Liken vi begravde av Lina Wolff

Lina Wolff släppte boken De polyglotta älskarna år 2016 vilken blev sjukt omtalad och belönades med Augustpriset. Jag och dåvarande bokklubb köpte ivrigt boken och läste, men boken lämnade mig med en lite avig inställning. Den var konstig, jag förstod inte riktigt handlingen medan många andra i klubben blev stora fan av hennes författarskap. Sedan dess har jag inte läst något mer av Wolff men ändå följt henne på avstånd. Bland annat var hennes sommarprat och arbete kring översättningen av Hundra år av ensamhet så djupt fascinerande. Känslan är att Wolff är lite som en gammeldags konstnär? Bor på landsbygden för sig själv och producerar mästerverk, och har en ganska skruvad fantasi baserat på de teman hon utforskar.

Med den bakgrunden klev jag in, smått skeptisk, till läsningen av Liken vi begravde. Ett nytt Augustpris, en ny lite sjuk titel och bokklubben som ville läsa. Den var med på bokrean vilket jag missade och sen var det faktiskt ett aber att få fatt i boken då den var slutsåld men min vän Mathilda ryckte in och lånade ut sitt exemplar, så påskläsningen var räddad.

Liken vi begravde utspelar sig i en skånsk by på landet vid Hörby. Två systrar växer upp i fosterfamilj eftersom deras föräldrar gått bort i en olycka. De är ganska olika till sättet, och tar sig an byn på skilda vis. Deras styvpappa och styvmamma är något försupna och det är oklart hur kärleksfulla de är mot systrarna. Under bokens gång dyker olika slags lik upp. Naturlig död, olyckor, mord med mera, och genom döden utforskar Wolff enligt mig teman som är starkt intressanta i dagens samhälle. Hur reagerar människor när förövare inte får ett tillräckligt starkt straff gentemot brottet de genomfört? Är det moraliskt mer ok att mörda, döda, plåga om offret själv varit vidrig? Är det då ens ett offer eller skipas bara rättvisan? Dessa teman skildras med en slags skruvad humor som gör att jag småskrattar av och till. Man möter ett riktigt landsbygd-Skåne i boken, ordet ålahuvud dyker upp tidigt bland sidorna och jag känner igen mina fördomar som skildras genom boken. Jag är uppvuxen i Lund och vi sa inte snälla saker om de som var från krokarna av Hörby när jag växte upp. Lina Wolff som själv är uppvuxen i en sådan by (och där ett av morden som skildras faktiskt hände), och just för att hon själv har rötter därifrån är det mer okej att hon skildrar den världen känner jag? För hade någon utomstående skrivit om dessa byar såhär, exempelvis jag själv, hade man kanske blivit beskylld för fördomar och klyschor. Wolff bakar dock in ett stort mått av kärlek i sin skildring som på något sätt lyfter från sidorna och märks.

Den här boken uppskattade jag skarpt. Wolff känns så otroligt intelligent och är duktig på att få in humor trots mörkret. Meningarna verkligen rinner förbi och man läser boken kvickt. Även bokklubben gav samstämmigt höga poäng (vi var visserligen bara tre personer som sågs på Tyge och Sessil denna omgång) och trots den något skruvade storyn är det en bok jag kommer rekommendera till många! Har ni läst, och kände ni samma?

Goodbye to Berlin av Christopher Isherwood

Har ni hört talas om den här boken, Goodbye to Berlin av Christopher Isherwood? Tydligen en klassiker som gått mig förbi. I samma anda som Hemingway beskriver Isherwood ett dekadent Europa mellan krig, med sig själv som förklädd huvudkaraktär.

Vi läste den här i bokklubben på Soho House som Jessika Gedin leder. Jag tog mig an den med stor lust, allt som är Hemingway-esque brukar jag vara nyfiken på. I den här boken följer man Isherwood som bor i Berlin pre-krigstiden inför andra världskriget. Egentligen är det här noveller som knyts samman genom huvudpersonen, som heter Isherwood så autofiktion på hög nivå här, och vi träffar på en Sally Bowles som är en brittisk ung kvinna som lever ut i Berlins puls, men vi träffar också på fattiga tyska Otto som följer med Isherwood och hans bekant på sommarsemester.

