Lina Wolff släppte boken De polyglotta älskarna år 2016 vilken blev sjukt omtalad och belönades med Augustpriset. Jag och dåvarande bokklubb köpte ivrigt boken och läste, men boken lämnade mig med en lite avig inställning. Den var konstig, jag förstod inte riktigt handlingen medan många andra i klubben blev stora fan av hennes författarskap. Sedan dess har jag inte läst något mer av Wolff men ändå följt henne på avstånd. Bland annat var hennes sommarprat och arbete kring översättningen av Hundra år av ensamhet så djupt fascinerande. Känslan är att Wolff är lite som en gammeldags konstnär? Bor på landsbygden för sig själv och producerar mästerverk, och har en ganska skruvad fantasi baserat på de teman hon utforskar.
Med den bakgrunden klev jag in, smått skeptisk, till läsningen av Liken vi begravde. Ett nytt Augustpris, en ny lite sjuk titel och bokklubben som ville läsa. Den var med på bokrean vilket jag missade och sen var det faktiskt ett aber att få fatt i boken då den var slutsåld men min vän Mathilda ryckte in och lånade ut sitt exemplar, så påskläsningen var räddad.
Liken vi begravde utspelar sig i en skånsk by på landet vid Hörby. Två systrar växer upp i fosterfamilj eftersom deras föräldrar gått bort i en olycka. De är ganska olika till sättet, och tar sig an byn på skilda vis. Deras styvpappa och styvmamma är något försupna och det är oklart hur kärleksfulla de är mot systrarna. Under bokens gång dyker olika slags lik upp. Naturlig död, olyckor, mord med mera, och genom döden utforskar Wolff enligt mig teman som är starkt intressanta i dagens samhälle. Hur reagerar människor när förövare inte får ett tillräckligt starkt straff gentemot brottet de genomfört? Är det moraliskt mer ok att mörda, döda, plåga om offret själv varit vidrig? Är det då ens ett offer eller skipas bara rättvisan? Dessa teman skildras med en slags skruvad humor som gör att jag småskrattar av och till. Man möter ett riktigt landsbygd-Skåne i boken, ordet ålahuvud dyker upp tidigt bland sidorna och jag känner igen mina fördomar som skildras genom boken. Jag är uppvuxen i Lund och vi sa inte snälla saker om de som var från krokarna av Hörby när jag växte upp. Lina Wolff som själv är uppvuxen i en sådan by (och där ett av morden som skildras faktiskt hände), och just för att hon själv har rötter därifrån är det mer okej att hon skildrar den världen känner jag? För hade någon utomstående skrivit om dessa byar såhär, exempelvis jag själv, hade man kanske blivit beskylld för fördomar och klyschor. Wolff bakar dock in ett stort mått av kärlek i sin skildring som på något sätt lyfter från sidorna och märks.
Den här boken uppskattade jag skarpt. Wolff känns så otroligt intelligent och är duktig på att få in humor trots mörkret. Meningarna verkligen rinner förbi och man läser boken kvickt. Även bokklubben gav samstämmigt höga poäng (vi var visserligen bara tre personer som sågs på Tyge och Sessil denna omgång) och trots den något skruvade storyn är det en bok jag kommer rekommendera till många! Har ni läst, och kände ni samma?
Idag är det Valborg, och för typ tio år sedan hade det inneburit att jag var ganska dyngrak i Stadsparken i Lund, på väg till någon nation kanske, peppandes inför röj på kvällen hos min vän Rickard i hans gula hus. I år är jag istället i Florens och hänger med min familj samt min lillebror och hans fästmös alla vänner. Det är nämligen bröllop i helgen (!!!) i Toscana. Och igår fick jag beskedet från Socialstyrelsen: jag är kardiolog. Livet, nyp mig i armen. April har definierats av uppladdning inför just den här tiden.
Månadens bok Nu i april fick jag äntligen en slukupplevelse, ni vet när sidorna bara rinner förbi och man kan inte lägga ifrån sig boken? Har längtat efter en sådan känsla efter att ha haft en ganska trög månad bakom mig innan dess. Det var Lina Wolffs bok Liken vi begravde i kombination med påskledighet som gav denna gyllene kombination. Tyckte den var bra på många vis och en bok jag tror kan passa många.
Månadens ord Klänning. För att jag har letat efter fina klänningar som en dårvill inför min brors bröllop. Behövde både en till vigseln i Stockholm och nu till fredagsmiddagen och sedan lördagen i Toscana. Sen har jag också funderat på just ordet klänning också, eftersom det inte går igen i några andra språk jag känner till förutom tyskans Kleid visserligen. Men det svenska ordet ska komma från fornnordiskan klädning tydligen.
Månadens mat April har varit en månad av take away och lyxmat om vartannat. Bästa take away från denna månad var dumplings från Amao, grilled cheese från KMK, persiska mackorna från Sundevich och tryffelburgaren från Östermalmsgrillen. Annars var lunchen efter min brors vigsel otrolig, piggvar på Sturehof åt folket kände jag och själv lagade jag en ganska god pasta med havskräftor och egen tomatig buljong som bas en lördag till mig, D och min barndomsvän Elin.
Månadens vin I mitten av månaden var jag i Antibes och Cannes, där fick det bli rosepremiär. Inte för att rosé är favoriten annars men det har något när man sitter och tittar på ett franskt hav. Annars drack jag en champagne som var något annat just på den nämnda vigsellunchen. Om ni ska fira något härligt någon dag, så är champagne från Egly-Ouriet värd att beställa hem från systemet. Det levde upp till sin saftiga prislapp.
