Åker till Krka och äter lunch i ett vattenfall

Med risk för att slå in öppna dörrar, vilket i sig är ett överanvänt uttryck, så älskar jag när D planerar små äventyr åt oss. Det är något med hans finurliga blick och något med omsorgen som gör mig mjuk och peppad samtidigt. Kanske är det för att jag själv agerar planerare i många lägen med vänner, jag har iallafall ofta varit en person som drar ihop resor, helger, häng och tänker ut. Kanske uppskattar jag det för att jag vet att vi har liknande smak, om han får en finurlig blick vet jag att det är något jag kommer tycka om. Oavsett anledning – ljuvligt är det.

Den här gången hade han tänkt ut att vi skulle till Krka, en av de åtta nationalparkerna i Kroatien. För mig blir det den andra nationalparken jag besöker i landet, den första var Kornati.

I Krka finns mäktiga dånande vattenfall. Enorma massor som forsar ner och skapar den karaktäristiska känslan av lugn och storm samtidigt. Förr om åren kunde man tydligen bada neråt i fallen, men inte längre.

Det växte fikonträd längs med kanten, de gröna frukterna skimrade fint mot vattnet. Jag saknade Iran så mycket i den stunden, fikon är en av många frukter som jag förknippar med landet.

Vi gick en slinga längs med naturen, alla dessa nyanser av blått. Turkost, azur, indigo. Allt skimrar. Tycker nästan det ser overkligt ut, den här paletten som mina ögon fortfarande är så ovan vid att se i en europeisk natur.

Jag hade någon slags huvudvärk som var svår att kategorisera men dånet från vattenfallen och misten som sprider sig mot ansiktet gjorde sitt för att dämpa värken.

Medan vi väntade på båten tillbaka ut från Nationalparken drack vi varsin kaffe och D masserade min nacke tills de värsta spänningarna släppte.

Båten tog oss till land och vi promenerade en sväng genom Skradin. Det är här man kan åka båt till vattenfallen vi var vid, Skradinski Buk.

Jag drack en iskaffe. Ibland hjälper koffein mot min huvudvärk, ibland stjälper den totalt. Denna gång hjälpte den så efter lite massage, varm kaffe, kall kaffe och en promenad i Skradin var jag mer mig själv igen och vi satte oss i bilen för att åka till en annan del av Krka. Tydligen åker 90 % till Skradinski Buk där vi var. Dock var vi där väldigt tidigt så vi slapp de stora turistmassorna, säger jag som själv är turist då… Men bilen tog vi iallafall och åkte över till delen som heter Roški Slap. Ett namn som låter som en örfil mot Ryssland men Slap betyder tydligen vattenfall på kroatiska.

Här hade D tänkt att vi skulle äta lunch. Mitt hjärta smälte.

Vi satte oss på restaurangen nedanför och beställde in en charkbricka med lokala produkter och en kanna av det hemgjorda vinet.

Här har ni en tjej som är väldigt nöjd med sin killes idéer. Lokalt gjorda viner finns det gott om på kroatiska restauranger och alla vi drack denna resa var sjukt goda. Lätta och mineraliga, alla utom detta som var ganska tufft i smaken. Vi blandade ut med kolsyrat vatten vilket må låta som en hädelse men när jag bodde i Tyskland var detta en allmän företeelse, hälften bubbligt vatten och hälften vin kallas för Weinschorle. Man kunde göra samma med typ äpplejuice och kalla det för Apfelschorle. Mera schorle till folket!

Så med en huvudvärk som släppte, magnifika vattenfall, vin, bröd, chark och ost så var jag plötsligt Krkas nöjdaste tjej!

Dejtdag i Labadusa

D såg lite finurlig ut en morgon vid frukosten, ”jag har tänkt ut en liten baddag”. Det gjorde mig ju genast nyfiken, vi har inte upptäckt så mycket badställen runt om Trogir ihop. D som varit här jämt hela sin uppväxt har ju provat allt men när vi varit här ihop har tiden försvunnit till annat. Jobb på distans, träffa släktingar, fixa mat och doppa sig i klippbadet som ligger några minuters promenad ifrån oss. D beställde en Uber, och några minuters bilfärd senaste anlände vi Labadusa.

Taxin tog oss ut på ön Ciovo, den ö som sitter ihop med Trogirs gamla stad genom en bro, och långt ut där svängde bilen av på kringelikrokar ner till vattnet. Alltså det var underbart ärligt talat att stega ner till stranden. Jag hade känt mig stressad och lite trängd dagarna innan, kan inte specificera exakt varför egentligen men säkert det sedvanliga av balansen av att jobba för inkomst men samtidigt jobba för att få lägga sin tid på det som är roligast.

Att få ägna sig åt bad och häng med D en hel dag, det gav mig pirr och påminnelse om det viktiga i livet.

