Supper Club är Lara Williams debutroman, och när boken kom 2019 landade den med buller och brak. Den prisades och omskrevs överallt, alla recensioner hyllande, iallafall de som kom i min väg. Själv har jag gått och dragit på läsningen och det var först när den var uppställd i biblioteket hemma i Stockholm som det blev ett lån. Den har fått följa med till Skåne och lästs på stranden om morgnarna.
Det är flera teman i den här boken, men huvudpersonen är otvetydigt Roberta som känner sig lite skavande mot sin omvärld. Hon passar inte in, hon är ständigt lite fel, det blir inte som hon hoppats på. Boken varierar kronologin genom att berätta om Robertas universitetstid blandat med en tid längre fram, en tid när hon träffar Stevie och kanske för första gången blir någons bästis. Stevie och Roberta kastar sig in i en sådan där intensiv vänskap som bara 20-någonting kvinnor kan. De slukar varandra, och symbiosen känns okrossbar.
Tillsammans startar de Supper Club, en klubb där Roberta som älskar matlagning får lov att laga mat till ett gäng kvinnor som gemensamt försöker bryta normer genom att äta svulstigt och okvinnligt ihop. Ett sätt att ta mer plats i sin omvärld, både fysiskt för de går upp i vikt av klubben, men också mentalt av att våga vara vilda och djuriska. Det går från att de hyr platser att ha klubben på, till att de bryter sig in och med tiden blir de mer och mer excentriska.
Robertas liv skildras också mellan de olika klubbtillfällena. Hur hon lyckas bli kär och vara i en normal relation, något hon efter den plågsamma universitetstiden aldrig trodde hon skulle vara en del av. Hennes tankar kring kärlek, män och relationer är egentligen ett centralt tema i boken men ett bland många.
Ett citat i boken som fastnade hos mig är när någon kommenterar Supper Club som att de inte lyckas göra något omvälvande, utan högst något mediokert om ens det. Och så tolkar jag boken också. Jag uppskattar att vända sidorna och ta del av Robertas liv. Kronologin förvirrade mig i början, jag förstod inte att tiden hoppade och det blev rörigt men efter halva boken hade allt fallit på plats för mig och läsningen blev mer njutbar. Dock tror jag inte att Supper Club är så radikal som den tror sig vara, både som fiktivt koncept i boken och boken i sig i verkligheten.
Lara Williams skriver bra och språket gör att jag är innästlad i Robertas huvud och bryr mig. Boken känns ung – en bok jag tror gör mest avtryck på folk som är 20-något. Blir alltid imponerad av de som lyckas slå med sin debut såhär! Har ni läst? Tyckte ni om? På Goodreads känns det som hälften älskar hälften hatar. Jag hamnar ändå mittemellan faktiskt.
Amanda Romare, en författare som tog sig igenom det enorma bokbrus som finns och blev en av de utvalda. Så kan jag tänka ibland när hon dyker upp i någon intervju, podd, boksnack eller sommarprat. Det fascinerar mig. För mig är Romare vårt svenska svar på författare och titlar som All fouls av Miranda July. Ett nedslag i vår nutid, ett öppet, ofiltrerat och naket sådant. Romare skriver autofiktivt, ett grepp jag ofta fastnar vid att diskutera. Kanske för att det kändes ovanligt förr men som är en brutalt stor trend nu, kanske för att vi är introspektiva och egocentriska, så vårt skrivande färgas också av detta. Romare blev känd med Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som också plockades upp som serie av Netflix. Jag såg serien faktiskt, och tyckte den var superbra. Så ärlig och sann skildring av tinderlivet, om att inte sätta gränser, om att ge upp sin integritet och det mänskliga i att egentligen bara vilja bli älskad.
I Judas är Romare istället i en parrelation, och sin första på lång tid. Hon har blivit tillsammans med en kille som också är från Bjäre och hon tampas med mycket känslor kring relationslivet. Om det är tillräckligt bra, hur långt man får pusha varandra och – ångesten. Hur stor del han måste ta i att vara en stöttepelare, var går gränsen mellan individ och vi. Det finns flera scener som diskuterats flitigt, däribland en sexscen där folk tycker hennes kille Emil gick över gränsen och sen en scen när (den fiktiva?) Amanda vill tvinga sin kille att gå ner i vikt med Ozempic.
