Máncora: surf, marin mat och solnedgångar

Peru är ett otroligt mångfacetterat land när det kommer till miljöer och klimat, det slås man av när man reser runt såhär. Allting beror på Anderna, denna mytomspunna bergskedja, det är något med den som skapar mikroklimat tydligen. Inte för att jag förstår varför men Anderna gör att vi under samma månad kan få uppleva isande kalla nätter i Cusco, vårens tveksamma steg i Lima, brännande heta dagar i öknen och sedermera sommar i Máncora. Nu kommer jag frångå den äkta tidslinjen lite, ökeninlägget borde komma efter Lima om vi ska följa verkligheten men det kommer lite senare. Inte för att någon kanske vet vår exakta reserutt men det känns ändå viktigt av okänt skäl för mig att påpeka detta.

Första kvällen åkte vi till Los Organos, en liten by söder om Máncora. Vi sov där eftersom vi hade en väldigt tidig start dagen efter, valspaning stod på vår agenda. Det är säsong för knölvalarna tydligen och jag som älskar delfiner kände att det här med valar också lockade. Efter att ha gjort mycket efterforskningar kring hur man gör detta etiskt så åkte vi ut med Pacifico Adventures, så bra företag att göra detta med!

Klädd i min turistigaste hatt med Machu Picchu-tryck gick vi ner till hamnen. Där simmade stora sköldpaddor runt, av mindre etiska anledningar dock. De lockas med mat och deras naturliga beteende är dessvärre ganska förstört pga olika sköldpaddetourer som sker inne i hamnen.

Vi åkte ut till havs, tyvärr har jag inga bilder nästan. Jag var så uppslukad av händelsen? Att se mäktiga valar glida upp och ner i vattnet med deras små valbebisar var så ljuvligt, varför kan jag inte förklara. Företaget hade med sig en slags ljudupptagningsmanick som kunde fånga upp valarnas ljud ur vattnet. När vi använde sonografen som det kanske hette, i slutet av båtturen, så somnade jag. Valljud är alldeles uppenbart avslappnande.

Los Organos i övrigt lockade inte, så efter valutflykten åkte vi till Máncora. En av höjdpunkterna med Peru generellt har varit att upptäcka landet genom maten, och ceviche vilket är en rätt jag gillar mycket. Den här var purfärsk med vit fisk, bläckfisk och räkor, lyxen när man är vid kusten. Ofta serverar man ceviche med en bit sötpotatis och rostad majs, ingetdera faller mig i smaken riktigt. Majsen är dehydrerad och därmed mjölig, jag tror man måste vänja sig vid konsistensen för det är meningen att den ska vara sådär. Vi delade på en öl från trakterna och livet kändes så ljuvt.

En av anledningarna till att vi alls åkt till Máncora var för att surfen finns här. D hade aldrig provat och jag ville återupptäcka gamla talanger. Det visade sig dock att jag inte kunde surfa längre? Den här resan är underbar på många vis men nog känner jag mig lite demolerad i självförtroendet kring det fysiska och sportiga. Der gick liksom inte, jag kände mig så pressad av att det var så sjukt mycket folk ute och att instruktörerna bara pushade ut folk på vågor hejvilt att jag inte lyckades ställa mig en enda gång. Min instruktör blev irriterad på mig och jag ville inte surfa klart min session tillslut, det kändes inte så roligt som jag kanske hade hoppats.

Istället fokuserade vi om. Dagarna i Máncora fick solnedgångar som sitt syfte istället. Jag kan inte påstå att jag älskade vårt boende, men balkongen och utsikten därifrån kompenserade på många vis allt det slitna. Att se svajande palmer och en sol som går ner längs horisonten medan havet låter vågorna bullra fram gör en ödmjuk.

Jag åt också topp tre godast måltid under resan hittills: små patacones fyllda med skaldjursröra. Patacones är ordet för matbanan/plantains som är vanligt just här vid norra kusten som närmar sig mer den tropiska delen av Sydamerika där matbanan ofta är en stor del av matkulturen. En av de lokala restaurangerna i Máncora gör dubbelfriterade små koppar av matbanan som fylls med en varm skaldjursstuvning med grädde och den gula chilin aji amarillo.

Varför älskar man solnedgångar? Eller varför älskar jag solnedgångar kanske är den mer korrekta frågan. Ofta har jag samma slags tankar som svävar runt i huvudet när jag ser solen sjunka ner. Undrar vem som ser soluppgången samtidigt på andra sidan horisonten? Hur kan färgerna vara så vackra, hur blir det såhär? Varför blir det ibland rosa, ibland rött, ibland orange? Varför ser jag sällan solnedgången i Stockholm? Osv.

Det var väldigt behagliga dagar. Tydligen åker många till Mancora och fastnar där. Även om jag inte kan förstå det till fullo så fanns de små elementen som nog lockar många. Dels är det surfen tror jag, den kan få en att gilla de flesta platser. Sen tror jag många som är på längre resor slappnar av lite här. Det finns inte saker att upptäcka eller se till så stor grad, så man behöver inte som resenär fundera på logistik om hur man tar sig till olika berg eller monument. Man kan slappna av, gå runt, hänga vid poolen. Så det var sådant vi gjorde. Och åt mat! På bilden ovanför är en menu del dia, alltså dagens meny, ett koncept som finns i stora delar av Sydamerika. Man får en förrätt och en huvudrätt samt ett glas dryck. Här åt D räksoppa och jag en räktortilla bland annat.

Det är många kontraster här. Jag har sagt det förut men slutar inte slås av det. På marknaden i Cusco fick man en menu del dia för ungefär 25 kronor, här i Mancora var det närmare 50-60 kronor. På kvällen gick vi till vad som skulle vara byns bästa restaurang och där åt vi riktig restaurangmat för närmare 800 kronor totalt. Jag antar att det är samma i Sverige till viss del, man kan ju äta korv till lunch från Pressbyrån och gå till Riche på kvällen men ska man ha riktig lagad mat serverad så är det ändå en viss prislapp hemma också, även på lunchen. Nåväl, på kvällen åt D en skaldjurpasta och jag en tonfisk i passionfruktsås med potatismos.

Vi delade på en bit flan till efterrätt och avrundade vår Peru-resa såhär. Vid midnatt tog vi nattbuss mot ett nytt land! Vi hörs om det, efter ökeninläggen.

Länge leve bloggvärlden

Ett inlägg jag velat få skriva länge men inte fått till är just detta, ett inlägg om internet, bloggen, vad den ger mig och vad för något som seglar längs ens väg inom böcker och skrivande. Jag hade haft en tanke ganska länge på att starta en blogg, men kände också den klassiska jantekänslan antar jag. Varför skulle jag, kommer inte folk tycka jag är fånig, det gamla vanliga ni vet men tillsist övervann drivet av att vilja ha en plats att få skriva på. Att få skapa sig en sådan plats bjöd plötsligt in till så mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Att få kommentarer, diskutera diverse ämnen med internetkompisar, hitta till andras bloggar, vidga perspektivet, allt det där var saker jag inte hade räknat med men som idag står för en stor del av drivkraften om varför jag längtar till att skriva här.

