Hyper är en bok som fick mycket uppmärksamhet när den släpptes 2024. Titeln blev nominerad till Augustpriset, en hiskelig bedrift för författaren Agri Ismaïl som är debuterande. Kanske var mina förhoppningar väldigt höga på grund av detta, samtidigt vet jag att många av våra moderna svenska böcker som är omtyckta i prissammanhang inte faller mig i smaken.
Boken skildrar en familj med tre barn, varje del av boken ger en inblick i deras vardag i vuxenlivet men också deras tillbakablickar och perspektiv på barndomen. Deras föräldrar är kurder som kämpat för frihet, men som till slut flydde till London, två av barnen har mer minne av den kurdiska kampen än den yngsta.
Samtidigt skildrar Hyper den samtid som finns, med finanskrisen, trade:ande, Dubais konstgjorda kulisser, integration och skulden över att inte ta del av sitt arv.
Alla teman kändes passande för mitt intresse, så jag såg fram emot att ta del av berättelsen. Uppskattade också den trycka versionen med fint och rejält tygomslag. Ändå blev jag inte särskilt uppslukad av boken. Tyckte första delen, som skildrar den äldre brodern, inte tog tag i mig. Jag brydde mig inte så mycket om hans vardag med jobbet där allt gick åt pipan, hans dåliga kontakt med den gnälliga mamman, besattheten av att tjäna pengar och hur svårt det var (är antar jag) att heta Mohammed-liknande namn i Londons finansvärld. Varför brydde jag mig inte? Jag bryr mig oftast om den slags skildringar. Kanske var det tonen berättelsen mejslades fram i.
Del två fångade mig mer. Systern som flyttat till Irak från London för giftermål, som sen skiljer sig och försöker skapa ett nytt liv i Dubai. Jag har en fascination för städer utan en riktig historia, och kunde uppskatta de delarna av skildringen. Även tredje delen hade vissa element jag tyckte om – snabbt och rappt språk som stundtals drog en vidare i historien.
Men ändå saknade jag något. Jag kan inte precisera vad det var, för visst kan jag se att många olika slags läsare skulle uppskatta boken. På något sätt kände jag mig ointresserad och obrydd inför karaktärernas livsöden rakt igenom. Kanske var det tonen, det snabba och rappa blir nästan komiskt, det känns mer som en bok i samma kategori som Snabba cash. Och det är inte böcker som jag fastnar för helt enkelt.
Har någon av er läst? Flera i min boklubb uppskattade denna, jag kunde själv inte vara med och diskutera, men det får mig ändå att undra. Vad missade jag?
Det har varit helg. Någon gång var det helg iallafall. Dagarna är så ihoprörda för mig, jag har jobbat långpass (8-20) två helger på raken medan veckorna innehållit röda dagar så allt är flytande, men ärligt talat trivs jag med att gå lite bredvid den takt alla andra har.
Nåväl, vi börjar det här lördagsinlägget med en fredag. Jag och D hade bord på Moyagi, egentligen med två till som blev sjuka och fick ställ in, så vi fick en egen kväll ihop. Förstod först när vi var där att ganska många är där bara för karaoke och jag hatar verkligen karaoke på hög nivå. Kanske otippat eftersom jag älskade Singstar på 00-talet men så är det. På så sätt kanske det var tur för mig att vi inte var ett större sällskap, för då slipper man dras in i det. Maten var verkligen inget vidare, exempelvis en kyckling som först varit kokt sen stekts (så presenterades den). Torr, ingen smak och vitt ris till det. Nja. Vi går raskt vidare.
Minns inte om detta var samma helg men en helg vaknade jag iallafall mycket tidigare än D, och även om något av det bästa jag vet är att dra mig bredvid honom på helgerna så kände jag efter någon timme att jag behövde fånga dagen. Solens små strålar smet nämligen ut under gardinens fåll och lockade.
Staden var tyst och jag promenerade från Humlan till mitten av Odengatan, där jag ville besöka Fabrique. Det ligger ett hundra meter från mig visserligen, men nu ville jag ha promenad så valde ett längre bort. Killen som jobbade där spelade oväntat nog house och kändes lätt bakfull men väldigt bra på övrig service. Där handlade jag kanske världens största levanbröd, syns inte så bra på bilden men limpan var lika lång som min överkropp.
Sen cyklade jag förbi ett ICA och köpte en stor platta jordgubbar innan jag och stålhästen begav oss hem där D fortfarande sussade.
