Stocken, Mollösund och Nösund

Det bästa med sommaren är att sova över med vänner tycker jag. Det är så mysigt att hälsa på folks små sommarparadis och ha oändligt med tid ihop. Med det i åtanke styrde jag och D kosan mot västkusten ett par dagar. Vi har tre kompisar med hus nära varandra, av en ren slump. Annars är ju känslan att avstånden med bil är stora på västkusten, så det såg vi som en lyxig grej.

Första anhalten var Mollösund. Det är så pittoreskt här i krokarna! De låga vita husen och tegelpannorna. Solen sken och nästan brände oss i pannan medan vi väntade in två vänner.

Bland annat Rana som ni kanske känner igen som Magdoktorn. Om inte så rekommenderar jag hennes instagram varmt för den som har IBS eller liknande symptom.

Vi åt charkbricka ihop och pratade om livet. Livet som 30+ är bra mer komplicerat på många vis än när man var 20-något vilket vi påminde varandra om. Vi pluggade ihop, en termin mellan oss, och har jobbat på samma sjukhus många år. Att gå från 20-något på kårfester till att vara runt 35 med allt vad det innebär är kontraster på många vis. Vissa saker är enklare, man har en tydligare plats inom sig och känner sig tryggare som person. Jag gör det iallafall, känner mig mer grundad på något vis. Men problemen man hade förr av karaktären ”varför svarar han inte på mitt sms”, ”undrar om jag klarar tentan”, ”kommer vi få biljetter till den där festen” känns väldigt bagatellartade när man redan nu i 30-något får möta större och mer existensiella frågor.

Efter en mycket trevlig eftermiddag sladdade vi vidare till Stocken. Det var faktiskt i Stocken som jag publicerade mitt allra första blogginlägg. Jag låg i en säng på ovanvåningen i Annas hus, pirrig och dan. Två år senare idag, känns väldigt fint att bloggen följt med. Iallafall, i Stocken väntade Anna och hennes Daniel. De hade dukat upp med otroligt goda skaldjur och vi levde livet, både jag och D älskar ju marin mat så att bjuda oss på pinfärska havskräftor och räkor är minst sagt publikfriande.

Vi vaknade upp till sämre väder och löften om annalkande vindar som gjorde att vi behövde flytta deras båt, en eka med utombordare som vi för två år sedan bland annat fiskade makrill med.

Och bada måste man göra oavsett väder, men det vet ni redan är min inställning.

Eftersom vindarna skulle ta tag så åkte vi vanlig trafikfärja över till Gullholmen, det kändes säkrare än ekan en blåsig dag.

En mycket rar plats.

Annars hängde vi mest sådär okomplicerat och mjukt som det kan vara. Gullade med deras bebis och lagade pasta tillsammans. En förmiddag sprang vi faktiskt. Det går extremt sakta framåt med löpandet för min del, förutom just denna dag. Vi hade ett långsamt tempo men sprang i 8 km och jag blev stolt över att jag verkar klara det trots allt. Mycket av hindret sitter i huvudet, som vanligt. Vi krönte det hela med ett friskt och salt bad.

Sen väntande faktiskt ett besök på Rompen. Alltså. Jag var på foodtruck-festival 2019 i Kungsträdgården med min vän Mathilda. Vi åt en så sjukt god macka: smörstekt brioche med havskräftor, aioli och brynt smör. Detta var innan brynt smör hälldes på prick allt så kombon var galen, vi var i princip tårögda och sedan dess har jag velat återbesöka den här vagnen och maträtten så när jag såg att den stod där på Rompen åkte vi dit.

Medan vi väntade på våra mackor åt vi varsitt Bohusländskt ostron. Köttigt och gott.

Sen! Kom! Mackan! Herregud vad jag längtat, sju år! Och så länge ska man ju inte längta till något, är ju omöjligt att leva upp till det tyvärr. Den var dock väldigt god men det som var lite nedslående var att den tydligen serveras på deras filialer i Stockholm som jag absolut inte vetat om. Ett enklare sätt än att vänta sju år och ta bilen till en avskild foodtruck-plats längs västkusten.

Efter vår macka styrdes bilen över till Nösund där min vän Pillan har hus. Bilden är inte därifrån – det blev en blixtvisit men ack så mysig. SEN styrde vi bilen till Mollösund igen.

Avslutade kvällen med våra vänner Rana och C, och åt musslor.

Tack västkusten för att du levererade precis det man förväntat sig av dig: salta bad, färska skaldjur, ljuva vänner.

Teater på Österlen: De Bergtagna

Österlen, denna numer mytomspunna kulturplats. När jag växte upp besökte jag Österlen titt som tätt, mest Borrby (vi har här förra året och besökte Gertie bland annat) och Kivik för äppelmarknad, samt Stenshuvud någon gång då och då för exkursion. Min relation till den här delen av Skåne var inte djupare än så, en plats där folk hade sommarhus ungefär. Numer känns det som jag, utöver kanske stora delar av kultureliten i Stockholm, ser Österlen med andra ögon. Det är så mycket som händer i kulturväg och restaurangväg.

