Lina Wolff släppte boken De polyglotta älskarna år 2016 vilken blev sjukt omtalad och belönades med Augustpriset. Jag och dåvarande bokklubb köpte ivrigt boken och läste, men boken lämnade mig med en lite avig inställning. Den var konstig, jag förstod inte riktigt handlingen medan många andra i klubben blev stora fan av hennes författarskap. Sedan dess har jag inte läst något mer av Wolff men ändå följt henne på avstånd. Bland annat var hennes sommarprat och arbete kring översättningen av Hundra år av ensamhet så djupt fascinerande. Känslan är att Wolff är lite som en gammeldags konstnär? Bor på landsbygden för sig själv och producerar mästerverk, och har en ganska skruvad fantasi baserat på de teman hon utforskar.
Med den bakgrunden klev jag in, smått skeptisk, till läsningen av Liken vi begravde. Ett nytt Augustpris, en ny lite sjuk titel och bokklubben som ville läsa. Den var med på bokrean vilket jag missade och sen var det faktiskt ett aber att få fatt i boken då den var slutsåld men min vän Mathilda ryckte in och lånade ut sitt exemplar, så påskläsningen var räddad.
Liken vi begravde utspelar sig i en skånsk by på landet vid Hörby. Två systrar växer upp i fosterfamilj eftersom deras föräldrar gått bort i en olycka. De är ganska olika till sättet, och tar sig an byn på skilda vis. Deras styvpappa och styvmamma är något försupna och det är oklart hur kärleksfulla de är mot systrarna. Under bokens gång dyker olika slags lik upp. Naturlig död, olyckor, mord med mera, och genom döden utforskar Wolff enligt mig teman som är starkt intressanta i dagens samhälle. Hur reagerar människor när förövare inte får ett tillräckligt starkt straff gentemot brottet de genomfört? Är det moraliskt mer ok att mörda, döda, plåga om offret själv varit vidrig? Är det då ens ett offer eller skipas bara rättvisan? Dessa teman skildras med en slags skruvad humor som gör att jag småskrattar av och till. Man möter ett riktigt landsbygd-Skåne i boken, ordet ålahuvud dyker upp tidigt bland sidorna och jag känner igen mina fördomar som skildras genom boken. Jag är uppvuxen i Lund och vi sa inte snälla saker om de som var från krokarna av Hörby när jag växte upp. Lina Wolff som själv är uppvuxen i en sådan by (och där ett av morden som skildras faktiskt hände), och just för att hon själv har rötter därifrån är det mer okej att hon skildrar den världen känner jag? För hade någon utomstående skrivit om dessa byar såhär, exempelvis jag själv, hade man kanske blivit beskylld för fördomar och klyschor. Wolff bakar dock in ett stort mått av kärlek i sin skildring som på något sätt lyfter från sidorna och märks.
Den här boken uppskattade jag skarpt. Wolff känns så otroligt intelligent och är duktig på att få in humor trots mörkret. Meningarna verkligen rinner förbi och man läser boken kvickt. Även bokklubben gav samstämmigt höga poäng (vi var visserligen bara tre personer som sågs på Tyge och Sessil denna omgång) och trots den något skruvade storyn är det en bok jag kommer rekommendera till många! Har ni läst, och kände ni samma?
Tycker det är väldigt mysigt att få sammanfatta månaden såhär. Se tillbaka och reflektera lite över främst fina stunder men också känslan i stort. Det är något jag också uppskattar med att få skriva den här bloggen, att mycket av livet finns sparat i små mappar. Mars var allt och inget för mig. Vissa dagar väldigt glad, längtandes till våren, pirr i kroppen. Andra dagar stor oro. Oro över Iran, framtiden och var allt är på väg. Det är så stora känslor att härbärgera, men mitt i allt det där pågår det vanliga livet.
Månadens bok Det känns som jag ägnat hela mars åt att läsa Goodbye to Berlin av Isherwood. Varför det tar mig en evighetstid förstår jag inte, den är enkel att läsa men det är som att jag ändå aldrig blir kvar. Jag har varvat med lite dikter av Rilke om kvällarna också. Goodbye to Berlin läser jag förresten med Soho House-bokklubben som Jessika Gedin håller i. Får se om den dyker upp i Babel med!
Månadens ord Pist. För att skidor är livet men också för att jag funderat på ordets ursprung? Det kommer inte naturligt för mig att förstå vad moderordet är egentligen? Vi var och åkte en vecka i Alpe d’Huez och gick på Tomorrowland, så pist har också varit välanvänt.
Månadens mat Den här månaden blev det en hel del olika pasta av oklara skäl, men också flera rätter med svenska gråärtor. En något underskattad gröda i hemmakök! Sen har jag under mars månad köpt tjugo kilo apelsiner totalt. Jag önskar jag skojade men ibland blir det sådär för mig när jag snöar in på något.
Månadens vin Min bror anordnade en vinprovning med italienska viner från det distrikt han och hans fästmö ska gifta sig i. På den provningen drack jag ett väldigt gott rött vin, Brancaia. Tänk er lite körsbär, vanilj, tobak i en välbalanserad sipp. Det var förresten inte alls så Systembolaget beskrev smakerna ser jag nu, men så tyckte jag det smakade… Ni får ta mina smakbeskrivningar för vad de är helt enkelt.
Månadens te Fortsätter med att sippa mycket jasminte. En så delikat smak, om man brygger det varsamt det vill säga. Känns vårigt och lyxigt!
Månadens skönhet Jag vill skifta över till mineral-spf i ansiktet. Det går att ha en lång diskussion om detta och jag är inte säker på min sak, men ska prova ett tag iallafall. Nu har jag beställt hem två olika från Skin1001, får återkomma med utvärdering efter jag använt upp mina andra tuber.
