Åker till Krka och äter lunch i ett vattenfall

Med risk för att slå in öppna dörrar, vilket i sig är ett överanvänt uttryck, så älskar jag när D planerar små äventyr åt oss. Det är något med hans finurliga blick och något med omsorgen som gör mig mjuk och peppad samtidigt. Kanske är det för att jag själv agerar planerare i många lägen med vänner, jag har iallafall ofta varit en person som drar ihop resor, helger, häng och tänker ut. Kanske uppskattar jag det för att jag vet att vi har liknande smak, om han får en finurlig blick vet jag att det är något jag kommer tycka om. Oavsett anledning – ljuvligt är det.

Den här gången hade han tänkt ut att vi skulle till Krka, en av de åtta nationalparkerna i Kroatien. För mig blir det den andra nationalparken jag besöker i landet, den första var Kornati.

I Krka finns mäktiga dånande vattenfall. Enorma massor som forsar ner och skapar den karaktäristiska känslan av lugn och storm samtidigt. Förr om åren kunde man tydligen bada neråt i fallen, men inte längre.

Det växte fikonträd längs med kanten, de gröna frukterna skimrade fint mot vattnet. Jag saknade Iran så mycket i den stunden, fikon är en av många frukter som jag förknippar med landet.

Vi gick en slinga längs med naturen, alla dessa nyanser av blått. Turkost, azur, indigo. Allt skimrar. Tycker nästan det ser overkligt ut, den här paletten som mina ögon fortfarande är så ovan vid att se i en europeisk natur.

Jag hade någon slags huvudvärk som var svår att kategorisera men dånet från vattenfallen och misten som sprider sig mot ansiktet gjorde sitt för att dämpa värken.

Medan vi väntade på båten tillbaka ut från Nationalparken drack vi varsin kaffe och D masserade min nacke tills de värsta spänningarna släppte.

Båten tog oss till land och vi promenerade en sväng genom Skradin. Det är här man kan åka båt till vattenfallen vi var vid, Skradinski Buk.

Jag drack en iskaffe. Ibland hjälper koffein mot min huvudvärk, ibland stjälper den totalt. Denna gång hjälpte den så efter lite massage, varm kaffe, kall kaffe och en promenad i Skradin var jag mer mig själv igen och vi satte oss i bilen för att åka till en annan del av Krka. Tydligen åker 90 % till Skradinski Buk där vi var. Dock var vi där väldigt tidigt så vi slapp de stora turistmassorna, säger jag som själv är turist då… Men bilen tog vi iallafall och åkte över till delen som heter Roški Slap. Ett namn som låter som en örfil mot Ryssland men Slap betyder tydligen vattenfall på kroatiska.

Här hade D tänkt att vi skulle äta lunch. Mitt hjärta smälte.

Vi satte oss på restaurangen nedanför och beställde in en charkbricka med lokala produkter och en kanna av det hemgjorda vinet.

Här har ni en tjej som är väldigt nöjd med sin killes idéer. Lokalt gjorda viner finns det gott om på kroatiska restauranger och alla vi drack denna resa var sjukt goda. Lätta och mineraliga, alla utom detta som var ganska tufft i smaken. Vi blandade ut med kolsyrat vatten vilket må låta som en hädelse men när jag bodde i Tyskland var detta en allmän företeelse, hälften bubbligt vatten och hälften vin kallas för Weinschorle. Man kunde göra samma med typ äpplejuice och kalla det för Apfelschorle. Mera schorle till folket!

Så med en huvudvärk som släppte, magnifika vattenfall, vin, bröd, chark och ost så var jag plötsligt Krkas nöjdaste tjej!

Dejtdag i Labadusa

D såg lite finurlig ut en morgon vid frukosten, ”jag har tänkt ut en liten baddag”. Det gjorde mig ju genast nyfiken, vi har inte upptäckt så mycket badställen runt om Trogir ihop. D som varit här jämt hela sin uppväxt har ju provat allt men när vi varit här ihop har tiden försvunnit till annat. Jobb på distans, träffa släktingar, fixa mat och doppa sig i klippbadet som ligger några minuters promenad ifrån oss. D beställde en Uber, och några minuters bilfärd senaste anlände vi Labadusa.

