Känns väldigt avlägset att blogga om sommarbröllop när man kunde vara utomhus men det är sådant jag drömmer mig till här när jag åker bussen i ottan till Norrtälje.
Man vill väl också bevara sådana här minnen på bloggen tänker jag mig. Min vän Emma och Petter gifte sig på Gotland! Känner du igen dem?
Kanske har du varit på Lilla Huset i Visby då? Deras pangvinbar som öppnade förra sommaren.
Vi samlades alla vänner redan på fredagen på stenstranden vid Högklint och fick ta del av allt som är gott. Räkor, hummer, grillat kött, viner i mängder. Vi satt vid havet och man fick verkligen ta del av deras Gotland såhär.
Den stora dagen var förstås lördagen.
Kolla tjusiga! De gifte sig i kanske Sveriges minsta kapell, det var mysigt och trångt där inne.
Efter själva ceremonin drack vi litervis av champagne, minglade, gick till mingel nummer två, åt middag och slirade runt tills klockan slog natt.
Jag kanske nöjer mig såhär, mitt kortaste blogginlägg på länge? Men det är fint att få spara en del av den här helgen även här.
En helg för några veckor sedan gick till historien som min mest höstromantiserade någonsin.
På fredagen sågs jag och D efter jobbet för att ta varsitt fredagsglas på vinbaren Tyge & Sessil som ligger vid oss.
Jag drack något väldigt lätt pinot noir som nästan smakade rosé, inte en favorit men kul att prova. Vi slurpade i oss vars två ostron innan jag åkte till Huddinge och lät min vän Cilla bjuda mig och ett helt gäng med tjejer på middag. Alltså tjejmiddag, så mysigt koncept? Det blev en höstig gryta, potatisstomp och mustigt rödvin. Så med den kvällen i ryggen vaknade jag lite omtöcknad till min väckarklocka på lördagsmorgonen. Tåget mot Hudiksvall avgick 08:20, så det var bara att raskt klä på sig och koka en termos te.
Det tog perfekt lång tid att sitta på tåget till Hudiksvall. Kunde redigera en forskningsartikel som behövde rätt mycket arbete innan den skulle (återigen) skickas till en tidskrift. Inget av mitt skrivande är särskilt belönande kan jag meddela, längtar tills det finns något publicerat att fira.
Väl framme var det bara att svida om till något sånär funktionella kläder för vi hade bestämt att svampplock stod på schemat. Egentligen är det lite sent på säsongen men en ovanligt varm höst regn i Hälsinglands skogar gjorde oss hoppfulla.
Med all rätt. Vi klev in i skogsbrynet och genast lös massa trattisar med sina hattar, redo att bli plockade i mängder och nerlagda i flätade korgar. Har plockat svamp två gånger i livet, bägge gångerna här i skogarna kring mina vänners barndomsgård, och kommit hem med sådana mängder att det är oförskämt.
Vi passade självklart på att fika också. Systrarna hade kokat kaffe och packat ner äpplekaka som vi mumsade på. Kände en stark tacksamhet för livet på ett nästan klyschigt vis. Behövde krama mina vänner och säga ”gud vad mysigt det här är” flera gånger. Kanske är det inte klyschigt och kanske är det helt naturligt ändå. Naturen gör en ödmjuk och att få stå i en mäktig gammal skog, få plocka något ätbart direkt från marken, få umgås med snälla och kloka själar… Det är klart att man känner sig ödmjuk och tacksam inför att man får leva livet så.
Vi åkte hem till gården sen för att bre ut våra svampar. Louise och jag rensade, medan Julia och Iris reducerade sina många liter rödvin i en kastrull som skulle bli sås till kvällen.
Från svampplock till bakstuga. Jag sa ju att det här var den höstigaste helgen någonsin? För det var det iallafall. Vi åkte till en gullig stuga där man kan baka fritt på häll.
Systrarnas mamma hade satt en deg till oss som vi skar upp till små bollar och kavlade ut, ganska tunt. Sen kunde man rulla en nagg över, en syssla som gjorde mig barnsligt peppad. Varför det är så roligt vågar jag inte spekulera i, men hade kunnat rulla naggen i flera timmar. Om man inte naggar tillräckligt djupt så lyfter det yttersta skiktet på brödet, lite som ett pitabröd ni vet?
