Ska vi bara kika på min brors bröllop i Toscana en kort stund? Vill få bevara och återvända till den här dagen i all framtid. Det är underbart vackert med bröllop men det är en dimension till när det är ens lillebror. Jag var så nervös inför den här dagen, men varför kan jag inte svara på.
Deras kärlek är ren, enkel och djup. Självklar sedan start. Att de tu skulle gifta sig, min bror och Hj, det har jag vetat sedan de träffades. Och ändå, den stora nervositeten. Kanske för att jag ser det med blicken om att livets stora. Tänker på alla äldre man har varit hemma hos som har bröllopsbilden stolt inramad på spiselkransen. Att veta att denna dag kommer vi alla bära med oss i resten av våra liv. Veta att varenda tal som hålls, varenda matbit som äts, varenda bild som tas känns tusen gånger viktigare en dag som denna. Allting bleknar i jämförelse men ändå är det bara en dag trots allt, en dag i det liv man fått välsignat.
Solen sken starkt på oss. Det gröna Toscana vibrerade av försommar. Min klänning var salviagrön, jag hörde raderna från Uti vår hage upprepas i huvudet, ”kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja”. Min bror var nervös innan vigseln. Hans ansikte sammanbitet, käkarna tydliga i sin linje. Han var så vacker i sin vita smoking. När fiolen löd och han skulle kliva in till oss alla rann mina tårar. De spelade en persisk låt, jag saknade familjen i Iran så mycket i den stunden; de skulle ha älskat det. Älskat att se Emil så kär och lycklig, så lång och ståtlig, se Hjördis så glad och se deras band ihop. Hjördis mamma stod framme vid altaret och mötte dem båda. Vår nya lilla familj, sammanflätade.
De pratade vackert till varandra. Lovade varandra kärleken, som de redan ger. Lovade stöd, kompanjonskap, värme. Hjördis läste en dikt på persiska som hon övat på i smyg med pappa. Jag hulkade så högt då, det är svårt att beskriva vad man känner men för mig är det som att alla själar är så närvarande i stunden och att det är vad som gör en så nära, närheten till det där inre som ofta försvinner i livsbruset.
Efter vigseln poppades flaskor, bubbeltorn gjordes, vi hurrade, åt en miljon apertivo-snacks och den godaste middagen på länge. Jag höll tal, ett som kanske var lite roligt mest, men som jag avslutade med en dikt. Var nervös över att läsa mina egna ord högt, vågade inte säga att det var jag som skrivit det, kände mig lättad efteråt när jag kramade dem. Satt bredvid Emil på middagen och hade min alldeles egna kärlek D på andra sidan av mig. Var nog mest tyst, försökte supa in vad vi var med om.
Festen kom. Kroppen vibrerade av den där omistliga lyckan. Saxofonen ljöd, lamporna blinkade, vi dansade dansade dansade och det kändes som essensen av livet, det är väl det här?
Kärlek.
A T H E N A 