Taxin tog oss ut på ön Ciovo, den ö som sitter ihop med Trogirs gamla stad genom en bro, och långt ut där svängde bilen av på kringelikrokar ner till vattnet. Alltså det var underbart ärligt talat att stega ner till stranden. Jag hade känt mig stressad och lite trängd dagarna innan, kan inte specificera exakt varför egentligen men säkert det sedvanliga av balansen av att jobba för inkomst men samtidigt jobba för att få lägga sin tid på det som är roligast.

Att få ägna sig åt bad och häng med D en hel dag, det gav mig pirr och påminnelse om det viktiga i livet.

Det var så vackert här! Vi bredde ut våra handdukar på småstenen och kastade oss i vattnet som var friskt och gav rejält med svalka. Badområdet var markerat, så vi simmade ut till markeringen där båtar låg på svaj, och simmade sen tillbaka. Jag fick leka i vattnet tills jag tröttnade, stod på händer igen och igen, försökte simma ner till botten och andra minst sagt barnsliga företeelser men det är ju vad som är roligast.

När klockan slog lunch hade D såklart tänkt ut var vi skulle. en bit från stranden finns en restaurang med terass över havet. Möblerna är mörka och tunga, och havet lätt och turkost utanför. Vi beställde in vin, det enda rätta en dejtlunch. Det hemgjorda vinet var oväntat gott och man ska ju inte välja för avancerade sorter när man ändå öser i sina vinkuber som smälter ut till vatten i glasen.

Vi beställde bläckfisk, tonfisk, grillade grönsaker och pommes.

I svenskan gör vi inte skillnad på bläckfisk och bläckfisk men detta var alltså modell squid, den avlånga mer tubformade varianten som oftast kommer in på restaurangerna här.

Det här var en sådan lunch jag kommer bära med mig länge. Förra året var det en lunch i Perast som gav samma effekt. Det är något med vattnet, med immiga glas, med att känna sig en del av sommaren som lämnar avtrycket.

Vi blev rejält mätta efter måltiden, så det var skönt att promenera tillbaka den lilla sträckan som var till stranden igen. Vi gick förbi små husglimtar. Blommorna!

Ahhh, tillbaka för ett bad. Vi plaskade runt en del innan vi la oss på handdukar i skuggan. Jag läste bok, D slumrade och sen tog sömnen även mig så jag vaggades in i någon slags drömvärld med huvudet mot Ds bröstkorg. En så rofylld dag.

Jag vaknar alltid abrupt efter sovstunder, vilket är något oharmoniskt, och så blev det även denna gång. Vi åkte hem efter uppvaket och väl tillbaka hos Daniels pappa mötte vi upp resten, det vill säga D:s systers familj och deras familjevänner. De grillade mat till oss på terassen, vi såg solnedgången och drog ut en TV för Sverigematch. En dag att bära med sig.

Båtutflykt till Krknjaši aka Blue Lagoon och olivlundar

Havet, havet, havet. Älskade havet. Jag och Daniel träffades just på Adriatiska havet, men vi har inte åkt båt där sedan dess. Det var dags. Tillsammans med Daniels systers familj och vänner till dem drog vi ut med två motorbåtar en het junidag.

Värmen kändes inte när man susade fram över vattnet, temperaturen blev perfekt behaglig men när man såg bergen på håll var deras konturer disiga av hettan.

Båten var bildskön och bröt vattenytan mjukt men stadigt.

Vår första anhalt var Blue lagoon eller Krknjaši på kroatiska, en plats som med åren blivit väldigt populär att besöka. Vi åkte dit tidigt, innan de stora massorna av folk anlände, och det var en perfekt förmiddag. Våra hyrda motorbåtar låg ankrade ihop och badleken var igång. Vi simmade, en av familjen hade en SUP som vi frikostigt fick låna, jag provade dyka ner mot botten med simfötter och bäst av allt var att få snurra i vattnet en miljon gånger tills hela världen virvlade runt mig.

Ibland tog jag en kort paus från havslekarna. Delvis för att jag har känslig hud som gärna blir svedd om jag vistas i solen alltför länge, men delvis för att det finns något djupt förknippat med semester när man hör tjoande badare runt om sig och skvalp från vattnet medan man själv förlorar sig i en bok. Denna gång Kära faster av Valérie Perrin som jag lånat av Hj, som numer har titeln svägerska till mig.

Daniel var gruvligt taggad på att piña colada-mannen skulle komma förbi med sin båt. Han brukar tydligen cirkulera i viken och göra drinkar om man är sugen.