Månadens bad Det blev en vecka i Alpe d’Huez i år igen för mig och D. Lägenheten vi hyrde ihop med våra vänner hade en relaxavdelning på bottenvåningen med jacuzzi. Att få slappa i den efter en dags skidåkning var magi!
Månadens skrivande Den här månaden redigerade jag klart ett gammalt manus jag burit med mig länge. Det känns vemodigt på ett sätt, att släppa taget och inte pågå sida vid sida med projektet. Å andra sidan är jag inte heller riktigt nöjd och jag tror det är dags för mig att våga skriva nytt. I övrigt har jag publicerat ett nyhetsbrev om idrottskardiologi för den intresserade.
Månadens låt Just nu lyssnar jag bara på olika låtar från Tomorrowland, festivalen som var i Alpe d’Huez. Att få dansa till till elektronisk musik och ha hela alpmassiven framför sig är en frihetskänsla lik ingen annan. En låt som ger mig vårpirr är 2 Times.
Månadens kultur Äntligen fick jag gå på utställningen Nordbor. Jag och min vän Antonia botaniserade i de olika erorna med stor fascination. Nordbor går igenom folket som bott i Norden sedan 1500-talet till idag. Vi hann inte så långt och kommer behöva gå tillbaka för nya besök i framtiden, men kan starkt rekommendera ett (eller flera) besök.
Månadens bokcitat
Något som är positivt med att jag dragit med mig Goodbye to Berlin överallt är att jag åtminstone tagit mig tiden att fotografera citat. Den här boken är skriven på 1930-talet och jag fascinerades ändå av att diskussionen kring gränssättandet runt det manliga geniet fanns redan då.
Månadens TV Love is Blind, den tredje svenska säsongen, såklart! Jag ville skriva små reflektioner och sammanfattningar längs säsongen, som Gabriella Skog gjorde om Gift vid första ögonkastet men så visade sig en kompis till mig vara med och det kändes plötsligt konstigt att skriva om avsnitten. Är dock, efter denna sjukt kaosiga säsong, nöjd med att meddela att Ibbe är min kompis. Okej snabb skvallrig sammanfattning: Ludwig & Camilla: hon är inte attraherad och han må kräva mycket fysiskt väldigt snabbt, men det jag tror han känner av är att hon inte dras till honom och det är egentligen därför han fastnar i att kräva intimitet dag 2. Daniel & Johanna: jag tycker hans beteende är riktigt obehagligt faktiskt. Tycker inte någon ska vara med honom innan han hunnit jobba på sig själv och fått lite självinsikt. Lars-Erik & Ronja: tycker inte dessa två var en särskilt bra match och jag tycker inte hon är respektfull gentemot att han är religiös. Det var ingen nyhet med hans övertygelser. Menar inte att hon måste dela hans värderingar men man måste vara respektfull mot hans tankar, även om man inte ser likadant på saken. Iallafall om man valt att förlova sig och vetat om premisserna. Aron & Angelica: medan han växer på en genom säsongen, mogen och artikulerad när det gäller känslor, så har jag inget hopp om Angelica redan från början. Jag tänker att hon vill bli känd och verkar vara 19 år i sitt känsloliv, vilket märks av tidigt men blir obeskrivligt tydligt ju längre säsongen går. Ibbe & Aniela: stabila och vettiga hela säsongen. Självklart är jag bias, men jag tror detta är en uppfattning som gemene man också har.
Månadens podd Jag har sparat massa avsnitt från Språket, en podd på P1 som utforskar olika delar av svenska språket helt enkelt. Senaste avsnittet handlar om påskkäringar, skrock och häxor exempelvis.
Ja hörni. Livet dundrar in i april nu, och jag hinner knappt med. Till helgen är det påsk, vilket jag ser fram emot! Vi ska vara i Skåne och njuta av havet. Dessutom fyller jag år på påskdagen, så det bör ju firas på något vis. Egentligen gillar jag att fira stort men det hinns inte i år, får bli en mindre middag av något slag. Annars kommer april avslutas med en resa till Italien, då min bror gifter sig där. Blir nervös av bara tanken!
Jag hoppas kunna njuta och ta det lite lugnt mitt emellan allt som sker här i månaden. Läsa Lina Wolff med bokklubben, dricka te om kvällarna, njuta av vårsolen och känna mig skör som jag brukar här i april.
Under stora delar av förra året skymtade Body doubles omslag lite här och var, och titeln pockade på min uppmärksamhet, det här skaviga med en engelsk titel på en svensk bok. Sen kom rekommendationer från olika håll att den behöves läsas så jag köade snällt på biblioteket för att få hem den ganska tunna illröda boken.
Det här är Hanna Johanssons andra roman, debuten Antiken har jag inte läst, och jag hade i princip ingen vetskap om vad för slags roman detta var när jag började läsa den. Ulrika som var en av tipsarna beskrev den som ”[…]kondenserad och med en viss stil, så jag tänker att man inte ska se dess ganska lilla omfång och tänka att det är en snabbläst bok. den är som en intensiv chokladpralin liksom, ej lösgodis!” vilket jag tyckte var ett underbart och högst passande sätt att beskriva boken.
Det finns flera parallella berättelser i boken. Vi har dels Laura och Naomi som liknar varandra till utseendet och har snarlika kappor vilka en dag blandas ihop på ett café. De är okända för varandra sedan innan, eller?, och de stöter på varandra flera gånger. Någon slags kärlek utvecklas och deras band både stärks och nöts. Samtidigt följer vi en ganska anonym kvinna i samma stad som arbetar med att transkribera livshistorier åt en spökskrivare. Vi har också en slags flytande röst som verkar iaktta alla karaktärer.