Månadens te På min födelsedag var vi på Österlen och i Kivik finns ett rart ställe med Afternoon Tea. Jag tog jasminte igen, dricker det mycket hemma men det är så finstämt i smaken så kan inte låta bli. Hemma dricker jag annars ett vitt te också just nu som heter White House Blend. Jag köpte det på NK men verkar vara Sibyllans blandning nu när jag sökte. Tropiska frukter och persika dominerar.
Månadens skönhet Jesus vad jag handlat skönhet inför bröllopet. Allting, precis allting, tog slut samtidigt och dessutom blev jag plötsligt missnöjd med min ögonskuggepalett. Det kommer ett litet separat inlägg om de inköpen så småningom. Annars har jag återupptäckt min LED-mask som jag fick i födelsedagspresent här om året från några gulliga vänner. Min hud har blivit oväntat reaktiv, eller oväntat vet jag inte men kanske för att jag är ganska stressad och lite ur balans med både träning och mat men den reagerar på minsta lilla. Upplever att masken ändå lugnar ner huden, och annars är ju placebo också en trevlig effekt.
Månadens bad Sicken badfattig månad. Fick stå över vårbad i Skåne pga en rälig hosta och allmän förkylning, men sen missade jag bad i Antibes också. Maj, då händer det.
Månadens skrivande Till sist redigerade jag klart mitt projekt och sedan dess har fingrarna vilat från tangentbordet. Jag är liksom inte nöjd, som vanligt. Medicinskt har jag publicerat ett nyhetsbrev om kardiovaskulära vårmötet, för den intresserade kommer en länk här snart.
Månadens låt I Antibes var vi på en karaokebar och jag har fastnat för ABBA sedan dess, de går aldrig ur tiden. Super Trouper, Mamma Mia, Chiquita, Take a chance on me…
Månadens kultur Det har varit Stockholm Art Week! Jag har inte hunnit med så mycket tyvärr, men jag hann gå på en målarkväll på Soho House. Faktiskt även en konstlunch men den var lite oklar, man fick en jättegod trerätters men sen hände inget mer på lunchen riktigt. Hoppas på att hinna med mycket mer en annan gång.
Månadens TV Jag brukar inte kunna fastna för serier men tydligen har jag en sweet spot för reality. Vi tittar på Robinson! Blev också riktigt förvånad när en gammal kollega från St Görans dök upp i början. Tyvärr åkte hon ut ganska raskt, men känns som alla runt om mig gör TV?
Månadens podd Det är valtider, inte för att det riktigt ändrar min konsumtion av politikpoddar som ligger stadigt rätt högt, men lyssnat med extra stor behållning på Älskade politik. Det är DN som producerar den och jag tycker Annie Reuterskiöld och Tomas Ramberg bägge är toppenduktig och ger den där extra informationen för oss som är lite nördigt intresserade men utan att det blir allldelss för flamsigt eller ofokuserat. Ramberg är ju gammal kung, och tycker det är spännande att han bytte SR mot DN.
Och nu MAJ. Otroligt. Min brors bröllop. Förhoppningsvis fira att jag är kardiolog. Resa till Danmark med mitt tjejgäng från plugget. Det känns så mycket i min kropp just nu.
Vet ni, veckorna flyger iväg och jag har kanske tio halvfärdiga inlägg redo att redigeras klart. Det är så mysigt att få berätta om sina dagar? Följ med på en långhelg, eller snarare påsk för att vara tydlig, i ett vårigt Skåne. Solen sken och vinden ven. Både jag och D var ganska sjuka egentligen men försökte få till mys ihop med mina föräldrar som också var där.
Havet havet havet. En gång för längesedan läste jag en studie om att ifall man tittar på havet 15 minuter varje dag blir man en lyckligare person. Tyvärr läste jag denna innan jag hade utvecklat några vetenskapliga kritiska ögon så jag minns absolut inte om metoden var särskilt tillförlitlig men jag tog åt mig oavsett, för jag tror jag hade varit en mer harmonisk person om jag promenerade längs ett mäktig hav och såg horisonten varje dag. Man påminns om hur man bara är en liten person i den vida världen och att alla ens val inte är så viktiga egentligen.
Det som är härligt med vuxenpåsk är att man får lästid. Jag lackade mina naglar rosa ute på trallen, ett lyx när man är läkare och inte får ha nagellack på jobbet (på tal om vetenskap finns det inte särskilt mycket belagt om att det är dåligt för hygienen men ändå lever det kvar). Jag läste Liken vi begravde av Lina Wolff med stor behållning, sidorna flög förbi.
På påskafton letade vi ägg. Jag hade kilat in ett ägg till D i mitt favoritträd som jag älskade att sitta och läsa i som barn. Det är ett trött björk, numer iallafall, men det är fortfarande mitt favoritträd på vår skogiga tomt. I ägget hade jag lagt ner hans två favoritgodisar, men också marconamandlar med tryffel och även en fuet med tryffel.
Till mig hade D gjort en skattjakt så jag spankulerade runt och hittade lappar som ledde mig hit och dit. Var barnsligt road av detta.
Vi körde grillning till lunch och påskmat till kvällen. Jag provade burkbeor.
