Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

När en bok syns väldigt ofta på sociala medier blir jag skeptisk, som med mycket annat. Motvals kan man kanske beskriva mig som ibland, även om det inte generellt är ett uttalat karaktärsdrag hos mig vad jag förstått. Lisa Ridzéns bok är en sådan, som synts och synts men ändå har jag varit nyfiken på att få läsa den. Kanske för att hon också gått på Långholmen, som jag själv, och att delar av boken skrevs där. När jag väl fick den i present av Eli så var det ett faktum: dags att läsa!

Boken berättas ur en äldre herres perspektiv. Den blandar nutid där Bosse är uttalat åldrad och hemtjänsten skriver små noteringar som sina dagliga besök. Bosse är fäst vid sin hund, saknar sin dementa fru och funderar främst på sina forna minnen som flätas in skickligt under historiens gång.

Jag tycker boken på många sätt är sorglig och gripande, men kanske säger det också något om ens syn på åldrande när det är främst dystra känslor som drabbar en. För egen del är det Bosses autonomi som går förlorad under boken som gör mig mest sorgsen. Alla tror sig veta bättre än honom. Är det viktigast att leva långt och riskfritt, eller att få bestämma själv och då kanske faktiskt leva kortare men med bevarad känsla över att man själv bestämmer över livet?

Det är också obönhörligt att man blir ensammare med åldern för att fler och fler tar avsked till jordelivet. Den insikten hade jag redan men blir tydlig i boken där Bosse känns så ensam. Barnbarnet finns men inte är hon särskilt närvarande. Sonen försöker, och han vill bara väl, men ibland blir jag så frustrerad på hans idéer att jag vill skaka om honom. Låt din pappa göra dumma val i slutet av sitt liv. Allt måste inte bli perfekt eller säkrast, så länge autonomin finns kvar.

Boken är fin och jag grät absolut en omgång när jag läste den. Den lämnar mig dock med en ganska tung känsla och kanske särskilt för att jag träffar många åldrande människor dagligen på jobbet där jag inte tycker riktigt att det blivit så bra som det hade kunnat bli. Tyvärr träffar jag ju sällan de äldre där det mesta faktiskt blir bra – som är självständiga trots krämpor och har känslan av kontroll.

Enkel att läsa, lite långsam, lite grå blir mina slutgiltiga ord om texten.

Juli i en lista

Juli månad, en sommarmånad, en månad med en del ledighet och mycket flängande till södern för min del. Jag tror många i vårt land har juli som en favoritmånad men om sanningen ska fram är jag inte sommarens största fan. Jag tror det beror på hederlig brist på förmåga att slappna av. Den här julimånaden var dock mjukare än vanligt. Kanske för att jag fick vara med D så mycket, att vara kär och ha sommarledigt ihop var lika drömmigt som jag hade hoppats på och kanske lyckades jag slappna av lite då och då trots åkandet fram och tillbaka.

Månadens bok

Äntligen kom det en tid med läsning utan stopp. Det var ett par dagar där orden bara fick intas utan hejd. Jag läste För Lydia, en bok jag velat läsa länge då den replikerar på Hjalmar Söderbergs bok Den allvarsamma leken, som är en av mina favoritböcker. Jag läste också Ligan, En ny gud och The guest men ska jag välja en blir det För Lydia.

Månadens ord

Gul bil. Två ord visserligen, men två ord jag yttrat många gånger. Vi har kört en del bil, och jag noterar alltid gula bilar sedan barndomsleken men numer applicerar jag den leken igen.

Månadens mat

Jag tror knappt vi ätit samma mat två gånger den här månaden men jag gjorde en skaldjurspasta som blev väldigt god och som jag vet att D uppskattar lite extra.

Månadens vin

Drack så mycket bra vin i juli! Delvis för att jag gick loco på systemet en dag i början av juli och köpte allt jag tyckte såg lockande ut, och sen kunde vi praktisera uppdrickandet när min bror och Hj var i Ljunghusen med mig och D. Bäst var ett vhino verde från Aphros, men kanske var det också bäst för att det blev ett lunchvin en riktigt solig dag.

Månadens skönhet

Evys spf. Har en hatkärlek till deras märkliga mousse, som känns effektiv men lämnar huden lite klistrig.