När jag slår igen boken känner jag mig förvirrad men på det där sättet som ett otillfredsställande slut på en film kan göra en? Man vill leta upp pusselbitarna och förstå vad man har varit med om. Vände mig mot D som låg bredvid i sängen och sa ”jag förstår inte vad som hänt i boken?!”. Jag satte igång ett frenetiskt googlande och upptäckte att detta är en känsla tydligen alla lämnas med, och många fastnar vid samma frågor som jag. Var utspelar historien sig ens, vilken tid? Europeisk storstad på 90-talet landar många av oss i. Själv trodde jag kaféet som ofta uppträder var NK eftersom beskrivningen passar, men den slags lyxigt varuhus är ju en dussinvara även om de känns unika i sin stad. Inte heller förstår jag hur de olika spåren hör ihop, om de hör ihop eller om jag missförstått konotationerna.
Detta var kul läsning, för den är olik mycket annat. Med väldigt lite gestaltning skildras en värld som man inte förstår, en historia man inte kan pussla ihop men ändå ivrigt vill få fatt i. För mig blev det som en film och boken är späckad av referenser från filmvärlden om man är bevandrad nog att plocka upp dessa. Själv ser jag sällan film så de flesta referenser gick mig förbi, men jag uppskattar en bok som är så kulturell i sitt uttryck.
och PANG så behöver även jag gå vidare från den här boken utan svar men tipsar andra om att läsa för att få ta del av något lite annorlunda.
Vintern tog även mig tillsist. Jag har varit väldigt trött här i sluttampen av februari men när jag ser tillbaka på månaden är det ändå med massa skimmer. Min bror fyllde år, D fyllde år, min brors fästmö fyllde år. Min vän Eli hade födelsedagsfirande, det blev en del skridskoåkning, jag åkte tjejvasan… Ja det var ju en fin månad! Men med ont i revbenet större delen av månaden och tröttheten så är det ändå mycket som känns lite segt i kroppen.
Månadens bok I februari blev det tre lite kortare böcker: The Sun also rises av Hemingway, Body Double av Hanna Johansson och Silke av Alessandro Baricco. Av dessa tror jag Silke gav mest avtryck även om Hemingway alltid är en av favoriterna. Men Silke fick mig att fundera över livet, vad som viktigt och värdesätts. Är vad som verkligen händer viktigt eller vår perception av det? Det är en klassiker med ett språk som känns som en saga. Rekommenderar!
Månadens ord Trött. Så otroligt trist svar men det är nog ordet jag använt mest i februari tyvärr men det är iallafall ett lite skojigt ord med sjukt många t, fyra stycken!
Månadens mat Den här månaden kvalar två utemåltider in. Jag och D bodde på Grand, tog roomservice och åt i sängen, det går till historien som en minnesvärd måltid. Sen åt vi på Eken en eftermiddag, ett café med smörgåsmat och det är det bästa för jag gillar inte sött så mycket men då kan man ta in en macka med otrolig svampstuvning eller ägg i sandefjordsås när ens sällskap äter semla ❤
Månadens vin Jag har haft kanske livets bästa vinupplevelse hittills. Vilket är lite dumt för nu har jag fått in i en kräsen period… Drack 2012s årgång av gula änkan och den smaken var gudomlig. Låter bli bubbel ett tag nu för att kunna matcha.
Månadens te Häromhelgen var det Tjejvasan! Jag och fyra vänner åkte upp, bodde på Åkerblads och unnade oss en spahelg utöver loppet. På Åkerblads fanns ett ytterst välsmakande vitt te. Det var så finstämt och floralt utan att bli parfymigt. Ska botanisera på Tehuset Java och Sibyllan, någon lär ha ett liknande.
Månadens skönhet Slog sak i saken och beställde Ole Henriksens peptidläppglans. Lite kletig konstisens och plastig tub såsom the good old days, jag gillar det. Högt betyg i Glowaddictions test också för mjukgörande effekt!
Månadens bad Den här månaden blev det spa två helger på raken, både Grands Hotels spa på D:s födelsedag men också spa på Åkerblads i Tällberg som sagt. Det bästa badet var dock mina något tafatta försök till iskallt bad inne på Grand. Det var otroligt vackert och rofyllt, men satfläsk så kallt! Lyckades aldrig riktigt komma i med mer än halva midjan. Blivit klen.
Månadens skrivande Jag har sakta redigerat mitt manus. Som jag gjort i två år. Vågat bolla idéer om nästa projekt i huvudet någon eftermiddag på bussen hem men inte mer än så. Däremot har jag medicinskt skrivit lite, bland annat det här nyhetsbrevet om kardiologiska studier som jag tyckte var spännande.
Månadens låt Fortsätter att Lyssna på Lily Allens album West end igen och igen. Just nu är Dallas Major favoriten men det skiftar vecka för vecka.
Månadens kultur Mitt i all trötthet orkade jag mig ut på en ganska kulturell vecka ändå, där både Vårsalongen på Liljevalchs besöktes och författarsamtal med Niels Fredrik Dahl lyssnades på. Vårsalongen var kul att besöka – var där på öppningen, drack bubbel och åt chokladpraliner i min ensamhet. Några guldkorn, många frågetecken och ett behov av att diskutera denna kulturscen var så jag lämnades efter besöket. Om ni går dit får ni inte missa Jessicas verk, nummer 328 som heter Svävande röst.
Månadens bokcitat Tyvärr har latheten kommit över mig och jag fotograferar sällan bokcitat numer. Dock har jag just nu två böcker på nattduktsbordet där jag fäster läslappar titt som tätt. Dels läser jag poem från Rilke, blandat på tyska och svenska men väl utvalda meningar blir markerade. Sen läser jag också boken Det är läsaren som skriver boken av Kristoffer Leandoer som med olika referenser berättar om böcker. Ibland markerar jag något riktigt klokt han skrivit.