Vi började utflykten med att besöka vår vän Eli, en av alla som har sommarhus här och liksom många av mina vänner har en koppling dit via mor-och farföräldrar som är från platsen. Vi åt middag ihop med resten av gänget som gästade innan det blev dags att ta bilen några ynka minuter bort till en gammal lada.

Mörka moln tornade upp sig och gav vittring om något som kunde komma men aldrig kom.

Vi skulle se De bergtagna, en pjäs baserad på ofärdiga alster av Victoria Benedictsson. För den som läst Liken vi begravde (länk till min recension) så kanske namnet känns igen – det är författarinnan från Hörby som skildras mellan sidorna på huvudhistorien.

Här har vi delar av gänget!

Vi drack Tosterups äppelmust och väntade spänt på föreställningen.

Det var en underbar uppsättning! Dels bidrog denna ensemble till stämningen både före, under och efter med sin musik och sen var skådespelet verkligen så otroligt bra! Jag älskade det! Så mycket känsla! Scenen var liten och intim, vi satt i smala bänkrader och vid små cafébord vid sidan av scenen, något jag tror bidrog till den här känslan av att vara mitt i händelserna.

Elis syster och man lyckades gå på teater med en ettåring och jag blev gruvligt inspirerad.

När morgonen kom vaknade vi till riktigt väder och himlens gråhet gjorde förmiddagsljuset skumt. Vi var uppe sist och medan jag tuggade macka var underhållningen på kortspelarna bredvid stor.

Morgonkaffet dracks ur, och vi gick en sista liten promenad med Eli mellan fälten. Hon fick peka ut de gamla markerna: var hennes morfar växt upp, vilka hus som var deras, vilka grannarna var. Vi kramade henne hejdå sen och styrde kosan till Borrby – men mer om det en annan gång.

Kära faster av Valérie Perrin

Äntligen en ny titel från Valérie Perrin. Jag har ju tyckt om hennes titlar hittills (ni kan läsa recension av Tre här och Glömda om söndagen här), och har längtat efter en ny. Jag tycker hon generellt i sina böcker lyckas med att ha ett nästan romantiskt och poetiskt språk som är njutbart kombinerat med bladvändarvänliga historier, och som svensk uppskattat jag franska miljöer något otroligt, för mig tillför det något i läsningen.

Liksom tidigare böcker använder Perrin ett beroendeframkallande grepp: i berättelsen ruvar en hemlighet, och genom att fläta ihop dåtid och nutid ska vi nå fram till kärnan, till knäckfrågan, till allt det boken cirkulerar kring. Detta grepp har hon använt i alla sina böcker hittills och även om jag känner igen det, så gillar jag det. Man kan inte sluta läsa, varje kapitels avslut blir en slags cliffhanger.

Den här gången följer vi en framgångsrik filmregissör, som är hjärtekrossad efter att ha blivit dumpad av sin man och tillika pappan till hennes dotter. Hon har bott utomlands i USA förut men bor nu i Frankrike när hennes faster går bort, för en andra gång. Hon ska redan ha varit avliden och begraven sedan ett par år tillbaka, men ändå finner man henne i ett hem, igen. Det visar sig att fastern har burit på en stor hemlighet, men vad den är ägnar vi hundratals sidor till att gräva fram.

Det är flera teman som behandlas i boken, en del djupare än andra. För mig är det mest centrala temat frågan om hur djupt man verkligen känner en person. Jag kan känna igen faster-figuren som beskrivs, en vuxen som på många sätt varit en nära i livet men om frågan ställs på sin spets så kanske man egentligen inte känner dem. Inte hela personen, inte den komplexa flerdimensionella människan med motiv, drömmar, tankar. Vad de längtar till, vad de skäms över, vad de drömmer om. Man känner bara sin egna sida, den barnsliga sidan som ser vuxna som trygga konstanter utan egna drivkrafter framåt. Perrin beskriver vackert hur man avtecknar personen, hur mycket innehåll en människa kan ha och för mig är det den största behållningen. I farten porträtteras också kändisskap, kärlek, åtrå, pedofili, övergrepp, psykiska men för att rada upp några saker. Kanske är det också här min enda kritik ligger – är det lite för många komplexa ämnen som vi inte hinner prata klart om i boken? Fast samtidigt – en bok är ibland också bara en skildring, inte något man ska lära sig av eller gräva ner sig djupare i. På många sätt berättar hon bara om livet som pågår mitt i allt – för sällan handlar livet bara om en enda sak, om en enda tanke.

Det här var den Perrin-boken som närmast blev nästan overkligt berättad för min del. Nog tycker jag ofta hennes böcker har element av slumpmässiga händelser som inte känns verklighetstrogna, men oftast finns det ett korn där som gör att man ändå köper det. I den här boken finns det drag som nästan drar åt deckarhållet, och även om det egentligen inte är min favoritgenre så tycker jag hon gör det snyggt, även om jag föredrar hennes andra berättelser ännu lite mer.

