Saker som köptes i Brasilien aka haul från Rio de Janeiro

Innan vi åkte iväg kom jag in i riktiga doomscroll-svängar som jag sällan gör i vanliga fall. Kanske lite flyktbeteende då jag hade ganska mycket saker på listan som jag ville hinna göra innan avfärd (hann absolut inte med allt). Iallafall, mitt flöde fylldes av små shoppinghauls från Mexico city och Rio de Janeiro. Inspirerat av dessa små reels knåpade jag ihop det här inlägget. Det blev en liten samling saker för mig, jag vill generellt konsumera med intention så att säga och vi kan inte kånka runt på hur mycket som helst under resan men detta kändes ändå bra.

Schampo Ondulados från Lola
Jag tog inte med några hårvårdsprodukter eftersom Instagram fick mig sugen på att prova brasilianska märken, Lola framförallt. Gick in i en hårvårdsbutik och det var faktiskt en riktig upplevelse. Schampot är mycket trevligt hittills!

Balsam Morte Súbita från Lola
Den svarta lilla flaskan är fylld av ett balsam som ska mjukgöra och ta hand om torrt skadat hår. Tyckte mycket om när jag provade, håret blev mjukt.

Leave in balsam Cachos Livres från Kiria
Klev in i ytterligare en kosmetikbutik för att hitta en duschkräm (fann den ej) och en mycket engagerad dam ville vägleda mig till bästa leave in-produkten när jag stod och kikade på milk spray från Lola. Hon använde Google translate och undrade om jag höll på med en ”transition”, för då är den orangea flaskan från Kiria bäst. För mig betyder det könsbyte, och hon måste sett minen jag fick för hon förtydligade och det visar sig att det är ett helt begrepp inom hårvården för folk som jag, som är lockiga i grunden men plattar och gör behandlingar för att få håret rakare, men sen vill ha tillbaka lockarna. Och man kan säga att jag är i transation, för något år sedan gjorde jag en keratinbehandling som haft orimligt bra effekt i att släta ut mitt hår. Nu vill jag ha tillbaka lockarna igen. Krämen från Kiria doftar passionsfrukt, gott men också lite surt vilket jag inte är såld på än.

T-shirt med uppvikta armar
Den här lite boxiga modellen är inte en favorit men hade akut klädbrist (det var för få överdelar med i packningen trots allt) och tyckte Copacabana-trycket var lite trevligt. Köpte på Feira de Gloria, alltså söndagsmarknaden i stadsdelen Gloria.

Deodorant från Giovanna baby
Den rosa förpackningen innehåller ett deostick som ska vara aluminiumfritt. Min nya deo från Sol de Janeiro har jag inte tyckt fungerat så bra, så kände att jag vill prova vidare. Denna ska vara brassarnas favorit och den ska tydligen inte ha något med bebisar att göra trots namnet. Jag uppskattar inte riktigt doften men det får duga.

Hårmask meu chacho från Lola
Mera hårprodukter, god bless. Den här hårmasken har jag hunnit prova och den gjorde mitt hår så lent och trevligt. Generellt väldigt härliga förpackningar från Lola, lite sextiotalsestetik?

Flip flops från Havaiana
ag köpte flip flops! Ville på ett sätt köpa mer pga priset var så fördelaktigt men det höll emot den impulsen och handlade bara dessa med lite fyrkantig tå. Tycker de har något ändå, kan se dessa stylade hemma i stan också. Kanske inte när vi kommer hem i november men längre fram igen.

Tror jag har hårprodukter så jag klarar mig hela resan! Får se vad mer som får passera nålsögat under färden. Man älskar ju små souvenirer och minnen, men allra bäst är ju saker man använder även hemma. Som matprodukter eller liknande?

Sista dagarna i Rio de Janeiro

Rio, det blev ingen kärlekshistoria för oss. En stad som mår absolut bäst i sol och med sitt strandhäng. Vi fick se smak på det en eftermiddag, och det var en fin stund ändå.

Vi hade tagit oss till Ipanema, stranden som kommer efter Copacabana. Prognosen visade regn men plötsligt sprack det upp och vi skyndade oss ner till strandpromenaden. Surfbrädorna stod uppradade och jag kände ett pirr i kroppen, jag längtar tills vi surfar under resan. Just denna dag var vi helt oförberedda så vi agerade publik istället.

Havet var otroligt vackert här.

Sollyckan var dock kort. Vi drack kokosnöt längs strandpromenaden medan molnen drog in.

Nästa morgon öste regnet ner och vi sprang till närmsta café. Frukosten här var fenomenal och kaffet extra gott. Vi satt kvar länge och bara drog oss, en känsla av att vara uttråkad övermannade mig och det gjorde mig oändligt glad. En vuxen reaktion på känslan, men för mig ett tecken på att jag kanske till slut slappnat av lite.

Vi bestämde oss för att hänge dagen åt konst. De första två konstmuseerna vars beskrivningar hade fångat vårt intresse var stängda just på onsdagar men till slut hittade vi CCBB, en brasiliansk bank som grundat ett konstmuseum. På ett sätt kanske det känns apart med svenska ögon men samtidigt är det så konsten får ta plats även i vårt samhälle, det har ju finansierats olika i alla dagar, vi hade ett starkt mecenatsamhälle i Sverige en gång i tiden. Även hemma ser man Porsche, SEB och andra aktörer verkar inom konstsfären men inte på samma tydliga sätt som att ha grundat ett museum kanske.

Vi såg en separatutställning med Vik Muniz. Älskade hans konst och tankarna som han lyckas väcka inom en! Om han ställer ut i Sverige igen vill jag se honom. Han älskar att leka med vårt perspektiv på olika vis, exempelvis är tavlan här ovan ett foto från ett verk han gjort med skräp.

I vissa delar av hans konstnärsskap har han lekt med perspektiv rent geometriskt.

Men absolut oftast är det materialet som överraskar. Här har han använt platsskräp och sammanfogat till ett kollage. Han hade flera tavlor i denna serie och alla var väldigt vackra och natursköna i sina motiv, vilket ju är en frånstötande tanke eftersom de är skapade av plastskräp, en fiende till naturen.

Efter Vik Muniz tog vi paus och satte oss i cafeterian på bottenvåningen. Vi drack varsin kaffe, D åt en kaka och jag en minipaj med purjolök medan vi kollade på Apples nya släpp. Resten av utställningarna var absolut bra men ingen mätte sig med Vik Muniz.