Månadens TV OS! Fast jag har egentligen inte sett något, men det är tillräckligt mysigt att ha på i bakgrunden faktiskt.
Månadens podd Meny sände nyss ett avsnitt om smakriket, en samlingsorganisation för svenskt mathantverk. Blev väldigt stolt över folks uppfinningsrikedom och peppad på att prova en rad olika produkter som svenska boquerones och havssalt från västkusten.
Mars känns som vår men nu kommer den där lömska tiden på året. De veckor jag inte åker skidor brukar släpa sig fram, det är en av anledningarna att jag även historiskt lagt majoriteten av mina skidsemestrar i mars. Jag tycker det är så tungt mellan, det är ofta grått och dant i Stockholm medan solen börjar ge sin hän i Skåne. Tycker ofta någon bild från Domkyrkans solvägg i Lund kommer upp, folk uppradade mot den varma stenväggen med ansiktena hoppfullt vända mot ljuset medan en själv harvar på och möts av hagelstorm efter hagelstorm. En gnistrande vit och krispig vinter är magisk men mars ger en sällan det. Vad peppig utläggning, ledsen för det. Jag ser ju fram emot en alpvecka och att kanske för en gångs skull fira persiskt nyår. Det kommer säkert bli en bra månad på sitt sätt osv! Annars får jag ta tillfället i akt och vila mig i form.
Tänk att det redan gått fem dagar på 2026? Att vi är inne på den sjätte dagen? Jag brukar gilla att ägna jullovet (och januari till viss del) till att reflektera över föregående år. Förra året fyllde jag i samma lista om min läsning och det var ett fint sätt att landa lite i allt som passerat i ens inre. Med läsningen får man ta del av så många platser och världar. Förhoppningsvis lyckas jag publicera ett inlägg med lite minirecensioner från 2025 också! Men om ni vill läsa om många böcker i ett svep, rekommenderar jag mina tre inlägg från förra året (del 1, del 2 och del 3). Alla böcker jag recenserat finns på bloggen finns länkade i inlägget.
Hur var läsåret 2025?
Det här var ett mediokert läsår på många sätt. Dels läste jag i perioder mindre än önskat och dels fastnade jag länge med titlar jag inte tyckte så mycket om. Samtidigt har jag ändå känt att läsningen i högsta grad närvarat, kanske på grund av mina två bokklubbar som gjorde att samtalet alltid var igång.
Antal lästa böcker under 2025
I år blev det 21 böcker jämfört med 29 föregående år. Men jag ska ärligt talat säga att jag struntar i antal, för mig är det viktiga läsningens närvaro i mitt liv. Än så länge är läsandet inte förknippat med prestation för mig, så jag försöker därför inte bry mig om antalet allt för mycket. Är också lite rädd att jag skulle gå miste om titlar som är långa och bra, om jag jagade siffror.
Vilken typ av böcker läste du?
Det jag främst läser i bokväg är skönlitteratur helt klart. Jag läser sällan genrelitteratur eller biografier men jag läste ändå Ligan av Fatima Bremmer som är en slags biografi eller verklighetsskildring, populärvetenskapligt neddyk i journalistikens start för kvinnor i Sverige? I år blev det ingen poesi nästan vilket jag saknat.
Vilken månad läste du flest böcker?
I juli läste jag fem böcker vilket speglar att jag var ledig och jobbade natt om vartannat vilket gav mycket tid till att lata sig med titlar på en ljus sandstrand i Skåne. Men även december blev en läsmånad med fyra böcker, troligtvis för att jag börjat pendla lite över en timme på buss enkel väg per dag. Mer tid till böcker, försöker jag tänka.
Vilken månad läste du minst?
Det fanns två månader som inte fick en avslutad titel i sig, dels mars vilket jag tror var för att jag i mitten av april hade halvtid på min forskning så all tid gick till att förbereda mig inför den presentationen och inlämningen. Även augusti stod tomt, och det var nog för att vi bilade på Balkan och jag mådde lite för illa för att läsa i bilen i kombination med att jag ville hålla D sällskap som var föraren helt uteslutande under hela färden. Är ändå lite överraskad att augusti skrapade så skralt i antal, kanske var det också för att jag läste The New York Trilogy av Paul Auster, en favoritförfattare men verkligen inte en favoritbok.
En bok du inte läste ut?
Det var en titel som jag inte orkade slutföra, en bokklubbsbok. Vi skulle läsa Fourth Wings av Yarros, och det var verkligen inte min typ av genre. Det var en slags romantasy, alltså en bok som blandade romance och fantasy, båda genrer jag verkligen inte njuter av att läsa. Men Yarros är en av de mest lästa och tiktokade författarna i år så jag är inte i majoritet i den här frågan. Var också nära att lägga ner The New York Trilogy (hädelse) men också All Fours av Miranda July, en annan av årets snackisar. Om jag ska vara ärlig, var Intermezzo av Sally Rooney också nära att bli bordad.
En ny genre för året?
Ja det var väl romantasy vilket jag kan avskriva för all framtid :)))))
Några citat som du fastnade för?
Många av årets bästa citat i min mapp är av Gun-Britt Sundström och hennes klokhet om relationer och att vara kvinna men behålla sin frihet.
Annars kommer jag nog bära med mig Dahls ord om ensamhet.
Några böcker som fick dig att vilja skriva?
I somras läste jag För Lydia av Gun-Britt Sundström och liksom Hjalmar Söderbergs bok Allsmäktigt förfarande skapar den en otroligt ljuv känsla inom mig när jag läser. Jag förstår inte hur, men jag hade älskat att få återskapa en sådan känsla vilket ju är en slags skrivlust som kittlas.
Bästa läsplatsen 2025?
2024 svarade jag stranden i Ljunghusen vilket fortfarande gäller men ett café i Trogir som heter Agape seglar upp på stark andraplats. De serverar en väldigt god islatte och miljön är så bildskön och därför inbjudande till läsning tycker jag?
