Stocken, Mollösund och Nösund

Det bästa med sommaren är att sova över med vänner tycker jag. Det är så mysigt att hälsa på folks små sommarparadis och ha oändligt med tid ihop. Med det i åtanke styrde jag och D kosan mot västkusten ett par dagar. Vi har tre kompisar med hus nära varandra, av en ren slump. Annars är ju känslan att avstånden med bil är stora på västkusten, så det såg vi som en lyxig grej.

Första anhalten var Mollösund. Det är så pittoreskt här i krokarna! De låga vita husen och tegelpannorna. Solen sken och nästan brände oss i pannan medan vi väntade in två vänner.

Bland annat Rana som ni kanske känner igen som Magdoktorn. Om inte så rekommenderar jag hennes instagram varmt för den som har IBS eller liknande symptom.

Vi åt charkbricka ihop och pratade om livet. Livet som 30+ är bra mer komplicerat på många vis än när man var 20-något vilket vi påminde varandra om. Vi pluggade ihop, en termin mellan oss, och har jobbat på samma sjukhus många år. Att gå från 20-något på kårfester till att vara runt 35 med allt vad det innebär är kontraster på många vis. Vissa saker är enklare, man har en tydligare plats inom sig och känner sig tryggare som person. Jag gör det iallafall, känner mig mer grundad på något vis. Men problemen man hade förr av karaktären ”varför svarar han inte på mitt sms”, ”undrar om jag klarar tentan”, ”kommer vi få biljetter till den där festen” känns väldigt bagatellartade när man redan nu i 30-något får möta större och mer existensiella frågor.

Efter en mycket trevlig eftermiddag sladdade vi vidare till Stocken. Det var faktiskt i Stocken som jag publicerade mitt allra första blogginlägg. Jag låg i en säng på ovanvåningen i Annas hus, pirrig och dan. Två år senare idag, känns väldigt fint att bloggen följt med. Iallafall, i Stocken väntade Anna och hennes Daniel. De hade dukat upp med otroligt goda skaldjur och vi levde livet, både jag och D älskar ju marin mat så att bjuda oss på pinfärska havskräftor och räkor är minst sagt publikfriande.

Vi vaknade upp till sämre väder och löften om annalkande vindar som gjorde att vi behövde flytta deras båt, en eka med utombordare som vi för två år sedan bland annat fiskade makrill med.

Och bada måste man göra oavsett väder, men det vet ni redan är min inställning.

Eftersom vindarna skulle ta tag så åkte vi vanlig trafikfärja över till Gullholmen, det kändes säkrare än ekan en blåsig dag.

En mycket rar plats.

Annars hängde vi mest sådär okomplicerat och mjukt som det kan vara. Gullade med deras bebis och lagade pasta tillsammans. En förmiddag sprang vi faktiskt. Det går extremt sakta framåt med löpandet för min del, förutom just denna dag. Vi hade ett långsamt tempo men sprang i 8 km och jag blev stolt över att jag verkar klara det trots allt. Mycket av hindret sitter i huvudet, som vanligt. Vi krönte det hela med ett friskt och salt bad.

Sen väntande faktiskt ett besök på Rompen. Alltså. Jag var på foodtruck-festival 2019 i Kungsträdgården med min vän Mathilda. Vi åt en så sjukt god macka: smörstekt brioche med havskräftor, aioli och brynt smör. Detta var innan brynt smör hälldes på prick allt så kombon var galen, vi var i princip tårögda och sedan dess har jag velat återbesöka den här vagnen och maträtten så när jag såg att den stod där på Rompen åkte vi dit.

Medan vi väntade på våra mackor åt vi varsitt Bohusländskt ostron. Köttigt och gott.

Sen! Kom! Mackan! Herregud vad jag längtat, sju år! Och så länge ska man ju inte längta till något, är ju omöjligt att leva upp till det tyvärr. Den var dock väldigt god men det som var lite nedslående var att den tydligen serveras på deras filialer i Stockholm som jag absolut inte vetat om. Ett enklare sätt än att vänta sju år och ta bilen till en avskild foodtruck-plats längs västkusten.

Efter vår macka styrdes bilen över till Nösund där min vän Pillan har hus. Bilden är inte därifrån – det blev en blixtvisit men ack så mysig. SEN styrde vi bilen till Mollösund igen.

Avslutade kvällen med våra vänner Rana och C, och åt musslor.