Vi var sugna, det var vi, drack varsin piña colada allihopa. Jag sörplade i mig min kvickt, en av de godaste jag druckit faktiskt. För många år sedan, år 2017 för att vara noggrann, var jag på Kuba och där var piña colada husdrinken på samma sätt som Gin and Tonic är det hemmavid. På Kuba finns en stor inhemsk produktion av rom och det var en av produkterna som sällan var slut i mataffärerna, annars gapade många hyllor tomma när vi var där. Ett kapitel för sig, men handelspolitiken, socialismen och USA:s blockad är några nycklar till varför varor ofta var slut. Det gjorde att när man beställde drinkar på en bar så fick man ofta drinkmixern i ett glas och rom-flaskan vid sidan av, så fick man lov att hålla på så mycket rom man ville, eftersom det var en av få produkter som fanns i överflöd. Drinkmixern bestod oftast av importerade varor, så den snålade man mer med. Det var så jag lärde mig att man kan göra en Piña Colada nästan hur stark som helst så länge den innehåller kokosmjölk som med sin förrädiska krämighet kan dölja det mesta.

Den här drinken hade lagom mängd rom dock, så vi kunde med stadig hand ta oss till en vik Daniel verkligen velat åka till, eller i ärlighetens namn var Daniels systerson Melvin dagens chaufför och han tog sitt vuxna ansvar och drack en cola istället.

Livet känns oförskämt enkelt när man kan glida in med en båt och lägga till vid lunchrestaurangen.

Vi åt på Šešula, en vik på ön Šolta. För min, familjevännen Kerstin och D:s del blev det Škampi na buzaru. Här betyder Škampi havskräftor vilket jag tror är mitt favoritskaldjur. I blandningen fanns räkor och krabba också, och såsen var en klassisk med tomat, vitlök och vitt vin.

Efter lunchen skulle vi åka till en vik där jag och D varit med segelbåt, och som jag återbesökte som första stopp även på förra årets segling men när vi satte oss i båtarna hörde vi det mullra bakom bergen och vi insåg att de mörka molnen på himlen skulle bestämma hur resten av turen skulle se ut.

Vi pep iväg till Venišće istället, där D:s pappa är uppvuxen. D:s farbror och fru befann sig där så vi landade på deras terass och drack rakija som sig bör, samt åt choklad med rispuffar. Sen gick jag och D en liten promenad, han fick visa olivlundarna som tillhör hans pappa och vars små frukter gett oss olivolja som vi har i en plastflaska hemma i Stockholm. Jag påmindes om sista kvällen på seglingen (veckan när jag och D träffades), hur vi gick förbi en olivlund i Trogir och jag berättade om min stora fascination för olivolja som vid det laget var på nivån att jag lyssnade på poddar om hur man skördar oliverna och hur smakprofilerna kunde påverkas av jordsmånen. Hans ögon fick en glimt i sig, och så berättade han att de har olivträd i hans familj. Jag minns hans blick så tydligt, den blev glad och det var som vi båda kände att någon gång i framtiden kommer vi stå vid hans pappas träd och minnas denna trevande start. Sen stod vi där bland de knotiga träden och D höll om mig medan åskan slog ner i havet på håll. Det känns fint att vi nu fick stå vid hans pappas lund, och det som bara var ett frö till den stora kärleken är nu i full blom.

Efter promenaden ner för olivlunden och slänten ner till vattnet badade vi på precis den plats D badat massor på som barn. Jag blir så emotionell av sådant. Tänk hans små barnfötter som trampat ut i vattnet och alla simtag han tagit där som liten, och nu är jag där med honom. Det är något med den cirkeln som gör mig rörd, något med tidens gång på samma plats, något med tanken på hur man som barn ibland kunde fundera på hur livet skulle bli och nu finns svaret.

Kroatien och juniblommorna

Kroatien eller Hrvatska som det heter på kroatiska, fick sig ett besök här i juni av oss. Förra året slog jag upp varför det heter så olika, och svaret var något otillfredsställande. Det handlar om att de flesta icke-slaviska språk tycker att konsonanterna H-R-V är onaturliga och på något sätt omvandlades dessa till C-R istället. Ljuden är visserligen lite lika varandra faktiskt, men det känns tarvligt på något sätt.

Trogir är vackert även i juni månad kan jag konstatera. Det var första gången jag var här just i juni. Hittills har jag varit här i april, augusti, september och oktober, alla månader har sitt att erbjuda såsom det är med de flesta platser men juni hade blommorna, det prunkande och frodiga. Bougainvillean ropade ut sin färg i gränderna, oleandern mer blygsam men ändå med stark närvaro. Blommor jag aldrig kunnat namnet på men bestämt vill lära mig.