Ett fint läsminne från 2025
Det är från Kroatien i våras. Vi var nere vid ett klippbad, det var påsk och luften kall men solen värmde fint där det var lä. Jag och Daniel vilade där, och Daniel somnade med huvudet på min mage medan jag läste. Höra havet, vara själva, känna solen efter en lång vinter och känna Daniels varma hud mot mig gav den mest rofyllda läsningen i år.
I vilken form läste du böcker 2025?
Jag läser nästan alltid fysiska böcker. I år blev det inte ens läsplatta för en endaste titel, jag har använt min vid resor förut men inte i år. Det blev både pocket och inbundna, mest köpta men en del lånade på bibliotek eftersom en stor del av läsningen var styrd av bokklubbsval och då hinner jag sällan få boken från biblioteket i tid.
Vilken var den första boken du läste 2025?
Sen for jag hem av Karin Smirnoff, Jana Kippo-serien? Jag är så MÄTT på den där serien faktiskt och hade inte alls en njurbar läsupplevelse.
Och vilken var den sista?
All Fours av Miranda July. En bok där jag absolut inte var målgruppen och därför inte förstod storheten i. Boken beskrivs som en progressiv aha-upplevelse för kvinnor i klimakterieålder, och det tyckte jag var lockande att ta del av, men för mig blev den otroligt amerikansk och det är inte menat som en komplimang i det här sammanhanget.
Vilka var de bästa böckerna du läste 2025? Jag tror 2025 går till historien som ett av mina sämre läsår tyvärr, det var inte så många titlar som verkligen fastnade. Fars Rygg tyckte jag hade något, boken var av god litterär kvalitet om jag får uttrycka mig så, men jag tror inte den kommer stanna med mig för evigt. För Lydia däremot, det är en bok jag verkligen tyckte om, men den replikerar å andra sidan på en av mina favorittitlar någonsin. Stargate: En julberättelse var bra men jag hade också enorma förväntningar på den och blev därför inte riktigt hänförd? Så just nu är det svårt att säga om den trots allt är en bok att bära med sig.
Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?
Jag är ett fan av Valérie Perrin vilket jag nog tjatat om på bloggen, men det finns en ny titel av henne på svenska som jag vill ta mig an. Efter Sandra Beijers skrivläger i Grekland med författaren Coco Mellors, så har jag blivit nyfiken på hennes titlar och Blue Sisters översätts till svenska i år även om jag själv gärna vill läsa den på engelska. Mandarinerna av Simone de Beauvoir är också på min radar – inte för att den är ny men för att jag brukar älska en slags romantiserande dekadent blick på författare från förr, och i Mandarinerna figurerar bland annat Albert Camus och Jean-Paul Satre (!). Annars är jag nyfiken på Air av Christian Kracht. Nästan varenda boksammanfattning av kulturredaktörer och litteraturkritiker jag läste under 2025 verkade förundrade över denna titel.
Skulle så gärna vilja höra om era läsår! Vilken titel bär ni med er? Är det någon bok ni vill läsa 2026? osv osv osv!
När Vanessa Springora kom med sin debutantbok trodde jag det var den enda boken hon skulle komma att släppa. Visserligen har hon alltid arbetat med skrivande i någon form, men boken hon skrev med titeln Samtycket handlade om hur en känd författare i Frankrike haft ett ”förhållande” med henne i tidiga tonåren. Hon hämtades i skolan till att hänga på hotellrum och ligga med hivin. Helt sjukt i dagens svenska kontext, men något som var accepterat inom kultureliten i Frankrike under samma tid. Me Too som inte blev till något i Frankrike, blev istället till något slags uppror efter Samtycket släppts. Lagar tillkom, diskussioner skedde.
Ack så fel jag hade, för nu kom boken Patronyme. Även i denna bok skriver Springora utifrån sig själv, och jag skulle inte vilja kalla det autofiktion riktigt. Hennes märkliga och frånvarande far dör och lämnar ifrån sig en lägenheten i total röra. Springora hittar fotografier av sin farfar i en nazistisk kontext som upprör henne och gör att hon börjar försöka forska vidare om sitt efternamn och ursprung.
Jag läste boken dikt an till Fars Rygg, och likheterna är slående. Frånvarande fädrar som inte gett den kärlek som hade behövts, och mystiska fädrar för man vet så lite om deras inre liv. I båda böckerna granskas farfadern för att få svar på tillkortakommanden.
Kommer boken fram till ett svar? Nej, det gör ju den inte. Likaså kommer inte heller Fars rygg fram till ett svar på varför man inte var älskad som barn.
Att förklara är nämligen inte detsamma som ursäkta, har en filosof sagt och Springora citerar denne i boken. Ändå känns det som precis vad hon försöker göra gentemot sin pappa. om hon bara kan förstå hur farfadern var innerst inne så kanske hon kan få en förklaring till varför hennes egen pappa aldrig gav henne kärlek.
Själv tyckte jag mycket om denna bok. Springora skriver sparsmakat och nästan lite avskalat med en ton jag har lätt att ta till mig. Jag läste boken tillsammans med bokklubben på Soho House, alltså den som leds av Gedin. Mycket kretsar i att ta reda på farfadern och efternamnets historia. Var han ungrare? Var han tysk? Var han nazist?