En fredag i augusti var det som att hela mitt blogguniversum fick en ny dimension av levande. Ulrika Nettelblad, vars blogg jag läst lång tid, debuterade som romanförfattare. Att få ha följt någons skrivprocess, avslag från förlag, fullträff från förlag och allt annat som hör till en debut gjorde mig rörd. Fastän jag aldrig hade träffat Ulrika så var jag stolt, stolt över en person jag egentligen inte kände och den känslan av samhörighet och mänsklighet genom etern var väldigt fin. Jag fick komma på bokreleasen och det var en kväll då ens internet blev levande. Där fanns Ulrika i egen hög person som pratade om boken ihop med sin förläggare som jag följer på Instagram, där var Julia och lyssnade vars blogg jag också läser, där var Nina och Gudrun från whatsapp-skrivcirkeln. Alla namn och telefonnummer blev personer med egna röster och kroppspråk. Det pirrade så i mig, att få vara med om det, att få träffas fysiskt och känna att allt detta är på riktigt, allt detta finns.

På samma sätt värmdes min själ när jag, faktiskt samma dag som Ulrikas debutroman firades, fick skriva min adress till Amanda Rudelius som också debuterat som författare. Amanda är också en person som jag inte hade (och ännu inte har) träffat men som jag via bloggen har fått många utbyten med. Att få hennes debutroman till mitt hem och bokhylla kändes så stort och fint, något som inte hade hänt om jag inte hade haft bloggen och fått mötas i orden. Det var bara några dagar innan vår avfärd, så jag har inte fått läsa den än men det blir den första titeln när vi kommer hem.

Jag vet inte vad jag vill komma fram till med det här inlägget mer än att rikta tacksamhet åt varenda en som väljer att kika in. Tack för att ni läser, lämnar kommentarer och hejar på. Jag känner mig rik på livet som får dela den här platsen med er, och hoppas få göra det länge till. Länge leve bloggvärlden!

Lima, Netflixmat och skaldjur

Efter både Amazonas, bergsäventyr och vandringen behövde vi lite vila. Eller kanske snarare: jag behövde lite vila. En del av mig ville åka till Bolivia, något D också var taggad på, men det innebar än mer äventyr och tidiga morgnar så vi kom överens om att spara Bolivia till senare under resan om det gick ihop på något sätt med rutten. Annars är det ganska naturligt att fortsätta från Cusco mot La Paz med buss nämligen men vi flög till Lima istället.

Lima är en underskattad stad. Så många i Peru som sa ”va, ska ni chilla i Lima, där är bara grått och trafik”. Visst hade de rätt till viss del, himlen är alltid grå i Lima förutom tre månader på året och trafiken hemsk. Men staden har gott om gulliga låga hus och trevliga caféer.

Vi spankulerade runt i Barranco en dag, de kvarter som har många ateljéer och konstnärliga projekt på gång. Jag gillade verkligen den delen av Lima skarpt, det fanns så många ateljéer och olika konstintiativ blandat med gulliga kaféer som sålde gott kaffe. Vi hittade ett underbart gelatoställe också där jag fick prova lucumasmak på glass, en frukt som är omåttligt populär i landet. Glassmaken påminde lite om karamell men fräschare.

Matmarknaderna vi besökt hittills i Peru är verkligen ett eget turistmål. De är så annorlunda från allt man är van vid hemifrån, det går inte att jämföra med en saluhall riktigt. Här finns allt: slaktade höns, nyskördade potatisar, hundratals heliumballonger och massor av matstånd. Hygienen oroar mig stundtals, det ska erkännas, men jag hade hört att ceviche i just den här mathallen Serquillo var god så dit åkte vi för lunch en dag.

Glömde tydligen fotografera. Den var okej. Inte jättegod faktiskt. Men det var en minnesvärd lunch ändå, för vi hamnade bredvid en senior dam som oväntat nog pratade engelska tillräckligt bra för att vi skulle kunna ha en konversation. Det visade sig att hon är skådespelerska och sångerska, hon visade olika omslag på filmer hon varit med i. Det var oerhört mysigt att höra om hennes liv i Perus kulturvärld, och vi följer varandra på instagram nu. Något som också får mig att tänka på hur många chanser till samtal vi går miste om utan spanskan.

En dag hade vi en så kallad Netflix-dag, eller först gick vi egentligen en stadsrunda men den var riktigt dålig. Så synd, jag tycker walking tours är ett perfekt sätt att få en bakgrund till en stads historia men här gick vi på en nitlott. Lärde mig ingenting och lite bistert försökte vi återhämta oss genom att köpa churros från ett känt ställe som heter San Fransisco, inte efter staden utan efter kyrkan som finns i krokarna som delar namnet. Churrosen var mer en avlång tjockare frasig deg som var fylld med choklad. Otroligt god! Med sås i mungiporna och socker på nästippen gick vi vidare och påbörjade vårt ätande enligt Netflix.

Det finns en serie om streetfood i LATAM (Latinamerica) där ett av avsnittet handlar om Lima, och två av matställena hade vi sparat ned däribland Al Toke Pez. Jag kan faktiskt rekommendera den här serien oavsett om man ska hit eller inte, den berättar om mat i dessa sydamerikanska städer, som ju är så spännande för en, och berättandet har en enorm kärlek i sig.

Det är ett matställe med streetfood, klassiska luncher som finns i Lima. Man äter gärna trios, där man får en liten portion ceviche, friterad bläckfisk och skaldjursris. Jag tyckte cevichen här var god men inget speciellt och egentligen är jag inte så mycket för friterat just så bläckfisken var inte en favorit, men skaldjursriset stack ut! Det smakade av eld och kol på ett ljuvligt sätt, en mycket rökigare smakprofil än jag var beredd på.

På kvällen gick vi till Marys Picarones, ser ni Netflixloggan på hennes vagn? Hon verkar som en så gullig person som levt ganska tufft, men när hon väl fick ett större kapital genom att byta från popcornförsäljning till picarones, så värnar hon om de fattiga. Hon hade själv inte råd med julklappar när hennes barn var små, så nu åker hon till fattiga områden i Lima på julen och delar ut paket till barnen. Det är rörande.

