Min läsning i en lista 2025

Tänk att det redan gått fem dagar på 2026? Att vi är inne på den sjätte dagen? Jag brukar gilla att ägna jullovet (och januari till viss del) till att reflektera över föregående år. Förra året fyllde jag i samma lista om min läsning och det var ett fint sätt att landa lite i allt som passerat i ens inre. Med läsningen får man ta del av så många platser och världar. Förhoppningsvis lyckas jag publicera ett inlägg med lite minirecensioner från 2025 också! Men om ni vill läsa om många böcker i ett svep, rekommenderar jag mina tre inlägg från förra året (del 1, del 2 och del 3). Alla böcker jag recenserat finns på bloggen finns länkade i inlägget.

Hur var läsåret 2025?

Det här var ett mediokert läsår på många sätt. Dels läste jag i perioder mindre än önskat och dels fastnade jag länge med titlar jag inte tyckte så mycket om. Samtidigt har jag ändå känt att läsningen i högsta grad närvarat, kanske på grund av mina två bokklubbar som gjorde att samtalet alltid var igång.

Antal lästa böcker under 2025

I år blev det 21 böcker jämfört med 29 föregående år. Men jag ska ärligt talat säga att jag struntar i antal, för mig är det viktiga läsningens närvaro i mitt liv. Än så länge är läsandet inte förknippat med prestation för mig, så jag försöker därför inte bry mig om antalet allt för mycket. Är också lite rädd att jag skulle gå miste om titlar som är långa och bra, om jag jagade siffror.

Vilken typ av böcker läste du?

Det jag främst läser i bokväg är skönlitteratur helt klart. Jag läser sällan genrelitteratur eller biografier men jag läste ändå Ligan av Fatima Bremmer som är en slags biografi eller verklighetsskildring, populärvetenskapligt neddyk i journalistikens start för kvinnor i Sverige? I år blev det ingen poesi nästan vilket jag saknat.

Vilken månad läste du flest böcker?

I juli läste jag fem böcker vilket speglar att jag var ledig och jobbade natt om vartannat vilket gav mycket tid till att lata sig med titlar på en ljus sandstrand i Skåne. Men även december blev en läsmånad med fyra böcker, troligtvis för att jag börjat pendla lite över en timme på buss enkel väg per dag. Mer tid till böcker, försöker jag tänka.

Vilken månad läste du minst?

Det fanns två månader som inte fick en avslutad titel i sig, dels mars vilket jag tror var för att jag i mitten av april hade halvtid på min forskning så all tid gick till att förbereda mig inför den presentationen och inlämningen. Även augusti stod tomt, och det var nog för att vi bilade på Balkan och jag mådde lite för illa för att läsa i bilen i kombination med att jag ville hålla D sällskap som var föraren helt uteslutande under hela färden. Är ändå lite överraskad att augusti skrapade så skralt i antal, kanske var det också för att jag läste The New York Trilogy av Paul Auster, en favoritförfattare men verkligen inte en favoritbok.

En bok du inte läste ut?

Det var en titel som jag inte orkade slutföra, en bokklubbsbok. Vi skulle läsa Fourth Wings av Yarros, och det var verkligen inte min typ av genre. Det var en slags romantasy, alltså en bok som blandade romance och fantasy, båda genrer jag verkligen inte njuter av att läsa. Men Yarros är en av de mest lästa och tiktokade författarna i år så jag är inte i majoritet i den här frågan. Var också nära att lägga ner The New York Trilogy (hädelse) men också All Fours av Miranda July, en annan av årets snackisar. Om jag ska vara ärlig, var Intermezzo av Sally Rooney också nära att bli bordad.

En ny genre för året?

Ja det var väl romantasy vilket jag kan avskriva för all framtid :)))))

Några citat som du fastnade för?

Många av årets bästa citat i min mapp är av Gun-Britt Sundström och hennes klokhet om relationer och att vara kvinna men behålla sin frihet.

Annars kommer jag nog bära med mig Dahls ord om ensamhet.

Några böcker som fick dig att vilja skriva?

I somras läste jag För Lydia av Gun-Britt Sundström och liksom Hjalmar Söderbergs bok Allsmäktigt förfarande skapar den en otroligt ljuv känsla inom mig när jag läser. Jag förstår inte hur, men jag hade älskat att få återskapa en sådan känsla vilket ju är en slags skrivlust som kittlas.

Bästa läsplatsen 2025?

2024 svarade jag stranden i Ljunghusen vilket fortfarande gäller men ett café i Trogir som heter Agape seglar upp på stark andraplats. De serverar en väldigt god islatte och miljön är så bildskön och därför inbjudande till läsning tycker jag?

Ett fint läsminne från 2025

Det är från Kroatien i våras. Vi var nere vid ett klippbad, det var påsk och luften kall men solen värmde fint där det var lä. Jag och Daniel vilade där, och Daniel somnade med huvudet på min mage medan jag läste. Höra havet, vara själva, känna solen efter en lång vinter och känna Daniels varma hud mot mig gav den mest rofyllda läsningen i år.

I vilken form läste du böcker 2025?