Många i klubben tyckte att hon borde låtit historien vila lite till, att den låg för nära henne och att boken inte fick något driv. Jag ser deras poänger men ändå tyckte jag om den. Kanske tycker jag främst om hennes sätt att skriva på, men boken fick mig också fundera på varför vi är så besatta av vårt arv i familjen? Definierar det vem vi är? I bokklubben finns också en fransyska (som varit expert i GVFÖ, if u know u know osv) och det var väldigt belysande att få hennes perspektiv. I Frankrike finns inte den stora diskussionen om vad den äldre generationen gjorde under andra världskriget. Det är en diskussion som tidigare varit närvarande i Tyskland, och när jag bodde i Berlin upplevde jag att det fanns ett kollektivt ansvar i att minnas alla hemskheter så att det i sig ska kunna stå som skydd för framtida upprepningar. I Frankrike har den slags skuld börjat diskuteras och kanske har Springora igen skrivit ett verk som får ett samhälle att förändras om än i små steg.
Vi valde att läsa Fars Rygg av Niels Fredrik Dahl i min ena bokklubb här under hösten. En bok som varit på tapeten hos oss som förslag flera gånger men utan att någonsin tagit sig hela vägen som bokval tills nu. Först ville jag låna den på biblioteket i tron om att den ju publicerades på svenska i januari, det har hunnit gå tid, men i och med att den vann Nordiska rådets pris hösten 2024 så antar jag att trycket fortsatt är högt av det skälet. Hundratals i kö iallafall…! Så jag knatade in på Hedengrens för att köpa.
Fars Rygg handlar om en man som funderar på sin far och varför han är så undandragen och ensam. Genom att använda sig av sin fars sparade fotografier från uppväxten tar han sig an projektet att förstå en person han aldrig känt sig nära. Faderns far, kallad Domaren, spelar en stor roll. Författaren ser på sin egen far och farfarn Domaren med en betraktares blick.
Domaren vill att far ska få en belevad uppväxt. Den börjar i Alexandria där Domaren fått ett prestigefyllt jobb. Men samtidigt försjunker modern och hustrun Ellen djupare och djupare i någon slags depression. Far får sedan bo i Norge ett slag, därefter en internatskola och sen Norge igen. Boken berättar hela kronologin i ett svep i början, för att sedan gå vidare och fördjupa sig i varje del, och snurrar ett par varv ibland kring samma epok. Min teori är att det var så författaren skrev boken: han hade sina fotografier och fick reda på några skärvor mer av vart minne.
Att Niels Fredrik Dahl är en skicklig författare går inte att ta miste om. Språket är ekonomiskt, eller tight för att använda ett engelskt ord. Det finns inga onödiga utsvävningar med långa beskrivningar men ändå lyckas han med inte alltför många ord och stort flyt i texten skapa tydliga stämningar. Karaktärerna är ganska endimensionella – vilket i min mening inte gör något i den här berättelsen. Poängen är att den är skriven ur en persons blick, en person som inte var med, som aldrig kommer kunna veta exakt hur det var och som egentligen bara vill ha svar på varför hans pappa var så ensam och svåråtkomlig. En förklaring som kanske kan ge läkning åt känslan av att hans far inte var tillräckligt kärleksfull.
Flertalet gånger när jag läste boken, så tänkte jag att det här är bok jag själv gillar men inte vågar rekommendera på bred front. Den kan nog upplevas som repetitiv, platta karaktärer, inget avslut på historien. Och allt det där stämmer om man har en viss slags blick på berättelsen men likaså berättar den något djupare och större än sina ord.
Författaren vill ha ett avslut och ett svar kring sitt liv. Så som många andra söker han svar och förklaring, inte helt ovanligt när en förälder inte varit den som den borde ha varit för en.
Det här är en av bokens få utläggningar men tyckte den var för fin för att inte vara med.
Jag rekommenderar den här boken, men jag känner mig ändå varsam kring rekommendationen? Som att jag är orolig att andra personer inte kommer tycka om den eller se den på samma sätt som jag. Jag kan se risken. För dig som har läst eller är nyfiken på den kan jag rekommendera avsnittet i Lundströms Bokradio där bland annat Alex Schulman är med och diskuterar. Även Expressens bokklubb finns som podd, men tog inte med mig lika mycket av deras diskussioner denna gång.
Har någon av er läst? Skulle så gärna vilja höra era åsikter!
Operan i Stockholm är verkligen en vacker plats för ögat. Pampigt, stort, höjder, gyllene skimmer som blänker överallt. Jag älskar den här byggnaden och sörjer att man inte vårdat den under åren som gått. Man märker inte det som besökare direkt, men husets inre liv hade behövt löpande uppdateringar. Nu har Operan dock fått in en rejäl privat donation som möjliggör renovering av huset och tillfällig flytt under ett par år till andra lokaler. Jag har därför försökt besöka Operan oftare än förut och kanske tog det orimliga nivåer när jag var där två gånger samma vecka…
En tisdagskväll bjöd Donationsfonden in till generalrepetition/förhandspremiär av det nyskrivna balettstycket It feels good… som William Dugan satt ihop baserat på Rebecca & Fionas musik. Ser ni att lamporna är discobelysta i Guldfoajén på bild?
Först samtalades det om processen, jättespännande! Älskade att lyssna på Rebecca som var sådär pangödmjuk? Verkligen sa det man tror man själv hade tänkt, och jag uppskattade det, att hon inte var konstlad. Efter lite bubbel fick vi en rundtur till bland annat salarna där balettdansöserna repeterar. Otroligt att det ryms ett så vanligt rum mitt i all pamp? Gympagolv, snedtak, en vacker flygel placerad i ett hörn. Vågade inte ta bilder, kändes så hemligt att få ha sett.
Under baletten får man inte fotografera heller men det var verkligen SÅ kul att lyssna på musik man vanligtvis dansar sena nätter till och kombinera det med något så klassiskt som balett. Andra delen av uppsättningen var ett stycke som heter Minus 16, skrivet av Ohad Naharin som också är fenomenalt. Rekommenderar alla att gå på Dugan/Naharin i höst om man kan! Om inte annat för att det är något helt utanför den vanliga baletten man brukar få se (som jag också älskar).
