Kroatien och juniblommorna

Kroatien eller Hrvatska som det heter på kroatiska, fick sig ett besök här i juni av oss. Förra året slog jag upp varför det heter så olika, och svaret var något otillfredsställande. Det handlar om att de flesta icke-slaviska språk tycker att konsonanterna H-R-V är onaturliga och på något sätt omvandlades dessa till C-R istället. Ljuden är visserligen lite lika varandra faktiskt, men det känns tarvligt på något sätt.

Trogir är vackert även i juni månad kan jag konstatera. Det var första gången jag var här just i juni. Hittills har jag varit här i april, augusti, september och oktober, alla månader har sitt att erbjuda såsom det är med de flesta platser men juni hade blommorna, det prunkande och frodiga. Bougainvillean ropade ut sin färg i gränderna, oleandern mer blygsam men ändå med stark närvaro. Blommor jag aldrig kunnat namnet på men bestämt vill lära mig.

Olivträdens skimriga blad var sig lika oavsett säsong, tydligen hade de blommat i maj, gett ifrån sig gula små små blomblad.

Vi gick ner till klippbadet ganska omgående och det var sig likt. Den vita stenen och det turkosa vattnet, svårt att be om mer.

Staden kände vi igen också. Vesporna parkerade i rad, kroatiskan som blandas upp med tusen olika turistspråk på gatorna, cevape-stället vid kanalen, den lilla grönsaksmarknaden och deras vitlöksflätor.

Någon dag ska jag besöka kyrkorna i Trogir, en sak som aldrig hunnits med. Jag skulle vilja gå en tur och få lära mig allt om deras tinnar och torn, varför de restes, vilka målningar de huserar.

Första veckan extrajobbade jag lite, försökte skapa mig en lön så att säga. Det tog längre tid än tänkt med mina uppgifter och jag kände mig stressad, påminde mig om alla livsval jag borde göra men inte orkar ta tag i. Längtade därför ofta till att sätta mig på Agape, mitt favoritcafé. Där får man inte ha med sig dator, och att sitta där med sin bok, skriva ett par rader i dagboken, sippa en iskaffe, det ger mig ro i allt vimmel som sker i mitt huvud.

Men visst känner jag att jag funderar mycket. Det är som att bli vuxen en gång till just nu. Jag vill leva ett skrivande liv, jag vill vara lugn och glad, jag vill resa och äventyra. Hur bygger man ihop det på bästa sätt? Det har jag inga svar på men önskar jag hade. Det är en evig balans mellan att våga hoppa, våga satsa men också vara realist. Hur ska jag någonsin, på riktigt, ha ett skrivande liv om jag inte försöker? Men hur försöker man? Datorn och jag funderade vidare i den kroatiska junivärmen.