D blev obarmhärtigt väckt för jag ville ha sol på nosen och frukost i en park innan en lite väl hetsig lördag skulle ta fart. Vi gjorde i ordning en ordentlig frukost men i brist på en rejäl picknickkorg packades allt i en flätad kruka och bars ner i Humlegården. För visst är krukan ändå picknickaktig? Jag var nöjd med min insats iallafall. Vi åt levain med hårt lagrad ost, och några mackor med färskost och egengjord krusbärsmarmelad.
Dagen gick i ett, vi hejade på Hjördis som sprang maraton, grattade och var på kalas för lilla Cornelia som fyllde 1 år, åt middag på Lidingö hos goda vänner till D. Kände mig helt slutkörd på kvällen men också varm i själen. Familj, vänner, kärlek, världens rikaste liv ändå.
En annan lördag vaknade vi något mer slitna. Vi åt frukost, tog en tur på stan och invigde D:s första gång på Brunos korvbar. Fattar inte hur det kan vara så gott? Men jag älskar sauerkraut, senap och rostat bröd i kombo.
Vi svängde sedan om Hedengrens för att jag skulle få fatt i en bokklubbsbok. Jag hann ändå inte klart med den i tid – verkligen en sådan vår – men jag är mitt uppe i den och Jesus vad jag uppskattar språket hittills. Den heter Prophet Song av Paul Lynn. Hört att översättningen till svenska är kass så läs oå engelska!
Upptäckte även att boken fick exakt plats i denna väska, ändå otroligt att få känna sig som Carrie i Sex and the City med väskan men också litterär.
Vi avslutade denna lördag med att köpa baguette och rökta räkor, gick förbi min bror och Hjördis som spelade boule i Humlan, och Hjördis tyckte det var stilenligt att vila en baguette på stråväska. Håller väl bara med om det!
Den här sista bilden får visa hur det ser ut en kväll i veckan minst, när jag helst på söndagar försöker utvärdera veckan och planera nästkommande. Helst lite dagbokskriveri också.
Det var lite röriga pusselbitar från olika helger!
Det var försommar ett par tappra majdagar och just dessa dagar råkade jag och D befinna oss i Skåne. Ni ska veta att det var välbehövligt. Som kanske märkts mellan (eller kanske rakt på) raderna i bloggen, så har våren varit något uppstressad. Det finns flera skäl, jobbosäkerhet och splittrat fokus mellan flera olika typer av jobb fast utan riktig framtidsplan, är starkt bidragande. Så när vi bestämde oss för att jobba från Skåne två dagar för att förlänga helgen så var jag osäker på om om jag bara skulle känna mig mer stressad av att flänga eller om havet skulle ge mig ro.
Men havet gav mig ro. Att kliva in på stranden i Ljunghusen ger mig alltid ro. Om jag har i mina hörlurar, drar jag alltid ur dem när jag kommer ner till stranden, jag vill höra bruset, suset eller dundret från havet när det slår in mot sanden. Solen brukar glittra sig vackert, sandkornen blända med sin vithet.
Vi kunde lura oss själva att det var sommarsemester. En av morgnarna gjorde jag min klassiska sommarfrukost. Den tar jag till i Ljunghusen om somrarna men försöker äta den på så många platser som möjligt, den smakar gudomligt men framförallt ger en sådan stadig rutin en påminnelse om att det är sommar ifall ens hjärna fladdrar.
Jag stekte nektariner i honung och olivolja, lät rosmarin bada med dem och slevade sedan i mig dessa med en fet yoghurt. D fick smaka, och han gillade också det så i sommar blir det att dubbla mängden nektariner.
En förmiddag sken solen starkt men vindarna ven. Vi placerade oss mellan sanddynerna och det mina vänner, det var ett utmärkt trick. Solen värmde på, jag låg i badkläder och läste det sista av Hyper. Det blev till och med ett bad, inte för D men för mig. Isande kallt visserligen och jag blev på ett chockartat sätt påmind om hur det faktiskt var vår och en snål maj, inte vecka tjugonio mitt i industrisemestern. Tolv starka grader påstod en granne att temperaturen landade på. Just den grannen är min lärare från högstadiet. Jag hade inte henne som huvudlärare men om jag var försenad eller av annat okänt behövde kvarsittning, fick jag sitta på hennes lektioner. Hon är dessutom gift med min kemilärare från gymnasiet. Liten värld osv.