Sammanfattningsvis är det här en bok värd att läsa men har man inte läst Perrin förut hade jag nog valt någon av de andra titlarna först, för jag tycker ändå de är snäppet vassare.

En tur på Bjäre: Båstadtennis, Salthallarna och Blå Hallen

Skåne har så mycket att erbjuda, och jag säger inte det bara för att jag är exilskåning. Vi håller till så mest sydväst man bara kan i Skåne och mest nordväst finns istället Bjäre, ett område som inte är så likt resten av Skåne. Här finns bergigare stämningar (i jämförelse iallafall) och ett annat slags landskap.

Och här finns Båstad, som årligen har en känd tennisturnering som jag besökt nästan varje sommar sedan senare tonåren. Genom åren har det varit olika mycket fokus på tennis och pandemin gav en rejäl törn men min vän Rex och jag försöker hålla i vår tradition.

Vi gick och såg kvartsfinalerna ihop med våra bättre hälfter och insöp tennisstämningen. Jag googlade kläder som passar till tennistittande för visst anade man en viss klädkod där i publiken. Linnéplagg och hatt tror jag på! Man blir väldigt varm som publik när solen steker på läktaren.

Efter att ha sett tre matcher, den sista blev tyvärr inställd pga skada, så begav vi oss hem till Rex och Fannys sommarhus.

Bubbel jatack!

Jag hängde lite med V, deras dotter. Det är en fin känsla från i sommar, hur kompisars barn har hängt i ens famn. Det kommer en tid snart när de är för blyga för att rusa fram, för jag träffar ju särskilt mina Skånevänners barn alltför sällan men just nu är de frikostiga med sin kärlek. Vi blev bjudna på god mat och otroliga drinkar, somnade gott till ljudet av regn på fönsterrutorna.

På vägen hem till vår del av Skåne bestämde vi oss för att göra en utflykt till Höganäs, jag minns inte senast jag var där. Vi började med ett stopp på Salthallarna, ett hipstermecka som vuxit fram skulle jag vilja påstå! Dels fanns det Höganäskeramik, hela Bjäre är fullt av keramiker och gamla makerier som Mölle exempelvis, men Salthallarna var fullt av annat med.

Exempelvis en vintagebutik men också en ganska stor butik lik 6/5/4, alltså typ surfkläder och vanlifegrejer.

I anslutning till Salthallarna finns också Garage, ett känt väldigt Amerika-inspirerat burgarställe.

Där serverades deras egna öl som är bryggd på byggeriet som också ligger i Salthallarna.

D fick den stora öl-äran, jag smakade bara pga någon behövde ratta bilen.

Vi gick faktiskt in till bryggeriet sen och kikade. Ett väldigt lättillgängligt ställe!

De har gårdsförsäljning med. Känns extremt svenskt att man måste fråga om en lektion, vara där minst trettio minuter och att man måste ta emot lappar från Folkhälsomyndigheten angående alkoholens skada för att få handla. Så är ju lagarna och att man ens kan handla är ju nytt, så inte är det ett klagomål från min sida, bara ett konstaterande.

Det pågick en LP-festival samtidigt. Kändes så otroligt trevligt när folk gick runt med sin öl från bryggeriet och sippade medan de kollade skivor. Blev lite sugen på en spelare, kanske inspirerad av att ha sett Elsas spelare på Gotland.

Vår sista anhalt i Salthallarna blev ett kafferosteri. Dels hade de en otroligt trevlig butik med massa smått och gott att handla, dels smakade deras kaffe gudomligt. Glassen såg också fin ut men efter burgarna på Garage orkade vi inte prova. Köpte med mig bönor som de malde, blev en present till min vän Anna som vi besökte veckan efter.

Egentligen var inte Salthallarna varför vi valde Höganäs utan vi hade fått tips om Blå Hallen från gänget på Bjäre.

Där hänger konst som jag uppskattade.

Motiv från Bjäre. Jag har för övrigt börjat stå sådär, som en gubbe?

Men just en här helgen var det en stor slags konstmarknad får man kalla det. Fler utställare av hantverk, konstverk och diverse. Möbler, tavlor, nischparfymerier.

Vi gick runt och dreglade.

Titta så fina! Vi ska ju backpacka så köpa möbler är inte på agendan men i framtiden?

Köpte dock rökelsepinnar från ett japanskt märke. De hade flera doftsaker jag vill ha hemma i framtiden, det fanns rumsspray men framförallt en slags doftsten som jag verkligen vill ha någon gång. Vi fick också med oss olivolja från Portugal smaksatt med tryffel, en bra present när man går på middag eller blir bjuden på något annat kul.

