Teater på Österlen: De Bergtagna

Österlen, denna numer mytomspunna kulturplats. När jag växte upp besökte jag Österlen titt som tätt, mest Borrby (vi har här förra året och besökte Gertie bland annat) och Kivik för äppelmarknad, samt Stenshuvud någon gång då och då för exkursion. Min relation till den här delen av Skåne var inte djupare än så, en plats där folk hade sommarhus ungefär. Numer känns det som jag, utöver kanske stora delar av kultureliten i Stockholm, ser Österlen med andra ögon. Det är så mycket som händer i kulturväg och restaurangväg.

Vi började utflykten med att besöka vår vän Eli, en av alla som har sommarhus här och liksom många av mina vänner har en koppling dit via mor-och farföräldrar som är från platsen. Vi åt middag ihop med resten av gänget som gästade innan det blev dags att ta bilen några ynka minuter bort till en gammal lada.

Mörka moln tornade upp sig och gav vittring om något som kunde komma men aldrig kom.

Vi skulle se De bergtagna, en pjäs baserad på ofärdiga alster av Victoria Benedictsson. För den som läst Liken vi begravde (länk till min recension) så kanske namnet känns igen – det är författarinnan från Hörby som skildras mellan sidorna på huvudhistorien.

Här har vi delar av gänget!

Vi drack Tosterups äppelmust och väntade spänt på föreställningen.

Det var en underbar uppsättning! Dels bidrog denna ensemble till stämningen både före, under och efter med sin musik och sen var skådespelet verkligen så otroligt bra! Jag älskade det! Så mycket känsla! Scenen var liten och intim, vi satt i smala bänkrader och vid små cafébord vid sidan av scenen, något jag tror bidrog till den här känslan av att vara mitt i händelserna.

Elis syster och man lyckades gå på teater med en ettåring och jag blev gruvligt inspirerad.

När morgonen kom vaknade vi till riktigt väder och himlens gråhet gjorde förmiddagsljuset skumt. Vi var uppe sist och medan jag tuggade macka var underhållningen på kortspelarna bredvid stor.

Morgonkaffet dracks ur, och vi gick en sista liten promenad med Eli mellan fälten. Hon fick peka ut de gamla markerna: var hennes morfar växt upp, vilka hus som var deras, vilka grannarna var. Vi kramade henne hejdå sen och styrde kosan till Borrby – men mer om det en annan gång.

En tur på Bjäre: Båstadtennis, Salthallarna och Blå Hallen

Skåne har så mycket att erbjuda, och jag säger inte det bara för att jag är exilskåning. Vi håller till så mest sydväst man bara kan i Skåne och mest nordväst finns istället Bjäre, ett område som inte är så likt resten av Skåne. Här finns bergigare stämningar (i jämförelse iallafall) och ett annat slags landskap.

Och här finns Båstad, som årligen har en känd tennisturnering som jag besökt nästan varje sommar sedan senare tonåren. Genom åren har det varit olika mycket fokus på tennis och pandemin gav en rejäl törn men min vän Rex och jag försöker hålla i vår tradition.

Vi gick och såg kvartsfinalerna ihop med våra bättre hälfter och insöp tennisstämningen. Jag googlade kläder som passar till tennistittande för visst anade man en viss klädkod där i publiken. Linnéplagg och hatt tror jag på! Man blir väldigt varm som publik när solen steker på läktaren.

Efter att ha sett tre matcher, den sista blev tyvärr inställd pga skada, så begav vi oss hem till Rex och Fannys sommarhus.

Bubbel jatack!

Jag hängde lite med V, deras dotter. Det är en fin känsla från i sommar, hur kompisars barn har hängt i ens famn. Det kommer en tid snart när de är för blyga för att rusa fram, för jag träffar ju särskilt mina Skånevänners barn alltför sällan men just nu är de frikostiga med sin kärlek. Vi blev bjudna på god mat och otroliga drinkar, somnade gott till ljudet av regn på fönsterrutorna.

På vägen hem till vår del av Skåne bestämde vi oss för att göra en utflykt till Höganäs, jag minns inte senast jag var där. Vi började med ett stopp på Salthallarna, ett hipstermecka som vuxit fram skulle jag vilja påstå! Dels fanns det Höganäskeramik, hela Bjäre är fullt av keramiker och gamla makerier som Mölle exempelvis, men Salthallarna var fullt av annat med.

Exempelvis en vintagebutik men också en ganska stor butik lik 6/5/4, alltså typ surfkläder och vanlifegrejer.

I anslutning till Salthallarna finns också Garage, ett känt väldigt Amerika-inspirerat burgarställe.