Ljunghusen är en liten ort men med åren har två stadiga restauranger etablerat sig. Jag och D gjorde en turné mellan dessa två på fredagskvällen, för att markera helgen trots att det flöt ihop något (jag behövde forska även på helgen så gränsen blev inte helt tydlig). Båda restaurangerna hade nya ägare, och vi började med den i hamnen som självaste Restaurangvärlden tagit över. Deras förrätter var toppen, och även huvudrätterna var goda men jag är inte lika förtjust i rökt makrill som jag minns det. De serverade en Salad Nicosia fast med makrill istället alltså. Nåväl, besök kan alltid rekommenderas för man har prima utsikt över solnedgången här.
Trots det rullade vi cyklarna från Bistro Bro lagom till skymning och tog oss till det gamla stationshuset. Svårt att tänka att det gick ett tåg från Ljunghusen till Skanör innan, men så var det! Badtåg måntro? Numer är det alltså restaurang och de gamla ägarna, som också brukade äga restaurangen i hamnen, har lämnat över till en av sina kockar. Man kan ha lite synpunkter på deras insta och typsnitt på restaurangen (ursäkta petitesser) men stämningen och den vackra inredningen har fått bestå under ägarskiftet vilket gladde mig.
Vi tog varsin dessert, jag en semifreddo och D en creme brulée. Kan rekommendera båda men kanske extra mycket D:s val trots klassiskt! Blev lite trött på aprikoserna som var hackade till tillbehör men var också trött generellt så kanske var det inte aprikosernas fel ändå.
Var så skönt att känna ro i kroppen, det lyxigaste som finns att få vara på en sådan plats en hel helg utan hållpunkter.
Äntligen är det dags att skriva den här recensionen. Jag har burit runt på Intermezzo (den engelska versionen på danskt band) i evigheter känns det som. Den har lästs med Soho-bokklubben och vanliga bokklubben, men jag hängde inte med i någon av dessa och avslutade flera veckor efter alla andra.
Sally Rooney har rönt stora framgångar med sina romaner. Hennes första två har blivit TV-serier till och med. Jag tror det är något med Irland, det ganska sakliga prosan och karaktärersskildringarna som gör att böckerna fått så stor spridning. Själv läste jag Normal People med stor behållning, och jag läste Conversations with friends först nu i januari men tyckte om den också. Dock hade jag inte mycket för hennes tredje bok som jag faktiskt inte ens läste klart.
Boken skildrar två bröder vars pappa nyligen gått bort. Som hennes tidigare verk är historien starkt relationsdriven och även nu får vi ta del av kärleksliv, men också en sårig syskonrelation. Ivan är lillebror, superbra på schack och har gått från den socialt bortvände lillen till en person som tydligen kan bli kär medan storebror Peter är klassiskt charmig, en framgångsrik jurist men har en relation som betytt allt för honom bakom sig istället för framför sig.
I Intermezzo har Rooney ett annat slags språk än hennes två första böcker. Man känner igen hennes ton på något vis, men det är faktiskt en helt annan slags prosa. Den känns vuxnare, mer stilistisk och med mycket inspiration från de klassiska författarna. Men just det enkla språket har tidigare varit hennes styrka och nu fastnar jag i meningsuppbyggnaderna, det flyter inte. Historien får får därför inte flöda inom mig, och istället blir det stackato.
Det är synd, jag lämnas med en känsla av en trög bok som jag försöker ta mig igenom, och samtidigt har den ju något. Karaktärerna, dynamiken, komplexiteten. Men det naturliga flödet som Rooney annars är så duktig på finns inte och då försvinner ändå njutningen av att läsa för mig. Poängerna försvinner, jag förstår inte karaktärerna, jag häpnas inte när jag ska häpnas och jag berörs inte när jag ska beröras. Och min tolkning är att det är språket som sätter käppar i hjulet för läsupplevelsen. Det blev en bok jag ändå är glad över att ha läst för att kunna delta i diskussioner men en bok som jag inte kommer ge vidare som lästips till någon ytterligare. Får se hur den fortsatta utvecklingen blir!
April kom och gick. Det kändes som jag knäppte med fingrarna och så var månaden över. Den här månaden har jag dragits med en mycket jobbig bihåleinflammation som tagit över stora delar av min tid, men jag har också hunnit åka till Skåne för skrivuppdrag en vecka, åka till Kroatien för att träffa D:s släkt, varit på möhippa, 60-årsfirande på spa, firat min egen födelsedag två gånger, gjort halvtid på doktorandtjänsten. Kanske är det inte konstigt att tiden gick så fort. Just nu pustar jag ut i en fluffig hotellsäng på Stufvenäs, ett spa i Småland, och kikar ut över havet från kuddarna medan jag skriver detta.