Den där råa bilden utan tillrättaläggning av skeenden uppskattar jag kanske mest med boken. Jag tycker det finns gråzoner inbyggda, precis som dilemman och moraliska tveksamheter ofta har, och det uppskattar jag i en tid där mycket kan vara svart-vitt. Rätt, fel, övergrepp, kränkning, så upplever jag ofta att definitionen går medan jag själv kan tänka ”eller en gråzon” men som sällan får lov att existera i det allmänna. Jag har ju såklart också en massa egna åsikter kring mycket hon beskriver. Till exempel tror jag inte man efter två år ihop ska känna att man nöjer sig eller att ”större än såhär blir nog inte kärlek”, en aspekt hon ofta tar upp genom sidorna. Då tror jag inte man hittat helt rätt. Jag tycker kanske inte heller sovsex-biten kändes så upprörande, för jag tolkar det som att Amanda är med på det hela, och inte har uttryckt motsatsen. Men hon leker med tankarna, experimenterar med var gränserna går i sin bok. Hon berättar också om ett övergrepp som skett inom kompisgruppen och hur det finns en instinktiv reflex av att vilja sopa allt under mattan, för det är krångligt med skav. En helt ärlig tanke som jag tror många känner igen sig i, hur fel den än må vara. Och att genom att vi lär oss känna igen att bekvämligheten inte alltid är mest rätt, så kan vi komma vidare från gamla strukturer där offret blir offer igen.
Jag spinner iväg. Och det förvånar mig lite, för min första tanke när jag slog igen boken var att det är en ganska simpel bok. Dagboksreflekterande i korta stycken. Det är inget gediget karaktärsbygge eller intrikata miljöer som byggts upp. Det är ganska rakt på, enkelt språk, lättläst i ett nafs och ibland lite väl rått (analsprickor orkar jag inte läsa om något mer). Men det är något större än så, jag tycker Judas är ett slags samtidsdokument och därför väl värd sin läsning. För oavsett hur boken landar hos en, så tycker jag den visar på hur tankarna går hos många i samma ålder och position som Amanda Romare, och därför gillar jag den här boken lite oavsett hur innehållet reflekterar mina egna åsikter, mitt eget liv och mina egna tankar. För det är mycket jag inte håller med om, inte känner igen i mitt egna liv men som jag ändå ser mycket av runt om mig. Har ni läst den och vad tycker ni?
Tycker alltid det är svårt att recensera böcker som Straff, böcker man tycker är viktiga men som kanske inte fullständigt når fram till den litterära nivå man också vill ha. När jag var i San Francisco hösten ’24 besökte jag en legendarisk bokhandel och i en hylla med de översatta böckerna som är på topplistan skymtade jag Stöld. Ändå maffigt för en svensk författare att ta sig dit! Jag läste den på svenska och kände flera saker; dels att den är viktig för själv hade jag inte läst någon bok om samernas nutid. Samtidigt var jag märkligt oberörd när jag slog igen boken, inte på ett intellektuellt plan för jag kände mig upprörd över diverse saker, men liksom emotionellt kom inte historierna åt mig.
Det var ju ett dystert sätt att beskriva en bok som trots allt var bra, men troligtvis färgade denna tidigare upplevelse min ingång till Straff. Den här boken är upplagd med en blandad kronologi. Vi följer ett gäng barn som tvingas gå på Nomadskolan med en riktigt ondsint husmor, och vi följer dem i nutid. Nomadskole-tiden är 50-talet, nutid är sent 90-tal kanske?
På Nomadskolan är barnen tvingade att prata svenska, även om de inte kan språket. De blir misshandlade, straffade, nedtryckta och föräldrarna får de endast träffa på lov. Barnen vi följer blir ärrade för livet. Och det är här jag tror Laestadius tappar mig lite.
Jag har stor respekt för att jag inte kan förstå den här slags övergrepp, och jag vill inte bagatellisera de ärr som en sådan här kollektiv händelse kan orsaka. Samtidigt tror jag få människor bara är sitt trauma. De flesta människor hittar en väg till överlevnad och ljus. När jag läser boken är det bara en karaktär som verkar få ihop det som vuxen, men alla de vuxna kapitlens om henne handlar om hennes oförmåga till att visa och utrycka kärlek till sin omgivning. Så tycker jag resten av karaktärerna också skildras, det är bara allt det hemska som hänt dem som lyser igenom och präglar deras nutid.