I boken finns det mycket sagt mellan raderna. Isherwood har många vänner som är kvinnor men det är oklart för mig till en början varför det aldrig blir något mer, han lyckas inte nå ända fram till kärleken. Vi får också träffa på karaktärer som är judar åren innan kriget bryter ut och den ganska raska upptrappningen av hot och våld.

Boken ruskade inte om mig? Jag kände att jag läste den i all evighet och jag förstår egentligen inte varför det blev så. Den är bra skriven som i att det är enkelt att ta sig an orden och sidorna, historien är dekadent och intressant, men ändå. Säkert handlar det främst om mig och inte boken. Samtidigt förstod jag inte att det var självständiga noveller, kanske bidrar detta till att jag inte fångades in i en historia eftersom det faktiskt inte fanns en.

Det som jag förstod först efter jag var klar med boken är att Isherwood nog är gay. Om man läste denna bok i sin tid är detta tydligt mellan raderna och även för biblioteket där jag lånade boken, då de hade markerat boken som queer. Men ändå förstod jag inte att detta var något som förmedlades mer än att jag funderade på hans vänskaper. Annars slås jag också av att Sally Bowles, en av kvinnorna som porträtteras, enkelt verkar gå i säng med man efter man och gladeligen berättar om detta för Isherwood som ändå verkar bli något avundsjuk. Dessutom trodde jag att den tiden var mer konservativ men kanske förmedlas något även här som går mig förbi.

Om man är sugen på att läsa om slutet av det glada tjugotalet och se hur världen blir mörk runtom på 30-talet men i en dekadent miljö, då rekommenderar jag ändå denna titel. Annars kan jag rekommendera miljöerna jag läste boken i; Pom & Flora, Krümel, bageri på Djurgården… Njöt av våren bit för bit.

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

Den här boken tycker jag funnits i mitt blickfång länge, det är flera runt om mig som läst den och omslaget står ut på något sätt så ögat söker sig snabbt till den. När min bokklubb spelade julklappsspelet i december vann jag Senseis portfölj till min stora glädje och läste raskt på mörka bussfärder ut genom Stockholm om morgnarna. Boken berättar om ett möte mellan Tsukiko och hennes gamla lärare som benämns Sensei. De råkar äta på samma kvartersrestaurang upprepade gånger och mellan dem formerar sig en odefinierbar relation.

Boken är japansk i sin stil på så vis att maten får en stor plats. De äter saltad schalottenlök, rökt bläckfisk, skivad lotusrot och mycket annat som jag har svårt att föreställa mig smakerna av, men som känns viktiga för kulissen som målas upp i berättelsen.

Relationen den här duon emellan är speciell och på många sätt svår att ringa in. Deras möten är slumpmässiga med få försök till egna träffar och det vilar ett slags medmänskligt utbyte i luften men ingen tydlig sexuell anspänning, utan en generationsöverskridande vänskap till en början. Tsukiko känns ganska ensam, hon är 38 år och arbetar på kontor med få vänskapliga relationer utöver den med Sensei. Hon verkar ha ett något komplicerat känsloliv, både inför Sensei men också inför sin omgivning generellt.

För mig handlar boken om relationers olika uttryck, hur det kan upplevas och ta plats på varierande sätt mellan personer men också att det är kulturberoende till viss del. I början påminner den här dynamiken mellan huvudkaraktärerna mig lite om den som skildras i Andromeda av Therese Boman, likheterna i det där odefinierbara, den ena är en äldre man och den andra yngre kvinna men sexuellt utbyte är inte det som efterfrågas. Båda fångar initialt in hur en slags generationsöverskridande relation kan vara svår att kategorisera. Nu utvecklar sig duon i Senseis portfölj åt ett annat håll visserligen, för här uppstår en slags kärlek som till en början är okänd.

För mig känns Senseis portfölj som en värmande liten pärla. Tyckte den hade hög mysighetsfaktor och själv lockas jag av det japanska sättet att skriva, det är en fröjd att bryta av sin vanliga läsning med en helt annan stil.

Body double av Hanna Johansson

Under stora delar av förra året skymtade Body doubles omslag lite här och var, och titeln pockade på min uppmärksamhet, det här skaviga med en engelsk titel på en svensk bok. Sen kom rekommendationer från olika håll att den behöves läsas så jag köade snällt på biblioteket för att få hem den ganska tunna illröda boken.