Systrarnas mamma med vänner hade kavlat en miljon tunnbröd innan vi började baka. Ett dagsverke som heter duga. När vi åt middag ihop på kvällen tänkte jag att de verkligen hade gjort sig förtjänta av en värmande måltid. Då åt vi, förutom flera liter rödvinssås, också lammstek med potatisgratäng och en otrolig gremolata till. Hade kunnat äta den i skål med sked. Allt smakade så gott… Drömmer mig tillbaka till den måltiden. Lammet var från gården bredvid.
Dagen blev natt, och efter natten grydde solen. Det var vackert att se solstrålarna leta sig fram genom molnen och lysa upp gårdsplanen.
Iris var ute och red på morgonen, och sen ville vi kika på stallet. I samma veva fick vi hälsa på några lamm som tillhör gården bredvid. Deras ull är så vacker.
Älskar den här platsen och min hjärna fylls av romatiserande bilder av hur det är att växa upp med naturen och samspelet med den som en del av sitt liv. Självklart kan jag logiskt sett förstå att det finns utmaningar och nackdelar med det också, men i stunden när man står där och iakttar… Då undrar jag om det inte är lösningen på all ens stress och oro. Att komma närmare människans ursprung.
Något höstigt vi inte hann med var att pressa äpplen till must. Däremot fick vi smaka den helt galet goda musten på morgonen. Det hamnade på listan av nästa års höstaktivitet.
Den blåa himlen är lite av ett spratt för vände man blicken åt andra hållet hopade sig svarta arga moln i massor. Men den soliga promenaden var det sista vi gjorde på denna helg innan kosan bar av söderut igen. Hälsingland, I will be back.
I juli studsade jag fram och tillbaka från Skåne till Stockholm. Jobbade intensiva jobbpass, transporterade mig ner till Skåne, tillbaka upp, tillbaka ner. Från D:s trygga sommarfamn till ekande tom trappuppgång hemma, från havets brus om morgnarna till centralens kvava luft. Det har varit underbart att få insupa Skånesommar om än något slitsamt med avståndet.
En dag mitt i juli där några av mina lundavänner tog sig ut till oss. De kuskade ut barnvagnar och sig själva till den pudriga sanden. D:s syster och systerdotter var också med. Havet svalkande, vi var nästan ensamma där.
Jag hade bakat en kardemummalängd som strandfika som inte blev exakt som jag tänkt. Det som blev bra var själva kardemumman. Att mortla och få fram den intensiva smaken var otroligt! Själva degen hade jag kalljäst med torrjäst och det gör jag nog inte om, förstod inte kemin och degen betedde sig inte som jag trodde. Men på en strand passar allt bra, att få duka upp en kaffetermos och skicka runt emaljkoppar gör att varje kaka är förlåten och älskad.
Hjärtat fullt som det heter på instagramspråk.
Vi åt lunch tillsammans, jag lagade en citronig och smörig couscous med färska örter, tomater och salt fetaost medan D grillade kyckling till hela kompaniet. På kvällen när alla våra gulliga gäster åkt tillbaka till sina egna bon så längtade jag till stranden igen. D och jag spatserade ner och fick se en vacker regnbåge sträcka ut sig.
Bara vi på en skymningsstrand, det är så lyxigt att få vara med varandra såhär.
D badade också! Börjar sakta men säkert konvertera honom till att bada i kyligare temperaturer, nästan ett måste om man ska tillbringa sina somrar på den här kusten.
Solen gick ner bakom molnen och sen väntade en ny dag, och vad den innehöll minns jag då inte exakt men jag kan gissa på någon slags sortering i huset, avspolning av stenplattor, resning av hängrännor eller annat som hör till när man försöker putsa upp ett lite glömt hus.
Nätterna tog slut. Det var en del jobb, och som vanligt finns inga resurser under sommaren men folk får hjärtinfarkt i samma raska takt ändå. Var därför ganska sliten men åkte direkt från nattmaraton till Oskarshamn och till D:s gulliga familj.
D:s syster bor vid havet, så min första morgon promenerade jag upp till deras hus och fick sällskap ner till bryggan. D satt och jobbade vid datorn, lite ojämn fördelning men ack vad skönt det var att komma ut.
Fjorton grader i vattnet! Solen värmde och luftfuktigheten var hög, så att doppa hela sig i kylande vatten var prick så härligt som man kan föreställa sig. Lät mig självtorka på bänken medan jag läste min bok. Det jag inte visste var att jag också brände mig sakta men säkert på ryggen. Sådant som inte känns när det är bris en solig dag.
Såg ut såhär, klänningen har en djup rygg med rosett och det var den som fick luftas under solens strålar.
