Julklappstips i böcker

Jag tycker, kanske inte så otippat, att böcker är en utmärkt julklapp. I min familj ger vi väldigt många presenter till varandra (jag tänker inte skämmas över det), och att få en bok eller två i högen är underbart. Att ägna sin juldag åt att äta rester, läsa julklappen och bara slöa är en av höjdpunkterna under jul enligt mig. Så här kommer en radda julklappstips baserad på måhända generiska perspektiv, man kan såklart ge vilken av titlarna som helst till valfri person.

Till storasystern
Till din syster som älskar att plöja sida upp sida ner så behöver du ge en genomtänkt bok. Hon måste inte tycka om den, men det ska finnas en tanke kring varför hon får den. Själv kan jag rekommendera, utan att ha läst den, Lena Anderssons bok Män och kvinnor. Det är en fortsättning på Egenmäktigt förfarande men nu ur mannens perspektiv. Spännande och kanske provokativt? Annars kan man ge en bok som fått pris (personligen gravt osugen på årets Nobelpristagare dock, tror inte det kommer passa mig) som Booker Prize vinnaren Flesh av David Szalay som vi ska läsa i bokklubben.

Till mamman
Till din mamma som i grunden tycker om att läsa, men aldrig hinner eftersom hon är familjens nav, så ska du dels ge tid. Det vill säga diska undan alla tallrikar från julafton eller någon annan syssla som brukar hamna på hennes axlar, så hon kan läsa en ljuvlig bok från Valérie Perrin. Dock har jag tipsat om henne lite för många gånger (här och här) så om du vill ge något piggare, kanske Liken vi begravde av Lina Wolff kan vara något? Augustpriset 2025, i ropet och lite hipp. Och en författare jag aldrig riktigt njutit av på samma sätt som alla andra, men inte ska jag väl stå i vägen för att andra ska kunna ta del av den.

Till pappan
Din pappa, som läser ibland men gärna om historiska skeenden, ska självklart läsa en bok av Ken Folett. Själv har jag läst Fall of Giants-trilogin som handlar om 1900-talets historia. Underbart skrivna, det är skönlitteratur som man ändå lär sig av. Eller så kanske en klassisk författare som Kerstin Ekman och hennes tunna men stilistiskt skrivna Löpa varg kunna vara något?

Till pojkvännen
Vi låtsas att din pojkvän älskar att läsa och uppskattar litteratur, för då kan du ge honom Fars rygg av Niels Fredrik Dahl (recension här). Klurig fadersrelation beskriven i en text om ensamhet med ett vackert och genomarbetat språk. Eller så ger du en klassiker som Ernst Hemingway, en favoritbok hos mig är Siesta: The sun also rises som jag skrivit om här.

Till flickvännen
Din flickvän läser inte så ofta men ganska så mycket när hon väl är ledig. Nu ska ni till Thailand över jul och nyår, och hon vill läsa böcker som smälter likt smör. Då tycker jag du kan ge något från Coco Mellors som Blue Sisters. En intelligent chick lit? Eller så ger du bort Supper Club av Lara Williams, inte för att jag läst henne eller Coco Mellors för den delen men enligt Sandra Beijer är de samma slangs genre som jag tänker att lite coola tjejer borde uppskatta.

Om någon av er ska ge bort en bok eller önskar er en är jag i vanlig ordning riktigt nyfiken på titlarna, berätta snälla!

Demon Copperhead av Barbara Kingsolver

Litteraturbranschen är liksom alla andra branscher styrd av uppmärksamhet och strömningar på sociala medier, det som plötsligt plockas upp och sprids kan ta över hela marknaden ett tag. För mig är Demon Copperhead ett slags exempel på det, en bok som kom 2022 och visserligen blev omtalad redan då men som verkar ha ytterligare en våg just nu utan att jag förstår riktigt varför. Den hamnade på både Washington Post och New York Times lista över bästa böcker 2022, samt vann Pulitzer Price 2023 för bästa fiktion, men ändå är 2025 ett år som den här titeln verkar läsas av många. Själv har jag varit sugen på att läsa den sedan 2022, jag skulle bara läsa Shuggie Bain först men den var så tung och mörk att jag inte mäktade med tanken om att spendera ytterligare 1000 sidor med en ny stackars pojke.

Jag är glad att jag sparade den, för den blev vald som bokklubbsbok. Jag har två bokklubbar, och detta gällde den som Jessika Gedin leder på Soho House. Är så spännande att diskutera litteratur med totalt okända personer. Uppskattar det mycket. Nåväl, tillbaka till boken.