Månadens bad

Alla bad i Ljunghusen. Fast – det blev ett nattbad i Havslätt som kanske får bli månadens bad. Jag hackade tänderna som en idiot medan resten plaskade omkring, men ändå, ett nattbad måste väl ändå vinna.

Månadens låt

Lyssnar inte på något nytt, men har lyssnat en del på Effortless av Sabina Ddumba. Känns fint med en låt som beskriver det skrytiga i när allt känns helt rätt.

Månadens kultur

Sparsamt med kultur från min sida, det närmaste är att jag besökte Höllvikens bibliotek och lånade Lonely planet-böcker inför vår stundande Balkanresa.

Månadens bokcitat

Det blev en del urklipp från För Lydia faktiskt. Många klokheter och reflektioner som håller än idag, trots att boken utgavs på 70-talet.

Månadens TV

Intet nytt under solen här. Jag fortsätter kolla på And Just Like That efter mina många nattjourer och beundrar klänningarna.

Månadens podd

D har en vän som gör en podd om Oskarshamnare, Hemvändarpodden. Den lyssnade vi på när vi körde upp från södern till nattpassen. Just avsnittet vi lyssnade på behöver man ingen koppling till Oskarshamn för att uppskatta – det var diplomaten Anders Lidén som frikostigt delade med sig av sin rika karriär. Tips! Långt avsnitt, så den passar ypperligt på just en bilresa.

Juli avslutas med tre starka nattpass på raken för att sedan åka ner till Skåne igen till augustis start. Därifrån åker jag och D till Balkan ihop! Vi börjar i Kroatien hos D:s familj men sedan är tanken att vi ska bila runt lite, preliminärt blir det en tur till Bosnien och Montenegro. Det känns helt extremt lyxigt att vi har detta framför oss… Jag hoppas på att kunna slappna av och vila lite. Är oftast bättre på att återhämta mig lite på avstånd från hemmaplan så jag hoppas på att det ska ske.

Prophet song av Paul Lynch

Det är sommar, och jag önskar det fanns tid för att läsa sådär med lättja som jag minns mina barndomsdagar. Så är det inte riktigt, inte än, men i juni hann jag läsa Prophet Song iallafall. Det är Paul Lynchs femte bok, men den första jag själv läser. Han har varit ganska omtalad som författare, nämnts i större prissammanhang och därför någon jag såklart varit nyfiken på. Prophet Song valdes som bokklubbsbok från klubben på Soho House (ett Jessika Gedin-val för att förtydliga).

Boken är en klar och tydlig dystopi, stämningen känns redan efter ett dussintals sidor. Paul Lynch vaggar först in oss i något bekant – en flerbarnsmamma, mannen är aktiv i facket, hon ska börja jobba igen snart när det fjärde barnet passerat bebisåldern. Sen raseras samhället, ett steg i taget. Det börjar smygande, auktoritära ledare tillämpar nya hårdare lagar för att få ordning på samhället. Fackaktiva ses som fiender. Att protestera blir farligt.

Särskilt första tredjedelen av boken ger mig en Orwellsk känsla. Nu var det längesedan jag läste just 1984 men det som är likt, är den skarpa igenkänningen mot verkligheten. Ledare runt om i världen får mer och mer makt, och också rent folkligt mandat, att skärpa till, skapa hårdare samhällen, att göra som Trump gör i USA just nu. Paul Lynch visar i början diskret vad som händer om man tar det ett steg längre än så.

Resten av boken ger en krig, steg för steg. Motståndsrörelse som beväpnar sig, familjemedlemmar som försvinner, ett syskon som bor utomlands och vill hjälpa familjen att fly men utan att hjälp tas emot. För mig var det väldigt tuff läsning. Krigsdelen av läsningen sammanföll med Israels bombningar i Iran på midsommar, för mig med all min släkt i Iran så var det otroligt omtumlande och nästan övermäktigt att läsa om hur ett samhälle går från fungerande till krigszon.

