Huacachina: öken och kärlek

Vi åkte till en liten ökenoas i Peru som heter Huacachina. Jag har ganska dåliga förkunskaper när det kommer till vad en ökenoas egentligen är, även om man använder ordet oas en del, men tydligen är det helt en naturlig vattenkälla i en öken. Sötvatten ger möjligheter till grönska och när vattnet når marknivå kan frodiga partier skapas mitt i det annars beiga sandiga landskapet.

Huacachina är en turistort ut i fingerspetsarna. Det har aldrig varit en plats som befolkats utan initialt sågs det som en helig och närmast övernaturlig plats av lokalinvånarna, men i mitten av 1900-talet hittade turister från Perus storstäder hit. Då ville man mest till oasen för att bada i dess vatten och därigenom få skyddande egenskaper. Idag är det också många internationella turister som åker till Huacachina för att åka på sanden som ni ser.

D var en stjärna, han gled ner som ingenting. Själv tyckte jag det var lite läskigt att ha ett underlag man inte vet hur det fungerar riktigt? Man vaxade undersidan med stearinljus vilket var en ganska kass metod ändå, tog slut genast och då stannade farten av.

Men det var kul, vi åkte buggy dvs en slags bil som har supermycket fjädring och kan racea i sanden. Första kvällen avslutades med en eld och marshmallow samt pisco rakt ur flaskan. Jag var faktiskt lite anti företaget vi använde, jag tyckte det var så oorganiserat och kändes kanske mest skräddarsytt åt mycket yngre backpackers men såhär i efterhand var min attityd kanske mest färgad av att det inte gick så bra med skidorna och ingen kunde engelska så jag kunde inte kommunicera vad problemet var.

Dagen efter vaknade jag med mycket mer sprudlande energi – vår årsdag! Förra året skrev jag ett litet kärleksbrev till D på bloggen. Jag slås fortfarande varje dag av att det känns osannolikt att jag får vara med om en sådan här stor kärlek. På ett sätt är jag på ett bortskämt sätt redan van, mitt liv är så inflätat med D, men samtidigt får jag infall dagligen. Det har känts långt ifrån självklart för mig att jag skulle få vara med om något såhär bra, så jag överraskas av min verklighet. Årsdagar ska firas – på förmiddagen åkte vi till Tacama, Sydamerikas äldsta vingård.

Man gick runt i produktionen och fick kika på diverse gamla redskap som använts och på de stora markerna med vinrankor.

Allra bäst var givetvis att få prova deras viner och även en skvätt pisco. Det gör ont att säga detta men vinerna var verkligen inte goda? Vi fick prova deras standardurval, de hade också en provning med sommelier så kanske var det bättre viner som presenterades där. Dock kan jag ändå tycka att man som vingård ändå vill bjuda på flaskor som man är något sånär stolt över, så att de som provar får ett positivt intryck. Så jag antar att det mer var smakpaletten som inte stämde överens med min, för så kan det ju verkligen också vara. Oavsett är det alltid trevligt att prova viner och platsen var väldigt vacker.

Vi passade även på att äta lunch på Tacama. Prunkande blomster, krattade stengångar, alla som arbetade gick runt i hatt. Helt klart värdigt en årsdagslunch.

Efter lunchen åkte vi tillbaka till hotellet och svidade om, dags för kvällsdejt! Vi hade bokat ett nytt företag att åka buggy och bodyboard med. D hade letat upp ett företag som erbjöd solnedgångspicknick efteråt och jag som älskar solnedgångar uppskattade tilltaget.

Vyerna i en öken är svårslagna. Sanddynornas mjuka böljande former och vinden som skapar vågor, det ser ut som en sandbotten i havet på sina håll.

Vi åkte buggy och bodyboarding. Det var så kul! Kanske för att det bara var jag och D, jag kunde slappna av på ett annat sätt jämfört med det där andra företaget. Eller så var det bara hundra gånger roligare för att det var vår årsdag och vår alldeles egna dejt. Allt skimrar när man firar sin kärlek ju.

Jag fick en tår i ögat när vi kom till picknicken. Så fint dukat med massa godsaker, att vi skulle få se solnedgången från en sådan här plats gjorde mig så glad. I det lilla tältet bakom kunde man byta om så det gjorde vi, från våra sandiga kläder till något mer dejtvänligt.

Men ja, resten är historia som det heter

Solen gick ner och mitt i det där gyllene ljuset

Så friade D och nu är han min fästman! Att säga att jag är lycklig känns som en underdrift. Tänk att livet fick bli såhär, tänk att jag får dela det med D, tänk att jag får känna såhär!

Bröllop på Dundret bland fjäll och utsikt

Häng med häng med på fjälltur!

