Huacachina: öken och kärlek

Vi åkte till en liten ökenoas i Peru som heter Huacachina. Jag har ganska dåliga förkunskaper när det kommer till vad en ökenoas egentligen är, även om man använder ordet oas en del, men tydligen är det helt en naturlig vattenkälla i en öken. Sötvatten ger möjligheter till grönska och när vattnet når marknivå kan frodiga partier skapas mitt i det annars beiga sandiga landskapet.

Huacachina är en turistort ut i fingerspetsarna. Det har aldrig varit en plats som befolkats utan initialt sågs det som en helig och närmast övernaturlig plats av lokalinvånarna, men i mitten av 1900-talet hittade turister från Perus storstäder hit. Då ville man mest till oasen för att bada i dess vatten och därigenom få skyddande egenskaper. Idag är det också många internationella turister som åker till Huacachina för att åka på sanden som ni ser.

D var en stjärna, han gled ner som ingenting. Själv tyckte jag det var lite läskigt att ha ett underlag man inte vet hur det fungerar riktigt? Man vaxade undersidan med stearinljus vilket var en ganska kass metod ändå, tog slut genast och då stannade farten av.

Men det var kul, vi åkte buggy dvs en slags bil som har supermycket fjädring och kan racea i sanden. Första kvällen avslutades med en eld och marshmallow samt pisco rakt ur flaskan. Jag var faktiskt lite anti företaget vi använde, jag tyckte det var så oorganiserat och kändes kanske mest skräddarsytt åt mycket yngre backpackers men såhär i efterhand var min attityd kanske mest färgad av att det inte gick så bra med skidorna och ingen kunde engelska så jag kunde inte kommunicera vad problemet var.

Dagen efter vaknade jag med mycket mer sprudlande energi – vår årsdag! Förra året skrev jag ett litet kärleksbrev till D på bloggen. Jag slås fortfarande varje dag av att det känns osannolikt att jag får vara med om en sådan här stor kärlek. På ett sätt är jag på ett bortskämt sätt redan van, mitt liv är så inflätat med D, men samtidigt får jag infall dagligen. Det har känts långt ifrån självklart för mig att jag skulle få vara med om något såhär bra, så jag överraskas av min verklighet. Årsdagar ska firas – på förmiddagen åkte vi till Tacama, Sydamerikas äldsta vingård.

Man gick runt i produktionen och fick kika på diverse gamla redskap som använts och på de stora markerna med vinrankor.

Allra bäst var givetvis att få prova deras viner och även en skvätt pisco. Det gör ont att säga detta men vinerna var verkligen inte goda? Vi fick prova deras standardurval, de hade också en provning med sommelier så kanske var det bättre viner som presenterades där. Dock kan jag ändå tycka att man som vingård ändå vill bjuda på flaskor som man är något sånär stolt över, så att de som provar får ett positivt intryck. Så jag antar att det mer var smakpaletten som inte stämde överens med min, för så kan det ju verkligen också vara. Oavsett är det alltid trevligt att prova viner och platsen var väldigt vacker.

Vi passade även på att äta lunch på Tacama. Prunkande blomster, krattade stengångar, alla som arbetade gick runt i hatt. Helt klart värdigt en årsdagslunch.

Efter lunchen åkte vi tillbaka till hotellet och svidade om, dags för kvällsdejt! Vi hade bokat ett nytt företag att åka buggy och bodyboard med. D hade letat upp ett företag som erbjöd solnedgångspicknick efteråt och jag som älskar solnedgångar uppskattade tilltaget.

Vyerna i en öken är svårslagna. Sanddynornas mjuka böljande former och vinden som skapar vågor, det ser ut som en sandbotten i havet på sina håll.

Vi åkte buggy och bodyboarding. Det var så kul! Kanske för att det bara var jag och D, jag kunde slappna av på ett annat sätt jämfört med det där andra företaget. Eller så var det bara hundra gånger roligare för att det var vår årsdag och vår alldeles egna dejt. Allt skimrar när man firar sin kärlek ju.

Jag fick en tår i ögat när vi kom till picknicken. Så fint dukat med massa godsaker, att vi skulle få se solnedgången från en sådan här plats gjorde mig så glad. I det lilla tältet bakom kunde man byta om så det gjorde vi, från våra sandiga kläder till något mer dejtvänligt.

Men ja, resten är historia som det heter

Solen gick ner och mitt i det där gyllene ljuset

Så friade D och nu är han min fästman! Att säga att jag är lycklig känns som en underdrift. Tänk att livet fick bli såhär, tänk att jag får dela det med D, tänk att jag får känna såhär!

Máncora: surf, marin mat och solnedgångar

Peru är ett otroligt mångfacetterat land när det kommer till miljöer och klimat, det slås man av när man reser runt såhär. Allting beror på Anderna, denna mytomspunna bergskedja, det är något med den som skapar mikroklimat tydligen. Inte för att jag förstår varför men Anderna gör att vi under samma månad kan få uppleva isande kalla nätter i Cusco, vårens tveksamma steg i Lima, brännande heta dagar i öknen och sedermera sommar i Máncora. Nu kommer jag frångå den äkta tidslinjen lite, ökeninlägget borde komma efter Lima om vi ska följa verkligheten men det kommer lite senare. Inte för att någon kanske vet vår exakta reserutt men det känns ändå viktigt av okänt skäl för mig att påpeka detta.

Första kvällen åkte vi till Los Organos, en liten by söder om Máncora. Vi sov där eftersom vi hade en väldigt tidig start dagen efter, valspaning stod på vår agenda. Det är säsong för knölvalarna tydligen och jag som älskar delfiner kände att det här med valar också lockade. Efter att ha gjort mycket efterforskningar kring hur man gör detta etiskt så åkte vi ut med Pacifico Adventures, så bra företag att göra detta med!

Klädd i min turistigaste hatt med Machu Picchu-tryck gick vi ner till hamnen. Där simmade stora sköldpaddor runt, av mindre etiska anledningar dock. De lockas med mat och deras naturliga beteende är dessvärre ganska förstört pga olika sköldpaddetourer som sker inne i hamnen.