Olivträdens skimriga blad var sig lika oavsett säsong, tydligen hade de blommat i maj, gett ifrån sig gula små små blomblad.

Vi gick ner till klippbadet ganska omgående och det var sig likt. Den vita stenen och det turkosa vattnet, svårt att be om mer.

Staden kände vi igen också. Vesporna parkerade i rad, kroatiskan som blandas upp med tusen olika turistspråk på gatorna, cevape-stället vid kanalen, den lilla grönsaksmarknaden och deras vitlöksflätor.

Någon dag ska jag besöka kyrkorna i Trogir, en sak som aldrig hunnits med. Jag skulle vilja gå en tur och få lära mig allt om deras tinnar och torn, varför de restes, vilka målningar de huserar.

Första veckan extrajobbade jag lite, försökte skapa mig en lön så att säga. Det tog längre tid än tänkt med mina uppgifter och jag kände mig stressad, påminde mig om alla livsval jag borde göra men inte orkar ta tag i. Längtade därför ofta till att sätta mig på Agape, mitt favoritcafé. Där får man inte ha med sig dator, och att sitta där med sin bok, skriva ett par rader i dagboken, sippa en iskaffe, det ger mig ro i allt vimmel som sker i mitt huvud.

Men visst känner jag att jag funderar mycket. Det är som att bli vuxen en gång till just nu. Jag vill leva ett skrivande liv, jag vill vara lugn och glad, jag vill resa och äventyra. Hur bygger man ihop det på bästa sätt? Det har jag inga svar på men önskar jag hade. Det är en evig balans mellan att våga hoppa, våga satsa men också vara realist. Hur ska jag någonsin, på riktigt, ha ett skrivande liv om jag inte försöker? Men hur försöker man? Datorn och jag funderade vidare i den kroatiska junivärmen.

En guide till att segla i Kornati, Kroatien

Jag har seglat i Kroatien två gånger, och senast blev det en segling i en av deras skärgårdar, Kornati, som också är en nationalpark. Tyckte det var en ljuvlig segling (även fast den första Kroatien-seglingen för alltid kommer vara den finaste i livet, för det var där jag träffade D). Kände att en guide för någon som är sugen på att segla där men inte vet hur man ska ta sig an rutten, kan vara på sin plats.

Vår båt utgick från Trogir och vi seglade med ett svenskt företag som höll kurs för storbåt. Man kan hyra båt själv, utöver vana behöver man förarintyg. När man seglar mellan öarna utanför Trogir, typ Hvar, Vis osv så är det ganska enkelt rent grundmässigt. Djupt hav, djupa vikar, lite krångligt att lägga till för man backar oftast in i hamnarna. I Kornati får man vara mer på sin vakt, många fler grund och klurigare navigation men man belönas med mer pittoreska platser. Vi var där på hösten, är säkert fler båtar ute sommartid även här, men annars tyckte jag just att det var så tomt var en enorm fördel.

Men häng med! Stopp för stopp:

DRVENIK VELIKI
Vi seglade först till Drvenik Veliki. Ärligt talat åkte vi för motor dit, det tar sådan tid att handla och botanisera inför en segling när check in är efter lunch. Den här hamnen är på perfekt avstånd från Trogir för att man ska känna att man kommit ut en bit men att man inte har så många timmar på sig. Förra gången vi seglade denna sträcka såg vi delfiner! Det finns en restaurang, Konoba Jere. Ägaren känner D:s kusin av en slump! De låg i lumpen ihop. Han serverar och joxar, hans fru lagar maten och ofta kan man få sig en liten sup efter notan om man vill. Har ätit både svart risotto och cevapiči här, bägge goda.

ŽIRJE
För att komma till Kornati från Trogir är det enklast att segla via Šibenik, en annan vacker skärgård. Žirje är största ön som ligger precis under Kornati. Vi låg på svaj i solnedgången och åt pasta med köttfärssås till middag, och tyvärr såg vi inget av Žirje men det ska vara en gullig fiskeby.

KORNAT
Nästa sträcka ledde oss till Kornat, ett av mina favoritställen under resan faktiskt. Här la vi till i den lilla lilla hamnen som har plats för 4-5 båtar kanske. Där fick man ligga gratis, men vi åt såklart på restaurangen som hör till bryggan. Det är ett par som driver både restaurangen och kanske det enda rum för uthyrning som fanns. Maten var förövrigt toppen, färskfångad fisk grillad med olivolja och massa goda grillade grönsaker till. Enkelt, rustikt och alldeles underbart.