På kvällen ville jag äta kött. Brasilien är trots allt ett köttland, så tunnelbanan gick till området Centro.

Här fanns Labuta som Leyglow, en hudvårdsinfluencer, tipsat om. Vi tog in en grillost som heter Minas och är känd i Brasilien. Den serverades med honung, mycket gott.

Därefter en klassisk rätt: flankstek serverat med broccoliris, svarta bönor och pommes. Man älskar ris + pommes här, är inte själv såld på kombinationen. Detta var dock galet gott! Tyvärr är nog inte broccoliris min grej, men köttet var verkligen extra gott och svarta bönor är gott till allt.

En annan dag åkte vi till Santa Teresa. Ett område som i decennier är förknippat med en bohemisk stil och konstnärer när det begav sig

Även om jag tyckte området var väldigt vackert med färgglada små hus så var det också otroligt smutsigt, som många andra områden i Rio visserligen.

Vi gick in på Bar Mineiro som ska ha den godaste Feijoadan i stan. Feijoada är en brasiliansk maträtt med svarta bönor och fläskdetaljer som kokat ihop. Vi tog en portion av det, och en portion macka med fläsk och ananas som är en Rio-klassiker. Det var… inte så gott? Torrt, ingen finess, nä alltså det här stället levde nog på gamla meriter. Generellt kände inte jag att vi var på samma våglängd som Rio och ibland kunde jag skämmas lite over mina känslor. Jag har så svårt att se vissa väldigt sköra bitar av staden och samtidigt uppskatta de flärdiga områdena? När man ser all smuts, alla som bor på gatan, alla lukter, det är svårt att åka till de lite lyxigare områdena då och fullständigt njuta. Jag känner mig samtidigt inte konsekvent i mina tankar eller handlingar. Om jag inte hade sett det, hade jag ju njutit, oavsett orättvisans existens eller inte.

Vi gjorde ännu fler grejer innan hemfärd för att försöka maximera Rio-känslan ändå, men fylld av kvalen. Vi åt tapioca-pannkakor fyllda med ost, vi köpte haivanas och sista kvällen gick vi tillbaka till vår favoritbar från första kvällen som hade godast mat. Det var ändå en lite nedslagen känsla där på slutet, att staden inte gav känslan som man hade hoppats på och då är det bäst att avsluta säkert. Vår kvarterskrog levererade otroligt god mat igen och välsmakande caipirinhas, så diet blev ett värdigt adjö till Rio innan kosan styrdes mot… Peru!

En önskelista om allt vi vill göra i Peru

Åh Peru, detta land jag längtat till sedan 2018, minst! Då var jag i Ecuador och alla resenärer jag träffade sa att Peru, ah, åk dit, men jag undvek det till varje pris. Jag hade bara sisådär två veckor innan jag skulle till Chile och den första veckan var redan bokad för surf, så Peru kändes som ett för ordentligt resemål att ta i farten. Men nu är vi alltså här! Jag vill göra så mycket, men vi får se vad vi känner för. En del av resan får ses som en KBT för mitt eviga tidsoptimerande som ibland kan gå överstyr (och ibland är en riktig tillgång faktiskt), men vi försöker känna efter vad vi är sugna på och i vilken takt helt enkelt.

SACRED VALLEY/URUBAMBADALEN
Det här är en dal i krokarna av Cusco som Inkafolket såg som en helig plats. Det är flera byar som ligger som ett pärlband och antalet arkeologiska fynd och platser känns outtömligt. Vi flyger direkt från Rio till Cusco dvs från havsnivå till 3400 meter över havet. Sacred Valley ligger på ”bara” runt 2000 meter så jag tror vi börjar vår Peru-resa här och det i sig känns kittlande.

VANDRA TILL MACCHU PICCHU
Vi ska vandra till Macchu Picchu! Inkaleden är mest känd men vi vill gå Salkantay som är en led med både blandning av Inka-historia men också mycket natur. Tror att det kommer bli sjukt tufft men detta är en av få bokade saker på resan dvs jag kan inte backa ur även om jag precis denna sekund undrar varför jag föreslog detta?

SE MACCHU PICCHU
Ja det här är väl ganska självförklarande men är mycket taggad på att se ett av de sju underverken!

GÖRA EN CACAO-CERMONY
Vi ska börja resan i Peru i Pisac, en av byarna i Sacred Valley. Där kan man göra en cacao-cermony, alltså en typ av ritual där man dricker en väldigt ren variant av kakao och mediterar. Egentligen är diverse drog- och hallucinatoriska ritualer vanliga i regionen (ayahuasca mest känd) men detta är den svensklagliga versionen av ceremoni, som låter väldigt mysig.

UPPLEVA CUSCO
Cusco är en stad jag inte kan få grepp om när jag läser på? Den verkar stor, men genuin, fylld med Inka men väldigt domesticerad. Vi kommer vara där ett par dagar före vår vandring och troligen efter. Är extra taggad på San Blas-området som ska vara deras konstkvarter med mycket gallerier.

KÖPA ETT HÅRBAND MED LAMOR PÅ
Jag är inte en person som oftast tycker kattungar och gulliga djur är något som lockar men såg en tjej på Instagram med ett stickat hårband med små lamor på, och det var så fint! Ser jag ett sådant klipper jag till.

DRICKA PISCO SOUR
No pisco no disco lärde Siri och hennes roomie Jess mig när jag hälsade på i Chile. Peru är hemlandet till pisco sour, så att en och annan drink ska intas känns givet.

ÄTA MASSOR AV CEVICHE
Den godaste cevichen jag ätit var i Ecuador, varje gång efter surfen. Man klev upp ur havet och så stod massa små vagnar med män som sålde ceviche framför en. Sjukt färskt och sjukt gott. Peru ska dock vara det ”riktiga” ceviche-landet, det är ett arv av deras japanska immigration. Den största diasporan av japaner finns i Peru!

SURFA
Ja. Jag har inte surfat sedan jag var på Bali 2023, och jag har trots de många länder jag surfat i aldrig varit duktig på den här sporten. Ändå lockas jag alltid av fortsätta försöka, för när man får ta en våg, den känslan är svår att slå. Man är i harmoni med naturen och känner ett sådant sug i magen. Kanske drar vi till Huanchaco, en fiskeby med mycket surf.

UPPTÄCKA MIRAFLORES
Jag läste en av Mario Vargas Llosas böcker tidigare i år (recension här) och Miraflores, ett område i Lima, beskrevs med en sådan ljuvlig prosa att jag måste dit och flanera. I boken är det femtio-sextiotal så jag förstår att dagens Miraflores är annorlunda.