Det här är Hanna Johanssons andra roman, debuten Antiken har jag inte läst, och jag hade i princip ingen vetskap om vad för slags roman detta var när jag började läsa den. Ulrika som var en av tipsarna beskrev den som ”[…]kondenserad och med en viss stil, så jag tänker att man inte ska se dess ganska lilla omfång och tänka att det är en snabbläst bok. den är som en intensiv chokladpralin liksom, ej lösgodis!” vilket jag tyckte var ett underbart och högst passande sätt att beskriva boken.

Det finns flera parallella berättelser i boken. Vi har dels Laura och Naomi som liknar varandra till utseendet och har snarlika kappor vilka en dag blandas ihop på ett café. De är okända för varandra sedan innan, eller?, och de stöter på varandra flera gånger. Någon slags kärlek utvecklas och deras band både stärks och nöts. Samtidigt följer vi en ganska anonym kvinna i samma stad som arbetar med att transkribera livshistorier åt en spökskrivare. Vi har också en slags flytande röst som verkar iaktta alla karaktärer.

När jag slår igen boken känner jag mig förvirrad men på det där sättet som ett otillfredsställande slut på en film kan göra en? Man vill leta upp pusselbitarna och förstå vad man har varit med om. Vände mig mot D som låg bredvid i sängen och sa ”jag förstår inte vad som hänt i boken?!”. Jag satte igång ett frenetiskt googlande och upptäckte att detta är en känsla tydligen alla lämnas med, och många fastnar vid samma frågor som jag. Var utspelar historien sig ens, vilken tid? Europeisk storstad på 90-talet landar många av oss i. Själv trodde jag kaféet som ofta uppträder var NK eftersom beskrivningen passar, men den slags lyxigt varuhus är ju en dussinvara även om de känns unika i sin stad. Inte heller förstår jag hur de olika spåren hör ihop, om de hör ihop eller om jag missförstått konotationerna.

Detta var kul läsning, för den är olik mycket annat. Med väldigt lite gestaltning skildras en värld som man inte förstår, en historia man inte kan pussla ihop men ändå ivrigt vill få fatt i. För mig blev det som en film och boken är späckad av referenser från filmvärlden om man är bevandrad nog att plocka upp dessa. Själv ser jag sällan film så de flesta referenser gick mig förbi, men jag uppskattar en bok som är så kulturell i sitt uttryck.

och PANG så behöver även jag gå vidare från den här boken utan svar men tipsar andra om att läsa för att få ta del av något lite annorlunda.

Silke av Alessandro Baricco

Ibland får man helt okända boktips och för mig var Silke ett sådant. En morgon på bussen till jobbet läste jag bloggar, såsom jag brukar, och såg att Julia läst denna. Hon beskrev den som en nätt klassiker med litterära ambitioner. Boken kom sent 90-tal och med den rådande 90-talstrenden så bestämde jag mig för att detta var en titel som kunde passa mig.

Boken handlar om Hervé som handlar med silkesmaskar. Allra mest handlar det som Hervés liv, från en tidig början till ett slags slut. Han bor i Frankrike men som vuxen gör han några resor till Japan för att handla med silkesmaskarna som bringar framgång i hans hemby. Som person verkar han modest och utan större ambitioner på att erövra sig stora förmögenheter, men enträget fortsätter han sitt arbete med silkestillverkning.

I min mening är boken berättad som en saga, det är tonen som författaren använder som tydligt mejslar fram en berättarröst som står utanför Hervés inre.Han låter oss följa Hervé från pappans besvikenhet över de militära ambitionerna som inte nås, till hans frus enkla och förbehållslösa kärlek.

Jag läste, som ni ser, boken i en ganska dekadent miljö och det är omöjligt att inte påstå att det kan ha påverkat min upplevelse men jag tyckte verkligen om den. För mig fångar den tydligt en viktig filosofisk fråga om livet generellt. Är livet det som faktiskt sker eller är livet vår tolkning och perception av vad som sker? För mig är svaret självklart det andra, att vår blick på livet är vad som betyder för det är därifrån vi samlar våra minnen och känslor men om man tänker på det svindlar det, för då spelar prestationer och handlingar ingen roll om vi bestämmer vad som är sant och inte genom vår tolkning. Om vi gör något dåligt men inte låter andra veta det, då spelar det ingen roll om vi själva också kan lägga det åt sidan. För om känslan är att det inte har hänt, då är det mer sant än sanningen.