Månadens bok
Den enda boken jag läst och ÄNTLIGEN läst klart är Intermezzo. Så skönt att få gå vidare. I bokklubben ska vi läsa Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro vilket jag är taggad på, jag har aldrig läst Munro trots hennes omtalade storhet.
Månadens ord
Havsglitter. För att sol mot en havsyta är mer än vad mitt hjärta tål, det är så vackert och ger mig på ett eget sätt ljusa känslor kring livet.
Månadens mat
I Kroatien lagade en släkting till D otroliga ”fritule”. Alltså det var så gott, hon friterade små stycken av någon deg som blev fluffig och oemotståndlig. Kommer tänka på dessa länge. Också ätit madeleinkakor på Villa Dagmar vars yta påminner litegrann om samma friterade deg, de har en friterad yta med kanelsocker. Jag som inte ens gillar sötsaker så mycket tog upp två inte så mat-matiga exempel men så fick det bli.
Månadens vin
Det får bli månadens glas champagne som Fanny bjöd mig på efter halvtiden. Magi att efter en utmanande eftermiddag få ett glas i handen av en nära vän som bara peppar en. Dock träffades även vinklubben och diskuterade Georgiska viner, får se om jag kan sno ihop ett inlägg om det.
Månadens skönhet
I någon slags impuls köpte jag ett countourstick från Westman Atelier. Älskar förpackningen som är tung, lyxig och har ett magnetiskt lock. Tycker om mycket hittills men prislappen känns väldigt hög för ett stick när man sneglar åt isadora som verkar ha liknande.
Månadens bad
Vi badade i Kroatien och det går inte att välja något annat än det friska klippbadet i Chaldoun. Det var kanske sjutton grader, sol i luften och påsk. Men stark andraplats är spa-badet på Stufvenäs när D:s mamma firade 60 år. Utomhuspoolen var varm och go i nattens skumma ljus.
Månadens låt
Jag har loopar LÉONs låt Lift me up. Musiktips till mig, har någon det?
Månadens kultur
Det har blivit nedslående lite kultur den här månaden. Jag var sjuk på bokklubben, ställde in ett besök på utställning, missade Mikaelas invigning på Sigtunastiftelsen pga resa osv. Längtar till en maj med mer. Dock haft vinklubb om Georgiska viner som sagt och tittat på Trogirs vackra byggnader som är ett världsarv.
Månadens bokcitat
Inte fotograferat ett enda sådant så bjuder på ett gammalt:
Poesi från Jila Mossaed.
Månadens TV
Alltså relationsprogram, varför är jag besatt av det? Tycker det är så spännande med hur relationer skapas. Nu är det Gift vid första ögonkastet som dragit igång och efter tre avsnitt är det svårt att säga hur resultatet ska bli. Jag tror på Jannica och den andra skåningen, men övriga får man se.
Månadens podd
Jag har, i försök att koppla av en hjärna som känt sig överbelastad, lyssnar på Efterrätten som diskuterar de svenska Mästerkocksavsnitten. Do not judge :).
Det var april i ett kvickt svep. Jag vet inte vad maj kan ge mig, massor massor, men jag är lite för trött för att lyfta blicken. Det är mycket med forskningen som ska bli klart, jag saknar att skriva skönlitterärt, jag har så många inlägg jag påbörjat här och samtidigt vill jag bara spendera varenda ledig minut med de jag älskar. Alla firanden i april påminde mig om det, om vad som är viktigt. Så vi får se. Börjat starkt och ställt in hälften av planerna denna vecka för att -hämta andan-.
När jag spanade i 2025s släpp vid årskiftet fastnade inte min blick på en enda titel, och nu undrar jag hur jag sökte egentligen? Det finns flera böcker som drar i min nyfikenhet just nu där jag bara längtar efter att sätta tänderna i texten och absorberas. Här kommer några av dessa, kanske tips till påsklovsläsning!