ÄTA LOMO SALTADO
Det peruanska köket känns så oerhört spännande i min mening. På grund av landets historia finns influenser från massor av olika kök som smält samman till det vi kallar peruansk mat idag. Lomo Saltado är ett resultat av kinesiska influenser och är i princip en biffgryta där köttet är marinerat med soja och en peruansk chili medan grytan har lök, tomat och ibland persilja i sig.

SE RAINBOW MOUNTAIN
I Peru finns flera berg som har andra färger än vad vi förknippar med jord. Vi pratar lila, rött, gult osv. Vill gärna se ett sådant berg! Det måste inte vara just Rainbow Mountain, jag kan tänka mig vilket som i kategorin färgat berg.

SE AMAZONAS
Amazonas är en plats jag alltid velat besöka, D likaså. Det känns som man får passa på nu när man är i krokarna, vi får se i vilken form.

SMAKA MAT MED AJÍ AMARILLO
Peru har en känd chili som jag vill prova! Den lär ju finnas i många maträtter. Den är väldigt gul och ska ha använts i Inkaköket.

DRICKA CHICHA MORADA
Detta är en dryck från Anderna som är baserat på lila majs. Känns som ett måste på prova-listan.

PESCADO A LO MACHO
Vit stekt fisk i en skaldjurssås oftast baserad på musslor, bläckfisk, räkor som är smaksatta med aji amarilllo, så den där gula chilin och även vitlök, lök, tomat och lite pisco. Låter som något jag kan älska!

Har någon av er varit i Peru? Vad var en höjdpunkt? Och har någon av er läst något från Peru jag borde ta del av? Jag ska läsa något mer av Vargas Llosas, troligtvis Bockfesten, men tips inom alla kategorier välkomnas.

Rio: regn, smuts, kända trappor och Confeiteria Colombo

Rio Rio Rio. En stad jag hade föreställt mig på ett visst sätt i ärlighetens namn. Jag tänkte mig heta stranddagar och badkläder fyllda med sandkorn. Jag tänkte mig solstolar, volleybollspelare rakt framför nosen på en, dricka kokosnöt och äta grillostspett på stranden. Det blev inte så mycket av det där, men istället påtagligt mycket regn och ändå en ganska behaglig upplevelse.

Vi trotsade regnet för det mesta och tog på oss regnjackorna vi så dyrt införskaffat oss inför avresan. Kanske hade vi inte tänkt att dessa skulle användas i just Rio, men invigda blev de båda. På söndagar finns en stor marknad i Gloria och jag ville så gärna till den! Stånden höll öppna med presenningar tätt virade.

Vi drack caipirinhas. Satfläsk vad starka de är. D höll på att beställa en liter men vi lyckades styra om.

Vi provade en hel del mat på marknaden, bland annat colombianskt ris som var mycket gott. Vi åt även acarjé, en slags friterad boll från Nordöstra Brasilien. Det var verkligen smaker jag aldrig provat, kanske låter jag lite väl kaxig nu men jag tycker mig ha provat mycket olika slags mat i livet tack vare alla resor men här var liksom nya kombinationer som nog aldrig nått min palett. Acarjé är en slags boll gjorda på malda bönor som fått fritera i röd palmolja. Dessa skärs sedan upp och stoppas med fyllning: vatapá som är en slags brödkräm med ingefära, torkade räkor, nötter, kokosmjölk med mera. Sen hade man på caruru som är en okrastuvning som också har torkade räkor och cashew i sig. Man toppade med chilisås och mer torkade räkor. Det smakade otroligt mycket och när smaker är sådär nya för en… Ja det var som sagt längesedan jag upplevde det, men det gjorde mig mycket mer skeptisk än förväntat, trodde jag var coolare än så. Daniel hälsade att han gillade bollen!

Efteråt drack jag en passionsfruktjuice innan vi tog oss an ytterligare ett matstånd: nigeriansk mat. Vi åt jollof rice. Gott! En tjej i kön snubblade och spillde ut riktigt oljiga räkor på min jacka, blev lite ledsen av det, fettfläckar är inte att leka med.

Dagen efter vaknade vi upp med förhoppning om ljusare väder men icke. Rio i grått är inte den mest klädsamma färgen.

Vi tänkte åka och titta på lite kulturella byggnader och klev rakt upp i ett demonstrationståg. Tydligen var det självständighetsdagen i Brasilien. Brasiliens historia är väldigt speciell och även denna dag är det, självständigheten var ett pappersarbete via Portugal och det finns så mycket om Brasiliens historia jag skulle vilja berätta om men låter bli just nu. Är väldigt fascinerad och skulle vilja veta mer.

Vi spatserade vidare. Många vackra gamla byggnader finns i Rio, de flesta nedklottrade och många i rivningsskick.

Vi insåg att allt var stängt denna dag, även det portugisiska läsrummet som jag helst ville besöka. En pampig byggnad fylld med litteratur, jag fick föreställa mig hur det såg ut inuti istället och våra steg fortsatte längs de nedstängda gatorna.

Gatorna ekade kusligt tomma.

Bara vimplarna och vi på stan. Demonstrationståget såg vi aldrig något mer.

Vi fick förbi ett anrikt gammalt café och insåg att det var här alla var ju. På Confeiteria Colombo, enda öppna stället i krokarna.

Vi ställde oss i den evighetslånga kön, lite i brist på annat att göra men byggnaden var verkligen vacker på insidan. Ett riktigt landmärke från Rios Belle Epoque-period som ärligt talat känns väldigt långt bort i nuläget. När caféet öppnade var det starkt inspirerat av europeiska institutioner, som anrika caféer i Wien.

Först åt vi lunch, en medioker hamburgare för mig. Efteråt provade vi deras pastel de nata, ett portugisiskt arv, och en slags kokosgelekaka. Jag har ätit pastel de nata på Pasteis de Belém tidigare i Lissabon, och kan meddela att denna var i samma klass.

Efter bränslepåfyllnaden fortsatte vi promenaden. Gatorna var så…. Smutsiga? Slitna? Äckliga? Men på väg mot tunnelbanan råkade vi gå förbi en riktigt sjuk katedral som är känd. Den ser lite ut som en pyramid på utsidan men i betong. Insidan är konisk i sin form och olik alla kyrkobyggnader jag någonsin varit i.

Vi fortsatte promenaden mot en akvedukt. Jag tog en klassisk turistbild på D.