Vi åkte ut till havs, tyvärr har jag inga bilder nästan. Jag var så uppslukad av händelsen? Att se mäktiga valar glida upp och ner i vattnet med deras små valbebisar var så ljuvligt, varför kan jag inte förklara. Företaget hade med sig en slags ljudupptagningsmanick som kunde fånga upp valarnas ljud ur vattnet. När vi använde sonografen som det kanske hette, i slutet av båtturen, så somnade jag. Valljud är alldeles uppenbart avslappnande.

Los Organos i övrigt lockade inte, så efter valutflykten åkte vi till Máncora. En av höjdpunkterna med Peru generellt har varit att upptäcka landet genom maten, och ceviche vilket är en rätt jag gillar mycket. Den här var purfärsk med vit fisk, bläckfisk och räkor, lyxen när man är vid kusten. Ofta serverar man ceviche med en bit sötpotatis och rostad majs, ingetdera faller mig i smaken riktigt. Majsen är dehydrerad och därmed mjölig, jag tror man måste vänja sig vid konsistensen för det är meningen att den ska vara sådär. Vi delade på en öl från trakterna och livet kändes så ljuvt.

En av anledningarna till att vi alls åkt till Máncora var för att surfen finns här. D hade aldrig provat och jag ville återupptäcka gamla talanger. Det visade sig dock att jag inte kunde surfa längre? Den här resan är underbar på många vis men nog känner jag mig lite demolerad i självförtroendet kring det fysiska och sportiga. Der gick liksom inte, jag kände mig så pressad av att det var så sjukt mycket folk ute och att instruktörerna bara pushade ut folk på vågor hejvilt att jag inte lyckades ställa mig en enda gång. Min instruktör blev irriterad på mig och jag ville inte surfa klart min session tillslut, det kändes inte så roligt som jag kanske hade hoppats.

Istället fokuserade vi om. Dagarna i Máncora fick solnedgångar som sitt syfte istället. Jag kan inte påstå att jag älskade vårt boende, men balkongen och utsikten därifrån kompenserade på många vis allt det slitna. Att se svajande palmer och en sol som går ner längs horisonten medan havet låter vågorna bullra fram gör en ödmjuk.

Jag åt också topp tre godast måltid under resan hittills: små patacones fyllda med skaldjursröra. Patacones är ordet för matbanan/plantains som är vanligt just här vid norra kusten som närmar sig mer den tropiska delen av Sydamerika där matbanan ofta är en stor del av matkulturen. En av de lokala restaurangerna i Máncora gör dubbelfriterade små koppar av matbanan som fylls med en varm skaldjursstuvning med grädde och den gula chilin aji amarillo.

Varför älskar man solnedgångar? Eller varför älskar jag solnedgångar kanske är den mer korrekta frågan. Ofta har jag samma slags tankar som svävar runt i huvudet när jag ser solen sjunka ner. Undrar vem som ser soluppgången samtidigt på andra sidan horisonten? Hur kan färgerna vara så vackra, hur blir det såhär? Varför blir det ibland rosa, ibland rött, ibland orange? Varför ser jag sällan solnedgången i Stockholm? Osv.

Det var väldigt behagliga dagar. Tydligen åker många till Mancora och fastnar där. Även om jag inte kan förstå det till fullo så fanns de små elementen som nog lockar många. Dels är det surfen tror jag, den kan få en att gilla de flesta platser. Sen tror jag många som är på längre resor slappnar av lite här. Det finns inte saker att upptäcka eller se till så stor grad, så man behöver inte som resenär fundera på logistik om hur man tar sig till olika berg eller monument. Man kan slappna av, gå runt, hänga vid poolen. Så det var sådant vi gjorde. Och åt mat! På bilden ovanför är en menu del dia, alltså dagens meny, ett koncept som finns i stora delar av Sydamerika. Man får en förrätt och en huvudrätt samt ett glas dryck. Här åt D räksoppa och jag en räktortilla bland annat.

Det är många kontraster här. Jag har sagt det förut men slutar inte slås av det. På marknaden i Cusco fick man en menu del dia för ungefär 25 kronor, här i Mancora var det närmare 50-60 kronor. På kvällen gick vi till vad som skulle vara byns bästa restaurang och där åt vi riktig restaurangmat för närmare 800 kronor totalt. Jag antar att det är samma i Sverige till viss del, man kan ju äta korv till lunch från Pressbyrån och gå till Riche på kvällen men ska man ha riktig lagad mat serverad så är det ändå en viss prislapp hemma också, även på lunchen. Nåväl, på kvällen åt D en skaldjurpasta och jag en tonfisk i passionfruktsås med potatismos.

Vi delade på en bit flan till efterrätt och avrundade vår Peru-resa såhär. Vid midnatt tog vi nattbuss mot ett nytt land! Vi hörs om det, efter ökeninläggen.

Lima, Netflixmat och skaldjur

Efter både Amazonas, bergsäventyr och vandringen behövde vi lite vila. Eller kanske snarare: jag behövde lite vila. En del av mig ville åka till Bolivia, något D också var taggad på, men det innebar än mer äventyr och tidiga morgnar så vi kom överens om att spara Bolivia till senare under resan om det gick ihop på något sätt med rutten. Annars är det ganska naturligt att fortsätta från Cusco mot La Paz med buss nämligen men vi flög till Lima istället.

Lima är en underskattad stad. Så många i Peru som sa ”va, ska ni chilla i Lima, där är bara grått och trafik”. Visst hade de rätt till viss del, himlen är alltid grå i Lima förutom tre månader på året och trafiken hemsk. Men staden har gott om gulliga låga hus och trevliga caféer.

Vi spankulerade runt i Barranco en dag, de kvarter som har många ateljéer och konstnärliga projekt på gång. Jag gillade verkligen den delen av Lima skarpt, det fanns så många ateljéer och olika konstintiativ blandat med gulliga kaféer som sålde gott kaffe. Vi hittade ett underbart gelatoställe också där jag fick prova lucumasmak på glass, en frukt som är omåttligt populär i landet. Glassmaken påminde lite om karamell men fräschare.