Demon Copperhead växer upp i Virginia. Han bor i en husvagn med sin mamma som har beroendeproblem, det är fattigt och osäkert men han får ändå kärlek från grannfrun och deras familj. Sedan följer man helt enkelt Demon genom livet, och det är ett liv värt att skildra men är också ett dussinliv i sina trakter. Vi får se hur det blir när ett barn inte kan tas omhand av sina föräldrar, när det kommer in våldsamma vuxna, vad socialen kan och inte kan göra. Vi får också följa vad som händer när man introducerar oxycontin i områden med hög arbetslöshet och hög slitsamhet.

Det Barbara Kingsolver gör med en briljant hand, är att hon skildrar allt detta och mycket mer, med en så äkta men också humoristisk ton. Hon balanserar varsamt på linjen att ta ämnena på största allvar men ändå lyckas leda mig som läsare genom alla sidor utan att gå under. För en sådan här bok kan skapa mycket hopplöshet, särskilt när den skildrar så mycket mörker i ett samhälle och det är så jag minns exempelvis Shuggie Bain. Det som också fascinerar mig är att hon lyckas så fint med en pojkes skildring av livet när hon själv är kvinna. Jag älskar att få exempel att en författare kan få skriva om vilket ämne den vill, oavsett hur sann den är mot ens eget ursprung eller livshistoria. Partiet som är kanske det mörkaste men också det som jag är mest nyfiken på, är när oxycontin introduceras i Virginia. Man blir lamslående nedslagen av när man förstår vad för läkemedel och vad för slags kliniker som plötsligt ploppar upp i delstaten. Facit finns idag på vilken förödelse det skapade, men det känns som många samtidigt är omedvetna vilket skifte åt det negativa hållet det var att morfinpreparat fick sådant fritt spelrum i samhällen som man får beskriva som utsatta eller sköra i sammanhanget.

Den här boken rekommenderar jag med varm hand. Den är lång, men orden flyger förbi, sida för sida. Perfekt för läsning mysiga höstkvällar eller kommande jullov för all del!

Bokklubbsavslutning med julklappsspelet

Vi hade julavslutning med bokklubben, något jag själv tycker är så otroligt mysigt och hoppas vi fortsätter med alla kommande jular. Senast vi sågs i klubben var bara veckan innan ungefär, och då hade vi läst Fars rygg som jag skrivit om här. Därför hade vi inte någon specifik bok att diskutera, utan det var det allmänt boksnack på tapeten. En fråga jag ville prata om var skämsböcker – titlar man läst och njutit av, men kanske inte brukar skryta om i litterära sammanhang. Det var en oväntat kul fråga att ställa och författare som Dan Brown, Kepler, Alex Schulman med flera cirkulerade. Jag tycker det är lite spännande vad som avgör vad som är fint och inte i lässammanhang, och skulle vilja utmana mitt eget synsätt ibland som jag kan bli lite tokig på.

På vägen till bokklubben var jag dock in om en bokhandel för att köpa en titel och slå in.

För julavslutning med bokklubben betyder julklappsspelet! Vi körde samma förra året, alla tar med en bok och sedan en extragrej, det kan vara en till bok, något att snacksa på, ett bokmärke.

I år blev det en väldigt härlig skörd av titlar. I potten låg:

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami. En bok som Sandra Beijer tipsat om på sin blogg om jag inte missminner mig.
Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. En bok jag faktiskt läst, hon skriver rätt finurligt kan jag tycka.
Vikarien av David Norlin. En bok som ska handla om det lilla livet, men ändå vara en bladvändare.
Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till av Marie-Louise Ekman. Om tiden efter Gösta Ekmans bortgång, och sorgehantering.
Efterklang av An Yu. Om svampars väg att låsa upp ett liv.
All Fours av Miranda July. Booktoks mest omsnackade bok i år?
Stargate: En julberättelse av Ingvild H. Rishøi. En kortroman eller längre novell om julen ur en flickas perspektiv som bor ihop med sin alkoliserade pappa och snälla storasyster. Det var boken jag själv hade med i leken.

Så otroligt roligt att roffa åt sig hejvilt av titlarna med tidspress och stort mått av tur. Jag fick dessa två till slut, men inga snacks. Var på stark jakt efter Ekmans bok ett tag men lyckades inte ta hem den, i efterhand tror jag det var en slags gruppsykos, ni vet när alla roffar åt sig samma sak, så vill man också ha den? För egentligen är bägge titlarna jag kom hem med böcker jag har haft ögonen på sedan innan.

Älskar att hänga med klubben! Och att alla bor så otroligt fint? Det är så mjukt och ljuvt för ögat. Vilken titel hade ni satsat på? Kan stolt meddela att Stargate var hett villebråd, och på andra plats Ekmans bok.