På vägen till tunnelbanan råkade vi gå förbi de här kända trapporna, Escaderia Selarón. En chilensk konstnär bodde vid trapporna och det blev ett slags konstprojekt att täcka alla trappsteg i kakel. Först ville han bara renovera trappen vid sitt hem som var i desperat behov av upprustning och täckte trappstegen med olika kakelbitar men det hela växte som projekt och till slut började folk från hela världen skänka kakel så han kunde fortsätta.

Jag försökte läsa på om honom men fick inte fram så mycket, han verkar ha varit obrydd avseende hur känd han blev av trapporna och en dag fann man honom död med brännmärken utanför sin dörr, just på de här berömda trappstegen. Kanske självmord, kanske mord. Det är många musikvideos och annat som blivit filmat vid trapporna som gjort dem så kända, jag kände mig lite förvirrad kring allt. Det känns som en viral grej? Jag undrade hur många som stod i trappen som känner till konstnären bakom.

När vi väl åkte hem från trapporna gick vi förbi världen trevligaste bokaffär vid oss! Okej världens trevligaste kanske var lite väl många superlativ men det är känslan när man gått runt i ett ganska luktande och smutsigt Rio en hel dag. Där inne doftade det istället kaffe och kaka från ett kafé och det fanns en miljon böcker.

Så många sektioner.

Ja ni ser! Jag hittade Lisa Ridzéns bok översatt (här är min recension), och även Backman. Och Pippi såklart! Så häftigt att Ridzén tagit sig till Brasilien eller?

Sen minns jag inte vad vi gjorde mer denna dag… Men det var en liten inhopp i Rio-livet!

Packningen som valdes ut

Det här inlägget var jag egentligen väldigt taggad på att få göra. Efter att ha tagit med er på mina alldeles för många klädtankar inför backpackingresan kändes det inte mer än rätt att visa resultatet. Lärde mig dock två saker när jag försökt komponera detta inlägg:
1. Det är svårt att fotografera kläder på ett brädgolv med springor.
2. Det är ännu svårare att göra det i mörker när man är stressad inför att packa klart natten innan.

Men vi kör igång! Vi är borta närmare tre månader (två och en halv), vi kommer göra mycket naturaktiviteter som vandringar i både 20 grader och 0 grader, i både sol, vind, regn och kanske snö men också vara på varma tropiska platser samt hänga i städer. Samtidigt vill jag packa så minimalistiskt som möjligt för att minska vikten man släpar runt på, men också för att möjliggöra att plocka upp saker längs vägen.

Här ligger min vandringsarsenal. På tema skaljacka landade jag i Arc’teryx Beta SL, en otroligt lättviktig jacka som ska ha bra prestanda och enligt mig en snygg passform. Letade land och rike efter färgen Canvas, får se om prislappen är värd det men om jag inte är nöjd med denna rolls royce till skaljacka så är det ju snarare plagget jag inte är kompis med. Den rosa bollen är min Mrs Dunfri från Houdini, en dunjackeekvivalent att ha kalla kvällar i bergen. Mitt bland de vikta plaggen syns en fleece från Bergans som jag haft länge och älskar samt två långärmade tröjor i merinoull, en lite skogsgrön och en vit med blommönster. Jag har även med mig en svart merinoulltshirt och en grön i hälften merino hälften bambu. Med i arsenalen finns ett par underställsbyxor också ifall det är kallt någon natt, vilket jag tror, när vi ska vandra i Peru står det att nätterna ligger runt nollan. Även en buff i merinoull packades ner.

I byxväg (här och här är inspoinläggen) blev det ett par Leutia-byxor från Arc’teryx i grönt. Sitter snyggt på alla? Jag har en period när allt känns fult på mig så en förlåtande modell uppskattas. De vita byxorna blev woven cargo-serien från New Balance, sjukt tunna och lätta! Fungerar på både vandring och som citybyxa. Tyvärr insåg jag att mina favoritvandringsbyxor från Fjällräven sitter för tight numer (…) så de lämnades hemma. Jag ville gärna prova Astrid Wilds byxa men de var slutsålda och dök aldrig upp på Sellpy under min spaningsperiod. I shortsväg valde jag ett par från Nike ACG, deras vandringslinje. Jag tänkte ha allt i stan också, men som komplement har jag med en längre svart kjol och en plisserad vit tenniskjol också. Med dessa fem plagg totalt kan jag troligen få ihop en ganska bred mängd looks, min svarta kjol har en liten slits som gör att man kan klä upp den.

I packningen la jag även ner en vit linneskjorta, alltid bra till stranden, vandring, stan. Packade ner en vit ljus tröja i mjukt sportmaterial, tänk yogakläder, och en ribbad svart tshirt i bomull. Ett nattlinne i siden åkte också med. Jag plockade faktiskt bort den där linneklänningen som ligger vikt här på bild, vi får se om det blir ett misstag, jag la istället till en salviagrön träningstshirt jag tänker mig går att använda till vardags. Är egentligen van vid kjol och klänning hemma så är lite osäker på detta drag.

Ahhhh skorna. Ja. Jag kunde inte få ner det till färre. Längst uppe till vänster har vi ett par som ska få fungera både till vandring på enklare turer och att ha i stan. De spelar med approachestetiken men är tänkta till trekking och inte klättring, från Salomon. I mitten har vi ett par Teva i gladiatormodell, de väger ingenting och är rätt snygga på. Tyvärr kanske Tevas mest obekväma modell men vi jobbar på det, D tog med leukoplast som missbrukats. Ett par havainas packades ner och redan på flyget hade jag ett köttsår mellan tårna så det var nog ett misstag att ta med dem. De blå skorna är löpningsskor. De gråa kängorna är mina betrodda vandringskängor från Haglöfs. Köpte riktiga skinnkängor från Lundhags något år men de var alldeles för stora trots att jag provade ut storleken noga, så mina gråa fortsätter hänga med. Smartast kanske hade varit att använda Salomonskorna som vandringsskor endast men jag kan inte tänka mig vara utan ankelstöd vandringar som är flera dagar efter varandra, som när vi ska gå till Machu Picchu.