Den här boken bör läsas på engelska. Orden som strömmar fram är som tankar med en nästintill poetisk rytm, och andra som läst den på svenska verkar inte tycka översättningen lyckats med att fånga detta. Jag fångades som sagt men läste också på originalspråk. Det något speciella sättet att skriva på gör också att boken är utmanande att läsa bitvis, man orkar inte ta sig an mer än 30 sidor åt gången kanske. Så den passar inte för att läsa i en hängmatta och förlora sig i direkt.

Det som kändes drabbande var att igenkänningen inför samhället var stor. Den utspelar sig på Irland, och det gör att verkligheten med kriget känns mycket närmare, för livet innan kriget är så likt ens eget. Just den biten har Lynch fått kritik för, att han utgår från att vi läsare bara känner för karaktärerna för att vi känner igen oss. Jag håller inte med om den kritiken riktigt; jag som läsare hade nog känt mig drabbad även om den utspelade sig i en kultur jag kände mindre bra, det har jag upplevt med många böcker. Sen är människor människor, det vi själva kan identifiera oss med drabbar oss också med större kraft.

Sammantaget kan jag rekommendera boken om man är sugen på en modern dystopi om samhället. En genre jag själv väldigt sällan är sugen på dock :)))))

Vuxensommarlovets första dagar och att sakna sin småstad

Nätterna tog slut. Det var en del jobb, och som vanligt finns inga resurser under sommaren men folk får hjärtinfarkt i samma raska takt ändå. Var därför ganska sliten men åkte direkt från nattmaraton till Oskarshamn och till D:s gulliga familj.

D:s syster bor vid havet, så min första morgon promenerade jag upp till deras hus och fick sällskap ner till bryggan. D satt och jobbade vid datorn, lite ojämn fördelning men ack vad skönt det var att komma ut.

Fjorton grader i vattnet! Solen värmde och luftfuktigheten var hög, så att doppa hela sig i kylande vatten var prick så härligt som man kan föreställa sig. Lät mig självtorka på bänken medan jag läste min bok. Det jag inte visste var att jag också brände mig sakta men säkert på ryggen. Sådant som inte känns när det är bris en solig dag.

Såg ut såhär, klänningen har en djup rygg med rosett och det var den som fick luftas under solens strålar.

På kvällen var det festivaldags! Latitud 57, Oskarshamns stolthet. Så trevligt spektakel. Vi började med finmiddag på D:s mammas balkong som har utsikt över festivalen. Förfesten är alltid roligast, så även denna kväll då vi var rätt många blandade hemma i lägenheten. Dock tog vi oss ner till festivalen tillslut. Två scener, massa mat och ölställen. D minglade runt som en kronprins och jag hängde på.

Dagen efter var jag lite trött och tagen. Hade haft migrän hela natten tyvärr, lätt hänt när man jobbat natt och sen låtsas om att man sovit som vanligt. Kör ganska ofta på för mycket efter nattveckan och då blir det baksmälla med migrän tyvärr. D tappade upp det skummigaste bad jag någonsin sett medan hans mamma letade fram en bra badskiva att lyssna på. Kände mig så älskad. Det var så avslappnande, älskar att bada badkar. Får hoppas att vi får till ett badkar i något framtida boende!

Latitud dag två innebar hemmafest hos D:s kompis med deras gamla gymnasiegäng. Det är mysigt med konstellationer som lever kvar! Vi spelade rundpingis, drack caprinihas och försökte lära oss brasilianska dansmoves. När vi gick in mot staden och festivalen slogs jag hur jag saknar småstadskänslan. Vår gångväg ner till Oskarshamns centrum liknande Hadebergaspåret i Lund med naturen runt om. Så många gånger man var på förfest och sen skulle knata in eller ut till villaområdena i krokarna för den riktiga festen. Jag slogs också av att jag inte var någon småstad kvar. Mitt gäng bor inte kvar där, och inte min familj heller. Det blir aldrig nostalgitrippar i barndomens spår på det sättet längre, som det var i början när jag flyttade hemifrån. Då kunde juldagsutgångar eller födelsedagsfester bringa den där bitterljuva smaken av nostalgi. Gå på gator man alltid gått på, cykla på hackig gatsten som man alltid gjort. Allt har sina för och nackdelar såklart men att få romantisera sitt tidigare liv kan vara härligt. Min familj bor ju nära mig nu, och mer kan man inte önska sig, jag slipper slitas och välja.

