Vi är i Colombia! I realtiden, inte i bloggens universum där vi fortfarande har en hel del i Peru att avverka. Det blev ett å ena sidan spontant beslut, vi köpte biljetterna dagen innan, å andra sidan har vi haft med oss länge att det verkar vara ett uppskattat resemål så planen har väl mer eller mindre varit att ta oss hit. Oktober är den regnigaste månaden i landet så vi ska försöka hålla oss på karibiska kusten till största del för att slippa undan regnet. Eftersom vi bestämde oss kring Colombia så sent så har jag inte hunnit läsa på så mycket. Tips mottages med varm hand!
DRICKA KOKOSNÖT PÅ EN TROPISK STRAND När man tittar på bilder från den karibiska kusten är det idel turkost vatten, vita stränder och små hänggungor. Jag hoppas det stämmer och i sådant fall vill jag dricka en kokosnöt med D och verkligen supa in känslan.
GÅ EN TUR I TAYRONA NATIONALPARK En tidigare kollega är från Colombia och hon underströk att Tayrona nationalpark är värt det, ett tips som ofta florerar när man kikar på saker att göra i Colombia. Nationalparken är känd för att ha oerhört vackra stränder, den mest kända är utsedd till en av världens vackraste. Man kan även sova över i hängmattor men ärligt talat känner jag mig för bekväm för det?
DRICKA KAFFE I MINCA Egentligen finns ett känt kaffeområde i Colombia som folk älskar att besöka men det ska verkligen regna kopiösa mängder och är runt 14 grader denna del av året så vi kommer nog välja att stå över det. Men Minca, som ligger vid den karibiska kusten, har några av de första kaffeodlingarna i Colombia så det vore kul att åka dit och prova. Liksom Peru har Colombia främst exporterat sitt godaste kaffe men senaste åren har man försökt behålla en del i landet också.
ÄTA PATACONES När jag tittar igenom vad colombianskt mat innebär så ska jag ärligt erkänna att ingen av nationalrätterna lockar så väldigt? Kanske är man bortskämd nu när man befunnit sig i Peru. En sak vi åt i norra Peru som verkar finnas i Colombia också är patacones, en slags dubbelfriterad matbanan formad till små krustader, eller i Peru var det formen som vi åt men det verkar vara en pannkaksform i Colombia. I Peru åt vi det med en skaldjursgryta i, men i Colombia verkar en tomat- och löksås vara poppis.
ÄTA CAZUELAS DE MARISCOS Eftersom vi ska vara längs kusten främst hoppas jag på bra skaldjursmat, det finns ju chans till det och då kanske min lite avslagna attityd förändras till det colombianska köket. En gryta som verkar god har en bas med kokosmjölk där man slänger i fisk, bläckfisk, krabba, räkor osv. Tror det kan passa mig!
KLIPPA MIG Mina toppar är slitna, och på ett sätt känns det som jag borde vänta tills vi kommer hem och D:s mamma kan klippa mig vilket känns tryggt men samtidigt är jag rädd att topparna slits mer av att vara slitna om ni förstår vad jag menar? Vill behålla så långt hår som möjligt. Om jag klipper mig, blir det i staden Medellin.
I Peru finns ett av de sju moderna underverken, nämligen Machu Picchu, och till Machu Picchu går en känd vandringsled som heter Inkaleden. Numer är det också vanligt att gå en led som heter Salkantay, en mer naturomvälvande sträcka som en av dagarna också täcker en gammal inkaled så man får lite kultur här med. Vi valde att gå Salkantay just för att man fick ta del av Anderna mer på denna sträcka. Valde skriver jag, som att man överhuvudtaget måste vandra dit. Det måste man absolut inte, men att få göra ett bergsäventyr ihop var både jag och D taggade på. Följ med, dag för dag. Om någon som hittat hit är nyfiken på mer detaljfrågor blir jag bara glad av att svara i kommentarerna, själv förlorade jag mig i reels på instagram som gav cirka 1 % av sanningen.
DAG 1 – Challacancha till Humantay Lake och Soraypampa
Alla företag har lite olika upplägg men vårt företag hämtade oss 04 på morgonen. Arla morgonstund! Vi körde i kanske tre timmar totalt innan det var dags att börja traska. Vi gick i rak uppförsbacke och strilande regn i kanske 2 timmar innan det planade ut. Efter bara totalt 3 timmar var vi framme vid övernattningsplatsen, men vi gick en extra loop för att komma till en känd sjö som heter Humantay. Den ligger på 4200 meters höjd och ska vara vackert turkos, en färg som inte kom fram en mulen dag. Att gå upp dit var mentalt påfrestande, vägen var lervälling blandat med massor av häst- och mulskit och det kändes som uppförsbacken aldrig tog slut men jag kände mig inte så fysiskt påverkad av höjden. Vi gick ungefär 15 km denna dag, det är vad jag tycker är maximalt bekvämt. Mer än så tycker jag ofta blir lite plågsamt ärligt talat.
DAG 2 – Soraypampa till Wayracmachay via Salkantay Pass
Ny dag och det var överraskande soligt. Inte varmt dock, vi befann oss väldigt högt upp. Dagens tur skulle bli den mest utmanade enligt precis alla källor jag hade hittat, inklusive vår guide. Dels var det en lång vandring – totalt runt 16 km, men det kändes bra mycket längre eftersom man gick så länge uppför till högsta höjd på 4600 meter och sedan flera timmar neråt för att nå camp. Objektivt var det en mycket vacker väldigt bergsdominerad tur. Mycket sten, mäktiga vyer och känslan av att verkligen befinna sig i en bergskedja. Subjektivt var det riktigt trist. Jag hade fått magproblem dagen innan och var allmänt försvagad, inte bara fysiskt men också psykiskt som det blir när man har lite energi i kroppen. Den höga höjden på 4600 meter gav mig en dundrandes huvudvärk och jag fattar faktiskt inte hur jag tog mig igenom allt. D var världens kämpe som orkade med mig den dagen. På kvällen var jag helt slut.
DAG 3 – Wayracmachay – Loreta
Ny dag, nya möjligheter som det vackert heter. Förmiddagen vandrade vi nedåt in i cloud forest, ett begrepp jag inte kände till men tydligen är det skogen som är ovanför regnskogen. Det gick helt okej, vyerna var otroligt vackra dock så jag kände att det var värt det igen. Till lunch var mitt ullunderställ lite för varmt. Det är ett tunnare underställ som jag kan ha i solen, men eftermiddagen bestod av 3-4 timmar av traskande längs en väg utan skugga så jag bytte till en så kallad UV-tröja och tunna byxor. Trots landsvägen var det ändå fint att gå, man kunde kika ner i regnskogen. Det har varit mycket landslides och några veckor innan hade det skett en olycka med en tysk turist, så de rådde oss att inte gå den vanliga vägen. Den här dagen blev det 22km, men högsta höjd på 3800 meter var starthöjden så vandringen kändes bra mycket enklare eftersom den främst gick nedåt.
