En önskelista om allt vi vill göra i Peru

Åh Peru, detta land jag längtat till sedan 2018, minst! Då var jag i Ecuador och alla resenärer jag träffade sa att Peru, ah, åk dit, men jag undvek det till varje pris. Jag hade bara sisådär två veckor innan jag skulle till Chile och den första veckan var redan bokad för surf, så Peru kändes som ett för ordentligt resemål att ta i farten. Men nu är vi alltså här! Jag vill göra så mycket, men vi får se vad vi känner för. En del av resan får ses som en KBT för mitt eviga tidsoptimerande som ibland kan gå överstyr (och ibland är en riktig tillgång faktiskt), men vi försöker känna efter vad vi är sugna på och i vilken takt helt enkelt.

SACRED VALLEY/URUBAMBADALEN
Det här är en dal i krokarna av Cusco som Inkafolket såg som en helig plats. Det är flera byar som ligger som ett pärlband och antalet arkeologiska fynd och platser känns outtömligt. Vi flyger direkt från Rio till Cusco dvs från havsnivå till 3400 meter över havet. Sacred Valley ligger på ”bara” runt 2000 meter så jag tror vi börjar vår Peru-resa här och det i sig känns kittlande.

VANDRA TILL MACCHU PICCHU
Vi ska vandra till Macchu Picchu! Inkaleden är mest känd men vi vill gå Salkantay som är en led med både blandning av Inka-historia men också mycket natur. Tror att det kommer bli sjukt tufft men detta är en av få bokade saker på resan dvs jag kan inte backa ur även om jag precis denna sekund undrar varför jag föreslog detta?

SE MACCHU PICCHU
Ja det här är väl ganska självförklarande men är mycket taggad på att se ett av de sju underverken!

GÖRA EN CACAO-CERMONY
Vi ska börja resan i Peru i Pisac, en av byarna i Sacred Valley. Där kan man göra en cacao-cermony, alltså en typ av ritual där man dricker en väldigt ren variant av kakao och mediterar. Egentligen är diverse drog- och hallucinatoriska ritualer vanliga i regionen (ayahuasca mest känd) men detta är den svensklagliga versionen av ceremoni, som låter väldigt mysig.

UPPLEVA CUSCO
Cusco är en stad jag inte kan få grepp om när jag läser på? Den verkar stor, men genuin, fylld med Inka men väldigt domesticerad. Vi kommer vara där ett par dagar före vår vandring och troligen efter. Är extra taggad på San Blas-området som ska vara deras konstkvarter med mycket gallerier.

KÖPA ETT HÅRBAND MED LAMOR PÅ
Jag är inte en person som oftast tycker kattungar och gulliga djur är något som lockar men såg en tjej på Instagram med ett stickat hårband med små lamor på, och det var så fint! Ser jag ett sådant klipper jag till.

DRICKA PISCO SOUR
No pisco no disco lärde Siri och hennes roomie Jess mig när jag hälsade på i Chile. Peru är hemlandet till pisco sour, så att en och annan drink ska intas känns givet.

ÄTA MASSOR AV CEVICHE
Den godaste cevichen jag ätit var i Ecuador, varje gång efter surfen. Man klev upp ur havet och så stod massa små vagnar med män som sålde ceviche framför en. Sjukt färskt och sjukt gott. Peru ska dock vara det ”riktiga” ceviche-landet, det är ett arv av deras japanska immigration. Den största diasporan av japaner finns i Peru!

SURFA
Ja. Jag har inte surfat sedan jag var på Bali 2023, och jag har trots de många länder jag surfat i aldrig varit duktig på den här sporten. Ändå lockas jag alltid av fortsätta försöka, för när man får ta en våg, den känslan är svår att slå. Man är i harmoni med naturen och känner ett sådant sug i magen. Kanske drar vi till Huanchaco, en fiskeby med mycket surf.

UPPTÄCKA MIRAFLORES
Jag läste en av Mario Vargas Llosas böcker tidigare i år (recension här) och Miraflores, ett område i Lima, beskrevs med en sådan ljuvlig prosa att jag måste dit och flanera. I boken är det femtio-sextiotal så jag förstår att dagens Miraflores är annorlunda.

ÄTA LOMO SALTADO
Det peruanska köket känns så oerhört spännande i min mening. På grund av landets historia finns influenser från massor av olika kök som smält samman till det vi kallar peruansk mat idag. Lomo Saltado är ett resultat av kinesiska influenser och är i princip en biffgryta där köttet är marinerat med soja och en peruansk chili medan grytan har lök, tomat och ibland persilja i sig.

SE RAINBOW MOUNTAIN
I Peru finns flera berg som har andra färger än vad vi förknippar med jord. Vi pratar lila, rött, gult osv. Vill gärna se ett sådant berg! Det måste inte vara just Rainbow Mountain, jag kan tänka mig vilket som i kategorin färgat berg.

SE AMAZONAS
Amazonas är en plats jag alltid velat besöka, D likaså. Det känns som man får passa på nu när man är i krokarna, vi får se i vilken form.

SMAKA MAT MED AJÍ AMARILLO
Peru har en känd chili som jag vill prova! Den lär ju finnas i många maträtter. Den är väldigt gul och ska ha använts i Inkaköket.

DRICKA CHICHA MORADA
Detta är en dryck från Anderna som är baserat på lila majs. Känns som ett måste på prova-listan.

PESCADO A LO MACHO
Vit stekt fisk i en skaldjurssås oftast baserad på musslor, bläckfisk, räkor som är smaksatta med aji amarilllo, så den där gula chilin och även vitlök, lök, tomat och lite pisco. Låter som något jag kan älska!

Har någon av er varit i Peru? Vad var en höjdpunkt? Och har någon av er läst något från Peru jag borde ta del av? Jag ska läsa något mer av Vargas Llosas, troligtvis Bockfesten, men tips inom alla kategorier välkomnas.

Rio: regn, smuts, kända trappor och Confeiteria Colombo

Rio Rio Rio. En stad jag hade föreställt mig på ett visst sätt i ärlighetens namn. Jag tänkte mig heta stranddagar och badkläder fyllda med sandkorn. Jag tänkte mig solstolar, volleybollspelare rakt framför nosen på en, dricka kokosnöt och äta grillostspett på stranden. Det blev inte så mycket av det där, men istället påtagligt mycket regn och ändå en ganska behaglig upplevelse.