Oavsett är detta en kort bok så jag rekommenderar den till alla, för tycker man inte om den har man inte investerat så mycket tid ändå. Har någon av er läst, och vad var er tolkning?

Februari i en lista, 2026

Vintern tog även mig tillsist. Jag har varit väldigt trött här i sluttampen av februari men när jag ser tillbaka på månaden är det ändå med massa skimmer. Min bror fyllde år, D fyllde år, min brors fästmö fyllde år. Min vän Eli hade födelsedagsfirande, det blev en del skridskoåkning, jag åkte tjejvasan… Ja det var ju en fin månad! Men med ont i revbenet större delen av månaden och tröttheten så är det ändå mycket som känns lite segt i kroppen.

Månadens bok
I februari blev det tre lite kortare böcker: The Sun also rises av Hemingway, Body Double av Hanna Johansson och Silke av Alessandro Baricco. Av dessa tror jag Silke gav mest avtryck även om Hemingway alltid är en av favoriterna. Men Silke fick mig att fundera över livet, vad som viktigt och värdesätts. Är vad som verkligen händer viktigt eller vår perception av det? Det är en klassiker med ett språk som känns som en saga. Rekommenderar!

Månadens ord
Trött. Så otroligt trist svar men det är nog ordet jag använt mest i februari tyvärr men det är iallafall ett lite skojigt ord med sjukt många t, fyra stycken!

Månadens mat
Den här månaden kvalar två utemåltider in. Jag och D bodde på Grand, tog roomservice och åt i sängen, det går till historien som en minnesvärd måltid. Sen åt vi på Eken en eftermiddag, ett café med smörgåsmat och det är det bästa för jag gillar inte sött så mycket men då kan man ta in en macka med otrolig svampstuvning eller ägg i sandefjordsås när ens sällskap äter semla ❤

Månadens vin
Jag har haft kanske livets bästa vinupplevelse hittills. Vilket är lite dumt för nu har jag fått in i en kräsen period… Drack 2012s årgång av gula änkan och den smaken var gudomlig. Låter bli bubbel ett tag nu för att kunna matcha.

Månadens te
Häromhelgen var det Tjejvasan! Jag och fyra vänner åkte upp, bodde på Åkerblads och unnade oss en spahelg utöver loppet. På Åkerblads fanns ett ytterst välsmakande vitt te. Det var så finstämt och floralt utan att bli parfymigt. Ska botanisera på Tehuset Java och Sibyllan, någon lär ha ett liknande.

Månadens skönhet
Slog sak i saken och beställde Ole Henriksens peptidläppglans. Lite kletig konstisens och plastig tub såsom the good old days, jag gillar det. Högt betyg i Glowaddictions test också för mjukgörande effekt!

Månadens bad
Den här månaden blev det spa två helger på raken, både Grands Hotels spa på D:s födelsedag men också spa på Åkerblads i Tällberg som sagt. Det bästa badet var dock mina något tafatta försök till iskallt bad inne på Grand. Det var otroligt vackert och rofyllt, men satfläsk så kallt! Lyckades aldrig riktigt komma i med mer än halva midjan. Blivit klen.

Månadens skrivande
Jag har sakta redigerat mitt manus. Som jag gjort i två år. Vågat bolla idéer om nästa projekt i huvudet någon eftermiddag på bussen hem men inte mer än så. Däremot har jag medicinskt skrivit lite, bland annat det här nyhetsbrevet om kardiologiska studier som jag tyckte var spännande.

Månadens låt
Fortsätter att Lyssna på Lily Allens album West end igen och igen. Just nu är Dallas Major favoriten men det skiftar vecka för vecka.

Månadens kultur
Mitt i all trötthet orkade jag mig ut på en ganska kulturell vecka ändå, där både Vårsalongen på Liljevalchs besöktes och författarsamtal med Niels Fredrik Dahl lyssnades på. Vårsalongen var kul att besöka – var där på öppningen, drack bubbel och åt chokladpraliner i min ensamhet. Några guldkorn, många frågetecken och ett behov av att diskutera denna kulturscen var så jag lämnades efter besöket. Om ni går dit får ni inte missa Jessicas verk, nummer 328 som heter Svävande röst.