Nostalgiska dagar är det tur att jag får låna lite av D:s liv så jag får påminnas om fördelarna med en liten stad och att de nära och kära finns samlade.

Böcker jag vill läsa sommaren 2025

Det är sommar och min vuxenvana trogen kan jag absolut inte förstå det, men jag försöker komma i stämning genom att fundera på vilka böcker jag ska läsa under semestern. När jag var barn läste jag minst en bok om dagen när det var lov. Jag gjorde nog inget annat – läste, badade på Källbybadet, längtade till kusinerna. Nuförtiden gör jag nog massa annat om dagarna som gör att böckerna inte slukas i samma takt (vägrar erkänna att jag kanske läser långsammare nu också…).

De här fyra böckerna vill jag iallafall få läsa under sommaren. När jag skrev inlägget hade jag inte läst klart Prophet Song men nu är jag klar med den, men den får vara med ändå.

Prophet song av Paul Lynch

Den här boken valdes av Soho House-bokkubben dvs Jessika Gedin tidigare under våren. Jag har ju tyvärr inte kunnat närvara på ganska många av träffarna men läser denna just nu. Den är mörk och skrämmande aktuell, som Orwells 1984, där handlingen går från ett demokratisk samhälle och en hårt arbetande familjefar som är engagerad i facket som plötsligt blir tillfångatagen pga sina politiska åsikter och på den vägen vandrar samhället därefter. Inte en så somrig bok, men på den här bloggen varar ärlighet längst, och det är en titel som kommer konsumeras här under sommaren.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

En bok som cirkulerat mycket på den svenska bokinstagramcommunityn, med mycket lovande utlåtanden. Själv fick jag den i födelsedagspresent av min gulliga vän Eli och blev mycket glad. Återstår att se handlingen, men den ska andas samma stil som Löpa varg av Kerstin Ekman, och den boken är ett duktigt hantverk i min mening. Lisa Ridzén skrev tydligen en del av boken när hon gick på Långholmens författarskola, där jag själv också gått men utan en sådan här framgång…

Ligan av Fatima Bremmer

Fatima Bremmer är känd för boken Ett jävla solsken; ett djupgående porträtt av skribenten Esther Blenda. Den boken var otrolig, en viktig skärva av kvinnors plats i svensk skrift under 1900-talets början. Ligan ska porträttera samma era, och ger oss historien om flera kvinnliga journalister och skribenter som tillsammans försökte ta sin plats inom den mansdominerande pressen. Ser starkt fram emot denna! Som jag faktiskt dels fick som tips av Jenny, som är mamma till två nära vänner, men också lyckades få i middagspresent av Iris och Julia. Fina vänner man har.

En ny gud av Zara Kjellner

Ännu en present? Hur rörande att mina vänner ger mig titlar att läsa? Den här fick jag i födelsedagspresent av Mathilda. En författare jag varit nyfiken på länge men inte tagit mig för att läsa. Den här boken ska vara ett slags familjedrama i en överklassmiljö. Mycket nyfiken på den! Det mysigaste är att Mathilda också ska läsa den i sommar, och sen ska vi sammanstråla när vi båda är tillbaka i stan för att diskutera den. En liten bokcirkel helt enkelt!

Har ni någon titel som ni vill läsa i sommar?

Juni i en lista

Juni, den första sommarmånaden. Den förvånar mig varje år på något sätt, att den först känns lång när första dagarna kommer. Man har hela sommaren framför sig och plötsligt är en månad redan bakom en. Ska inte fastna i begreppet tid, tidsperspektiv är något jag kan vända och vrida på länge. I juni fick jag iallafall hinna med en tur till Småland och studentfirande, en seglats i skärgården och midsommarfirande på Sandhamn. Samt vanligt hederligt jobb däremellan. Mycket nattjourer, mycket hjärtinfarkter. Och sedan oron i magen över allt som hände där under två veckor mellan Iran, Israel och USA. Två veckor av känslan att inte vara på någon plats i världen, att inte ha fotfäste, att oroa sig för att allt blir annorlunda. Det är lugnare nu, oron har mattats av, man vänjer sig snabbt vid nya kast som människa. Iallafall när betraktar på håll.