Det var så vackert här! Vi bredde ut våra handdukar på småstenen och kastade oss i vattnet som var friskt och gav rejält med svalka. Badområdet var markerat, så vi simmade ut till markeringen där båtar låg på svaj, och simmade sen tillbaka. Jag fick leka i vattnet tills jag tröttnade, stod på händer igen och igen, försökte simma ner till botten och andra minst sagt barnsliga företeelser men det är ju vad som är roligast.

När klockan slog lunch hade D såklart tänkt ut var vi skulle. en bit från stranden finns en restaurang med terass över havet. Möblerna är mörka och tunga, och havet lätt och turkost utanför. Vi beställde in vin, det enda rätta en dejtlunch. Det hemgjorda vinet var oväntat gott och man ska ju inte välja för avancerade sorter när man ändå öser i sina vinkuber som smälter ut till vatten i glasen.

Vi beställde bläckfisk, tonfisk, grillade grönsaker och pommes.

I svenskan gör vi inte skillnad på bläckfisk och bläckfisk men detta var alltså modell squid, den avlånga mer tubformade varianten som oftast kommer in på restaurangerna här.

Det här var en sådan lunch jag kommer bära med mig länge. Förra året var det en lunch i Perast som gav samma effekt. Det är något med vattnet, med immiga glas, med att känna sig en del av sommaren som lämnar avtrycket.

Vi blev rejält mätta efter måltiden, så det var skönt att promenera tillbaka den lilla sträckan som var till stranden igen. Vi gick förbi små husglimtar. Blommorna!

Ahhh, tillbaka för ett bad. Vi plaskade runt en del innan vi la oss på handdukar i skuggan. Jag läste bok, D slumrade och sen tog sömnen även mig så jag vaggades in i någon slags drömvärld med huvudet mot Ds bröstkorg. En så rofylld dag.

Jag vaknar alltid abrupt efter sovstunder, vilket är något oharmoniskt, och så blev det även denna gång. Vi åkte hem efter uppvaket och väl tillbaka hos Daniels pappa mötte vi upp resten, det vill säga D:s systers familj och deras familjevänner. De grillade mat till oss på terassen, vi såg solnedgången och drog ut en TV för Sverigematch. En dag att bära med sig.

Båtutflykt till Krknjaši aka Blue Lagoon och olivlundar

Havet, havet, havet. Älskade havet. Jag och Daniel träffades just på Adriatiska havet, men vi har inte åkt båt där sedan dess. Det var dags. Tillsammans med Daniels systers familj och vänner till dem drog vi ut med två motorbåtar en het junidag.

Värmen kändes inte när man susade fram över vattnet, temperaturen blev perfekt behaglig men när man såg bergen på håll var deras konturer disiga av hettan.

Båten var bildskön och bröt vattenytan mjukt men stadigt.

Vår första anhalt var Blue lagoon eller Krknjaši på kroatiska, en plats som med åren blivit väldigt populär att besöka. Vi åkte dit tidigt, innan de stora massorna av folk anlände, och det var en perfekt förmiddag. Våra hyrda motorbåtar låg ankrade ihop och badleken var igång. Vi simmade, en av familjen hade en SUP som vi frikostigt fick låna, jag provade dyka ner mot botten med simfötter och bäst av allt var att få snurra i vattnet en miljon gånger tills hela världen virvlade runt mig.

Ibland tog jag en kort paus från havslekarna. Delvis för att jag har känslig hud som gärna blir svedd om jag vistas i solen alltför länge, men delvis för att det finns något djupt förknippat med semester när man hör tjoande badare runt om sig och skvalp från vattnet medan man själv förlorar sig i en bok. Denna gång Kära faster av Valérie Perrin som jag lånat av Hj, som numer har titeln svägerska till mig.

Daniel var gruvligt taggad på att piña colada-mannen skulle komma förbi med sin båt. Han brukar tydligen cirkulera i viken och göra drinkar om man är sugen.

Vi var sugna, det var vi, drack varsin piña colada allihopa. Jag sörplade i mig min kvickt, en av de godaste jag druckit faktiskt. För många år sedan, år 2017 för att vara noggrann, var jag på Kuba och där var piña colada husdrinken på samma sätt som Gin and Tonic är det hemmavid. På Kuba finns en stor inhemsk produktion av rom och det var en av produkterna som sällan var slut i mataffärerna, annars gapade många hyllor tomma när vi var där. Ett kapitel för sig, men handelspolitiken, socialismen och USA:s blockad är några nycklar till varför varor ofta var slut. Det gjorde att när man beställde drinkar på en bar så fick man ofta drinkmixern i ett glas och rom-flaskan vid sidan av, så fick man lov att hålla på så mycket rom man ville, eftersom det var en av få produkter som fanns i överflöd. Drinkmixern bestod oftast av importerade varor, så den snålade man mer med. Det var så jag lärde mig att man kan göra en Piña Colada nästan hur stark som helst så länge den innehåller kokosmjölk som med sin förrädiska krämighet kan dölja det mesta.