Månadens bokcitat
Tyvärr har latheten kommit över mig och jag fotograferar sällan bokcitat numer. Dock har jag just nu två böcker på nattduktsbordet där jag fäster läslappar titt som tätt. Dels läser jag poem från Rilke, blandat på tyska och svenska men väl utvalda meningar blir markerade. Sen läser jag också boken Det är läsaren som skriver boken av Kristoffer Leandoer som med olika referenser berättar om böcker. Ibland markerar jag något riktigt klokt han skrivit.

Månadens TV
OS! Fast jag har egentligen inte sett något, men det är tillräckligt mysigt att ha på i bakgrunden faktiskt.

Månadens podd
Meny sände nyss ett avsnitt om smakriket, en samlingsorganisation för svenskt mathantverk. Blev väldigt stolt över folks uppfinningsrikedom och peppad på att prova en rad olika produkter som svenska boquerones och havssalt från västkusten.

Mars känns som vår men nu kommer den där lömska tiden på året. De veckor jag inte åker skidor brukar släpa sig fram, det är en av anledningarna att jag även historiskt lagt majoriteten av mina skidsemestrar i mars. Jag tycker det är så tungt mellan, det är ofta grått och dant i Stockholm medan solen börjar ge sin hän i Skåne. Tycker ofta någon bild från Domkyrkans solvägg i Lund kommer upp, folk uppradade mot den varma stenväggen med ansiktena hoppfullt vända mot ljuset medan en själv harvar på och möts av hagelstorm efter hagelstorm. En gnistrande vit och krispig vinter är magisk men mars ger en sällan det. Vad peppig utläggning, ledsen för det. Jag ser ju fram emot en alpvecka och att kanske för en gångs skull fira persiskt nyår. Det kommer säkert bli en bra månad på sitt sätt osv! Annars får jag ta tillfället i akt och vila mig i form.

Tio tips från bokrean 2026

Startskottet till bokrean har gått, detta otroliga tillfälle att fylla på godbitar i hyllorna hemma man sen kan få plocka av hela våren och sommaren. Själv är jag lite kluven om jag verkligen ska handla fler böcker eller inte, vi har gjort om lite hemma och mina böcker kommer till största del husera i källaren tills vi bor större i en avlägsen framtid. Men ett bokreainlägg känner jag ett starkt behov av att skriva oavsett. Förra året delade jag in det i lite olika kategorier, jag gör något lite liknande nu. Om det finns en recension på bloggen är den länkad. Och om ni har ett tips till mig, så vill jag hemskt gärna höra det!

Prisbelönta böcker jag vill läsa
De här två böckerna är jag sugen på att köpa, Liken vi begravde av Lina Wolff tycker jag alla pratar om och jag vill ju också vara med i boksamtalet! Boken handlar om två systrar som växer upp i fosterhem i en liten by i Skåne som ska ta fram både det bästa och värsta ur människan. Jag är nyfiken, Wolffs författarskap tilltalar många men har hittills inte riktigt tilltalat mig. Dock tycker jag mig höra att den här boken är speciell, och jag vill gärna upptäcka varför.
Annars är jag sugen på Vi ses i augusti av Gabriel Garcia Marquez. En mångfalt prisbelönad författare, bland annat Nobelpriset 1982, som är avliden sedan en tid tillbaka. Det här manuskriptet fanns bland hans gömmor och arvingarna har bevarat det men bestämt sig för att tillsammans med hans förläggare arbeta om det till en slutprodukt att publicera. Förutom att jag generellt är nyfiken på författarskapet, så är jag extra nyfiken på den här slags samarbete och också fundersam kring hur man gör när den som skrivit orden och haft en viss intention, inte finns kvar att fråga?