På fredagen var jag tillbaka i Guldfoajén igen, men nu på lunchtid tillsammans med Daniel. Förra hösten var vi också på lunchopera och det var nästan på dagen att vi var tillbaka.
Det här är ett enkelt sätt att få komma i kontakt med opera tror jag? Det är korta lunchkonserter på kanske max en timme och innan dess äter man lunch vid ett runt bord ihop, sex personer vid varje bord. Sångaren var otrolig, han kunde äga ett rum med den rösten kan jag säga.
Kontrasterna gör livet. Kvällen innan hade vi varit på Maggio och denna kväll gick vi på Rebecca & Fiona som hade spelning efter sin riktiga premiär. Det var ösigt! Och jag var tacksam över att få ta del av allt sådant här.
Oktober, en så speciell månad för mig. På pappret var jag ledig hela månaden i väntan på nytt jobb, men i praktiken var det mycket småjobb med olika saker, framförallt forskningen, som gjorde att känslan av att ha ”oerhört mycket tid” totalt uteblev. Tio dagar tillbringades dock i Kroatien och sju av dessa dagar på en guppandes segelbåt vilket gjorde susen för mitt behov av att nå fram till lugn. Den resan får förhoppningsvis ett eget inlägg i framtiden. Nu i slutet av oktober känner jag hur jag börjar trivas igen, älskar när det blir lite ruskigt men löven fortfarande lyser gula och röda. Tända ljus, långa kvällar och känslan av att julen kommer komma när trädens nakenhet blir för stor.
Månadens bok Den här månaden läste jag ut Demon Copperhead av Barbara Kingsolver och Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, båda böckerna läsvärda men generellt rekommenderar jag Demon Copperhead. En tjock bok en pojke som växer upp i inlandet i USA, ett område som senare ska bli ett oxy-fäste. Kände mig ödmjuk inför livet när jag läste.
Månadens ord Jag har mest bevandrat mig i båttermer av olika slag. Rorkult, bog och tamp för att nämna några.
Månadens mat Den här månaden har jag ätit tre rätter extra många gånger. Den ena är helgrillad fisk, när den grillas över öppen eld med olivolja, då vet jag knappt om det finns något godare? Det andra är tomatsoppa, med ugnsrostade tomater som fått stå länge och bli reducerade och nästan karamelliserade och servera det med en grilled cheese. Det tredje är kräm på feta och toppat med rostade betor, så himla gott.
Månadens vin Har druckit så många goda viner denna månad! Men om jag bara får välja ett, så blir det en vit Rioja. Rioja förknippas ju med rödvin annars men denna spanska vita flaska var så spännande med en kombination av massa ekfat/vanilj och citrus/hög syra.
Månadens te Jag dricker liksom i slutet av september främst Sir Williams, ett ganska kraftigt rökigt blandat te som bara säljs på Sibyllan. Nu har jag dock varierat med lite oolong som är ett te som är halvfermenterat och rullat till små bollar. När man brygger det rullar bollarna ut sig till stora blad och smakar som en blandning av svart och grönt te. Mitt är från Vietnam och är lätt i smaken, nästan lite sött och rostat ris-aktig i nyanserna.
Månadens skönhet För två år sedan åkte jag skidor i Högbo utanför Gävle där Björk & Berries har en väldigt fin butik. Där köpte jag doften September och just oktober i år har den använts väldigt mycket. Det doftar rökigt och träigt, med lite sött och frukt där någonstans. Perfekt precis när det blivit riktig höst, som nu.
Månadens bad På seglingen badade vi efter båten, det är så barnsligt roligt att få bada med Linn och Kajsa. Hänga där bak och göra kullerbyttor tillsammans runt repet.
Månadens skrivande Jag har redigerat ett gammalt projekt lite pö om pö hela månaden och nu är jag klar med omgång 1. Vad som väntar, är att läsa igenom en fysisk utskrift och pilla lite till. Sen får vi se…
Månadens låt Ni får ursäkta om detta är för puttinuttigt men jag och D har firat ettårsdag i början av oktober och sedan dess är mitt hjärta lite mer ömt. Har därför lyssnat på en hel del mjuka låtar, som Sång till friheten av Maple & Rye, den vackraste versionen.
Månadens kultur Brukar tjata om att hösten är kulturens tid för mig, och nog blev det så. Jag fick besöka Operan två gånger, varav jag starkt kan rekommendera baletten Dugan/Naharin. Så rolig, och så speciellt att få höra Rebecca & Fionas musik på en sådan scen! Jag och D gick på lunchopera samma vecka, alltid magiskt men eftersom programmet är rullande känns det dumt att tipsa om just den vi var på. Jag lyckades faktiskt vara i Globen/Avicii arena två gånger också, ena gången var det en slags minikonsert med Shima Niavarani, det var mäktigt för vi var kanske 30-40 personer som satt i en ring i mitten av ett annars tomt Globen och fick se detta framträdande. Sen gjorde Maggio en konsert för Amex här i slutet av månaden, Jesus vad hon alltid levererar! På detta hanns även en spelning med Rebecca & Fiona med, sjukt taggad inför Tomorrowland Winter nu. Tog faktiskt även med mig min kompis barn på filmen Djurexpressen, barnfilmer numer är inte ett dugg lika barnfilmer från min egen tid…
När jag läser mitt eget stycke nu, så känner jag att det är okej om november med nytt jobb osv inte kommer ge mig lika mycket sådant här, depån är påfylld :)))))
Månadens bokcitat Från Fars rygg av Niels Fredrik Dahl: ”Jag skriver ju denna historia med en tro på att ensamhet kan gå i arv. Och kanske den kan gå i arv åt båda hållen? Om det är så att far planterade sin ensamhet i mig, så ger jag den tillbaka till honom nu”. Vackert och hjärtskärande. Går ensamhet verkligen i arv?