Boken är dock enkel att sluka. Språket sakligt, historien intressant och viktig. Jag läser på om Nomadskolan och funderar mycket. Så nog når den upp till ett viktigt syfte ändå, det ska man inte förringa, men visst hade jag önskat en annan slags komplexitet i karaktärerna så jag kände och våndades med dem under läsningen istället för att sakligt förstå.
Som vanligt är jag otroligt nyfiken på vad ni tycker som läst!
I höst åker vi till Sydamerika och Peru står högt upp på önskelistan över länder vi vill resa i. Jag läser oftast europeisk litteratur och tänkte att den här resan kan vara ett ypperligt tillfälle att bredda läshorisonten lite, så jag googlade kända peruanska författare och Mario Vargas Llosa som är forna Nobelpristagare dök såklart upp. Den stygga flickans rackartyg hade jag dessutom sparat ned sedan tidigare och nu någon månad efter läsningen är det dags för en recension.
Boken handlar om en man som visserligen växer upp i Peru men som tar sig utomlands ganska fort. I boken följer vi hans liv, där varje kapitel är en ny era i hans liv. Just det upplägget påminner mig om Flesh, Stoner och andra liknande romaner. I första kapitlet är han en ung tonåring och väldigt förälskad i en tjej som känns lite lömsk och manipulativ redan då. Under bokens gång cirkulerar temat kring denna stygga flicka och denna hopplösa man, Ricardo.
I bakgrunden sker 50- till 80-talet. Peru är oroligt, militärjunta, kommunism och maktstrider nämns men porträtteras inte närmare. Vår huvudperson lever samtidigt i bland annat ett glatt 60-tal med frisläppta hippies i London och ett Paris med fortsatt Hemingwayska drag. HIV och AIDS lurar i bakgrunden och världen är i omvälvning.
Ricardo jobbar som översättare och ibland tar det honom på resor. Hans liv är stillsamt å ena sidan, äventyrligt å andra. Mest vill han få bo i Paris, skaffa sin inkomst genom översättning och sen trånar han efter den stygga flickan som han inte ens vet namnet på för varje gång dyker hon upp med en ny identitet, en ny orimlig historia och han som träffat henne i barndomen känner någon slags falsk känsla av att han vet mest om henne, egentligen.
Trånandet är manipulativ och ojämnt i sin maktfördelning. En sådan dynamik känns igen och en behållning med boken var att läsa när kvinnan har övertaget i det trånande, för annars är jag nog van vid den omvända berättelsen, kanske mest från verkliga livet. I litteraturen är annars Hemingways bok The Sun also rises ett slags exempel på ett manligt trånande efter en kvinna som är femme fatale. Hur tjejkompisar, och en själv för all del, spanade efter skitstövlar som alltid gjorde precis det som passade dem och sedan försvann ut bilden för att återvända när man släppt tanken på dem. Det som är dystert är att Ricardo blir mer och mer vuxen utan att komma ur det något barnsliga synsättet på kärlek.
En kritik boken fått och som jag kan dela är den gubbsjuka synen på den stygga flickan. Det finns vissa dimensioner av henne man aldrig kommer åt, men också en aspekt av att ödet vill straffa henne. Vissa delar är för mig groteska och ingående beskrivna där trovärdigheten gnuggas bort lite och jag tas ur berättelsen. Men trots det uppskattade jag läsningen och jag är nyfiken på någon av hans andra titlar, kanske Bockfesten som är så omtalad. Har någon av er en titel att rekommendera av honom eller kanske till och med en Sydamerikansk författare jag borde läsa? Länder vi med stor säkerhet kommer besöka är Brasilien, Peru och Argentina.
Så otroligt fin tjänst det är med bibliotek. Jag och biblioteket på Fältan har en renässans faktiskt. Det blev fint efter renoveringen, väldigt modernt men det passar lokalerna. Ganska dansk stil med ljust trä och mjuka former. Nu har jag ställt mig i kö till ett gäng böcker igen. Senast jag skrev ett sådant inlägg var i februari och sedan dess har jag fått några av böckerna! Köar fortfarande på Kammakargatan av Therese Boman och Air av Christian Kracht.