Matmarknaderna vi besökt hittills i Peru är verkligen ett eget turistmål. De är så annorlunda från allt man är van vid hemifrån, det går inte att jämföra med en saluhall riktigt. Här finns allt: slaktade höns, nyskördade potatisar, hundratals heliumballonger och massor av matstånd. Hygienen oroar mig stundtals, det ska erkännas, men jag hade hört att ceviche i just den här mathallen Serquillo var god så dit åkte vi för lunch en dag.

Glömde tydligen fotografera. Den var okej. Inte jättegod faktiskt. Men det var en minnesvärd lunch ändå, för vi hamnade bredvid en senior dam som oväntat nog pratade engelska tillräckligt bra för att vi skulle kunna ha en konversation. Det visade sig att hon är skådespelerska och sångerska, hon visade olika omslag på filmer hon varit med i. Det var oerhört mysigt att höra om hennes liv i Perus kulturvärld, och vi följer varandra på instagram nu. Något som också får mig att tänka på hur många chanser till samtal vi går miste om utan spanskan.

En dag hade vi en så kallad Netflix-dag, eller först gick vi egentligen en stadsrunda men den var riktigt dålig. Så synd, jag tycker walking tours är ett perfekt sätt att få en bakgrund till en stads historia men här gick vi på en nitlott. Lärde mig ingenting och lite bistert försökte vi återhämta oss genom att köpa churros från ett känt ställe som heter San Fransisco, inte efter staden utan efter kyrkan som finns i krokarna som delar namnet. Churrosen var mer en avlång tjockare frasig deg som var fylld med choklad. Otroligt god! Med sås i mungiporna och socker på nästippen gick vi vidare och påbörjade vårt ätande enligt Netflix.

Det finns en serie om streetfood i LATAM (Latinamerica) där ett av avsnittet handlar om Lima, och två av matställena hade vi sparat ned däribland Al Toke Pez. Jag kan faktiskt rekommendera den här serien oavsett om man ska hit eller inte, den berättar om mat i dessa sydamerikanska städer, som ju är så spännande för en, och berättandet har en enorm kärlek i sig.

Det är ett matställe med streetfood, klassiska luncher som finns i Lima. Man äter gärna trios, där man får en liten portion ceviche, friterad bläckfisk och skaldjursris. Jag tyckte cevichen här var god men inget speciellt och egentligen är jag inte så mycket för friterat just så bläckfisken var inte en favorit, men skaldjursriset stack ut! Det smakade av eld och kol på ett ljuvligt sätt, en mycket rökigare smakprofil än jag var beredd på.

På kvällen gick vi till Marys Picarones, ser ni Netflixloggan på hennes vagn? Hon verkar som en så gullig person som levt ganska tufft, men när hon väl fick ett större kapital genom att byta från popcornförsäljning till picarones, så värnar hon om de fattiga. Hon hade själv inte råd med julklappar när hennes barn var små, så nu åker hon till fattiga områden i Lima på julen och delar ut paket till barnen. Det är rörande.

Picarones är en slags munk gjord på sötpotatis och zucchini som friteras och serveras med en sirap med kryddiga julsmaker som kardemumma och apelsinskal. Vi tog ett glas chica morada också, det är en saft på lila majs som smaksätts med glöggliknande kryddor. Vi har druckit det flera gånger i Peru och jag älskar denna dryck. Det är som en lättare och uppfriskande glögg! Den godaste vi drack var faktiskt här hos Mary och hennes picarones, inte för att hon själv var där den kvällen men iallafall, de var otroligt goda. Perfekt frasiga på utsidan men ändå lite mjuka inuti, sirapen hade så mycket smak och så sköljde man ner det lite klibbiga med chicha morada.

En morgon vaknade jag lite låg i själen. Det är massa småsaker, inget är tillräckligt stort för att egentligen behöva ta utrymme men det är det vanliga. Hur kommer det gå med forskningen när jag kommer hem, vad trögt mitt skrivande går, värst vad alla är på substack, osv. Kanske är ni bekymmerslösa personer som inte går och låter värdsliga saker tynga er på semester men tyvärr är jag mer en grubblande karaktär. D kände av min sinnesstämning så när vi gick utanför den lilla lägenheten vi hade hyrt tog han mig några tiotals meter åt vänster, ”kom älskling här borta finns något som kan muntra upp dig”. Take away-kaffe! Det må låta banalt men jag älskar att köpa med mig take away-kaffe och gå runt i en stad. Ett tag, flera år sedan, när saker kändes lite onödigt mörka i livet rannsakade jag mig själv: finns det något världsligt jag kan ge mig själv som kan göra den här perioden enklare att stå ut med? Jag insåg att unna mig take-away-kaffe var en sådan sak, så jag köpte ett kaffeabbonemang på Espresso House där man fick hämta ut hur många kaffe man ville för ett fast pris. Det gjorde min dåvarande gråa vardag lite lättare, att få en cappuccino i mugg kunde vara det som motiverade mig att komma ur sängen på morgonen.

Kände mig så tacksam efter vår kaffe. Inte kanske för drycken i sig, utan för D och för att han genom sin gest lyckades skaka bort den där gråa känslan. Påminde mig om att det viktigaste i livet är mer än ljuvligt för mig, att det inte finns något att deppa över egentligen.

Så det var med mycket gladare steg som vi gick till La Mar, en skaldjursrestaurang i Lima. Vi beställde varsin pisco sour, D valde en med maracuya dvs passionsfrukt, och lite förrätter. Vi åt en otroligt god ceviche och en tonfisktartar i friterade wontonskal. Bläckfisken i cevichen var min favorit.

Sedan fick vi in skaldjursris, en sofistikerad variant med mjuka men ändå rika smaker. Bläckfisk, räkor, musslor och ett så gott ris, jag älskade denna rätt. Allt var så gott här, prissatt som Sturehof hemma dock så det kan man ju förvänta sig god mat på något vis, men om ni är i Lima så gå hit! Ambiancen var otrolig, dekoren, musiken, de lyckades verkligen med hela sitt koncept.