Tack västkusten för att du levererade precis det man förväntat sig av dig: salta bad, färska skaldjur, ljuva vänner.

Teater på Österlen: De Bergtagna

Österlen, denna numer mytomspunna kulturplats. När jag växte upp besökte jag Österlen titt som tätt, mest Borrby (vi har här förra året och besökte Gertie bland annat) och Kivik för äppelmarknad, samt Stenshuvud någon gång då och då för exkursion. Min relation till den här delen av Skåne var inte djupare än så, en plats där folk hade sommarhus ungefär. Numer känns det som jag, utöver kanske stora delar av kultureliten i Stockholm, ser Österlen med andra ögon. Det är så mycket som händer i kulturväg och restaurangväg.

Vi började utflykten med att besöka vår vän Eli, en av alla som har sommarhus här och liksom många av mina vänner har en koppling dit via mor-och farföräldrar som är från platsen. Vi åt middag ihop med resten av gänget som gästade innan det blev dags att ta bilen några ynka minuter bort till en gammal lada.

Mörka moln tornade upp sig och gav vittring om något som kunde komma men aldrig kom.

Vi skulle se De bergtagna, en pjäs baserad på ofärdiga alster av Victoria Benedictsson. För den som läst Liken vi begravde (länk till min recension) så kanske namnet känns igen – det är författarinnan från Hörby som skildras mellan sidorna på huvudhistorien.

Här har vi delar av gänget!

Vi drack Tosterups äppelmust och väntade spänt på föreställningen.

Det var en underbar uppsättning! Dels bidrog denna ensemble till stämningen både före, under och efter med sin musik och sen var skådespelet verkligen så otroligt bra! Jag älskade det! Så mycket känsla! Scenen var liten och intim, vi satt i smala bänkrader och vid små cafébord vid sidan av scenen, något jag tror bidrog till den här känslan av att vara mitt i händelserna.

Elis syster och man lyckades gå på teater med en ettåring och jag blev gruvligt inspirerad.

När morgonen kom vaknade vi till riktigt väder och himlens gråhet gjorde förmiddagsljuset skumt. Vi var uppe sist och medan jag tuggade macka var underhållningen på kortspelarna bredvid stor.

Morgonkaffet dracks ur, och vi gick en sista liten promenad med Eli mellan fälten. Hon fick peka ut de gamla markerna: var hennes morfar växt upp, vilka hus som var deras, vilka grannarna var. Vi kramade henne hejdå sen och styrde kosan till Borrby – men mer om det en annan gång.

En tur på Bjäre: Båstadtennis, Salthallarna och Blå Hallen

Skåne har så mycket att erbjuda, och jag säger inte det bara för att jag är exilskåning. Vi håller till så mest sydväst man bara kan i Skåne och mest nordväst finns istället Bjäre, ett område som inte är så likt resten av Skåne. Här finns bergigare stämningar (i jämförelse iallafall) och ett annat slags landskap.

Och här finns Båstad, som årligen har en känd tennisturnering som jag besökt nästan varje sommar sedan senare tonåren. Genom åren har det varit olika mycket fokus på tennis och pandemin gav en rejäl törn men min vän Rex och jag försöker hålla i vår tradition.

Vi gick och såg kvartsfinalerna ihop med våra bättre hälfter och insöp tennisstämningen. Jag googlade kläder som passar till tennistittande för visst anade man en viss klädkod där i publiken. Linnéplagg och hatt tror jag på! Man blir väldigt varm som publik när solen steker på läktaren.

Efter att ha sett tre matcher, den sista blev tyvärr inställd pga skada, så begav vi oss hem till Rex och Fannys sommarhus.

Bubbel jatack!

Jag hängde lite med V, deras dotter. Det är en fin känsla från i sommar, hur kompisars barn har hängt i ens famn. Det kommer en tid snart när de är för blyga för att rusa fram, för jag träffar ju särskilt mina Skånevänners barn alltför sällan men just nu är de frikostiga med sin kärlek. Vi blev bjudna på god mat och otroliga drinkar, somnade gott till ljudet av regn på fönsterrutorna.

På vägen hem till vår del av Skåne bestämde vi oss för att göra en utflykt till Höganäs, jag minns inte senast jag var där. Vi började med ett stopp på Salthallarna, ett hipstermecka som vuxit fram skulle jag vilja påstå! Dels fanns det Höganäskeramik, hela Bjäre är fullt av keramiker och gamla makerier som Mölle exempelvis, men Salthallarna var fullt av annat med.

