Kategori: skrivande

Det skönlitterära skrivandet, hur går det egentligen?

Att det ska vara så svårt för mig att skriva det här inlägget, men det är dags. För skrivandet är precis varför jag startade den här bloggen till att börja med. Först trodde jag det skulle bli en blogg om skrivande och läsande, men det har utvecklats till någon slags livsstilsblogg där jag får utlopp för min kreativa sida. Jag får fotografera, skriva och drömma, alla tre saker jag har stort behov av och njuter över att få göra. Men faktumet kvarstår, det där med skrivandet.

Jag har alltid skrivit. Är det inte vanligt att skrivande personer säger så? Men jag tror absolut man kan börja skriva senare i livet med gott utfall ändå. Jag var iallafall en bokmal som barn och därför fanns också törst efter orden. Min första dagbok skrev jag innan jag egentligen kunde skriva, jag hittade på ett eget alfabet som 10-åring som jag skrev mina dagböcker med i flera år men med tiden kom också berättelserna. Som tonåring skrev jag om Rose och Rosie, två tvillingar som man fick följa. När jag frenetiskt skrivat hundra sidor för hand fick jag den briljanta idén at översätta till engelska… Och sen försvann den historien ut i tomma intet.

Under läkarprogrammet kände jag att min förmåga till att skriva och läsa minskade. Plugget tog alla orden från mig, men då och då kom det ett brottstycke text ifrån mig. Ett lapptäcket av ofärdiga noveller och dagboksreflektioner har jag från den tiden.

Efter examen började det dra i mig. Jag ville få skriva mer, mycket, ordentligt. Men läkarlinjen är inte bara lång på universitet utan sjukt lång för att ens bli legitimerad, man gör AT och som systemet varit uppbyggt behövde man vikariera först så jag harvade på i två och ett halvt år innan jag blev legitimerad. Under tiden funderade jag på olika skrivideér, och när jag väl var klar med AT:n var det dags, jag skulle skriva. Så jag startade ett projekt om en skärgårdsö och dubbla liv som gav mig stor glädje länge. Men när jag väl skrev klart kände jag mig mätt och självmedveten. Rädd för att det var banalt och dåligt, att det inte reflekterade en sådan litteratur jag oftast själv läser, så jag arkiverade projektet och funderade på nästa steg.

Nästa steg måste vara Paris kände jag. Staden som en romantiserande skrivande person alltid drömmer om. Jag såg framför mig hur jag satt på uteserveringarna med min dator och tog en cigg medan orden flög ur mig. Vitt krispigt vin mitt på dagen, svarta lackskor som klapprar mot marken, en basker, det kreativa inom mig skulle äntligen få ta störst plats. På den tiden jobbade jag på Bonnier Healthcare med att skriva medicinska texter och fick igenom att jag skulle jobba deltid på distans. Så jag hyrde faktiskt ut min lägenhet och fick kontakt med en kille i Paris som hyrde ut sin, samt hyrde en kontorsplats i stan. Som jag längtade! Detta var i början av 2020.

Men pang sa livet. På två dagar förändrades alls. Paret som skulle hyra min lägenhet köpte en egen lägenhet istället och killen som jag skulle hyra lägenheten av i Paris drog tillbaka sitt erbjudande för hans mamma behövde boendet. Lite låg i skorna åkte jag till Åre, det var en månad kvar till flytten så visst fanns det lite tid men drömmen kändes längre bort. Och vips bröt jag axeln i en skidolycka och mådde verkligen inte bra. Jag opererades och hade så fruktansvärt ont, att flytta kändes långt bort men jag behövde inte ens ta ett beslut för samtidigt kom covid-19 och världen stannade. Universum var tydlig med att det inte var min tur att åka dit och leva skrivdrömmen.

Istället för att skriva rehabiliterade jag axeln och när den blev någorlunda funktionsduglig började jag arbeta på sjukhus istället. Det var pandemi, jag var ung och kände en slags plikt. Lusten till orden fanns kvar men livet var fullt av gasmasker, kortison och rädsla. Det var först årskiftet 2021/2022 som jag hittade tillbaka igen och startade projektet Edda. Eftersom jag arbetade mycket jour kunde jag ibland ta ut jourkomp och sitta och skriva. Tiden gick och våren 2023 kom jag in på Långholmens författarskola med mitt projekt. Det blev ett sätt för mig att slutföra det och sedan dess har jag redigerat i tusen omgångar. För gissa vad, jag drabbades av samma akuta rädsla igen av att det jag skriver är så fruktansvärt talanglöst och banalt. Så redigeringen har pågått och pågått och pågått tills jag häromveckan satte punkt.