Vi trotsade regnet för det mesta och tog på oss regnjackorna vi så dyrt införskaffat oss inför avresan. Kanske hade vi inte tänkt att dessa skulle användas i just Rio, men invigda blev de båda. På söndagar finns en stor marknad i Gloria och jag ville så gärna till den! Stånden höll öppna med presenningar tätt virade.

Vi drack caipirinhas. Satfläsk vad starka de är. D höll på att beställa en liter men vi lyckades styra om.

Vi provade en hel del mat på marknaden, bland annat colombianskt ris som var mycket gott. Vi åt även acarjé, en slags friterad boll från Nordöstra Brasilien. Det var verkligen smaker jag aldrig provat, kanske låter jag lite väl kaxig nu men jag tycker mig ha provat mycket olika slags mat i livet tack vare alla resor men här var liksom nya kombinationer som nog aldrig nått min palett. Acarjé är en slags boll gjorda på malda bönor som fått fritera i röd palmolja. Dessa skärs sedan upp och stoppas med fyllning: vatapá som är en slags brödkräm med ingefära, torkade räkor, nötter, kokosmjölk med mera. Sen hade man på caruru som är en okrastuvning som också har torkade räkor och cashew i sig. Man toppade med chilisås och mer torkade räkor. Det smakade otroligt mycket och när smaker är sådär nya för en… Ja det var som sagt längesedan jag upplevde det, men det gjorde mig mycket mer skeptisk än förväntat, trodde jag var coolare än så. Daniel hälsade att han gillade bollen!

Efteråt drack jag en passionsfruktjuice innan vi tog oss an ytterligare ett matstånd: nigeriansk mat. Vi åt jollof rice. Gott! En tjej i kön snubblade och spillde ut riktigt oljiga räkor på min jacka, blev lite ledsen av det, fettfläckar är inte att leka med.

Dagen efter vaknade vi upp med förhoppning om ljusare väder men icke. Rio i grått är inte den mest klädsamma färgen.

Vi tänkte åka och titta på lite kulturella byggnader och klev rakt upp i ett demonstrationståg. Tydligen var det självständighetsdagen i Brasilien. Brasiliens historia är väldigt speciell och även denna dag är det, självständigheten var ett pappersarbete via Portugal och det finns så mycket om Brasiliens historia jag skulle vilja berätta om men låter bli just nu. Är väldigt fascinerad och skulle vilja veta mer.

Vi spatserade vidare. Många vackra gamla byggnader finns i Rio, de flesta nedklottrade och många i rivningsskick.

Vi insåg att allt var stängt denna dag, även det portugisiska läsrummet som jag helst ville besöka. En pampig byggnad fylld med litteratur, jag fick föreställa mig hur det såg ut inuti istället och våra steg fortsatte längs de nedstängda gatorna.

Gatorna ekade kusligt tomma.

Bara vimplarna och vi på stan. Demonstrationståget såg vi aldrig något mer.

Vi fick förbi ett anrikt gammalt café och insåg att det var här alla var ju. På Confeiteria Colombo, enda öppna stället i krokarna.

Vi ställde oss i den evighetslånga kön, lite i brist på annat att göra men byggnaden var verkligen vacker på insidan. Ett riktigt landmärke från Rios Belle Epoque-period som ärligt talat känns väldigt långt bort i nuläget. När caféet öppnade var det starkt inspirerat av europeiska institutioner, som anrika caféer i Wien.

Först åt vi lunch, en medioker hamburgare för mig. Efteråt provade vi deras pastel de nata, ett portugisiskt arv, och en slags kokosgelekaka. Jag har ätit pastel de nata på Pasteis de Belém tidigare i Lissabon, och kan meddela att denna var i samma klass.

Efter bränslepåfyllnaden fortsatte vi promenaden. Gatorna var så…. Smutsiga? Slitna? Äckliga? Men på väg mot tunnelbanan råkade vi gå förbi en riktigt sjuk katedral som är känd. Den ser lite ut som en pyramid på utsidan men i betong. Insidan är konisk i sin form och olik alla kyrkobyggnader jag någonsin varit i.

Vi fortsatte promenaden mot en akvedukt. Jag tog en klassisk turistbild på D.

På vägen till tunnelbanan råkade vi gå förbi de här kända trapporna, Escaderia Selarón. En chilensk konstnär bodde vid trapporna och det blev ett slags konstprojekt att täcka alla trappsteg i kakel. Först ville han bara renovera trappen vid sitt hem som var i desperat behov av upprustning och täckte trappstegen med olika kakelbitar men det hela växte som projekt och till slut började folk från hela världen skänka kakel så han kunde fortsätta.

Jag försökte läsa på om honom men fick inte fram så mycket, han verkar ha varit obrydd avseende hur känd han blev av trapporna och en dag fann man honom död med brännmärken utanför sin dörr, just på de här berömda trappstegen. Kanske självmord, kanske mord. Det är många musikvideos och annat som blivit filmat vid trapporna som gjort dem så kända, jag kände mig lite förvirrad kring allt. Det känns som en viral grej? Jag undrade hur många som stod i trappen som känner till konstnären bakom.

När vi väl åkte hem från trapporna gick vi förbi världen trevligaste bokaffär vid oss! Okej världens trevligaste kanske var lite väl många superlativ men det är känslan när man gått runt i ett ganska luktande och smutsigt Rio en hel dag. Där inne doftade det istället kaffe och kaka från ett kafé och det fanns en miljon böcker.

Så många sektioner.

Ja ni ser! Jag hittade Lisa Ridzéns bok översatt (här är min recension), och även Backman. Och Pippi såklart! Så häftigt att Ridzén tagit sig till Brasilien eller?

Sen minns jag inte vad vi gjorde mer denna dag… Men det var en liten inhopp i Rio-livet!

Packningen som valdes ut

Det här inlägget var jag egentligen väldigt taggad på att få göra. Efter att ha tagit med er på mina alldeles för många klädtankar inför backpackingresan kändes det inte mer än rätt att visa resultatet. Lärde mig dock två saker när jag försökt komponera detta inlägg:
1. Det är svårt att fotografera kläder på ett brädgolv med springor.
2. Det är ännu svårare att göra det i mörker när man är stressad inför att packa klart natten innan.