Sen bakade jag faktiskt en kaka! Vi har en köksassistent i Ljunghusen från min barndom, och den lockar mig till att göra kakor. Här blev det en blodapelsinkaka på italienskt vis, dvs med yoghurt och olivolja. Blodapelsin som koncentrerats i ugnen är en helt galen smak, blev sjukt floralt och nästan parfymkänsla. Inte en favorit men visst blev den ganska vacker ändå? Vad jag inte visste var att hemma i Stockholm väntade en riktig rolls-royce assistent till i födelsedagspresent.
Dagen efter fyllde jag år. Mamma, pappa och D kom in på rummet och sjöng, blev så glad! D hade köpt en delfin till mig, blev tårögd av det rent ut sagt. Jag älskar delfiner, det är sedan jag var barn, men det finns också en symbolik i när vi träffades i Kroatien. Vi var på samma seglingsresa och första kvällen åkte våra båtar parallellt ut i solnedgången. Då kom det ett gäng delfiner och hoppade mellan våra båtar.
Sen åkte vi till Österlen på konstrunda! Det var magiskt. Så otroligt kul intiativ. Det finns en utställning med ett verk från varje konstnär men sen åker man fritt runt till konstnärerna som är med och låter sina ateljéer stå öppna för alla. Det är lyxigt att få kliva in och ta del av all möjlig slags konst. Ett konstnärspar bodde med den här vackra trädgården.
Vi flängde runt och hade en paus i Kivik för Afternoon Tea. Jag hade klätt mig i min nya gula dräkt, dock blåste det så mycket så jag fick sällan låta den skina utan den stickade tröjan.
Men här inne fick den luftas! Och delfinen följde givetvis med var vi än åkte.
Efter alla konstställen satte D mig i bilen igen med mamma och pappa, och sen körde han ut oss till Talldungen. Det var en överraskning för mig vart vi skulle så när vi rullade in på grusparkeringen blev jag så otroligt glad! Talldungen har varit med på min önskelista sedan evigheter, fast utan D:s vetskap. Tyckte det var så gemytligt och fint där inne, och vacker dov belysning.
Blev tyvärr ingen bättre bild på maten än den här med våra snacks. Man fick välja rätter från en satt meny, och alla alternativ var grundade i lokala råvaror. Magiskt. I bild ser ni en rilette, små gougeres med comté och hembakt bröd med ett otroligt smör. Till huvudrätt valde vi alla fyra ett lamm från gårdarna intill, och efterrätten pistage frangipane föll till och med mig i smaken.
Vi har ätit lite gott och blandat de senaste veckorna, lite våriga influenser har smugit sig in i repertoaren. Mer pasta, mer bönor, men också en del apelsin som en sista flämt av citrussäsongen.
Salsicciapasta Salsiccia är ju i grunden en färsk fläskkorv med örtighet och vitlök som smakprofil. Själv är jag inte ett fan av fläskfärs men en riktigt balanserad salsicciapasta är ändå väldigt gott! I grunden hade jag selleri, lök, morot (dvs sofritto) och en del vitlök. Jag stekte med tomatpuré och lät allt koka i cava vi hade kvar från en brunch. Sen i med salsiccia (jag köpte korvar, klippte skinnet och klämde ur färsen). Såsen skapades med krossade tomater och crème fraiche, jag föredrar crème fraiche framför grädde som jag tycker blir för mastigt. Balanserade med salt, svartpeppar och en skvätt sherryvinäger. Säkert något mer, älskar ju att dutta och balansera. Blev så gott så att jag kände mig nyfrälst inför rätten.
Endive-ish med vitost, apelsin, vita bönor och mandel Jag är inte den som gillar beska i onödan men köpte en endive-liknande sallad på Lidl som var lite bitter men precis lagom mjäll i övrigt. Den kombinerades med en röra gjord på bosnisk vitost, olivolja och citron. Till salladen blev det också små vita kokta bönor från Fagraslätt, apelsiner, rostade mandlar och självklart lite extra olivolja på det. Otroligt gott!
Svartkålspasta med borlottibönor En trött tallrik med vardagspasta har ni här. En favoritpastasort är mezze manchine, det är som en halv rigatoni typ. Jag stekte svartkål samt färsk tomat i olivolja och vitlök, blandade i en del parmesan, borlottibönor (också från Fagraslätt) och ärtor. Vips var maten klar. Snabbt och vårigt!
En svenskifierad Espinacas con garbanzos Det här blev en svensk omtolkning av en spansk rätt med kikärtor och spenat. Det ser inte mycket ut för världen men är sjukt gott! Först skapar man en god olja: i botten massor av olivolja där vitlök steks tillsammans med spiskummin, malen koriander samt rökigt spanskt paprikapulver tills vitlöken är mjuk. Sen har man i sina kikärtor eller som i mitt fall, svensk gråärta. Under tiden mixar man ihop en brödkräm med lantbröd, olivolja och vatten som används som redning när ärtorna fått hänga med olivoljan i typ en kvart. I med spenat, egentligen helst bladspenat så det inte ser ut som en soppa i mitt fall, smaka av med salt och syra (jag valde balsamico och citron). Vips har man en välsmakande värmande och ganska näringsrik röra! Vi åt den på sked ihop med salt vitost och ugnsrostade tomater efter tips från boken Ärtor, bönor & linser av Jenny Damberg som är den mest inspirerande kokbok jag läst på länge. Älskar att få tips på nya sätt att äta baljväxter och legymer på.