DAG 4 – Lucmabamba – Aguas Calientes
Vaknade på gott humör, den här sista dagen skulle fungera för mig ville jag bestämma. Alla körs trettio minuter till en startpunkt, annars måste man gå via bilvägen ett tag och den här dagen skulle oavsett ha längst distans.
Först gick vi uppför mot en kaffeodling och fick prova att rosta bönor. Därefter fortsatte vi uppför tills vi nådde en utsiktsplats med vyer över Machu Picchu, innan vi traskade nedåt igen. Väl nere från bergen ska man bara gå in till staden Aquas Calientes, och det gör man via 13 km längs ett tågspår. Jag ledsnade, tyvärr blev jag på dåligt humör redan på förmiddagen för att vi inte hade med oss rätt snack (snälla rara kan jag känna såhär i efterhand) och det lättade aldrig riktigt. Tror också jag kände mig så mycket långsammare än alla andra. Även fast vi mötte gänget längs tågspåret som drack öl på en bar, D tog sig en också. Men vi tappade dem igen, fast fram kom även vi, efter 26 km totalt denna dag.
DAG 5 – Machu Picchu
Den stora belöningsdagen: att se ett av världens sju underverk, Machu Picchu. Jag var så lättad.
När jag ser tillbaka på vandringen tänker jag mest på de stora vyerna, på den mäktiga naturen och på hur tufft det var men att jag ändå klarade det. Jag tog aldrig bil de sträckor man kunde ha gjort det, jag gav aldrig bort min ryggsäck (även om D packade ur den i smyg och tog allt tungt sakta men säkert under dagen). Så jag är stolt. Men jag var inte så glad där på kvällen den fjärde dagen, en slags stor känsla av att vara sämst, inte vara gjord för de hobbys man har. Jag är ofta ganska sämst på mina fritidsintressen. Åker skidor sämst, surfar sämst och tydligen vandrar sämst. Så gick mina tankar. Idag känns det lite lättare men: jag tror inte det passar mig med så långa vandringar i distans per dag. Jag tycker 15 km är ett ganska bra max ungefär i såhär blandad terräng. Men om någon funderar på att gå Salkantay säger jag: kör! Det är belönande, vackert och mäktigt. Jag vill inte ha det ogjort men jag är också taggad på en hederlig vandring i Norrbotten eller Nordnorge med mina vänner där vi går max 15 km och har det njutigt längs vägen. Det är nog där jag kommer till min rätt.
Peru har erbjudit så många olika slags platser och klimat, det är svårt att ta in att allt tillhör samma land. Från bergen där det var minusgrader nattetid tog vi flyg i 50 minuter och vips var vi i Amazonas. Vädret var som man kan förvänta sig: fuktigt och varmt. Svetten lackade på bröstet direkt vid landning, allas pannor blänkte med ett pärlband av svett.
Vi fick åka på en flod ganska länge för att nå vårt boende. Vårt boende kändes så ansvarsfullt och precis som vi ville ha det. En aningen rustikt måhända men ett center som också bedriver forskning och försöker ta medvetna val för att bevara Amazonas.
Första dagen var jag helt slut. Vi hade haft en vecka bakom oss där vi gick upp mellan 03 och 04 varje natt för diverse bergsäventyr, och att landa i den där fuktiga värmen gjorde att jag mest ville sova. Så vi vilade i vår bungalow tills det var dags att åka på dagens första utflykt. Den var väldigt trevlig: vår guide tog oss till ett litet vattendrag där vi fick se diverse fåglar, baby-kajmaner och en del spännande insekter.
Det var bara vi och ett par från Turin just dessa dagar. Kändes filmiskt när vi satt i restaurangen om kvällarna med fläkten surrandes över våra huvuden. Det hjälpte lite med fläkten men det bidrog på något sätt, en AC hade känts fel. Vi fick väldigt god mat, tre-rätters varje måltid. Jag och D drack maracuya sour före varje middag, förrädiskt goda. Maracuya är en slags passionsfrukt men sötare än den sorten som oftast säljs i Sverige och odlas i trakterna så färskare smak går knappt att finna.
Skräll att vi följande morgon hade väckarklockan på 05 igen, det väldigt tidiga dagsschemat fortsatte. I bergen behövde man gå upp tidigt, antingen på grund av stora avstånd eller för att det var svalt och man ville utnyttja den mer bekväma temperaturen för vandring. Här i Amazonas var det dels på grund av temperatur men också för att fågellivet är som mest rikt där i morgonljuset.
Vi spanade med kikare och såg många roliga fjäderfän. Förstod plötsligt lockelsen i att spana på fåglar och tänkte mycket på några av mina vänner som älskar att fågelskåda.
Mellan de stora utkikstornen fanns hängbroar.
Gravt obehagliga, jag vet inte om det syns men det var sådana enorma gap mellan vissa av plankorna och då såg man bara rätt ner, tiotals meter. Första hängbron gick bra men när vi var förbi den fjärde kände jag verkligen fysiskt hur min kropp blev mer och mer geléartad. Man orkar hålla ihop sinnet ett tag innan det kommer ikapp.
Vissa dagar var lite lugnare, då gick vi runt i skogen med vår guide som pekade ut olika träd och djur. Typ det här fikusträdet som blivit övertaget av en lianliknande växt som slingrar sig runt andra starkare träd för att nå upp, mot solen. Till slut kapslar lianen in trädet så det dör, men för oss ser det fortfarande levande ut eftersom skalet lever.
Vi fick också åka båt på Sandovalsjön en dag. Där såg vi många roliga fåglar, bland annat den på bild med lång näbb.
Gulligast var dessa. Inte för att sköldpaddorna (nog?) håller på med reproduktion utan för att de har varsin fjäril sittandes på sig. De lever i symbios. Sköldpaddor svettas från ögonen och det lämnar saltrester. Fjärilarna behöver salt, och sätter sig för att slicka i sig saltet. Sköldpaddorna låter fjärilarna vara där, för det är skönt för dem att bli av med det.
Naturen lever i en sådan balans. I Sahara finns en uttorkad sjö med fosfor, och varje år blåser det upp stora dammoln som färdas till Amazonas och fosforn landar där. Amazonas behöver just fosfor, och samspelet känns lite osannolikt på något vis. Undrar vad som händer när allt damm blåst upp?
Sådant funderade jag på när vi gled runt på sjön. Jag minns en vår i Stockholm när alla patienter med astma plötsligt mådde mycket sämre och behövde diverse medicinjusteringar. Kanske var det mycket pollen i luften? Det visade sig att det var ökenstorm i Sahara som hade lett till att luftkvaliteten i Stockholm försämrades.
Mäktigt att vi är med i detta kretslopp som kallas planeten jorden.
Undrar mycket kring denna fågel? Varför ser den så märklig ut? Allt i naturen fokuserar på att överleva och fortplanta sig, och även denna fågels märkliga färger har säkert med det att göra.
I skymningsljuset rodde guiden hem oss.