Efter denna utsvävelse åkte vi till Vikens tomater pga jag älskar ju tomater och några av de bästa svenskodlade finns här. Tyvärr var det stängt så det får sparas till nästa sommar, visste faktiskt inte att det också fanns ett litet tomatcafé där. Blir perfekt utflyktsmål sommaren 2027 (får man ens skriva så?).

Sommarmat: från sardinröra till beer can chicken

I år har min inspiration till somriga maträtter varit lite mer på sparlåga än vanligt. Varför vet jag inte, men jag tittade faktiskt precis igenom några gamla inlägg om sommarmat (här hittar ni matkategorin i väntan på att bloggen får en uppdatering) och ska göra några favoriter igen! Men en liten skara av rätter har fastnat på kamerarullen någonstans och visst hoppas jag på inspiration från er på någon sommarrätt ni ofta lagar och gillar.

GREKISK SALLAD-ISH
Detta är en lite matigare version av grekisk sallad. Jag tycker att det är gott med ganska stora ojämna bitar av tomat, gurka och paprika men tunt skuren rödlök, gärna som legat och dragit i vatten lite så det är mindre ”lökig” smak. Till dessa grönsaker blir det stora bitar feta, massor av oliver och även kikärtor. Dels för att det är gott, dels för att få till lite protein och mer fibrer. Dressingen är en riktig grekklassiker: god olivolja, massor av nypressad citron samt salt och svartpeppar. Är så otroligt gott.

PASTA MED FÄRSKA TOMATER
Jag har dille på pan con tomate, något jag skyller på Tuvessonskan som jag följer på Instagram. Det är så galet gott! Så jag gjorde en pasta inspirerad av detta. En finhackad lök får smälta ner i massor av olivolja, tunt skivad vitlök och rivna färska tomater. Allt kokar ihop med salt och peppar, i slutet vänder jag i mer olivolja, nu en riktig god sådan till skillnad från starten när jag steker löken där en mer budgetolja kan användas, och serverar med pasta, parmesan och basilika. Ibland, särskilt om jag är lite låg, är jag otroligt sugen på svensk pasta från Kungsörnen. Den är inte lika god som en bronsvalsad italiensk variant, men det ger lite trygghet man kan behöva dagar där man har ett inre lågtryck.

QUINOASALLAD MED TAHINIDRESSING OCH VITA STORA BÖNOR
Riktigt märkligt ljus på det här fotot men här har ni en riktigt god sallad trots allt. Basen i salladen är gröna blad och vit quinoa som rörs runt med tunt skivad blomkål, halverade körsbärstomater, en liten näve strimlad vitkål, gurka och stora vita bönor. Kanske är det godare med kikärtor men vi hade inte det hemma. Till det en tahinidressing på tjock yoghurt, massor av tahini, citron och salt.

RÖRA MED SARDINER
Vi hade kvar massa lyxiga sardiner min vän Julia hade med sig när hon hälsade på oss en dag. Dessa hackades ner med tomater, cornichonger och persilja som rördes runt med riven parmesan, olivolja och massor med citron samt en skvätt sherryvinäger. Oväntat gott! Serverades med smörstekt överbliven baguette.

BEER CAN CHICKEN
D grillade en hel kyckling på grillen i flera timmar med en ölburk uppstoppad i sig. Låter lite groteskt vilket det kanske är, men det blir väldigt juicy och gott. Vi åt den till klyftpotatis, tzatziki, grillad blomkål och bladsallad. När jag gör tzatziki vattnar jag alltid av gurkan med salt i ett durkslag, kanske alla gör men annars är det ett tips för att höja smaksnäppet ett litet steg.

HUMMUSBOWL
Vi hade kvar massor av kyckling så det åt vi på olika sätt i flera dagar kändes det som. Här gjorde jag en hummus på gulärt och la den i botten av en djup tallrik. Jag toppade hummusen med kyckling, quinoa, gurksallad, feta, strimlad vitkål och bladsallad. Man kan toppa med typ vad som helst ärligt talat, tycker det mesta blir gott. Dock blev hummusen ganska grynig, vi hade ingen tillräckligt bra mixer här.

SALSICCIAPASTA
En ganska klassisk svenskifierad salsicciapasta gjordes en kväll. Förutom själva korvfärsen hade jag i lök, vitlök, krossade tomater, vitt vin, citron och grädde som jag annars tycker är ett stort no-no i pastarätter men uppskattar i just salsicciapastan. Saknade selleri och morot i basen, men så fick det bli. Serverade med persilja på toppen av pasta amore – en rigatoni med hjärtformade ändar. Lökigt, jag vet.

Det här gick inte till historien som mitt mest inspirerande matinlägg men så kan det ju få vara. Vad ska jag laga härnäst? Haka på Elsa Billgrens couscous-vurm? Mera sardiner som hela min insta är full av? Help a girl out

Äntligen Skåne och det stora vemodet

Äntligen Skåne. Så känner jag oftast när mina fötter kliver ur bilen, av tåget, ut från bussen, när jag landar med flyget. När jag får ta mina första steg i Skåne på lång tid så känns det som min själ smeks med en lätt fjäderhand. Kanske är det känslan av ursprung och att få ha rötter någonstans som ger lugnet. Stockholm har varit mitt hem sedan 18 års ålder men Skåne är ändå uppväxten trots allt.