Men vi kör igång! Vi är borta närmare tre månader (två och en halv), vi kommer göra mycket naturaktiviteter som vandringar i både 20 grader och 0 grader, i både sol, vind, regn och kanske snö men också vara på varma tropiska platser samt hänga i städer. Samtidigt vill jag packa så minimalistiskt som möjligt för att minska vikten man släpar runt på, men också för att möjliggöra att plocka upp saker längs vägen.

Här ligger min vandringsarsenal. På tema skaljacka landade jag i Arc’teryx Beta SL, en otroligt lättviktig jacka som ska ha bra prestanda och enligt mig en snygg passform. Letade land och rike efter färgen Canvas, får se om prislappen är värd det men om jag inte är nöjd med denna rolls royce till skaljacka så är det ju snarare plagget jag inte är kompis med. Den rosa bollen är min Mrs Dunfri från Houdini, en dunjackeekvivalent att ha kalla kvällar i bergen. Mitt bland de vikta plaggen syns en fleece från Bergans som jag haft länge och älskar samt två långärmade tröjor i merinoull, en lite skogsgrön och en vit med blommönster. Jag har även med mig en svart merinoulltshirt och en grön i hälften merino hälften bambu. Med i arsenalen finns ett par underställsbyxor också ifall det är kallt någon natt, vilket jag tror, när vi ska vandra i Peru står det att nätterna ligger runt nollan. Även en buff i merinoull packades ner.

I byxväg (här och här är inspoinläggen) blev det ett par Leutia-byxor från Arc’teryx i grönt. Sitter snyggt på alla? Jag har en period när allt känns fult på mig så en förlåtande modell uppskattas. De vita byxorna blev woven cargo-serien från New Balance, sjukt tunna och lätta! Fungerar på både vandring och som citybyxa. Tyvärr insåg jag att mina favoritvandringsbyxor från Fjällräven sitter för tight numer (…) så de lämnades hemma. Jag ville gärna prova Astrid Wilds byxa men de var slutsålda och dök aldrig upp på Sellpy under min spaningsperiod. I shortsväg valde jag ett par från Nike ACG, deras vandringslinje. Jag tänkte ha allt i stan också, men som komplement har jag med en längre svart kjol och en plisserad vit tenniskjol också. Med dessa fem plagg totalt kan jag troligen få ihop en ganska bred mängd looks, min svarta kjol har en liten slits som gör att man kan klä upp den.

I packningen la jag även ner en vit linneskjorta, alltid bra till stranden, vandring, stan. Packade ner en vit ljus tröja i mjukt sportmaterial, tänk yogakläder, och en ribbad svart tshirt i bomull. Ett nattlinne i siden åkte också med. Jag plockade faktiskt bort den där linneklänningen som ligger vikt här på bild, vi får se om det blir ett misstag, jag la istället till en salviagrön träningstshirt jag tänker mig går att använda till vardags. Är egentligen van vid kjol och klänning hemma så är lite osäker på detta drag.

Ahhhh skorna. Ja. Jag kunde inte få ner det till färre. Längst uppe till vänster har vi ett par som ska få fungera både till vandring på enklare turer och att ha i stan. De spelar med approachestetiken men är tänkta till trekking och inte klättring, från Salomon. I mitten har vi ett par Teva i gladiatormodell, de väger ingenting och är rätt snygga på. Tyvärr kanske Tevas mest obekväma modell men vi jobbar på det, D tog med leukoplast som missbrukats. Ett par havainas packades ner och redan på flyget hade jag ett köttsår mellan tårna så det var nog ett misstag att ta med dem. De blå skorna är löpningsskor. De gråa kängorna är mina betrodda vandringskängor från Haglöfs. Köpte riktiga skinnkängor från Lundhags något år men de var alldeles för stora trots att jag provade ut storleken noga, så mina gråa fortsätter hänga med. Smartast kanske hade varit att använda Salomonskorna som vandringsskor endast men jag kan inte tänka mig vara utan ankelstöd vandringar som är flera dagar efter varandra, som när vi ska gå till Machu Picchu.

Accessoarerna glömde jag fotografera hemma så den här bilden är nytagen från Rio. Dagen innan avfärd insåg jag att alla mina vandringsstrumpor var puts väck så det blev ett akut besök på Naturkompaniet och en mycket högre summa än tänkt. Köpte ett par Darn Through med motiv från skog, de ska tydligen vara kungar i vandrinsstrumpesammanhanget. Även ett par svarta neutrala inhandlades samt två par tunnare merioullstrumpor från ett svenskt märke.
Jag har med mig två bandanas till både vandring och stan, samt ett stickat pannband i ull som vän Karin stickade till mig en gång i present. Den tänker jag är perfekt kalla dagar i bergen! När jag ”shopped my own stash” hittade jag en tunn cashmeremössa, perfekt. Med mig finns även några klämmor att tämja min utväxta lugg med.
I smyckesväg är det sparsmakat. Generellt är jag en vanemänniska som oftast har samma smycken dag ut och dag in. Nu lämnade jag dock en av ringarna hemma som jag jämt har (pappas 25årspresent till mamma), och istället har jag tre silverringar där jag gjort två själv på Bali och en är specialistpresent från mitt pluggäng där vi alla får en likadan twisted orbit ring från Efva Attling när man är klar. Istället för D:s dophalsband i guld som jag alltid har runt halsen blir det två snäckhalsband, ett grövre med flera snäckor och en tunnare kedja med en snäcka. Jag har även en choker-aktig kedja med små runda plattor med livets träd och ett blått pärlhalsband. Det plus en röd fotlänk är nog allt?

Två baddräkter: en salviagrön som är skön att surfa i och en lite metallic olivgrön som är mer snygg än sportig. Jag tar med två väskor, en magväska som jag oftast bär som en axelväska och sen en klassisk från Uniqlo alla tipsar om. Ska stryka på lite patches så den blir roligare.

Denna bild består av mina sportkläder. Det var mycket fram och tillbaka innan jag landade i tre sport-BHar där två är samma modell men olika färg, och en som är mjukare. Jag packade ner en svart croppad topp som man både kan träna i men också använda på stan, en till lite geometrisk topp som man kan göra yoga i men också omvandla till fest. I packningen åkte även ett par svarta träningshorts från Nike, riktiga favoriter jag haft i kanske 10 år? Ett par cykelbyxor och en hederlig träningstshirt i brunt ligger också i ryggsäcken.