Picarones är en slags munk gjord på sötpotatis och zucchini som friteras och serveras med en sirap med kryddiga julsmaker som kardemumma och apelsinskal. Vi tog ett glas chica morada också, det är en saft på lila majs som smaksätts med glöggliknande kryddor. Vi har druckit det flera gånger i Peru och jag älskar denna dryck. Det är som en lättare och uppfriskande glögg! Den godaste vi drack var faktiskt här hos Mary och hennes picarones, inte för att hon själv var där den kvällen men iallafall, de var otroligt goda. Perfekt frasiga på utsidan men ändå lite mjuka inuti, sirapen hade så mycket smak och så sköljde man ner det lite klibbiga med chicha morada.

En morgon vaknade jag lite låg i själen. Det är massa småsaker, inget är tillräckligt stort för att egentligen behöva ta utrymme men det är det vanliga. Hur kommer det gå med forskningen när jag kommer hem, vad trögt mitt skrivande går, värst vad alla är på substack, osv. Kanske är ni bekymmerslösa personer som inte går och låter värdsliga saker tynga er på semester men tyvärr är jag mer en grubblande karaktär. D kände av min sinnesstämning så när vi gick utanför den lilla lägenheten vi hade hyrt tog han mig några tiotals meter åt vänster, ”kom älskling här borta finns något som kan muntra upp dig”. Take away-kaffe! Det må låta banalt men jag älskar att köpa med mig take away-kaffe och gå runt i en stad. Ett tag, flera år sedan, när saker kändes lite onödigt mörka i livet rannsakade jag mig själv: finns det något världsligt jag kan ge mig själv som kan göra den här perioden enklare att stå ut med? Jag insåg att unna mig take-away-kaffe var en sådan sak, så jag köpte ett kaffeabbonemang på Espresso House där man fick hämta ut hur många kaffe man ville för ett fast pris. Det gjorde min dåvarande gråa vardag lite lättare, att få en cappuccino i mugg kunde vara det som motiverade mig att komma ur sängen på morgonen.

Kände mig så tacksam efter vår kaffe. Inte kanske för drycken i sig, utan för D och för att han genom sin gest lyckades skaka bort den där gråa känslan. Påminde mig om att det viktigaste i livet är mer än ljuvligt för mig, att det inte finns något att deppa över egentligen.

Så det var med mycket gladare steg som vi gick till La Mar, en skaldjursrestaurang i Lima. Vi beställde varsin pisco sour, D valde en med maracuya dvs passionsfrukt, och lite förrätter. Vi åt en otroligt god ceviche och en tonfisktartar i friterade wontonskal. Bläckfisken i cevichen var min favorit.

Sedan fick vi in skaldjursris, en sofistikerad variant med mjuka men ändå rika smaker. Bläckfisk, räkor, musslor och ett så gott ris, jag älskade denna rätt. Allt var så gott här, prissatt som Sturehof hemma dock så det kan man ju förvänta sig god mat på något vis, men om ni är i Lima så gå hit! Ambiancen var otrolig, dekoren, musiken, de lyckades verkligen med hela sitt koncept.

Så förflöt mycket av dagarna i Lima. Två av kvällarna var vi hemma i lägenheten, det känns nästan lite skämmigt att säga men så är det ju att vara på långresa. Att få laga en simpel pasta ihop och se GVFÖ på en knackig VPN är också en gyllene tid på något vis, att bara få landa i varandra och låta alla intryck ta sin plats innan man fyller på nya.

Men efter fyra dagar av detta var vi redo för nya äventyr; vi ses i Huacachina!

En önskelista om Colombia

Vi är i Colombia! I realtiden, inte i bloggens universum där vi fortfarande har en hel del i Peru att avverka. Det blev ett å ena sidan spontant beslut, vi köpte biljetterna dagen innan, å andra sidan har vi haft med oss länge att det verkar vara ett uppskattat resemål så planen har väl mer eller mindre varit att ta oss hit. Oktober är den regnigaste månaden i landet så vi ska försöka hålla oss på karibiska kusten till största del för att slippa undan regnet. Eftersom vi bestämde oss kring Colombia så sent så har jag inte hunnit läsa på så mycket. Tips mottages med varm hand!

DRICKA KOKOSNÖT PÅ EN TROPISK STRAND
När man tittar på bilder från den karibiska kusten är det idel turkost vatten, vita stränder och små hänggungor. Jag hoppas det stämmer och i sådant fall vill jag dricka en kokosnöt med D och verkligen supa in känslan.

GÅ EN TUR I TAYRONA NATIONALPARK
En tidigare kollega är från Colombia och hon underströk att Tayrona nationalpark är värt det, ett tips som ofta florerar när man kikar på saker att göra i Colombia. Nationalparken är känd för att ha oerhört vackra stränder, den mest kända är utsedd till en av världens vackraste. Man kan även sova över i hängmattor men ärligt talat känner jag mig för bekväm för det?

DRICKA KAFFE I MINCA
Egentligen finns ett känt kaffeområde i Colombia som folk älskar att besöka men det ska verkligen regna kopiösa mängder och är runt 14 grader denna del av året så vi kommer nog välja att stå över det. Men Minca, som ligger vid den karibiska kusten, har några av de första kaffeodlingarna i Colombia så det vore kul att åka dit och prova. Liksom Peru har Colombia främst exporterat sitt godaste kaffe men senaste åren har man försökt behålla en del i landet också.

ÄTA PATACONES
När jag tittar igenom vad colombianskt mat innebär så ska jag ärligt erkänna att ingen av nationalrätterna lockar så väldigt? Kanske är man bortskämd nu när man befunnit sig i Peru. En sak vi åt i norra Peru som verkar finnas i Colombia också är patacones, en slags dubbelfriterad matbanan formad till små krustader, eller i Peru var det formen som vi åt men det verkar vara en pannkaksform i Colombia. I Peru åt vi det med en skaldjursgryta i, men i Colombia verkar en tomat- och löksås vara poppis.

ÄTA CAZUELAS DE MARISCOS
Eftersom vi ska vara längs kusten främst hoppas jag på bra skaldjursmat, det finns ju chans till det och då kanske min lite avslagna attityd förändras till det colombianska köket. En gryta som verkar god har en bas med kokosmjölk där man slänger i fisk, bläckfisk, krabba, räkor osv. Tror det kan passa mig!

KLIPPA MIG
Mina toppar är slitna, och på ett sätt känns det som jag borde vänta tills vi kommer hem och D:s mamma kan klippa mig vilket känns tryggt men samtidigt är jag rädd att topparna slits mer av att vara slitna om ni förstår vad jag menar? Vill behålla så långt hår som möjligt. Om jag klipper mig, blir det i staden Medellin.