Så förflöt mycket av dagarna i Lima. Två av kvällarna var vi hemma i lägenheten, det känns nästan lite skämmigt att säga men så är det ju att vara på långresa. Att få laga en simpel pasta ihop och se GVFÖ på en knackig VPN är också en gyllene tid på något vis, att bara få landa i varandra och låta alla intryck ta sin plats innan man fyller på nya.

Men efter fyra dagar av detta var vi redo för nya äventyr; vi ses i Huacachina!

Amazonas och naturens kretslopp

Peru har erbjudit så många olika slags platser och klimat, det är svårt att ta in att allt tillhör samma land. Från bergen där det var minusgrader nattetid tog vi flyg i 50 minuter och vips var vi i Amazonas. Vädret var som man kan förvänta sig: fuktigt och varmt. Svetten lackade på bröstet direkt vid landning, allas pannor blänkte med ett pärlband av svett.

Vi fick åka på en flod ganska länge för att nå vårt boende. Vårt boende kändes så ansvarsfullt och precis som vi ville ha det. En aningen rustikt måhända men ett center som också bedriver forskning och försöker ta medvetna val för att bevara Amazonas.

Första dagen var jag helt slut. Vi hade haft en vecka bakom oss där vi gick upp mellan 03 och 04 varje natt för diverse bergsäventyr, och att landa i den där fuktiga värmen gjorde att jag mest ville sova. Så vi vilade i vår bungalow tills det var dags att åka på dagens första utflykt. Den var väldigt trevlig: vår guide tog oss till ett litet vattendrag där vi fick se diverse fåglar, baby-kajmaner och en del spännande insekter.

Det var bara vi och ett par från Turin just dessa dagar. Kändes filmiskt när vi satt i restaurangen om kvällarna med fläkten surrandes över våra huvuden. Det hjälpte lite med fläkten men det bidrog på något sätt, en AC hade känts fel. Vi fick väldigt god mat, tre-rätters varje måltid. Jag och D drack maracuya sour före varje middag, förrädiskt goda. Maracuya är en slags passionsfrukt men sötare än den sorten som oftast säljs i Sverige och odlas i trakterna så färskare smak går knappt att finna.

Skräll att vi följande morgon hade väckarklockan på 05 igen, det väldigt tidiga dagsschemat fortsatte. I bergen behövde man gå upp tidigt, antingen på grund av stora avstånd eller för att det var svalt och man ville utnyttja den mer bekväma temperaturen för vandring. Här i Amazonas var det dels på grund av temperatur men också för att fågellivet är som mest rikt där i morgonljuset.

Vi spanade med kikare och såg många roliga fjäderfän. Förstod plötsligt lockelsen i att spana på fåglar och tänkte mycket på några av mina vänner som älskar att fågelskåda.

Mellan de stora utkikstornen fanns hängbroar.

Gravt obehagliga, jag vet inte om det syns men det var sådana enorma gap mellan vissa av plankorna och då såg man bara rätt ner, tiotals meter. Första hängbron gick bra men när vi var förbi den fjärde kände jag verkligen fysiskt hur min kropp blev mer och mer geléartad. Man orkar hålla ihop sinnet ett tag innan det kommer ikapp.

Vissa dagar var lite lugnare, då gick vi runt i skogen med vår guide som pekade ut olika träd och djur. Typ det här fikusträdet som blivit övertaget av en lianliknande växt som slingrar sig runt andra starkare träd för att nå upp, mot solen. Till slut kapslar lianen in trädet så det dör, men för oss ser det fortfarande levande ut eftersom skalet lever.

Vi fick också åka båt på Sandovalsjön en dag. Där såg vi många roliga fåglar, bland annat den på bild med lång näbb.

Gulligast var dessa. Inte för att sköldpaddorna (nog?) håller på med reproduktion utan för att de har varsin fjäril sittandes på sig. De lever i symbios. Sköldpaddor svettas från ögonen och det lämnar saltrester. Fjärilarna behöver salt, och sätter sig för att slicka i sig saltet. Sköldpaddorna låter fjärilarna vara där, för det är skönt för dem att bli av med det.

Naturen lever i en sådan balans. I Sahara finns en uttorkad sjö med fosfor, och varje år blåser det upp stora dammoln som färdas till Amazonas och fosforn landar där. Amazonas behöver just fosfor, och samspelet känns lite osannolikt på något vis. Undrar vad som händer när allt damm blåst upp?

Sådant funderade jag på när vi gled runt på sjön. Jag minns en vår i Stockholm när alla patienter med astma plötsligt mådde mycket sämre och behövde diverse medicinjusteringar. Kanske var det mycket pollen i luften? Det visade sig att det var ökenstorm i Sahara som hade lett till att luftkvaliteten i Stockholm försämrades.

Mäktigt att vi är med i detta kretslopp som kallas planeten jorden.

Undrar mycket kring denna fågel? Varför ser den så märklig ut? Allt i naturen fokuserar på att överleva och fortplanta sig, och även denna fågels märkliga färger har säkert med det att göra.

I skymningsljuset rodde guiden hem oss.

Vi var bara i Amazonas i fyra dagar men jag tyckte det gav så mycket, och det var så spännande. Alla utflykter i dagsljus, i kompakt mörker, på sjön, i skogen… men man såg också mycket annat. Typ drivor av plast som flöt runt, eller olagliga guldutvinnare. Det brann i skogen en bit från oss en dag, man såg röken stiga mot skyn och vår guide förklarade att folk bränner mark för att odla majs eller annat som ger pengar. Och vem är jag att säga att de borde sluta, borde låta skogen vara, när de mest vill mätta familjernas munnar och ge ett mindre hårt liv till sina barn? Men bara sett ur mitt perspektiv som besökare så vill man att dessa landmassor ska få vara kvar, och det är nog vad som behövs rent ekosystemmässigt också.

September i en lista, 2026

Det är väldigt fint att få ha dessa listor samlade, en liten exposé om livet, om än en liten tårtbit eftersom livet såklart är mycket mer än det man visar upp. Förra året hade jag och D nyss flyttat ihop och jag var taggad på konstutställningar. I år är vi i Peru och har haft en väldigt händelserik månad i upplevelser, det är svårt att dra likheter. Till och med inom landet Peru är det olika väder och säsonger. I just detta nu befinner vi oss i våren, i Lima, men åker under eftermiddagen mot kusten och den eviga sommaren i Mancóra.