Månadens TV Gift vid första ögonkastet, vinterversionen, har börjat! Jag har bara hunnit se första avsnittet men ska se fler. Tycker det är spännande med relationsprogram, det får mig att fundera mycket på mitt eget förhållningssätt när det kommer till kärlek.
Månadens podd
Egentligen är politikpoddar med råge det jag lyssnar på mest, och denna månad har Politikrummet som görs av Expressen strålat lite extra. Med Anna-Karin Hatts avhopp så behövde jag kloka och förklarande röster.
November, november, november. Jag börjar nytt jobb. Ska pendla till Norrtälje och jobba där närmsta halvåret till att börja med, vilket känns spännande men också pirrigt på alla möjliga vis. Egentligen är jag inte så bra på det här med att pendla men jag hoppas att de där timmarna kanske kan få mig att varva ner lite mer. Läsa, skriva blogg, lyssna på podd och musik? Istället för att tidsmaximera? Vi får se. Annars är det inte överdrivet mycket planerat. Jag ska till Hudiksvall de första dagarna och mysa på en gård med nära vänner, det blir ett dop och ett födelsedagsfirande, samt Thanksgiving i Oskarshamn hos vänner till D som bott i USA på olika vis. Och inte att förglömma – första advent blir sista helgen i november vilket känns svindlande men längtar också till juletid.
Det är Stockholm Art Week nu, en enligt mig underbar vecka där konstscenen får välförtjänt ljus på sig. Dock kommer jag vara i Skåne större delen av veckan men maximerade min tisdag med konst och lyckades längs vägen snappa upp lite tips som jag vill dela med mig av.
Min tisdagsmorgon började i arla morgonstund på Soho House som bjöd på frukostmacka och oväntat gott bryggkaffe medan Sara Berner Bengtsson som chefar över Stockholm Market Art Fair intervjuades av Rolande-Philippe Kretzschmar (som driver The Art Bystander). Sara bjöd generöst på insikt i hur konstmarknaden fungerar och varför det är viktigt att Stockholm har en Art fair. Uppskattade detta samtal mycket! Hon tipsade om Coulisse Gallery som jag absolut ska besöka (och som jag fått höra prata i ett annat frukostsamtal, blev verkligen peppad på att gå dit).
Tisdagen rasslade vidare till lunchträff hos Eva Livijn. Eva är konstkännare och konstrådgivare, som i sitt hem brukar ha kurerade utställningar. Detta var magiskt och ett enligt mig, numer relativt unikt koncept. Hon bjöd frikostigt på historier om konstverken i sitt hem och anekdoter om besökare.
Jag hade med mig min vän Dagmar, en energisk amerikanska från San Francisco.
Tyckte mycket om verken. Mjukt, pastelligt, naturen nära. Det smälte in så fint i hemmet också. Tyvärr hade det blivit felbokning på något sätt så konstnären Sara Nilsson var inte där men om man gick lunchen därpå kunde man få en tur av henne själv också. Lyxigt!
Jag och Dagmar traskade till Maru, ett riktigt hål-i-väggen-ställe på Lützengatan vid Karlaplan. Vi åt varsin halvdan rätt, men gubben som driver det är riktigt gullig så det är svårt att låta bli att gå tillbaka ändå.
På kvällen hade jag och D konstkvällsdejt. Först gick vi till CFHILL som är ett galleri vid Artilleriet. Modernt och i framkant generellt, och de visade nu verk från Alexandre Diop och Keith Haring som inspireras av att använda olika material och skapa konst som är starkt influerad av undergroundscenen. Jag som är mer en klassisk person i konstavseende har lite svårt att ta till mig den här slags verk.
Kunde dock läsa av i rummet att fascinationen var stor.
Jag och D traskade raskt vidare till A Days March för att se den nya kollektionen släppt av Mark Frygell.
Vi fick goda drycker (jag drack som ett naturvinsliknande-kombuchastyle-dryck) medan vi tittade på plaggen. Tyckte tröjorna skulle passa som hand i handsken till en kompis så skickade genast lite bilder dit.
Vi avslutade dejtkvällen med ramen, stans bästa ramennudlar finns på Kapibara! Fast jag ljög när jag sa att vi avslutade så, för sen gick vi hem till mamma och pappa för en spontan fika. Drack te, åt vattenmelon och den där goda mjölkchokladen från Linda med stora hasselnötter.
Nåväl, tre starka konsttips:
Ej chockerande så säger jag Coulisse Gallery. Jeanette Gunnarsson, en av de som driver galleriet, var på ett morgonsnack idag. Hon kändes så fascinerande och hon och jobbpartnern Filip Zieçiak känns i framkant i sina val av konstnärer. De kommer stå på Market Art Fair med konstnärerna Fabian Bergmark Näsman och Julia Kowalska.
Carl Eldhs ateljé är alltid en dröm att besöka, oavsett. Det var endast öppet april till september och den platsen är en av mina favoritplatser i Stocholm. Lugnet och andäktigheten i ateljén är starkt närvarande. Varje år samarbetar de med en konstnär som har en temporär utställning inflätat i den permanenta. Theresa Traore Dahlberg är årets konstnär, och hon kommer bland annat ha inkorporerat trädgården i sitt arbete. Premiärvisning imorgon! Men den finns hela säsongen om man missar (som jag).
På lördag håller åtta gallerier på Östermalm öppet med temat ”Gallery breakfast”. Man kan traska emellan, lyssna på samtal om konst och dricka kaffe ihop. Art Fairs chef tipsade om Ayan Farah som ställs ut på Nordenhake.
Det var mina tips för nu! Hoppas konstlovers som bor i Stockholm hinner med lite sådant i dagarna.
A T H E N A 