Kroatien eller Hrvatska som det heter på kroatiska, fick sig ett besök här i juni av oss. Förra året slog jag upp varför det heter så olika, och svaret var något otillfredsställande. Det handlar om att de flesta icke-slaviska språk tycker att konsonanterna H-R-V är onaturliga och på något sätt omvandlades dessa till C-R istället. Ljuden är visserligen lite lika varandra faktiskt, men det känns tarvligt på något sätt.
Trogir är vackert även i juni månad kan jag konstatera. Det var första gången jag var här just i juni. Hittills har jag varit här i april, augusti, september och oktober, alla månader har sitt att erbjuda såsom det är med de flesta platser men juni hade blommorna, det prunkande och frodiga. Bougainvillean ropade ut sin färg i gränderna, oleandern mer blygsam men ändå med stark närvaro. Blommor jag aldrig kunnat namnet på men bestämt vill lära mig.
Olivträdens skimriga blad var sig lika oavsett säsong, tydligen hade de blommat i maj, gett ifrån sig gula små små blomblad.
Vi gick ner till klippbadet ganska omgående och det var sig likt. Den vita stenen och det turkosa vattnet, svårt att be om mer.
Staden kände vi igen också. Vesporna parkerade i rad, kroatiskan som blandas upp med tusen olika turistspråk på gatorna, cevape-stället vid kanalen, den lilla grönsaksmarknaden och deras vitlöksflätor.
Någon dag ska jag besöka kyrkorna i Trogir, en sak som aldrig hunnits med. Jag skulle vilja gå en tur och få lära mig allt om deras tinnar och torn, varför de restes, vilka målningar de huserar.
Första veckan extrajobbade jag lite, försökte skapa mig en lön så att säga. Det tog längre tid än tänkt med mina uppgifter och jag kände mig stressad, påminde mig om alla livsval jag borde göra men inte orkar ta tag i. Längtade därför ofta till att sätta mig på Agape, mitt favoritcafé. Där får man inte ha med sig dator, och att sitta där med sin bok, skriva ett par rader i dagboken, sippa en iskaffe, det ger mig ro i allt vimmel som sker i mitt huvud.
Men visst känner jag att jag funderar mycket. Det är som att bli vuxen en gång till just nu. Jag vill leva ett skrivande liv, jag vill vara lugn och glad, jag vill resa och äventyra. Hur bygger man ihop det på bästa sätt? Det har jag inga svar på men önskar jag hade. Det är en evig balans mellan att våga hoppa, våga satsa men också vara realist. Hur ska jag någonsin, på riktigt, ha ett skrivande liv om jag inte försöker? Men hur försöker man? Datorn och jag funderade vidare i den kroatiska junivärmen.
Att det ska vara så svårt för mig att skriva det här inlägget, men det är dags. För skrivandet är precis varför jag startade den här bloggen till att börja med. Först trodde jag det skulle bli en blogg om skrivande och läsande, men det har utvecklats till någon slags livsstilsblogg där jag får utlopp för min kreativa sida. Jag får fotografera, skriva och drömma, alla tre saker jag har stort behov av och njuter över att få göra. Men faktumet kvarstår, det där med skrivandet.
Jag har alltid skrivit. Är det inte vanligt att skrivande personer säger så? Men jag tror absolut man kan börja skriva senare i livet med gott utfall ändå. Jag var iallafall en bokmal som barn och därför fanns också törst efter orden. Min första dagbok skrev jag innan jag egentligen kunde skriva, jag hittade på ett eget alfabet som 10-åring som jag skrev mina dagböcker med i flera år men med tiden kom också berättelserna. Som tonåring skrev jag om Rose och Rosie, två tvillingar som man fick följa. När jag frenetiskt skrivat hundra sidor för hand fick jag den briljanta idén at översätta till engelska… Och sen försvann den historien ut i tomma intet.
Under läkarprogrammet kände jag att min förmåga till att skriva och läsa minskade. Plugget tog alla orden från mig, men då och då kom det ett brottstycke text ifrån mig. Ett lapptäcket av ofärdiga noveller och dagboksreflektioner har jag från den tiden.
Efter examen började det dra i mig. Jag ville få skriva mer, mycket, ordentligt. Men läkarlinjen är inte bara lång på universitet utan sjukt lång för att ens bli legitimerad, man gör AT och som systemet varit uppbyggt behövde man vikariera först så jag harvade på i två och ett halvt år innan jag blev legitimerad. Under tiden funderade jag på olika skrivideér, och när jag väl var klar med AT:n var det dags, jag skulle skriva. Så jag startade ett projekt om en skärgårdsö och dubbla liv som gav mig stor glädje länge. Men när jag väl skrev klart kände jag mig mätt och självmedveten. Rädd för att det var banalt och dåligt, att det inte reflekterade en sådan litteratur jag oftast själv läser, så jag arkiverade projektet och funderade på nästa steg.
Nästa steg måste vara Paris kände jag. Staden som en romantiserande skrivande person alltid drömmer om. Jag såg framför mig hur jag satt på uteserveringarna med min dator och tog en cigg medan orden flög ur mig. Vitt krispigt vin mitt på dagen, svarta lackskor som klapprar mot marken, en basker, det kreativa inom mig skulle äntligen få ta störst plats. På den tiden jobbade jag på Bonnier Healthcare med att skriva medicinska texter och fick igenom att jag skulle jobba deltid på distans. Så jag hyrde faktiskt ut min lägenhet och fick kontakt med en kille i Paris som hyrde ut sin, samt hyrde en kontorsplats i stan. Som jag längtade! Detta var i början av 2020.