Månadens bok
Jag har verkligen inte läst bra böcker den här månaden tyvärr. Då menar jag subjektivt bra, alltså något som jag läser klart och känner mig uppslukad av för titlarna i sig är rediga klassiker. Först la jag ifrån mig Dom Casmurro, en klassiker från författaren Machado de Assis. För mig blev den daterad i sitt sätt att berätta en historia så jag tröttnade ganska snabbt, även om man kan se drag som författare likt Clarice Lispector måste blivit inspirerade av. Författaren adresserar ofta läsaren vilket jag är ovan vid men även i boken Stjärnans ögonblick gjordes det med en finess som jag uppskattade. Båda är brasilianare och jag tror absolut den yngre Lispector funnit inspiration. Därefter påbörjade jag Mandarinerna av Simone de Beauvoir, en bok jag i teorin borde älska och visst skapar den skrivlust inom mig men jag hann inte läsa ut den på de 28 dagar man får lov att låna e-böcker från biblioteket, vilket är ett tydligt tecken på att den inte fångade mig. Kanske är det vad som haltar – att jag saknar de fysiska böckerna här på resan? Nu har jag iallafall påbörjat Tusen år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez. Aldrig lagt såhär många titlar (alltså två) åt sidan på samma månad.

Månadens ord
Just nu florerar bara spanska ord i huvudet, inte för att jag kan så värst många utan för att jag försöker lära mig genom att passivt ta in runt om mig. Inte det mest effektiva sättet dock och de flesta interaktioner slutar med att jag säger orden ”Habla un poquito espanol”.

Månadens mat
Det har blivit många olika slags mat denna månad med tanke på att vi varit i Sverige, Brasilien och Peru. Här i Peru tror jag vi provat de flesta av rätterna som har nationalkultstatus, allra mest har vi ätit Lomo Saltado som är sojamarinerad biff wokad med lök och paprika serverat med ris och pommes. Eller kanske ceviche? Små bitar rå fisk som tillagats lite i limejuice och chili, ofta garnerad med en lokal vit majs och sötpotatis. Även en del Aji de Gallina, en slags kycklingrätt i mild gul chili-sås. Men vi har verkligen provat allt möjligt och i ärlighetens namn längtar jag lite till ens vanliga palett.

Månadens vin
Nästan inget vin i september, det enda var vinerna som serverades på flyget till Rio. Ej fy skam! För första gången i livet åkte jag business class och både deras champagne och andra viner var rikligt trevliga. Synd att man gått och vant sig vid denna lyx nu.

Månadens te
I Peru har vi druckit mycket kokate, iallafall när vi varit i Anderna. Man lägger helt enkelt i kokablad i hett vatten. Smakar svagt herbalt, tyckte mycket om det faktiskt men kanske särskilt för att det var så kallt om morgnarna och det värmde att få i sig hett te. Om någon oroar sig så är mängden frigjord kokain försumbar, för att verkligen extrahera substansen behövs alkaloider har vi fått lära oss.

Månadens skönhet
Att vara på resande fot stör ens hudvårdsrutin, det märker jag tydligt, och det blir knappt något smink men jag köpte mig ett färgat läppbalsam från essence på ett apotek i Cusco. Glömde ta med mig läpprodukter och är det närmsta beroende, men ville inte lägga för mycket pengar på en produkt jag har i överflöd hemma så essence blev den ultimata kompromissen.

Månadens bad
Jag har badat en gång, på Copacabana. Inte fy skam visserligen!

Månadens skrivande
När vi var i Pisac fick jag en ingivelse av att försöka forma ett nytt projekt men det varade bara en kort tid. Annars känner jag mig översköljd av intryck att det är svårt att finna ro till skriva just. Kanske också för att det sällan finns naturliga platser där jag kan sitta med en uppslagen dator, eller just att det nästan känns som det låter bssssssszzzzzz i hjärnan konstant av allt processande. Nya platser, nya ord, nya människor, nya väder.

Månadens låt
Det har blivit synnerligen liten egenvald musik denna månad utan passivt lyssnar vi på det peruaner lyssnar på. Det spelas 99% musik på spanska och 44% låtar med flöjt i enligt min undersökning.

Månadens kultur
Allt vi gör på resan känns som en kulturell upplevelse ärligt talat, men en utställning som jag kommer komma ihåg var Vik Muniz separatutställning i Rio.

Månadens TV
Trots att vi är i Sydamerika har jag och D följt årets säsong av GVFÖ. Jag har många tankar. Visserligen finns många olika inlägg om att SVT valt vissa profiler för att programmet ska bli mer omtalat men jag tror personligen också det är en reflektion av vår samtid. Konservativa värderingar tar fäste. Per princip har jag inget emot att folk vill leva sina liv olika men det yttras diverse tankar om hur kvinnor bör leva sina liv, där vissa meningar skulle kunna vara rakt av kopierade från islamistiskt styre, och där jag känner kring särskilt kvinnorna som också säger att de vill medverka i begränsningar: såhär tänker kvinnor som har ett val. De förstår inte att möjligheten att vara vän över könen handlar om så mycket mer än just bara en vänskap, det är den fundamentala synen på att man är jämställda individer som uttrycks genom att det finns vänskaper mellan heterosexuella av olika kön. Om ni frågar mig som har insyn i ett land där styret inte tycker kvinnor och män ska umgås utanför giftermål/familjekonstellationer, så är det många fler bottnar i uttalanden om könsseparatistisk vänskap som handlar om att man bara ser på främst kvinnor som sexuella varelser.

Månadens podd
Poddar som diskuterar politik är ju min last sedan alltid och just nu extra brännande givetvis. Har för tillfället en extra stark dragning till My Rohwedder i En runda till (Aftonbladet-producerad), kanske för att hon är skåning, kanske för att jag insett att min kompis Sofia känner henne.