Månadens bok

Denna månad blev det ånyo skralt med läsningen. Barndomens dagar när man läste en bok per sommarlovsdag och bibliotekarien i Lund kände igen en är förbi. Jag läste Prophet Song av Paul Lynch. En dystopi som var jobbig att ta till sig i en omvärld som är alldeles för lik. Inte bestämt mig för om jag rekommenderar den eller inte än, recension kommer så småningom.

Månadens ord

Pepitarutigt är ett ord som sällan används men som kom upp i rapporteringen om Nato-toppmötet. Jag tror det innebär samma slags mönster som hundtandsmönster.

Månadens mat

Är rabarber mat? Det enda jag är sugen på är syrlig rabarber som kräm, saft, sylt, hur som helst men gärna med nystött kardemumma till.

Månadens vin

Jag var ju ute och seglade tidigare i juni, och som present till Erik vars båt vi använde, köpte jag en flaska av Jerome Arnoux bubbel, Brut Nature. Har druckit en del av hans viner, jag gillar generellt att vinerna Pompette importerar (vilket är många men hittills ingen som jag ogillat). Troligtvis för att de är så bra på marknadsföring men oavsett, detta bubbel kan varmt rekommenderas. Friskt, lite persika, lite mineral och salt, känns som alla älskar denna.

Månadens skönhet

Jag har börjat använda mitt rouge från Hickap som jag fick i min adventskalender. Det är på stick, lite aprikosigt med lyster. Det är något otroligt tillfredsställande med formulan och smeta ut det, det blir skirt och smälter in fort. Tror tyvärr inte tonen egentligen är perfekt för mig men som person som har svårt att rensa lär det hänga med i 10 år till. No joke.

Månadens bad

Ah, nu är det badets storsäsong! Jag har två favoriter från månaden. Dels badade vi på Nämdö under seglingen, och att det är en favorit är inte för att det var så fint att bada prick där vi var utan för att det fanns en mysig STF-bastu. Sen tog jag ett friskt morgonbad på midsommaraftons morgon, med D ståendes på bryggan skakandes på huvudet. Vågorna slog in och fräste, det var inte särskilt inbjudande alls och just då är ett bad extra tillfredsställande.

Månadens låt

Come give me love av Ted Gärdestad. Hans bästa? First Aid Kit har gjort olika versioner av den som jag också älskar.

Månadens kultur

Väldigt kulturfattigt denna månad, räknas besöket i Stensjö by eller midsommardansen på Sandhamn?

Månadens bokcitat

Blev inget sådant från Prophet Song tyvärr. Istället blir det månadens dikt som ni kan hitta här.

Månadens TV

And Just Like That har släppt en ny säsong. Tycker om att titta på denna serie, för bara förnimmelsen av Sex and the City vars spinoff detta är räcker för mig…

Månadens podd

Jag vill börja lyssna på Sommarprat men hatar att man bara kan använda SRs egna app. Otillgängligt, och det har gjort att jag bara lyssnat på två avsnitt av Sommar. Men det får ändå bli månadens podd…

I juli är jag mer ledig! Och jag ser så fram emot lata dagar, jag önskar mig långsamma dagar bestående av att se hav, bada, läsa, pussa på D, umgås med våra familjer, träffa vännerna i Skåne och bara få lov att vila i livets snällhet.

Hyper av Agri Ismaïl

Hyper är en bok som fick mycket uppmärksamhet när den släpptes 2024. Titeln blev nominerad till Augustpriset, en hiskelig bedrift för författaren Agri Ismaïl som är debuterande. Kanske var mina förhoppningar väldigt höga på grund av detta, samtidigt vet jag att många av våra moderna svenska böcker som är omtyckta i prissammanhang inte faller mig i smaken.

Boken skildrar en familj med tre barn, varje del av boken ger en inblick i deras vardag i vuxenlivet men också deras tillbakablickar och perspektiv på barndomen. Deras föräldrar är kurder som kämpat för frihet, men som till slut flydde till London, två av barnen har mer minne av den kurdiska kampen än den yngsta.

