland tog jag en kort paus från havslekarna. Delvis för att jag har känslig hud som gärna blir svedd om jag vistas i solen alltför länge, men delvis för att det finns något djupt förknippat med semester när man hör tjoande badare runt om sig och skvalp från vattnet medan man själv förlorar sig i en bok. Denna gång Kära faster av Valérie Perrin som jag lånat av Hj, som numer har titeln svägerska till mig.

Daniel var gruvligt taggad på att piña colada-mannen skulle komma förbi med sin båt. Han brukar tydligen cirkulera i viken och göra drinkar om man är sugen.

Vi var sugna, det var vi, drack varsin piña colada allihopa. Jag sörplade i mig min kvickt, en av de godaste jag druckit faktiskt. För många år sedan, år 2017 för att vara noggrann, var jag på Kuba och där var piña colada husdrinken på samma sätt som Gin and Tonic är det hemmavid. På Kuba finns en stor inhemsk produktion av rom och det var en av produkterna som sällan var slut i mataffärerna, annars gapade många hyllor tomma när vi var där. Ett kapitel för sig, men handelspolitiken, socialismen och USA:s blockad är några nycklar till varför varor ofta var slut. Det gjorde att när man beställde drinkar på en bar så fick man ofta drinkmixern i ett glas och rom-flaskan vid sidan av, så fick man lov att hålla på så mycket rom man ville, eftersom det var en av få produkter som fanns i överflöd. Drinkmixern bestod oftast av importerade varor, så den snålade man mer med. Det var så jag lärde mig att man kan göra en Piña Colada nästan hur stark som helst så länge den innehåller kokosmjölk som med sin förrädiska krämighet kan dölja det mesta.

Den här drinken hade lagom mängd rom dock, så vi kunde med stadig hand ta oss till en vik Daniel verkligen velat åka till, eller i ärlighetens namn var Daniels systerson Melvin dagens chaufför och han tog sitt vuxna ansvar och drack en cola istället.

Livet känns oförskämt enkelt när man kan glida in med en båt och lägga till vid lunchrestaurangen.

Vi åt på Šešula, en vik på ön Šolta. För min, familjevännen Kerstin och D:s del blev det Škampi na buzaru. Här betyder Škampi havskräftor vilket jag tror är mitt favoritskaldjur. I blandningen fanns räkor och krabba också, och såsen var en klassisk med tomat, vitlök och vitt vin.

Efter lunchen skulle vi åka till en vik där jag och D varit med segelbåt, och som jag återbesökte som första stopp även på förra årets segling men när vi satte oss i båtarna hörde vi det mullra bakom bergen och vi insåg att de mörka molnen på himlen skulle bestämma hur resten av turen skulle se ut.

Vi pep iväg till Venišće istället, där D:s pappa är uppvuxen. D:s farbror och fru befann sig där så vi landade på deras terass och drack rakija som sig bör, samt åt choklad med rispuffar. Sen gick jag och D en liten promenad, han fick visa olivlundarna som tillhör hans pappa och vars små frukter gett oss olivolja som vi har i en plastflaska hemma i Stockholm. Jag påmindes om sista kvällen på seglingen (veckan när jag och D träffades), hur vi gick förbi en olivlund i Trogir och jag berättade om min stora fascination för olivolja som vid det laget var på nivån att jag lyssnade på poddar om hur man skördar oliverna och hur smakprofilerna kunde påverkas av jordsmånen. Hans ögon fick en glimt i sig, och så berättade han att de har olivträd i hans familj. Jag minns hans blick så tydligt, den blev glad och det var som vi båda kände att någon gång i framtiden kommer vi stå vid hans pappas träd och minnas denna trevande start. Sen stod vi där bland de knotiga träden och D höll om mig medan åskan slog ner i havet på håll. Det känns fint att vi nu fick stå vid hans pappas lund, och det som bara var ett frö till den stora kärleken är nu i full blom.

Efter promenaden ner för olivlunden och slänten ner till vattnet badade vi på precis den plats D badat massor på som barn. Jag blir så emotionell av sådant. Tänk hans små barnfötter som trampat ut i vattnet och alla simtag han tagit där som liten, och nu är jag där med honom. Det är något med den cirkeln som gör mig rörd, något med tidens gång på samma plats, något med tanken på hur man som barn ibland kunde fundera på hur livet skulle bli och nu finns svaret.