Vi var bara i Amazonas i fyra dagar men jag tyckte det gav så mycket, och det var så spännande. Alla utflykter i dagsljus, i kompakt mörker, på sjön, i skogen… men man såg också mycket annat. Typ drivor av plast som flöt runt, eller olagliga guldutvinnare. Det brann i skogen en bit från oss en dag, man såg röken stiga mot skyn och vår guide förklarade att folk bränner mark för att odla majs eller annat som ger pengar. Och vem är jag att säga att de borde sluta, borde låta skogen vara, när de mest vill mätta familjernas munnar och ge ett mindre hårt liv till sina barn? Men bara sett ur mitt perspektiv som besökare så vill man att dessa landmassor ska få vara kvar, och det är nog vad som behövs rent ekosystemmässigt också.
Vi tog en colectivo för 6 soles (= 18 kronor) och vips var vi i Cusco.
En stad som var synnerligen svår att få grepp om, men som ändå charmade mig fullständigt. Lokalbefolkningen är till stor del tydligt bergsfolk där quechua är det dominerande språket och många har vad man kan gissa knapert om pengar. Samtidigt är det en ganska dyr stad att vara turist i, en slags krock som fick mig att fundera på hur saker fungerar. Vem äger restaurangerna, caféerna, vem arbetar där och varför är ursprungsbefolkningen den som drar in minst?
Vi började iallafall Cusco-vistelsen med att gå in till San Pedro-marknaden, en stor marknadshall som är precis sådär sydamerikansk som man kan föreställa sig. Där såldes alla frukter, nötter, bönor och alla slags styckdetaljer man kan tänka sig. Kycklingar som hängde, framlagda fiskar, stora skrov från gris. Vi hade dock siktet inställt på bespisningsdelen som var cirka noll procent turistig. Här satt nästan bara peruaner och åt dagens lunch. Jag försökte beställa av denna gulliga dam, och lyckades få till en meny till både mig och D. I Peru innebär en ”Menu del dia” en förrätt, huvudrätt och dryck till maten. Vi åt där flera dagar och favoriten var nog quinoa- och potatisssoppa samt en huvudrätt med ris, en slags bönröra från Anderna och stekt ägg. Skulle ni fråga D är hans favorit Lomo Saltado, en av många fusionrätter i Peru. Peru har haft stor immigration från Japan och Kina i mitten och slutet av 1800-talet vilket präglat husmanskosten. Lomo Saltado som är en av de mest kända rätterna från Peru kommer från det kinesiska köket, en slags köttbitswok.
En av dagarna åt vi den här soppan till förrätt, med små block av pasta som smälte i munnen. Motsatsen till al dente och gav mig barndomskänsla, ni vet hur pastan var i tomatsoppan i skolbespisningen? Jag älskade både dåtidens tomatsoppa och den här grönsakssoppan. San Pedro-marknaden var uppfriskande att besöka, så otroligt olik alla svenska saluhallar. För den äckelmagade kan man hålla undan från vissa gångar där man sålde kött och kyckling. Man tar vara på hela djuret här, vilket egentligen bara är bra, men för en person som jag som är uppvuxen på filéer var det ganska utmanade att se magar, fötter, tuppkammar och gud vet vad.
Cusco var otroligt mysigt på många vis. Kaféscenen är oändlig, det finns så många platser att dricka gediget kaffe på. Landets inhemska bönproduktion har funnits länge men det var först nu på 2010-talet som speciality shops verkligen etablerade sig. Många av kaféerna rostar bönorna själva och är noga med ursprung och smak. Vi gick bland annat till ett kafé som ägs av kvinnor, med endast kvinnor som medarbetare. Diskrepansen mellan lunchen i San Pedro som kostade oss 24 kronor och kvinnofikat här (varsin cappuccino respektive islatte, och kaka) som kostade oss 180 kronor är stor minst sagt. Kontrasternas stad.
Vi passade på att låna strömuttag för att ladda min kamera! Min kära Olympus som inhandlades 2015/2016. Innan dess var jag en fena på att fotografera manuellt med en sonykamera som blev stulen i New York. Jag köpte den här Olympuskameran efter, men den var svårare att navigera och sen försvann laddaren. Nu har tio år gått och jag kånkar oftast med kameran på alla resor i hopp om att hitta en laddare på någon flygplats utan att ha lyckats. D tog denna historia på stort allvar och lokaliserade en fotobutik i Cusco som hade en begagnad laddare. Olympus finns tydligen inte ens längre! Det som i mina ögon var kamerornas rolls royce.
När kameran var laddad traskade vi runt på stan och jag fick experimentera med det manuella läget igen. Tio års paus har absolut fått mig att tappa touchen, det ska erkännas, men jag hoppas på att öva upp den igen. Ibland när jag ser mina gamla bilder kan jag ändå få en sällsam känsla av stolthet, så jag hoppas det går att väcka kunskapen till liv.
I Gamla stan i Cusco är de flesta affärsskyltar svarta, tydligen ett direktiv eftersom staden är Unesco-skyddad. Man vill inte att massor av färger och neonskyltar ska störa vårt synfält när vi insuper de här gamla städerna. Jag har aldrig tänkt på detta innan, men vi är ju mycket i Trogir eftersom D:s pappa bor där och den staden är också Unesco-skyddad. Nästa gång vi spatserar i gränderna där ska jag tänka på skyltarna.
Jag är inte säker på vad man använder de där flätade repen med färgglada bollar till idag, men inkafolket hade det som ett slags skriftspråk. Eller man hade ju ingen skrift just, det är därför vi vet så lite om Inka. Allt vi vet är nedskrivet av spanjorerna när de invaderade, så de platser eller vanor som inte upptäcktes i samband med övertaget finns inte heller bevarade mer än i muntlig tradition och där har mycket information dött ut. Man vet att inkafolket skickade meddelanden med budbärare med hjälp av rep i olika färger med bollar på olika platser längs repet. Högst fascinerande om ni frågar mig.
Tyvärr blev den här bilden lite mörk, men jag tyckte om det moderna i colalastbilen, den trånga gatan och kvinnan med traditionell klädsel.
Kvällarna blev så väldigt kalla i Cusco. På dagarna kunde man svettas lite om solen låg på men så fort det skymmer känns det av att man är högt upp i bergen. Jag köpte en stickad tröja, det enda varma plagget förutom dunlagret jag har med mig är en fleecejacka som jag visserligen älskar men för mig är den förknippad med friluftsaktiviteter, det kändes fint att få variera stilen med en ”vardags”tröja som är varm också.
Runt om i området finns det ju många inkalämningar, däribland i Pisac som vi var i innan, och i Cusco traskade vi upp till Saqsaywaman för att titta på de gamla lämningarna. På samma höjd har man också byggt en egen Jesusstaty, det var för mig lite oklart då Jesusstatyn ju tillhör Rio och är deras moderna underverk. Känns liksom… Märkligt att bygga en så lik staty men i sämre kvalitet och mindre? Måste läsa på om det.