Accessoarerna glömde jag fotografera hemma så den här bilden är nytagen från Rio. Dagen innan avfärd insåg jag att alla mina vandringsstrumpor var puts väck så det blev ett akut besök på Naturkompaniet och en mycket högre summa än tänkt. Köpte ett par Darn Through med motiv från skog, de ska tydligen vara kungar i vandrinsstrumpesammanhanget. Även ett par svarta neutrala inhandlades samt två par tunnare merioullstrumpor från ett svenskt märke.
Jag har med mig två bandanas till både vandring och stan, samt ett stickat pannband i ull som vän Karin stickade till mig en gång i present. Den tänker jag är perfekt kalla dagar i bergen! När jag ”shopped my own stash” hittade jag en tunn cashmeremössa, perfekt. Med mig finns även några klämmor att tämja min utväxta lugg med.
I smyckesväg är det sparsmakat. Generellt är jag en vanemänniska som oftast har samma smycken dag ut och dag in. Nu lämnade jag dock en av ringarna hemma som jag jämt har (pappas 25årspresent till mamma), och istället har jag tre silverringar där jag gjort två själv på Bali och en är specialistpresent från mitt pluggäng där vi alla får en likadan twisted orbit ring från Efva Attling när man är klar. Istället för D:s dophalsband i guld som jag alltid har runt halsen blir det två snäckhalsband, ett grövre med flera snäckor och en tunnare kedja med en snäcka. Jag har även en choker-aktig kedja med små runda plattor med livets träd och ett blått pärlhalsband. Det plus en röd fotlänk är nog allt?

Två baddräkter: en salviagrön som är skön att surfa i och en lite metallic olivgrön som är mer snygg än sportig. Jag tar med två väskor, en magväska som jag oftast bär som en axelväska och sen en klassisk från Uniqlo alla tipsar om. Ska stryka på lite patches så den blir roligare.

Denna bild består av mina sportkläder. Det var mycket fram och tillbaka innan jag landade i tre sport-BHar där två är samma modell men olika färg, och en som är mjukare. Jag packade ner en svart croppad topp som man både kan träna i men också använda på stan, en till lite geometrisk topp som man kan göra yoga i men också omvandla till fest. I packningen åkte även ett par svarta träningshorts från Nike, riktiga favoriter jag haft i kanske 10 år? Ett par cykelbyxor och en hederlig träningstshirt i brunt ligger också i ryggsäcken.

…

Ja det var svårt att begränsa avdelningen skönhet. Sminket är jag nöjd med att ha komprimerat till color corrector för ögonen, concealer, BB-kräm, bronzer, rouge och mascara. Resten kan man diskutera men har med mig fukt (toner, ansiktskräm, ögonkräm, liten handkräm), spf (ansikte, kropp, stift), rengöring (olja och micellärvatten) samt lite blandat som alcogel, nagellack, nagellacksborttagning, deo, hårolja och kanske det onödigaste av allt: en mist. Men jag ÄLSKAR att ha mist på flyg/buss/tåg och eftersom vi ska resa mycket kände jag att det fick vara värt vikten.

Och det här tog jag med på flyget! Läsplatta vilket verkligen är att ta bort lite från själen i läsväg men jag ska erkänna att det är oerhört praktiskt. Senast jag var i Sydamerika tog jag med kanske åtta inbundna böcker och fick betala övervikt varje gång jag skulle förflytta mig. Jag kör med Kobo och lånar från biblioteket. Min dator följer med, sen en dagbok med mjukt japanskt papper samt min gröna kalender som har massa reflektionsprompts veckovis. Min kamera som inte använts sedan 2017 följer med! Hade en Sony-kamera innan och fotograferade massor manuellt. Bytte upp mig till en Olympus ur OMD-serien när Sonyn blev stulen på tunnelbanan i New York. Min Olympus var både kralligare rent fotomässigt men också mycket snyggare, dock lärde jag mig aldrig fota manuellt med den eftersom allt var nytt. Men jag hoppas att denna resa ska ge mig ett nytt försök! Mitt lilla pennfodral hänger också med, samt en liten necessär till flyget (handkrämen, misten, ansiktskrämen, linser och öronproppar i den).

Det var nästan hela packningen, har med mig underkläder, vandringsstavar och säkert något mer jag inte rapporterar om. Det har inte varit enkelt att packa! Och vi får se om det här räcker hela vägen men jag hoppas ändå det.

Våra första dagar i Rio

Det är ju helt galet att vi påbörjat den här resan? Den är så laddad för mig, min första tur i Sydamerika var 2018 för att hälsa på min kära vän Siri. Hon gjorde utbyte i Santiago, så jag åkte över för att hälsa på. Gjorde en märklig rutt, jag åkte via New York för att säga hej till min vän Eli som gjorde utbyte där, bodde på något ganska random AirBnb där vi var runt omkring 25 olika gäster som hade varsitt garderobslitet rum i Brooklyn och försökte navigera mellan att hälsa på gamla bekanta och göra stan. Från New York tog jag mig till Ecuador för surf längs havet och yogaläger uppe i bergen innan jag äntligen var hos Siri. Sedan dess har jag tänkt att varje resa ska gå till Sydamerika men det har inte blivit av, av diverse skäl. Jag har gått runt och drömt om att vara ledig länge och fara runt, och visst har det funnits en förhoppning om att träffa någon som vill göra det med mig. Samtidigt är jag övertygad om att man måste leva sitt liv fullt ut, oavsett om man är i relation eller inte, så jag har också burit med mig en känsla av att det var dags att planera, göra verklighet av drömmarna men det var flera år där i samband med covid då allt försvårades.

När jag träffade D så kom det fram ganska snabbt att han också hade resedrömmar, och hade sparat ihop massa semesterdagar för att någon dag åka ut på en längre tur. Att få göra detta med D känns därför som en dröm? Att allt fick klaffa, bli som jag önskade? Känns overkligt.

Men det är verkligt för en torsdag for vi iväg och jag klädde mig bekvämt för en långflygning.

Vi hade världens lyxigaste 12 timmar där på flyget. Champagne, god (!) mat serverad på porslin, möjligheten till att ligga raklång. Jag drabbades av lite vaccinbiverkningar från dengue-vaccinet jag tog ungefär 10 dagar innan avresa, så det var extra skönt att allt var så lyxigt och bekvämt när man själv var lite hängig.

Väl framme i Rio installerade vi oss i en slags minilägenhet men utan kök. Vi hade utsikt av Frälsaren varje morgon.

Nere vid vattnet vid oss skymtar man Sugarloaf mountain, eller Pão de Açúcar som det egentligen heter.

Vi testade vår lokala kvarterskrog som serverar den mest typiska mat som finns här tydligen och det var sjukt gott! Ris, svarta bönor, pommes och grillad kyckling. Lite kaka på kaka med pommes men förutom det en mycket bra måltid. Kanske kommer jag börja laga svarta bönor hemma sen, jag hittar aldrig en riktig plats i menyn hemma men att servera bara rakt upp och ner var så otroligt gott.