Men pang sa livet. På två dagar förändrades alls. Paret som skulle hyra min lägenhet köpte en egen lägenhet istället och killen som jag skulle hyra lägenheten av i Paris drog tillbaka sitt erbjudande för hans mamma behövde boendet. Lite låg i skorna åkte jag till Åre, det var en månad kvar till flytten så visst fanns det lite tid men drömmen kändes längre bort. Och vips bröt jag axeln i en skidolycka och mådde verkligen inte bra. Jag opererades och hade så fruktansvärt ont, att flytta kändes långt bort men jag behövde inte ens ta ett beslut för samtidigt kom covid-19 och världen stannade. Universum var tydlig med att det inte var min tur att åka dit och leva skrivdrömmen.
Istället för att skriva rehabiliterade jag axeln och när den blev någorlunda funktionsduglig började jag arbeta på sjukhus istället. Det var pandemi, jag var ung och kände en slags plikt. Lusten till orden fanns kvar men livet var fullt av gasmasker, kortison och rädsla. Det var först årskiftet 2021/2022 som jag hittade tillbaka igen och startade projektet Edda. Eftersom jag arbetade mycket jour kunde jag ibland ta ut jourkomp och sitta och skriva. Tiden gick och våren 2023 kom jag in på Långholmens författarskola med mitt projekt. Det blev ett sätt för mig att slutföra det och sedan dess har jag redigerat i tusen omgångar. För gissa vad, jag drabbades av samma akuta rädsla igen av att det jag skriver är så fruktansvärt talanglöst och banalt. Så redigeringen har pågått och pågått och pågått tills jag häromveckan satte punkt.
Nu har jag skickat in manuset. Det kanske är banalt. Kanske är det helt kasst. Men jag måste våga släppa det för attt fortsätta skriva, något nytt och något annat.
Nu står jag med ett blankt blad igen och undrar hur mycket tid man får lägga på sin hobby att skriva? Skriva bok, noveller och blogg utan att det blir något? Utan att någon bekräftar att det är värt att läsa, utan att bli utgiven, utan att ens blogg bor på en plattform? Visst finns det lite skrivande som finns publicerat, men det är ett annat skrivande, mitt medicinska, och jag räknar inte in det på samma vis i den här kvoten.
Jag vet faktiskt inte men visst hoppas jag på att jag vågar fortsätta. Vissa saker är kanske man bara gör för sig själv och inte för produktionen.
Minns ni boken Ett jävla solsken? Den boken handlade om Ester Blenda, en banbrytande journalist i början av 1900-talet. Nu är Fatima Bremmer tillbaka med en ny bok, Ligan, som handlar lite om Ester men också om hennes andra journalistvänner som alla gjorde det då sällsamma valet att bli en yrkesarbetande kvinna inom journalistiken, ett område som tidigare varit nästan helt exklusivt för män.
Vilket arbete Bremmer gjort! Vissa av namnen kände man (jag) igen som Elin Wägner men massor av namnen har jag aldrig hört innan, och ju mer jag får reda på dem genom boken ju mer tycker jag att det är namn jag borde känna till, namn som borde ha talats mycket om. Flera fascinerande kvinnor, som Célie Brunuis och Gerda Marcus, har gjort samhällsinsatser som är värdiga större avtryck i vårt samhälle idag, och därför känns boken viktig. Det är svårt att beskriva handlingen, boken berättar om alla de olika kvinnorna som ingick i journalistligan, och deras ganska olika liv. Alltifrån Rydelius som kuskade runt Europa ensamstående med sin dotter, och skrev guideböcker om olika länder. Eller nämnda Célie som skaffade multum med barn men ändå både bedrev journalistik på heltid, men även annat skrivande och en ordentlig kvinnokamp genom att få till ett hus på Furusundsgatan för yrkesarbetande ensamstående kvinnor så man kunde dela på bördor som matlagning och barnpassning.
Jag fascineras djupt av de här kvinnorna. Det är svårt att ta in hur de lyckades ta sig fram, men när man granskar deras bakgrunder finns det några saker de delar. Dels har de flesta en trygg barndom med pengar, som under deras uppväxt banat väg för bildning inom hemmet på olika vis. De har lärt sig flera språk, är bevandrade inom kultur och har oftast en bredare syn av samhället. Sen verkar många av dem ha progressiva pappor som inte haft en konservativ syn på hur deras döttrar ska leva livet. Jag tycker det är fint att bli påmind om det, att kvinnors framsteg i samhället är beroende av män som ser att det behövs och ger plats. Vi lever alla i en balans tillsammans.
Boken är minst sagt läsvärd. Jag känner stor respekt inför det skrivande arvet i Sverige och inför Bremmers arbete för att gestalta ligan så vi alla får ta del av deras storhet. Sen är det givetvis svårt att berätta så många kvinnors totala liv, särskilt när de alla levt så händelserikt. Jag blandar ihop namn och människoöden om vartannat och ibland tycker jag vissa detaljer är onödiga att ta med, men samtidigt har jag inget förslag på hur man bättre kan berätta deras historia. Själv är jag inspirerad att ta tag i skrivandet igen och inser också hur mycket jag har att tacka Ligan för att det är en självklar tanke i mitt liv, att jag kan få skriva och kan få bli läst, trots mitt kön.
A T H E N A 