Exempelvis en vintagebutik men också en ganska stor butik lik 6/5/4, alltså typ surfkläder och vanlifegrejer.

I anslutning till Salthallarna finns också Garage, ett känt väldigt Amerika-inspirerat burgarställe.

Där serverades deras egna öl som är bryggd på byggeriet som också ligger i Salthallarna.

D fick den stora öl-äran, jag smakade bara pga någon behövde ratta bilen.

Vi gick faktiskt in till bryggeriet sen och kikade. Ett väldigt lättillgängligt ställe!

De har gårdsförsäljning med. Känns extremt svenskt att man måste fråga om en lektion, vara där minst trettio minuter och att man måste ta emot lappar från Folkhälsomyndigheten angående alkoholens skada för att få handla. Så är ju lagarna och att man ens kan handla är ju nytt, så inte är det ett klagomål från min sida, bara ett konstaterande.

Det pågick en LP-festival samtidigt. Kändes så otroligt trevligt när folk gick runt med sin öl från bryggeriet och sippade medan de kollade skivor. Blev lite sugen på en spelare, kanske inspirerad av att ha sett Elsas spelare på Gotland.

Vår sista anhalt i Salthallarna blev ett kafferosteri. Dels hade de en otroligt trevlig butik med massa smått och gott att handla, dels smakade deras kaffe gudomligt. Glassen såg också fin ut men efter burgarna på Garage orkade vi inte prova. Köpte med mig bönor som de malde, blev en present till min vän Anna som vi besökte veckan efter.

Egentligen var inte Salthallarna varför vi valde Höganäs utan vi hade fått tips om Blå Hallen från gänget på Bjäre.

Där hänger konst som jag uppskattade.

Motiv från Bjäre. Jag har för övrigt börjat stå sådär, som en gubbe?

Men just en här helgen var det en stor slags konstmarknad får man kalla det. Fler utställare av hantverk, konstverk och diverse. Möbler, tavlor, nischparfymerier.

Vi gick runt och dreglade.

Titta så fina! Vi ska ju backpacka så köpa möbler är inte på agendan men i framtiden?

Köpte dock rökelsepinnar från ett japanskt märke. De hade flera doftsaker jag vill ha hemma i framtiden, det fanns rumsspray men framförallt en slags doftsten som jag verkligen vill ha någon gång. Vi fick också med oss olivolja från Portugal smaksatt med tryffel, en bra present när man går på middag eller blir bjuden på något annat kul.

Efter denna utsvävelse åkte vi till Vikens tomater pga jag älskar ju tomater och några av de bästa svenskodlade finns här. Tyvärr var det stängt så det får sparas till nästa sommar, visste faktiskt inte att det också fanns ett litet tomatcafé där. Blir perfekt utflyktsmål sommaren 2027 (får man ens skriva så?).

Äntligen Skåne och det stora vemodet

Äntligen Skåne. Så känner jag oftast när mina fötter kliver ur bilen, av tåget, ut från bussen, när jag landar med flyget. När jag får ta mina första steg i Skåne på lång tid så känns det som min själ smeks med en lätt fjäderhand. Kanske är det känslan av ursprung och att få ha rötter någonstans som ger lugnet. Stockholm har varit mitt hem sedan 18 års ålder men Skåne är ändå uppväxten trots allt.

Fast det var ju inte precis här på Näset som jag växte upp, men det är att borra ner fötterna i Ljunghusens sand som får agera substitut för känslan av att vara bland sina rötter.

Jag försöker börja varje morgon på stranden. Det går inte alltid, men många dagar prioriterar jag det. Ibland kan D följa med, och det ger en extra ro att ha honom bredvid medan havets vågor brusar och jag dricker min termos te och läser bok tills jag tröttnar.

Det är oroligt i min kropp första dagarna, även fast lugnet å ena sidan inträder bara av att få existera på denna plats. Varför det drar i mig så vet jag inte. Jag vet att sommaren kan ge mig dessa känslor men jag har alltid trott att det beror på upphackad semester, att jobbet är så grovt intensivt när man är på sjukhus sommartid att jag inte kan varva ner när jag väl är ledig, att jag känt mig ensam, alltid en rimlig förklaring till en orolig själ. Men nu är det ju inte så. Jag är kär, lycklig, långledig, inte jobbat hårt på sjukhus senaste veckorna. Det kanske bara är sommaren som gör mig sådär orolig, eller framtidens alla möjligheter och därför krav på beslut.