Tonfiskmackor och en vit sparris med kapris Vi var bägge sjukt trötta och jag svängde ihop en tonfiskröra med hackad kapris, cornichonger, soja och majonnäs. Jag åt dessa på macka med ost som stektes i pannan som ett slags försök på tuna melt, medan D åt sin röra med pasta. Vi hade fått två vita sparrisar av mamma som jag stekte upp till förrätt. Kanske blev det en lite väl tillagad yta men såsen hörni??? Den blev så god. Brynt franskt smör med kapris, hade i lite nerhackade sardeller som smälte ihop och karamelliserade citronjuice tillsammans i pannan. Jefvlar.
Blodapelsin med vispad yoghurt Det här kastar jag in trots att det inte var en måltid per se, men det var trots allt en perfekt efterrätt på en vardagsmiddag med vänner. Jag skar upp blodapelsin och vanlig apelsin. På apelsinerna strösslade jag hackade rostade nötter och färsk mynta (fast frysta blad i mitt fall). Lite turkisk yoghurt vispades upp med citronzest och voila! En perfekt vardagsefterrätt, mellis, frukost, vadsom.
Det var lite skönt att skriva det här inlägget? Är så trött ska ni veta, jag tror det är min årliga vårtrötthet men säkert lite doser av annat så jag har tappat förmågan till att planera middagarna. Mycket saker jag tycker om, som bönrätterna, kräver att jag blötlägger kvällen innan. När man är i fas i livet är det absolut ingen stor grej och snarare ett mysigt sätt att förbereda sig för morgondagen men när man är sådär urvriden som jag är nu, då kommer jag hem och känner mest att jag hoppas D har en middagsidé. Igår gjorde han fajitas som vi åt i soffan. Det frångår alla mina middagsprinciper som egentligen innehåller att man ska äta vid bordet, göra det mysigt, duka. Men det är skönt att släppa sådant ibland faktiskt. Bara våga slappna av i sin trötthet. Längtar till soffmiddag idag också!
Tiden går så fort och mars är long gone så att säga men ändå vill jag bevara en liten skärva av vår alpresa. Att få skriva om sina minnen gör att de fäster sig starkare inom mig. Just nu, när allt går så fort och mycket stora saker händer i livet samtidigt, så känns det extra viktigt på något sätt, att låta allt ha sin plats.
Till dessa vackra berg åkte jag, D och sju kompisar i mars månad. Vi hade varit precis där, nästan samma konstellation, en gång förut. Det var Alpe d’Huez som ropade på oss även detta år.
Vi var där på festival, Tomorrowland! Den där legendariska elektroniska festivalen som brukar vara i främst Belgien ni vet? Den har en alpversion. Förra året var allt nytt och obekant men i år kände vi igen oss, även om scenerna var nya. Det finns flera scener i backen man kan åka mellan.
D lyckades snappa platser till en bonusspelning i solnedgången en av dagarna. Tänk dessa vyer för ögat, det var galet vackert. Åka ner i mörker var dock inte riktigt en favorit, mår nästan lite illa av det?
Att glida runt i ett skidsystem och möta upp sina vänner för gemensam åk, en långlunch i solen, hitta fram till spelningen ihop… det är livets lyx.
Om kvällarna öppnar festivalområdet. Tre-fyra lite mindre scener och en jättestor. Vi såg Steve Angello och Axwell, Lost Frequencies och Dmitri Vegas. Dansade, dansade, dansade.
Livet känns i en under sådana här veckor. Alla dagar blir små minnespärlor att bära med sig. Om man är det minsta intresserad av festivaler/EDM/coola scenproduktioner och gillar skidor så kan jag inte rekommendera en sådan vecka nog.
Har ni hört talas om den här boken, Goodbye to Berlin av Christopher Isherwood? Tydligen en klassiker som gått mig förbi. I samma anda som Hemingway beskriver Isherwood ett dekadent Europa mellan krig, med sig själv som förklädd huvudkaraktär.
Vi läste den här i bokklubben på Soho House som Jessika Gedin leder. Jag tog mig an den med stor lust, allt som är Hemingway-esque brukar jag vara nyfiken på. I den här boken följer man Isherwood som bor i Berlin pre-krigstiden inför andra världskriget. Egentligen är det här noveller som knyts samman genom huvudpersonen, som heter Isherwood så autofiktion på hög nivå här, och vi träffar på en Sally Bowles som är en brittisk ung kvinna som lever ut i Berlins puls, men vi träffar också på fattiga tyska Otto som följer med Isherwood och hans bekant på sommarsemester.
I boken finns det mycket sagt mellan raderna. Isherwood har många vänner som är kvinnor men det är oklart för mig till en början varför det aldrig blir något mer, han lyckas inte nå ända fram till kärleken. Vi får också träffa på karaktärer som är judar åren innan kriget bryter ut och den ganska raska upptrappningen av hot och våld.
Boken ruskade inte om mig? Jag kände att jag läste den i all evighet och jag förstår egentligen inte varför det blev så. Den är bra skriven som i att det är enkelt att ta sig an orden och sidorna, historien är dekadent och intressant, men ändå. Säkert handlar det främst om mig och inte boken. Samtidigt förstod jag inte att det var självständiga noveller, kanske bidrar detta till att jag inte fångades in i en historia eftersom det faktiskt inte fanns en.