Det kändes som vi var i Cusco i en evighet men samtidigt gick tiden fort, alltid det här ambivalenta förhållandet till tid som jag finner så svårt. Vi tillbringade en del tid i stadsdelen San Blas som är känt för att vara bohemiskt. Här fanns flera mysiga små galleri men också många kaffeställen, och jag tog en förmiddag för mig själv och kameran. Fotograferade husfasader och lekte med ljusinställningar medan D vilade lite på hotellet.
Vi möttes på Apice, ett av alla kaffeställen, och drack varsin islatte som var väldigt god.
Det var bra fotoljus i fönstret så vi tog en selfie. Jag hade saknat honom. Det är helt sjukt, vi är med varandra precis hela tiden och man kan tro att en förmiddag ifrån varandra ska ge mersmak för egentid men även om jag pysslar med något själv, som nu när jag skriver bloggen, så vill jag helst ha D i min närhet. Det lär gå över någon dag säger ni, och det stämmer säkert, men det är fint att få göra en sådan här resa när man är i den här fasen av ett förhållande. Jag trodde aldrig jag skulle få känna såhär inför någon.
Nåväl, ska sluta osta mig om det där. Om någon läser och kanske samlar inspiration inför en kommande Cusco-resa, så kan jag bara säga att det är en så mysig och trevlig stad. Man får lite alpby-känsla eftersom många är här inför eller efter en vandring. Alla klär sig i funktionella byxor och skaljackor, kängor och sportiga solglasögon. Samtidigt blandas turisternas utstyrsel med lokalbefolkningen som är klädda i sina, vitt skilda, ullplagg. Det finns marknaderna och mycket traditioner från Anderna att ta del av, som chica morada (lila majsläsk), grillspett på gatan med anticuchos (nöthjärta) och kvinnor som säljer tusen olika sorters potatis. Men likaså finns den moderna kaffekulturen och all konst, vackra vyer och inkaruiner. En underbar röra och ett underbart resmål!
Med dessa två bilder avslutar jag mitt lilla inlägg om Cusco. I realtid befinner vi oss nu i Lima, en kuststad som jämt är disig och ska innehålla så mycket god mat att man storknar. Mer om det i framtiden. Så mysigt att ni läser, känner mig nästan lite bortkopplad från verkligheten på resan och det gör mig så glad att ni hänger här med mig och förverkligar det hela.
Peru, äntligen! Efter en lång resdag landade vi i Cusco, det var en tidsmässigt lång resa men också så otroligt olik miljö från Rio att det kändes som vi bytt världsdel igen. Vi hade en mäktig inflygning över Anderna med otaliga kilometer med vidsträckta brungråa berg och oväntat mycket grönt. Cusco är en högt belägen stad och jag ville skynda mig neråt, ned till höjdmetrar som inte är hälsovådliga. Därför tillbringade vi de första nätterna i Peru i en liten by som heter Pisac.
Pisac ligger längs Urubamba-floden, en del av Sacred Valley dvs en rad byar längs med vattnet som Inkafolket ansåg vara heligt.
Vi bodde i en liten stuga uppe på berget, man behövde gå rakt upp i några minuter. Ens hjärta går snabbt och andfåddheten kommer ikapp en så högt upp, men boendet var vad vi tänkte oss. Vackra vyer men också väldigt rustikt. Han som äger stället hade svarta sorgeakter under naglarna och såg lite tanig ut. Amerikan-argentinare som valt att bosätta sig primitivt, och med ett stort hat mot hippies vilket är lite olyckligt eftersom Pisac är ett hippiefäste. Man fick inte lov att ha sandaler, ponchos eller spela gitarr hos honom, några regler som både jag och D kände att vi kunde hålla men som behövde tas på stort allvar – han kastade ut folk som bröt mot detta.
När man är på höga höjder och inte är van, vilket vi måste räknas till att vara eftersom vi lever i en stad på havsnivå, så behöver man ta det lugnt i början. Den första dagen strosade vi mest runt i byn. Pisac väcker många frågor inom mig, både etiska och vissa frågor som kommer från ren förundran. Det är speciellt med en stad som har väldigt närvarande lokalbefolkning och samtidigt är invaderad av västerlänningar som vill leva hippiestilen och ta ayahuasca. De lokala kvinnorna är traditionellt klädda i höga filthattar, utställda ullkjolar, knästrumpor, åtsittande koftor med pråliga knappar, ett stort stycke vävt tyg över axlarna som kan användas till att bära. Samtidigt är var och varannan butik i bykärnan ägd och driven av diverse expats som vill sälja pollinerade drycker, ceremoniell kakao, svampcermonier och annat.
Funderade på detta en hel del. Vad tycker de lokala? Det skapar ju inte jobb eller ekonomi för dem, kanske till och med konkurrerar eftersom de själva har schamaner som jag tror får en del turistbesök i vanliga fall. Jag hade ingen att fråga på min icke-existerande spanska.
Annars är Pisac känt för sina inkaruiner, däribland odlingsterasser som vi besökte med stor behållning.
Och sen marknaden, den är också vida känd. Lokalbor som byter och säljer grödor. Fick lära mig att ju fler lager en kjol har, ju festligare anses den vara.
Vi besökte hantverksmarknaden också. Jag köpte ett pannband. Dagarna i Pisac gick åt just detta: vandra runt, titta på hantverk och insupa bergsvyerna.
Vad trött det här inlägget blev? Ni får ursäkta. Det blir skärpning till framtiden men när jag skriver detta är jag alldeles genomsvettig i ett fuktigt Amazonas och har precis druckit en pisco sour på en måhända för tom mage så allt känns lite segt inom mig. Håll tillgodo!
Innan vi åkte iväg kom jag in i riktiga doomscroll-svängar som jag sällan gör i vanliga fall. Kanske lite flyktbeteende då jag hade ganska mycket saker på listan som jag ville hinna göra innan avfärd (hann absolut inte med allt). Iallafall, mitt flöde fylldes av små shoppinghauls från Mexico city och Rio de Janeiro. Inspirerat av dessa små reels knåpade jag ihop det här inlägget. Det blev en liten samling saker för mig, jag vill generellt konsumera med intention så att säga och vi kan inte kånka runt på hur mycket som helst under resan men detta kändes ändå bra.
Schampo Ondulados från Lola Jag tog inte med några hårvårdsprodukter eftersom Instagram fick mig sugen på att prova brasilianska märken, Lola framförallt. Gick in i en hårvårdsbutik och det var faktiskt en riktig upplevelse. Schampot är mycket trevligt hittills!
Balsam Morte Súbita från Lola Den svarta lilla flaskan är fylld av ett balsam som ska mjukgöra och ta hand om torrt skadat hår. Tyckte mycket om när jag provade, håret blev mjukt.