Min vän Julia kom ut och besökte oss. Jag hade huvudvärk och kände mig tråkig, men vi har känt varandra i evigheter så jag försökte intala mig att det ingenting gjorde. Jag köpte lite proviant från Annas Bageri till vårt strandhäng.

Vi mumsade på muffin, chokladkaka och en äpplekrans mellan bad och soltorkning.

Efter ett par dagar vände det för mig. Det är svårt att förstå exakt varför. D står alltid bredvid, så stöttande i sin natur.

Och nu försöker jag också njuta av sommaren. Det går många dagar men inte alla, kanske är det precis så alla andra känner, eller så kanske jag känner ett större vemod soliga dagar än medelsnittet i vårt sommarälskande land.

Ett vykort från Oskarshamn

Vi bodde ju i Oskarshamn två veckor, något jag inte hunnit skriva om här. Bodde låter så dramatiskt men det var ju det vi gjorde, vi lånade en lägenhet, jag jobbade på sjukhuset och D från datorn. Vi hade vardagsliv och gjorde somriga saker med Ds familj mellan varven. Här kommer en samling av kort som jag tog under våra dagar:

När jag anlände Oskarshamn var det tropiskt varmt. Hett i luften, vattnet alldeles ljummet. Svärmor bjöd mig på middag och vi cyklade till Havslätt för ett långt kvällsbad. Massor av barn sprang på bryggan, hoppade i vattnet, tjoade, stänkte ner varandra. Så mycket sommarlov i luften.

Två kort på raken, men de tillhör samma hälsning. Vi åkte ut på sjön en dag. Det finns en vacker skärgård utanför Oskarshamn men jag har inte haft möjlighet att upptäcka den än. På helgen var det speedboat-race. Jag tycker det är ganska kul att titta på snabba fordon otippat nog och speedrace har jag många gånger varit med och sett på Sandhamn. Eller ärligt talat har jag mest råkat vara där samtidigt som tävlingen är, vilket också sammanfallit med bra fest på Seglarhotellet. Nåväl, gamla synder behöver inte dras upp här på bloggen. Nu åkte vi ut och låg för ankare medan vi såg båtarna sväva över fjärden, och jag tänkte samtidigt att visst är det märkliga fritidsintressen många av oss har.

Vi blev sugna på sushi en dag och hade hört att det fanns en god sådan nära Ds syster så vi begav oss till en ganska sliten trälåda uppställd längs vägen i princip. De hade sushi och phò på menyn, och jag som älskar buljongsoppor blev akut sugen. Dessutom tänkte jag att om ett så anonymt ställe väljer just phò på menyn så har de nog koll. Det var kanske den godaste jag ätit? Har provat många ställen i Stockholm iallafall och ingen har nått upp till denna. Den ser så modest ut på bilden men jag lovar att den verkligen var välbalanserad, så om ni har vägarna förbi Oskis kan ni gå till OJs house, bli inte rädd för exteriören.

Puss. Vi var på Oskarshamns stadsfestival som heter Latitud 57. Som förfest var vi hemma hos Ds gamla gymnasievänner och drack drinkar samt åt korv. Stenström och Orup fick stora applåder men Bolaget som spelade sista kvällen rev av en helt galen publik. Jag hade missat att de var kidsens absoluta favoriter. Själv svävade jag iväg under Stenström, hans musik har jag känt mycket till.

Dagen efter festivalavslutet bjöd Anna oss på en otrolig frukost. Kan ni tänka er något bättre dagen efter, att få komma hem till någon och bli bjuden på egenbakta frallor, egengjorda marmelader, vallmokaka och mer därtill? Njöt så mycket. Anna bor dessutom väldigt fint och det var kul att få kika in. Blev sugen på husliv men det får vänta. Så många olika liv man vill få leva.

