Med risk för att slå in öppna dörrar, vilket i sig är ett överanvänt uttryck, så älskar jag när D planerar små äventyr åt oss. Det är något med hans finurliga blick och något med omsorgen som gör mig mjuk och peppad samtidigt. Kanske är det för att jag själv agerar planerare i många lägen med vänner, jag har iallafall ofta varit en person som drar ihop resor, helger, häng och tänker ut. Kanske uppskattar jag det för att jag vet att vi har liknande smak, om han får en finurlig blick vet jag att det är något jag kommer tycka om. Oavsett anledning – ljuvligt är det.
Den här gången hade han tänkt ut att vi skulle till Krka, en av de åtta nationalparkerna i Kroatien. För mig blir det den andra nationalparken jag besöker i landet, den första var Kornati.
I Krka finns mäktiga dånande vattenfall. Enorma massor som forsar ner och skapar den karaktäristiska känslan av lugn och storm samtidigt. Förr om åren kunde man tydligen bada neråt i fallen, men inte längre.
Det växte fikonträd längs med kanten, de gröna frukterna skimrade fint mot vattnet. Jag saknade Iran så mycket i den stunden, fikon är en av många frukter som jag förknippar med landet.
Vi gick en slinga längs med naturen, alla dessa nyanser av blått. Turkost, azur, indigo. Allt skimrar. Tycker nästan det ser overkligt ut, den här paletten som mina ögon fortfarande är så ovan vid att se i en europeisk natur.
Jag hade någon slags huvudvärk som var svår att kategorisera men dånet från vattenfallen och misten som sprider sig mot ansiktet gjorde sitt för att dämpa värken.
Medan vi väntade på båten tillbaka ut från Nationalparken drack vi varsin kaffe och D masserade min nacke tills de värsta spänningarna släppte.
Båten tog oss till land och vi promenerade en sväng genom Skradin. Det är här man kan åka båt till vattenfallen vi var vid, Skradinski Buk.
Jag drack en iskaffe. Ibland hjälper koffein mot min huvudvärk, ibland stjälper den totalt. Denna gång hjälpte den så efter lite massage, varm kaffe, kall kaffe och en promenad i Skradin var jag mer mig själv igen och vi satte oss i bilen för att åka till en annan del av Krka. Tydligen åker 90 % till Skradinski Buk där vi var. Dock var vi där väldigt tidigt så vi slapp de stora turistmassorna, säger jag som själv är turist då… Men bilen tog vi iallafall och åkte över till delen som heter Roški Slap. Ett namn som låter som en örfil mot Ryssland men Slap betyder tydligen vattenfall på kroatiska.
Här hade D tänkt att vi skulle äta lunch. Mitt hjärta smälte.
Vi satte oss på restaurangen nedanför och beställde in en charkbricka med lokala produkter och en kanna av det hemgjorda vinet.
Här har ni en tjej som är väldigt nöjd med sin killes idéer. Lokalt gjorda viner finns det gott om på kroatiska restauranger och alla vi drack denna resa var sjukt goda. Lätta och mineraliga, alla utom detta som var ganska tufft i smaken. Vi blandade ut med kolsyrat vatten vilket må låta som en hädelse men när jag bodde i Tyskland var detta en allmän företeelse, hälften bubbligt vatten och hälften vin kallas för Weinschorle. Man kunde göra samma med typ äpplejuice och kalla det för Apfelschorle. Mera schorle till folket!
Så med en huvudvärk som släppte, magnifika vattenfall, vin, bröd, chark och ost så var jag plötsligt Krkas nöjdaste tjej!