Leave in balsam Cachos Livres från Kiria Klev in i ytterligare en kosmetikbutik för att hitta en duschkräm (fann den ej) och en mycket engagerad dam ville vägleda mig till bästa leave in-produkten när jag stod och kikade på milk spray från Lola. Hon använde Google translate och undrade om jag höll på med en ”transition”, för då är den orangea flaskan från Kiria bäst. För mig betyder det könsbyte, och hon måste sett minen jag fick för hon förtydligade och det visar sig att det är ett helt begrepp inom hårvården för folk som jag, som är lockiga i grunden men plattar och gör behandlingar för att få håret rakare, men sen vill ha tillbaka lockarna. Och man kan säga att jag är i transation, för något år sedan gjorde jag en keratinbehandling som haft orimligt bra effekt i att släta ut mitt hår. Nu vill jag ha tillbaka lockarna igen. Krämen från Kiria doftar passionsfrukt, gott men också lite surt vilket jag inte är såld på än.
T-shirt med uppvikta armar Den här lite boxiga modellen är inte en favorit men hade akut klädbrist (det var för få överdelar med i packningen trots allt) och tyckte Copacabana-trycket var lite trevligt. Köpte på Feira de Gloria, alltså söndagsmarknaden i stadsdelen Gloria.
Deodorant från Giovanna baby Den rosa förpackningen innehåller ett deostick som ska vara aluminiumfritt. Min nya deo från Sol de Janeiro har jag inte tyckt fungerat så bra, så kände att jag vill prova vidare. Denna ska vara brassarnas favorit och den ska tydligen inte ha något med bebisar att göra trots namnet. Jag uppskattar inte riktigt doften men det får duga.
Hårmask meu chacho från Lola Mera hårprodukter, god bless. Den här hårmasken har jag hunnit prova och den gjorde mitt hår så lent och trevligt. Generellt väldigt härliga förpackningar från Lola, lite sextiotalsestetik?
Flip flops från Havaiana ag köpte flip flops! Ville på ett sätt köpa mer pga priset var så fördelaktigt men det höll emot den impulsen och handlade bara dessa med lite fyrkantig tå. Tycker de har något ändå, kan se dessa stylade hemma i stan också. Kanske inte när vi kommer hem i november men längre fram igen.
Tror jag har hårprodukter så jag klarar mig hela resan! Får se vad mer som får passera nålsögat under färden. Man älskar ju små souvenirer och minnen, men allra bäst är ju saker man använder även hemma. Som matprodukter eller liknande?
Rio, det blev ingen kärlekshistoria för oss. En stad som mår absolut bäst i sol och med sitt strandhäng. Vi fick se smak på det en eftermiddag, och det var en fin stund ändå.
Vi hade tagit oss till Ipanema, stranden som kommer efter Copacabana. Prognosen visade regn men plötsligt sprack det upp och vi skyndade oss ner till strandpromenaden. Surfbrädorna stod uppradade och jag kände ett pirr i kroppen, jag längtar tills vi surfar under resan. Just denna dag var vi helt oförberedda så vi agerade publik istället.
Havet var otroligt vackert här.
Sollyckan var dock kort. Vi drack kokosnöt längs strandpromenaden medan molnen drog in.
Nästa morgon öste regnet ner och vi sprang till närmsta café. Frukosten här var fenomenal och kaffet extra gott. Vi satt kvar länge och bara drog oss, en känsla av att vara uttråkad övermannade mig och det gjorde mig oändligt glad. En vuxen reaktion på känslan, men för mig ett tecken på att jag kanske till slut slappnat av lite.
Vi bestämde oss för att hänge dagen åt konst. De första två konstmuseerna vars beskrivningar hade fångat vårt intresse var stängda just på onsdagar men till slut hittade vi CCBB, en brasiliansk bank som grundat ett konstmuseum. På ett sätt kanske det känns apart med svenska ögon men samtidigt är det så konsten får ta plats även i vårt samhälle, det har ju finansierats olika i alla dagar, vi hade ett starkt mecenatsamhälle i Sverige en gång i tiden. Även hemma ser man Porsche, SEB och andra aktörer verkar inom konstsfären men inte på samma tydliga sätt som att ha grundat ett museum kanske.
Vi såg en separatutställning med Vik Muniz. Älskade hans konst och tankarna som han lyckas väcka inom en! Om han ställer ut i Sverige igen vill jag se honom. Han älskar att leka med vårt perspektiv på olika vis, exempelvis är tavlan här ovan ett foto från ett verk han gjort med skräp.
I vissa delar av hans konstnärsskap har han lekt med perspektiv rent geometriskt.
Men absolut oftast är det materialet som överraskar. Här har han använt platsskräp och sammanfogat till ett kollage. Han hade flera tavlor i denna serie och alla var väldigt vackra och natursköna i sina motiv, vilket ju är en frånstötande tanke eftersom de är skapade av plastskräp, en fiende till naturen.
Efter Vik Muniz tog vi paus och satte oss i cafeterian på bottenvåningen. Vi drack varsin kaffe, D åt en kaka och jag en minipaj med purjolök medan vi kollade på Apples nya släpp. Resten av utställningarna var absolut bra men ingen mätte sig med Vik Muniz.
På kvällen ville jag äta kött. Brasilien är trots allt ett köttland, så tunnelbanan gick till området Centro.
Här fanns Labuta som Leyglow, en hudvårdsinfluencer, tipsat om. Vi tog in en grillost som heter Minas och är känd i Brasilien. Den serverades med honung, mycket gott.
Därefter en klassisk rätt: flankstek serverat med broccoliris, svarta bönor och pommes. Man älskar ris + pommes här, är inte själv såld på kombinationen. Detta var dock galet gott! Tyvärr är nog inte broccoliris min grej, men köttet var verkligen extra gott och svarta bönor är gott till allt.
En annan dag åkte vi till Santa Teresa. Ett område som i decennier är förknippat med en bohemisk stil och konstnärer när det begav sig
Även om jag tyckte området var väldigt vackert med färgglada små hus så var det också otroligt smutsigt, som många andra områden i Rio visserligen.
Vi gick in på Bar Mineiro som ska ha den godaste Feijoadan i stan. Feijoada är en brasiliansk maträtt med svarta bönor och fläskdetaljer som kokat ihop. Vi tog en portion av det, och en portion macka med fläsk och ananas som är en Rio-klassiker. Det var… inte så gott? Torrt, ingen finess, nä alltså det här stället levde nog på gamla meriter. Generellt kände inte jag att vi var på samma våglängd som Rio och ibland kunde jag skämmas lite over mina känslor. Jag har så svårt att se vissa väldigt sköra bitar av staden och samtidigt uppskatta de flärdiga områdena? När man ser all smuts, alla som bor på gatan, alla lukter, det är svårt att åka till de lite lyxigare områdena då och fullständigt njuta. Jag känner mig samtidigt inte konsekvent i mina tankar eller handlingar. Om jag inte hade sett det, hade jag ju njutit, oavsett orättvisans existens eller inte.
Vi gjorde ännu fler grejer innan hemfärd för att försöka maximera Rio-känslan ändå, men fylld av kvalen. Vi åt tapioca-pannkakor fyllda med ost, vi köpte haivanas och sista kvällen gick vi tillbaka till vår favoritbar från första kvällen som hade godast mat. Det var ändå en lite nedslagen känsla där på slutet, att staden inte gav känslan som man hade hoppats på och då är det bäst att avsluta säkert. Vår kvarterskrog levererade otroligt god mat igen och välsmakande caipirinhas, så diet blev ett värdigt adjö till Rio innan kosan styrdes mot… Peru!