Män och kvinnor av Lena Andersson
Jag är ett stort Lena Andersson-fan men upptäckte väl egentligen henne samtidigt som många andra – med boken Egenmäktigt förfarande som beskriver Esthers hopplösa kärlek till Hugo. Hopplös för att han är inte intresserad på djupet, medan Esther är förälskad och försöker snappa upp de intonationer han ger. Det positiva skapar stora emotionella avtryck, det negativa skapar oro, men tas inte in i samma grad av Esther. Egenmäktigt förfarande gav bara Esthers perspektiv, det kvinnliga, men med boken Män och kvinnor vill Lena Andersson även ge röst åt det manliga perspektivet. Jag var på författarsamtal på Soho House där Jerker Vidborg intervjuade Andersson och jag blev ännu mer sugen på boken efter det (om ni vill läsa en kortrecension av hennes senaste bok Studier av mänskligt beteende finner ni den här). Andersson är smart, specifik och hennes texter brukar vara lätta att ta till sig men ändå ha ett talande intelligent drag. Sen känns hon lite lagom provokativ vilket jag uppskattar, oavsett om jag delar åsikten eller ej. Titeln i sig tror jag är hennes sätt att sätta sig på tvären till vad hon tycker är woke, och ha mannen först i titeln. För visst är man van vid att säga kvinnor och män?
Drömräkning av Chimamanda Ngozie Adichie
En till författare jag vill läsa allt som ifrån är Chimamanda Ngozie Adichie. Hon har flera kända böcker bakom sig som Americanah och En halv gul sol. Jag har även läst Lila hibiskus med stor behållning en gång i tiden. Det är något med hennes språk som både är lättillgängligt men håller hög kvalitet. Älskar det! Jag har tidigare känt mig mycket berörd av hennes böcker och dessutom bidrar de till ett perspektiv jag ofta inte tagit del av. Särskilt En halv gul sol som skildrade Nigeria-konflikten med bildandet av Biafra var så vackert framberättad och gav mig en förståelse för ett lands historia som jag i övrigt inte kan något om. Kanske är det är att hon egentligen berättar om relationer och känslor? Stort ansvar på något sätt att vara en så stor författare och ha en publik som inte själva har en kontext. Men hon är duktig på det. Nu finns boken Drömräkning ute och vi ska läsa den med Soho-bokklubben. Den ska handla om fyra kvinnors liv, om deras kärlek, drömmar med mera. Mycket peppad!
Staden och dess ovissa mur av Haruki Murakami
Om jag för 10-15 år sedan frågade någon läsare creddig bokläsare om deras rekommendation, var Murakami nästan alltid svaret. Jag har läst några böcker av honom och uppskattar de ofta, hans stil är helt annorlunda från många andra verk jag läser. På något sätt är hans text mer saklig och kanske torrare men lämnar mig med välbehag. Jag har ett starkt minne från novellsamlingen Män utan kvinnor som jag läste några riktigt heta sommardagar på balkong. Nu var det många år sedan jag läste honom och ser fram emot hans nya titel. Den ska på något sätt vara en hyllning till böcker och platserna de bor på. Norstedts skriver ”Staden är omgiven av en mur som rör på sig och en väktare ser till att ingen lämnar eller går in i staden. Den är endast tillgänglig för människor utan skuggor och bara enhörningar kan obehindrat komma in och ut”. En beskrivning som delvis inte lockar mig eftersom jag inte gillar sci-fi men samtidigt älskar jag läsa om hur författare, skrivande med mera skildras så nog kan även denna titel bli bra!
I vintras läste jag Ramqvist bok, ”Den första boken” som trots titeln faktiskt är hennes tionde bok. För många tror jag Ramqvist främst blev känd för ”Bröd och mjölk”, även om hon varit författare sedan mer än 25 år tillbaka. ”Den första boken” refererar på ett sätt till boken ”More fire” som Ramqvist, liksom den här boken, lät utspela på Jamaica. Historien är likartad, det är en ung kvinna som spenderar sin tid på ön och möter kärleken. Medan ”More fire” har ett större fokus på kolonialism i kärlekshistorien så spelar den slags frågor en mindre roll i ”Den första boken”, som istället låter skillnaderna agera kuliss.
Boken handlar istället mer om huvudpersonerna något invecklade och i min mening omogna syn på kärlek. Hon är ung, hon åker till Jamaica för att skriva en bok, de har sex, det känns som de kommer varandra nära av det, och på något vis är kärleken mellan dem djup av detta. Samtalen känns ytliga och flyktiga, men dynamiken är svår. Hon kommer från världen med pengar men har egentligen inga, hon vill inte förknippas med sexturism men ändå är ett av hennes mest framträdande attribut just vitheten och att hon är annorlunda gentemot Paul, som den jamaicanska mannen heter.