…

Ja det var svårt att begränsa avdelningen skönhet. Sminket är jag nöjd med att ha komprimerat till color corrector för ögonen, concealer, BB-kräm, bronzer, rouge och mascara. Resten kan man diskutera men har med mig fukt (toner, ansiktskräm, ögonkräm, liten handkräm), spf (ansikte, kropp, stift), rengöring (olja och micellärvatten) samt lite blandat som alcogel, nagellack, nagellacksborttagning, deo, hårolja och kanske det onödigaste av allt: en mist. Men jag ÄLSKAR att ha mist på flyg/buss/tåg och eftersom vi ska resa mycket kände jag att det fick vara värt vikten.

Och det här tog jag med på flyget! Läsplatta vilket verkligen är att ta bort lite från själen i läsväg men jag ska erkänna att det är oerhört praktiskt. Senast jag var i Sydamerika tog jag med kanske åtta inbundna böcker och fick betala övervikt varje gång jag skulle förflytta mig. Jag kör med Kobo och lånar från biblioteket. Min dator följer med, sen en dagbok med mjukt japanskt papper samt min gröna kalender som har massa reflektionsprompts veckovis. Min kamera som inte använts sedan 2017 följer med! Hade en Sony-kamera innan och fotograferade massor manuellt. Bytte upp mig till en Olympus ur OMD-serien när Sonyn blev stulen på tunnelbanan i New York. Min Olympus var både kralligare rent fotomässigt men också mycket snyggare, dock lärde jag mig aldrig fota manuellt med den eftersom allt var nytt. Men jag hoppas att denna resa ska ge mig ett nytt försök! Mitt lilla pennfodral hänger också med, samt en liten necessär till flyget (handkrämen, misten, ansiktskrämen, linser och öronproppar i den).

Det var nästan hela packningen, har med mig underkläder, vandringsstavar och säkert något mer jag inte rapporterar om. Det har inte varit enkelt att packa! Och vi får se om det här räcker hela vägen men jag hoppas ändå det.

Våra första dagar i Rio

Det är ju helt galet att vi påbörjat den här resan? Den är så laddad för mig, min första tur i Sydamerika var 2018 för att hälsa på min kära vän Siri. Hon gjorde utbyte i Santiago, så jag åkte över för att hälsa på. Gjorde en märklig rutt, jag åkte via New York för att säga hej till min vän Eli som gjorde utbyte där, bodde på något ganska random AirBnb där vi var runt omkring 25 olika gäster som hade varsitt garderobslitet rum i Brooklyn och försökte navigera mellan att hälsa på gamla bekanta och göra stan. Från New York tog jag mig till Ecuador för surf längs havet och yogaläger uppe i bergen innan jag äntligen var hos Siri. Sedan dess har jag tänkt att varje resa ska gå till Sydamerika men det har inte blivit av, av diverse skäl. Jag har gått runt och drömt om att vara ledig länge och fara runt, och visst har det funnits en förhoppning om att träffa någon som vill göra det med mig. Samtidigt är jag övertygad om att man måste leva sitt liv fullt ut, oavsett om man är i relation eller inte, så jag har också burit med mig en känsla av att det var dags att planera, göra verklighet av drömmarna men det var flera år där i samband med covid då allt försvårades.

När jag träffade D så kom det fram ganska snabbt att han också hade resedrömmar, och hade sparat ihop massa semesterdagar för att någon dag åka ut på en längre tur. Att få göra detta med D känns därför som en dröm? Att allt fick klaffa, bli som jag önskade? Känns overkligt.

Men det är verkligt för en torsdag for vi iväg och jag klädde mig bekvämt för en långflygning.

Vi hade världens lyxigaste 12 timmar där på flyget. Champagne, god (!) mat serverad på porslin, möjligheten till att ligga raklång. Jag drabbades av lite vaccinbiverkningar från dengue-vaccinet jag tog ungefär 10 dagar innan avresa, så det var extra skönt att allt var så lyxigt och bekvämt när man själv var lite hängig.

Väl framme i Rio installerade vi oss i en slags minilägenhet men utan kök. Vi hade utsikt av Frälsaren varje morgon.

Nere vid vattnet vid oss skymtar man Sugarloaf mountain, eller Pão de Açúcar som det egentligen heter.

Vi testade vår lokala kvarterskrog som serverar den mest typiska mat som finns här tydligen och det var sjukt gott! Ris, svarta bönor, pommes och grillad kyckling. Lite kaka på kaka med pommes men förutom det en mycket bra måltid. Kanske kommer jag börja laga svarta bönor hemma sen, jag hittar aldrig en riktig plats i menyn hemma men att servera bara rakt upp och ner var så otroligt gott.

Detta skulle vara en av få regnfria dagar så vi bestämde oss för att åka upp för lilla sockertoppen.

Vissa klättrade, inte vi.

Vi åkte upp i skymningsljuset.

Och det allra bästa var att se statyn på håll i solnedgången.

Efter detta lilla äventyr åkte vi hem om till Botafogo som vårt område heter. Jag behövde vila, biverkningarna från vaccinet tog ut sitt rätt men efter ett tags energiåterhämtande begav vi oss ut i våra kvarter som visade sig vara riktigt trevliga, så otroligt bra vibe. Massor av små barer som i riktig Rio-stil serveras smårätter på lösvikt och dricksglas med öl. Bland annat åt vi någon slags rätt med friterad zucchini, hyvlad mandel och färskost som jag kommer bära med mig länge.

Deras tonfisk med bönor smakade också delikat.

Morgonen därpå gick vi till vårt närmsta bageri som visade sig vara riktigt hipster på det bästa sätt. Jag åt egengjord ricotta på surdegsbröd och konfiterade tomater, kanske inte så brasilianskt men ack så gott.

Sen gjorde vi stan! Mina Tevas dödar tyvärr mina fötter, hade så stora förhoppningar på dessa men hade helt glömt bort att de ganska snabbt skapar skav och allmänt obehag.

Gatorna här är lummigare än vad man kan tro!

Vi hamnade på Copacabana, jag kan inte se namnet utan att höra den gamla dängan i huvudet alternativ så ser jag en passage ur vänner när Rachel ska sjunga den på ett bröllop framför mig.

När magarna började kurra gav vi oss på lunchjakt. Egentligen skulle man kunna sitta på Copacabana och håva in allt man behöver av försäljarna. En ny bikini, drinkar, acaí, grillad majs, allt finns! Men vädret började blåsa upp så istället gick vi till Gelato Sats.