Poesi jag vill ta del av
Talmannens guide till svensk poesi är kort och gott en bok som samlar hundra svenska dikter, kurerat av talmannen Andreas Norlén. Jag vet inte vad jag i grunden tycker om politiker i maktställning som använder sin publicitet till annan slags media än just politik, men oavsett så tror jag Norlén kan vara en bra kurerare av klassisk svensk poesi och jag hade gärna velat att någon valde ut ett brett urval av olika poeter genom åren.
Bakom fönstret skälver natten av Forough Farrokhzad står annars högt på listan. Det är en persisk poet som gick bort på 60-talet men hennes dikter lever kvar än idag. I Iran finns en stark poesitradition, som jag märker av i min släkt iallafall. Min morbror och mina kusiner kan alla recitera ganska mycket dikter från den exempelvis kända 1300-talspoeten Hafez eller Ferdowsi. Jag är inte tillräckligt stark i min läsning i persiskan för att kunna läsa på originalspråk, men både min bror och min ena morbror har gett mig Hafez med engelsk översättning under varje persisk rad. Att Forough Farrokhzad är översatt till svenska gjorde mig så glad, så jag måste undersöka saken vidare. PS Athena Farrokhzad, som är en känd poet här i Sverige och som också har bakgrund i Iran, är tydligen inte släkt med Forough, om någon undrade. Hon fick frågan på ett författarsamlat hon gjorde på Långhomen när jag gick författarskola där

Tips till andra som jag redan läst
Fars rygg av Niels Fredrik Dahl läste jag med bokklubben och var faktiskt på hans författarsamtal nyligen. Det är en konst att skriva som Dahl, ekonomiskt men ändå målande på sitt vis. Jag uppskattade boken mycket särskilt som exempel på bra litteratur fastän historien aldrig kommer till ett avslöjande eller punkt som gör att man förstår så mycket mer än man gjorde i början.
Glömda om söndagen av Valérie Perrin är annars ett tips från mig, jag är ett stort fan av Perrin och kan egentligen tipsa om alla hennes böcker som finns på bokrean. Mina tankar finns i länken som är till en recension på bloggen.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén läste jag i somras och det känns imponerande att det är en debutroman. Ridzén forskar på manlighetsnormer i Södra Sapmi och Jämtland, och det vävs in i den här skönlitterära boken om en man på ålderns höst och den autonomi han försöker greppa efter. Själv tyckte jag den var utmanande att läsa för att man ser många många många fall där äldre blir fritagna sin frihet, det sker av omsorg från anhöriga och samhället, men där jag ofta kan fråga mig om livet ska levas så säkert som möjligt särskilt i slutet, eller om autonomi egentligen är det viktigaste. Boken skildrar den här frågan på ett mycket läsvärt sätt.

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri ser jag är med på årets rea ändå, den är ganska nyligen översatt till engelska och hamnade på The New York Times tio-i-topp över bästa böckerna 2025. Jag tycker om allt Jonas Hassen Khemiri rör vid och har läst och sett allt han skrivit sedan dess.

Klassiker man kan passa på att köpa
Bokrean känns som ett ypperligt tillfälle att fylla på klassiker som man vill läsa eller ha i bokhyllan för all del.
A moveable feast av Ernest Hemingway är en favorit hos mig, är man minsta inne på att läsa om författare i Paris, dekadens, mycket vin och tjugotal så är den här boken perfekt.
På en lite tyngre not har vi The Bell Jar av Sylvia Plath, en klassiker av ett skäl. Om psyket, det inre, det depressiva berättat via Esther som gör internship i en storstad på en glammig tidning men inte känner det man tänker att man ska känna.

Hoppas ni hittar några godbitar! Här kommer titlar jag sett i reahögarna som jag recenserat tidigare:
The New York Trilogy av Paul Auster
En ny gud av Zara Kjellner
Hyper av Agri Ismaïl
Intermezzo av Sally Rooney
Den första boken av Karolina Ramqvist
Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg
Yellowface av Rebecca F. Kuang

Vardagsoverload med Niels Fredrik Dahl, Liljevalchs vårsalong och bokklubb

Jag ska absolut sluta tjata om mitt revben snart, för det börjar bli bättre ganska snabbt nu. Men det gjorde att jag i två veckor sköt på alla sociala aktiviteter och plötsligt kom andra veckan i februari med aktiviteter varenda vardag. Följ med, det var kul!

MÅNDAG

De som orkade igenom min återblick på 2016 vet kanske att jag gillar att dra upp Berlin av och till. Jag gjorde utbyte med min vän Harald där, samtidigt som vår vän Karin var i Heidelberg. Sedan vår germanska period ses vi på Bierabend med jämna mellanrum, nästan alltid på Bierhaus, men denna gång blev det Xiang Yue. För några veckor sedan var jag på samma mysiga ställe men med en annan konstellation, matbeställningen blev dock identisk, deras aubergine, sichuankyckling, biangbiang-nudlar och gurka till förrätt. Ska prova något nytt nästa gång! De har ett fat med bao-ish som ser magiskt ut exempelvis.