Samtidigt skildrar Hyper den samtid som finns, med finanskrisen, trade:ande, Dubais konstgjorda kulisser, integration och skulden över att inte ta del av sitt arv.

Alla teman kändes passande för mitt intresse, så jag såg fram emot att ta del av berättelsen. Uppskattade också den trycka versionen med fint och rejält tygomslag. Ändå blev jag inte särskilt uppslukad av boken. Tyckte första delen, som skildrar den äldre brodern, inte tog tag i mig. Jag brydde mig inte så mycket om hans vardag med jobbet där allt gick åt pipan, hans dåliga kontakt med den gnälliga mamman, besattheten av att tjäna pengar och hur svårt det var (är antar jag) att heta Mohammed-liknande namn i Londons finansvärld. Varför brydde jag mig inte? Jag bryr mig oftast om den slags skildringar. Kanske var det tonen berättelsen mejslades fram i.

Del två fångade mig mer. Systern som flyttat till Irak från London för giftermål, som sen skiljer sig och försöker skapa ett nytt liv i Dubai. Jag har en fascination för städer utan en riktig historia, och kunde uppskatta de delarna av skildringen. Även tredje delen hade vissa element jag tyckte om – snabbt och rappt språk som stundtals drog en vidare i historien.

Men ändå saknade jag något. Jag kan inte precisera vad det var, för visst kan jag se att många olika slags läsare skulle uppskatta boken. På något sätt kände jag mig ointresserad och obrydd inför karaktärernas livsöden rakt igenom. Kanske var det tonen, det snabba och rappa blir nästan komiskt, det känns mer som en bok i samma kategori som Snabba cash. Och det är inte böcker som jag fastnar för helt enkelt.

Har någon av er läst? Flera i min boklubb uppskattade denna, jag kunde själv inte vara med och diskutera, men det får mig ändå att undra. Vad missade jag?

En fredag, en lördag, en ledig torsdag. Helg?

Det har varit helg. Någon gång var det helg iallafall. Dagarna är så ihoprörda för mig, jag har jobbat långpass (8-20) två helger på raken medan veckorna innehållit röda dagar så allt är flytande, men ärligt talat trivs jag med att gå lite bredvid den takt alla andra har.

Nåväl, vi börjar det här lördagsinlägget med en fredag. Jag och D hade bord på Moyagi, egentligen med två till som blev sjuka och fick ställ in, så vi fick en egen kväll ihop. Förstod först när vi var där att ganska många är där bara för karaoke och jag hatar verkligen karaoke på hög nivå. Kanske otippat eftersom jag älskade Singstar på 00-talet men så är det. På så sätt kanske det var tur för mig att vi inte var ett större sällskap, för då slipper man dras in i det. Maten var verkligen inget vidare, exempelvis en kyckling som först varit kokt sen stekts (så presenterades den). Torr, ingen smak och vitt ris till det. Nja. Vi går raskt vidare.

Minns inte om detta var samma helg men en helg vaknade jag iallafall mycket tidigare än D, och även om något av det bästa jag vet är att dra mig bredvid honom på helgerna så kände jag efter någon timme att jag behövde fånga dagen. Solens små strålar smet nämligen ut under gardinens fåll och lockade.

Staden var tyst och jag promenerade från Humlan till mitten av Odengatan, där jag ville besöka Fabrique. Det ligger ett hundra meter från mig visserligen, men nu ville jag ha promenad så valde ett längre bort. Killen som jobbade där spelade oväntat nog house och kändes lätt bakfull men väldigt bra på övrig service. Där handlade jag kanske världens största levanbröd, syns inte så bra på bilden men limpan var lika lång som min överkropp.

Sen cyklade jag förbi ett ICA och köpte en stor platta jordgubbar innan jag och stålhästen begav oss hem där D fortfarande sussade.

D blev obarmhärtigt väckt för jag ville ha sol på nosen och frukost i en park innan en lite väl hetsig lördag skulle ta fart. Vi gjorde i ordning en ordentlig frukost men i brist på en rejäl picknickkorg packades allt i en flätad kruka och bars ner i Humlegården. För visst är krukan ändå picknickaktig? Jag var nöjd med min insats iallafall. Vi åt levain med hårt lagrad ost, och några mackor med färskost och egengjord krusbärsmarmelad.