November i en lista

Åh vad november var en skön månad kände jag. Hade en vardaglig känsla med pendling till jobb och lediga helger men det har varit så skönt med allt det mysiga som infann sig lagom till höstmörkret. Vi har haft mycket middagar hemma med kompisar i olika konstellationer, mycket tända ljus och inte haft lika hektiska planer. Fick dessutom bokklubba två gånger, både med Soho/Gedin och med kompisar. Följ med!

Månadens bok
Jag läste Patronyme av Vanessa Spingora, Friläge av Yrsa Keysendal och Stargate av Ingvild Rishøi. Patronyme blir ett tips från mig även om många i bokklubben tyckte den kändes ofärdig och hade utrymme för att slipas. Dock är kanske mitt riktiga tips Springoras första bok Samtycket.

Månadens ord
Kanske bivaxljus? Tycker ordet blir distinkt i munnen, men väljer det kanske framförallt för att det är mitt favoritljus eftersom det doftar lite mjukt och sött. Och att den där honungsgula färgen är så fin i höstmörkret.

Månadens mat
Eftersom jag är hemma mycket senare om vardagarna har matlagningen också fått spegla det. Daniel har lagat pasta och köttfärssås och jag var syndig och åt med ketchup, tryggaste som finns. Gjorde även skånsk äggakaga som vi ofta fick i skolan, och åt med lingon från Hälsingland. Säg något godare! Kanske får månadens rätt dock ändå bli kantarellpasta eftersom det plockats en del.

Månadens vin
Vi fick en flaska rött från Jerome Arnoux av vår vän Erik för ett tag sedan och nu när han och några andra var över för att äta just kantarellpasta med oss så öppnade vi den. Tycker generellt om Arnouxs viner, kan rekommendera.

Månadens te
Varje morgon stiger jag upp och sätter på vattenkokaren för att brygga mig en liten kanna te att hälla över i min ljust citrongula termos. Att sippa på termosen är höjdpunkten på bussresan till jobbet sen! Nu har jag mest druckit Bönans julte från förra året. Tycker inte det är särskilt gott ärligt talat men försöker dricka upp så jag får lov att köpa en ny sort till säsongen. Med lite mjölk i blir det ändå en mysig dryck på bussen.

Månadens skönhet
Har blivit alldeles för mycket skönhetsinköp… Jag köpte en ny dagkräm med snigelslem som tyvärr inte var så återfuktande, så behöver uppdatera mig där. Sen har jag unnat mig lite väl många läpprodukter, min favoritkategori, men kan säga att den gamla godingen Lip Perfector från Clarins alltid går att lita på hur många sorter andra man än provar.

Månadens bad
Har jag badat denna månad? Jag tror faktiskt inte det, sorgligt nog. Höstbad är min favorit annars.

Månadens skrivande
Planen var att redigera mitt projekt om morgnarna på bussen, det har jag inte gjort kan jag avslöja. Tyvärr alltså, det smärtar mig lite att säga det. Dock har jag skrivit två kardiologiska konferensbrev samt granskat kardiologiska texter så det enda skrivande jag får betalt för har faktiskt skett!

Månadens låt
Jag och alla andra har lyssnat på Lily Allens nya album. Så längesedan jag lyssnade på ett album från första till sista låt igen och igen. Förutom det skvallriga och skandalomsusade i att hon väldigt öppet och naket beskriver hur hennes äktenskap går i spillror och hon själv likaså, så är musiken så bra. Den är nostalgisk för mig, såhär lät pop när jag lyssnade på det som mest. Min tonår är fylld av artister som Lily Allen och hennes låt Smile. Just nu tycker jag låten Pussy Palace är favoriten men diskuterade med min vän Karin nyligen, att man byter lite ju mer man lyssnar.

Månadens kultur
Om oktober var kulturmaxat så var november motsatsen. I lördags, sista skälvande novemberdagarna, var jag dock på Dramaten och såg Romeo & Julia-körens julkonsert. Den är magisk och så trygg, samma gosiga känsla som Nötknäpparen kan ge en.

Månadens bokcitat
Niels Fredrik Dahl skriver vackert om ensamhet. Min recension av boken Fars rygg hittar ni här.

Månadens TV
Det är På spåret-säsong! Älskar att se det programmet. Så få produktioner kvar som är sådär långsamma? Som inte handlar om snabba poänger som är slagkraftiga. Annars har jag tittat på Salt Fat Heat Acid på Netflix, en serie om mat via matkreatören och kocken Samin Nasrat. Älskar hennes förhållningssätt till smaker och programmet är rent genommysigt att få titta på.