Blue Sisters av Coco Mellors Jag hade aldrig hört talas om Mellors förrän jag läste Sandras blogg om hennes skrivkurs i Grekland som Mellors höll i. Tydligen ska hon vara kung på karaktärsbygge, men jag har också hört lite blandat, var exempelvis på boksnack på Soho house där systrarna Romare och Helle Schunnesson, Nadia Kandil, Marcella Mravec snackade loss om deras läsupplevelse. Där tyckte man kanske karaktärerna var något stereotypa, som en saga. Får se vad jag tycker men nyfiken är jag! Nu har jag plats 3 efter någon månads köande faktiskt.
Kära faster av Valérie Perrin Valérie Perrin är ju en favorit hos mig, de tre böckerna jag läst hittills har verkligen uppskattats och det är faktiskt också mina mest lästa recensioner på bloggen. Ni hittar Glömda om söndagen och Tre på respektive länk. Självklart är därför suget efter hennes nya titel stor! Men kanske bara borde köpa, jag kommer säkert vilja behålla den ändå. Kom på nu – vem av mina vänner lånar Färskt vatten till blommorna av mig? Köplats 213 trots att jag köat ganska länge ärligt talat, men tills jag köpt eller lånat så får den hänga kvar.
Ärret av Kamel Daoud Detta är nästa bok i bokklubben! Boken tar avstamp efter inbördeskriget i Algeriet på 90-talet och ska avhandla förtryck och tabun i Algeriet efter kriget. Författarens böcker är förbjudna i hans hemland och därför lever Daoud i exil i Frankrike och har också valt att skriva sina böcker på franska för att han förhåller sig friare till det språket. Jag kan förstå den känslan men imponeras också av att använda ett annat språk än sitt modersmål till litteraturen. Det finns fler exempel, typ Theodor Kallifatides många böcker och Jila Mossaeds dikter. Lina Wolff pratade om detta i en podd, när hon gick på en skrivkurs på spanska och behöva skriva noveller på spanska, hur mycket svårare det är. Ser nu att min köplats är 157 så det måste jag väl lösa på annat sätt om jag ska hinna läsa denna till juni.
Judas av Amanda Romare Är så nyfiken på Romares andra bok men jag kan föreställa mig att det var nervöst för henne att kliva ut med den. Tänk när ens debutroman blir en sådan snackis, plockas upp av Netflix och blir till serie och man själv blir en av få kända författare? Alltså. Jag har köplats 3 efter en lång kötid så snart är det dags!
Rejection av Tony Tulathimutte Jag har faktiskt precis plockat ut den här boken, men detta läser vi med Jessika Gedin-bokklubben just nu. En väldigt amerikansk bok om ensamhet och odräglighet. Hittills lite skräckblandad förtjusning men jag tror tyvärr den kommer landa som All fours av Miranda July för mig.
Köar ni på något, eller använder ni ens bibliotek? Är jag och min kompis Irma reliker som köar och längtar till sms om upplockning?
Lina Wolff släppte boken De polyglotta älskarna år 2016 vilken blev sjukt omtalad och belönades med Augustpriset. Jag och dåvarande bokklubb köpte ivrigt boken och läste, men boken lämnade mig med en lite avig inställning. Den var konstig, jag förstod inte riktigt handlingen medan många andra i klubben blev stora fan av hennes författarskap. Sedan dess har jag inte läst något mer av Wolff men ändå följt henne på avstånd. Bland annat var hennes sommarprat och arbete kring översättningen av Hundra år av ensamhet så djupt fascinerande. Känslan är att Wolff är lite som en gammeldags konstnär? Bor på landsbygden för sig själv och producerar mästerverk, och har en ganska skruvad fantasi baserat på de teman hon utforskar.
Med den bakgrunden klev jag in, smått skeptisk, till läsningen av Liken vi begravde. Ett nytt Augustpris, en ny lite sjuk titel och bokklubben som ville läsa. Den var med på bokrean vilket jag missade och sen var det faktiskt ett aber att få fatt i boken då den var slutsåld men min vän Mathilda ryckte in och lånade ut sitt exemplar, så påskläsningen var räddad.