Detta skulle vara en av få regnfria dagar så vi bestämde oss för att åka upp för lilla sockertoppen.

Vissa klättrade, inte vi.

Vi åkte upp i skymningsljuset.

Och det allra bästa var att se statyn på håll i solnedgången.

Efter detta lilla äventyr åkte vi hem om till Botafogo som vårt område heter. Jag behövde vila, biverkningarna från vaccinet tog ut sitt rätt men efter ett tags energiåterhämtande begav vi oss ut i våra kvarter som visade sig vara riktigt trevliga, så otroligt bra vibe. Massor av små barer som i riktig Rio-stil serveras smårätter på lösvikt och dricksglas med öl. Bland annat åt vi någon slags rätt med friterad zucchini, hyvlad mandel och färskost som jag kommer bära med mig länge.

Deras tonfisk med bönor smakade också delikat.

Morgonen därpå gick vi till vårt närmsta bageri som visade sig vara riktigt hipster på det bästa sätt. Jag åt egengjord ricotta på surdegsbröd och konfiterade tomater, kanske inte så brasilianskt men ack så gott.

Sen gjorde vi stan! Mina Tevas dödar tyvärr mina fötter, hade så stora förhoppningar på dessa men hade helt glömt bort att de ganska snabbt skapar skav och allmänt obehag.

Gatorna här är lummigare än vad man kan tro!

Vi hamnade på Copacabana, jag kan inte se namnet utan att höra den gamla dängan i huvudet alternativ så ser jag en passage ur vänner när Rachel ska sjunga den på ett bröllop framför mig.

När magarna började kurra gav vi oss på lunchjakt. Egentligen skulle man kunna sitta på Copacabana och håva in allt man behöver av försäljarna. En ny bikini, drinkar, acaí, grillad majs, allt finns! Men vädret började blåsa upp så istället gick vi till Gelato Sats.

Grillad kyckling är en slags nationalrätt i krokarna och tydligen ska Anthony Bordain ha ätit just här. Verkar finnas motstridiga uppgifter kring sanningshalten i detta men med tanke på kön till att få ett bord så är det inte bara jag som hade hört om det.

Vi fick in en rotisseriekyckling med de klassiska tillbehören ris, pommes, en tydligen typisk äggblandning som var som en äggröra med cassavamjöl och en tomat-gurka-lök-sallad i en syrlig vinägerdressing. Inga svarta bönor! Men vi tog en kopp svartbönssoppa att dela på till förrätt, så man fick sig dagens dos.

Kvällen bjöd på äventyr! Regnet började smattra men vi hade planer som involverade lite tak över huvudet. Vi bytte stadsdel och åkte mot centro.

Vi såg en fotbollsmatch på den legendariska arenan Maracanã! Här hölls VM på 50-talet och Pelé gjorde sitt tusende mål här inne. Vi var där mest för att uppleva just brasiliansk fotboll i Brasilien, och det var stämning minst sagt. Det gick bra för hemmalaget så vi fick ta del av en kollektiv eufori som gjorde mig tårögd.

Vi bokade via en tour på airbnb, mest för att vi inte kom åt biljettsidan själva. Utländska telefoner verkade blockade på något vis? Men det var också trevligt att träffa på lite annat folk, så efter matchen tog vi en öl ihop med ett spanskt par från Andalusien och två chilenska kusiner.

Rio hittills ger ett kaosigt men kul intryck. Det finns sjukt mycket att göra, och det finns väldigt olika slags stämningar beroende på var i staden man befinner sig. Tyvärr ska det vara ganska molnigt och dant resten av vår vistelse här så det kanske blir mindre strandliv än man hade hoppats på, men det kommer inte gå någon nöd på oss, så mycket kan jag ändå lova.

Höstens första och sista vardagar i Stockholm

Det har varit lustiga dagar på många sätt. Komma hem och snabbt försöka knyta ihop allt. Lite jobbtrådar, träffa alla vänner, hinna äta på ställen jag kanske annars hade tagit hela hösten på mig att besöka. Ett liv i ultrarapid på många sätt.

Ett ställe jag ville hinna besöka var Xiang Yue. Jag var där sjukt mycket i vintras och det kändes inte mer än rätt att besöka nu också. Mina vänner Mathilda och Emma ville också dit, så sagt och gjort slog vi oss ner en vardagskväll.

Jag provade en ny rätt för mig: myror i träden, en slags glasnudelrätt med färs. Väldigt gott, och väldigt halt att äta men jag skopade upp det mesta. Gurksalladen delade vi på, en evig favorit. Det var bra mycket hetsigare här än på länge och servitören ropade över halva restaurangen och undrade om vi kunde betala så hon kunde ta nya gäster, så när alla ätit klart packade vi ihop vårt för att byta ställe.

Det blev ett sista glas på Tyge och Sessil innan hemgång för oss. Alltid dejtingstämning där, varje gång jag varit där har det pågått minst två första dejten. Om inte första så nästan första, man känner det i luften, kroppspråket, samtalen som man kanske överhör alternativt tjuvlyssnar på när kompisen är på toaletten.

Det blev fler vinbarer samma vecka. Schmaltz för att förtydliga. Det är alltid estetiskt tilltalande där, så även denna gång. Jag och Siri var där på plats.

Vi beställde in lite bröd och pickles att snacksa på innan vår kompis Carro kom. Det, och en bloody mary för mig som var väldigt god.

Med Carro åt vi huvudrätt. De tog queneller med havskräfta som såg gudomlig ut men jag har så svårt för queneller. Senast jag provade var på Le Tour, när de hade en klassikermeny och om jag inte kan tycka om kocken Pontus version på queneller, då finns det väl inga jag gillar misstänker jag.

Därför blev det en reuben för mig. Lite trist kanske, för jag har ätit den förut men den var lika god som jag minns det. Kombinationen av en bra surkål + sås + pastrami… Ja det gillar man ju.

Folks terminstartspirr kändes. Det skymde och blev ganska kallt, ändå var vi många som satt utomhus och läppjade på våra glas.

Men tillslut blev vi för kalla och kvällen för sen, så vi sa adjö och kramade varandra hårt. Ses till jul! Det är så konstigt att vara borta en hel årstid? Det är så långt men också kort, på ett sätt tror jag vi kommer komma hem och ingen kommer ha saknat oss.

Det vankades fest helgerna innan avfärd och helgerna innan höstens höga klara luft är här. Min vän Fanny ställde till stor specialistfest.