Där serverades deras egna öl som är bryggd på byggeriet som också ligger i Salthallarna.

D fick den stora öl-äran, jag smakade bara pga någon behövde ratta bilen.

Vi gick faktiskt in till bryggeriet sen och kikade. Ett väldigt lättillgängligt ställe!

De har gårdsförsäljning med. Känns extremt svenskt att man måste fråga om en lektion, vara där minst trettio minuter och att man måste ta emot lappar från Folkhälsomyndigheten angående alkoholens skada för att få handla. Så är ju lagarna och att man ens kan handla är ju nytt, så inte är det ett klagomål från min sida, bara ett konstaterande.

Det pågick en LP-festival samtidigt. Kändes så otroligt trevligt när folk gick runt med sin öl från bryggeriet och sippade medan de kollade skivor. Blev lite sugen på en spelare, kanske inspirerad av att ha sett Elsas spelare på Gotland.

Vår sista anhalt i Salthallarna blev ett kafferosteri. Dels hade de en otroligt trevlig butik med massa smått och gott att handla, dels smakade deras kaffe gudomligt. Glassen såg också fin ut men efter burgarna på Garage orkade vi inte prova. Köpte med mig bönor som de malde, blev en present till min vän Anna som vi besökte veckan efter.

Egentligen var inte Salthallarna varför vi valde Höganäs utan vi hade fått tips om Blå Hallen från gänget på Bjäre.

Där hänger konst som jag uppskattade.

Motiv från Bjäre. Jag har för övrigt börjat stå sådär, som en gubbe?

Men just en här helgen var det en stor slags konstmarknad får man kalla det. Fler utställare av hantverk, konstverk och diverse. Möbler, tavlor, nischparfymerier.

Vi gick runt och dreglade.

Titta så fina! Vi ska ju backpacka så köpa möbler är inte på agendan men i framtiden?

Köpte dock rökelsepinnar från ett japanskt märke. De hade flera doftsaker jag vill ha hemma i framtiden, det fanns rumsspray men framförallt en slags doftsten som jag verkligen vill ha någon gång. Vi fick också med oss olivolja från Portugal smaksatt med tryffel, en bra present när man går på middag eller blir bjuden på något annat kul.

Efter denna utsvävelse åkte vi till Vikens tomater pga jag älskar ju tomater och några av de bästa svenskodlade finns här. Tyvärr var det stängt så det får sparas till nästa sommar, visste faktiskt inte att det också fanns ett litet tomatcafé där. Blir perfekt utflyktsmål sommaren 2027 (får man ens skriva så?).

Äntligen Skåne och det stora vemodet

Äntligen Skåne. Så känner jag oftast när mina fötter kliver ur bilen, av tåget, ut från bussen, när jag landar med flyget. När jag får ta mina första steg i Skåne på lång tid så känns det som min själ smeks med en lätt fjäderhand. Kanske är det känslan av ursprung och att få ha rötter någonstans som ger lugnet. Stockholm har varit mitt hem sedan 18 års ålder men Skåne är ändå uppväxten trots allt.

Fast det var ju inte precis här på Näset som jag växte upp, men det är att borra ner fötterna i Ljunghusens sand som får agera substitut för känslan av att vara bland sina rötter.

Jag försöker börja varje morgon på stranden. Det går inte alltid, men många dagar prioriterar jag det. Ibland kan D följa med, och det ger en extra ro att ha honom bredvid medan havets vågor brusar och jag dricker min termos te och läser bok tills jag tröttnar.

Det är oroligt i min kropp första dagarna, även fast lugnet å ena sidan inträder bara av att få existera på denna plats. Varför det drar i mig så vet jag inte. Jag vet att sommaren kan ge mig dessa känslor men jag har alltid trott att det beror på upphackad semester, att jobbet är så grovt intensivt när man är på sjukhus sommartid att jag inte kan varva ner när jag väl är ledig, att jag känt mig ensam, alltid en rimlig förklaring till en orolig själ. Men nu är det ju inte så. Jag är kär, lycklig, långledig, inte jobbat hårt på sjukhus senaste veckorna. Det kanske bara är sommaren som gör mig sådär orolig, eller framtidens alla möjligheter och därför krav på beslut.

Min vän Julia kom ut och besökte oss. Jag hade huvudvärk och kände mig tråkig, men vi har känt varandra i evigheter så jag försökte intala mig att det ingenting gjorde. Jag köpte lite proviant från Annas Bageri till vårt strandhäng.

Vi mumsade på muffin, chokladkaka och en äpplekrans mellan bad och soltorkning.

