Lina Wolff släppte boken De polyglotta älskarna år 2016 vilken blev sjukt omtalad och belönades med Augustpriset. Jag och dåvarande bokklubb köpte ivrigt boken och läste, men boken lämnade mig med en lite avig inställning. Den var konstig, jag förstod inte riktigt handlingen medan många andra i klubben blev stora fan av hennes författarskap. Sedan dess har jag inte läst något mer av Wolff men ändå följt henne på avstånd. Bland annat var hennes sommarprat och arbete kring översättningen av Hundra år av ensamhet så djupt fascinerande. Känslan är att Wolff är lite som en gammeldags konstnär? Bor på landsbygden för sig själv och producerar mästerverk, och har en ganska skruvad fantasi baserat på de teman hon utforskar.
Med den bakgrunden klev jag in, smått skeptisk, till läsningen av Liken vi begravde. Ett nytt Augustpris, en ny lite sjuk titel och bokklubben som ville läsa. Den var med på bokrean vilket jag missade och sen var det faktiskt ett aber att få fatt i boken då den var slutsåld men min vän Mathilda ryckte in och lånade ut sitt exemplar, så påskläsningen var räddad.
Liken vi begravde utspelar sig i en skånsk by på landet vid Hörby. Två systrar växer upp i fosterfamilj eftersom deras föräldrar gått bort i en olycka. De är ganska olika till sättet, och tar sig an byn på skilda vis. Deras styvpappa och styvmamma är något försupna och det är oklart hur kärleksfulla de är mot systrarna. Under bokens gång dyker olika slags lik upp. Naturlig död, olyckor, mord med mera, och genom döden utforskar Wolff enligt mig teman som är starkt intressanta i dagens samhälle. Hur reagerar människor när förövare inte får ett tillräckligt starkt straff gentemot brottet de genomfört? Är det moraliskt mer ok att mörda, döda, plåga om offret själv varit vidrig? Är det då ens ett offer eller skipas bara rättvisan? Dessa teman skildras med en slags skruvad humor som gör att jag småskrattar av och till. Man möter ett riktigt landsbygd-Skåne i boken, ordet ålahuvud dyker upp tidigt bland sidorna och jag känner igen mina fördomar som skildras genom boken. Jag är uppvuxen i Lund och vi sa inte snälla saker om de som var från krokarna av Hörby när jag växte upp. Lina Wolff som själv är uppvuxen i en sådan by (och där ett av morden som skildras faktiskt hände), och just för att hon själv har rötter därifrån är det mer okej att hon skildrar den världen känner jag? För hade någon utomstående skrivit om dessa byar såhär, exempelvis jag själv, hade man kanske blivit beskylld för fördomar och klyschor. Wolff bakar dock in ett stort mått av kärlek i sin skildring som på något sätt lyfter från sidorna och märks.
Den här boken uppskattade jag skarpt. Wolff känns så otroligt intelligent och är duktig på att få in humor trots mörkret. Meningarna verkligen rinner förbi och man läser boken kvickt. Även bokklubben gav samstämmigt höga poäng (vi var visserligen bara tre personer som sågs på Tyge och Sessil denna omgång) och trots den något skruvade storyn är det en bok jag kommer rekommendera till många! Har ni läst, och kände ni samma?
A T H E N A 
Vi hade den också med min bokklubb och hade möte i veckan! Tidigare har vi läst Djävulsgreppet av henne som jag inte pallade att läsa klart för den var så grov. Den här gillade jag dock mer, trots våldsamheterna! Jag gav den 4/5, lägst betyg i bokklubben var 2,5. Några tyckte att den var lite gammeldags och tillgjord i språket medan jag, mer som du, njöt av formuleringarna. Hade svårt att förstå karaktärerna ibland, men kanske var det inte så viktigt. Den var som en väldigt intensiv saga, man fick bara följa med!
GillaGillad av 1 person
Ja verkligen som en intensiv saga! Jag tyckte om språket mycket men kan förstå, eller så var det partierna om författarinnan som gav känslan av gammeldags, jag vet inte riktigt. Jag var inte läst Djävulsgreppet men denna var precis maximalt våldsam som jag klarar av just nu så tror kanske inte den titeln får bli nästa i sådant fall…
GillaGilla
Jag tyckte mycket om berättarlusten i denna! Kändes kul också med skånsk landsbygd och kärleken till skrönor? Men jag blev nog lite kluven till greppet att lägga tvillingmordet så nära det verkliga Helénmordet i detaljer, både kring dådet och hur mördaren sedan uppdagades. Kanske just för att berättelsen i övrigt har så lustfylld känsla i utförandet? Samtidigt förstår jag att Lina Wolff och alla andra som växte upp i Hörby med omnejd under de åren förstås påverkats starkt av mordet och att det finns någonting angeläget i att göra upp med frågorna som väckts av det i litterär form. En chans till vedergällning mellan sidorna för den som inte känner att verkligheten räckte till, kanske? Men jag vet inte om jag tycker att de två morden för den sakens skull hade behövt vara så lika varandra. Jessica Schiefauer har också skrivit en roman som gör upp med ett sådant kollektivt trauma på hennes uppväxtort (fantastiska När hundarna kommer, sprungen ur mordet på John Hron) där jag inte känner att man är inne och gräver i den verkliga tragedins detaljer på samma sätt… men jag vet inte, det var bara saker jag funderade över under läsningens gång! / Amanda
GillaGillad av 1 person
Det var ett bra uttryck, berättarlusten verkligen sken genom sidorna och det fanns ett gammeldags anslag med författarinnan och historierna som flanerade, jag uppskattade det.
Förstår tankegångarna kring tvillingmordet. Jag ska ärligt erkänna att jag inte visste om parallellen till mordet på Helén förrän vi diskuterade boken i bokklubben. Det tror jag hade gett mig en annan känsla genom läsningen. Jag är också av åsikten att konst är ett utmärkt redskap till att utforska det mesta, och litteratur ingår där, men det betyder inte att man själv uppskattar skildringarna för det. Jag kände så när jag läste Eufori av Elin Cullhed. Det kanske låter överkänsligt men att det var Sylvia Plaths innersta tankar som skildrades fast utan att det är hennes skildring, det greppet hade jag liksom väldigt väldigt svårt för. Jag tycker inte gemene person behöver känna så eller att det är fel – men det är inte litteratur som jag känner behov av att ta del av. Så kanske hade jag känt liknande drag avseende tvillingmorden om jag hade vetat om parallellen innan läsningen, jag tror säkert det. Peppad på att läsa mer av Wolff iallafall, osäker vilken titel dock för mer våld är inte heller min slags bok, och förstod av Fiolfiktion här i fältet att Djävulsgreppet är en mer våldsam bok.
GillaGilla
Ps jag ska nog lyssna på Wolff i Gästen, hon ska tydligen prata lite om avvägningen med perspektiven och behålla respekt för offer och byn. Hos P4 alltså: https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2730330
GillaGilla
Tack för tips! Jag hade förresten exakt samma känsla inför Eufori och gav till slut upp den halvvägs igenom! / Amanda
GillaGillad av 1 person