En regnig dag försökte D muntra upp mig, jag var lite låg som jag kan bli på sommaren. Alltid trott att jag är ensam om det, att alla lever sommardrömmen, men har insett nu när bloggvärlden bjuder in mig till fler, att man inte är själv om det. En sak som ofta gör mig glad är att bada. Lite oavsett väder, eller kanske snarare att ju sämre väder och ju mer otippat bad, ju mer lyckokänslor kan jag få. Han tog mig till en sjö som såg lite trolsk ut med näckrosor och en liten eka. Kanske kom det trolska från att regnmolnen hopade sig på himlen och att regnet började smattra när vi klev in. Det blev inte många simtag innan vi hörde åskan dundra och vi istället fick springa upp till bilen igen. Ändå blev jag glad av det här badet, det fungerade även denna gång.

Ds vän är gift med Nayara Karlsson, som tagit kortet på mig och D länge upp i inlägget. Hon inspirerar mig på olika vis faktiskt. Nayara är från Brasilien och flyttade till Sverige för kanske två år sedan och har byggt upp en digital plattform till sig själv på ganska kort tid. Imponerande! Nu hade hon gjort en utställning med fotokonst och hantverk från den delen av Brasilien hon är ifrån. Utställningen kommer visas på bland annat Bokmässan! Mäktigt ju. Hennes instagram för den nyfikne.

Min långa vykortssamling från Oskarshamn får avslutas här, i Timmernabben. Jag, D och svärmor åkte dit för att äta skaldjursbuffé. Jag levde livet. Timmernabben är ett rökeri men det bjöds på lite allt möjligt. Otroligt mätta och nöjda tog vi en solnedgångspromenad i hamnen. Med det var sista kvällen i Oskarshamnstrakterna till ända, och kanske också denna lite splittrade hälsning.

Sandhamn och Värdshuset, pannkakor och iskalla bad

Jag är kär i skärgården. Det är väl kanske ingen överraskning och inte unikt på något sätt. Ett ställe jag ofta är på är Sandhamn och det får jag tacka bland annat min vän Hanna för. Hanna och jag gick i samma högstadieklass och har hängt ihop sedan dess, och med henne fick jag några av mina närmsta vänner som också är hennes släkt. Hennes syster och två kusiner som är systrar, de är alla mig nära i livet. De har haft sina sommar i skärgården och med åren har jag spenderat några dagar där varje år. Denna gång var det Hanna som bjöd ut mig för ett dygn bara vi två, för att fira att jag är klar specialist. Gulligaste!

Efter en mycket stressig dag anlände jag Sandhamn. Med nära vänner kan det gå lång tid mellan gångerna, och ändå kännas helt naturligt. Så är det för mig och Hanna, men nu var det så länge sedan vi var själva att varje sak vi pratade om genererade typ sju trådar till. Det var underbart att veta att vi hade massor av tid, och vi förflyttade kökssnacket i huset till restaurangbordet på Värsan.

Så klassiskt fint där inne, en riktig skärgårdsrestaurang. Puben är mysig den med, men mer ruffig.

Mörkt trä + marinblått, mmmmm.

Jag tog Värdshusbiffen men egentligen kanske man borde ta fisken på Värsan. Biffen är sjukt god! Men jag vet att de har stolthet i att servera färsk fisk, och det tycker jag är fint.

Efter att ha klämt förrätt, huvudrätt, efterrrätt, cocktail, apertif och måltidsvin rullade vi ut i sommarnatten för att se solnedgång.

Det var dagarna innan midsommar så riktigt mörkt blev det inte.

Hanna, som ett trädgårdsväsen!

Morgonen därpå vaknade jag sugen på ett dopp. Alltid sugen på att bada när jag är här; det är något med deras brygga som är extra välkomnande.

Efter ett ganska iskallt bad dukades frukost upp. De hade skördat en hel del äpplen i höstas och en del låg i frysen. Vi tinade upp en påse med skurna bitar och gjorde äpplepannkakor. Kan varmt rekommendera, man mosar ner äpplebitarna i smeten och smaksätter med kanel. Det blir otroligt gott!

Med en rejäl kolhydratladdning begav jag mig ut på springtur. Jag har absolut ingen strategi vilket känns lite dumt, jag vill ändå verkligen komma igång. Fick ett fint tips i kommentarerna att försöka vända prestationen, från tider och flås till att man alls springer. Sen när det bygger på sig kan man börja finna kicken i det där andra. Ska också skriva till min kompis I för att få lite riktning på det här.