Den här drinken hade lagom mängd rom dock, så vi kunde med stadig hand ta oss till en vik Daniel verkligen velat åka till, eller i ärlighetens namn var Daniels systerson Melvin dagens chaufför och han tog sitt vuxna ansvar och drack en cola istället.

Livet känns oförskämt enkelt när man kan glida in med en båt och lägga till vid lunchrestaurangen.

Vi åt på Šešula, en vik på ön Šolta. För min, familjevännen Kerstin och D:s del blev det Škampi na buzaru. Här betyder Škampi havskräftor vilket jag tror är mitt favoritskaldjur. I blandningen fanns räkor och krabba också, och såsen var en klassisk med tomat, vitlök och vitt vin.

Efter lunchen skulle vi åka till en vik där jag och D varit med segelbåt, och som jag återbesökte som första stopp även på förra årets segling men när vi satte oss i båtarna hörde vi det mullra bakom bergen och vi insåg att de mörka molnen på himlen skulle bestämma hur resten av turen skulle se ut.

Vi pep iväg till Venišće istället, där D:s pappa är uppvuxen. D:s farbror och fru befann sig där så vi landade på deras terass och drack rakija som sig bör, samt åt choklad med rispuffar. Sen gick jag och D en liten promenad, han fick visa olivlundarna som tillhör hans pappa och vars små frukter gett oss olivolja som vi har i en plastflaska hemma i Stockholm. Jag påmindes om sista kvällen på seglingen (veckan när jag och D träffades), hur vi gick förbi en olivlund i Trogir och jag berättade om min stora fascination för olivolja som vid det laget var på nivån att jag lyssnade på poddar om hur man skördar oliverna och hur smakprofilerna kunde påverkas av jordsmånen. Hans ögon fick en glimt i sig, och så berättade han att de har olivträd i hans familj. Jag minns hans blick så tydligt, den blev glad och det var som vi båda kände att någon gång i framtiden kommer vi stå vid hans pappas träd och minnas denna trevande start. Sen stod vi där bland de knotiga träden och D höll om mig medan åskan slog ner i havet på håll. Det känns fint att vi nu fick stå vid hans pappas lund, och det som bara var ett frö till den stora kärleken är nu i full blom.

Efter promenaden ner för olivlunden och slänten ner till vattnet badade vi på precis den plats D badat massor på som barn. Jag blir så emotionell av sådant. Tänk hans små barnfötter som trampat ut i vattnet och alla simtag han tagit där som liten, och nu är jag där med honom. Det är något med den cirkeln som gör mig rörd, något med tidens gång på samma plats, något med tanken på hur man som barn ibland kunde fundera på hur livet skulle bli och nu finns svaret.

Kroatien och juniblommorna

Kroatien eller Hrvatska som det heter på kroatiska, fick sig ett besök här i juni av oss. Förra året slog jag upp varför det heter så olika, och svaret var något otillfredsställande. Det handlar om att de flesta icke-slaviska språk tycker att konsonanterna H-R-V är onaturliga och på något sätt omvandlades dessa till C-R istället. Ljuden är visserligen lite lika varandra faktiskt, men det känns tarvligt på något sätt.

Trogir är vackert även i juni månad kan jag konstatera. Det var första gången jag var här just i juni. Hittills har jag varit här i april, augusti, september och oktober, alla månader har sitt att erbjuda såsom det är med de flesta platser men juni hade blommorna, det prunkande och frodiga. Bougainvillean ropade ut sin färg i gränderna, oleandern mer blygsam men ändå med stark närvaro. Blommor jag aldrig kunnat namnet på men bestämt vill lära mig.

Olivträdens skimriga blad var sig lika oavsett säsong, tydligen hade de blommat i maj, gett ifrån sig gula små små blomblad.

Vi gick ner till klippbadet ganska omgående och det var sig likt. Den vita stenen och det turkosa vattnet, svårt att be om mer.

Staden kände vi igen också. Vesporna parkerade i rad, kroatiskan som blandas upp med tusen olika turistspråk på gatorna, cevape-stället vid kanalen, den lilla grönsaksmarknaden och deras vitlöksflätor.

Någon dag ska jag besöka kyrkorna i Trogir, en sak som aldrig hunnits med. Jag skulle vilja gå en tur och få lära mig allt om deras tinnar och torn, varför de restes, vilka målningar de huserar.

Första veckan extrajobbade jag lite, försökte skapa mig en lön så att säga. Det tog längre tid än tänkt med mina uppgifter och jag kände mig stressad, påminde mig om alla livsval jag borde göra men inte orkar ta tag i. Längtade därför ofta till att sätta mig på Agape, mitt favoritcafé. Där får man inte ha med sig dator, och att sitta där med sin bok, skriva ett par rader i dagboken, sippa en iskaffe, det ger mig ro i allt vimmel som sker i mitt huvud.