Språket är vackert, sinnligt och gör att jag hålls kvar i historien. Berättelsen är suggestivt framlagd och präglas av en sexuell ton, inte konstigt kanske med tanke på att huvudspåret utspelar sig i deras gemensamma säng, och olika bakåtblickar varvas med att de har sex hennes sista dagar på ön.
Vad tycker jag då? Jag tycker språket är fint och att boken är annorlunda från mycket annat man läser, men efter halva kände jag mig klar med den. Jag tycker den är för grund? Klart jag minns hur det kunde kännas av vara typ 22 och inte ha koll på sitt känsloliv, blanda ihop passion med djup kärlek och inte våga ta tag i sitt inre. Men för den sakens skull lockar det mig inte att spendera en hel bok inuti ett sådant huvud. Dock tror jag många kan uppskatta den här boken, Young Adult-litteraturen känns verkligen fortsatt stark just nu.
Var faktiskt på författarsamtal med Ramqvist i höstas och där kom frågan upp huruvida det finns sanning i historien. Visst ska författare få lov att berätta historien utan att deklarera exakt hur mycket inspiration som finns från egna minnen eller känslor, men jag tyckte den frågan var extra intressant nu när jag läst. För med tanke på att det är andra boken som utspelar sig på en plats där hon själv var i den åldern, och att huvudpersonen är aspirerande författare… Ja den biten kittlar i mig mer än jag vill erkänna. Skrev ett inlägg om autofiktion för ett tag sedan och även om detta inte klassas som en autofiktiv bok så följer den på något sätt med i trenden.
Om någon av er läst – jag vill veta vad ni tyckte!
Jag kan för mitt liv inte förstå att mars redan är slut. Får nästan andan i halsen av det, så mycket jag skulle ha hunnit med de tre första månaderna av året som inte hunnits. Det är kanske livet som vuxen, att aldrig vara i fas? Eller livet för en modernt stressad storstadsbo? Jag vet då inte. Kanske känns jag såhär för att jag är snörvlig, hostar så mycket att det gör ont i bröstet och att båda mina öron gnisslar och har lock för sig. I korta ordalag: jag är sjuk, och när jag är sjuk kan det dystra sinnet göra sig påmint. Mars var ju egentligen fartfylld och trevlig, vad gnäller jag för? Let’s go!
Månadens bok På tal om att vara efter är jag efter med bägge bokklubbsböckerna som är månadens läsning för mig: Intermezzo av Sally Rooney och Hyper av Agri Ismail. Ingen av böckerna lever hittills upp till sin hype, iallafall inte för mig. Men Hyper ska precis ge sig in i Tehran på 70-talet innan revolutionen, ett ämne som kan göra att hela min bild av boken kan ljusas upp. Får se!
Månadens ord Snöglitter. Jag tror det är ett riktigt ord och om det inte är det, inför jag det här och nu. Jag menar hur snön gnistrar till i solen och ser ut som hav av glitterkorn, men nu när jag sitter och dissikerar ordet känns det som att snöglitter hade kunnat betyda något snuskigt?
Månadens mat Okej okej, inte att leka med, men jag har ätit ganska många Crepe Complete i Alperna och den vi åt på Hermine, en restaurang med magisk utsikt mitt i backen i Alpe d’Huez, var så fantastisk god i sin enkelhet. Fylld med någon ost och skinka, ett stekt ägg på toppen, några senapsdressade salladsblad och magin var total.
Månadens vin Min killkompis Henrik gav en flaska ”Gött rött”, komikern Per Anderssons vin som jag och några vänner inmundigade en sen vardagskväll. När man läser på känns det egentligen som det kan vara ett kanonvin trots det skämtsamma namnet. Druvan montepulciano, låg sockerhalt, hög alkoholhalt. Men det här vinet blev inte en favorit. Ganska oraffinerat, visserligen som italienska viner ofta är, men ingen lång eftersmak och mest bara en smäll i munnen innan smaken försvann. Nåväl. Vi går raskt vidare.
Månadens skönhet På Tomorrowland klistrade vi små kristaller och pärlor i ansiktet på varandra och gjorde hela små kreationer av bågar och annat. Fick ett oerhört sug för att göra om det! Kanske inte en vardag på sjukhuset, men visst måste det finnas andra tillfällen än Tomorrowland-festival som lämpar sig för strass i ansiktet?