Jag blev sjukt varm av min vilsna löptur och bestämde mig för att bada igen trots 11 kalla grader i vattnet. Tyvärr hade jag glömt att en AirPod låg i sportBHn så när jag klädde av mig for den ut och landade på botten av det kalla vattnet. Det fanns simfötter att låna så nog hade jag kunnat försöka dyka efter den men vattnet i skärgården är sällan klart, det kom mycket vågor och med den iskalla temperaturen trodde jag inte att jag skulle klara dyka efter den faktiskt. Så nu ligger den där, får lite ångest av att jag bidragit till elektronikskräp i skärgården.

Vi gick till Värsan igen efter och åt lunch, drack varsin drink och åt sedan en mjukglass i hamnen innan vi fick lov att avrunda dag 2. Vi hann såklart inte klart med allt prat, men så ljuvligt det var att få den här tiden.

Sen fick jag vinka farväl och åka båten in till Stavsnäs. Där hängde jag på ett café och drack cappuccino medan jag inväntande en segelbåt och nya äventyr, mer om det en annan gång.

Långhelg i Skåne med Wolff, konstrunda och Talldungen

Vet ni, veckorna flyger iväg och jag har kanske tio halvfärdiga inlägg redo att redigeras klart. Det är så mysigt att få berätta om sina dagar? Följ med på en långhelg, eller snarare påsk för att vara tydlig, i ett vårigt Skåne. Solen sken och vinden ven. Både jag och D var ganska sjuka egentligen men försökte få till mys ihop med mina föräldrar som också var där.

Havet havet havet. En gång för längesedan läste jag en studie om att ifall man tittar på havet 15 minuter varje dag blir man en lyckligare person. Tyvärr läste jag denna innan jag hade utvecklat några vetenskapliga kritiska ögon så jag minns absolut inte om metoden var särskilt tillförlitlig men jag tog åt mig oavsett, för jag tror jag hade varit en mer harmonisk person om jag promenerade längs ett mäktig hav och såg horisonten varje dag. Man påminns om hur man bara är en liten person i den vida världen och att alla ens val inte är så viktiga egentligen.

Det som är härligt med vuxenpåsk är att man får lästid. Jag lackade mina naglar rosa ute på trallen, ett lyx när man är läkare och inte får ha nagellack på jobbet (på tal om vetenskap finns det inte särskilt mycket belagt om att det är dåligt för hygienen men ändå lever det kvar). Jag läste Liken vi begravde av Lina Wolff med stor behållning, sidorna flög förbi.

På påskafton letade vi ägg. Jag hade kilat in ett ägg till D i mitt favoritträd som jag älskade att sitta och läsa i som barn. Det är ett trött björk, numer iallafall, men det är fortfarande mitt favoritträd på vår skogiga tomt. I ägget hade jag lagt ner hans två favoritgodisar, men också marconamandlar med tryffel och även en fuet med tryffel.

Till mig hade D gjort en skattjakt så jag spankulerade runt och hittade lappar som ledde mig hit och dit. Var barnsligt road av detta.

Vi körde grillning till lunch och påskmat till kvällen. Jag provade burkbeor.

Sen bakade jag faktiskt en kaka! Vi har en köksassistent i Ljunghusen från min barndom, och den lockar mig till att göra kakor. Här blev det en blodapelsinkaka på italienskt vis, dvs med yoghurt och olivolja. Blodapelsin som koncentrerats i ugnen är en helt galen smak, blev sjukt floralt och nästan parfymkänsla. Inte en favorit men visst blev den ganska vacker ändå? Vad jag inte visste var att hemma i Stockholm väntade en riktig rolls-royce assistent till i födelsedagspresent.

Dagen efter fyllde jag år. Mamma, pappa och D kom in på rummet och sjöng, blev så glad! D hade köpt en delfin till mig, blev tårögd av det rent ut sagt. Jag älskar delfiner, det är sedan jag var barn, men det finns också en symbolik i när vi träffades i Kroatien. Vi var på samma seglingsresa och första kvällen åkte våra båtar parallellt ut i solnedgången. Då kom det ett gäng delfiner och hoppade mellan våra båtar.

Sen åkte vi till Österlen på konstrunda! Det var magiskt. Så otroligt kul intiativ. Det finns en utställning med ett verk från varje konstnär men sen åker man fritt runt till konstnärerna som är med och låter sina ateljéer stå öppna för alla. Det är lyxigt att få kliva in och ta del av all möjlig slags konst. Ett konstnärspar bodde med den här vackra trädgården.