Månadens podd
Den här månaden har jag lyssnat mycket på Lundströms bokradio. Tycker hennes trygga stämma är så rofylld och att hon är både lugn men bra på att ställa frågor som gör att boken utvecklas genom avsnittens gång.

Nu är det alltså december! Jag älskar december, älskar upptakten till julen. Vill bara få mysa med alla man känner, känna doften av barr och glögg, slå in klappar, rimma, lacka, ha julklappsspel. Vi hade faktiskt adventsglögg första advent dvs nu i november men annars är det ju den stora höjdpunkten, att få samla alla goa runt om en och glögga i timmar med julmusik från lägenhetens numer alla högtalare. Vad längtar ni mest till i december?

Fars Rygg av Niels Fredrik Dahl

Vi valde att läsa Fars Rygg av Niels Fredrik Dahl i min ena bokklubb här under hösten. En bok som varit på tapeten hos oss som förslag flera gånger men utan att någonsin tagit sig hela vägen som bokval tills nu. Först ville jag låna den på biblioteket i tron om att den ju publicerades på svenska i januari, det har hunnit gå tid, men i och med att den vann Nordiska rådets pris hösten 2024 så antar jag att trycket fortsatt är högt av det skälet. Hundratals i kö iallafall…! Så jag knatade in på Hedengrens för att köpa.

Fars Rygg handlar om en man som funderar på sin far och varför han är så undandragen och ensam. Genom att använda sig av sin fars sparade fotografier från uppväxten tar han sig an projektet att förstå en person han aldrig känt sig nära. Faderns far, kallad Domaren, spelar en stor roll. Författaren ser på sin egen far och farfarn Domaren med en betraktares blick.

Domaren vill att far ska få en belevad uppväxt. Den börjar i Alexandria där Domaren fått ett prestigefyllt jobb. Men samtidigt försjunker modern och hustrun Ellen djupare och djupare i någon slags depression. Far får sedan bo i Norge ett slag, därefter en internatskola och sen Norge igen. Boken berättar hela kronologin i ett svep i början, för att sedan gå vidare och fördjupa sig i varje del, och snurrar ett par varv ibland kring samma epok. Min teori är att det var så författaren skrev boken: han hade sina fotografier och fick reda på några skärvor mer av vart minne.

Att Niels Fredrik Dahl är en skicklig författare går inte att ta miste om. Språket är ekonomiskt, eller tight för att använda ett engelskt ord. Det finns inga onödiga utsvävningar med långa beskrivningar men ändå lyckas han med inte alltför många ord och stort flyt i texten skapa tydliga stämningar. Karaktärerna är ganska endimensionella – vilket i min mening inte gör något i den här berättelsen. Poängen är att den är skriven ur en persons blick, en person som inte var med, som aldrig kommer kunna veta exakt hur det var och som egentligen bara vill ha svar på varför hans pappa var så ensam och svåråtkomlig. En förklaring som kanske kan ge läkning åt känslan av att hans far inte var tillräckligt kärleksfull.

Flertalet gånger när jag läste boken, så tänkte jag att det här är bok jag själv gillar men inte vågar rekommendera på bred front. Den kan nog upplevas som repetitiv, platta karaktärer, inget avslut på historien. Och allt det där stämmer om man har en viss slags blick på berättelsen men likaså berättar den något djupare och större än sina ord.

Författaren vill ha ett avslut och ett svar kring sitt liv. Så som många andra söker han svar och förklaring, inte helt ovanligt när en förälder inte varit den som den borde ha varit för en.

Det här är en av bokens få utläggningar men tyckte den var för fin för att inte vara med.

Jag rekommenderar den här boken, men jag känner mig ändå varsam kring rekommendationen? Som att jag är orolig att andra personer inte kommer tycka om den eller se den på samma sätt som jag. Jag kan se risken. För dig som har läst eller är nyfiken på den kan jag rekommendera avsnittet i Lundströms Bokradio där bland annat Alex Schulman är med och diskuterar. Även Expressens bokklubb finns som podd, men tog inte med mig lika mycket av deras diskussioner denna gång.

Har någon av er läst? Skulle så gärna vilja höra era åsikter!

En promenad till Rosendal

Jag var ju ledig en hel del i oktober, något som var mycket svårare än jag föreställt mig. Kanske för att ledighet för mig ändå var förknippat med ganska höga krav på att producera. Skulle hinna ifatt med forskningen, och avsluta ett skrivprojekt. Samtidigt ville jag passa på och njuta av den underbara hösten och krocken i tid gjord mig lite olycklig. Tiden går dessutom mycket snabbare hemma? Eller iallafall när man inte fyller den varje minut. Det var först sista dagarna jag lyckades få fatt i mig själv och det mer lugna. Låt oss gå tillbaka till en sådan dag.