Det som jag förstod först efter jag var klar med boken är att Isherwood nog är gay. Om man läste denna bok i sin tid är detta tydligt mellan raderna och även för biblioteket där jag lånade boken, då de hade markerat boken som queer. Men ändå förstod jag inte att detta var något som förmedlades mer än att jag funderade på hans vänskaper. Annars slås jag också av att Sally Bowles, en av kvinnorna som porträtteras, enkelt verkar gå i säng med man efter man och gladeligen berättar om detta för Isherwood som ändå verkar bli något avundsjuk. Dessutom trodde jag att den tiden var mer konservativ men kanske förmedlas något även här som går mig förbi.
Om man är sugen på att läsa om slutet av det glada tjugotalet och se hur världen blir mörk runtom på 30-talet men i en dekadent miljö, då rekommenderar jag ändå denna titel. Annars kan jag rekommendera miljöerna jag läste boken i; Pom & Flora, Krümel, bageri på Djurgården… Njöt av våren bit för bit.
Att det ska vara så svårt för mig att skriva det här inlägget, men det är dags. För skrivandet är precis varför jag startade den här bloggen till att börja med. Först trodde jag det skulle bli en blogg om skrivande och läsande, men det har utvecklats till någon slags livsstilsblogg där jag får utlopp för min kreativa sida. Jag får fotografera, skriva och drömma, alla tre saker jag har stort behov av och njuter över att få göra. Men faktumet kvarstår, det där med skrivandet.
Jag har alltid skrivit. Är det inte vanligt att skrivande personer säger så? Men jag tror absolut man kan börja skriva senare i livet med gott utfall ändå. Jag var iallafall en bokmal som barn och därför fanns också törst efter orden. Min första dagbok skrev jag innan jag egentligen kunde skriva, jag hittade på ett eget alfabet som 10-åring som jag skrev mina dagböcker med i flera år men med tiden kom också berättelserna. Som tonåring skrev jag om Rose och Rosie, två tvillingar som man fick följa. När jag frenetiskt skrivat hundra sidor för hand fick jag den briljanta idén at översätta till engelska… Och sen försvann den historien ut i tomma intet.
Under läkarprogrammet kände jag att min förmåga till att skriva och läsa minskade. Plugget tog alla orden från mig, men då och då kom det ett brottstycke text ifrån mig. Ett lapptäcket av ofärdiga noveller och dagboksreflektioner har jag från den tiden.
Efter examen började det dra i mig. Jag ville få skriva mer, mycket, ordentligt. Men läkarlinjen är inte bara lång på universitet utan sjukt lång för att ens bli legitimerad, man gör AT och som systemet varit uppbyggt behövde man vikariera först så jag harvade på i två och ett halvt år innan jag blev legitimerad. Under tiden funderade jag på olika skrivideér, och när jag väl var klar med AT:n var det dags, jag skulle skriva. Så jag startade ett projekt om en skärgårdsö och dubbla liv som gav mig stor glädje länge. Men när jag väl skrev klart kände jag mig mätt och självmedveten. Rädd för att det var banalt och dåligt, att det inte reflekterade en sådan litteratur jag oftast själv läser, så jag arkiverade projektet och funderade på nästa steg.
Nästa steg måste vara Paris kände jag. Staden som en romantiserande skrivande person alltid drömmer om. Jag såg framför mig hur jag satt på uteserveringarna med min dator och tog en cigg medan orden flög ur mig. Vitt krispigt vin mitt på dagen, svarta lackskor som klapprar mot marken, en basker, det kreativa inom mig skulle äntligen få ta störst plats. På den tiden jobbade jag på Bonnier Healthcare med att skriva medicinska texter och fick igenom att jag skulle jobba deltid på distans. Så jag hyrde faktiskt ut min lägenhet och fick kontakt med en kille i Paris som hyrde ut sin, samt hyrde en kontorsplats i stan. Som jag längtade! Detta var i början av 2020.
Men pang sa livet. På två dagar förändrades alls. Paret som skulle hyra min lägenhet köpte en egen lägenhet istället och killen som jag skulle hyra lägenheten av i Paris drog tillbaka sitt erbjudande för hans mamma behövde boendet. Lite låg i skorna åkte jag till Åre, det var en månad kvar till flytten så visst fanns det lite tid men drömmen kändes längre bort. Och vips bröt jag axeln i en skidolycka och mådde verkligen inte bra. Jag opererades och hade så fruktansvärt ont, att flytta kändes långt bort men jag behövde inte ens ta ett beslut för samtidigt kom covid-19 och världen stannade. Universum var tydlig med att det inte var min tur att åka dit och leva skrivdrömmen.
Istället för att skriva rehabiliterade jag axeln och när den blev någorlunda funktionsduglig började jag arbeta på sjukhus istället. Det var pandemi, jag var ung och kände en slags plikt. Lusten till orden fanns kvar men livet var fullt av gasmasker, kortison och rädsla. Det var först årskiftet 2021/2022 som jag hittade tillbaka igen och startade projektet Edda. Eftersom jag arbetade mycket jour kunde jag ibland ta ut jourkomp och sitta och skriva. Tiden gick och våren 2023 kom jag in på Långholmens författarskola med mitt projekt. Det blev ett sätt för mig att slutföra det och sedan dess har jag redigerat i tusen omgångar. För gissa vad, jag drabbades av samma akuta rädsla igen av att det jag skriver är så fruktansvärt talanglöst och banalt. Så redigeringen har pågått och pågått och pågått tills jag häromveckan satte punkt.
Nu har jag skickat in manuset. Det kanske är banalt. Kanske är det helt kasst. Men jag måste våga släppa det för attt fortsätta skriva, något nytt och något annat.