Vi flängde runt och hade en paus i Kivik för Afternoon Tea. Jag hade klätt mig i min nya gula dräkt, dock blåste det så mycket så jag fick sällan låta den skina utan den stickade tröjan.

Men här inne fick den luftas! Och delfinen följde givetvis med var vi än åkte.

Efter alla konstställen satte D mig i bilen igen med mamma och pappa, och sen körde han ut oss till Talldungen. Det var en överraskning för mig vart vi skulle så när vi rullade in på grusparkeringen blev jag så otroligt glad! Talldungen har varit med på min önskelista sedan evigheter, fast utan D:s vetskap. Tyckte det var så gemytligt och fint där inne, och vacker dov belysning.

Blev tyvärr ingen bättre bild på maten än den här med våra snacks. Man fick välja rätter från en satt meny, och alla alternativ var grundade i lokala råvaror. Magiskt. I bild ser ni en rilette, små gougeres med comté och hembakt bröd med ett otroligt smör. Till huvudrätt valde vi alla fyra ett lamm från gårdarna intill, och efterrätten pistage frangipane föll till och med mig i smaken.

Ahhhhh Skåne, stjäl alltid ens hjärta sådär…

Vi drog till Stöten i Sälen, se upp i backen för den danska attacken

Ni får be om ursäkta för riktigt pappig humor i min rubriksättning men jag och D åkte till Stöten över en långhelg vilket var magiskt, äntligen lite skidor på tossorna och ljuva dagar till fjälls ihop. Vi lyssnade på Vi drar till fjällen med Markoolio som sig bör och dagen vi lämnade vällde det in med danska tonåringar så vår varning om att se upp i backen är inte för intet.

D har bytt tillbaka till att bli skidåkare! Han har åkt bräda sedan tonåren men var självklart en stjärna även på skidor. Nog för att han ser väldigt cool ut på sin bräda men det är nog enklast att vara skidåkare trots allt.

Det var hysteriska mängden snö när vi var uppe! Tyvärr tinade det lite en natt och frös på igen så de lätta och luftiga byttes it till någon slags hård skare men det är smällar man får ta som fjällbesökare.

Det som gav mig mest andakt var morgonåkningen. Att få ge sig ut i liftarna i mörker med elljus som håller nedfarterna upplysta, det är visserligen härligt i sig för allt är så orört och manchesterspåren från pistmaskinen alldeles obruten. Men ljuvligast är när solen började gå upp, jag kände livet i mig på det klyschigaste vis man kan. Krispig kall luft i lungorna, soluppgångens färger i ögonen, backen och snöns känsla under fötterna och dela det med D. Jag får en sådan stark känsla av livet då? En slags kärna om vad livet handlar om.

Att dyrka skidliftar och fjällivet är väl också en slags religion tänker jag.

Generellt var det mycket danskar i Stöten men just om morgnarna var det verkligen endast svenskar. Jag vet inte vad det säger riktigt men jag vill dra stora generaliserande slutsatser om vilket land som är latast, om vi säger så.

Förutom åkningen hade jag och D ett så mysigt fjälliv ihop. Vi bäddade ner oss i den bredare underslafen där vi bodde under helgen. Det var mycket furu och jag använde det lilla bordet som ett stöd för resans böcker senare. Bland annat läste jag Stjärnans ögonblick av Lispector, och påbörjade Flesh av Szalay. Recensioner kommer så småningom tror jag! Även om det var mysigt hemma så var vi på after ski någon dag och åkte upp till en fjällkåta med snöscooter för att äta fondue en annan dag. Egentligen tror jag Sälen är för mycket söderut för äkta kåtor, för om jag inte missminner mig är den mest sydliga samiska by i höjd med Idre snarare men är man fjällturist så är man.

Om det här vore instagram och jag vore en mycket stor influencer hade denna bild fått texten Winterchild eller liknande.

Ibland tänker jag att jag varit en person uppvuxen på fjäll i tidigare liv. Jag är alltid sämst på diverse fjällaktiviteter jag tar mig an men den lycka jag känner, den är en egen nivå som jag inte kan nå på andra sätt. Visserligen finns det gott om berg i Iran, Tehran ligger på en bergsfot, så kanske är inte sanningen så långt ifrån mina fabulerande tankar trots allt. Och glöm inte bort Iran i ert nyhetsflöde. Det är egentligen det enda jag tänker på.