Åh Peru, detta land jag längtat till sedan 2018, minst! Då var jag i Ecuador och alla resenärer jag träffade sa att Peru, ah, åk dit, men jag undvek det till varje pris. Jag hade bara sisådär två veckor innan jag skulle till Chile och den första veckan var redan bokad för surf, så Peru kändes som ett för ordentligt resemål att ta i farten. Men nu är vi alltså här! Jag vill göra så mycket, men vi får se vad vi känner för. En del av resan får ses som en KBT för mitt eviga tidsoptimerande som ibland kan gå överstyr (och ibland är en riktig tillgång faktiskt), men vi försöker känna efter vad vi är sugna på och i vilken takt helt enkelt.
SACRED VALLEY/URUBAMBADALEN Det här är en dal i krokarna av Cusco som Inkafolket såg som en helig plats. Det är flera byar som ligger som ett pärlband och antalet arkeologiska fynd och platser känns outtömligt. Vi flyger direkt från Rio till Cusco dvs från havsnivå till 3400 meter över havet. Sacred Valley ligger på ”bara” runt 2000 meter så jag tror vi börjar vår Peru-resa här och det i sig känns kittlande.
VANDRA TILL MACCHU PICCHU Vi ska vandra till Macchu Picchu! Inkaleden är mest känd men vi vill gå Salkantay som är en led med både blandning av Inka-historia men också mycket natur. Tror att det kommer bli sjukt tufft men detta är en av få bokade saker på resan dvs jag kan inte backa ur även om jag precis denna sekund undrar varför jag föreslog detta?
SE MACCHU PICCHU Ja det här är väl ganska självförklarande men är mycket taggad på att se ett av de sju underverken!
GÖRA EN CACAO-CERMONY Vi ska börja resan i Peru i Pisac, en av byarna i Sacred Valley. Där kan man göra en cacao-cermony, alltså en typ av ritual där man dricker en väldigt ren variant av kakao och mediterar. Egentligen är diverse drog- och hallucinatoriska ritualer vanliga i regionen (ayahuasca mest känd) men detta är den svensklagliga versionen av ceremoni, som låter väldigt mysig.
UPPLEVA CUSCO Cusco är en stad jag inte kan få grepp om när jag läser på? Den verkar stor, men genuin, fylld med Inka men väldigt domesticerad. Vi kommer vara där ett par dagar före vår vandring och troligen efter. Är extra taggad på San Blas-området som ska vara deras konstkvarter med mycket gallerier.
KÖPA ETT HÅRBAND MED LAMOR PÅ Jag är inte en person som oftast tycker kattungar och gulliga djur är något som lockar men såg en tjej på Instagram med ett stickat hårband med små lamor på, och det var så fint! Ser jag ett sådant klipper jag till.
DRICKA PISCO SOUR No pisco no disco lärde Siri och hennes roomie Jess mig när jag hälsade på i Chile. Peru är hemlandet till pisco sour, så att en och annan drink ska intas känns givet.
ÄTA MASSOR AV CEVICHE Den godaste cevichen jag ätit var i Ecuador, varje gång efter surfen. Man klev upp ur havet och så stod massa små vagnar med män som sålde ceviche framför en. Sjukt färskt och sjukt gott. Peru ska dock vara det ”riktiga” ceviche-landet, det är ett arv av deras japanska immigration. Den största diasporan av japaner finns i Peru!
SURFA Ja. Jag har inte surfat sedan jag var på Bali 2023, och jag har trots de många länder jag surfat i aldrig varit duktig på den här sporten. Ändå lockas jag alltid av fortsätta försöka, för när man får ta en våg, den känslan är svår att slå. Man är i harmoni med naturen och känner ett sådant sug i magen. Kanske drar vi till Huanchaco, en fiskeby med mycket surf.
UPPTÄCKA MIRAFLORES Jag läste en av Mario Vargas Llosas böcker tidigare i år (recension här) och Miraflores, ett område i Lima, beskrevs med en sådan ljuvlig prosa att jag måste dit och flanera. I boken är det femtio-sextiotal så jag förstår att dagens Miraflores är annorlunda.
ÄTA LOMO SALTADO Det peruanska köket känns så oerhört spännande i min mening. På grund av landets historia finns influenser från massor av olika kök som smält samman till det vi kallar peruansk mat idag. Lomo Saltado är ett resultat av kinesiska influenser och är i princip en biffgryta där köttet är marinerat med soja och en peruansk chili medan grytan har lök, tomat och ibland persilja i sig.
SE RAINBOW MOUNTAIN I Peru finns flera berg som har andra färger än vad vi förknippar med jord. Vi pratar lila, rött, gult osv. Vill gärna se ett sådant berg! Det måste inte vara just Rainbow Mountain, jag kan tänka mig vilket som i kategorin färgat berg.
SE AMAZONAS Amazonas är en plats jag alltid velat besöka, D likaså. Det känns som man får passa på nu när man är i krokarna, vi får se i vilken form.
SMAKA MAT MED AJÍ AMARILLO Peru har en känd chili som jag vill prova! Den lär ju finnas i många maträtter. Den är väldigt gul och ska ha använts i Inkaköket.
DRICKA CHICHA MORADA Detta är en dryck från Anderna som är baserat på lila majs. Känns som ett måste på prova-listan.
PESCADO A LO MACHO Vit stekt fisk i en skaldjurssås oftast baserad på musslor, bläckfisk, räkor som är smaksatta med aji amarilllo, så den där gula chilin och även vitlök, lök, tomat och lite pisco. Låter som något jag kan älska!
Har någon av er varit i Peru? Vad var en höjdpunkt? Och har någon av er läst något från Peru jag borde ta del av? Jag ska läsa något mer av Vargas Llosas, troligtvis Bockfesten, men tips inom alla kategorier välkomnas.
Rio Rio Rio. En stad jag hade föreställt mig på ett visst sätt i ärlighetens namn. Jag tänkte mig heta stranddagar och badkläder fyllda med sandkorn. Jag tänkte mig solstolar, volleybollspelare rakt framför nosen på en, dricka kokosnöt och äta grillostspett på stranden. Det blev inte så mycket av det där, men istället påtagligt mycket regn och ändå en ganska behaglig upplevelse.
Vi trotsade regnet för det mesta och tog på oss regnjackorna vi så dyrt införskaffat oss inför avresan. Kanske hade vi inte tänkt att dessa skulle användas i just Rio, men invigda blev de båda. På söndagar finns en stor marknad i Gloria och jag ville så gärna till den! Stånden höll öppna med presenningar tätt virade.
Vi drack caipirinhas. Satfläsk vad starka de är. D höll på att beställa en liter men vi lyckades styra om.