Så dundrar vi in i oktober. En av mina favoritmånader hemma. Just idag har jag lite hemlängtan, och D:s vän Sebastian sms:ade precis honom om det. Han har gjort flera långresor och skrev att vid just en månad är det vanligt att längta hem lite men än finns det mycket njut kvar! Det kändes fint på något vis. Dels att man har ett liv hemma man gillar tillräckligt väl för att längta till, och vetskapen om att känslan går över. I oktober ska vi… Ja vad ska vi göra? Vi ska göra det sista vi tänkte i Peru innan vi åker vidare. Troligen blir det karibiska kusten i Colombia och/eller lite av Bolivia. Att inte veta är kittlande! Har aldrig känt mig såhär genomgående fri.

Cusco och dess många höjdmetrar

Vi tog en colectivo för 6 soles (= 18 kronor) och vips var vi i Cusco.

En stad som var synnerligen svår att få grepp om, men som ändå charmade mig fullständigt. Lokalbefolkningen är till stor del tydligt bergsfolk där quechua är det dominerande språket och många har vad man kan gissa knapert om pengar. Samtidigt är det en ganska dyr stad att vara turist i, en slags krock som fick mig att fundera på hur saker fungerar. Vem äger restaurangerna, caféerna, vem arbetar där och varför är ursprungsbefolkningen den som drar in minst?

Vi började iallafall Cusco-vistelsen med att gå in till San Pedro-marknaden, en stor marknadshall som är precis sådär sydamerikansk som man kan föreställa sig. Där såldes alla frukter, nötter, bönor och alla slags styckdetaljer man kan tänka sig. Kycklingar som hängde, framlagda fiskar, stora skrov från gris. Vi hade dock siktet inställt på bespisningsdelen som var cirka noll procent turistig. Här satt nästan bara peruaner och åt dagens lunch. Jag försökte beställa av denna gulliga dam, och lyckades få till en meny till både mig och D. I Peru innebär en ”Menu del dia” en förrätt, huvudrätt och dryck till maten. Vi åt där flera dagar och favoriten var nog quinoa- och potatisssoppa samt en huvudrätt med ris, en slags bönröra från Anderna och stekt ägg. Skulle ni fråga D är hans favorit Lomo Saltado, en av många fusionrätter i Peru. Peru har haft stor immigration från Japan och Kina i mitten och slutet av 1800-talet vilket präglat husmanskosten. Lomo Saltado som är en av de mest kända rätterna från Peru kommer från det kinesiska köket, en slags köttbitswok.

En av dagarna åt vi den här soppan till förrätt, med små block av pasta som smälte i munnen. Motsatsen till al dente och gav mig barndomskänsla, ni vet hur pastan var i tomatsoppan i skolbespisningen? Jag älskade både dåtidens tomatsoppa och den här grönsakssoppan. San Pedro-marknaden var uppfriskande att besöka, så otroligt olik alla svenska saluhallar. För den äckelmagade kan man hålla undan från vissa gångar där man sålde kött och kyckling. Man tar vara på hela djuret här, vilket egentligen bara är bra, men för en person som jag som är uppvuxen på filéer var det ganska utmanade att se magar, fötter, tuppkammar och gud vet vad.

Cusco var otroligt mysigt på många vis. Kaféscenen är oändlig, det finns så många platser att dricka gediget kaffe på. Landets inhemska bönproduktion har funnits länge men det var först nu på 2010-talet som speciality shops verkligen etablerade sig. Många av kaféerna rostar bönorna själva och är noga med ursprung och smak. Vi gick bland annat till ett kafé som ägs av kvinnor, med endast kvinnor som medarbetare. Diskrepansen mellan lunchen i San Pedro som kostade oss 24 kronor och kvinnofikat här (varsin cappuccino respektive islatte, och kaka) som kostade oss 180 kronor är stor minst sagt. Kontrasternas stad.

Vi passade på att låna strömuttag för att ladda min kamera! Min kära Olympus som inhandlades 2015/2016. Innan dess var jag en fena på att fotografera manuellt med en sonykamera som blev stulen i New York. Jag köpte den här Olympuskameran efter, men den var svårare att navigera och sen försvann laddaren. Nu har tio år gått och jag kånkar oftast med kameran på alla resor i hopp om att hitta en laddare på någon flygplats utan att ha lyckats. D tog denna historia på stort allvar och lokaliserade en fotobutik i Cusco som hade en begagnad laddare. Olympus finns tydligen inte ens längre! Det som i mina ögon var kamerornas rolls royce.

När kameran var laddad traskade vi runt på stan och jag fick experimentera med det manuella läget igen. Tio års paus har absolut fått mig att tappa touchen, det ska erkännas, men jag hoppas på att öva upp den igen. Ibland när jag ser mina gamla bilder kan jag ändå få en sällsam känsla av stolthet, så jag hoppas det går att väcka kunskapen till liv.

I Gamla stan i Cusco är de flesta affärsskyltar svarta, tydligen ett direktiv eftersom staden är Unesco-skyddad. Man vill inte att massor av färger och neonskyltar ska störa vårt synfält när vi insuper de här gamla städerna. Jag har aldrig tänkt på detta innan, men vi är ju mycket i Trogir eftersom D:s pappa bor där och den staden är också Unesco-skyddad. Nästa gång vi spatserar i gränderna där ska jag tänka på skyltarna.

Jag är inte säker på vad man använder de där flätade repen med färgglada bollar till idag, men inkafolket hade det som ett slags skriftspråk. Eller man hade ju ingen skrift just, det är därför vi vet så lite om Inka. Allt vi vet är nedskrivet av spanjorerna när de invaderade, så de platser eller vanor som inte upptäcktes i samband med övertaget finns inte heller bevarade mer än i muntlig tradition och där har mycket information dött ut. Man vet att inkafolket skickade meddelanden med budbärare med hjälp av rep i olika färger med bollar på olika platser längs repet. Högst fascinerande om ni frågar mig.

Tyvärr blev den här bilden lite mörk, men jag tyckte om det moderna i colalastbilen, den trånga gatan och kvinnan med traditionell klädsel.