DUG OTOK
Morgonen efter kastade vi loss och seglade vidare mot Telašćica (som uttalas typ telash-chi-tsa) som är en nationalpark i nationalparken. Den ligger mest syd på ön Dug Otok, och där finns bland annat en saltsjö vi besökte och badade i. Sen finns det gott om promenadstråk med hisnande klippor och vi såg faktiskt delfiner när vi stod och spanade! Vi seglade vidare men vinden var knapp så istället badade vi efter båten ett slag, barnsligt kul, innan vi la oss vid en naturhamn på Dug Otok. Draginjevica hette den viken. Kan rekommendera särskilt vid vind, den låg bra till. Stjärnhimmeln var magisk denna natt och vi åt en riktig tjejmiddag med bruschetta, massa god kroatisk chark och hårdostar. På natten hörde vi ljud som jag tror var delfiner.

KAMENI ŽAKAN
När vi seglade mot Kameni Žakan såg vi delfiner! Mycket fokus på detta djur men jag älskar delfiner, ens hjärta blir så varmt av att se dem som en våg upp ur vattnet. Här låg vi i en naturhamn men tog den lille jollen för att gå i land. Det var dock privat mark typ överallt så till slut återvände vi till båten och såg solnedgången istället. Allemansrätten hörni, den är inte dum.

PRIMOŠTEN
Vår sista anhalt blev Primošten, en otroligt gullig och pittoresk by som går längst med klippväggar och glittrande hav. Hit kom vi ganska tidigt vilket jag uppskattade, för jag vet att det är ett av Ds favoritställen i Kroatien, så jag ville gärna upptäcka byn även om jag saknade honom vid min sida. Vi drack en drink i solnedgången, utsikten från den lilla baren på klippväggen var magnifik. Vi åt färsk fisk och köpte med oss restaurangens olivolja från en av de små ställena nära hamnen. En underbar avslutning på en underbar segling.

Morgonen efter kastade vi loss och seglade tillbaka till Trogir via en bensinmack för att fylla upp båten innan vi återlämnade den. På macken stod D, hans syster och man. Blev så extremt varm i hjärtat av att se dem möta upp oss.

Alla som älskar att segla eller drömmer om att få göra det, prova Kroatien! Can’t recommend enough för att slänga in lite engelska! Det enda minuset är att sedan Kroatien fick euro är prisbilden ganska mycket högre dvs det är inte mycket billigare att segla i Kroatien än i svenska skärgården. Men att segla lite utanför säsongen i Kroatien är mitt bästa tips, man får en längre seglingssäsong och man får se ett lite lugnare folkliv. Man får mer öppet hav men också skärgård, man får pittoreskt men ändå okänt, man får delfiner och det vackraste havet jag sett.

Balkanroadtrip: Dubrovnik, Game of Thrones och världens bästa Crni Rižot

I somras bilade jag och Daniel på Balkan. Balkan är så stort och det känns lite svepande att påstå att vi bilade där, men vi besökte tre länder som alla ingått i gamla Jugoslavien nämligen Kroatien, Bosnien och Montenegro. En bra blandning av länder om man vill förstå lite av historien, och se likheter men också stora skillnader. I mina tidigare inlägg kan man läsa om Trogir, Mostar, Sarajevo, Durmitor och Kotor.

Dubrovnik tog mig med storm. Daniel har besökt staden innan, och han hade redan sagt till mig att jag nog skulle komma att gilla det, men ändå blev jag överraskad? Vi bodde innanför murarna i Gamla Stan. Är man där en kort tid som vi var så är det värt att lägga de pengarna, det ger en till dimension till upplevelsen.

Staden omgiven av en stor mur som man kan promenera på. Det kostar rätt mycket numer att gå upp på muren men det är värt det, både för den fenomenala utsikten, den mäktiga känslan av vad man mäktade med att bygga förr men också för att man bidrar till bevarandet av staden. Runt om störtar det ner klippor man kan bada från.