Nu har jag skickat in manuset. Det kanske är banalt. Kanske är det helt kasst. Men jag måste våga släppa det för attt fortsätta skriva, något nytt och något annat.

Nu står jag med ett blankt blad igen och undrar hur mycket tid man får lägga på sin hobby att skriva? Skriva bok, noveller och blogg utan att det blir något? Utan att någon bekräftar att det är värt att läsa, utan att bli utgiven, utan att ens blogg bor på en plattform? Visst finns det lite skrivande som finns publicerat, men det är ett annat skrivande, mitt medicinska, och jag räknar inte in det på samma vis i den här kvoten.

Jag vet faktiskt inte men visst hoppas jag på att jag vågar fortsätta. Vissa saker är kanske man bara gör för sig själv och inte för produktionen.

Skrivkväll med Yrsa & Flora på Postmuseum

Det var en vecka i september jag tog fel på precis alla tider. Min mobil var inne på lagning och jag försökte memorera kalendern från datorn. Trots att jag hade tiderna inskrivna i min papperskalender gick det fel precis hela tiden, bland annat när jag skulle på skrivkurs på Postmuseum som Yrsa och Flora höll. Hade redan gjort bort mig genom att betala för lite på fakturan, och sen kände jag mig fan-girlig som kommenterat på Floras blogg att jag var taggad på kursen, och sen kom jag indundrandes med andan i halsen, svettig och fem minuter sen till kursen. Fick höra att jag var en hel timme tidig så jag gick snällt och satte mig på bottenvåningen och väntade in kursstart.

Var väldigt nyfiken på hur kursen skulle vara, dels pga att Yrsa läst mitt projekt för lite mer än ett år sedan och jag var djupt imponerad av hennes förmåga till textanalys och hur hon hjälpte mig framåt i tänket. Och Flora har jag följt i evigheter, och läst två böcker av.

Det var en fin kväll som gjorde att jag hittade fram till den ursprungliga känslan, den av att jag är en skrivande person oavsett produktionsnivå eller inte. Vi gjorde en del olika skrivövningar där temat var att vi inte fick lov att skriva klart utan bara skulle flöda ur oss texten. Jag älskade att känna att den förmågan har jag, orden kan rinna ur mig oavsett om det är bra och vackra meningar eller inte.

Kvällen fick mig att fundera på skrivandet mycket. När jag var yngre vågade jag inte prata så mycket om det. Jag skrev dagbok innan jag kunde skriva på riktigt, jag skrev en 120 sidor lång bok om tvillingarna Rose och Rosie för hand. Sen bestämde jag mig för att börja översätta den dumt nog, lite hybris. Nåväl. Jag gjorde ”tidningar” och jag skrev massor av noveller som ung vuxen. Ändå vågade jag sällan säga det, jag skriver. För drömmen om att publiceras var så smärtsamt stor att det kändes lika läskigt att säga det som att säga att jag ville bli läkare. Vem är jag att tro att jag ska bli en av de utvalda?

Det är en svår balans för mig fortfarande. Ett tag, när jag jobbade på Bonnier med att skriva medicinska texter, så kunde jag få säga att jag jobbade med skrivande utan att det kändes läskigt. Än idag säljer jag texter via mitt lilla företag jag har på sidan av, alla om kardiologi men ändå, det är text jag får lov att producera och andra vill ta del av. Jag är lite stolt över det, men framförallt ger dig mig en legitim anledning till att våga säga att jag är en skrivande person.

Och det där med skrivandet i skönlitterär form, vad ska jag säga? Jag njuter av det. Jag gick författarskola våren 2023, jag var det enda nya projektet som Långholmen tog in då. Ibland skriver jag poesi, och en gång la jag till min egen dikt i blandningen av 20 kärleksdikter min vän valde till sin vigsel och då valde hon min utan att veta att jag skrivit den. Vad försöker jag säga med allt mitt skrytande? Att även om jag aldrig blir publicerad älskar jag att skriva och jag försöker lära mig att jag får lov att säga det högt utan att folk tror att jag sitter på höga hästar. Fast tydligen behöver jag ändå rabbla upp lite prestationer för att det ska kännas okej, varför är det så? Kan ni hjälpa mig förstå? Eller så raderar jag kanske det här inlägget pga fy så läskigt att formulera sig såhär :)))))