TISDAG

I år hade jag tänkt läsa om The Sun also rises av Hemingway, för jag klassar det som en favoritbok trots att jag bara läst den en gång. Passande nog blev den vald som bokklubbsbok i Soho House-klubben. Diskussionerna blev lite avslagna för en gång skull, kanske för att 90% av klubben älskade den. Det finns ett avsnitt när de diskuterar den på Babel, det är ju Jessika som leder både Babel och denna lilla bokklubb, som jag ska spana på.

ONSDAG

En av bokklubbsmedlemmarna från min andra boklubb heter Simon. Vi gick till Soyokafe som jag aldrig hört om men som var nominerad till Gulddraken 2019 tydligen! Simon och jag delar matintresse förutom bokintresse. Jag fick prova takoyaki för första gången, en slags bläckfiskboll garnerad med bonitoflakes. ”Har du provat bonitoflakes?” Undrade Simon. ”Kanske, jag tror det?” Svarade jag. ”Du borde komma ihåg det i sådant fall, flingorna rör på sig”. Detta var så otroligt gott!

Jag provade deras miso ramen, jättegod buljong som inte var överdrivet misostinn utan man fick mycket smak av den underliggande buljongen också. Simon tog katsu curry, så märklig men god rätt. Friterad kyckling med en currysås lik en indiskdoftande curry.

Gullig lapp vid kassan.

Märta och belåtna vallfärdade vi vidare mot Sergels torg.

Niels Fredrik Dahl intervjuades av Kristina Sandberg. Han var så sympatisk och älskvärd, likaså Sandberg och dynamiken var väldigt fin. Fick Fars Rygg signerad, hade egentligen glömt den hemma men D kom och levererade boken så jag kunde få min signatur.

TORSDAG

Skyddade hem efter jobbet för att byta om till något fint men så orkade jag verkligen inte? Energin är så låg just nu. Satte på mig läppglans och sen dundrade jag vidare till kvällens aktivitet.

Invigning av Liljevalchs vårsalong! Tyvärr hade jag bara en plats, så gick dit lite själv men anammade känslan fort.

Ändå dekadent att få dricka bubbel och äta chokladpraliner medan man ser på konst, alldeles själv.

Brukar försöka gå på Vårsalongen, så det kändes kul att få se den redan från invigning.

Mycket blandad konst och för min del, som inte är alldeles för bevandrad, mycket jag absolut inte förstår. Det här var fint dock.

Favoriten var denna dock, glaskonstverk av Jessica Westerberg som jag råkar känna dock, men jag tycker genuint att denna var finast och gav mest pirr. Råkade springa på henne också och fick ge en grattiskram!

Rummet där hennes konstverk hängde var generellt det finaste rummet, lite aquatisk och eterisk känsla. Tyckte om denna fina också.

Annars måste jag erkänna: känner mig lite som kejsarens nya kläder, eller förstår alla hur konsten på Vårsalongen blir vald? Tyckte ändå det var bättre kurerat i år men har ett behov av att diskutera detta med någon. Jag håller med om att konst gärna ska få skapa diskussion och tankar, men jag har också ett behov av att ögat tillfredsställs. Att det är vackert eller imponerande hantverk. I Sverige tycker jag så stor del av konsten, här inkluderar jag även böcker, gärna skildrar och premierar det fula?
Nåväl. Det var den veckan. Den här veckan gör jag ingenting om kvällarna istället, jag är fortfarande trött ärligt talat och har massa forskning och andra projekt som tar upp min kvällstid. Det är mysigt på sitt sätt, det med.

Flesh av David Szalay

David Szalay är en etablerad författares men likväl hade jag aldrig hört om honom innan han fick Booker Prize för sin sjätte bok, Flesh. Vi valde den till bokklubben, och jag var väldigt nyfiken på vad den skulle bjuda på just för att hans språk blivit omtalat och jag har en särskild fascination för vad som gör ett språk lätt och luftigt, njutningsfullt och så vidare.