Efter ett par dagar vände det för mig. Det är svårt att förstå exakt varför. D står alltid bredvid, så stöttande i sin natur.

Och nu försöker jag också njuta av sommaren. Det går många dagar men inte alla, kanske är det precis så alla andra känner, eller så kanske jag känner ett större vemod soliga dagar än medelsnittet i vårt sommarälskande land.

Långhelg i Skåne med Wolff, konstrunda och Talldungen

Vet ni, veckorna flyger iväg och jag har kanske tio halvfärdiga inlägg redo att redigeras klart. Det är så mysigt att få berätta om sina dagar? Följ med på en långhelg, eller snarare påsk för att vara tydlig, i ett vårigt Skåne. Solen sken och vinden ven. Både jag och D var ganska sjuka egentligen men försökte få till mys ihop med mina föräldrar som också var där.

Havet havet havet. En gång för längesedan läste jag en studie om att ifall man tittar på havet 15 minuter varje dag blir man en lyckligare person. Tyvärr läste jag denna innan jag hade utvecklat några vetenskapliga kritiska ögon så jag minns absolut inte om metoden var särskilt tillförlitlig men jag tog åt mig oavsett, för jag tror jag hade varit en mer harmonisk person om jag promenerade längs ett mäktig hav och såg horisonten varje dag. Man påminns om hur man bara är en liten person i den vida världen och att alla ens val inte är så viktiga egentligen.

Det som är härligt med vuxenpåsk är att man får lästid. Jag lackade mina naglar rosa ute på trallen, ett lyx när man är läkare och inte får ha nagellack på jobbet (på tal om vetenskap finns det inte särskilt mycket belagt om att det är dåligt för hygienen men ändå lever det kvar). Jag läste Liken vi begravde av Lina Wolff med stor behållning, sidorna flög förbi.

På påskafton letade vi ägg. Jag hade kilat in ett ägg till D i mitt favoritträd som jag älskade att sitta och läsa i som barn. Det är ett trött björk, numer iallafall, men det är fortfarande mitt favoritträd på vår skogiga tomt. I ägget hade jag lagt ner hans två favoritgodisar, men också marconamandlar med tryffel och även en fuet med tryffel.

Till mig hade D gjort en skattjakt så jag spankulerade runt och hittade lappar som ledde mig hit och dit. Var barnsligt road av detta.

Vi körde grillning till lunch och påskmat till kvällen. Jag provade burkbeor.

Sen bakade jag faktiskt en kaka! Vi har en köksassistent i Ljunghusen från min barndom, och den lockar mig till att göra kakor. Här blev det en blodapelsinkaka på italienskt vis, dvs med yoghurt och olivolja. Blodapelsin som koncentrerats i ugnen är en helt galen smak, blev sjukt floralt och nästan parfymkänsla. Inte en favorit men visst blev den ganska vacker ändå? Vad jag inte visste var att hemma i Stockholm väntade en riktig rolls-royce assistent till i födelsedagspresent.

Dagen efter fyllde jag år. Mamma, pappa och D kom in på rummet och sjöng, blev så glad! D hade köpt en delfin till mig, blev tårögd av det rent ut sagt. Jag älskar delfiner, det är sedan jag var barn, men det finns också en symbolik i när vi träffades i Kroatien. Vi var på samma seglingsresa och första kvällen åkte våra båtar parallellt ut i solnedgången. Då kom det ett gäng delfiner och hoppade mellan våra båtar.

Sen åkte vi till Österlen på konstrunda! Det var magiskt. Så otroligt kul intiativ. Det finns en utställning med ett verk från varje konstnär men sen åker man fritt runt till konstnärerna som är med och låter sina ateljéer stå öppna för alla. Det är lyxigt att få kliva in och ta del av all möjlig slags konst. Ett konstnärspar bodde med den här vackra trädgården.

Vi flängde runt och hade en paus i Kivik för Afternoon Tea. Jag hade klätt mig i min nya gula dräkt, dock blåste det så mycket så jag fick sällan låta den skina utan den stickade tröjan.

Men här inne fick den luftas! Och delfinen följde givetvis med var vi än åkte.

Efter alla konstställen satte D mig i bilen igen med mamma och pappa, och sen körde han ut oss till Talldungen. Det var en överraskning för mig vart vi skulle så när vi rullade in på grusparkeringen blev jag så otroligt glad! Talldungen har varit med på min önskelista sedan evigheter, fast utan D:s vetskap. Tyckte det var så gemytligt och fint där inne, och vacker dov belysning.