Dagen gick i ett, vi hejade på Hjördis som sprang maraton, grattade och var på kalas för lilla Cornelia som fyllde 1 år, åt middag på Lidingö hos goda vänner till D. Kände mig helt slutkörd på kvällen men också varm i själen. Familj, vänner, kärlek, världens rikaste liv ändå.

En annan lördag vaknade vi något mer slitna. Vi åt frukost, tog en tur på stan och invigde D:s första gång på Brunos korvbar. Fattar inte hur det kan vara så gott? Men jag älskar sauerkraut, senap och rostat bröd i kombo.

Vi svängde sedan om Hedengrens för att jag skulle få fatt i en bokklubbsbok. Jag hann ändå inte klart med den i tid – verkligen en sådan vår – men jag är mitt uppe i den och Jesus vad jag uppskattar språket hittills. Den heter Prophet Song av Paul Lynn. Hört att översättningen till svenska är kass så läs oå engelska!

Upptäckte även att boken fick exakt plats i denna väska, ändå otroligt att få känna sig som Carrie i Sex and the City med väskan men också litterär.

Vi avslutade denna lördag med att köpa baguette och rökta räkor, gick förbi min bror och Hjördis som spelade boule i Humlan, och Hjördis tyckte det var stilenligt att vila en baguette på stråväska. Håller väl bara med om det!

Den här sista bilden får visa hur det ser ut en kväll i veckan minst, när jag helst på söndagar försöker utvärdera veckan och planera nästkommande. Helst lite dagbokskriveri också.

Det var lite röriga pusselbitar från olika helger!

Skåne i försommaren

Det var försommar ett par tappra majdagar och just dessa dagar råkade jag och D befinna oss i Skåne. Ni ska veta att det var välbehövligt. Som kanske märkts mellan (eller kanske rakt på) raderna i bloggen, så har våren varit något uppstressad. Det finns flera skäl, jobbosäkerhet och splittrat fokus mellan flera olika typer av jobb fast utan riktig framtidsplan, är starkt bidragande. Så när vi bestämde oss för att jobba från Skåne två dagar för att förlänga helgen så var jag osäker på om om jag bara skulle känna mig mer stressad av att flänga eller om havet skulle ge mig ro.

Men havet gav mig ro. Att kliva in på stranden i Ljunghusen ger mig alltid ro. Om jag har i mina hörlurar, drar jag alltid ur dem när jag kommer ner till stranden, jag vill höra bruset, suset eller dundret från havet när det slår in mot sanden. Solen brukar glittra sig vackert, sandkornen blända med sin vithet.

Vi kunde lura oss själva att det var sommarsemester. En av morgnarna gjorde jag min klassiska sommarfrukost. Den tar jag till i Ljunghusen om somrarna men försöker äta den på så många platser som möjligt, den smakar gudomligt men framförallt ger en sådan stadig rutin en påminnelse om att det är sommar ifall ens hjärna fladdrar.

Jag stekte nektariner i honung och olivolja, lät rosmarin bada med dem och slevade sedan i mig dessa med en fet yoghurt. D fick smaka, och han gillade också det så i sommar blir det att dubbla mängden nektariner.

En förmiddag sken solen starkt men vindarna ven. Vi placerade oss mellan sanddynerna och det mina vänner, det var ett utmärkt trick. Solen värmde på, jag låg i badkläder och läste det sista av Hyper. Det blev till och med ett bad, inte för D men för mig. Isande kallt visserligen och jag blev på ett chockartat sätt påmind om hur det faktiskt var vår och en snål maj, inte vecka tjugonio mitt i industrisemestern. Tolv starka grader påstod en granne att temperaturen landade på. Just den grannen är min lärare från högstadiet. Jag hade inte henne som huvudlärare men om jag var försenad eller av annat okänt behövde kvarsittning, fick jag sitta på hennes lektioner. Hon är dessutom gift med min kemilärare från gymnasiet. Liten värld osv.