Tog ut mig själv och mitt osminkade ansikte på promenad. Det var tjocka moln på himlen och ljuset var dämpat, något min stressade själ blev glad över. Mindre njutningskrav. Min fantastiska återanvändbara takeaway-mugg var med, fylld med Gotlands kalksten, en tesort från Kränku.

Mina fötter styrde ut mot Djurgården. Stötte på oväntat mycket franska turister, funderade på om även de hade höstlov? Djurgården visade upp sin vackra sida. Som alltid? Är Djurgården ens fult i lervälling och nakna träd? Har svårt att tro det.

Nåväl, inget jag behövde ta reda på nu eftersom löven fortfarande satt kvar om än svagt på träden. Brandorangea, ropar ut att det är sista sucken, och sista sucken försökte jag insupa.

Det var Rosendal som var ett delmål på promenaden. Kikade runt i deras små butiker, intresserade mig för deras stora bord med massa lökar. Inte för att jag planterar något någonsin men drömde ändå om att bli en person som hinner påta i en trädgård. Har tidigare inte trott att jag skulle kunna tycka om det men det har väckts en liten undran inom mig. Sen spanade jag på de här hyllorna på bild. På deras bordsborstare och rotfruktsborste.

Oktober var väldigt milt som ni kanske minns, och jag satte mig utomhus på en bänk. Solen sprack upp mellan molnen och värmde min nästipp.

Jag läste Fars Rygg av Niels Fredrik Dahl. Kommer en recension, vi har diskuterat den i min bokklubb också, och det är en mycket bra bok för diskussion tycker jag så tips till er som har bokklubbar.

Mitt läsande tog abrupt slut när jag kom på att jag behövde vara hemma till ett forskningsmöte och jag fick avsluta min promenadutflykt med att hoppa på en elscooter hem. Otroligt icke-romantiskt. Väl hemma hade jag mötet och sen gjorde jag lite småpyssel. Malde mandlar till mandelsmör, blötlade bönor och funderade på hur vi ska göra med den stora gröna växten som flyttat hit från Daniel.

The New York Trilogy av Paul Auster

Paul Auster, vilket otroligt litterärt arv han lämnade bakom sig med sin bortgång. Jag läste honom först när han gick bort, han sista bok Baumgartner som jag skrivit om här. Kände mycket när jag läste den, både för att det fanns något djupt rörande och sorgligt i att han skrev om en man som förlorade sin älskade hustru medan han samtidigt höll på att gå bort och behövde lämna sin egen hustru. Men det var också den litterära kvaliteten, den var så hög och jag blev sugen på att läsa mer av honom. Boken efter blev 4321, också mycket bra och filosofisk i hur olika livet kan bli på grund av små val och händelser. Med dessa stora böcker i bagaget tog jag mig an The New York Trilogy.

Boken består av tre separata berättelser men som har samma tema. Huvudpersonerna iakttar någon annan som gör avvikande livsval, och ska spionera alternativt ta reda på mer om den här andra personen, och i deras jakt efter den andra personen förlorar de sig själva och sin egna integritet.

Man ska nog ha inställningen att boken är djupt filosofisk, förklädd i långa noveller om jagande. Man ska nog inte som jag, läsa den med tanken att få en historia riktigt berättad för sig för då kan man bli frustrerad. Berättelserna tangerar också många spännande ämnen om moral. Sista berättelsen handlar om en person vars barndomsbästis gift sig med en vacker och underbar tjej. Barndomsvännen försvinner spårlöst och hans unga hustru tar kontakt med huvudpersonen för att be honom hjälpa till att råda i alla litterära projekt som efterlämnats. Det visar sig att barndomsbästisen är ett geni när det kommer till skrivandet, till skillnad från huvudpersonen som försökt och försökt men aldrig riktigt blir publicerad. Det väcker många tankar hos honom, där en del kretsar kring förbjuden avundsjuka och viljan att överta hans liv men samtidigt inte riktigt förstå honom.

Det var tredje berättelsen jag läste med störst behållning, varför kan man spekulera i. Kanske för att jag hade förstått temat och kunde ta till mig resonemangen med större känsla eller så var den berättelsen starkare. Handlingen fanns där men också tankarna, och att kombinera detta med ett vackert och utarbetat språk är varför jag tycker Paul Auster är ett geni i skrivandet.