Blev tyvärr ingen bättre bild på maten än den här med våra snacks. Man fick välja rätter från en satt meny, och alla alternativ var grundade i lokala råvaror. Magiskt. I bild ser ni en rilette, små gougeres med comté och hembakt bröd med ett otroligt smör. Till huvudrätt valde vi alla fyra ett lamm från gårdarna intill, och efterrätten pistage frangipane föll till och med mig i smaken.

Ahhhhh Skåne, stjäl alltid ens hjärta sådär…

Skåne och att vila

Skåne för mig är förhoppningen om att få lugn inombords. Så kanske det fungerar för de som har tillgång till ett sommarställe, att man mentalt ordnar så att platsen är förknippad med ro. Egentligen finns det mycket som borde göras och kan göras. I somras rensade och fejade jag och D som aldrig förr för att göra det hemtrevligare, och det finns tusen projekt på listan men jag ser allt som blir gjort som en bonus. Huvuduppgiften är att njuta av platsen och av att ha tid.

Vi åkte dit i början av januari. Vinden var isande kall och vittnade om kommande snöfall. Den här lilla gulliga gamla tågstationen ligger på promenadavstånd från oss, och vi gick förbi för lunch efter vi installerat oss genom att sätta på värmen i huset och lämnat väskor. Det är inrett så fint där, fransk bistro-känsla. De förra ägarna sålde häromåret till kocken, så det mesta känns igen, tryggt nog för en person som mig som gärna vill känna igen mina gamla trakter.

Dagarna gick. Vi åkte till Falsterbo den där första dagen medan vi väntade på att huset skulle värmas upp. Det finns ett förstaklassigt fotomuseum där, vackert belägen vid stranden med den karaktäristiska naturen inpå knuten. Deras utställningar är av minst samma kaliber som man får till Fotografiska, och jag älskade att få ta del av det. Vi såg bland annat bilder från en liten Beatles-konsert i Frankrike – en man var på den som ung men lyckades aldrig framkalla bilderna, förrän nu mer än 60 år senare. Magisk känsla i bilderna men också kittlande att tänka, det finns nytt material för Beatlesälskarna. Utställningen jag förankrades mest i var Kirsty Mitchells Wonderland. Om ni har möjlighet att se den, gör det. Hennes gedigna arbete för att bygga upp scenografin och dräkterna till bilderna är häpnadsväckande, men det är också något mer i bilderna som man dras in i.

Vi eldade en del de här dagarna. Säg något mysigare? Att höra elden spraka och känna värmen från den medan man läser en bok eller bara myser i soffan, den avslappnade känslan som infann sig inom mig då, den var på en egen nivå.

Ja men det var väl sånt vi gjorde? Läste, såg På spåret, vandrade längs havet och ute på Måkläppen, träffade vänner. Var så tillfreds efter de här dagarna, jag önskar att jag visste hur man exporterar den här förmågan till att vila även till hemmaplan. Om någon vet hur man gör, så tar jag tacksamt emot receptet.

Vykort från en julidag i Ljunghusen

I juli studsade jag fram och tillbaka från Skåne till Stockholm. Jobbade intensiva jobbpass, transporterade mig ner till Skåne, tillbaka upp, tillbaka ner. Från D:s trygga sommarfamn till ekande tom trappuppgång hemma, från havets brus om morgnarna till centralens kvava luft. Det har varit underbart att få insupa Skånesommar om än något slitsamt med avståndet.

En dag mitt i juli där några av mina lundavänner tog sig ut till oss. De kuskade ut barnvagnar och sig själva till den pudriga sanden. D:s syster och systerdotter var också med. Havet svalkande, vi var nästan ensamma där.

Jag hade bakat en kardemummalängd som strandfika som inte blev exakt som jag tänkt. Det som blev bra var själva kardemumman. Att mortla och få fram den intensiva smaken var otroligt! Själva degen hade jag kalljäst med torrjäst och det gör jag nog inte om, förstod inte kemin och degen betedde sig inte som jag trodde. Men på en strand passar allt bra, att få duka upp en kaffetermos och skicka runt emaljkoppar gör att varje kaka är förlåten och älskad.

Hjärtat fullt som det heter på instagramspråk.

Vi åt lunch tillsammans, jag lagade en citronig och smörig couscous med färska örter, tomater och salt fetaost medan D grillade kyckling till hela kompaniet. På kvällen när alla våra gulliga gäster åkt tillbaka till sina egna bon så längtade jag till stranden igen. D och jag spatserade ner och fick se en vacker regnbåge sträcka ut sig.