Månadens bad Jag och D hade fått nys om en utomhusbassäng i Alpe d’Huez. Eller nys och nys, vår vän Chris hade skrivit det i gruppchatten och badtaggade som vi var sprang vi i förväg. Kändes så härligt med en varm bassäng utomhus med utsikt över snöbeklädda berg! En kombination av speedotvång och några grader för kallt vatten gör det här till mitt mest ovärda bad på mycket länge.
Månadens låt Känns som jag borde välja en Kent-låt men jag blev typ inte berörd av spelningen alls? Känns så synd… Annars har jag lyssnat på EDM och techno på grund av nämnda Tomorrowland alltså, allra mest Dmitri Vegas mix 2 times som han gör med bland annat Steve Aoki (en DJ som brukar kasta gräddtårtor på sin publik, hello?).
Månadens kultur Vad för kulturellt har jag gjort den här månaden? Jag vet typ inte? I lördags var jag på poddfest på Fotografiska med min bror, men det kan jag inte riktigt rekommendera pga helt överfullt och supervarmt överallt. Jo men jag har ju lyssnat fyra dagar på techno på festival och varit på Kent, det får ju självklart räknas. Sen har jag börjat med ett nytt skrivprojekt som genast fick bordas pga stundande halvtid inom doktorandprogrammet. Känns som mitt huvud snurrar av för många lösa trådar för tillfället.
Månadens bokcitat Det blev inget bokcitat den här månaden? Talande för att ingen av titlarna jag läst egentligen haft ett sådant där språk som jag suktar efter att ta del av. Istället såg jag ett mycket härligt surfklipp eller kanske en kortfilm för surf när Breitling höll ett häng häromveckan. Kan inte peta in den här filmen i någon annan kategori men den kommer så småningom, det är den svenska surfaren Freddie Meadow som porträtterades.
Månadens TV Love is Blind Sverige säsong två släpptes och jag slukade varje släpp i ett svep. Den svenska versionen som fortfarande känns genuin och äkta är så intressant att se på. Se dynamiker utifrån, det är spännande. Dock tycker jag den kändes så konstigt klippt? Förutom Ola och Milly kände jag aldrig att jag fick lära känna något av paren.
Månadens podd Radiokorrespondenterna Ryssland. Alltså om det är något som jag behöver i detta politiska virrvarr med starka känslan om att världen som jag vill ha den är på väg från mig, så är det en trygg SR-podd med analys och direkt rapportering från kriget i Ukraina. På Poddfest stod jag och min bror precis där alla poddare mickades upp och kan skvallra om att Joakim Paasikivi var mest välklädd i en skogsgrön välsittande kostym, plus att hans fru matchade honom.
Nu kommer april. Jag kan relativt ofta må ganska svajigt på våren. Tycker förväntningarna är så höga och oftast har jag byggt upp en hel hög med projekt och deadlines som ska varvas med välfyllda helger. Den här våren ser ut att bli exakt sådär, kanske värre, så jag är ärligt talat lite skrämd av april som kommer. Men jag ska hinna med diverse firanden, åka till Skåne, åka till Kroatien, ha halvtid på forskningen, skicka in en text till Bonnier Healthcare och jobba heltid då. Det blir prima. Let’s go igen…
För ett tag sedan läste jag Stacken, Annika Norlins första skönlitterära bok, men långt ifrån första text. Norlin är känd som textkompositör och en väldigt duktig sådan, hon har gått under artistnamn som Hello Saferide och Säkert! Häromåret släppte hon en novellsamling som skapade förtjusning i kritikerkåren. Själv var jag kanske inte lika begeistrad som alla andra, men tjusningen är absolut trots det tydlig, även för mig.
I Stacken beskriver Annika Norlin en sammansättning av människor som vill leva på ett annat sätt än det klassiska samhället. Utan stress och förbehållningar, utan att ta av planetens resurser, utan det vanliga ekorrhjulet. Vi följer karaktärerna en och en, sen samtidigt som de parallellt sammanflätas till just Stacken.