Nu står jag med ett blankt blad igen och undrar hur mycket tid man får lägga på sin hobby att skriva? Skriva bok, noveller och blogg utan att det blir något? Utan att någon bekräftar att det är värt att läsa, utan att bli utgiven, utan att ens blogg bor på en plattform? Visst finns det lite skrivande som finns publicerat, men det är ett annat skrivande, mitt medicinska, och jag räknar inte in det på samma vis i den här kvoten.
Jag vet faktiskt inte men visst hoppas jag på att jag vågar fortsätta. Vissa saker är kanske man bara gör för sig själv och inte för produktionen.
Jag och D ska sadla om till tvättäkta backpackers i höst! Det blir två och en halv månad i Sydamerika och jag är mer än exalterad över detta. Just nu gör jag därför research inför min kommande stilmetamorfos. Hemma klär jag mig ofta i kjol, strumpbyxor, kappor, stövlar, skinn osv. Sen har jag många fritidsintressen och kan uppslukad helt i materialval. Smarta tekniska vandringsplagg, anpassade skidkläder, våtdräkt för surf… Så nog finns det utrymme för rejält nischade stilar hemma hos mig. Men inför resan vill jag ha vandringskompatibla kläder som ligger i det fältet precis innan kläderna blir för tekniska, för vi vill absolut göra mycket äventyr och många vandringar men jag vill kunna ha ungefär samma stil mellan äventyren för att underlätta packningen. En stil många av mina vänner i så kallad framkant bär, och som tydligen heter gorpcore, ett icke-intuitivt ord jag lärt mig när jag djupdykt i alternativen. Min vän Mathilda är fenomenal på att plocka snygga element från denna stil, men då har vi skämtsamt kallat den ”redo för hajk”. Jag tror några av er som läser här säkert klär er i något av detta och jag skulle vilja ha er hjälp att leta fram guldkornen!
Från Pinterest
HYBRIDSKO/VANDRINGSSKO En sak jag vill införskaffa är vad jag kallar hybridskor. Jag har rejäla vandringskängor i läder men de får stanna hemma eftersom det blir för utmanade att bära runt på. Jag har också ett par vandringskängor som är ankelhöga i goretex och lite lägre vikt som jag tänkte ha med mig, de kommer passa till utmanande leder när man vill ha ankelstöd Men sen skulle jag vilja ha ett par skor för enklare vandringar och när man vill ha stängda skor i en stad exempelvis. Kikat på dessa tre bland annat:
Till vänster i nedersta bilden (mitten i översta) är en modell från Scarpa som heter Mescalito, den är ganska lik deras Mojito men stadigare. Tycker snörningen är tjusig och den lite udda tån tilltalar mig. Såg att Flora köpt ett par Scarpas i nyskick på Sellpy för halva inköpspriset, det hade man inte sagt nej till. Tror dessa egentligen är en slags approach-sko dvs en sko man använder om man dels vill kunna vandra en sväng men sen kunna använda till även klättring.
I mitten har vi skon jag ser överallt – ett par XT-6 från Salomon. Mitt öga har vant sig vid dessa tillslut, tycker de är fina. Är dock osäker hur passande de faktiskt är till vandring?
Sen till höger har vi ett par Moab från Merell som jag tycker är lite lika Salomons men ser stadigare ut i ett vandringsperspektiv.
VANDRINGSBYXA/CARGOBYXA Byxor är svårt. Jag har ett par ordentliga vandringsbyxor i grönt från Fjällräven som jag visserligen älskar i ett strikt vandringsperspektiv (exakt den modellen tillverkas inte längre, köpte för nästan tio år sedan, men de är i en äkta tysk stil, man kan nämligen zippa av till shorts) men jag vill ha ett par lite tunnare som går att vandra med i varmare väder men som också känns snygga att spatsera runt i typ Cusco med. Kanske en cargobyxa? Jag gillar inte överdrivet vida byxor, parachute-modellen, vilket verkar vara den ultimata trenden dock. Däremot kan tänka mig en bredare byxa än vad jag skulle kört hemma.
Just nu kikar jag på dessa tre men hade mer än gärna tagit emot tips på andra modeller! Till vänster är Peak Performances standardmodell som heter Outdoor Cargo Pants. Gillar att byxorna är vattenavvisande och har fickor fram på benet. De i mitten är från Patagonia och heter Outdoor Everyday Cargo Pants. Tycker om skärpdetaljen och att Patagonia har livslånga reparationer så känns som man kan använda sina byxor länge, däremot ser de ut att vara lite smalare än jag tänkt mig. Till höger hittar vi en modell från Arcteryx som heter Leutia, den har funnits i en gudomlig chokladbrun som tyvärr inte tillverkas i längre (och som jag hoppas på att hitta second hand pga en rejält tilltagen prislapp som nypris oavsett).
Jag och ett gäng tjejkompisar vandrar i Abisko 2017.
Det var utläggningen för den här gången. Jag blev både peppad men också nedslagen av den här inspirationssökningen på Instagram och Pinterest. När jag senast köpte vandringsgrejer, typ 10 år sedan, upplevde inte jag att man tänkte på estetik på det här viset. Tankarna handlade mer om tekniska material, lätt vikt och att man ska försöka använda plaggen länge. Nu vimlar det av snygga tjejer med ”daily hiking fit” som har 15 par vandringsskor och kallar sig granola girls. Folk poserar med allvarliga modelliga miner och ser ut som editorials från modemagasin. Plötsligt är vandringslivet ett forum där man måste vara snygg.