Men visst känner jag att jag funderar mycket. Det är som att bli vuxen en gång till just nu. Jag vill leva ett skrivande liv, jag vill vara lugn och glad, jag vill resa och äventyra. Hur bygger man ihop det på bästa sätt? Det har jag inga svar på men önskar jag hade. Det är en evig balans mellan att våga hoppa, våga satsa men också vara realist. Hur ska jag någonsin, på riktigt, ha ett skrivande liv om jag inte försöker? Men hur försöker man? Datorn och jag funderade vidare i den kroatiska junivärmen.

Årets starkaste tips: Tisvildeleje och Rågeleje

För några dagar sedan skrev jag om en snabb tur till Köpenhamn, och den var ju inte bara ämnad för att njuta av stadens goda frukost och dricka naturvin, utan egentligen var vi bara på genomfart till Själlands nordliga kust. Själland är alltså en av öarna som utgör Danmark, och det är samma ö som Köpenhamn ligger på. Nordkusten där har vackra klippor, stränder och ett bullrigt hav. Där, i Rågeleje, har min vän köpt sommarhus och nu var vi ett tjejgäng på åtta starka personer som besökte. Vi gjorde sånt man gör på tjejhelger, som att dricka vin, bada, se konst och göra utlfykter. Blev smått kär i denna del av Danmark och planerar redan för nästa tur…

Efter första kvällen ihop av middagsätande och vindrickande så vaknade vi till strålande sol och sommar i luften. Betänk att detta är Kristi Him-helgen, så vi var absolut inte säkra på fint väder. Pernilla hade föreslagit massa bra utflykter och vi valde Tisvildeleje som dagens besök just för att vi ville gå lite på stranden där, vilket inte skulle vara ett lika bra upplägg på regniga dagar. Tisvildeleje påminde pyttelite om en favoritplats på Bali för mig där du har höga klippsatser och vacker sandstrand nedan.

Vi spankulerade runt där och begrundade allt det vackra.

Jag vet inte om de där stenmurarna markerar något med marken men vi gick på iallafall, hoppade över de små rösena och funderade på om man skulle bada nu eller sen.

Tisvildeleje känns väldigt danskt hippt i sin stämning. Det finns gott om second hand-butiker med ett kurerat urval, alla danskar traskade runt med moderiktiga tofflor och baggy jeans och det fanns en riktigt härlig stämning av badort. Älskar gamla badorter!

Vi stannade till vid ett badhotell och drack drinkar på deras terass med utsikt över havet. Jag sörplade i mig rabarberlemonad.

Sen kikade vi givetvis i fler butiker och jag köpte mig denna gulliga rosett. Den är stor och maffig, ganska flickig men ända sedan jag såg Madicken för första gången som barn har en fascination för rosetter funnits som aldrig går ur.

Den här butiken var kanske mer vuxen med alla toner av brunt och beige som lockade oss alla. Det blev inget köp men jag var ruskigt sugen på ett askfat i keramik som var lite roligt, men alltså danska valutan gör att alla ogenomtänkta köp genast blir mer påtagliga så jag landade i att 2000 kronor spontant för ett litet askfat som kan gå sönder på vägen hem inte fick vara värt det.

Efter att ha kammat varje butik var vi nere på stranden. Där fanns en strandkiosk där vi köpte lunch och drack öl tills solen gick i moln och vi började tänka på refrängen.

Vi åkte tillbaka till Rågeleje och tänkte först inte bada men sen blev det faktiskt ett kvällsdopp ändå. Leve havet.

Ny dag, nytt väder. Vi åkte till Dronningmølle för att gå på Rudolph Tegners skulpturmuseum.

ÄLSKADE. Ni måste gå hit om ni är i krokarna! Här har han avbildat Pallas Athenas födelse exempelvis.

Inne i museumet var det mestadels gipsskulpturer men ute i den vackra parken hittade man skulpturer av mässing som stod ståtliga. Vi vandrade omkring tills regnet tog oss.

Vi skyndade därför oss till Hornbæk och en Bodega, tydligen ett vida använt ord i Danmark. Åt smörrebröd och drack varsin pilsner.

Sen gick bilen till Rågeleje igen. Ena halvan handlade mat, andra halvan mig inkluderat läste i grupp. Älskar att sitta flera tillsammans och läsa. Innan middagen blev det ett kvällsdopp i regnet, vi var helt nakna och livet kändes fullkomligt på något vis.

Jag är redigt taggad på att återkomma hit! Nordsjälland kan med varm hand rekommenderas.

En guide till att segla i Kornati, Kroatien

Jag har seglat i Kroatien två gånger, och senast blev det en segling i en av deras skärgårdar, Kornati, som också är en nationalpark. Tyckte det var en ljuvlig segling (även fast den första Kroatien-seglingen för alltid kommer vara den finaste i livet, för det var där jag träffade D). Kände att en guide för någon som är sugen på att segla där men inte vet hur man ska ta sig an rutten, kan vara på sin plats.

