Huacachina: öken och kärlek

Vi åkte till en liten ökenoas i Peru som heter Huacachina. Jag har ganska dåliga förkunskaper när det kommer till vad en ökenoas egentligen är, även om man använder ordet oas en del, men tydligen är det helt en naturlig vattenkälla i en öken. Sötvatten ger möjligheter till grönska och när vattnet når marknivå kan frodiga partier skapas mitt i det annars beiga sandiga landskapet.

Huacachina är en turistort ut i fingerspetsarna. Det har aldrig varit en plats som befolkats utan initialt sågs det som en helig och närmast övernaturlig plats av lokalinvånarna, men i mitten av 1900-talet hittade turister från Perus storstäder hit. Då ville man mest till oasen för att bada i dess vatten och därigenom få skyddande egenskaper. Idag är det också många internationella turister som åker till Huacachina för att åka på sanden som ni ser.

D var en stjärna, han gled ner som ingenting. Själv tyckte jag det var lite läskigt att ha ett underlag man inte vet hur det fungerar riktigt? Man vaxade undersidan med stearinljus vilket var en ganska kass metod ändå, tog slut genast och då stannade farten av.

Men det var kul, vi åkte buggy dvs en slags bil som har supermycket fjädring och kan racea i sanden. Första kvällen avslutades med en eld och marshmallow samt pisco rakt ur flaskan. Jag var faktiskt lite anti företaget vi använde, jag tyckte det var så oorganiserat och kändes kanske mest skräddarsytt åt mycket yngre backpackers men såhär i efterhand var min attityd kanske mest färgad av att det inte gick så bra med skidorna och ingen kunde engelska så jag kunde inte kommunicera vad problemet var.

Dagen efter vaknade jag med mycket mer sprudlande energi – vår årsdag! Förra året skrev jag ett litet kärleksbrev till D på bloggen. Jag slås fortfarande varje dag av att det känns osannolikt att jag får vara med om en sådan här stor kärlek. På ett sätt är jag på ett bortskämt sätt redan van, mitt liv är så inflätat med D, men samtidigt får jag infall dagligen. Det har känts långt ifrån självklart för mig att jag skulle få vara med om något såhär bra, så jag överraskas av min verklighet. Årsdagar ska firas – på förmiddagen åkte vi till Tacama, Sydamerikas äldsta vingård.

Man gick runt i produktionen och fick kika på diverse gamla redskap som använts och på de stora markerna med vinrankor.

Allra bäst var givetvis att få prova deras viner och även en skvätt pisco. Det gör ont att säga detta men vinerna var verkligen inte goda? Vi fick prova deras standardurval, de hade också en provning med sommelier så kanske var det bättre viner som presenterades där. Dock kan jag ändå tycka att man som vingård ändå vill bjuda på flaskor som man är något sånär stolt över, så att de som provar får ett positivt intryck. Så jag antar att det mer var smakpaletten som inte stämde överens med min, för så kan det ju verkligen också vara. Oavsett är det alltid trevligt att prova viner och platsen var väldigt vacker.

Vi passade även på att äta lunch på Tacama. Prunkande blomster, krattade stengångar, alla som arbetade gick runt i hatt. Helt klart värdigt en årsdagslunch.

Efter lunchen åkte vi tillbaka till hotellet och svidade om, dags för kvällsdejt! Vi hade bokat ett nytt företag att åka buggy och bodyboard med. D hade letat upp ett företag som erbjöd solnedgångspicknick efteråt och jag som älskar solnedgångar uppskattade tilltaget.

Vyerna i en öken är svårslagna. Sanddynornas mjuka böljande former och vinden som skapar vågor, det ser ut som en sandbotten i havet på sina håll.

Vi åkte buggy och bodyboarding. Det var så kul! Kanske för att det bara var jag och D, jag kunde slappna av på ett annat sätt jämfört med det där andra företaget. Eller så var det bara hundra gånger roligare för att det var vår årsdag och vår alldeles egna dejt. Allt skimrar när man firar sin kärlek ju.

Jag fick en tår i ögat när vi kom till picknicken. Så fint dukat med massa godsaker, att vi skulle få se solnedgången från en sådan här plats gjorde mig så glad. I det lilla tältet bakom kunde man byta om så det gjorde vi, från våra sandiga kläder till något mer dejtvänligt.

Men ja, resten är historia som det heter

Solen gick ner och mitt i det där gyllene ljuset

Så friade D och nu är han min fästman! Att säga att jag är lycklig känns som en underdrift. Tänk att livet fick bli såhär, tänk att jag får dela det med D, tänk att jag får känna såhär!