Okej det var att ta i. Men i september åkte jag iallafall till Gällivare ihop med ett gäng tjejkompisar. Det slumpade sig så att nästan ingen av de pojkvänner vi har i gänget kunde hänga med så det blev faktiskt en glittrande tjejhelg i kärlekens tecken.

Det var bröllopshelg nämligen. Min kära Anso gifte sig med den fenomenala Petter. För att få ta del av ceremonin, tog man sig till en vacker plats på Dundret.

Det var makalöst vackert att stå där, bevittna en så traditionell och stämningsfull ceremoni med utsikt för ögat.

Traskandet ned tog därför tid. Alldeles för fint överallt, behövde stanna och fotografera allt tjusigt.

Man blir väldigt rörd när nära vänner gifter sig, särskilt när man själv också känner att det är en speciell kärlek, en perfekt match. Kände mig väldigt emotionell efter ceremonin, på det bästa sätt och att få få traska ner och insupa fjället på vägen, det var en så bra stund.

Men ner kom vi och då kände även jag mig redo för del två av bröllop: middagen och festen! Det var så personligt alltihop. Snittarna var med lokala råvaror, maten så sjukt god och oerhört generös. Jag satt så nära bruden som jag kunde typ och aldrig känt mig så hedrad.

Sen bytte vi plats och det var ett genidrag! För om man är lite trött efter middagen, lätt hänt, så piggnar man till av frisk luft och en kortare promenad. Det var en så otroligt rolig kväll! Kommer aldrig glömma. De körde att olika kompis-duos DJade i en halvtimme var, och när mina vänner Rebbis och Nico körde, tokstollarna var galna och sen lämnade aldrig den stämningen oss.

Kärlek kärlek kärlek.

Drömmar om sensommaren, bröllop på Gotland

Känns väldigt avlägset att blogga om sommarbröllop när man kunde vara utomhus men det är sådant jag drömmer mig till här när jag åker bussen i ottan till Norrtälje.

Man vill väl också bevara sådana här minnen på bloggen tänker jag mig. Min vän Emma och Petter gifte sig på Gotland! Känner du igen dem?

Kanske har du varit på Lilla Huset i Visby då? Deras pangvinbar som öppnade förra sommaren.

Vi samlades alla vänner redan på fredagen på stenstranden vid Högklint och fick ta del av allt som är gott. Räkor, hummer, grillat kött, viner i mängder. Vi satt vid havet och man fick verkligen ta del av deras Gotland såhär.

Den stora dagen var förstås lördagen.

Kolla tjusiga! De gifte sig i kanske Sveriges minsta kapell, det var mysigt och trångt där inne.

Efter själva ceremonin drack vi litervis av champagne, minglade, gick till mingel nummer två, åt middag och slirade runt tills klockan slog natt.

Jag kanske nöjer mig såhär, mitt kortaste blogginlägg på länge? Men det är fint att få spara en del av den här helgen även här.

Ett inlägg om kärlek

Ett år av att få känna det stora, det jag inte trodde fanns. Ett år av att känna sig självklart älskad varje minut på dygnet. Ett år av att automatiskt söka sig till din blick, din famn, din mun, ditt hjärta, din själ. Ett år av att få vara med om en kärlekshistoria så ljus, ren och sann att det känns som jag drömmer.

Aldrig trodde jag att detta fanns och ännu mindre att jag skulle få ta del av det. Det känns som en saga på det bästa vis, för det är en saga jag vet kommer få finnas kvar så länge vi förvaltar oss, så länge vi hedrar att det vi är med om är för stort att nötas bort, förtjänar alltid vår uppmärksamhet.

Det har varit ett år där jag blivit en av dem som automatiskt säger vi. Något jag sett ner på tidigare men jag har blivit svagare, vekare, mjukare, smält ihop med dig. Jag känner mig inflätad i dig, i dina drömmar, i dina tankar, i ditt allt. Jag är din, du är min.

Att det finns en tid då jag inte visste vem du var känns som en lögn, men det är ju en sanning. Livet innan dig var jag noga med att ta del av allt jag kunde ta del av, upptäcka, äventyra, och att dela mitt liv med vem som helst, en någon, bara för att passa in i tvåsamheten var inget jag ville ta del av. Sen kom du. Livets salt. Livsnödvändig och fick allt i min värld att smaka mer. Allt fick mer djup. Familjen blev viktigare, banden till vännerna något jag värnar om ännu mer. Du har höjt mitt liv till något annat, så skrämmande men också det finaste jag fått vara med om.

Jag vill alltid få vara din, såsom jag fått vara vårt allra första år. Din din din. Du du du. Allt allt allt. Volim te, min D.