När jag läste den tänkte jag att det var en okej bok men faktum är att jag tänkt mycket på den i efterhand, och det är ju ett gott betyg. Den sätter ljus på vissa tankar. Dels hur mycket gruppmänniska man ändå är. Även om man vill leva radikalt och utanför samhällets normer formerar vi oss i grupper som ju får egna regler. Så helt fria verkar vi inte kunna vara, och vad är total frihet? Om vi tänker sexuell frihet, vad händer med de personer som är mer monogama till naturen? Får de ändå vara med? Hur mycket oliktänkande ryms egentligen om man samtidigt ska ha en gemenskap? I Norlins bok är gruppdynamiken slående nära en sekt. Men tycker Stacken att de är en sekt?
Att Norlin kan använda sig av orden för att skapa stämningar och beskrivningar lyser tydligt i boken. Trots det präglas den dock av att vara så otroligt lik mycket av den moderna svenska litteraturen. Det är något med författare från samtiden som älskar att beskriva oss och samhället som så grått. Alltid är det osmickrande sexscener, snor, skrikande barn, missbruk och ångest som porträtteras. Jag är mer ett fan av det kanske poetiska, drömmande, lyriska. Om man med en sådan scen bryter av med något rått blir det effektfullt men när hela boken präglas av det råa och oslipade som är typiskt för modern svensk litteratur, då kan det inte bli en bok jag på totalen uppskattar.
Ändå tycker jag det är en bra bok? Det är så lustigt det där, att själv inte tycka om en bok men om någon skulle be om en objektiv bedömning så innehåller den de element som nog klassar en bra bok. Tänkvärdhet, radikal, bra språk.
Det blir 3 av 5 på min något icke-konsekventa skala.
Det är bokrea och jag känner ett pirr spridas i kroppen. Mamma var förbi mig häromdagen och lämnade färskpressad apelsinjuice och en bokreakatalog från Akademibokhandeln. Om inte det är gulligt så säg. Nedan kommer mina tips och önskningar, fast egentligen borde jag inte köpa en enda titel mer för min bokhylla är mer än dignande och ena hyllplanet sa tack och adjö häromdagen…
Skönlitterära titlar jag läst och rekommenderar
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri och Tre av Valerié Perrin Bägge två är favoritförfattare hos mig och bägge två har minst varsin titel som går att fynda. Hassen Khemiri bjuder på intelligent om tre systrar och deras uppväxt, medan Perrin ger en tät vävd historia med air av Frankrike och välsmakande ord. En recension av Tre finns här. Ps jag hoppas jag läser något svindlande snart, för känns som jag tipsat om samma böcker ett tag.
Rent hus av Alia Trabucco Zeran och 1984 av George Orwell Rent hus handlar om en städerskas tid hos en privilegierad chilensk familj, och i hemlighet diskuterar den klass och samhörighet. 1984 tycker jag är en titel som blir allt mer kuslig för vart år, innehållet är mer aktuellt än någonsin.
Poesi jag läst och rekommenderar
Samlade dikter av Karin Boye och Samlade dikter av Edith Södergran Lättillgänglig klassisk svensk poesi. Boye är såklart mycket vass och flera av hennes bästa finns i den här samlingen men tycker även Södergran är värd sin läsning.
Titlar jag läst och tror andra skulle rekommendera
Kanske min flummigaste kategori, men ibland läser man ju något som man själv kanske inte tycker är ett boktips men som man ändå tror andra uppskattar? Eller? Nåväl, här kommer mina sådana tips.
Jävla karlar av Andrev Walden och Skärvorna av Brett Easton Ellis
Jävla karlar vann Augustpriset 2023 för bästa skönlitterära bok. Jag tyckte om den och skrattade mycket, men det kanske inte är en bok jag tipsar om ändå i vanliga fall. Dock går den hem hos så många i min närhet, att den får åka upp här ändå. Easton Ellis bok är också en bok jag läste med viss behållning men som min omgivning istället älskar, recension hittar ni här.
Titlar jag är nyfiken på
Agnes, Louis, Paris av Johanna Ranes och Historien av Elsa Morante
Johanna Ranes gick på KI samtidigt som jag, kanske till och med att vi gick i samma klass ett kort tag. Jag skrev på en historia samtidigt som hon debuterade med den här boken, och min historia utspelade sig också med Paris som stark kuliss. Mycket nyfiken på hennes ord! Historien av Elsa Morante har jag vealat läsa i evigheter, men det blir aldrig av. Kanske nu?
Efter jobbet ska jag dock rusa till Hedengrens. Många av de lokala bokhandlarna har 40 % på precis alla titlar den första dagen på rean, så dit vill jag för att spana. Vad ska ni köpa?
A T H E N A 