Salkantay trek, bildskönt och jobbigt

I Peru finns ett av de sju moderna underverken, nämligen Machu Picchu, och till Machu Picchu går en känd vandringsled som heter Inkaleden. Numer är det också vanligt att gå en led som heter Salkantay, en mer naturomvälvande sträcka som en av dagarna också täcker en gammal inkaled så man får lite kultur här med. Vi valde att gå Salkantay just för att man fick ta del av Anderna mer på denna sträcka. Valde skriver jag, som att man överhuvudtaget måste vandra dit. Det måste man absolut inte, men att få göra ett bergsäventyr ihop var både jag och D taggade på. Följ med, dag för dag. Om någon som hittat hit är nyfiken på mer detaljfrågor blir jag bara glad av att svara i kommentarerna, själv förlorade jag mig i reels på instagram som gav cirka 1 % av sanningen.

DAG 1 – Challacancha till Humantay Lake och Soraypampa

Alla företag har lite olika upplägg men vårt företag hämtade oss 04 på morgonen. Arla morgonstund! Vi körde i kanske tre timmar totalt innan det var dags att börja traska. Vi gick i rak uppförsbacke och strilande regn i kanske 2 timmar innan det planade ut. Efter bara totalt 3 timmar var vi framme vid övernattningsplatsen, men vi gick en extra loop för att komma till en känd sjö som heter Humantay. Den ligger på 4200 meters höjd och ska vara vackert turkos, en färg som inte kom fram en mulen dag. Att gå upp dit var mentalt påfrestande, vägen var lervälling blandat med massor av häst- och mulskit och det kändes som uppförsbacken aldrig tog slut men jag kände mig inte så fysiskt påverkad av höjden. Vi gick ungefär 15 km denna dag, det är vad jag tycker är maximalt bekvämt. Mer än så tycker jag ofta blir lite plågsamt ärligt talat.

DAG 2 – Soraypampa till Wayracmachay via Salkantay Pass

Ny dag och det var överraskande soligt. Inte varmt dock, vi befann oss väldigt högt upp. Dagens tur skulle bli den mest utmanade enligt precis alla källor jag hade hittat, inklusive vår guide. Dels var det en lång vandring – totalt runt 16 km, men det kändes bra mycket längre eftersom man gick så länge uppför till högsta höjd på 4600 meter och sedan flera timmar neråt för att nå camp. Objektivt var det en mycket vacker väldigt bergsdominerad tur. Mycket sten, mäktiga vyer och känslan av att verkligen befinna sig i en bergskedja. Subjektivt var det riktigt trist. Jag hade fått magproblem dagen innan och var allmänt försvagad, inte bara fysiskt men också psykiskt som det blir när man har lite energi i kroppen. Den höga höjden på 4600 meter gav mig en dundrandes huvudvärk och jag fattar faktiskt inte hur jag tog mig igenom allt. D var världens kämpe som orkade med mig den dagen. På kvällen var jag helt slut.

DAG 3 – Wayracmachay – Loreta

Ny dag, nya möjligheter som det vackert heter. Förmiddagen vandrade vi nedåt in i cloud forest, ett begrepp jag inte kände till men tydligen är det skogen som är ovanför regnskogen. Det gick helt okej, vyerna var otroligt vackra dock så jag kände att det var värt det igen. Till lunch var mitt ullunderställ lite för varmt. Det är ett tunnare underställ som jag kan ha i solen, men eftermiddagen bestod av 3-4 timmar av traskande längs en väg utan skugga så jag bytte till en så kallad UV-tröja och tunna byxor. Trots landsvägen var det ändå fint att gå, man kunde kika ner i regnskogen. Det har varit mycket landslides och några veckor innan hade det skett en olycka med en tysk turist, så de rådde oss att inte gå den vanliga vägen. Den här dagen blev det 22km, men högsta höjd på 3800 meter var starthöjden så vandringen kändes bra mycket enklare eftersom den främst gick nedåt.

DAG 4 – Lucmabamba – Aguas Calientes

Vaknade på gott humör, den här sista dagen skulle fungera för mig ville jag bestämma. Alla körs trettio minuter till en startpunkt, annars måste man gå via bilvägen ett tag och den här dagen skulle oavsett ha längst distans.

Först gick vi uppför mot en kaffeodling och fick prova att rosta bönor. Därefter fortsatte vi uppför tills vi nådde en utsiktsplats med vyer över Machu Picchu, innan vi traskade nedåt igen. Väl nere från bergen ska man bara gå in till staden Aquas Calientes, och det gör man via 13 km längs ett tågspår. Jag ledsnade, tyvärr blev jag på dåligt humör redan på förmiddagen för att vi inte hade med oss rätt snack (snälla rara kan jag känna såhär i efterhand) och det lättade aldrig riktigt. Tror också jag kände mig så mycket långsammare än alla andra. Även fast vi mötte gänget längs tågspåret som drack öl på en bar, D tog sig en också. Men vi tappade dem igen, fast fram kom även vi, efter 26 km totalt denna dag.

DAG 5 – Machu Picchu

Den stora belöningsdagen: att se ett av världens sju underverk, Machu Picchu. Jag var så lättad.

När jag ser tillbaka på vandringen tänker jag mest på de stora vyerna, på den mäktiga naturen och på hur tufft det var men att jag ändå klarade det. Jag tog aldrig bil de sträckor man kunde ha gjort det, jag gav aldrig bort min ryggsäck (även om D packade ur den i smyg och tog allt tungt sakta men säkert under dagen). Så jag är stolt. Men jag var inte så glad där på kvällen den fjärde dagen, en slags stor känsla av att vara sämst, inte vara gjord för de hobbys man har. Jag är ofta ganska sämst på mina fritidsintressen. Åker skidor sämst, surfar sämst och tydligen vandrar sämst. Så gick mina tankar. Idag känns det lite lättare men: jag tror inte det passar mig med så långa vandringar i distans per dag. Jag tycker 15 km är ett ganska bra max ungefär i såhär blandad terräng. Men om någon funderar på att gå Salkantay säger jag: kör! Det är belönande, vackert och mäktigt. Jag vill inte ha det ogjort men jag är också taggad på en hederlig vandring i Norrbotten eller Nordnorge med mina vänner där vi går max 15 km och har det njutigt längs vägen. Det är nog där jag kommer till min rätt.

Amazonas och naturens kretslopp

Peru har erbjudit så många olika slags platser och klimat, det är svårt att ta in att allt tillhör samma land. Från bergen där det var minusgrader nattetid tog vi flyg i 50 minuter och vips var vi i Amazonas. Vädret var som man kan förvänta sig: fuktigt och varmt. Svetten lackade på bröstet direkt vid landning, allas pannor blänkte med ett pärlband av svett.

Vi fick åka på en flod ganska länge för att nå vårt boende. Vårt boende kändes så ansvarsfullt och precis som vi ville ha det. En aningen rustikt måhända men ett center som också bedriver forskning och försöker ta medvetna val för att bevara Amazonas.

