Äntligen en ny titel från Valérie Perrin. Jag har ju tyckt om hennes titlar hittills (ni kan läsa recension av Tre här och Glömda om söndagen här), och har längtat efter en ny. Jag tycker hon generellt i sina böcker lyckas med att ha ett nästan romantiskt och poetiskt språk som är njutbart kombinerat med bladvändarvänliga historier, och som svensk uppskattat jag franska miljöer något otroligt, för mig tillför det något i läsningen.
Liksom tidigare böcker använder Perrin ett beroendeframkallande grepp: i berättelsen ruvar en hemlighet, och genom att fläta ihop dåtid och nutid ska vi nå fram till kärnan, till knäckfrågan, till allt det boken cirkulerar kring. Detta grepp har hon använt i alla sina böcker hittills och även om jag känner igen det, så gillar jag det. Man kan inte sluta läsa, varje kapitels avslut blir en slags cliffhanger.
Den här gången följer vi en framgångsrik filmregissör, som är hjärtekrossad efter att ha blivit dumpad av sin man och tillika pappan till hennes dotter. Hon har bott utomlands i USA förut men bor nu i Frankrike när hennes faster går bort, för en andra gång. Hon ska redan ha varit avliden och begraven sedan ett par år tillbaka, men ändå finner man henne i ett hem, igen. Det visar sig att fastern har burit på en stor hemlighet, men vad den är ägnar vi hundratals sidor till att gräva fram.
Det är flera teman som behandlas i boken, en del djupare än andra. För mig är det mest centrala temat frågan om hur djupt man verkligen känner en person. Jag kan känna igen faster-figuren som beskrivs, en vuxen som på många sätt varit en nära i livet men om frågan ställs på sin spets så kanske man egentligen inte känner dem. Inte hela personen, inte den komplexa flerdimensionella människan med motiv, drömmar, tankar. Vad de längtar till, vad de skäms över, vad de drömmer om. Man känner bara sin egna sida, den barnsliga sidan som ser vuxna som trygga konstanter utan egna drivkrafter framåt. Perrin beskriver vackert hur man avtecknar personen, hur mycket innehåll en människa kan ha och för mig är det den största behållningen. I farten porträtteras också kändisskap, kärlek, åtrå, pedofili, övergrepp, psykiska men för att rada upp några saker. Kanske är det också här min enda kritik ligger – är det lite för många komplexa ämnen som vi inte hinner prata klart om i boken? Fast samtidigt – en bok är ibland också bara en skildring, inte något man ska lära sig av eller gräva ner sig djupare i. På många sätt berättar hon bara om livet som pågår mitt i allt – för sällan handlar livet bara om en enda sak, om en enda tanke.
Det här var den Perrin-boken som närmast blev nästan overkligt berättad för min del. Nog tycker jag ofta hennes böcker har element av slumpmässiga händelser som inte känns verklighetstrogna, men oftast finns det ett korn där som gör att man ändå köper det. I den här boken finns det drag som nästan drar åt deckarhållet, och även om det egentligen inte är min favoritgenre så tycker jag hon gör det snyggt, även om jag föredrar hennes andra berättelser ännu lite mer.
Sammanfattningsvis är det här en bok värd att läsa men har man inte läst Perrin förut hade jag nog valt någon av de andra titlarna först, för jag tycker ändå de är snäppet vassare.
så spännande det kan vara, ibland går man runt med en idé om vad man tycker om en författare eller böcker utan att ha läst dem. eller jag gör i alla fall! typ att jag har sett dem i nåt sammanhang där jag inte gillar de andra böckerna. Insåg det nu, när jag såg ditt inlägg tänkte jag ”ja den författaren är ju inte för mig” tills jag insåg att jag aldrig läst en rad av henne! Blev mer nyfiken nu (men börjar med någon av de andra titlaran isf, vilken är din favorit?)
Jag gör också så, du är inte ensam om det. Kanske mest om författare vars verk syns ofta eller de själva är publika på något sätt. När vi läste Färskt vatten till blommorna i bokklubben så var det faktiskt flera som sa att de var övertygade om att det inte skulle vara en bok för dem, men att de kände sig motbevisade. Jag tror Perrin har en slags balans i att hon kan locka både stora massor som gillar böcker mer åt feelgoodhållet (tänk Grand Hotel-boken) men samtidigt har hon så genomtänkta dramaturgier och ett sällsamt språk så även folk som ”läser mycket” dras till henne. Det är min tolkning iallafall. Kanske att jag tyckte bäst om Färsk vatten ändå? Hon börjar varje kapitel med en fin strof eller dikt vilket jag gillade… Om du läser får du gärna berätta vad du tyckte den, oavsett!
Jag älskar hur hon skriver och se franska omgivningarna. Jag har läst Färskt vatten till blommorna och Tre väntar i bokhyllan. Sen får det kanske blir denna du skriver om!
Ja samma för mig, tycker hon är duktig på att fånga miljöerna! Åh kul att du har dem framför dig. Tyckte kanske snäppet bättre om Glömda om söndagen än Kära faster, men det är liknande nivå.