Första kvällen åt vi på en ljuvlig restaurang, typ en av de bästa under hela resan. Jag tog en Dalmatisk kulträtt, nämligen svart risotto som heter Crni Rižot på kroatiska. Denna var G A L E N. Så otroligt god! Bläckfisken i var perfekt konsistens, det svarta bläcket skapade massor av umami och sälta som bröts av med burrata och friterad salvia. Om jag åker tillbaka till Dubrovnik blir det exakt den rätten igen och igen, på exakt det stället.

Morgonen därpå var vi riktiga turister och hade bokat in oss på en guidad tur. Jag älskar att göra det? Tycker man lär sig så mycket om platsen man är på, vilket är viktigt för mig när jag reser, förstå sammanhanget och historien.

Dubrovnik har alltid varit känt då Gamla Stan är så välbevarad men lokallivet har ändå funnits kvar. så är tyvärr inte riktigt känslan längre. Dels har staden verkligen blivit ett oerhört populärt resmål pga att Game of Thrones spelades in här till stor del, och dels är det opraktiskt att bo i en så kullig och gammal stad. Det var anmärkningsvärt många amerikanare ute på gatorna när vi var där, och jag förstod varför när jag insåg GoT-kopplingen. Själv har jag inte sett den här serien, eller jag såg ett avsnitt och tyckte det var helt sjukt aggressivt så ville inte se mer men staden är fylld av referenser till inspelningen.

Lite lokalliv finns ju dock kvar, när vi promenerade runt på muren kunde vi se små spår av det.

Vi badade också. Alltså det var magiskt att bada här, så pampigt.

Folk var sjukt modiga och hoppade från höga klippor. Jag hoppade också men från lite lägre avsatser.

Vår resa var verkligen så fin. Vi pratade en del om det i Dubrovnik som var sista anhalten. Vi fick så mycket av allt och framförallt av tid ihop. Jag älskar att få äventyra tillsammans såhär! Lärdom till nästa gång är att man kan stanna lite längre på varje plats ändå. I värsta fall blir man lite uttråkad och det är nog bara bra att bli någon gång då och då…

Det blåa adriatiska havet

Första veckan i oktober spenderade jag på havet. Det känns gudomligt att kunna skriva det, att jag inte bara var vid havet utan på det. Jag älskar hav. Älskar dess färger, dess nyckfullhet, vågorna, ljudet.

Jag och min vän K åkte till Kroatien, närmare bestämt hamnstaden Trogir för att gå en svensk seglarskola där man bor på båten, lär sig teori och sedan seglar om eftermiddagarna. Vi har båda varit en del på båt men vår förhoppning var att denna vecka skulle ge en slags känsla av att man faktiskt vet varför man gör det man gör, när andra ropar åt en att man ska vinscha och dra i tampar. Visst blev det så men det blev också en vecka som var fylld av så mycket mer än bara seglingen. Vi parades ihop med en mamma och dotter på vår båt, och vi fyra hade så rackarns kul tillsammans med skepparen. Skrattade tills vi fick ont i magen, drog med oss killbåten på långa kvällar i sittbrunnen, gjorde slut på vår skeppare M genom att hålla honom vaken halva nätterna med vindrickande.

Det var som att vara på ett vuxenläger i princip. Man hann aldrig tänka på något utanför seglingsbubblan. Man vaknade, hade bråttom till teorin, sen skulle man diska och fixa innan det var dags att kasta loss. Vi var alltid sist ut. Sedan ganska intensiv segling eftersom vi försökte förstå och lära oss, innan man slog ankare på svaj eller vid enstaka tillfällen tog sig in till hamn. Finns det någon mer stressig situation än att lägga till förresten?

Kroatien växte verkligen på mig. Jag hade ingen aning om hur vackert det var. Det är en alldeles egen färg på havet och vattnet är så klart att trots tiotals meter djup såg man nästan alltid botten. Första dagen simmade delfiner framför fören medan solen gick ner och jag minns att jag tänkte; om det här inte är en lycklig stund i livet, så säg. Längs med de små kursbyarna rasslade små knotiga olivträd i vinden, de små stabbiga löven fästa vid grenen. Det fiskades på många platser, restaurangerna hade dagens fångst på menyn och det kroatiska vinet var förhållandevis billigt och ibland gott.

Vi hann inte med att se så mycket av öarna. Det är nackdelen att segla i skiftet september/oktober, hösten är i annalkande, kvällarna korta, byarna mörka. Känslan inför att återkomma till den adriatiska skärgården (om den nu kallas så?) är varm. Det vill jag så himla gärna! Då ska jag köpa med mig olivolja, körsbärsvin och honung. I framtiden.