Vi provade en hel del mat på marknaden, bland annat colombianskt ris som var mycket gott. Vi åt även acarjé, en slags friterad boll från Nordöstra Brasilien. Det var verkligen smaker jag aldrig provat, kanske låter jag lite väl kaxig nu men jag tycker mig ha provat mycket olika slags mat i livet tack vare alla resor men här var liksom nya kombinationer som nog aldrig nått min palett. Acarjé är en slags boll gjorda på malda bönor som fått fritera i röd palmolja. Dessa skärs sedan upp och stoppas med fyllning: vatapá som är en slags brödkräm med ingefära, torkade räkor, nötter, kokosmjölk med mera. Sen hade man på caruru som är en okrastuvning som också har torkade räkor och cashew i sig. Man toppade med chilisås och mer torkade räkor. Det smakade otroligt mycket och när smaker är sådär nya för en… Ja det var som sagt längesedan jag upplevde det, men det gjorde mig mycket mer skeptisk än förväntat, trodde jag var coolare än så. Daniel hälsade att han gillade bollen!
Efteråt drack jag en passionsfruktjuice innan vi tog oss an ytterligare ett matstånd: nigeriansk mat. Vi åt jollof rice. Gott! En tjej i kön snubblade och spillde ut riktigt oljiga räkor på min jacka, blev lite ledsen av det, fettfläckar är inte att leka med.
Dagen efter vaknade vi upp med förhoppning om ljusare väder men icke. Rio i grått är inte den mest klädsamma färgen.
Vi tänkte åka och titta på lite kulturella byggnader och klev rakt upp i ett demonstrationståg. Tydligen var det självständighetsdagen i Brasilien. Brasiliens historia är väldigt speciell och även denna dag är det, självständigheten var ett pappersarbete via Portugal och det finns så mycket om Brasiliens historia jag skulle vilja berätta om men låter bli just nu. Är väldigt fascinerad och skulle vilja veta mer.
Vi spatserade vidare. Många vackra gamla byggnader finns i Rio, de flesta nedklottrade och många i rivningsskick.
Vi insåg att allt var stängt denna dag, även det portugisiska läsrummet som jag helst ville besöka. En pampig byggnad fylld med litteratur, jag fick föreställa mig hur det såg ut inuti istället och våra steg fortsatte längs de nedstängda gatorna.
Gatorna ekade kusligt tomma.
Bara vimplarna och vi på stan. Demonstrationståget såg vi aldrig något mer.
Vi fick förbi ett anrikt gammalt café och insåg att det var här alla var ju. På Confeiteria Colombo, enda öppna stället i krokarna.
Vi ställde oss i den evighetslånga kön, lite i brist på annat att göra men byggnaden var verkligen vacker på insidan. Ett riktigt landmärke från Rios Belle Epoque-period som ärligt talat känns väldigt långt bort i nuläget. När caféet öppnade var det starkt inspirerat av europeiska institutioner, som anrika caféer i Wien.
Först åt vi lunch, en medioker hamburgare för mig. Efteråt provade vi deras pastel de nata, ett portugisiskt arv, och en slags kokosgelekaka. Jag har ätit pastel de nata på Pasteis de Belém tidigare i Lissabon, och kan meddela att denna var i samma klass.
Efter bränslepåfyllnaden fortsatte vi promenaden. Gatorna var så…. Smutsiga? Slitna? Äckliga? Men på väg mot tunnelbanan råkade vi gå förbi en riktigt sjuk katedral som är känd. Den ser lite ut som en pyramid på utsidan men i betong. Insidan är konisk i sin form och olik alla kyrkobyggnader jag någonsin varit i.
Vi fortsatte promenaden mot en akvedukt. Jag tog en klassisk turistbild på D.
På vägen till tunnelbanan råkade vi gå förbi de här kända trapporna, Escaderia Selarón. En chilensk konstnär bodde vid trapporna och det blev ett slags konstprojekt att täcka alla trappsteg i kakel. Först ville han bara renovera trappen vid sitt hem som var i desperat behov av upprustning och täckte trappstegen med olika kakelbitar men det hela växte som projekt och till slut började folk från hela världen skänka kakel så han kunde fortsätta.
Jag försökte läsa på om honom men fick inte fram så mycket, han verkar ha varit obrydd avseende hur känd han blev av trapporna och en dag fann man honom död med brännmärken utanför sin dörr, just på de här berömda trappstegen. Kanske självmord, kanske mord. Det är många musikvideos och annat som blivit filmat vid trapporna som gjort dem så kända, jag kände mig lite förvirrad kring allt. Det känns som en viral grej? Jag undrade hur många som stod i trappen som känner till konstnären bakom.
När vi väl åkte hem från trapporna gick vi förbi världen trevligaste bokaffär vid oss! Okej världens trevligaste kanske var lite väl många superlativ men det är känslan när man gått runt i ett ganska luktande och smutsigt Rio en hel dag. Där inne doftade det istället kaffe och kaka från ett kafé och det fanns en miljon böcker.
Så många sektioner.
Ja ni ser! Jag hittade Lisa Ridzéns bok översatt (här är min recension), och även Backman. Och Pippi såklart! Så häftigt att Ridzén tagit sig till Brasilien eller?
Sen minns jag inte vad vi gjorde mer denna dag… Men det var en liten inhopp i Rio-livet!
Det här inlägget var jag egentligen väldigt taggad på att få göra. Efter att ha tagit med er på mina alldeles för många klädtankar inför backpackingresan kändes det inte mer än rätt att visa resultatet. Lärde mig dock två saker när jag försökt komponera detta inlägg: 1. Det är svårt att fotografera kläder på ett brädgolv med springor. 2. Det är ännu svårare att göra det i mörker när man är stressad inför att packa klart natten innan.
Men vi kör igång! Vi är borta närmare tre månader (två och en halv), vi kommer göra mycket naturaktiviteter som vandringar i både 20 grader och 0 grader, i både sol, vind, regn och kanske snö men också vara på varma tropiska platser samt hänga i städer. Samtidigt vill jag packa så minimalistiskt som möjligt för att minska vikten man släpar runt på, men också för att möjliggöra att plocka upp saker längs vägen.
Här ligger min vandringsarsenal. På tema skaljacka landade jag i Arc’teryx Beta SL, en otroligt lättviktig jacka som ska ha bra prestanda och enligt mig en snygg passform. Letade land och rike efter färgen Canvas, får se om prislappen är värd det men om jag inte är nöjd med denna rolls royce till skaljacka så är det ju snarare plagget jag inte är kompis med. Den rosa bollen är min Mrs Dunfri från Houdini, en dunjackeekvivalent att ha kalla kvällar i bergen. Mitt bland de vikta plaggen syns en fleece från Bergans som jag haft länge och älskar samt två långärmade tröjor i merinoull, en lite skogsgrön och en vit med blommönster. Jag har även med mig en svart merinoulltshirt och en grön i hälften merino hälften bambu. Med i arsenalen finns ett par underställsbyxor också ifall det är kallt någon natt, vilket jag tror, när vi ska vandra i Peru står det att nätterna ligger runt nollan. Även en buff i merinoull packades ner.