En mycket yngre version av mig, 2018, i Atlasbergen. Det är dessa byxor och skor som ska packas ner till långresan också.
Man får ju dock göra som man själv vill det vill säga jag behöver ju inte överkonsumera utan kan inhandla min uniform, det är okej att jag vill känna mig snygg i det, och sen hålla i den som jag gjort förr.
Om ni tips på andra modeller, svenska märken eller olika sätt att hitta det här second hand (lägga in sökning på Sellpy gör jag men det är svårt att kamma pärlor där tycker jag) så tar jag mer än gärna emot! Och vill någon läsa om resten av utforskandet, typ baströjor och vindjackor som jag spanar på nu, får ni gärna hojta. Kändes lite utanför min vanliga zon att skriva om detta men väldig kul!
Påsk, en av flera högtider med traditioner men inte lika många och lika tydliga. Kanske för att påsken är ombytlig, väljer olika delar av våren att bre ut sig på. Ibland mitten av april med värmande sol, ibland mitten av mars med isande vindar. I år är vi i Skåne och jag funderar på vilka påsktraditioner jag bär med mig.
På påsk vill jag äta ägg, leta ägg, måla ägg, hänga upp glasägg. Det är vad jag önskar. Gärna få lugn i kroppen. Läsa lite, äta godis, kanske ett vårigt bad i havet om andan faller sig på.
I år är vi förkylda, alla utom mamma. Det är jag, D, mamma och pappa i Skåne. Skåne, där jag är ifrån. Med åren blir vissa saker viktigare. Folk funderar på sin bakgrund, sitt arv, vad de lämnar efter sig. Det är väl därför folk släktforskar i absurdum när de blir äldre. Berättar om sin gammelmorfars morbrors kusinbarn som var en viss general. Undrar om jag själv kommer bli likadan.
Jag funderar på just Skåne. Här är jag född och bodde tills 18 års ålder. I många år höll jag starkt i det, mitt skånska ursprung, men jag ska erkänna att det blivit svagare med åren. Kanske för att hela familjen bor i Stockholm nu. Kanske för att det Skåne jag besöker numer inte är det Skåne jag växte upp i. Min uppväxt är på Lunds kullersten, men mitt nutida Skåne är på Näset med vänner utspridda i hus nära Malmö. Platserna är inte samma även om människorna är det.
På vägen ner till Skåne gjorde jag några desperata påskköp. Efter tre dagars sjukdom i soffan återuppstod jag med begränsad energi och en riktigt rälig slemhosta. Gick klart några ärenden, gick förbi Matbah vid Hötorget. De säljer persisk saltgurka från 1&1. Jag köpte två burkar, lämnade den tredje och sista på hyllan. Det är enkelt att vara hobbypsykolog, man försöker ta kontrollen över det man kan. Internet har varit nedstängt i en månad. Jag får väldigt sällan fatt i någon. Om någon av oss utanför Iran får kontakt skriver vi det i en gruppchatt. Snart kanske man inte kan exportera mina favoritsaltgurkor längre på grund av kriget, det är den tanken som slår mig på vägen förbi Matbah, det är därför jag köper mina två burkar. Lämnar den tredje ifall någon annan får samma desperata insikt. Som att saltgurkorna betyder något i sammanhanget, det är väl ett surrogat för människorna jag önskar jag kunde med visshet veta när jag får återse. Ett surrogat för ett land som jag har alla rötter ifrån och ändå kan så lite om, men där jag håller hårt i det som är bekant för mig. Saltgurkorna, granatäpplejuicen, körsbärsmarmeladen, det fluffiga basmatiriset, ketchup på panpizzan. Min familj.
I bilen till Skåne säger mamma att moster ringde på vägen hem från jobbet till bilen. På något sätt gick samtalet igenom. Hon fick prata med kusinerna också, de mår bra, livet är ovisst, de väntar och ser. Mitt hjärta lättar. Känns fjäderlätt i bröstet hela vägen ner, de mår bra, de finns kvar, snart får jag kanske se dem igen, som jag längtar.
Tycker det är väldigt mysigt att få sammanfatta månaden såhär. Se tillbaka och reflektera lite över främst fina stunder men också känslan i stort. Det är något jag också uppskattar med att få skriva den här bloggen, att mycket av livet finns sparat i små mappar. Mars var allt och inget för mig. Vissa dagar väldigt glad, längtandes till våren, pirr i kroppen. Andra dagar stor oro. Oro över Iran, framtiden och var allt är på väg. Det är så stora känslor att härbärgera, men mitt i allt det där pågår det vanliga livet.
Månadens bok Det känns som jag ägnat hela mars åt att läsa Goodbye to Berlin av Isherwood. Varför det tar mig en evighetstid förstår jag inte, den är enkel att läsa men det är som att jag ändå aldrig blir kvar. Jag har varvat med lite dikter av Rilke om kvällarna också. Goodbye to Berlin läser jag förresten med Soho House-bokklubben som Jessika Gedin håller i. Får se om den dyker upp i Babel med!
Månadens ord Pist. För att skidor är livet men också för att jag funderat på ordets ursprung? Det kommer inte naturligt för mig att förstå vad moderordet är egentligen? Vi var och åkte en vecka i Alpe d’Huez och gick på Tomorrowland, så pist har också varit välanvänt.