Grillad kyckling är en slags nationalrätt i krokarna och tydligen ska Anthony Bordain ha ätit just här. Verkar finnas motstridiga uppgifter kring sanningshalten i detta men med tanke på kön till att få ett bord så är det inte bara jag som hade hört om det.

Vi fick in en rotisseriekyckling med de klassiska tillbehören ris, pommes, en tydligen typisk äggblandning som var som en äggröra med cassavamjöl och en tomat-gurka-lök-sallad i en syrlig vinägerdressing. Inga svarta bönor! Men vi tog en kopp svartbönssoppa att dela på till förrätt, så man fick sig dagens dos.

Kvällen bjöd på äventyr! Regnet började smattra men vi hade planer som involverade lite tak över huvudet. Vi bytte stadsdel och åkte mot centro.

Vi såg en fotbollsmatch på den legendariska arenan Maracanã! Här hölls VM på 50-talet och Pelé gjorde sitt tusende mål här inne. Vi var där mest för att uppleva just brasiliansk fotboll i Brasilien, och det var stämning minst sagt. Det gick bra för hemmalaget så vi fick ta del av en kollektiv eufori som gjorde mig tårögd.

Vi bokade via en tour på airbnb, mest för att vi inte kom åt biljettsidan själva. Utländska telefoner verkade blockade på något vis? Men det var också trevligt att träffa på lite annat folk, så efter matchen tog vi en öl ihop med ett spanskt par från Andalusien och två chilenska kusiner.

Rio hittills ger ett kaosigt men kul intryck. Det finns sjukt mycket att göra, och det finns väldigt olika slags stämningar beroende på var i staden man befinner sig. Tyvärr ska det vara ganska molnigt och dant resten av vår vistelse här så det kanske blir mindre strandliv än man hade hoppats på, men det kommer inte gå någon nöd på oss, så mycket kan jag ändå lova.

En önskelista till Rio

Tidigt när jag och D träffades så insåg vi att båda gick och hoppades på en långresa. Jag hade tänkt mig en Sydamerika-tur och D hade sparat massor av semesterdagar utan tydlig destination. Att vi nu får göra en höst i Sydamerika ihop är därför en dröm, av så många skäl och så många bottnar. Första anhalten är RIO DE JANEIRO! Inte dåligt! Resan får en egen kategori på bloggen, Sydamerikabackpacking.

Vi har precis landat faktiskt (bilden är från när vi åker mot Arlanda). Luften är tät och fuktig, trafiken galen och vi bägge så trötta medan vi väntar på hur taxin i snigelfart jobbar sig mot vårt boende. Det var dock den lyxigaste flygresa dit jag någonsin upplevt så klagas ska det icke! Här kommer iallafall en önskelista på saker att göra och äta:

SE KRISTUSSTATYN
Det är trots allt ett av de sju underverken och den totala symbolen för Rio så hur turistigt det än må vara så ska vi dit.

ÅKA/GÅ UPP FÖR SUGARLOAF MOUNTAIN
Ett av de kända bergen i Rio. I augusti verkar det finnas dj-set i solnedgången några gånger i veckan, jag hoppas de kör nu i september också. Det vore otroligt!

GÅ PÅ SAMBAFEST
Nattlivet i Rio känns som en egen nivå, och det är dessutom sambans hemstad så en slags kombo av de tu känns lockande.

GÅ EN WALKING TOUR
När jag och min vän Siri rest ihop (vi har varit i Lissabon och Valparaiso bland annat) har vi gått free walking tours. Det är ett sjukt bra sätt att lära känna en stads historia på. Jag och D gjorde samma i Sarajevo och Dubrovnik där den förstnämnda var mest givande. Så det vill jag göra nu med, så vi får en kontext.

HÄNGA PÅ COPACABANA + IPANEMA + LEBLON
At the copa, copacabaaaaanaaa

GÅ PÅ MARKNAD
Rio verkar vara marknadernas stad och jag är särskilt nyfiken på Feira da Glória som verkar dra både lokalbefolkning och turister. Tänk att få snacksa på lite lokala matbitar och kika på allt ifrån smycken till Brasilientröjor.

KÖPA HAVAIANAS
Do not judge att av alla saker man kan göra i Rio så vill jag köpa plastskor, men detta är flip flopens huvudstad och jag vill köpa ett par när man väl är där.

Sen vill vi självklart äta massor av lokal mat. Något av det roligaste med att resa är att upptäcka ett land genom dess matkultur. Här är några rätter jag vill prova:

FEIJOADA
En slags svartbönsgryta som absolut är vardagsmat i Rio. Serveras gärna med ris, cassavamjöl och apelsinklyftor. Jag som älskar bönor är mycket nyfiken!

ACAÍ
Amazonas och därmed också Brasilien är landet där acaí växer och caféer som serverar detta bär i smoothieform vimlar det av i Rio vad det verkar. Jag älskar acaí men unnar mig sällan, dyrt här hemma ju plus att vi har nordiska superbär som blåbär så jag har inte kunnat motivera just köp av acaí. Att nu ha fri tillgång – mmmmhm!

MOQUECA
Inte typiskt för Rio men det finns en brasiliansk fisk- och skaldjursgryta med kokosmjölk som känns nästan lite thailändsk i sin smakbeskrivning som jag är sugen på.

COXINHA
En slags friterad krokettboll: deg på utsidan, strimlad kyckling i mitten.

BEIJU DE TAPIOCA
Pannkakor/omelett av tapioca dvs mjölet från cassava. Fylls med ost, tomat och liknande. Ändå intressant att varje matkultur har en egen pannkaka!

Okej, då blir det rakt ut i Riovimlet så fort vi fått i oss en natts sömn. Vi hörs! Jag har försökt förinställa lite inlägg för jag är ju aldrig i synk tidsmässigt, men så småningom hoppas jag på Sydamerikainlägg också beroende på internettillgång längs vägen.

Stocken, Mollösund och Nösund

Det bästa med sommaren är att sova över med vänner tycker jag. Det är så mysigt att hälsa på folks små sommarparadis och ha oändligt med tid ihop. Med det i åtanke styrde jag och D kosan mot västkusten ett par dagar. Vi har tre kompisar med hus nära varandra, av en ren slump. Annars är ju känslan att avstånden med bil är stora på västkusten, så det såg vi som en lyxig grej.