I byxväg (här och här är inspoinläggen) blev det ett par Leutia-byxor från Arc’teryx i grönt. Sitter snyggt på alla? Jag har en period när allt känns fult på mig så en förlåtande modell uppskattas. De vita byxorna blev woven cargo-serien från New Balance, sjukt tunna och lätta! Fungerar på både vandring och som citybyxa. Tyvärr insåg jag att mina favoritvandringsbyxor från Fjällräven sitter för tight numer (…) så de lämnades hemma. Jag ville gärna prova Astrid Wilds byxa men de var slutsålda och dök aldrig upp på Sellpy under min spaningsperiod. I shortsväg valde jag ett par från Nike ACG, deras vandringslinje. Jag tänkte ha allt i stan också, men som komplement har jag med en längre svart kjol och en plisserad vit tenniskjol också. Med dessa fem plagg totalt kan jag troligen få ihop en ganska bred mängd looks, min svarta kjol har en liten slits som gör att man kan klä upp den.
I packningen la jag även ner en vit linneskjorta, alltid bra till stranden, vandring, stan. Packade ner en vit ljus tröja i mjukt sportmaterial, tänk yogakläder, och en ribbad svart tshirt i bomull. Ett nattlinne i siden åkte också med. Jag plockade faktiskt bort den där linneklänningen som ligger vikt här på bild, vi får se om det blir ett misstag, jag la istället till en salviagrön träningstshirt jag tänker mig går att använda till vardags. Är egentligen van vid kjol och klänning hemma så är lite osäker på detta drag.
Ahhhh skorna. Ja. Jag kunde inte få ner det till färre. Längst uppe till vänster har vi ett par som ska få fungera både till vandring på enklare turer och att ha i stan. De spelar med approachestetiken men är tänkta till trekking och inte klättring, från Salomon. I mitten har vi ett par Teva i gladiatormodell, de väger ingenting och är rätt snygga på. Tyvärr kanske Tevas mest obekväma modell men vi jobbar på det, D tog med leukoplast som missbrukats. Ett par havainas packades ner och redan på flyget hade jag ett köttsår mellan tårna så det var nog ett misstag att ta med dem. De blå skorna är löpningsskor. De gråa kängorna är mina betrodda vandringskängor från Haglöfs. Köpte riktiga skinnkängor från Lundhags något år men de var alldeles för stora trots att jag provade ut storleken noga, så mina gråa fortsätter hänga med. Smartast kanske hade varit att använda Salomonskorna som vandringsskor endast men jag kan inte tänka mig vara utan ankelstöd vandringar som är flera dagar efter varandra, som när vi ska gå till Machu Picchu.
Accessoarerna glömde jag fotografera hemma så den här bilden är nytagen från Rio. Dagen innan avfärd insåg jag att alla mina vandringsstrumpor var puts väck så det blev ett akut besök på Naturkompaniet och en mycket högre summa än tänkt. Köpte ett par Darn Through med motiv från skog, de ska tydligen vara kungar i vandrinsstrumpesammanhanget. Även ett par svarta neutrala inhandlades samt två par tunnare merioullstrumpor från ett svenskt märke. Jag har med mig två bandanas till både vandring och stan, samt ett stickat pannband i ull som vän Karin stickade till mig en gång i present. Den tänker jag är perfekt kalla dagar i bergen! När jag ”shopped my own stash” hittade jag en tunn cashmeremössa, perfekt. Med mig finns även några klämmor att tämja min utväxta lugg med. I smyckesväg är det sparsmakat. Generellt är jag en vanemänniska som oftast har samma smycken dag ut och dag in. Nu lämnade jag dock en av ringarna hemma som jag jämt har (pappas 25årspresent till mamma), och istället har jag tre silverringar där jag gjort två själv på Bali och en är specialistpresent från mitt pluggäng där vi alla får en likadan twisted orbit ring från Efva Attling när man är klar. Istället för D:s dophalsband i guld som jag alltid har runt halsen blir det två snäckhalsband, ett grövre med flera snäckor och en tunnare kedja med en snäcka. Jag har även en choker-aktig kedja med små runda plattor med livets träd och ett blått pärlhalsband. Det plus en röd fotlänk är nog allt?
Två baddräkter: en salviagrön som är skön att surfa i och en lite metallic olivgrön som är mer snygg än sportig. Jag tar med två väskor, en magväska som jag oftast bär som en axelväska och sen en klassisk från Uniqlo alla tipsar om. Ska stryka på lite patches så den blir roligare.
Denna bild består av mina sportkläder. Det var mycket fram och tillbaka innan jag landade i tre sport-BHar där två är samma modell men olika färg, och en som är mjukare. Jag packade ner en svart croppad topp som man både kan träna i men också använda på stan, en till lite geometrisk topp som man kan göra yoga i men också omvandla till fest. I packningen åkte även ett par svarta träningshorts från Nike, riktiga favoriter jag haft i kanske 10 år? Ett par cykelbyxor och en hederlig träningstshirt i brunt ligger också i ryggsäcken.
…
Ja det var svårt att begränsa avdelningen skönhet. Sminket är jag nöjd med att ha komprimerat till color corrector för ögonen, concealer, BB-kräm, bronzer, rouge och mascara. Resten kan man diskutera men har med mig fukt (toner, ansiktskräm, ögonkräm, liten handkräm), spf (ansikte, kropp, stift), rengöring (olja och micellärvatten) samt lite blandat som alcogel, nagellack, nagellacksborttagning, deo, hårolja och kanske det onödigaste av allt: en mist. Men jag ÄLSKAR att ha mist på flyg/buss/tåg och eftersom vi ska resa mycket kände jag att det fick vara värt vikten.
Och det här tog jag med på flyget! Läsplatta vilket verkligen är att ta bort lite från själen i läsväg men jag ska erkänna att det är oerhört praktiskt. Senast jag var i Sydamerika tog jag med kanske åtta inbundna böcker och fick betala övervikt varje gång jag skulle förflytta mig. Jag kör med Kobo och lånar från biblioteket. Min dator följer med, sen en dagbok med mjukt japanskt papper samt min gröna kalender som har massa reflektionsprompts veckovis. Min kamera som inte använts sedan 2017 följer med! Hade en Sony-kamera innan och fotograferade massor manuellt. Bytte upp mig till en Olympus ur OMD-serien när Sonyn blev stulen på tunnelbanan i New York. Min Olympus var både kralligare rent fotomässigt men också mycket snyggare, dock lärde jag mig aldrig fota manuellt med den eftersom allt var nytt. Men jag hoppas att denna resa ska ge mig ett nytt försök! Mitt lilla pennfodral hänger också med, samt en liten necessär till flyget (handkrämen, misten, ansiktskrämen, linser och öronproppar i den).
Det var nästan hela packningen, har med mig underkläder, vandringsstavar och säkert något mer jag inte rapporterar om. Det har inte varit enkelt att packa! Och vi får se om det här räcker hela vägen men jag hoppas ändå det.