Första dagen var jag helt slut. Vi hade haft en vecka bakom oss där vi gick upp mellan 03 och 04 varje natt för diverse bergsäventyr, och att landa i den där fuktiga värmen gjorde att jag mest ville sova. Så vi vilade i vår bungalow tills det var dags att åka på dagens första utflykt. Den var väldigt trevlig: vår guide tog oss till ett litet vattendrag där vi fick se diverse fåglar, baby-kajmaner och en del spännande insekter.

Det var bara vi och ett par från Turin just dessa dagar. Kändes filmiskt när vi satt i restaurangen om kvällarna med fläkten surrandes över våra huvuden. Det hjälpte lite med fläkten men det bidrog på något sätt, en AC hade känts fel. Vi fick väldigt god mat, tre-rätters varje måltid. Jag och D drack maracuya sour före varje middag, förrädiskt goda. Maracuya är en slags passionsfrukt men sötare än den sorten som oftast säljs i Sverige och odlas i trakterna så färskare smak går knappt att finna.

Skräll att vi följande morgon hade väckarklockan på 05 igen, det väldigt tidiga dagsschemat fortsatte. I bergen behövde man gå upp tidigt, antingen på grund av stora avstånd eller för att det var svalt och man ville utnyttja den mer bekväma temperaturen för vandring. Här i Amazonas var det dels på grund av temperatur men också för att fågellivet är som mest rikt där i morgonljuset.

Vi spanade med kikare och såg många roliga fjäderfän. Förstod plötsligt lockelsen i att spana på fåglar och tänkte mycket på några av mina vänner som älskar att fågelskåda.

Mellan de stora utkikstornen fanns hängbroar.

Gravt obehagliga, jag vet inte om det syns men det var sådana enorma gap mellan vissa av plankorna och då såg man bara rätt ner, tiotals meter. Första hängbron gick bra men när vi var förbi den fjärde kände jag verkligen fysiskt hur min kropp blev mer och mer geléartad. Man orkar hålla ihop sinnet ett tag innan det kommer ikapp.

Vissa dagar var lite lugnare, då gick vi runt i skogen med vår guide som pekade ut olika träd och djur. Typ det här fikusträdet som blivit övertaget av en lianliknande växt som slingrar sig runt andra starkare träd för att nå upp, mot solen. Till slut kapslar lianen in trädet så det dör, men för oss ser det fortfarande levande ut eftersom skalet lever.

Vi fick också åka båt på Sandovalsjön en dag. Där såg vi många roliga fåglar, bland annat den på bild med lång näbb.

Gulligast var dessa. Inte för att sköldpaddorna (nog?) håller på med reproduktion utan för att de har varsin fjäril sittandes på sig. De lever i symbios. Sköldpaddor svettas från ögonen och det lämnar saltrester. Fjärilarna behöver salt, och sätter sig för att slicka i sig saltet. Sköldpaddorna låter fjärilarna vara där, för det är skönt för dem att bli av med det.

Naturen lever i en sådan balans. I Sahara finns en uttorkad sjö med fosfor, och varje år blåser det upp stora dammoln som färdas till Amazonas och fosforn landar där. Amazonas behöver just fosfor, och samspelet känns lite osannolikt på något vis. Undrar vad som händer när allt damm blåst upp?

Sådant funderade jag på när vi gled runt på sjön. Jag minns en vår i Stockholm när alla patienter med astma plötsligt mådde mycket sämre och behövde diverse medicinjusteringar. Kanske var det mycket pollen i luften? Det visade sig att det var ökenstorm i Sahara som hade lett till att luftkvaliteten i Stockholm försämrades.

Mäktigt att vi är med i detta kretslopp som kallas planeten jorden.

Undrar mycket kring denna fågel? Varför ser den så märklig ut? Allt i naturen fokuserar på att överleva och fortplanta sig, och även denna fågels märkliga färger har säkert med det att göra.

I skymningsljuset rodde guiden hem oss.

Vi var bara i Amazonas i fyra dagar men jag tyckte det gav så mycket, och det var så spännande. Alla utflykter i dagsljus, i kompakt mörker, på sjön, i skogen… men man såg också mycket annat. Typ drivor av plast som flöt runt, eller olagliga guldutvinnare. Det brann i skogen en bit från oss en dag, man såg röken stiga mot skyn och vår guide förklarade att folk bränner mark för att odla majs eller annat som ger pengar. Och vem är jag att säga att de borde sluta, borde låta skogen vara, när de mest vill mätta familjernas munnar och ge ett mindre hårt liv till sina barn? Men bara sett ur mitt perspektiv som besökare så vill man att dessa landmassor ska få vara kvar, och det är nog vad som behövs rent ekosystemmässigt också.

September i en lista, 2026

Det är väldigt fint att få ha dessa listor samlade, en liten exposé om livet, om än en liten tårtbit eftersom livet såklart är mycket mer än det man visar upp. Förra året hade jag och D nyss flyttat ihop och jag var taggad på konstutställningar. I år är vi i Peru och har haft en väldigt händelserik månad i upplevelser, det är svårt att dra likheter. Till och med inom landet Peru är det olika väder och säsonger. I just detta nu befinner vi oss i våren, i Lima, men åker under eftermiddagen mot kusten och den eviga sommaren i Mancóra.

Månadens bok
Jag har verkligen inte läst bra böcker den här månaden tyvärr. Då menar jag subjektivt bra, alltså något som jag läser klart och känner mig uppslukad av för titlarna i sig är rediga klassiker. Först la jag ifrån mig Dom Casmurro, en klassiker från författaren Machado de Assis. För mig blev den daterad i sitt sätt att berätta en historia så jag tröttnade ganska snabbt, även om man kan se drag som författare likt Clarice Lispector måste blivit inspirerade av. Författaren adresserar ofta läsaren vilket jag är ovan vid men även i boken Stjärnans ögonblick gjordes det med en finess som jag uppskattade. Båda är brasilianare och jag tror absolut den yngre Lispector funnit inspiration. Därefter påbörjade jag Mandarinerna av Simone de Beauvoir, en bok jag i teorin borde älska och visst skapar den skrivlust inom mig men jag hann inte läsa ut den på de 28 dagar man får lov att låna e-böcker från biblioteket, vilket är ett tydligt tecken på att den inte fångade mig. Kanske är det vad som haltar – att jag saknar de fysiska böckerna här på resan? Nu har jag iallafall påbörjat Tusen år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez. Aldrig lagt såhär många titlar (alltså två) åt sidan på samma månad.

Månadens ord
Just nu florerar bara spanska ord i huvudet, inte för att jag kan så värst många utan för att jag försöker lära mig genom att passivt ta in runt om mig. Inte det mest effektiva sättet dock och de flesta interaktioner slutar med att jag säger orden ”Habla un poquito espanol”.