Flesh handlar om Istvans liv. Istvan växer upp i Ungern, med dagens mått mätt ganska spartanskt. Vi gör nedslag i olika delar av hans liv, och jag inser snabbt att det man tror kommer vara temat, är bara temat för precis det kapitlet. Varje kapitel är ett nytt nedslag, en ny fas i livet och transportsträckorna däremellan lämnas därhän. Istvan verkar inte reflektera eller fundera särskilt djupt på saker och ting. Han följer med i livets väg utan egentliga egna val, och det leder honom till ibland extravaganta platser och utmärkande skeenden.

Boken heter Flesh och jag har funderat på varför. Troligtvis är det uttrycket ”i köttet”, som i när han har sex, som åsyftas. Jag funderar på om det är så hans livsval sker, i köttet, men riktigt så är det ändå inte.

Språket då? På många sätt otroligt lättläst. Det är mycket dialog där Istvan mest säger okej till saker och inte utvecklar något resonemang direkt. Sidorna flyger förbi. Det är inte ett språk jag tycker är njutningsfullt men ett språk som förmedlar huvudkaraktärens totala flackhet inför sitt liv.

Vi läste den i bokklubben och den sammanfattande bedömingen var att Szalay känns som en oerhört skicklig författare som vet hur man skriver för att behålla oss som läsare. Varje miljö är tydlig för oss trots sparsmakade beskrivningar, han balanserar perfekt i att ge oss tillräckligt för att ens hjärna ska skapa platsen åt en men det är inte så lite att det blir tomt. Dialogen är så enkel och känslolös, det är mycket okay och yeah, trots det fungerar språket? Jag funderade också rätt mycket på efter vad författaren vill med boken, vi drog paralleller både till Främlingen av Camus och Stoner av Williams. Det är skildringen av ett liv, visserligen extravagant och otippat i perioder, men än dock ett liv, och när jag stänger igen bokens pärmar känner jag först ingenting, kanske är det flackheten från sidorna som smittar av sig. Efter ett tag tänker jag att livet som händer, händer. Kanske ska man inte stressa så mycket kring sin egen betydelse och kring sina egna val och dess konsekvenser.

Om man läser ett par böcker om året så skulle jag inte använda en av dessa slotar till Flesh men om man läser en del så kan det vara bok värd att läggas i ens rotationshög. Någon här inne som läst? Nyfiken på andras tolkningar!

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector

Ett av mina bibliotekslån som kom som en överraskning på sms var boken Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Det här är en modern klassiker men jag ska ärligt säga att jag inte hade hört om den förrän jag läste en artikel om översättare och deras viktiga roll, och då lyftes denna bok fram. Lispector skriver på portugisiska, och redan i originalspråk är hennes språk säreget tydligen med ordval som känns oväntade med en liten knorr. Enligt artikeln jag läste så har den svenska författaren lyckats oväntat bra med att få till rätt känsla i språket.

Stjärnans ögonblick är ganska meta? Det handlar om en författare som skriver om sin karaktär Macabea, men mycket av boken kretsar just kring författarens oroade blick på sin egen historia. Stackars Macabea som är försynt och inget om den hemska världen kan, och som på något sätt är lycklig trots den misär hon vandrar genom. Det är hennes ovetande som gör henne lycklig, enligt Lispectors författarperspektiv i boken.

Boken blir väldigt speciell för visst är man något intresserad av hur det går för Macabea men det är författarens berättande som drar i en. Den fiktiva författaren i Lispectors bok våndas över hennes livsöde som plötsligt ska förändras, förändras hur undrar jag gång på gång, griper han in snart och ger henne solsken eller vad är det som sker? Berättelsen drar i honom, han har inte kontroll över vad som ska ske utan berättar om hennes liv vilket samtidigt är ett liv som sker just för att han skriver om det.

Andra Stötenbilder i brist på bokavbildningar

Lispector känns högintelligent och på ett sätt svår att läsa men språket är fascinerande och boken kort så jag tror de flesta ändå kan ha behållning av den här läsningen, jag hade det iallafall. Klassikern, en P1-podd, har ett tio minuter kort avsnitt om boken om man vill höra några ord från översättaren Örjan. Han har lyckats fenomenalt med känslan av att det är ett udda men ändå passade ordval i många meningar. Jag uppskattade också en bok som inte är den klassiska dramaturgin utan som gav något mer, ett slags tänkande. På samma not uppskattade jag också att den var kort, för annars hade den nog inte haft samma genomslag hos mig.

Hurra för våra översättare!