Vår båt utgick från Trogir och vi seglade med ett svenskt företag som höll kurs för storbåt. Man kan hyra båt själv, utöver vana behöver man förarintyg. När man seglar mellan öarna utanför Trogir, typ Hvar, Vis osv så är det ganska enkelt rent grundmässigt. Djupt hav, djupa vikar, lite krångligt att lägga till för man backar oftast in i hamnarna. I Kornati får man vara mer på sin vakt, många fler grund och klurigare navigation men man belönas med mer pittoreska platser. Vi var där på hösten, är säkert fler båtar ute sommartid även här, men annars tyckte jag just att det var så tomt var en enorm fördel.

Men häng med! Stopp för stopp:

DRVENIK VELIKI
Vi seglade först till Drvenik Veliki. Ärligt talat åkte vi för motor dit, det tar sådan tid att handla och botanisera inför en segling när check in är efter lunch. Den här hamnen är på perfekt avstånd från Trogir för att man ska känna att man kommit ut en bit men att man inte har så många timmar på sig. Förra gången vi seglade denna sträcka såg vi delfiner! Det finns en restaurang, Konoba Jere. Ägaren känner D:s kusin av en slump! De låg i lumpen ihop. Han serverar och joxar, hans fru lagar maten och ofta kan man få sig en liten sup efter notan om man vill. Har ätit både svart risotto och cevapiči här, bägge goda.

ŽIRJE
För att komma till Kornati från Trogir är det enklast att segla via Šibenik, en annan vacker skärgård. Žirje är största ön som ligger precis under Kornati. Vi låg på svaj i solnedgången och åt pasta med köttfärssås till middag, och tyvärr såg vi inget av Žirje men det ska vara en gullig fiskeby.

KORNAT
Nästa sträcka ledde oss till Kornat, ett av mina favoritställen under resan faktiskt. Här la vi till i den lilla lilla hamnen som har plats för 4-5 båtar kanske. Där fick man ligga gratis, men vi åt såklart på restaurangen som hör till bryggan. Det är ett par som driver både restaurangen och kanske det enda rum för uthyrning som fanns. Maten var förövrigt toppen, färskfångad fisk grillad med olivolja och massa goda grillade grönsaker till. Enkelt, rustikt och alldeles underbart.

DUG OTOK
Morgonen efter kastade vi loss och seglade vidare mot Telašćica (som uttalas typ telash-chi-tsa) som är en nationalpark i nationalparken. Den ligger mest syd på ön Dug Otok, och där finns bland annat en saltsjö vi besökte och badade i. Sen finns det gott om promenadstråk med hisnande klippor och vi såg faktiskt delfiner när vi stod och spanade! Vi seglade vidare men vinden var knapp så istället badade vi efter båten ett slag, barnsligt kul, innan vi la oss vid en naturhamn på Dug Otok. Draginjevica hette den viken. Kan rekommendera särskilt vid vind, den låg bra till. Stjärnhimmeln var magisk denna natt och vi åt en riktig tjejmiddag med bruschetta, massa god kroatisk chark och hårdostar. På natten hörde vi ljud som jag tror var delfiner.

KAMENI ŽAKAN
När vi seglade mot Kameni Žakan såg vi delfiner! Mycket fokus på detta djur men jag älskar delfiner, ens hjärta blir så varmt av att se dem som en våg upp ur vattnet. Här låg vi i en naturhamn men tog den lille jollen för att gå i land. Det var dock privat mark typ överallt så till slut återvände vi till båten och såg solnedgången istället. Allemansrätten hörni, den är inte dum.

PRIMOŠTEN
Vår sista anhalt blev Primošten, en otroligt gullig och pittoresk by som går längst med klippväggar och glittrande hav. Hit kom vi ganska tidigt vilket jag uppskattade, för jag vet att det är ett av Ds favoritställen i Kroatien, så jag ville gärna upptäcka byn även om jag saknade honom vid min sida. Vi drack en drink i solnedgången, utsikten från den lilla baren på klippväggen var magnifik. Vi åt färsk fisk och köpte med oss restaurangens olivolja från en av de små ställena nära hamnen. En underbar avslutning på en underbar segling.

Morgonen efter kastade vi loss och seglade tillbaka till Trogir via en bensinmack för att fylla upp båten innan vi återlämnade den. På macken stod D, hans syster och man. Blev så extremt varm i hjärtat av att se dem möta upp oss.

Alla som älskar att segla eller drömmer om att få göra det, prova Kroatien! Can’t recommend enough för att slänga in lite engelska! Det enda minuset är att sedan Kroatien fick euro är prisbilden ganska mycket högre dvs det är inte mycket billigare att segla i Kroatien än i svenska skärgården. Men att segla lite utanför säsongen i Kroatien är mitt bästa tips, man får en längre seglingssäsong och man får se ett lite lugnare folkliv. Man får mer öppet hav men också skärgård, man får pittoreskt men ändå okänt, man får delfiner och det vackraste havet jag sett.