Låt oss sammanfatta med att det var en bra fest! Tittade tillbaka på lite bilder från när vi pluggade. Känns svindlade at tänka på hur mycket vi gjort, hur mycket som hänt och hur mycket man slitit för att nå hit.

Annars har jag försökt damma av saker jag brukar vilja göra på hösten som sagt. Sitta ute och fika är en av de sakerna. Nu har inte Krümel funnits så länge vid oss att det kan påstås vara en tradition men det kommer bli det förhoppningsvis. Jag drack en lavendelmatcha och åt banankaka med min fina vän Anna och hennes lilla bebis.

En annan sak jag alltid vill göra på hösten: gå till Carl Eldhs ateljé

Jag älskar den här platsen.

Jag och min vän Matilda satt ute sen och drack varsin kopp, hon kaffe, jag te. Mina kläder var höstiga men vädret var varmt.

Känner att jag överdrev mina försök att klämma in hösten på tre dagar men jag gick också till Supermercado, för att det alltid är värt ett besök. Åt någon slags emapanda med tomat och ost.

En morgon åt jag, D och HJ frukost. Hj är min brors fru dvs min svägerska! Ännu ovan vid att säga svägerska, de gifte sig i maj. Vi gick till Eken och kramades hejdå, för när vi kommer hem från Sydamerika har hon flyttat till Nya Zeeland där min bror redan är.

Sista helgen var vi på bröllop! Och det var givetvis ljuvligt. Hela seglingsgänget firade Linn och hennes Martin. Men jag sätter nog ändå punkt för inlägget här. Sammanfattningsvis verkade det ha gått bra att leva ett helt höstliv innan resan.

Män och kvinnor av Lena Andersson

Lena Andersson är en författare som jag ständigt blir skrivsugen av. När hon pratar om sitt skrivande, hur hon tänker och använder språket som verktyg så väcks en skrivarlusta inom mig. Hennes böcker är alla ganska speciella – språket säreget och med en gammeldags prägel även om historien ofta är nutida.

I boken Män och kvinnor återvänder vi till Ester, den karaktär som ändå får betecknas som Anderssons stora genomslag när hon utkom med boken Egenmäktigt förfarande. Ester, en karaktär som tror starkt på kärleken men också dess lidelse, får i den här boken stå lite åt sidan för att ge plats åt väninnekören och flera mansporträtt.

Ester finner en man som tar emot hela henne, såsom det ska vara, och hennes kärlekshistoria drabbar en därför inte med samma frustration och konfrontation som när hon är kärlekskrank och hamnar i skavande dynamiker. Vi får istället följa historien mellan Lotta från väninnekören och hennes uppdragsgivare Douglas, Josefin och hennes klankande äktenskap samt andra sidohistorier.

Allra mest är det här dock en samhällskritisk roman. Inte en djup kritik och det är nog inte dess främsta syfte men karaktärerna diskuterar ämnen sinsemellan som lyfter vissa av våra samtidsfenomen till granskning. Vi har konstnären Vera vars barn bytt namn från Ingrid till Orlando där karaktärerna diskuterar pronomen och rätt till känslor. Vi har pratet när Lotta inte vill gå armkrok med sitt kärleksintresse för att inte ”reproducera en exkluderande tvåsamhet”. Med mera. Kritiken duggar tätt, invävt i karaktärernas diskussioner sinsemellan med ett akademiskt och korrekt språk.

Det känns som en fortsättning på Studier i mänskligt beteende, där min vän M krasst konstaterade, efter vi hade läst den titeln ihop, att LA inte verkar ha några goda exempel på kvinnlig vänskap, att de inte verkar vilja varandra väl. Och det är väl ett stråk som jag tycker går igen även i denna titel samtidigt som jag inte kan bestrida henne på någon av skildringarna, de känns igen.

Så vad lämnas man det? Jag lämnas med en känsla av att Lena Andersson är en skicklig författare. Språket är välarbetat om än lite tydligare lagt än vanligt. Karaktärerna däremot, jag känner ingenting. Det känns som de agerar språkrör åt Lena Anderssons egna åsikter och visserligen skapar hennes skarpa iakttagelser ofta ett litet leende på mina läppar, och stundtals känns det som någon riktat en oförlåtande ljus lampa på ens alla skavanker. Kommer boken i ens väg är den läsvärd, javisst, men något bestående intryck lämnas jag inte med trots allt och man ska inte förvänta sig Ester Nilsson-romantiken över denna bok. Men Andersson är onekligen en skicklig författare så hennes böcker är trots allt läsvärda.

Helgnjutet

I verklighetens realtid är vi i Rio men i bloggens dåtid är vi faktiskt kvar i augusti. Får se när jag lyckas uppdatera från resande fot, men tills dess finns det lite inlägg som kommer rulla. Men det blev helg här i bloggens tidslinje. Helg i augusti är märklig på många vis, folk har inte hunnit ta sig an sina rutiner än och helgen kommer med en frihet man redan är van vid, inte ser som lika unik.

Jag inledde helgen med att möta upp vänner vid Nytorget. Eller – egentligen inledde jag den med en bokrelease – Ulrika Nettelblads debutroman Sjukdomen! Men det förtjänar ett eget inlägg, så vi låtsas att Meatball for the people var första stationen.

I vintras var vi ett stort gäng som åkte till Alpe d’Huez för att åka skidor och gå på Tomorrowland. Om det var episkt? Ja. Vicky och Ilian som var med bor i Hamburg, och var i Stockholm för att besöka, för mig och D var det första träffen med dem sedan resan. Självklart ville de testa köttbullar, och valet föll på Meatball for the people. Jag har aldrig ätit köttbullar där, det är för min egen del en rätt jag skulle ha valt på typ Riche, Tennstopet, Pelikan men det var verkligen ett helt utarbetat koncept på Meatballs for the people som jag tror lockar folk generellt.

Vi tog bland annat nobelköttbullar vilka jag trodde kanske hade serverats på Nobel i något sammanhang men det verkar inte ha varit så. Känner mig lite lättlurad här i efterhand. Angel tog deras bloody mary som serveras med en köttbulle som garnityr.

Jag hade med mig Sjukdomen så den fick luftas lite på restaurang. Vi hade en så trevlig kväll allihop men jag hade en konstant molande huvudvärk.