På kvällen var det festivaldags! Latitud 57, Oskarshamns stolthet. Så trevligt spektakel. Vi började med finmiddag på D:s mammas balkong som har utsikt över festivalen. Förfesten är alltid roligast, så även denna kväll då vi var rätt många blandade hemma i lägenheten. Dock tog vi oss ner till festivalen tillslut. Två scener, massa mat och ölställen. D minglade runt som en kronprins och jag hängde på.
Dagen efter var jag lite trött och tagen. Hade haft migrän hela natten tyvärr, lätt hänt när man jobbat natt och sen låtsas om att man sovit som vanligt. Kör ganska ofta på för mycket efter nattveckan och då blir det baksmälla med migrän tyvärr. D tappade upp det skummigaste bad jag någonsin sett medan hans mamma letade fram en bra badskiva att lyssna på. Kände mig så älskad. Det var så avslappnande, älskar att bada badkar. Får hoppas att vi får till ett badkar i något framtida boende!
Latitud dag två innebar hemmafest hos D:s kompis med deras gamla gymnasiegäng. Det är mysigt med konstellationer som lever kvar! Vi spelade rundpingis, drack caprinihas och försökte lära oss brasilianska dansmoves. När vi gick in mot staden och festivalen slogs jag hur jag saknar småstadskänslan. Vår gångväg ner till Oskarshamns centrum liknande Hadebergaspåret i Lund med naturen runt om. Så många gånger man var på förfest och sen skulle knata in eller ut till villaområdena i krokarna för den riktiga festen. Jag slogs också av att jag inte var någon småstad kvar. Mitt gäng bor inte kvar där, och inte min familj heller. Det blir aldrig nostalgitrippar i barndomens spår på det sättet längre, som det var i början när jag flyttade hemifrån. Då kunde juldagsutgångar eller födelsedagsfester bringa den där bitterljuva smaken av nostalgi. Gå på gator man alltid gått på, cykla på hackig gatsten som man alltid gjort. Allt har sina för och nackdelar såklart men att få romantisera sitt tidigare liv kan vara härligt. Min familj bor ju nära mig nu, och mer kan man inte önska sig, jag slipper slitas och välja.
Nostalgiska dagar är det tur att jag får låna lite av D:s liv så jag får påminnas om fördelarna med en liten stad och att de nära och kära finns samlade.
Det var försommar ett par tappra majdagar och just dessa dagar råkade jag och D befinna oss i Skåne. Ni ska veta att det var välbehövligt. Som kanske märkts mellan (eller kanske rakt på) raderna i bloggen, så har våren varit något uppstressad. Det finns flera skäl, jobbosäkerhet och splittrat fokus mellan flera olika typer av jobb fast utan riktig framtidsplan, är starkt bidragande. Så när vi bestämde oss för att jobba från Skåne två dagar för att förlänga helgen så var jag osäker på om om jag bara skulle känna mig mer stressad av att flänga eller om havet skulle ge mig ro.
Men havet gav mig ro. Att kliva in på stranden i Ljunghusen ger mig alltid ro. Om jag har i mina hörlurar, drar jag alltid ur dem när jag kommer ner till stranden, jag vill höra bruset, suset eller dundret från havet när det slår in mot sanden. Solen brukar glittra sig vackert, sandkornen blända med sin vithet.
Vi kunde lura oss själva att det var sommarsemester. En av morgnarna gjorde jag min klassiska sommarfrukost. Den tar jag till i Ljunghusen om somrarna men försöker äta den på så många platser som möjligt, den smakar gudomligt men framförallt ger en sådan stadig rutin en påminnelse om att det är sommar ifall ens hjärna fladdrar.
Jag stekte nektariner i honung och olivolja, lät rosmarin bada med dem och slevade sedan i mig dessa med en fet yoghurt. D fick smaka, och han gillade också det så i sommar blir det att dubbla mängden nektariner.
En förmiddag sken solen starkt men vindarna ven. Vi placerade oss mellan sanddynerna och det mina vänner, det var ett utmärkt trick. Solen värmde på, jag låg i badkläder och läste det sista av Hyper. Det blev till och med ett bad, inte för D men för mig. Isande kallt visserligen och jag blev på ett chockartat sätt påmind om hur det faktiskt var vår och en snål maj, inte vecka tjugonio mitt i industrisemestern. Tolv starka grader påstod en granne att temperaturen landade på. Just den grannen är min lärare från högstadiet. Jag hade inte henne som huvudlärare men om jag var försenad eller av annat okänt behövde kvarsittning, fick jag sitta på hennes lektioner. Hon är dessutom gift med min kemilärare från gymnasiet. Liten värld osv.