Liken vi begravde utspelar sig i en skånsk by på landet vid Hörby. Två systrar växer upp i fosterfamilj eftersom deras föräldrar gått bort i en olycka. De är ganska olika till sättet, och tar sig an byn på skilda vis. Deras styvpappa och styvmamma är något försupna och det är oklart hur kärleksfulla de är mot systrarna. Under bokens gång dyker olika slags lik upp. Naturlig död, olyckor, mord med mera, och genom döden utforskar Wolff enligt mig teman som är starkt intressanta i dagens samhälle. Hur reagerar människor när förövare inte får ett tillräckligt starkt straff gentemot brottet de genomfört? Är det moraliskt mer ok att mörda, döda, plåga om offret själv varit vidrig? Är det då ens ett offer eller skipas bara rättvisan? Dessa teman skildras med en slags skruvad humor som gör att jag småskrattar av och till. Man möter ett riktigt landsbygd-Skåne i boken, ordet ålahuvud dyker upp tidigt bland sidorna och jag känner igen mina fördomar som skildras genom boken. Jag är uppvuxen i Lund och vi sa inte snälla saker om de som var från krokarna av Hörby när jag växte upp. Lina Wolff som själv är uppvuxen i en sådan by (och där ett av morden som skildras faktiskt hände), och just för att hon själv har rötter därifrån är det mer okej att hon skildrar den världen känner jag? För hade någon utomstående skrivit om dessa byar såhär, exempelvis jag själv, hade man kanske blivit beskylld för fördomar och klyschor. Wolff bakar dock in ett stort mått av kärlek i sin skildring som på något sätt lyfter från sidorna och märks.
Den här boken uppskattade jag skarpt. Wolff känns så otroligt intelligent och är duktig på att få in humor trots mörkret. Meningarna verkligen rinner förbi och man läser boken kvickt. Även bokklubben gav samstämmigt höga poäng (vi var visserligen bara tre personer som sågs på Tyge och Sessil denna omgång) och trots den något skruvade storyn är det en bok jag kommer rekommendera till många! Har ni läst, och kände ni samma?
Har ni hört talas om den här boken, Goodbye to Berlin av Christopher Isherwood? Tydligen en klassiker som gått mig förbi. I samma anda som Hemingway beskriver Isherwood ett dekadent Europa mellan krig, med sig själv som förklädd huvudkaraktär.
Vi läste den här i bokklubben på Soho House som Jessika Gedin leder. Jag tog mig an den med stor lust, allt som är Hemingway-esque brukar jag vara nyfiken på. I den här boken följer man Isherwood som bor i Berlin pre-krigstiden inför andra världskriget. Egentligen är det här noveller som knyts samman genom huvudpersonen, som heter Isherwood så autofiktion på hög nivå här, och vi träffar på en Sally Bowles som är en brittisk ung kvinna som lever ut i Berlins puls, men vi träffar också på fattiga tyska Otto som följer med Isherwood och hans bekant på sommarsemester.
I boken finns det mycket sagt mellan raderna. Isherwood har många vänner som är kvinnor men det är oklart för mig till en början varför det aldrig blir något mer, han lyckas inte nå ända fram till kärleken. Vi får också träffa på karaktärer som är judar åren innan kriget bryter ut och den ganska raska upptrappningen av hot och våld.
Boken ruskade inte om mig? Jag kände att jag läste den i all evighet och jag förstår egentligen inte varför det blev så. Den är bra skriven som i att det är enkelt att ta sig an orden och sidorna, historien är dekadent och intressant, men ändå. Säkert handlar det främst om mig och inte boken. Samtidigt förstod jag inte att det var självständiga noveller, kanske bidrar detta till att jag inte fångades in i en historia eftersom det faktiskt inte fanns en.