Månadens mat
Det har blivit många olika slags mat denna månad med tanke på att vi varit i Sverige, Brasilien och Peru. Här i Peru tror jag vi provat de flesta av rätterna som har nationalkultstatus, allra mest har vi ätit Lomo Saltado som är sojamarinerad biff wokad med lök och paprika serverat med ris och pommes. Eller kanske ceviche? Små bitar rå fisk som tillagats lite i limejuice och chili, ofta garnerad med en lokal vit majs och sötpotatis. Även en del Aji de Gallina, en slags kycklingrätt i mild gul chili-sås. Men vi har verkligen provat allt möjligt och i ärlighetens namn längtar jag lite till ens vanliga palett.

Månadens vin
Nästan inget vin i september, det enda var vinerna som serverades på flyget till Rio. Ej fy skam! För första gången i livet åkte jag business class och både deras champagne och andra viner var rikligt trevliga. Synd att man gått och vant sig vid denna lyx nu.

Månadens te 
I Peru har vi druckit mycket kokate, iallafall när vi varit i Anderna. Man lägger helt enkelt i kokablad i hett vatten. Smakar svagt herbalt, tyckte mycket om det faktiskt men kanske särskilt för att det var så kallt om morgnarna och det värmde att få i sig hett te. Om någon oroar sig så är mängden frigjord kokain försumbar, för att verkligen extrahera substansen behövs alkaloider har vi fått lära oss.

Månadens skönhet
Att vara på resande fot stör ens hudvårdsrutin, det märker jag tydligt, och det blir knappt något smink men jag köpte mig ett färgat läppbalsam från essence på ett apotek i Cusco. Glömde ta med mig läpprodukter och är det närmsta beroende, men ville inte lägga för mycket pengar på en produkt jag har i överflöd hemma så essence blev den ultimata kompromissen.

Månadens bad 
Jag har badat en gång, på Copacabana. Inte fy skam visserligen!

Månadens skrivande 
När vi var i Pisac fick jag en ingivelse av att försöka forma ett nytt projekt men det varade bara en kort tid. Annars känner jag mig översköljd av intryck att det är svårt att finna ro till skriva just. Kanske också för att det sällan finns naturliga platser där jag kan sitta med en uppslagen dator, eller just att det nästan känns som det låter bssssssszzzzzz i hjärnan konstant av allt processande. Nya platser, nya ord, nya människor, nya väder.

Månadens låt
Det har blivit synnerligen liten egenvald musik denna månad utan passivt lyssnar vi på det peruaner lyssnar på. Det spelas 99% musik på spanska och 44% låtar med flöjt i enligt min undersökning.

Månadens kultur 
Allt vi gör på resan känns som en kulturell upplevelse ärligt talat, men en utställning som jag kommer komma ihåg var Vik Muniz separatutställning i Rio.

Månadens TV
Trots att vi är i Sydamerika har jag och D följt årets säsong av GVFÖ. Jag har många tankar. Visserligen finns många olika inlägg om att SVT valt vissa profiler för att programmet ska bli mer omtalat men jag tror personligen också det är en reflektion av vår samtid. Konservativa värderingar tar fäste. Per princip har jag inget emot att folk vill leva sina liv olika men det yttras diverse tankar om hur kvinnor bör leva sina liv, där vissa meningar skulle kunna vara rakt av kopierade från islamistiskt styre, och där jag känner kring särskilt kvinnorna som också säger att de vill medverka i begränsningar: såhär tänker kvinnor som har ett val. De förstår inte att möjligheten att vara vän över könen handlar om så mycket mer än just bara en vänskap, det är den fundamentala synen på att man är jämställda individer som uttrycks genom att det finns vänskaper mellan heterosexuella av olika kön. Om ni frågar mig som har insyn i ett land där styret inte tycker kvinnor och män ska umgås utanför giftermål/familjekonstellationer, så är det många fler bottnar i uttalanden om könsseparatistisk vänskap som handlar om att man bara ser på främst kvinnor som sexuella varelser.

Månadens podd
Poddar som diskuterar politik är ju min last sedan alltid och just nu extra brännande givetvis. Har för tillfället en extra stark dragning till My Rohwedder i En runda till (Aftonbladet-producerad), kanske för att hon är skåning, kanske för att jag insett att min kompis Sofia känner henne.

Så dundrar vi in i oktober. En av mina favoritmånader hemma. Just idag har jag lite hemlängtan, och D:s vän Sebastian sms:ade precis honom om det. Han har gjort flera långresor och skrev att vid just en månad är det vanligt att längta hem lite men än finns det mycket njut kvar! Det kändes fint på något vis. Dels att man har ett liv hemma man gillar tillräckligt väl för att längta till, och vetskapen om att känslan går över. I oktober ska vi… Ja vad ska vi göra? Vi ska göra det sista vi tänkte i Peru innan vi åker vidare. Troligen blir det karibiska kusten i Colombia och/eller lite av Bolivia. Att inte veta är kittlande! Har aldrig känt mig såhär genomgående fri.

Cusco och dess många höjdmetrar

Vi tog en colectivo för 6 soles (= 18 kronor) och vips var vi i Cusco.

En stad som var synnerligen svår att få grepp om, men som ändå charmade mig fullständigt. Lokalbefolkningen är till stor del tydligt bergsfolk där quechua är det dominerande språket och många har vad man kan gissa knapert om pengar. Samtidigt är det en ganska dyr stad att vara turist i, en slags krock som fick mig att fundera på hur saker fungerar. Vem äger restaurangerna, caféerna, vem arbetar där och varför är ursprungsbefolkningen den som drar in minst?

Vi började iallafall Cusco-vistelsen med att gå in till San Pedro-marknaden, en stor marknadshall som är precis sådär sydamerikansk som man kan föreställa sig. Där såldes alla frukter, nötter, bönor och alla slags styckdetaljer man kan tänka sig. Kycklingar som hängde, framlagda fiskar, stora skrov från gris. Vi hade dock siktet inställt på bespisningsdelen som var cirka noll procent turistig. Här satt nästan bara peruaner och åt dagens lunch. Jag försökte beställa av denna gulliga dam, och lyckades få till en meny till både mig och D. I Peru innebär en ”Menu del dia” en förrätt, huvudrätt och dryck till maten. Vi åt där flera dagar och favoriten var nog quinoa- och potatisssoppa samt en huvudrätt med ris, en slags bönröra från Anderna och stekt ägg. Skulle ni fråga D är hans favorit Lomo Saltado, en av många fusionrätter i Peru. Peru har haft stor immigration från Japan och Kina i mitten och slutet av 1800-talet vilket präglat husmanskosten. Lomo Saltado som är en av de mest kända rätterna från Peru kommer från det kinesiska köket, en slags köttbitswok.