Köpenhamn på sex timmar

När jag växte upp kändes Köpenhamn noll procent coolt för mig. Vi var där ibland för att gå på Tivoli och i tvåan hade vi utbyte med en dansk skola, minns deras skolgård vagt. Som tonåring kom den nyöppnade bron till pass, vi åkte över till Netto och köpte sprit helt obehindrat och var livrädda för tullens knarkhundar på vägen hem. Tiderna förändras! Nu känns Köpenhamn, eller Kbh som jag oftast lite svängigt vill skriva, som en underbar plats.

Jag och min kompis R pluggade ihop och vårt kompisgäng från universitetet brukar ses samlat minst en gång per år i ett sommarhus. Vi är vilt utspridda – de som bor mest söderut bor i Malmö och Kbh, den som bor mest norr är bosatt i Gällivare. Jag och R bodde en natt i min familjs sommarhus i Skåne innan vi tog tåget över älskade bron.

Solen sken och vi kunde sitta ute, en riktig lyx i maj då vi var där. Efter att hyrt cyklar (tyvärr hyrde jag två olika modeller och med danska kronans ställning stod detta misstag mig mycket dyrt) så begav vi oss till Fredriksbergs Allé och slog oss ner på Sonny. Vi delade en klassisk frukosttallrik och sedan en med ägg, harissa, avo osv. Varsin balja matcha till det. Kan meddela att brödet från den klassiska tallriken var riktigt gott!

Sen började vi med vårt spankulerandes i olika butiker. Här i en japanskinspirerad tebutik, men vi kikade också en hel massa på second hand-ställen och ett med bara trevliga olika slags pryttlar? Varför är danskarna bättre på att kurera än vad vi är?

Vår kompis Klara mötte upp oss i en av vintagebutikerna, det var lite knäppt för i samma butik sprang jag också på en annan kompis som jag inte visste befann sig i Kbh över huvudtaget. Man är inte så unik som man tror. Nåväl, vi tog Klara under armen och gick på lunchjakt.

Gulliga gulliga Kbh.

Det blev Mirabelle för oss! Jag tog råbiff och ett grumligt glas orange som var väldigt smakligt.

Trots det enorma valutapåslaget unnande jag mig också en bit baskisk ostkaka ringlad med rabarberkräm och en espresso i solen. Här mådde man, ävenom vindarna blåste kallt och jag drog trenchen om mig då och då. Baskisk ostkaka är en av få efterrätter jag uppskattar, är så glad att den trendar.

Sen mötte vi upp vår vän Pernilla, det är hon som bor i Kbh, som körde ut oss till hennes alldeles egna sommarställe på Själlandskusten. Det vuxnaste som finns, att man har en vän med ett eget sommarställe! Och jag längtar redan tillbaka till nästa Köpenhamnstur.

Florens, schiacciatabröd, kardiolog och Jimmy Choo

Vi åkte till Florens, och med vi menar jag inte bara mig själv och D utan min bror, hans numera fru, familjerna på vardera sida och alla deras vänner typ. Säg ett trevligare koncept? Det vankades nämligen bröllop i Toscana mellan min bror och Hj, och vi var så taggade allihop. Helgen innan hade de haft en liten vigsel för familjerna i kyrkan, dels för att underlätta pappersarbetet med att gifta sig utomlands men ärligt talat också ett perfekt tillfälle att få det där intima stadsbröllopet också. Det lugnade mig som känt mig nästan tyngd av alla stora känslor så med lite lättat sinne begav vi oss till Italien, för min och D:s del redan på tisdagen.

Första dagen, onsdagen, vaknade jag hungrig, sådär hungrig att jag hade svårt att ta beslut. Jag ville äta något italienskt men de är ju inte kungar på frukost och tiden bara gick så till slut kunde man nästan äta lunch. Vi tog därför och delade på en macka som är känd för regionen. Toscana är känt för sitt Schiacciata- bröd, en tunnare och kanske ännu krispigare variant av foccacian. Det fanns i varenda gathörn i Florens i massor av olika tappningar men alla ställen serverade en mortadella + pistage-variant och en sådan blev det för oss. Att något så enkelt kan vara så gott.

Med mätta magar traskade vi runt i stan. Florens är fullpackat med massor av vackra byggnader, hisnande arkitektur, så mycket konst och gedigen historia. Jag var här som 20-åring men hann inte se något och nu var prio en del annat inför bröllopet. Jag vill tillbaka någon gång och insupa kulturen helhjärtat!

Prio nu var tillexempel att kika i vintage-butiker och bättra på läppstift. Jag hade inte sagt något till D här men vid denna tidpunkt hade jag varit kardiolog i nästan fem timmar. Tidigt på morgonen fick jag besked per mail: jag är klar specialistläkare! Det var för stort att ta in så jag kunde inte säga något. Sen blev jag hangry innan frukosten och kände att jag inte hade tid med gratulationer så jag höll det inom mig en stund till.