Fast det var ju inte precis här på Näset som jag växte upp, men det är att borra ner fötterna i Ljunghusens sand som får agera substitut för känslan av att vara bland sina rötter.

Jag försöker börja varje morgon på stranden. Det går inte alltid, men många dagar prioriterar jag det. Ibland kan D följa med, och det ger en extra ro att ha honom bredvid medan havets vågor brusar och jag dricker min termos te och läser bok tills jag tröttnar.

Det är oroligt i min kropp första dagarna, även fast lugnet å ena sidan inträder bara av att få existera på denna plats. Varför det drar i mig så vet jag inte. Jag vet att sommaren kan ge mig dessa känslor men jag har alltid trott att det beror på upphackad semester, att jobbet är så grovt intensivt när man är på sjukhus sommartid att jag inte kan varva ner när jag väl är ledig, att jag känt mig ensam, alltid en rimlig förklaring till en orolig själ. Men nu är det ju inte så. Jag är kär, lycklig, långledig, inte jobbat hårt på sjukhus senaste veckorna. Det kanske bara är sommaren som gör mig sådär orolig, eller framtidens alla möjligheter och därför krav på beslut.

Min vän Julia kom ut och besökte oss. Jag hade huvudvärk och kände mig tråkig, men vi har känt varandra i evigheter så jag försökte intala mig att det ingenting gjorde. Jag köpte lite proviant från Annas Bageri till vårt strandhäng.

Vi mumsade på muffin, chokladkaka och en äpplekrans mellan bad och soltorkning.

Efter ett par dagar vände det för mig. Det är svårt att förstå exakt varför. D står alltid bredvid, så stöttande i sin natur.

Och nu försöker jag också njuta av sommaren. Det går många dagar men inte alla, kanske är det precis så alla andra känner, eller så kanske jag känner ett större vemod soliga dagar än medelsnittet i vårt sommarälskande land.

Ett vykort från Oskarshamn

Vi bodde ju i Oskarshamn två veckor, något jag inte hunnit skriva om här. Bodde låter så dramatiskt men det var ju det vi gjorde, vi lånade en lägenhet, jag jobbade på sjukhuset och D från datorn. Vi hade vardagsliv och gjorde somriga saker med Ds familj mellan varven. Här kommer en samling av kort som jag tog under våra dagar:

När jag anlände Oskarshamn var det tropiskt varmt. Hett i luften, vattnet alldeles ljummet. Svärmor bjöd mig på middag och vi cyklade till Havslätt för ett långt kvällsbad. Massor av barn sprang på bryggan, hoppade i vattnet, tjoade, stänkte ner varandra. Så mycket sommarlov i luften.

Två kort på raken, men de tillhör samma hälsning. Vi åkte ut på sjön en dag. Det finns en vacker skärgård utanför Oskarshamn men jag har inte haft möjlighet att upptäcka den än. På helgen var det speedboat-race. Jag tycker det är ganska kul att titta på snabba fordon otippat nog och speedrace har jag många gånger varit med och sett på Sandhamn. Eller ärligt talat har jag mest råkat vara där samtidigt som tävlingen är, vilket också sammanfallit med bra fest på Seglarhotellet. Nåväl, gamla synder behöver inte dras upp här på bloggen. Nu åkte vi ut och låg för ankare medan vi såg båtarna sväva över fjärden, och jag tänkte samtidigt att visst är det märkliga fritidsintressen många av oss har.

Vi blev sugna på sushi en dag och hade hört att det fanns en god sådan nära Ds syster så vi begav oss till en ganska sliten trälåda uppställd längs vägen i princip. De hade sushi och phò på menyn, och jag som älskar buljongsoppor blev akut sugen. Dessutom tänkte jag att om ett så anonymt ställe väljer just phò på menyn så har de nog koll. Det var kanske den godaste jag ätit? Har provat många ställen i Stockholm iallafall och ingen har nått upp till denna. Den ser så modest ut på bilden men jag lovar att den verkligen var välbalanserad, så om ni har vägarna förbi Oskis kan ni gå till OJs house, bli inte rädd för exteriören.

Puss. Vi var på Oskarshamns stadsfestival som heter Latitud 57. Som förfest var vi hemma hos Ds gamla gymnasievänner och drack drinkar samt åt korv. Stenström och Orup fick stora applåder men Bolaget som spelade sista kvällen rev av en helt galen publik. Jag hade missat att de var kidsens absoluta favoriter. Själv svävade jag iväg under Stenström, hans musik har jag känt mycket till.