Det som jag förstod först efter jag var klar med boken är att Isherwood nog är gay. Om man läste denna bok i sin tid är detta tydligt mellan raderna och även för biblioteket där jag lånade boken, då de hade markerat boken som queer. Men ändå förstod jag inte att detta var något som förmedlades mer än att jag funderade på hans vänskaper. Annars slås jag också av att Sally Bowles, en av kvinnorna som porträtteras, enkelt verkar gå i säng med man efter man och gladeligen berättar om detta för Isherwood som ändå verkar bli något avundsjuk. Dessutom trodde jag att den tiden var mer konservativ men kanske förmedlas något även här som går mig förbi.
Om man är sugen på att läsa om slutet av det glada tjugotalet och se hur världen blir mörk runtom på 30-talet men i en dekadent miljö, då rekommenderar jag ändå denna titel. Annars kan jag rekommendera miljöerna jag läste boken i; Pom & Flora, Krümel, bageri på Djurgården… Njöt av våren bit för bit.
Tycker det är väldigt mysigt att få sammanfatta månaden såhär. Se tillbaka och reflektera lite över främst fina stunder men också känslan i stort. Det är något jag också uppskattar med att få skriva den här bloggen, att mycket av livet finns sparat i små mappar. Mars var allt och inget för mig. Vissa dagar väldigt glad, längtandes till våren, pirr i kroppen. Andra dagar stor oro. Oro över Iran, framtiden och var allt är på väg. Det är så stora känslor att härbärgera, men mitt i allt det där pågår det vanliga livet.
Månadens bok Det känns som jag ägnat hela mars åt att läsa Goodbye to Berlin av Isherwood. Varför det tar mig en evighetstid förstår jag inte, den är enkel att läsa men det är som att jag ändå aldrig blir kvar. Jag har varvat med lite dikter av Rilke om kvällarna också. Goodbye to Berlin läser jag förresten med Soho House-bokklubben som Jessika Gedin håller i. Får se om den dyker upp i Babel med!
Månadens ord Pist. För att skidor är livet men också för att jag funderat på ordets ursprung? Det kommer inte naturligt för mig att förstå vad moderordet är egentligen? Vi var och åkte en vecka i Alpe d’Huez och gick på Tomorrowland, så pist har också varit välanvänt.
Månadens mat Den här månaden blev det en hel del olika pasta av oklara skäl, men också flera rätter med svenska gråärtor. En något underskattad gröda i hemmakök! Sen har jag under mars månad köpt tjugo kilo apelsiner totalt. Jag önskar jag skojade men ibland blir det sådär för mig när jag snöar in på något.
Månadens vin Min bror anordnade en vinprovning med italienska viner från det distrikt han och hans fästmö ska gifta sig i. På den provningen drack jag ett väldigt gott rött vin, Brancaia. Tänk er lite körsbär, vanilj, tobak i en välbalanserad sipp. Det var förresten inte alls så Systembolaget beskrev smakerna ser jag nu, men så tyckte jag det smakade… Ni får ta mina smakbeskrivningar för vad de är helt enkelt.
Månadens te Fortsätter med att sippa mycket jasminte. En så delikat smak, om man brygger det varsamt det vill säga. Känns vårigt och lyxigt!
Månadens skönhet Jag vill skifta över till mineral-spf i ansiktet. Det går att ha en lång diskussion om detta och jag är inte säker på min sak, men ska prova ett tag iallafall. Nu har jag beställt hem två olika från Skin1001, får återkomma med utvärdering efter jag använt upp mina andra tuber.
Månadens bad Det blev en vecka i Alpe d’Huez i år igen för mig och D. Lägenheten vi hyrde ihop med våra vänner hade en relaxavdelning på bottenvåningen med jacuzzi. Att få slappa i den efter en dags skidåkning var magi!
Månadens skrivande Den här månaden redigerade jag klart ett gammalt manus jag burit med mig länge. Det känns vemodigt på ett sätt, att släppa taget och inte pågå sida vid sida med projektet. Å andra sidan är jag inte heller riktigt nöjd och jag tror det är dags för mig att våga skriva nytt. I övrigt har jag publicerat ett nyhetsbrev om idrottskardiologi för den intresserade.
Månadens låt Just nu lyssnar jag bara på olika låtar från Tomorrowland, festivalen som var i Alpe d’Huez. Att få dansa till till elektronisk musik och ha hela alpmassiven framför sig är en frihetskänsla lik ingen annan. En låt som ger mig vårpirr är 2 Times.