Sanningen ska dock fram – det tog mig evigheter att läsa den här boken. Den hängde med hela sommaren till diverse platser och jag blev aldrig riktigt klar. Länge kände jag att det är så lite kvar, en sittning till och jag är färdig, men det krävdes flera gånger till med boken för att jag skulle få läsa sista sidan. Den känslan bottnar sig ju inte bara i en positiv uppfattning inför en bok, utan jag var redigt trött på den ganska länge. Den var med i Ljunghusen, Kroatien och hemma på balkongen i Stockholm. Det är för många platser. Samtidigt är det något med Austers vackra betraktelser om livet, som när han försöker beskriva hur kemi känns precis före man kysser varandra eller den där fullkomliga känslan av att höra ihop med någon och hur det kan göra att man är öppnare i hjärtat mot andra i ens liv.

Om jag rekommenderar boken? Trots min egna upplevelse gör jag det, ifall man från början går in med inställningen att den är filosofisk alternativt att man bara läser den sista novellen, ”The locked room” som bägge urklippen är ifrån.

Är det någon annan som läst Auster och kan rekommendera vilken titel man ska ta sig an härnäst? För jag vill läsa mer av honom, men plockar gärna guldkornen om det går.

En ny gud av Zara Kjellner

Jag har en hel del bokläsande vänner, något som är väldigt lyxigt då man lär känna varandras smak, men också vad man är nyfiken på under åren. Jag och Mathilda är exempelvis både surfvänner och bokvänner, jag minns när vi lärde känna varandra på ett surfläger i Portugal för många år sedan, hur Mathilda satt där med en Alice Munro-bok på frukosten och jag kände att jag verkligen ville lära känna den där personen. Det jag gillar med Mathilda är att hon kan min smak bra, utan att själv kanske vara medveten om det. Men hon vet både vad jag kommer tycka om, men också vad jag är nyfiken på att få läsa, utan att det nödvändigtvis ska bli en favorit. Det är verkligen otroligt lyxigt med en sådan vän!

Hon gav mig iallafall En ny Gud av Zara Kjellner i födelsedagspresent, och vi bestämde oss för att göra det till en sommarbok man fick läsa på egen kant, och sen diskutera den tillsammans efter sommaren. Sagt och gjort, vi sågs på Pom och Flora för bokdiskussion.

Jag har inte någon insikt i Zara Kjellners författarskap, och det är lite svårt att beskriva handlingen i den här boken. En ung tjej som heter Leila, kanske i sina första 20-år, är ihop med Ludvig som är uppvuxen på ett stort gods med jaktmarker. De är hemma och hälsar på, när det deklareras från Fadern att pojkvännen måste stanna kvar och lära sig bruka skogen samt jaga. Det unga paret struntar i att återgå till sina studier på Handels och bosätter sig på godset. Familjen i form av mamma Agathe, pappan som kallas Fadern och brodern Carl bor också där, under samma tak, huvudpersonen tillsammans med pojkvännen i hans rum. Sen finns det också en hushållerska, Dolores.

Under bokens gång skjuts fler och fler djur. Mer och mer kött äts vid bordet. Leila börjar trevande ta sig in i familjen, men man märker att hon har ett sinne utöver det som kan kallas normalt. ”Min tunga böljar i munnen, den rör sig fram och tillbaka” beskriver Leila när hon vittrar blod och makt. Hon börjar leka med Dolores, leka med hennes undergivenhet som hushållerska men hon verkar också göra det för att Dolores har en slags outtalad makt. Hon känner till hela huset, lagar all mat och har ett märkligt nära band till mamman Agathe, som trots allt är den som äger godset och markerna även om det är Fadern som driver arbetet framåt. Relationen till brodern Carl beskrivs också till viss del. Han är skildrad som en enstöring och skjutgalen person som känner sig förfördelad av att brodern Ludvig får ta plats men inte han själv. Leila och Ludvigs relation beskrivs däremot inte alls och jag förstår inte dynamiken eller varför Leila ens är på godset heltid.

En ny Gud är skriven med en viss rytm och jag vet inte hur författaren vill att den ska bli läst men för mig är behållningen främst just i orden, hur de skrivs fram och inte i själva historien. Det är repetitivt vilket spelar en viktig roll rent berättartekniskt, men efter ett tag blir det repetitiva just uttråkande. Jag längtar efter lite mer substans och historia. Mellan rytmen handlar boken nog om makt och det sociala spelet, och också om Leilas position som betraktare till att själv bli en mer och mer våldsam maktspelare. Jag förstår boken inte riktigt, men fascineras därför av den också. Det känns till en liten grad konstlad men till en stor grad ett grepp som Kjellner nästan lärt sig behärska helt. Hon är duktig på att mejsla ut personporträtt därtill.