Första anhalten var Mollösund. Det är så pittoreskt här i krokarna! De låga vita husen och tegelpannorna. Solen sken och nästan brände oss i pannan medan vi väntade in två vänner.

Bland annat Rana som ni kanske känner igen som Magdoktorn. Om inte så rekommenderar jag hennes instagram varmt för den som har IBS eller liknande symptom.

Vi åt charkbricka ihop och pratade om livet. Livet som 30+ är bra mer komplicerat på många vis än när man var 20-något vilket vi påminde varandra om. Vi pluggade ihop, en termin mellan oss, och har jobbat på samma sjukhus många år. Att gå från 20-något på kårfester till att vara runt 35 med allt vad det innebär är kontraster på många vis. Vissa saker är enklare, man har en tydligare plats inom sig och känner sig tryggare som person. Jag gör det iallafall, känner mig mer grundad på något vis. Men problemen man hade förr av karaktären ”varför svarar han inte på mitt sms”, ”undrar om jag klarar tentan”, ”kommer vi få biljetter till den där festen” känns väldigt bagatellartade när man redan nu i 30-något får möta större och mer existensiella frågor.

Efter en mycket trevlig eftermiddag sladdade vi vidare till Stocken. Det var faktiskt i Stocken som jag publicerade mitt allra första blogginlägg. Jag låg i en säng på ovanvåningen i Annas hus, pirrig och dan. Två år senare idag, känns väldigt fint att bloggen följt med. Iallafall, i Stocken väntade Anna och hennes Daniel. De hade dukat upp med otroligt goda skaldjur och vi levde livet, både jag och D älskar ju marin mat så att bjuda oss på pinfärska havskräftor och räkor är minst sagt publikfriande.

Vi vaknade upp till sämre väder och löften om annalkande vindar som gjorde att vi behövde flytta deras båt, en eka med utombordare som vi för två år sedan bland annat fiskade makrill med.

Och bada måste man göra oavsett väder, men det vet ni redan är min inställning.

Eftersom vindarna skulle ta tag så åkte vi vanlig trafikfärja över till Gullholmen, det kändes säkrare än ekan en blåsig dag.

En mycket rar plats.

Annars hängde vi mest sådär okomplicerat och mjukt som det kan vara. Gullade med deras bebis och lagade pasta tillsammans. En förmiddag sprang vi faktiskt. Det går extremt sakta framåt med löpandet för min del, förutom just denna dag. Vi hade ett långsamt tempo men sprang i 8 km och jag blev stolt över att jag verkar klara det trots allt. Mycket av hindret sitter i huvudet, som vanligt. Vi krönte det hela med ett friskt och salt bad.

Sen väntande faktiskt ett besök på Rompen. Alltså. Jag var på foodtruck-festival 2019 i Kungsträdgården med min vän Mathilda. Vi åt en så sjukt god macka: smörstekt brioche med havskräftor, aioli och brynt smör. Detta var innan brynt smör hälldes på prick allt så kombon var galen, vi var i princip tårögda och sedan dess har jag velat återbesöka den här vagnen och maträtten så när jag såg att den stod där på Rompen åkte vi dit.

Medan vi väntade på våra mackor åt vi varsitt Bohusländskt ostron. Köttigt och gott.

Sen! Kom! Mackan! Herregud vad jag längtat, sju år! Och så länge ska man ju inte längta till något, är ju omöjligt att leva upp till det tyvärr. Den var dock väldigt god men det som var lite nedslående var att den tydligen serveras på deras filialer i Stockholm som jag absolut inte vetat om. Ett enklare sätt än att vänta sju år och ta bilen till en avskild foodtruck-plats längs västkusten.

Efter vår macka styrdes bilen över till Nösund där min vän Pillan har hus. Bilden är inte därifrån – det blev en blixtvisit men ack så mysig. SEN styrde vi bilen till Mollösund igen.

Avslutade kvällen med våra vänner Rana och C, och åt musslor.

Tack västkusten för att du levererade precis det man förväntat sig av dig: salta bad, färska skaldjur, ljuva vänner.

Åker till Krka och äter lunch i ett vattenfall

Med risk för att slå in öppna dörrar, vilket i sig är ett överanvänt uttryck, så älskar jag när D planerar små äventyr åt oss. Det är något med hans finurliga blick och något med omsorgen som gör mig mjuk och peppad samtidigt. Kanske är det för att jag själv agerar planerare i många lägen med vänner, jag har iallafall ofta varit en person som drar ihop resor, helger, häng och tänker ut. Kanske uppskattar jag det för att jag vet att vi har liknande smak, om han får en finurlig blick vet jag att det är något jag kommer tycka om. Oavsett anledning – ljuvligt är det.

Den här gången hade han tänkt ut att vi skulle till Krka, en av de åtta nationalparkerna i Kroatien. För mig blir det den andra nationalparken jag besöker i landet, den första var Kornati.

I Krka finns mäktiga dånande vattenfall. Enorma massor som forsar ner och skapar den karaktäristiska känslan av lugn och storm samtidigt. Förr om åren kunde man tydligen bada neråt i fallen, men inte längre.

Det växte fikonträd längs med kanten, de gröna frukterna skimrade fint mot vattnet. Jag saknade Iran så mycket i den stunden, fikon är en av många frukter som jag förknippar med landet.

Vi gick en slinga längs med naturen, alla dessa nyanser av blått. Turkost, azur, indigo. Allt skimrar. Tycker nästan det ser overkligt ut, den här paletten som mina ögon fortfarande är så ovan vid att se i en europeisk natur.

Jag hade någon slags huvudvärk som var svår att kategorisera men dånet från vattenfallen och misten som sprider sig mot ansiktet gjorde sitt för att dämpa värken.

Medan vi väntade på båten tillbaka ut från Nationalparken drack vi varsin kaffe och D masserade min nacke tills de värsta spänningarna släppte.

Båten tog oss till land och vi promenerade en sväng genom Skradin. Det är här man kan åka båt till vattenfallen vi var vid, Skradinski Buk.

Jag drack en iskaffe. Ibland hjälper koffein mot min huvudvärk, ibland stjälper den totalt. Denna gång hjälpte den så efter lite massage, varm kaffe, kall kaffe och en promenad i Skradin var jag mer mig själv igen och vi satte oss i bilen för att åka till en annan del av Krka. Tydligen åker 90 % till Skradinski Buk där vi var. Dock var vi där väldigt tidigt så vi slapp de stora turistmassorna, säger jag som själv är turist då… Men bilen tog vi iallafall och åkte över till delen som heter Roški Slap. Ett namn som låter som en örfil mot Ryssland men Slap betyder tydligen vattenfall på kroatiska.