Så vi spatserade mot lunchen och jag tänkte knappt på att en milstolpe i livet precis var avklarad. Ändå bra förträngningsförmåga.

Vi mötte upp min bror + Hj på ett pastaställe som verkligen kan rekommenderas. De var stolta över sitt pastahantverk och man fick välja sort, inte på ett turistigt vis utan italienskt charmigt, eller iallafall genom mina ögon. Vi beställde in en kanna vitt krispigt vin till och då kände jag att stunden var kommen för att berätta. Vi skålade och de var så glada för min skull, kände mig genuint lycklig och hög på livet i den stunden. Kanske tyckte D att det var angränsande psykopat att inte säga något men jag är verkligen jättebra på att trycka undan när något sådär stort slår till.

En espresso på maten och sen gick vi i några vintagebutiker till.

I en av dessa stod ett par klackar jag direkt kände borde bli mina. Jag hade letat efter ett par vita slingbacks med spetsig tå i flera veckor men inte hittat det perfekta paret, men det var för att det perfekta paret väntade på mig i Florens förstod jag i efterhand. Jag var lagom disig i huvudet av vinlunchen och lagom hög av kardiolog-beviset, och vad passar inte bättre än att köpa sina första Jimmy Choo?

Vi gick till en takterrass sen, där D drack öl och jag tog en cosmopolitan. Underskattad drink måste jag säga, och förstärkt Sex and the city-känslan i skoshoppandet.

Efter denna glada tur gick vi tillbaka till hotellet och svidande om.

Vi hade nämligen bord på Loggia. Underbar utsikt och den godaste negronin. Jag gillar inte negroni men till och med jag förstod grejen.

Solnedgången var otrolig och efter att alla pimplat drinkar, vi var tio personer, så gick vi ut och åt ihop. På middagen tog jag in husets bästa prosecco (champagne, no no we don’t have) för att fira. Det var så kul att få berätta för folk som står en nära och kan förstå hur stort det är för mig att ha det här avklarat!

Sen gick vi hem, sov och vaknade upp till ännu en dag med perfekt temperatur. Vi åt frukostbuffén men det hindrade inte oss för att ganska strax därefter äta macka igen. Vi var på ett ställe som blivit populärt via tik tok antar jag, det var gott, men om det var värt den extra kön vet jag inte. Råkade dessutom välja exakt samma kombination igen men den är också den godaste?

Sen gick vi runt i stan.

Vi var kanske fjorton personer som gick runt ihop och drack vin eller aperol från olika barer.

Vid ett tillfälle sackade jag och D efter. Jag ville köpa vykort från en gullig pappershandel och D köpte glass från det där gulliga stället till vänster i bild. Vi delade på en den, en kula pistage och en kula mörk choklad. Magnifik.

Generellt var det ett väldigt mysigt område.

Och allt är gulligt i Sydeuropa? Ville handla allt bara av hur det är framlagt.

Vi hittade resten av gänget som satt sig på en uteservering men ganska snart knatade vi tillbaka till hotellet. Inte en trist promenadväg förbi Duomo direkt.

På hotellet svidade vi snabbt om, min bror till en turkos händelse.

Och jag invigde mina nya skor! Det var för-fördrink på hotellet ihop, så himla mysigt. Vi fortsatte verkligen temat att hänga runt i grupp och gick tio pers till en restaurang efter. Åt en riktigt god pasta, carbonara-bas men med tryffel och toppad med en stor räka. Folk fortsatte droppa in och den gulliga damen som jobbade byggde ut vårt bort, till sist var vi närmare 20 personer. Jag ville testa en toscansk ”efterrätt” som jag har ljuva minnen ifrån när jag var i Florens senast som 20-åring. Man får ett slags dessertvin och en slags biscotti man ska doppa i vinet. Det var inte lika himmelsk som jag minns det men det hade fortfarande något. Och så var även denna otroliga italienska dag slut.

Shoppar lavendel, Dior och vykort i Frankrike

Jag var ju i Antibes en långhelg, och om det är något som pockar på ens romantiserande om Frankrike så är det alla små butiker med saker man vill ta med sig hem för att bevara den franska touchen.

Säg något franskare än lavendelpåsar. Det är vår, vilket är de små krypen i sekelskiftslägenheters favorittid dessvärre och jag väntar bekymrat på utvecklingen. Tydligen kan lavendel hålla undan deras ankomst så jag köpte glatt två små påsar.

Köpte mig både en grön och en grå-brun-melerad fransk hårnål. Den gröna trampade jag sönder häromdagen tyvärr, den låg i en packpåse utanför resväskan på hotellet i Florens och då lät det knäck. Kanske kan man limma? Och den gråa är redan på vift. Så synd för när man får in snitsen blir det riktigt tjusigt!