Ljunghusen är en liten ort men med åren har två stadiga restauranger etablerat sig. Jag och D gjorde en turné mellan dessa två på fredagskvällen, för att markera helgen trots att det flöt ihop något (jag behövde forska även på helgen så gränsen blev inte helt tydlig). Båda restaurangerna hade nya ägare, och vi började med den i hamnen som självaste Restaurangvärlden tagit över. Deras förrätter var toppen, och även huvudrätterna var goda men jag är inte lika förtjust i rökt makrill som jag minns det. De serverade en Salad Nicosia fast med makrill istället alltså. Nåväl, besök kan alltid rekommenderas för man har prima utsikt över solnedgången här.

Trots det rullade vi cyklarna från Bistro Bro lagom till skymning och tog oss till det gamla stationshuset. Svårt att tänka att det gick ett tåg från Ljunghusen till Skanör innan, men så var det! Badtåg måntro? Numer är det alltså restaurang och de gamla ägarna, som också brukade äga restaurangen i hamnen, har lämnat över till en av sina kockar. Man kan ha lite synpunkter på deras insta och typsnitt på restaurangen (ursäkta petitesser) men stämningen och den vackra inredningen har fått bestå under ägarskiftet vilket gladde mig.

Vi tog varsin dessert, jag en semifreddo och D en creme brulée. Kan rekommendera båda men kanske extra mycket D:s val trots klassiskt! Blev lite trött på aprikoserna som var hackade till tillbehör men var också trött generellt så kanske var det inte aprikosernas fel ändå.

Var så skönt att känna ro i kroppen, det lyxigaste som finns att få vara på en sådan plats en hel helg utan hållpunkter.

Ljunghusen, jag längtar tillbaka.

Intermezzo av Sally Rooney

Äntligen är det dags att skriva den här recensionen. Jag har burit runt på Intermezzo (den engelska versionen på danskt band) i evigheter känns det som. Den har lästs med Soho-bokklubben och vanliga bokklubben, men jag hängde inte med i någon av dessa och avslutade flera veckor efter alla andra.

Sally Rooney har rönt stora framgångar med sina romaner. Hennes första två har blivit TV-serier till och med. Jag tror det är något med Irland, det ganska sakliga prosan och karaktärersskildringarna som gör att böckerna fått så stor spridning. Själv läste jag Normal People med stor behållning, och jag läste Conversations with friends först nu i januari men tyckte om den också. Dock hade jag inte mycket för hennes tredje bok som jag faktiskt inte ens läste klart.

Boken skildrar två bröder vars pappa nyligen gått bort. Som hennes tidigare verk är historien starkt relationsdriven och även nu får vi ta del av kärleksliv, men också en sårig syskonrelation. Ivan är lillebror, superbra på schack och har gått från den socialt bortvände lillen till en person som tydligen kan bli kär medan storebror Peter är klassiskt charmig, en framgångsrik jurist men har en relation som betytt allt för honom bakom sig istället för framför sig.

I Intermezzo har Rooney ett annat slags språk än hennes två första böcker. Man känner igen hennes ton på något vis, men det är faktiskt en helt annan slags prosa. Den känns vuxnare, mer stilistisk och med mycket inspiration från de klassiska författarna. Men just det enkla språket har tidigare varit hennes styrka och nu fastnar jag i meningsuppbyggnaderna, det flyter inte. Historien får får därför inte flöda inom mig, och istället blir det stackato.

Det är synd, jag lämnas med en känsla av en trög bok som jag försöker ta mig igenom, och samtidigt har den ju något. Karaktärerna, dynamiken, komplexiteten. Men det naturliga flödet som Rooney annars är så duktig på finns inte och då försvinner ändå njutningen av att läsa för mig. Poängerna försvinner, jag förstår inte karaktärerna, jag häpnas inte när jag ska häpnas och jag berörs inte när jag ska beröras. Och min tolkning är att det är språket som sätter käppar i hjulet för läsupplevelsen. Det blev en bok jag ändå är glad över att ha läst för att kunna delta i diskussioner men en bok som jag inte kommer ge vidare som lästips till någon ytterligare. Får se hur den fortsatta utvecklingen blir!

Förslag på några av mina tidigare recensioner:
Den första boken av Karolina Ramqvist
Stacken av Annika Norlin
The ministry of time av Kaliane Bradley
Butcher av Joyce Carol Oates