Månadens kultur Äntligen fick jag gå på utställningen Nordbor. Jag och min vän Antonia botaniserade i de olika erorna med stor fascination. Nordbor går igenom folket som bott i Norden sedan 1500-talet till idag. Vi hann inte så långt och kommer behöva gå tillbaka för nya besök i framtiden, men kan starkt rekommendera ett (eller flera) besök.
Månadens bokcitat
Något som är positivt med att jag dragit med mig Goodbye to Berlin överallt är att jag åtminstone tagit mig tiden att fotografera citat. Den här boken är skriven på 1930-talet och jag fascinerades ändå av att diskussionen kring gränssättandet runt det manliga geniet fanns redan då.
Månadens TV Love is Blind, den tredje svenska säsongen, såklart! Jag ville skriva små reflektioner och sammanfattningar längs säsongen, som Gabriella Skog gjorde om Gift vid första ögonkastet men så visade sig en kompis till mig vara med och det kändes plötsligt konstigt att skriva om avsnitten. Är dock, efter denna sjukt kaosiga säsong, nöjd med att meddela att Ibbe är min kompis. Okej snabb skvallrig sammanfattning: Ludwig & Camilla: hon är inte attraherad och han må kräva mycket fysiskt väldigt snabbt, men det jag tror han känner av är att hon inte dras till honom och det är egentligen därför han fastnar i att kräva intimitet dag 2. Daniel & Johanna: jag tycker hans beteende är riktigt obehagligt faktiskt. Tycker inte någon ska vara med honom innan han hunnit jobba på sig själv och fått lite självinsikt. Lars-Erik & Ronja: tycker inte dessa två var en särskilt bra match och jag tycker inte hon är respektfull gentemot att han är religiös. Det var ingen nyhet med hans övertygelser. Menar inte att hon måste dela hans värderingar men man måste vara respektfull mot hans tankar, även om man inte ser likadant på saken. Iallafall om man valt att förlova sig och vetat om premisserna. Aron & Angelica: medan han växer på en genom säsongen, mogen och artikulerad när det gäller känslor, så har jag inget hopp om Angelica redan från början. Jag tänker att hon vill bli känd och verkar vara 19 år i sitt känsloliv, vilket märks av tidigt men blir obeskrivligt tydligt ju längre säsongen går. Ibbe & Aniela: stabila och vettiga hela säsongen. Självklart är jag bias, men jag tror detta är en uppfattning som gemene man också har.
Månadens podd Jag har sparat massa avsnitt från Språket, en podd på P1 som utforskar olika delar av svenska språket helt enkelt. Senaste avsnittet handlar om påskkäringar, skrock och häxor exempelvis.
Ja hörni. Livet dundrar in i april nu, och jag hinner knappt med. Till helgen är det påsk, vilket jag ser fram emot! Vi ska vara i Skåne och njuta av havet. Dessutom fyller jag år på påskdagen, så det bör ju firas på något vis. Egentligen gillar jag att fira stort men det hinns inte i år, får bli en mindre middag av något slag. Annars kommer april avslutas med en resa till Italien, då min bror gifter sig där. Blir nervös av bara tanken!
Jag hoppas kunna njuta och ta det lite lugnt mitt emellan allt som sker här i månaden. Läsa Lina Wolff med bokklubben, dricka te om kvällarna, njuta av vårsolen och känna mig skör som jag brukar här i april.
Den här boken tycker jag funnits i mitt blickfång länge, det är flera runt om mig som läst den och omslaget står ut på något sätt så ögat söker sig snabbt till den. När min bokklubb spelade julklappsspelet i december vann jag Senseis portfölj till min stora glädje och läste raskt på mörka bussfärder ut genom Stockholm om morgnarna. Boken berättar om ett möte mellan Tsukiko och hennes gamla lärare som benämns Sensei. De råkar äta på samma kvartersrestaurang upprepade gånger och mellan dem formerar sig en odefinierbar relation.
Boken är japansk i sin stil på så vis att maten får en stor plats. De äter saltad schalottenlök, rökt bläckfisk, skivad lotusrot och mycket annat som jag har svårt att föreställa mig smakerna av, men som känns viktiga för kulissen som målas upp i berättelsen.