Bara vi på en skymningsstrand, det är så lyxigt att få vara med varandra såhär.

D badade också! Börjar sakta men säkert konvertera honom till att bada i kyligare temperaturer, nästan ett måste om man ska tillbringa sina somrar på den här kusten.

Solen gick ner bakom molnen och sen väntade en ny dag, och vad den innehöll minns jag då inte exakt men jag kan gissa på någon slags sortering i huset, avspolning av stenplattor, resning av hängrännor eller annat som hör till när man försöker putsa upp ett lite glömt hus.

Skåne i försommaren

Det var försommar ett par tappra majdagar och just dessa dagar råkade jag och D befinna oss i Skåne. Ni ska veta att det var välbehövligt. Som kanske märkts mellan (eller kanske rakt på) raderna i bloggen, så har våren varit något uppstressad. Det finns flera skäl, jobbosäkerhet och splittrat fokus mellan flera olika typer av jobb fast utan riktig framtidsplan, är starkt bidragande. Så när vi bestämde oss för att jobba från Skåne två dagar för att förlänga helgen så var jag osäker på om om jag bara skulle känna mig mer stressad av att flänga eller om havet skulle ge mig ro.

Men havet gav mig ro. Att kliva in på stranden i Ljunghusen ger mig alltid ro. Om jag har i mina hörlurar, drar jag alltid ur dem när jag kommer ner till stranden, jag vill höra bruset, suset eller dundret från havet när det slår in mot sanden. Solen brukar glittra sig vackert, sandkornen blända med sin vithet.

Vi kunde lura oss själva att det var sommarsemester. En av morgnarna gjorde jag min klassiska sommarfrukost. Den tar jag till i Ljunghusen om somrarna men försöker äta den på så många platser som möjligt, den smakar gudomligt men framförallt ger en sådan stadig rutin en påminnelse om att det är sommar ifall ens hjärna fladdrar.

Jag stekte nektariner i honung och olivolja, lät rosmarin bada med dem och slevade sedan i mig dessa med en fet yoghurt. D fick smaka, och han gillade också det så i sommar blir det att dubbla mängden nektariner.

En förmiddag sken solen starkt men vindarna ven. Vi placerade oss mellan sanddynerna och det mina vänner, det var ett utmärkt trick. Solen värmde på, jag låg i badkläder och läste det sista av Hyper. Det blev till och med ett bad, inte för D men för mig. Isande kallt visserligen och jag blev på ett chockartat sätt påmind om hur det faktiskt var vår och en snål maj, inte vecka tjugonio mitt i industrisemestern. Tolv starka grader påstod en granne att temperaturen landade på. Just den grannen är min lärare från högstadiet. Jag hade inte henne som huvudlärare men om jag var försenad eller av annat okänt behövde kvarsittning, fick jag sitta på hennes lektioner. Hon är dessutom gift med min kemilärare från gymnasiet. Liten värld osv.

Ljunghusen är en liten ort men med åren har två stadiga restauranger etablerat sig. Jag och D gjorde en turné mellan dessa två på fredagskvällen, för att markera helgen trots att det flöt ihop något (jag behövde forska även på helgen så gränsen blev inte helt tydlig). Båda restaurangerna hade nya ägare, och vi började med den i hamnen som självaste Restaurangvärlden tagit över. Deras förrätter var toppen, och även huvudrätterna var goda men jag är inte lika förtjust i rökt makrill som jag minns det. De serverade en Salad Nicosia fast med makrill istället alltså. Nåväl, besök kan alltid rekommenderas för man har prima utsikt över solnedgången här.

Trots det rullade vi cyklarna från Bistro Bro lagom till skymning och tog oss till det gamla stationshuset. Svårt att tänka att det gick ett tåg från Ljunghusen till Skanör innan, men så var det! Badtåg måntro? Numer är det alltså restaurang och de gamla ägarna, som också brukade äga restaurangen i hamnen, har lämnat över till en av sina kockar. Man kan ha lite synpunkter på deras insta och typsnitt på restaurangen (ursäkta petitesser) men stämningen och den vackra inredningen har fått bestå under ägarskiftet vilket gladde mig.

Vi tog varsin dessert, jag en semifreddo och D en creme brulée. Kan rekommendera båda men kanske extra mycket D:s val trots klassiskt! Blev lite trött på aprikoserna som var hackade till tillbehör men var också trött generellt så kanske var det inte aprikosernas fel ändå.

Var så skönt att känna ro i kroppen, det lyxigaste som finns att få vara på en sådan plats en hel helg utan hållpunkter.

Ljunghusen, jag längtar tillbaka.