Ser fram emot att läsa något i framtiden av Kjellner. Kanske kan hon kombinera den känsla för språket hon har med att berätta någon som också rycker med mig? Hennes nya bok heter Radio Yerevan, funderar på att läsa den. Har någon av er läst Kjellner?

En lista om oktober

Oktober, en så speciell månad för mig. På pappret var jag ledig hela månaden i väntan på nytt jobb, men i praktiken var det mycket småjobb med olika saker, framförallt forskningen, som gjorde att känslan av att ha ”oerhört mycket tid” totalt uteblev. Tio dagar tillbringades dock i Kroatien och sju av dessa dagar på en guppandes segelbåt vilket gjorde susen för mitt behov av att nå fram till lugn. Den resan får förhoppningsvis ett eget inlägg i framtiden. Nu i slutet av oktober känner jag hur jag börjar trivas igen, älskar när det blir lite ruskigt men löven fortfarande lyser gula och röda. Tända ljus, långa kvällar och känslan av att julen kommer komma när trädens nakenhet blir för stor.

Månadens bok
Den här månaden läste jag ut Demon Copperhead av Barbara Kingsolver och Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, båda böckerna läsvärda men generellt rekommenderar jag Demon Copperhead. En tjock bok en pojke som växer upp i inlandet i USA, ett område som senare ska bli ett oxy-fäste. Kände mig ödmjuk inför livet när jag läste.

Månadens ord
Jag har mest bevandrat mig i båttermer av olika slag. Rorkult, bog och tamp för att nämna några.

Månadens mat
Den här månaden har jag ätit tre rätter extra många gånger. Den ena är helgrillad fisk, när den grillas över öppen eld med olivolja, då vet jag knappt om det finns något godare? Det andra är tomatsoppa, med ugnsrostade tomater som fått stå länge och bli reducerade och nästan karamelliserade och servera det med en grilled cheese. Det tredje är kräm på feta och toppat med rostade betor, så himla gott.

Månadens vin
Har druckit så många goda viner denna månad! Men om jag bara får välja ett, så blir det en vit Rioja. Rioja förknippas ju med rödvin annars men denna spanska vita flaska var så spännande med en kombination av massa ekfat/vanilj och citrus/hög syra.

Månadens te
Jag dricker liksom i slutet av september främst Sir Williams, ett ganska kraftigt rökigt blandat te som bara säljs på Sibyllan. Nu har jag dock varierat med lite oolong som är ett te som är halvfermenterat och rullat till små bollar. När man brygger det rullar bollarna ut sig till stora blad och smakar som en blandning av svart och grönt te. Mitt är från Vietnam och är lätt i smaken, nästan lite sött och rostat ris-aktig i nyanserna.

Månadens skönhet
För två år sedan åkte jag skidor i Högbo utanför Gävle där Björk & Berries har en väldigt fin butik. Där köpte jag doften September och just oktober i år har den använts väldigt mycket. Det doftar rökigt och träigt, med lite sött och frukt där någonstans. Perfekt precis när det blivit riktig höst, som nu.

Månadens bad
På seglingen badade vi efter båten, det är så barnsligt roligt att få bada med Linn och Kajsa. Hänga där bak och göra kullerbyttor tillsammans runt repet.

Månadens skrivande
Jag har redigerat ett gammalt projekt lite pö om pö hela månaden och nu är jag klar med omgång 1. Vad som väntar, är att läsa igenom en fysisk utskrift och pilla lite till. Sen får vi se…

Månadens låt
Ni får ursäkta om detta är för puttinuttigt men jag och D har firat ettårsdag i början av oktober och sedan dess är mitt hjärta lite mer ömt. Har därför lyssnat på en hel del mjuka låtar, som Sång till friheten av Maple & Rye, den vackraste versionen.