En av dagarna åt vi den här soppan till förrätt, med små block av pasta som smälte i munnen. Motsatsen till al dente och gav mig barndomskänsla, ni vet hur pastan var i tomatsoppan i skolbespisningen? Jag älskade både dåtidens tomatsoppa och den här grönsakssoppan. San Pedro-marknaden var uppfriskande att besöka, så otroligt olik alla svenska saluhallar. För den äckelmagade kan man hålla undan från vissa gångar där man sålde kött och kyckling. Man tar vara på hela djuret här, vilket egentligen bara är bra, men för en person som jag som är uppvuxen på filéer var det ganska utmanade att se magar, fötter, tuppkammar och gud vet vad.

Cusco var otroligt mysigt på många vis. Kaféscenen är oändlig, det finns så många platser att dricka gediget kaffe på. Landets inhemska bönproduktion har funnits länge men det var först nu på 2010-talet som speciality shops verkligen etablerade sig. Många av kaféerna rostar bönorna själva och är noga med ursprung och smak. Vi gick bland annat till ett kafé som ägs av kvinnor, med endast kvinnor som medarbetare. Diskrepansen mellan lunchen i San Pedro som kostade oss 24 kronor och kvinnofikat här (varsin cappuccino respektive islatte, och kaka) som kostade oss 180 kronor är stor minst sagt. Kontrasternas stad.

Vi passade på att låna strömuttag för att ladda min kamera! Min kära Olympus som inhandlades 2015/2016. Innan dess var jag en fena på att fotografera manuellt med en sonykamera som blev stulen i New York. Jag köpte den här Olympuskameran efter, men den var svårare att navigera och sen försvann laddaren. Nu har tio år gått och jag kånkar oftast med kameran på alla resor i hopp om att hitta en laddare på någon flygplats utan att ha lyckats. D tog denna historia på stort allvar och lokaliserade en fotobutik i Cusco som hade en begagnad laddare. Olympus finns tydligen inte ens längre! Det som i mina ögon var kamerornas rolls royce.

När kameran var laddad traskade vi runt på stan och jag fick experimentera med det manuella läget igen. Tio års paus har absolut fått mig att tappa touchen, det ska erkännas, men jag hoppas på att öva upp den igen. Ibland när jag ser mina gamla bilder kan jag ändå få en sällsam känsla av stolthet, så jag hoppas det går att väcka kunskapen till liv.

I Gamla stan i Cusco är de flesta affärsskyltar svarta, tydligen ett direktiv eftersom staden är Unesco-skyddad. Man vill inte att massor av färger och neonskyltar ska störa vårt synfält när vi insuper de här gamla städerna. Jag har aldrig tänkt på detta innan, men vi är ju mycket i Trogir eftersom D:s pappa bor där och den staden är också Unesco-skyddad. Nästa gång vi spatserar i gränderna där ska jag tänka på skyltarna.

Jag är inte säker på vad man använder de där flätade repen med färgglada bollar till idag, men inkafolket hade det som ett slags skriftspråk. Eller man hade ju ingen skrift just, det är därför vi vet så lite om Inka. Allt vi vet är nedskrivet av spanjorerna när de invaderade, så de platser eller vanor som inte upptäcktes i samband med övertaget finns inte heller bevarade mer än i muntlig tradition och där har mycket information dött ut. Man vet att inkafolket skickade meddelanden med budbärare med hjälp av rep i olika färger med bollar på olika platser längs repet. Högst fascinerande om ni frågar mig.

Tyvärr blev den här bilden lite mörk, men jag tyckte om det moderna i colalastbilen, den trånga gatan och kvinnan med traditionell klädsel.

Kvällarna blev så väldigt kalla i Cusco. På dagarna kunde man svettas lite om solen låg på men så fort det skymmer känns det av att man är högt upp i bergen. Jag köpte en stickad tröja, det enda varma plagget förutom dunlagret jag har med mig är en fleecejacka som jag visserligen älskar men för mig är den förknippad med friluftsaktiviteter, det kändes fint att få variera stilen med en ”vardags”tröja som är varm också.

Runt om i området finns det ju många inkalämningar, däribland i Pisac som vi var i innan, och i Cusco traskade vi upp till Saqsaywaman för att titta på de gamla lämningarna. På samma höjd har man också byggt en egen Jesusstaty, det var för mig lite oklart då Jesusstatyn ju tillhör Rio och är deras moderna underverk. Känns liksom… Märkligt att bygga en så lik staty men i sämre kvalitet och mindre? Måste läsa på om det.

Det kändes som vi var i Cusco i en evighet men samtidigt gick tiden fort, alltid det här ambivalenta förhållandet till tid som jag finner så svårt. Vi tillbringade en del tid i stadsdelen San Blas som är känt för att vara bohemiskt. Här fanns flera mysiga små galleri men också många kaffeställen, och jag tog en förmiddag för mig själv och kameran. Fotograferade husfasader och lekte med ljusinställningar medan D vilade lite på hotellet.

Vi möttes på Apice, ett av alla kaffeställen, och drack varsin islatte som var väldigt god.

Det var bra fotoljus i fönstret så vi tog en selfie. Jag hade saknat honom. Det är helt sjukt, vi är med varandra precis hela tiden och man kan tro att en förmiddag ifrån varandra ska ge mersmak för egentid men även om jag pysslar med något själv, som nu när jag skriver bloggen, så vill jag helst ha D i min närhet. Det lär gå över någon dag säger ni, och det stämmer säkert, men det är fint att få göra en sådan här resa när man är i den här fasen av ett förhållande. Jag trodde aldrig jag skulle få känna såhär inför någon.

Nåväl, ska sluta osta mig om det där. Om någon läser och kanske samlar inspiration inför en kommande Cusco-resa, så kan jag bara säga att det är en så mysig och trevlig stad. Man får lite alpby-känsla eftersom många är här inför eller efter en vandring. Alla klär sig i funktionella byxor och skaljackor, kängor och sportiga solglasögon. Samtidigt blandas turisternas utstyrsel med lokalbefolkningen som är klädda i sina, vitt skilda, ullplagg. Det finns marknaderna och mycket traditioner från Anderna att ta del av, som chica morada (lila majsläsk), grillspett på gatan med anticuchos (nöthjärta) och kvinnor som säljer tusen olika sorters potatis. Men likaså finns den moderna kaffekulturen och all konst, vackra vyer och inkaruiner. En underbar röra och ett underbart resmål!

Med dessa två bilder avslutar jag mitt lilla inlägg om Cusco. I realtid befinner vi oss nu i Lima, en kuststad som jämt är disig och ska innehålla så mycket god mat att man storknar. Mer om det i framtiden. Så mysigt att ni läser, känner mig nästan lite bortkopplad från verkligheten på resan och det gör mig så glad att ni hänger här med mig och förverkligar det hela.