Här har ni en produkt i två delar. Det vänstra är ett fodral jag köpte för nästan ett år sedan men inte invigt. Jag ville nämligen ge min svägerska Hj ett likadant i present så väntade in hennes födelsedag. Till höger ser ni det nya köpet, nämligen en refill-hylsa av det sjukt mjuka balmiga stiftet Dior Lip Addict. Man klickar i det i sitt återanvändningsbara fodral. Älskar.

Jag gick på stan med Lovisa och Mulaika från möhippan, och fick lära mig att detta är en kult-retinol. Var tvungen att hoppa på tåget och köpa. Den är inte invigd än, ska prova efter min nuvarande är slut.

Vi gick förbi en otroligt gullig pappersbutik och jag var tvungen att köpa ett lass med vykort. Hann tyvärr inte posta ett enda denna gång men jag sparar dessa hemma. När man ska på kalas eller middag och vill skriva en hälsning så tycker jag ens lilla korthög kommer till väl pass. Det blev också ett bokmärke som ni ser till vänster. Kunde inte låta bli…

Sist ut: ätbara saker. Tog bara bild på tomaterna men dessa tre otroligt vackra tomater transporterades i handväskan med viss oro om att de skulle bli mosade. Den gula fick en smäll men överlag gick det oväntat bra. Dagen efter jag kom hem åt jag och D dessa, det var fint att bjuda honom på en smak av Frankrike. Jag köpte också en Pain au chocolat som han fick till frukost och en Pan Bagnat, det vill säga den mackan som har ursprung i Nice och består av salad nicoise i bröd helt enkelt (Sandra Beijer-core). Den är fylld med tonfisk, sardeller, ägg, grönsaker och den köpte jag faktiskt till mig själv och slukade på flyget.

Är nöjd med min lilla skörd!

Franska rivieran, havet och firande

Franska rivieran, varför är den så otroligt lockande? Det var flera år sedan jag var där själv men via Sandra Beijers blogg får man en air av Antibes då och då. Min egen bror är också där jämt eftersom hans numer fru (!) har hus där, eller hennes familj rättare sagt. Och det var därför jag själv var där en aprilhelg, för det vankades möhippa.

Vad är ens möhippa för sjukt ord? Nåväl. Kosan styrdes iallafall till Sydfrankrike och nog påmindes jag om varför denna kust är så lockande. Vinden var ljummen, havet krusigt, fransmännen var fransmän med allt vad det innebär. Vi åt musselpasta vid havet direkt efter vi landat och drack krispigt vitt mineraligt vin med iskuber. Jag tror inte ens jag tyckte maten var extraordinär men att sitta där vid havet med ett dussin tjejer och veta att man har en hel helg och lite mer till gemensamt förfogande, det är inte dåligt hörni.

Jag tyckte så himla mycket om just Antibes. Vi har varit lite i Nice och Cannes med familjen och Nice är ljuvligt, men den mysiga stadskärnan i Antibes växte på mig. Eller mer än så, den klistrade sig fast direkt. Det fanns så många mysiga små butiker, cafeér och gränder. Typ som detta gulliga fönster där man kunde köpa ismatcha gjord med kokosvatten. Riktigt bra dryck om man är lite dagen-efter.

Nu gick jag händelserna i förväg. Men det är svårt att berätta kronologiskt om en sådan här helg och är det ens poängen? Jag tänker att jag vill kapsla in allt som var. Vi var i Cannes en dag och besökte en beach club. Dukarna var granna och parasollen vackert symmetriska. Min tonfisksallad var alltför petite för att mätta mig dagen efter utgång men den var onekligen vacker. Årets första rosé dracks vilket på ett sätt är chockerande, jag är ingen roséperson och tror många fransmän inte ser det som riktigt vin, men det hade något i den där kontexten.

Vi gjorde andra klassiska möhippegrejer. Klädde Hj, blivande bruden, i tiara och tog ut henne på en stökig middag. Drack pornstar martinis, dansade på kareokebar, drack pastis (om än motvilligt), gick på efterfest i en fiskrestaurang som en fransman öppnade upp i smyg. Han bjöd oss på god champagne och ostron om man ville, vi rökte inomhus tills det inte gick att andas i det lilla rummet. Det blev långa frukostar med baguette och kokt skinka, små yoghurtar i portionsförpackning och skållhett kaffe.

Jag kände så mycket den här helgen. Kände att bröllopet var nära, att ens lillebror gifter sig är svårslaget ska ni veta, och jag kände mig sådär skör som man kan göra inför större händelser. Jag var glad, så glad, över massa roliga tjejer och deras energi. Var pirrig inför allt en senvår i Frankrike kan ge en i hopp om sommaren. Var glad över de lyxiga butikerna, de slitna kioskerna med tidningarna, var trött och håglös efter utekvällar, var full och skränig, ja allt rymdes i dessa dagar. Hoppas på att Antibes tar mig tillbaka snart!