Här hade D tänkt att vi skulle äta lunch. Mitt hjärta smälte.

Vi satte oss på restaurangen nedanför och beställde in en charkbricka med lokala produkter och en kanna av det hemgjorda vinet.

Här har ni en tjej som är väldigt nöjd med sin killes idéer. Lokalt gjorda viner finns det gott om på kroatiska restauranger och alla vi drack denna resa var sjukt goda. Lätta och mineraliga, alla utom detta som var ganska tufft i smaken. Vi blandade ut med kolsyrat vatten vilket må låta som en hädelse men när jag bodde i Tyskland var detta en allmän företeelse, hälften bubbligt vatten och hälften vin kallas för Weinschorle. Man kunde göra samma med typ äpplejuice och kalla det för Apfelschorle. Mera schorle till folket!

Så med en huvudvärk som släppte, magnifika vattenfall, vin, bröd, chark och ost så var jag plötsligt Krkas nöjdaste tjej!

Dejtdag i Labadusa

D såg lite finurlig ut en morgon vid frukosten, ”jag har tänkt ut en liten baddag”. Det gjorde mig ju genast nyfiken, vi har inte upptäckt så mycket badställen runt om Trogir ihop. D som varit här jämt hela sin uppväxt har ju provat allt men när vi varit här ihop har tiden försvunnit till annat. Jobb på distans, träffa släktingar, fixa mat och doppa sig i klippbadet som ligger några minuters promenad ifrån oss. D beställde en Uber, och några minuters bilfärd senaste anlände vi Labadusa.

Taxin tog oss ut på ön Ciovo, den ö som sitter ihop med Trogirs gamla stad genom en bro, och långt ut där svängde bilen av på kringelikrokar ner till vattnet. Alltså det var underbart ärligt talat att stega ner till stranden. Jag hade känt mig stressad och lite trängd dagarna innan, kan inte specificera exakt varför egentligen men säkert det sedvanliga av balansen av att jobba för inkomst men samtidigt jobba för att få lägga sin tid på det som är roligast.

Att få ägna sig åt bad och häng med D en hel dag, det gav mig pirr och påminnelse om det viktiga i livet.

Det var så vackert här! Vi bredde ut våra handdukar på småstenen och kastade oss i vattnet som var friskt och gav rejält med svalka. Badområdet var markerat, så vi simmade ut till markeringen där båtar låg på svaj, och simmade sen tillbaka. Jag fick leka i vattnet tills jag tröttnade, stod på händer igen och igen, försökte simma ner till botten och andra minst sagt barnsliga företeelser men det är ju vad som är roligast.

När klockan slog lunch hade D såklart tänkt ut var vi skulle. en bit från stranden finns en restaurang med terass över havet. Möblerna är mörka och tunga, och havet lätt och turkost utanför. Vi beställde in vin, det enda rätta en dejtlunch. Det hemgjorda vinet var oväntat gott och man ska ju inte välja för avancerade sorter när man ändå öser i sina vinkuber som smälter ut till vatten i glasen.

Vi beställde bläckfisk, tonfisk, grillade grönsaker och pommes.

I svenskan gör vi inte skillnad på bläckfisk och bläckfisk men detta var alltså modell squid, den avlånga mer tubformade varianten som oftast kommer in på restaurangerna här.

Det här var en sådan lunch jag kommer bära med mig länge. Förra året var det en lunch i Perast som gav samma effekt. Det är något med vattnet, med immiga glas, med att känna sig en del av sommaren som lämnar avtrycket.

Vi blev rejält mätta efter måltiden, så det var skönt att promenera tillbaka den lilla sträckan som var till stranden igen. Vi gick förbi små husglimtar. Blommorna!

Ahhh, tillbaka för ett bad. Vi plaskade runt en del innan vi la oss på handdukar i skuggan. Jag läste bok, D slumrade och sen tog sömnen även mig så jag vaggades in i någon slags drömvärld med huvudet mot Ds bröstkorg. En så rofylld dag.

Jag vaknar alltid abrupt efter sovstunder, vilket är något oharmoniskt, och så blev det även denna gång. Vi åkte hem efter uppvaket och väl tillbaka hos Daniels pappa mötte vi upp resten, det vill säga D:s systers familj och deras familjevänner. De grillade mat till oss på terassen, vi såg solnedgången och drog ut en TV för Sverigematch. En dag att bära med sig.

Båtutflykt till Krknjaši aka Blue Lagoon och olivlundar

Havet, havet, havet. Älskade havet. Jag och Daniel träffades just på Adriatiska havet, men vi har inte åkt båt där sedan dess. Det var dags. Tillsammans med Daniels systers familj och vänner till dem drog vi ut med två motorbåtar en het junidag.

Värmen kändes inte när man susade fram över vattnet, temperaturen blev perfekt behaglig men när man såg bergen på håll var deras konturer disiga av hettan.

Båten var bildskön och bröt vattenytan mjukt men stadigt.

Vår första anhalt var Blue lagoon eller Krknjaši på kroatiska, en plats som med åren blivit väldigt populär att besöka. Vi åkte dit tidigt, innan de stora massorna av folk anlände, och det var en perfekt förmiddag. Våra hyrda motorbåtar låg ankrade ihop och badleken var igång. Vi simmade, en av familjen hade en SUP som vi frikostigt fick låna, jag provade dyka ner mot botten med simfötter och bäst av allt var att få snurra i vattnet en miljon gånger tills hela världen virvlade runt mig.

Ibland tog jag en kort paus från havslekarna. Delvis för att jag har känslig hud som gärna blir svedd om jag vistas i solen alltför länge, men delvis för att det finns något djupt förknippat med semester när man hör tjoande badare runt om sig och skvalp från vattnet medan man själv förlorar sig i en bok. Denna gång Kära faster av Valérie Perrin som jag lånat av Hj, som numer har titeln svägerska till mig.

Daniel var gruvligt taggad på att piña colada-mannen skulle komma förbi med sin båt. Han brukar tydligen cirkulera i viken och göra drinkar om man är sugen.