Pisac i Sacred Valley

Peru, äntligen! Efter en lång resdag landade vi i Cusco, det var en tidsmässigt lång resa men också så otroligt olik miljö från Rio att det kändes som vi bytt världsdel igen. Vi hade en mäktig inflygning över Anderna med otaliga kilometer med vidsträckta brungråa berg och oväntat mycket grönt. Cusco är en högt belägen stad och jag ville skynda mig neråt, ned till höjdmetrar som inte är hälsovådliga. Därför tillbringade vi de första nätterna i Peru i en liten by som heter Pisac.

Pisac ligger längs Urubamba-floden, en del av Sacred Valley dvs en rad byar längs med vattnet som Inkafolket ansåg vara heligt.

Vi bodde i en liten stuga uppe på berget, man behövde gå rakt upp i några minuter. Ens hjärta går snabbt och andfåddheten kommer ikapp en så högt upp, men boendet var vad vi tänkte oss. Vackra vyer men också väldigt rustikt. Han som äger stället hade svarta sorgeakter under naglarna och såg lite tanig ut. Amerikan-argentinare som valt att bosätta sig primitivt, och med ett stort hat mot hippies vilket är lite olyckligt eftersom Pisac är ett hippiefäste. Man fick inte lov att ha sandaler, ponchos eller spela gitarr hos honom, några regler som både jag och D kände att vi kunde hålla men som behövde tas på stort allvar – han kastade ut folk som bröt mot detta.

När man är på höga höjder och inte är van, vilket vi måste räknas till att vara eftersom vi lever i en stad på havsnivå, så behöver man ta det lugnt i början. Den första dagen strosade vi mest runt i byn. Pisac väcker många frågor inom mig, både etiska och vissa frågor som kommer från ren förundran. Det är speciellt med en stad som har väldigt närvarande lokalbefolkning och samtidigt är invaderad av västerlänningar som vill leva hippiestilen och ta ayahuasca. De lokala kvinnorna är traditionellt klädda i höga filthattar, utställda ullkjolar, knästrumpor, åtsittande koftor med pråliga knappar, ett stort stycke vävt tyg över axlarna som kan användas till att bära. Samtidigt är var och varannan butik i bykärnan ägd och driven av diverse expats som vill sälja pollinerade drycker, ceremoniell kakao, svampcermonier och annat.

Funderade på detta en hel del. Vad tycker de lokala? Det skapar ju inte jobb eller ekonomi för dem, kanske till och med konkurrerar eftersom de själva har schamaner som jag tror får en del turistbesök i vanliga fall. Jag hade ingen att fråga på min icke-existerande spanska.

Annars är Pisac känt för sina inkaruiner, däribland odlingsterasser som vi besökte med stor behållning.

Och sen marknaden, den är också vida känd. Lokalbor som byter och säljer grödor. Fick lära mig att ju fler lager en kjol har, ju festligare anses den vara.

Vi besökte hantverksmarknaden också. Jag köpte ett pannband. Dagarna i Pisac gick åt just detta: vandra runt, titta på hantverk och insupa bergsvyerna.

Vad trött det här inlägget blev? Ni får ursäkta. Det blir skärpning till framtiden men när jag skriver detta är jag alldeles genomsvettig i ett fuktigt Amazonas och har precis druckit en pisco sour på en måhända för tom mage så allt känns lite segt inom mig. Håll tillgodo!

Saker som köptes i Brasilien aka haul från Rio de Janeiro

Innan vi åkte iväg kom jag in i riktiga doomscroll-svängar som jag sällan gör i vanliga fall. Kanske lite flyktbeteende då jag hade ganska mycket saker på listan som jag ville hinna göra innan avfärd (hann absolut inte med allt). Iallafall, mitt flöde fylldes av små shoppinghauls från Mexico city och Rio de Janeiro. Inspirerat av dessa små reels knåpade jag ihop det här inlägget. Det blev en liten samling saker för mig, jag vill generellt konsumera med intention så att säga och vi kan inte kånka runt på hur mycket som helst under resan men detta kändes ändå bra.

Schampo Ondulados från Lola 
Jag tog inte med några hårvårdsprodukter eftersom Instagram fick mig sugen på att prova brasilianska märken, Lola framförallt. Gick in i en hårvårdsbutik och det var faktiskt en riktig upplevelse. Schampot är mycket trevligt hittills!

Balsam Morte Súbita från Lola
Den svarta lilla flaskan är fylld av ett balsam som ska mjukgöra och ta hand om torrt skadat hår. Tyckte mycket om när jag provade, håret blev mjukt.

Leave in balsam Cachos Livres från Kiria
Klev in i ytterligare en kosmetikbutik för att hitta en duschkräm (fann den ej) och en mycket engagerad dam ville vägleda mig till bästa leave in-produkten när jag stod och kikade på milk spray från Lola. Hon använde Google translate och undrade om jag höll på med en ”transition”, för då är den orangea flaskan från Kiria bäst. För mig betyder det könsbyte, och hon måste sett minen jag fick för hon förtydligade och det visar sig att det är ett helt begrepp inom hårvården för folk som jag, som är lockiga i grunden men plattar och gör behandlingar för att få håret rakare, men sen vill ha tillbaka lockarna. Och man kan säga att jag är i transation, för något år sedan gjorde jag en keratinbehandling som haft orimligt bra effekt i att släta ut mitt hår. Nu vill jag ha tillbaka lockarna igen. Krämen från Kiria doftar passionsfrukt, gott men också lite surt vilket jag inte är såld på än.

T-shirt med uppvikta armar
Den här lite boxiga modellen är inte en favorit men hade akut klädbrist (det var för få överdelar med i packningen trots allt) och tyckte Copacabana-trycket var lite trevligt. Köpte på Feira de Gloria, alltså söndagsmarknaden i stadsdelen Gloria.

Deodorant från Giovanna baby
Den rosa förpackningen innehåller ett deostick som ska vara aluminiumfritt. Min nya deo från Sol de Janeiro har jag inte tyckt fungerat så bra, så kände att jag vill prova vidare. Denna ska vara brassarnas favorit och den ska tydligen inte ha något med bebisar att göra trots namnet. Jag uppskattar inte riktigt doften men det får duga.

Hårmask meu chacho från Lola
Mera hårprodukter, god bless. Den här hårmasken har jag hunnit prova och den gjorde mitt hår så lent och trevligt. Generellt väldigt härliga förpackningar från Lola, lite sextiotalsestetik?

Flip flops från Havaiana
ag köpte flip flops! Ville på ett sätt köpa mer pga priset var så fördelaktigt men det höll emot den impulsen och handlade bara dessa med lite fyrkantig tå. Tycker de har något ändå, kan se dessa stylade hemma i stan också. Kanske inte när vi kommer hem i november men längre fram igen.

Tror jag har hårprodukter så jag klarar mig hela resan! Får se vad mer som får passera nålsögat under färden. Man älskar ju små souvenirer och minnen, men allra bäst är ju saker man använder även hemma. Som matprodukter eller liknande?