Månadens mat Den här månaden blev det en hel del olika pasta av oklara skäl, men också flera rätter med svenska gråärtor. En något underskattad gröda i hemmakök! Sen har jag under mars månad köpt tjugo kilo apelsiner totalt. Jag önskar jag skojade men ibland blir det sådär för mig när jag snöar in på något.
Månadens vin Min bror anordnade en vinprovning med italienska viner från det distrikt han och hans fästmö ska gifta sig i. På den provningen drack jag ett väldigt gott rött vin, Brancaia. Tänk er lite körsbär, vanilj, tobak i en välbalanserad sipp. Det var förresten inte alls så Systembolaget beskrev smakerna ser jag nu, men så tyckte jag det smakade… Ni får ta mina smakbeskrivningar för vad de är helt enkelt.
Månadens te Fortsätter med att sippa mycket jasminte. En så delikat smak, om man brygger det varsamt det vill säga. Känns vårigt och lyxigt!
Månadens skönhet Jag vill skifta över till mineral-spf i ansiktet. Det går att ha en lång diskussion om detta och jag är inte säker på min sak, men ska prova ett tag iallafall. Nu har jag beställt hem två olika från Skin1001, får återkomma med utvärdering efter jag använt upp mina andra tuber.
Månadens bad Det blev en vecka i Alpe d’Huez i år igen för mig och D. Lägenheten vi hyrde ihop med våra vänner hade en relaxavdelning på bottenvåningen med jacuzzi. Att få slappa i den efter en dags skidåkning var magi!
Månadens skrivande Den här månaden redigerade jag klart ett gammalt manus jag burit med mig länge. Det känns vemodigt på ett sätt, att släppa taget och inte pågå sida vid sida med projektet. Å andra sidan är jag inte heller riktigt nöjd och jag tror det är dags för mig att våga skriva nytt. I övrigt har jag publicerat ett nyhetsbrev om idrottskardiologi för den intresserade.
Månadens låt Just nu lyssnar jag bara på olika låtar från Tomorrowland, festivalen som var i Alpe d’Huez. Att få dansa till till elektronisk musik och ha hela alpmassiven framför sig är en frihetskänsla lik ingen annan. En låt som ger mig vårpirr är 2 Times.
Månadens kultur Äntligen fick jag gå på utställningen Nordbor. Jag och min vän Antonia botaniserade i de olika erorna med stor fascination. Nordbor går igenom folket som bott i Norden sedan 1500-talet till idag. Vi hann inte så långt och kommer behöva gå tillbaka för nya besök i framtiden, men kan starkt rekommendera ett (eller flera) besök.
Månadens bokcitat
Något som är positivt med att jag dragit med mig Goodbye to Berlin överallt är att jag åtminstone tagit mig tiden att fotografera citat. Den här boken är skriven på 1930-talet och jag fascinerades ändå av att diskussionen kring gränssättandet runt det manliga geniet fanns redan då.
Månadens TV Love is Blind, den tredje svenska säsongen, såklart! Jag ville skriva små reflektioner och sammanfattningar längs säsongen, som Gabriella Skog gjorde om Gift vid första ögonkastet men så visade sig en kompis till mig vara med och det kändes plötsligt konstigt att skriva om avsnitten. Är dock, efter denna sjukt kaosiga säsong, nöjd med att meddela att Ibbe är min kompis. Okej snabb skvallrig sammanfattning: Ludwig & Camilla: hon är inte attraherad och han må kräva mycket fysiskt väldigt snabbt, men det jag tror han känner av är att hon inte dras till honom och det är egentligen därför han fastnar i att kräva intimitet dag 2. Daniel & Johanna: jag tycker hans beteende är riktigt obehagligt faktiskt. Tycker inte någon ska vara med honom innan han hunnit jobba på sig själv och fått lite självinsikt. Lars-Erik & Ronja: tycker inte dessa två var en särskilt bra match och jag tycker inte hon är respektfull gentemot att han är religiös. Det var ingen nyhet med hans övertygelser. Menar inte att hon måste dela hans värderingar men man måste vara respektfull mot hans tankar, även om man inte ser likadant på saken. Iallafall om man valt att förlova sig och vetat om premisserna. Aron & Angelica: medan han växer på en genom säsongen, mogen och artikulerad när det gäller känslor, så har jag inget hopp om Angelica redan från början. Jag tänker att hon vill bli känd och verkar vara 19 år i sitt känsloliv, vilket märks av tidigt men blir obeskrivligt tydligt ju längre säsongen går. Ibbe & Aniela: stabila och vettiga hela säsongen. Självklart är jag bias, men jag tror detta är en uppfattning som gemene man också har.
Månadens podd Jag har sparat massa avsnitt från Språket, en podd på P1 som utforskar olika delar av svenska språket helt enkelt. Senaste avsnittet handlar om påskkäringar, skrock och häxor exempelvis.
Ja hörni. Livet dundrar in i april nu, och jag hinner knappt med. Till helgen är det påsk, vilket jag ser fram emot! Vi ska vara i Skåne och njuta av havet. Dessutom fyller jag år på påskdagen, så det bör ju firas på något vis. Egentligen gillar jag att fira stort men det hinns inte i år, får bli en mindre middag av något slag. Annars kommer april avslutas med en resa till Italien, då min bror gifter sig där. Blir nervös av bara tanken!
Jag hoppas kunna njuta och ta det lite lugnt mitt emellan allt som sker här i månaden. Läsa Lina Wolff med bokklubben, dricka te om kvällarna, njuta av vårsolen och känna mig skör som jag brukar här i april.
A T H E N A 