Ljunghusen är en liten ort men med åren har två stadiga restauranger etablerat sig. Jag och D gjorde en turné mellan dessa två på fredagskvällen, för att markera helgen trots att det flöt ihop något (jag behövde forska även på helgen så gränsen blev inte helt tydlig). Båda restaurangerna hade nya ägare, och vi började med den i hamnen som självaste Restaurangvärlden tagit över. Deras förrätter var toppen, och även huvudrätterna var goda men jag är inte lika förtjust i rökt makrill som jag minns det. De serverade en Salad Nicosia fast med makrill istället alltså. Nåväl, besök kan alltid rekommenderas för man har prima utsikt över solnedgången här.
Trots det rullade vi cyklarna från Bistro Bro lagom till skymning och tog oss till det gamla stationshuset. Svårt att tänka att det gick ett tåg från Ljunghusen till Skanör innan, men så var det! Badtåg måntro? Numer är det alltså restaurang och de gamla ägarna, som också brukade äga restaurangen i hamnen, har lämnat över till en av sina kockar. Man kan ha lite synpunkter på deras insta och typsnitt på restaurangen (ursäkta petitesser) men stämningen och den vackra inredningen har fått bestå under ägarskiftet vilket gladde mig.
Vi tog varsin dessert, jag en semifreddo och D en creme brulée. Kan rekommendera båda men kanske extra mycket D:s val trots klassiskt! Blev lite trött på aprikoserna som var hackade till tillbehör men var också trött generellt så kanske var det inte aprikosernas fel ändå.
Var så skönt att känna ro i kroppen, det lyxigaste som finns att få vara på en sådan plats en hel helg utan hållpunkter.
För någon helg sedan var jag på Gotland. Denna ö, denna ö. För mig helt obekant fram tills 2017 då jag besökte öjn för första gången under Almedalen. Sen jag har återvänt genom åren, mycket för att min vän Emma bor och numer verkar där i form av att hon driver den drömmiga vinbaren Lilla Huset. Vi överraskade henne en helg och bodde i ett supervackert hus i Tofta.
Det är så pirrigt att överraska någon! Huset fylldes med ballonger, små dekorationer och framförallt av hennes vänner. Tofta är fint, jag varit där en del med just Emma och det påminner mig faktiskt en del om Ljunghusen. Det är den pudrigt vita sanden och det långgrunda som gör sig påmint. Naturen nära sand är alltid liknande varandra också; tallar som samsas med nyponrosor. Nu under långsäsong tror jag Tofta gör sig extra bra för vi träffade knappt en kotte under helgen, vilket jag misstänker inte är fallet i mitten av juli direkt.
Tänkte stå över att beskriva möhippan i alltför stora detaljer men låt oss säga att fredagen lämnade sina spår i form av ett ganska sargat gäng lördag morgon. Vi hade bokat en yogastudio där Emma brukar vara lärare ibland. Hon fick som uppdrag att ta oss igenom olika yin-positioner och det var magiskt. Något extra fint när det är ens väns röst som tar en igenom positionerna. Efter utsträckta och mjuka leder framkallats, tog vi oss till Själsö bageri för en macklunch innan det blev dags för bad. Oftast när det ska badas är jag taggad, det känns som en liten utmaning om vädret är grått och vattnet isande kallt men just därför får man så mycket belöning efter. Den här dagen däremot, Jesus, den gråa hamnen och snålblåsten skrämde mig men Emma var peppad så jag plumsade i kort efter henne. Efter lite hackande av tänder och påklädning kände jag den välbekanta värmen sprida sig i kroppen igen. Klyschigt men sant att man aldrig ångrar ett bad?
Kvällen var fin och förflöt i Emma-anda. Vi lagade massa smårätter och quizade om Emma och Petters liv. Om det inte framgått var detta alltså en möhippa. Har fortfarande svårt för ordet? Nåväl. Det var så mysigt att umgås i grupp en hel helg och på söndagsmorgonen stekte vi pannkakor och åt mot den varma husväggen.
Det blev bad igen, nu i Tofta och med större glädje från min sida ändå. Solen sken, vi hittade en vindstilla grop att sträcka ut oss i och jag kände mig len inombords. Hejdå Gotland, vi ses senast till bröllopet igen!