Månadens kultur
Brukar tjata om att hösten är kulturens tid för mig, och nog blev det så. Jag fick besöka Operan två gånger, varav jag starkt kan rekommendera baletten Dugan/Naharin. Så rolig, och så speciellt att få höra Rebecca & Fionas musik på en sådan scen! Jag och D gick på lunchopera samma vecka, alltid magiskt men eftersom programmet är rullande känns det dumt att tipsa om just den vi var på.
Jag lyckades faktiskt vara i Globen/Avicii arena två gånger också, ena gången var det en slags minikonsert med Shima Niavarani, det var mäktigt för vi var kanske 30-40 personer som satt i en ring i mitten av ett annars tomt Globen och fick se detta framträdande. Sen gjorde Maggio en konsert för Amex här i slutet av månaden, Jesus vad hon alltid levererar! På detta hanns även en spelning med Rebecca & Fiona med, sjukt taggad inför Tomorrowland Winter nu. Tog faktiskt även med mig min kompis barn på filmen Djurexpressen, barnfilmer numer är inte ett dugg lika barnfilmer från min egen tid…

När jag läser mitt eget stycke nu, så känner jag att det är okej om november med nytt jobb osv inte kommer ge mig lika mycket sådant här, depån är påfylld :)))))

Månadens bokcitat
Från Fars rygg av Niels Fredrik Dahl: ”Jag skriver ju denna historia med en tro på att ensamhet kan gå i arv. Och kanske den kan gå i arv åt båda hållen? Om det är så att far planterade sin ensamhet i mig, så ger jag den tillbaka till honom nu”. Vackert och hjärtskärande. Går ensamhet verkligen i arv?

Månadens TV
Gift vid första ögonkastet, vinterversionen, har börjat! Jag har bara hunnit se första avsnittet men ska se fler. Tycker det är spännande med relationsprogram, det får mig att fundera mycket på mitt eget förhållningssätt när det kommer till kärlek.

Månadens podd

Egentligen är politikpoddar med råge det jag lyssnar på mest, och denna månad har Politikrummet som görs av Expressen strålat lite extra. Med Anna-Karin Hatts avhopp så behövde jag kloka och förklarande röster.

November, november, november. Jag börjar nytt jobb. Ska pendla till Norrtälje och jobba där närmsta halvåret till att börja med, vilket känns spännande men också pirrigt på alla möjliga vis. Egentligen är jag inte så bra på det här med att pendla men jag hoppas att de där timmarna kanske kan få mig att varva ner lite mer. Läsa, skriva blogg, lyssna på podd och musik? Istället för att tidsmaximera? Vi får se. Annars är det inte överdrivet mycket planerat. Jag ska till Hudiksvall de första dagarna och mysa på en gård med nära vänner, det blir ett dop och ett födelsedagsfirande, samt Thanksgiving i Oskarshamn hos vänner till D som bott i USA på olika vis. Och inte att förglömma – första advent blir sista helgen i november vilket känns svindlande men längtar också till juletid.

Nobelpriset i litteratur 2025: László Krasznahorkai

Tycker det är så spännande med Nobelvecka! Jag lyssnar på Vetenskapsradions sammanfattningar av medicin/kemi/fysikpris men givetvis är torsdagens ens favorit när det är dags för Svenska Akademien att presentera litteraturpriset. Jag läste lite tipslistor innan, och László Krasznahorkai fanns ju högt upp hos många, både bettingföretag och litteraturkunniga. Själv trodde jag på Vi Läsers tippning Claudio Margis. Han skriver i en stil som historiskt sett verkar passa Svenska Akademien, det vill säga essäromaner om platser och tvetydigheten i historien. Dessutom har det varit ovanligt många unga (i Nobelsammanhang) på raken som får priset så att en mer senior författare kändes inte omöjligt.

Själv kan jag intet om Krasznahorkais författarskap och därför räknade jag bort honom när jag själv funderade på pristagare. Lite hybris kan man tycka men de senaste åren har både Annie Ernaux och Han Kang vunnit Nobelpris, och bägge har varit författare jag läst och haft koll på innan priset. Trodde på något sätt att jag vuxit in i Nobelpriset nu, lite som när man blev tillräckligt gammal för att få utbyte av På Spåret? Men icke.

Krasznahorkai ska vara känd för sina samhällskildringar med en grotesk, mörk och satirisk ton. Tycker beskrivningarna av hans författarskap liknar de stora ryska författarna, som Michail Bulgakov som är författaren bakom ”Mästaren och Margarita”. Bulgakov kritiserar det kommunistiska Sovjet mellan raderna, medan Krasznahorkai kritiserar det post-kommunistiska Ungern. Mästaren och Margarita är mångas favoritbok men när jag läste den, höll den på att göra mig galen. Jag förstod inte alls tonen, satiren eller vad den skulle säga mellan raderna och det gör mig instinktivt lite skepsisk till Krasznahorkai. En av hans nyligen översatta böcker är tillexempel skriven utan punkt, för Krasznahorkai har sagt att han inte tycker människor talar med kommatecken och att punkten är Guds uppgift.

Ja vad ska jag säga. Min hybristid av att känna igen Nobelpristagare och lockas av deras författarskap är helt enkelt över och det är dags att rätta sig i ledet igen.