Dagen efter festivalavslutet bjöd Anna oss på en otrolig frukost. Kan ni tänka er något bättre dagen efter, att få komma hem till någon och bli bjuden på egenbakta frallor, egengjorda marmelader, vallmokaka och mer därtill? Njöt så mycket. Anna bor dessutom väldigt fint och det var kul att få kika in. Blev sugen på husliv men det får vänta. Så många olika liv man vill få leva.

En regnig dag försökte D muntra upp mig, jag var lite låg som jag kan bli på sommaren. Alltid trott att jag är ensam om det, att alla lever sommardrömmen, men har insett nu när bloggvärlden bjuder in mig till fler, att man inte är själv om det. En sak som ofta gör mig glad är att bada. Lite oavsett väder, eller kanske snarare att ju sämre väder och ju mer otippat bad, ju mer lyckokänslor kan jag få. Han tog mig till en sjö som såg lite trolsk ut med näckrosor och en liten eka. Kanske kom det trolska från att regnmolnen hopade sig på himlen och att regnet började smattra när vi klev in. Det blev inte många simtag innan vi hörde åskan dundra och vi istället fick springa upp till bilen igen. Ändå blev jag glad av det här badet, det fungerade även denna gång.

Ds vän är gift med Nayara Karlsson, som tagit kortet på mig och D länge upp i inlägget. Hon inspirerar mig på olika vis faktiskt. Nayara är från Brasilien och flyttade till Sverige för kanske två år sedan och har byggt upp en digital plattform till sig själv på ganska kort tid. Imponerande! Nu hade hon gjort en utställning med fotokonst och hantverk från den delen av Brasilien hon är ifrån. Utställningen kommer visas på bland annat Bokmässan! Mäktigt ju. Hennes instagram för den nyfikne.

Min långa vykortssamling från Oskarshamn får avslutas här, i Timmernabben. Jag, D och svärmor åkte dit för att äta skaldjursbuffé. Jag levde livet. Timmernabben är ett rökeri men det bjöds på lite allt möjligt. Otroligt mätta och nöjda tog vi en solnedgångspromenad i hamnen. Med det var sista kvällen i Oskarshamnstrakterna till ända, och kanske också denna lite splittrade hälsning.

Juli i en lista, 2026

Sommarens somrigaste månad. När jag var yngre tog jag oftast semester med start där i skiftet juli/augusti, för det var ju så om man var underläkare och utan barn, det går inte att ta semester mitt i det mest eftertraktade perioden då. Jag kunde känna en sådan stress av att alla bloggar och instavänner började snacka om hur sommaren snart är slut och att de längtar till stan när jag precis skulle komma iväg på ledighet själv. Det här är kanske första gången som vuxen som jag är ledig precis när alla andra är lediga, och det har känts av på flera sätt. Så mycket mer folk på alla somriga orter och så mycket mer upptagna vänner. Att komma till Skåne i augusti har varit ett genidrag tidigare inser jag, för då är mina Skånevänner tillbaka från sina semestrar och kan träffa mig. Men det har varit skönt också, skönt att vaggas in i semestertänket som alla runt om en har haft samtidigt, det är lättare att slappna av. Låta en dag förgås utan produktion, läsa hela tiden, gå runt och skrota med D en hel dag.

Månadens bok
Det har varit en läsningens månad, där jag blev klar med Kära faster av Valerie Perrin (som påbörjades i slutet av maj dock), Supper Club av Lara Williams, Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie och Män och kvinnor av Lena Andersson. De tre sistnämnda är titlar jag velat läsa ganska länge, och Män och kvinnor är den som levde upp mest kanske. Tycker den är lik Anderssons En studie i mänskligt beteende, ett korrekt och kanske lätt föråldrat språk som krasst beskriver vår nutid utan att spara på det cyniska. Annars är jag ett stort fan av CNA men detta var inte hennes starkaste titel.

Månadens ord
Roman. Jag följer både Flora och Ulrikas bloggar, och bägge har boksläpp här i dagarna. Känns som mitt flöde surrar av ordet roman, bok, skrivande. Otroligt härligt att få låta boklivet surra runt en, även om jag blir något självmedveten om mitt egna skrivande och den frukt som ej bärs så att säga.

Månadens mat
Vi har köpt en muurikka att ha här i Skåne! Vi gjorde köttfärssås som första rätt, men jag är rätt taggad på att experimentera. Kan man göra en god risotto i en muurikka-panna? Har ni förslag? Måste förresten nämna Västkusten i samma veva. Vi åt månadens godaste måltid när vi hälsade på där, hos min vän Anna och hennes kille som välkomnade oss till hennes familjs sommarhus med drösar av färska räkor och havskräftor.

Månadens vin
Att dricka kallt vitt vin, glaset immar, en isbit läggs i… Ja men det är kanske såhär jag njuter av ett vin mest helt enkelt och så även denna månad? Igår drack vi Albariño, en förr lite underskattad spansk-portugisiskt vindruvesort som nu börjar riktigt ta sig i popularitet. Något vintips har jag dock ej att komma med.