Vi avrundade när de andra gick till en mjödbar i Gamla stan. Jag hade haft ett lite speciellt möte under dagen som gjorde mig väldigt trött, en trötthet som höll i sig hela lördagen. Vi åkte ut till Älta och besökte vänner till D. De bjöd oss på en så härlig och mjuk lördag, och med lite champagne och en ipren bättrade huvudet på sig. Det kom lite blixtar och åska ett slag, kanske bidrog det till min tryckande känsla i skallen.

På söndagen var jag dock lika sliten trots att åskovädret dragit förbi, men våra lunchplaner passade mitt humör perfekt. Våra vänner Rana och Christoffer ville ses på Sima deli, ett persiskt ställe nära där vi bor som har soul food som sitt ledords, säg något bättre för någon med framtidsbeslutsångest och huvudvärk. De serverar mer hemmamat där än klassisk persisk restaurangmat. D tog lammlägg med dillris och bondbönor. Dillris är något av det godaste jag vet när det är gjort rätt.

Själv tog jag lite plock av saker jag var sugen på, som inlagda grönsaker (torshi), oliver på persiskt vis med malda valnötter och granatäpple samt en persisk aubergineröra. Allt gott men inget var lika gott som mamma, mormors, mosters, kusinernas mat. Som alltid.

Vi satte oss utanför och tog en kopp te efter. Eller de andra drack kaffe, men jag drack te och det smakade däremot precis som hos moster! Jag undrar vilken tesort som är vanligast i Iran. Det är inte något ceylon-te direkt, det här är mycket lättre i smaken och har en ljusare bärnstensfärg. Oftast brygger man det på samovar och tappar ut koncentrerat te, som sedan späs ut med kokt vatten. Det blir inte beskt sjukt nog.

Efter lunchen och mitt glada tedrickande lämnade jag D på ett massageställe och tog med mig resterna från lunchen i en liten burk. Greppade den hårt, man vill ju inte tappa ett ris som är så mödosamt att göra i backen.

Stegen bar till Karla frukt. Söndagarna hemma har, av en slump, inneburit att jag köpt varsin pralin till oss och så blev det även denna söndag.

Älskar Karla frukt. Så mysigt, finns goda saker i cafeét också och framförallt känns det som ens köp blir omsorgsfullt.

Jag köpte praliner från Majani som gör bland annat Fiatpralinerna om ni vet? Som är formade som små kuber med omslagspapper i olika kulörer? De har också en god trekantig pralin med hasselnötsnougat, det kanske är favoriten trots allt. På kvällen var jag så otroligt trött så jag låg med i soffan med D och smaskade på pralinbitarna, och det var den helgen.

En önskelista till Rio

Tidigt när jag och D träffades så insåg vi att båda gick och hoppades på en långresa. Jag hade tänkt mig en Sydamerika-tur och D hade sparat massor av semesterdagar utan tydlig destination. Att vi nu får göra en höst i Sydamerika ihop är därför en dröm, av så många skäl och så många bottnar. Första anhalten är RIO DE JANEIRO! Inte dåligt! Resan får en egen kategori på bloggen, Sydamerikabackpacking.

Vi har precis landat faktiskt (bilden är från när vi åker mot Arlanda). Luften är tät och fuktig, trafiken galen och vi bägge så trötta medan vi väntar på hur taxin i snigelfart jobbar sig mot vårt boende. Det var dock den lyxigaste flygresa dit jag någonsin upplevt så klagas ska det icke! Här kommer iallafall en önskelista på saker att göra och äta:

SE KRISTUSSTATYN
Det är trots allt ett av de sju underverken och den totala symbolen för Rio så hur turistigt det än må vara så ska vi dit.

ÅKA/GÅ UPP FÖR SUGARLOAF MOUNTAIN
Ett av de kända bergen i Rio. I augusti verkar det finnas dj-set i solnedgången några gånger i veckan, jag hoppas de kör nu i september också. Det vore otroligt!

GÅ PÅ SAMBAFEST
Nattlivet i Rio känns som en egen nivå, och det är dessutom sambans hemstad så en slags kombo av de tu känns lockande.

GÅ EN WALKING TOUR
När jag och min vän Siri rest ihop (vi har varit i Lissabon och Valparaiso bland annat) har vi gått free walking tours. Det är ett sjukt bra sätt att lära känna en stads historia på. Jag och D gjorde samma i Sarajevo och Dubrovnik där den förstnämnda var mest givande. Så det vill jag göra nu med, så vi får en kontext.

HÄNGA PÅ COPACABANA + IPANEMA + LEBLON
At the copa, copacabaaaaanaaa

GÅ PÅ MARKNAD
Rio verkar vara marknadernas stad och jag är särskilt nyfiken på Feira da Glória som verkar dra både lokalbefolkning och turister. Tänk att få snacksa på lite lokala matbitar och kika på allt ifrån smycken till Brasilientröjor.

KÖPA HAVAIANAS
Do not judge att av alla saker man kan göra i Rio så vill jag köpa plastskor, men detta är flip flopens huvudstad och jag vill köpa ett par när man väl är där.

Sen vill vi självklart äta massor av lokal mat. Något av det roligaste med att resa är att upptäcka ett land genom dess matkultur. Här är några rätter jag vill prova:

FEIJOADA
En slags svartbönsgryta som absolut är vardagsmat i Rio. Serveras gärna med ris, cassavamjöl och apelsinklyftor. Jag som älskar bönor är mycket nyfiken!

ACAÍ
Amazonas och därmed också Brasilien är landet där acaí växer och caféer som serverar detta bär i smoothieform vimlar det av i Rio vad det verkar. Jag älskar acaí men unnar mig sällan, dyrt här hemma ju plus att vi har nordiska superbär som blåbär så jag har inte kunnat motivera just köp av acaí. Att nu ha fri tillgång – mmmmhm!

MOQUECA
Inte typiskt för Rio men det finns en brasiliansk fisk- och skaldjursgryta med kokosmjölk som känns nästan lite thailändsk i sin smakbeskrivning som jag är sugen på.

COXINHA
En slags friterad krokettboll: deg på utsidan, strimlad kyckling i mitten.

BEIJU DE TAPIOCA
Pannkakor/omelett av tapioca dvs mjölet från cassava. Fylls med ost, tomat och liknande. Ändå intressant att varje matkultur har en egen pannkaka!

Okej, då blir det rakt ut i Riovimlet så fort vi fått i oss en natts sömn. Vi hörs! Jag har försökt förinställa lite inlägg för jag är ju aldrig i synk tidsmässigt, men så småningom hoppas jag på Sydamerikainlägg också beroende på internettillgång längs vägen.