Sensommarens första dagar

Det är august nu. Sensommar i city. En alldeles egen sorts sommar, med sina egna regler och njutningar. Jag som behövt befinna mig i stan under sommartid pga jobb ganska många tidigare år kan meddela att Stockholmsommar i juli har ingenting gemensamt med den här sensommarkänslan när alla är pirriga, vill prata ikapp, uteserveringarna och favoritrestaurangerna är öppna igen. Det sorlet och det livspirret är inte likt en het julidag i Stockholm.

I sommar har jag varit väldigt ledig dock vilket innebar cirka noll dagar i stan, men ändå står man där med en stråk av sorg i bröstet när man tar sista morgondoppet vid sommarhuset. Kallt i vattnet, det fanns redan första veckan i augusti en känsla av annalkande höst. Hela vår sista vecka i Skåne var stranden helt tom om morgnarna, så även den sista morgonen, den när vi skulle säga hejdå.

Vi sa hejdå till sanden, till havet, till spången. Jag grät. Inte länge, inte mycket, men nog kom det en sisådär tio tårar strilandes längst med kinderna. Vemodet på något sätt, känslan av parallella liv. Många som lämnar sina sommarplatser gör det kollektivt, alla sommargäster flyttar hem ungefär samtidigt. För mig är det inte så. Mina Skånevänner kommer precis tillbaka när jag far hem, deras liv fortsätter men bara med mig på långt avstånd. En del av mig är alltid med dem, och därför blir det alltid ett knip i bröstet och tårar i ögonen när jag vinkar hejdå till Skåne.

D och jag körde hyrbilen till Småland. Vi hade en underbar sommarkväll med hans familj. Svärmor hade lagat en otroligt god kantarellpaj och körsbärspaj till efterrätt. Vi njöt av ljumma vindar och sa hejdå för ett tag till även dem, jag och D far ju iväg på vår långresa strax.

Första dagen hemma i lägenheten fick jag en sådan splittrad rusch av energi som kan komma ibland. Jag ville göra ettusenfyrtioåtta saker, göra det värt att vara hemma på något sätt. Rensa och tömma lägenheten inför resan, köpa nya byxor, tvätta all sommartvätt, skriva mina bokrecensioner och laga bönor. Jag lyckades med att laga bönor iallafall, det första jag gjorde när vi kom hem var att blötlägga soldatbönor. Dagen efter lagades det en rätt med saltad inlagd citron, olivolja, vitlök och musslor. Vi bjöd över min älskade vän Antonia och hennes familj för att smaska i oss med stekt bröd. D fick agera äkta insta-boyfriend och fotade åt mig. Jag tyckte detta var ett mycket trevligt sätt att äta musslor på förresten! Kanske är klassiska moules godare men som variation uppskattade jag detta. Det var så gott med soldatbönorna och hur de suger åt sig smaken av citron och mussla. Tackar min bönbok för inspiration till receptet.

På lördagen rände jag runt på stan, jag ville köpa brevpapper och byxor. Tyvärr fanns inte byxorna jag ville prova inne i min storlek så jag fick beställa från nätet, och brevpapper säljs inte på NK längre tydligen. Som tröst köpte jag två praliner till mig och D, NK mint till mig (god bless) och en prinsesstårtepralin till D.

Jag hittade brevpapper på Hedengrens efter att ha letat efter fyrtioelva butiker. Skönt att de hade, men bara en sort, lite trist tycker jag, jag längtar till pappersbutiken i Lund som jag inte besökt på många år men är man intresserad av pappershandlar som jag så måste jag rekommendera Lexis. Någon dag vill jag ha en reservoarpenna, kanske i present till en själv om man lyckas släppa en bok eller disputera. Sjukt att man inte kan köpa sådana på NK längre? Jag var så besviken faktiskt, men det är sådant man kommer över.

Den första veckan i stan flöt vidare. Jag ville se solförmörkelsen som alla andra, men den skymtades inte bakom molnen i Stockholm. Jag och några vänner hade samlas hos Marti, och vi pratade om sommaren istället. Hon hade varit i Galicien med sin killes familj och vi fick smaka på diverse ostar, chark, inlagd bläckfisk och se videos på den berömda cidern i Galicien som man måste hälla upp på ett visst sätt och dricka direkt för att få rätt kolsyrad effekt. Alltså jag måste få prova någon gång!

Jag jobbade, två veckor blev det faktiskt, rekord på länge för mig. Passade på att äta lunch med min vän Andrea på Ox Lan Beef Noodle Soup, ett ställe jag velat prova länge. Nudlarna var sjukt goda! Handgjorda och allt, soppan var mer standard. Jag och Andrea pratade om livet, usch saknar henne så, vi har inte hunnit ses ordentligt som det kan vara.

Samma kväll träffade jag Andreas syster Antonia. Älskar att få vara deras extrasläkt. Vi tänkte kaxigt att vi skulle få bord för två på Miyakodori men det var hopplöst. Vi gick till Rolfs hav istället som tog emot oss med öppna armar.

Vi satt på deras uteservering och åt goda saker som ostron och ceviche.

Sotad lax och tuna melt. Allt var väldigt gott! Men framförallt sjukt trevlig service. Älskar när kocken kommer ut och serverar någon rätt, väldigt fint att höra peppen i hans röst på vad han lagt på tallriken framför en.

Vi avslutade med efterrätter att dela på, bägge riktigt spritiga men goda. Den ena var deras brödpudding som serverades med whisky; det andra en slags glassefterrätt med bär och punsch.

Och med det drog kvällen mot sitt slut. Vi cyklade hem (älskar att vi bor typ grannar) och jag la mig i D:s famn och fick migrän. Så trist, men det var värt kvällen oavsett.