Månadens te 
Iste. Jag har nämligen bryggt eget på löpande band, inte för att jag själv egentligen gillar det men D är ett stort fan och det är enkelt att göra eget kallbryggt. Blir så nöjd när han belåtet häller upp ett glas. Människans natur, den är enkel att genomskåda, att få rå om andra med mat och dryck gör att jag känner mig nöjd med mig själv.

Månadens skönhet
Jag är en så kallad blekis. Är alltid olika nyanser av väldigt ljus, förutom mina ben som kan bli bruna vilket jag är djupt tacksam över. Trots att det råder ett mode just nu att man inte ska bränna sig å ena sidan, premierar vi ju fortfarande en solkysst pigg look. Jag har därför köpt min första BUS-produkt, en spray för ansiktet från Rebecca Stella. Jag vågar inte spraya mig själv brun men lite bara, så jag kommer ur känslan av att jag är så blek att folk tror något är fel.

Månadens bad 
Det finns två favoritbad från denna månad. Det ena var ett bad i en mörk liten sjö, där åskan valde att dundra precis när jag och D klev i. Det andra badet var från Ljunghusen, när jag klev ner till stranden en morgon och absolut inte en enda själ kunde ses. Kanske för att det blåste, kanske för att det hängde regn i luften men oavsett anledning valde jag att skippa badkläderna och den slags ultimata frihet är svårslagen.

Månadens skrivande 
Jag är med i en liten chattgrupp med några andra skrivande personer, den ger mig pepp. Men skrivandet går trögt. Jag startade två nya projekt men har kanske lagt ner båda, är så självmedveten om texternas brister och känner mig inte kapabel till att skriva något tillräckligt bra. Den eviga rundgången. Men jag ska starta en substack! Första nyhetsbrevet på söndag, tror jag, kul om man klockar in sin första följare tills dess iallafall.

Månadens kultur 
Det är sparsamt med kultur sommartid oftast för egen del men inte i år. Det blev ett besök på Blå Hallen i Höganäs exempelvis. De hade bland annat en utställning som fokuserade på måleriet som skett kring Bjäre, särskilt när friluftsmåleri slog igenom. När jag läser om dessa tider, typ på utställningar såhär, så undrar jag om det verkligen var så härligt och enkelt? Man tog in på pensionat, superade ihop och hängav sig åt konsten?
Annars har vi sett teater på Österlen! En riktigt bra uppsättning men den var slutsåld och spelades kort tid så kan inte tipsa vidare. Dock knöt den an lite till Liken vi begravde, för pjäsen var skriven av Victoria Benedictsson, eller egentligen baseras den på ettnovellutkast. I Liken vi begravde nämns Victoria Benedictsson, eftersom hon är från Hörby, och Wolff använde ett grepp där hon skildrade hennes liv parallellt med den egentliga historien i boken.

Månadens TV
Det har självklart setts en del Fotbolls-VM, svårt att påstå något annat, men annars ganska torrt på denna front förutom att jag och D klämde en säsong Solsidan några gråa dagar. Jag har inte sett det på åratal men tyckte det höll än. Den totala igenkänningen och blinkningarna åt vissa skruvade grejer i vår samtid gjorde sitt för sträckkollandet.

Månadens podd
Förutom en del sommarprat (det finns några recensioner här) har jag lyssnat på Lundströms Bokradio, jag sökte upp ett avsnitt med Chimamanda Ngozi Adichie från i höstas. Det lämnade mig med många tankar. Dels att CNA känns så intelligent och det är en fröjd att läsa hennes böcker, men att just Drömräkning inte är den bok jag tycker hon beskriver på något vis? Att den landade på ett helt annat sätt hos mig än vad hon haft som intention.
Jag lyssnade även på Expressens bokklubbspodd där de pratade om Judas av Amanda Romare. Tycker de konkluderade en bra sak; jag tror inte Judas eller hennes debut är skrivna med en djupare tanke om att lämna ett arv eller specifikt avtryck. Jag tror man ska läsa dem som krassa samtidsskildringar rakt upp och ner.

Det känns overkligt att vi stegar in i augusti. Jag åker upp och ner till Stockholm en sväng för bröllop innan jag och D ska ha våra avslutande dagar i Skåne. Och jag vill nästan inte skriva det, för jag vet att så många av mina vänner har sen semester, men en liten del av mig längtar tillbaka till stan. Mest till att hänga med de vänner man inte hunnit med under sommaren, träffa mina föräldrar och att dona inför Sydamerika. Fast det kommer nog inte dröja mer än kanske en halv dag innan jag saknar att ha havet två cykelminuter bort…

Supper Club av Lara Williams

Supper Club är Lara Williams debutroman, och när boken kom 2019 landade den med buller och brak. Den prisades och omskrevs överallt, alla recensioner hyllande, iallafall de som kom i min väg. Själv har jag gått och dragit på läsningen och det var först när den var uppställd i biblioteket hemma i Stockholm som det blev ett lån. Den har fått följa med till Skåne och lästs på stranden om morgnarna.