Kvällarna blev så väldigt kalla i Cusco. På dagarna kunde man svettas lite om solen låg på men så fort det skymmer känns det av att man är högt upp i bergen. Jag köpte en stickad tröja, det enda varma plagget förutom dunlagret jag har med mig är en fleecejacka som jag visserligen älskar men för mig är den förknippad med friluftsaktiviteter, det kändes fint att få variera stilen med en ”vardags”tröja som är varm också.

Runt om i området finns det ju många inkalämningar, däribland i Pisac som vi var i innan, och i Cusco traskade vi upp till Saqsaywaman för att titta på de gamla lämningarna. På samma höjd har man också byggt en egen Jesusstaty, det var för mig lite oklart då Jesusstatyn ju tillhör Rio och är deras moderna underverk. Känns liksom… Märkligt att bygga en så lik staty men i sämre kvalitet och mindre? Måste läsa på om det.

Det kändes som vi var i Cusco i en evighet men samtidigt gick tiden fort, alltid det här ambivalenta förhållandet till tid som jag finner så svårt. Vi tillbringade en del tid i stadsdelen San Blas som är känt för att vara bohemiskt. Här fanns flera mysiga små galleri men också många kaffeställen, och jag tog en förmiddag för mig själv och kameran. Fotograferade husfasader och lekte med ljusinställningar medan D vilade lite på hotellet.

Vi möttes på Apice, ett av alla kaffeställen, och drack varsin islatte som var väldigt god.

Det var bra fotoljus i fönstret så vi tog en selfie. Jag hade saknat honom. Det är helt sjukt, vi är med varandra precis hela tiden och man kan tro att en förmiddag ifrån varandra ska ge mersmak för egentid men även om jag pysslar med något själv, som nu när jag skriver bloggen, så vill jag helst ha D i min närhet. Det lär gå över någon dag säger ni, och det stämmer säkert, men det är fint att få göra en sådan här resa när man är i den här fasen av ett förhållande. Jag trodde aldrig jag skulle få känna såhär inför någon.

Nåväl, ska sluta osta mig om det där. Om någon läser och kanske samlar inspiration inför en kommande Cusco-resa, så kan jag bara säga att det är en så mysig och trevlig stad. Man får lite alpby-känsla eftersom många är här inför eller efter en vandring. Alla klär sig i funktionella byxor och skaljackor, kängor och sportiga solglasögon. Samtidigt blandas turisternas utstyrsel med lokalbefolkningen som är klädda i sina, vitt skilda, ullplagg. Det finns marknaderna och mycket traditioner från Anderna att ta del av, som chica morada (lila majsläsk), grillspett på gatan med anticuchos (nöthjärta) och kvinnor som säljer tusen olika sorters potatis. Men likaså finns den moderna kaffekulturen och all konst, vackra vyer och inkaruiner. En underbar röra och ett underbart resmål!

Med dessa två bilder avslutar jag mitt lilla inlägg om Cusco. I realtid befinner vi oss nu i Lima, en kuststad som jämt är disig och ska innehålla så mycket god mat att man storknar. Mer om det i framtiden. Så mysigt att ni läser, känner mig nästan lite bortkopplad från verkligheten på resan och det gör mig så glad att ni hänger här med mig och förverkligar det hela.

Pisac i Sacred Valley

Peru, äntligen! Efter en lång resdag landade vi i Cusco, det var en tidsmässigt lång resa men också så otroligt olik miljö från Rio att det kändes som vi bytt världsdel igen. Vi hade en mäktig inflygning över Anderna med otaliga kilometer med vidsträckta brungråa berg och oväntat mycket grönt. Cusco är en högt belägen stad och jag ville skynda mig neråt, ned till höjdmetrar som inte är hälsovådliga. Därför tillbringade vi de första nätterna i Peru i en liten by som heter Pisac.

Pisac ligger längs Urubamba-floden, en del av Sacred Valley dvs en rad byar längs med vattnet som Inkafolket ansåg vara heligt.

Vi bodde i en liten stuga uppe på berget, man behövde gå rakt upp i några minuter. Ens hjärta går snabbt och andfåddheten kommer ikapp en så högt upp, men boendet var vad vi tänkte oss. Vackra vyer men också väldigt rustikt. Han som äger stället hade svarta sorgeakter under naglarna och såg lite tanig ut. Amerikan-argentinare som valt att bosätta sig primitivt, och med ett stort hat mot hippies vilket är lite olyckligt eftersom Pisac är ett hippiefäste. Man fick inte lov att ha sandaler, ponchos eller spela gitarr hos honom, några regler som både jag och D kände att vi kunde hålla men som behövde tas på stort allvar – han kastade ut folk som bröt mot detta.

När man är på höga höjder och inte är van, vilket vi måste räknas till att vara eftersom vi lever i en stad på havsnivå, så behöver man ta det lugnt i början. Den första dagen strosade vi mest runt i byn. Pisac väcker många frågor inom mig, både etiska och vissa frågor som kommer från ren förundran. Det är speciellt med en stad som har väldigt närvarande lokalbefolkning och samtidigt är invaderad av västerlänningar som vill leva hippiestilen och ta ayahuasca. De lokala kvinnorna är traditionellt klädda i höga filthattar, utställda ullkjolar, knästrumpor, åtsittande koftor med pråliga knappar, ett stort stycke vävt tyg över axlarna som kan användas till att bära. Samtidigt är var och varannan butik i bykärnan ägd och driven av diverse expats som vill sälja pollinerade drycker, ceremoniell kakao, svampcermonier och annat.

Funderade på detta en hel del. Vad tycker de lokala? Det skapar ju inte jobb eller ekonomi för dem, kanske till och med konkurrerar eftersom de själva har schamaner som jag tror får en del turistbesök i vanliga fall. Jag hade ingen att fråga på min icke-existerande spanska.

Annars är Pisac känt för sina inkaruiner, däribland odlingsterasser som vi besökte med stor behållning.

Och sen marknaden, den är också vida känd. Lokalbor som byter och säljer grödor. Fick lära mig att ju fler lager en kjol har, ju festligare anses den vara.

Vi besökte hantverksmarknaden också. Jag köpte ett pannband. Dagarna i Pisac gick åt just detta: vandra runt, titta på hantverk och insupa bergsvyerna.