Skåne och att vila

Skåne för mig är förhoppningen om att få lugn inombords. Så kanske det fungerar för de som har tillgång till ett sommarställe, att man mentalt ordnar så att platsen är förknippad med ro. Egentligen finns det mycket som borde göras och kan göras. I somras rensade och fejade jag och D som aldrig förr för att göra det hemtrevligare, och det finns tusen projekt på listan men jag ser allt som blir gjort som en bonus. Huvuduppgiften är att njuta av platsen och av att ha tid.

Vi åkte dit i början av januari. Vinden var isande kall och vittnade om kommande snöfall. Den här lilla gulliga gamla tågstationen ligger på promenadavstånd från oss, och vi gick förbi för lunch efter vi installerat oss genom att sätta på värmen i huset och lämnat väskor. Det är inrett så fint där, fransk bistro-känsla. De förra ägarna sålde häromåret till kocken, så det mesta känns igen, tryggt nog för en person som mig som gärna vill känna igen mina gamla trakter.

Dagarna gick. Vi åkte till Falsterbo den där första dagen medan vi väntade på att huset skulle värmas upp. Det finns ett förstaklassigt fotomuseum där, vackert belägen vid stranden med den karaktäristiska naturen inpå knuten. Deras utställningar är av minst samma kaliber som man får till Fotografiska, och jag älskade att få ta del av det. Vi såg bland annat bilder från en liten Beatles-konsert i Frankrike – en man var på den som ung men lyckades aldrig framkalla bilderna, förrän nu mer än 60 år senare. Magisk känsla i bilderna men också kittlande att tänka, det finns nytt material för Beatlesälskarna. Utställningen jag förankrades mest i var Kirsty Mitchells Wonderland. Om ni har möjlighet att se den, gör det. Hennes gedigna arbete för att bygga upp scenografin och dräkterna till bilderna är häpnadsväckande, men det är också något mer i bilderna som man dras in i.

Vi eldade en del de här dagarna. Säg något mysigare? Att höra elden spraka och känna värmen från den medan man läser en bok eller bara myser i soffan, den avslappnade känslan som infann sig inom mig då, den var på en egen nivå.

Ja men det var väl sånt vi gjorde? Läste, såg På spåret, vandrade längs havet och ute på Måkläppen, träffade vänner. Var så tillfreds efter de här dagarna, jag önskar att jag visste hur man exporterar den här förmågan till att vila även till hemmaplan. Om någon vet hur man gör, så tar jag tacksamt emot receptet.

Bröllop på Dundret bland fjäll och utsikt

Häng med häng med på fjälltur!

Okej det var att ta i. Men i september åkte jag iallafall till Gällivare ihop med ett gäng tjejkompisar. Det slumpade sig så att nästan ingen av de pojkvänner vi har i gänget kunde hänga med så det blev faktiskt en glittrande tjejhelg i kärlekens tecken.

Det var bröllopshelg nämligen. Min kära Anso gifte sig med den fenomenala Petter. För att få ta del av ceremonin, tog man sig till en vacker plats på Dundret.

Det var makalöst vackert att stå där, bevittna en så traditionell och stämningsfull ceremoni med utsikt för ögat.

Traskandet ned tog därför tid. Alldeles för fint överallt, behövde stanna och fotografera allt tjusigt.

Man blir väldigt rörd när nära vänner gifter sig, särskilt när man själv också känner att det är en speciell kärlek, en perfekt match. Kände mig väldigt emotionell efter ceremonin, på det bästa sätt och att få få traska ner och insupa fjället på vägen, det var en så bra stund.

Men ner kom vi och då kände även jag mig redo för del två av bröllop: middagen och festen! Det var så personligt alltihop. Snittarna var med lokala råvaror, maten så sjukt god och oerhört generös. Jag satt så nära bruden som jag kunde typ och aldrig känt mig så hedrad.

Sen bytte vi plats och det var ett genidrag! För om man är lite trött efter middagen, lätt hänt, så piggnar man till av frisk luft och en kortare promenad. Det var en så otroligt rolig kväll! Kommer aldrig glömma. De körde att olika kompis-duos DJade i en halvtimme var, och när mina vänner Rebbis och Nico körde, tokstollarna var galna och sen lämnade aldrig den stämningen oss.

Kärlek kärlek kärlek.