Det är flera teman i den här boken, men huvudpersonen är otvetydigt Roberta som känner sig lite skavande mot sin omvärld. Hon passar inte in, hon är ständigt lite fel, det blir inte som hon hoppats på. Boken varierar kronologin genom att berätta om Robertas universitetstid blandat med en tid längre fram, en tid när hon träffar Stevie och kanske för första gången blir någons bästis. Stevie och Roberta kastar sig in i en sådan där intensiv vänskap som bara 20-någonting kvinnor kan. De slukar varandra, och symbiosen känns okrossbar.

Tillsammans startar de Supper Club, en klubb där Roberta som älskar matlagning får lov att laga mat till ett gäng kvinnor som gemensamt försöker bryta normer genom att äta svulstigt och okvinnligt ihop. Ett sätt att ta mer plats i sin omvärld, både fysiskt för de går upp i vikt av klubben, men också mentalt av att våga vara vilda och djuriska. Det går från att de hyr platser att ha klubben på, till att de bryter sig in och med tiden blir de mer och mer excentriska.

Robertas liv skildras också mellan de olika klubbtillfällena. Hur hon lyckas bli kär och vara i en normal relation, något hon efter den plågsamma universitetstiden aldrig trodde hon skulle vara en del av. Hennes tankar kring kärlek, män och relationer är egentligen ett centralt tema i boken men ett bland många.

Ett citat i boken som fastnade hos mig är när någon kommenterar Supper Club som att de inte lyckas göra något omvälvande, utan högst något mediokert om ens det. Och så tolkar jag boken också. Jag uppskattar att vända sidorna och ta del av Robertas liv. Kronologin förvirrade mig i början, jag förstod inte att tiden hoppade och det blev rörigt men efter halva boken hade allt fallit på plats för mig och läsningen blev mer njutbar. Dock tror jag inte att Supper Club är så radikal som den tror sig vara, både som fiktivt koncept i boken och boken i sig i verkligheten.

Lara Williams skriver bra och språket gör att jag är innästlad i Robertas huvud och bryr mig. Boken känns ung – en bok jag tror gör mest avtryck på folk som är 20-något. Blir alltid imponerad av de som lyckas slå med sin debut såhär! Har ni läst? Tyckte ni om? På Goodreads känns det som hälften älskar hälften hatar. Jag hamnar ändå mittemellan faktiskt.

Bad på Gunnarsö

Det händer ofta att jag funderar på känslan över att bo i en annan stad. Inte för att jag vill det, Stockholm är där jag ska bo, men för att fantasin alltid kittlar. Jag minns när man besökte folk som gjorde AT på andra platser, hur jag i veckor kunde föreställa mig hur det var om mitt liv utspelade sig i Östersund, Mora, Gällivare, Karlskrona. Ibland testar jag i några veckor. Inte på allvar, inte med uppsåt om att flytta men för att stilla känslan. Jag jobbade tre veckor i Luleå en gång. Hade skidorna i bilen och åkte längd vareviga dag efter jobbet. Åkte på isbanan och sökte fram utställningar. Träffade min vän Anso med familj så frekvent tills deras son nog tänkte att jag var upptagen i familjen.

I år kan man säga att jag och D provade Oskarshamnslivet lite. Inte på allvar, men i två veckor var vi där. Jag jobbade på hjärtmottagningen och D med sitt. Vi lånade en vacker sekelskifteslägenhet och installerade oss sakta med säkert i småstadslivet.

En dag tog D mig på dejt. Sådant han håller i oavsett stad. Jag hängde glatt med, egentligen trött från en klurigare arbetsdag men vid anblicken av att få bli överraskad och dessutom ha med sig badkläder, ja då försvann otroligt nog den där sega tröttheten som jag tyvärr ofta känner numer.

Han tog mig till Gunnarsö. Vi spelade minigolf längs klippor och skärgårdsutsikt. Jag var vansinnigt dålig, eller egentligen otålig. Så fort bollen hamnade på annan plats än jag planerat kom barnet inom mig fram och jag ville bara skjuta bollen hejvilt . Dessutom har jag nu lärt mig att jag golfar som en vänsterhänt, inte för att det spelar roll men det var ändå en upptäckt.

Förutom minigolf ville D visa mig en badplats han trodde jag skulle gilla.

Och javisst hade han rätt. Klippor, öppet hav och en liten badstege.

Jag bär på tusen framtidstvivel denna sommar, kanske är det därför huvudet tänker lite extra på parallella liv, men just denna kväll var alla oroande tankar som bortsköljda. För hur mycket jag än vrider mig inför framtiden och vad jag borde göra av den, så är det ett lyxproblem när man får ha sin hälsa, sin kärlek, sin frihet, sina bad.