Vad trött det här inlägget blev? Ni får ursäkta. Det blir skärpning till framtiden men när jag skriver detta är jag alldeles genomsvettig i ett fuktigt Amazonas och har precis druckit en pisco sour på en måhända för tom mage så allt känns lite segt inom mig. Håll tillgodo!

En önskelista om allt vi vill göra i Peru

Åh Peru, detta land jag längtat till sedan 2018, minst! Då var jag i Ecuador och alla resenärer jag träffade sa att Peru, ah, åk dit, men jag undvek det till varje pris. Jag hade bara sisådär två veckor innan jag skulle till Chile och den första veckan var redan bokad för surf, så Peru kändes som ett för ordentligt resemål att ta i farten. Men nu är vi alltså här! Jag vill göra så mycket, men vi får se vad vi känner för. En del av resan får ses som en KBT för mitt eviga tidsoptimerande som ibland kan gå överstyr (och ibland är en riktig tillgång faktiskt), men vi försöker känna efter vad vi är sugna på och i vilken takt helt enkelt.

SACRED VALLEY/URUBAMBADALEN
Det här är en dal i krokarna av Cusco som Inkafolket såg som en helig plats. Det är flera byar som ligger som ett pärlband och antalet arkeologiska fynd och platser känns outtömligt. Vi flyger direkt från Rio till Cusco dvs från havsnivå till 3400 meter över havet. Sacred Valley ligger på ”bara” runt 2000 meter så jag tror vi börjar vår Peru-resa här och det i sig känns kittlande.

VANDRA TILL MACCHU PICCHU
Vi ska vandra till Macchu Picchu! Inkaleden är mest känd men vi vill gå Salkantay som är en led med både blandning av Inka-historia men också mycket natur. Tror att det kommer bli sjukt tufft men detta är en av få bokade saker på resan dvs jag kan inte backa ur även om jag precis denna sekund undrar varför jag föreslog detta?

SE MACCHU PICCHU
Ja det här är väl ganska självförklarande men är mycket taggad på att se ett av de sju underverken!

GÖRA EN CACAO-CERMONY
Vi ska börja resan i Peru i Pisac, en av byarna i Sacred Valley. Där kan man göra en cacao-cermony, alltså en typ av ritual där man dricker en väldigt ren variant av kakao och mediterar. Egentligen är diverse drog- och hallucinatoriska ritualer vanliga i regionen (ayahuasca mest känd) men detta är den svensklagliga versionen av ceremoni, som låter väldigt mysig.

UPPLEVA CUSCO
Cusco är en stad jag inte kan få grepp om när jag läser på? Den verkar stor, men genuin, fylld med Inka men väldigt domesticerad. Vi kommer vara där ett par dagar före vår vandring och troligen efter. Är extra taggad på San Blas-området som ska vara deras konstkvarter med mycket gallerier.

KÖPA ETT HÅRBAND MED LAMOR PÅ
Jag är inte en person som oftast tycker kattungar och gulliga djur är något som lockar men såg en tjej på Instagram med ett stickat hårband med små lamor på, och det var så fint! Ser jag ett sådant klipper jag till.

DRICKA PISCO SOUR
No pisco no disco lärde Siri och hennes roomie Jess mig när jag hälsade på i Chile. Peru är hemlandet till pisco sour, så att en och annan drink ska intas känns givet.

ÄTA MASSOR AV CEVICHE
Den godaste cevichen jag ätit var i Ecuador, varje gång efter surfen. Man klev upp ur havet och så stod massa små vagnar med män som sålde ceviche framför en. Sjukt färskt och sjukt gott. Peru ska dock vara det ”riktiga” ceviche-landet, det är ett arv av deras japanska immigration. Den största diasporan av japaner finns i Peru!

SURFA
Ja. Jag har inte surfat sedan jag var på Bali 2023, och jag har trots de många länder jag surfat i aldrig varit duktig på den här sporten. Ändå lockas jag alltid av fortsätta försöka, för när man får ta en våg, den känslan är svår att slå. Man är i harmoni med naturen och känner ett sådant sug i magen. Kanske drar vi till Huanchaco, en fiskeby med mycket surf.

UPPTÄCKA MIRAFLORES
Jag läste en av Mario Vargas Llosas böcker tidigare i år (recension här) och Miraflores, ett område i Lima, beskrevs med en sådan ljuvlig prosa att jag måste dit och flanera. I boken är det femtio-sextiotal så jag förstår att dagens Miraflores är annorlunda.

ÄTA LOMO SALTADO
Det peruanska köket känns så oerhört spännande i min mening. På grund av landets historia finns influenser från massor av olika kök som smält samman till det vi kallar peruansk mat idag. Lomo Saltado är ett resultat av kinesiska influenser och är i princip en biffgryta där köttet är marinerat med soja och en peruansk chili medan grytan har lök, tomat och ibland persilja i sig.

SE RAINBOW MOUNTAIN
I Peru finns flera berg som har andra färger än vad vi förknippar med jord. Vi pratar lila, rött, gult osv. Vill gärna se ett sådant berg! Det måste inte vara just Rainbow Mountain, jag kan tänka mig vilket som i kategorin färgat berg.

SE AMAZONAS
Amazonas är en plats jag alltid velat besöka, D likaså. Det känns som man får passa på nu när man är i krokarna, vi får se i vilken form.

SMAKA MAT MED AJÍ AMARILLO
Peru har en känd chili som jag vill prova! Den lär ju finnas i många maträtter. Den är väldigt gul och ska ha använts i Inkaköket.

DRICKA CHICHA MORADA
Detta är en dryck från Anderna som är baserat på lila majs. Känns som ett måste på prova-listan.

PESCADO A LO MACHO
Vit stekt fisk i en skaldjurssås oftast baserad på musslor, bläckfisk, räkor som är smaksatta med aji amarilllo, så den där gula chilin och även vitlök, lök, tomat och lite pisco. Låter som något jag kan älska!

Har någon av er varit i Peru? Vad var en höjdpunkt? Och har någon av er läst något från Peru jag borde ta del av? Jag ska läsa något mer av Vargas Llosas, troligtvis Bockfesten, men tips inom alla kategorier välkomnas.