Relationen den här duon emellan är speciell och på många sätt svår att ringa in. Deras möten är slumpmässiga med få försök till egna träffar och det vilar ett slags medmänskligt utbyte i luften men ingen tydlig sexuell anspänning, utan en generationsöverskridande vänskap till en början. Tsukiko känns ganska ensam, hon är 38 år och arbetar på kontor med få vänskapliga relationer utöver den med Sensei. Hon verkar ha ett något komplicerat känsloliv, både inför Sensei men också inför sin omgivning generellt.
För mig handlar boken om relationers olika uttryck, hur det kan upplevas och ta plats på varierande sätt mellan personer men också att det är kulturberoende till viss del. I början påminner den här dynamiken mellan huvudkaraktärerna mig lite om den som skildras i Andromeda av Therese Boman, likheterna i det där odefinierbara, den ena är en äldre man och den andra yngre kvinna men sexuellt utbyte är inte det som efterfrågas. Båda fångar initialt in hur en slags generationsöverskridande relation kan vara svår att kategorisera. Nu utvecklar sig duon i Senseis portfölj åt ett annat håll visserligen, för här uppstår en slags kärlek som till en början är okänd.
För mig känns Senseis portfölj som en värmande liten pärla. Tyckte den hade hög mysighetsfaktor och själv lockas jag av det japanska sättet att skriva, det är en fröjd att bryta av sin vanliga läsning med en helt annan stil.
Under stora delar av förra året skymtade Body doubles omslag lite här och var, och titeln pockade på min uppmärksamhet, det här skaviga med en engelsk titel på en svensk bok. Sen kom rekommendationer från olika håll att den behöves läsas så jag köade snällt på biblioteket för att få hem den ganska tunna illröda boken.
Det här är Hanna Johanssons andra roman, debuten Antiken har jag inte läst, och jag hade i princip ingen vetskap om vad för slags roman detta var när jag började läsa den. Ulrika som var en av tipsarna beskrev den som ”[…]kondenserad och med en viss stil, så jag tänker att man inte ska se dess ganska lilla omfång och tänka att det är en snabbläst bok. den är som en intensiv chokladpralin liksom, ej lösgodis!” vilket jag tyckte var ett underbart och högst passande sätt att beskriva boken.
Det finns flera parallella berättelser i boken. Vi har dels Laura och Naomi som liknar varandra till utseendet och har snarlika kappor vilka en dag blandas ihop på ett café. De är okända för varandra sedan innan, eller?, och de stöter på varandra flera gånger. Någon slags kärlek utvecklas och deras band både stärks och nöts. Samtidigt följer vi en ganska anonym kvinna i samma stad som arbetar med att transkribera livshistorier åt en spökskrivare. Vi har också en slags flytande röst som verkar iaktta alla karaktärer.
När jag slår igen boken känner jag mig förvirrad men på det där sättet som ett otillfredsställande slut på en film kan göra en? Man vill leta upp pusselbitarna och förstå vad man har varit med om. Vände mig mot D som låg bredvid i sängen och sa ”jag förstår inte vad som hänt i boken?!”. Jag satte igång ett frenetiskt googlande och upptäckte att detta är en känsla tydligen alla lämnas med, och många fastnar vid samma frågor som jag. Var utspelar historien sig ens, vilken tid? Europeisk storstad på 90-talet landar många av oss i. Själv trodde jag kaféet som ofta uppträder var NK eftersom beskrivningen passar, men den slags lyxigt varuhus är ju en dussinvara även om de känns unika i sin stad. Inte heller förstår jag hur de olika spåren hör ihop, om de hör ihop eller om jag missförstått konotationerna.
Detta var kul läsning, för den är olik mycket annat. Med väldigt lite gestaltning skildras en värld som man inte förstår, en historia man inte kan pussla ihop men ändå ivrigt vill få fatt i. För mig blev det som en film och boken är späckad av referenser från filmvärlden om man är bevandrad nog att plocka upp dessa. Själv ser jag sällan film så de flesta referenser gick mig förbi, men jag uppskattar en bok som är så kulturell i sitt uttryck.
och PANG så behöver även jag gå vidare från den här boken utan svar men tipsar andra om att läsa för att få ta del av något lite annorlunda.