Vi var sugna, det var vi, drack varsin piña colada allihopa. Jag sörplade i mig min kvickt, en av de godaste jag druckit faktiskt. För många år sedan, år 2017 för att vara noggrann, var jag på Kuba och där var piña colada husdrinken på samma sätt som Gin and Tonic är det hemmavid. På Kuba finns en stor inhemsk produktion av rom och det var en av produkterna som sällan var slut i mataffärerna, annars gapade många hyllor tomma när vi var där. Ett kapitel för sig, men handelspolitiken, socialismen och USA:s blockad är några nycklar till varför varor ofta var slut. Det gjorde att när man beställde drinkar på en bar så fick man ofta drinkmixern i ett glas och rom-flaskan vid sidan av, så fick man lov att hålla på så mycket rom man ville, eftersom det var en av få produkter som fanns i överflöd. Drinkmixern bestod oftast av importerade varor, så den snålade man mer med. Det var så jag lärde mig att man kan göra en Piña Colada nästan hur stark som helst så länge den innehåller kokosmjölk som med sin förrädiska krämighet kan dölja det mesta.

Den här drinken hade lagom mängd rom dock, så vi kunde med stadig hand ta oss till en vik Daniel verkligen velat åka till, eller i ärlighetens namn var Daniels systerson Melvin dagens chaufför och han tog sitt vuxna ansvar och drack en cola istället.

Livet känns oförskämt enkelt när man kan glida in med en båt och lägga till vid lunchrestaurangen.

Vi åt på Šešula, en vik på ön Šolta. För min, familjevännen Kerstin och D:s del blev det Škampi na buzaru. Här betyder Škampi havskräftor vilket jag tror är mitt favoritskaldjur. I blandningen fanns räkor och krabba också, och såsen var en klassisk med tomat, vitlök och vitt vin.

Efter lunchen skulle vi åka till en vik där jag och D varit med segelbåt, och som jag återbesökte som första stopp även på förra årets segling men när vi satte oss i båtarna hörde vi det mullra bakom bergen och vi insåg att de mörka molnen på himlen skulle bestämma hur resten av turen skulle se ut.

Vi pep iväg till Venišće istället, där D:s pappa är uppvuxen. D:s farbror och fru befann sig där så vi landade på deras terass och drack rakija som sig bör, samt åt choklad med rispuffar. Sen gick jag och D en liten promenad, han fick visa olivlundarna som tillhör hans pappa och vars små frukter gett oss olivolja som vi har i en plastflaska hemma i Stockholm. Jag påmindes om sista kvällen på seglingen (veckan när jag och D träffades), hur vi gick förbi en olivlund i Trogir och jag berättade om min stora fascination för olivolja som vid det laget var på nivån att jag lyssnade på poddar om hur man skördar oliverna och hur smakprofilerna kunde påverkas av jordsmånen. Hans ögon fick en glimt i sig, och så berättade han att de har olivträd i hans familj. Jag minns hans blick så tydligt, den blev glad och det var som vi båda kände att någon gång i framtiden kommer vi stå vid hans pappas träd och minnas denna trevande start. Sen stod vi där bland de knotiga träden och D höll om mig medan åskan slog ner i havet på håll. Det känns fint att vi nu fick stå vid hans pappas lund, och det som bara var ett frö till den stora kärleken är nu i full blom.

Efter promenaden ner för olivlunden och slänten ner till vattnet badade vi på precis den plats D badat massor på som barn. Jag blir så emotionell av sådant. Tänk hans små barnfötter som trampat ut i vattnet och alla simtag han tagit där som liten, och nu är jag där med honom. Det är något med den cirkeln som gör mig rörd, något med tidens gång på samma plats, något med tanken på hur man som barn ibland kunde fundera på hur livet skulle bli och nu finns svaret.

Kroatien och juniblommorna

Kroatien eller Hrvatska som det heter på kroatiska, fick sig ett besök här i juni av oss. Förra året slog jag upp varför det heter så olika, och svaret var något otillfredsställande. Det handlar om att de flesta icke-slaviska språk tycker att konsonanterna H-R-V är onaturliga och på något sätt omvandlades dessa till C-R istället. Ljuden är visserligen lite lika varandra faktiskt, men det känns tarvligt på något sätt.

Trogir är vackert även i juni månad kan jag konstatera. Det var första gången jag var här just i juni. Hittills har jag varit här i april, augusti, september och oktober, alla månader har sitt att erbjuda såsom det är med de flesta platser men juni hade blommorna, det prunkande och frodiga. Bougainvillean ropade ut sin färg i gränderna, oleandern mer blygsam men ändå med stark närvaro. Blommor jag aldrig kunnat namnet på men bestämt vill lära mig.

Olivträdens skimriga blad var sig lika oavsett säsong, tydligen hade de blommat i maj, gett ifrån sig gula små små blomblad.

Vi gick ner till klippbadet ganska omgående och det var sig likt. Den vita stenen och det turkosa vattnet, svårt att be om mer.

Staden kände vi igen också. Vesporna parkerade i rad, kroatiskan som blandas upp med tusen olika turistspråk på gatorna, cevape-stället vid kanalen, den lilla grönsaksmarknaden och deras vitlöksflätor.

Någon dag ska jag besöka kyrkorna i Trogir, en sak som aldrig hunnits med. Jag skulle vilja gå en tur och få lära mig allt om deras tinnar och torn, varför de restes, vilka målningar de huserar.

Första veckan extrajobbade jag lite, försökte skapa mig en lön så att säga. Det tog längre tid än tänkt med mina uppgifter och jag kände mig stressad, påminde mig om alla livsval jag borde göra men inte orkar ta tag i. Längtade därför ofta till att sätta mig på Agape, mitt favoritcafé. Där får man inte ha med sig dator, och att sitta där med sin bok, skriva ett par rader i dagboken, sippa en iskaffe, det ger mig ro i allt vimmel som sker i mitt huvud.

Men visst känner jag att jag funderar mycket. Det är som att bli vuxen en gång till just nu. Jag vill leva ett skrivande liv, jag vill vara lugn och glad, jag vill resa och äventyra. Hur bygger man ihop det på bästa sätt? Det har jag inga svar på men önskar jag hade. Det är en evig balans mellan att våga hoppa, våga satsa men också vara realist. Hur ska jag någonsin, på riktigt, ha ett skrivande liv om jag inte försöker? Men hur försöker man? Datorn och jag funderade vidare i den kroatiska junivärmen.