Jag läser nästan alltid fysiska böcker. I år blev det inte ens läsplatta för en endaste titel, jag har använt min vid resor förut men inte i år. Det blev både pocket och inbundna, mest köpta men en del lånade på bibliotek eftersom en stor del av läsningen var styrd av bokklubbsval och då hinner jag sällan få boken från biblioteket i tid.

Vilken var den första boken du läste 2025?

Sen for jag hem av Karin Smirnoff, Jana Kippo-serien? Jag är så MÄTT på den där serien faktiskt och hade inte alls en njurbar läsupplevelse.

Och vilken var den sista?

All Fours av Miranda July. En bok där jag absolut inte var målgruppen och därför inte förstod storheten i. Boken beskrivs som en progressiv aha-upplevelse för kvinnor i klimakterieålder, och det tyckte jag var lockande att ta del av, men för mig blev den otroligt amerikansk och det är inte menat som en komplimang i det här sammanhanget.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2025?
Jag tror 2025 går till historien som ett av mina sämre läsår tyvärr, det var inte så många titlar som verkligen fastnade. Fars Rygg tyckte jag hade något, boken var av god litterär kvalitet om jag får uttrycka mig så, men jag tror inte den kommer stanna med mig för evigt. För Lydia däremot, det är en bok jag verkligen tyckte om, men den replikerar å andra sidan på en av mina favorittitlar någonsin. Stargate: En julberättelse var bra men jag hade också enorma förväntningar på den och blev därför inte riktigt hänförd? Så just nu är det svårt att säga om den trots allt är en bok att bära med sig.

Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?

Jag är ett fan av Valérie Perrin vilket jag nog tjatat om på bloggen, men det finns en ny titel av henne på svenska som jag vill ta mig an. Efter Sandra Beijers skrivläger i Grekland med författaren Coco Mellors, så har jag blivit nyfiken på hennes titlar och Blue Sisters översätts till svenska i år även om jag själv gärna vill läsa den på engelska. Mandarinerna av Simone de Beauvoir är också på min radar – inte för att den är ny men för att jag brukar älska en slags romantiserande dekadent blick på författare från förr, och i Mandarinerna figurerar bland annat Albert Camus och Jean-Paul Satre (!). Annars är jag nyfiken på Air av Christian Kracht. Nästan varenda boksammanfattning av kulturredaktörer och litteraturkritiker jag läste under 2025 verkade förundrade över denna titel.

Skulle så gärna vilja höra om era läsår! Vilken titel bär ni med er? Är det någon bok ni vill läsa 2026? osv osv osv!

Patronyme av Vanessa Springora

När Vanessa Springora kom med sin debutantbok trodde jag det var den enda boken hon skulle komma att släppa. Visserligen har hon alltid arbetat med skrivande i någon form, men boken hon skrev med titeln Samtycket handlade om hur en känd författare i Frankrike haft ett ”förhållande” med henne i tidiga tonåren. Hon hämtades i skolan till att hänga på hotellrum och ligga med hivin. Helt sjukt i dagens svenska kontext, men något som var accepterat inom kultureliten i Frankrike under samma tid. Me Too som inte blev till något i Frankrike, blev istället till något slags uppror efter Samtycket släppts. Lagar tillkom, diskussioner skedde.

Ack så fel jag hade, för nu kom boken Patronyme. Även i denna bok skriver Springora utifrån sig själv, och jag skulle inte vilja kalla det autofiktion riktigt. Hennes märkliga och frånvarande far dör och lämnar ifrån sig en lägenheten i total röra. Springora hittar fotografier av sin farfar i en nazistisk kontext som upprör henne och gör att hon börjar försöka forska vidare om sitt efternamn och ursprung.

Jag läste boken dikt an till Fars Rygg, och likheterna är slående. Frånvarande fädrar som inte gett den kärlek som hade behövts, och mystiska fädrar för man vet så lite om deras inre liv. I båda böckerna granskas farfadern för att få svar på tillkortakommanden.

Kommer boken fram till ett svar? Nej, det gör ju den inte. Likaså kommer inte heller Fars rygg fram till ett svar på varför man inte var älskad som barn.

Att förklara är nämligen inte detsamma som ursäkta, har en filosof sagt och Springora citerar denne i boken. Ändå känns det som precis vad hon försöker göra gentemot sin pappa. om hon bara kan förstå hur farfadern var innerst inne så kanske hon kan få en förklaring till varför hennes egen pappa aldrig gav henne kärlek.

Själv tyckte jag mycket om denna bok. Springora skriver sparsmakat och nästan lite avskalat med en ton jag har lätt att ta till mig. Jag läste boken tillsammans med bokklubben på Soho House, alltså den som leds av Gedin. Mycket kretsar i att ta reda på farfadern och efternamnets historia. Var han ungrare? Var han tysk? Var han nazist?

Många i klubben tyckte att hon borde låtit historien vila lite till, att den låg för nära henne och att boken inte fick något driv. Jag ser deras poänger men ändå tyckte jag om den. Kanske tycker jag främst om hennes sätt att skriva på, men boken fick mig också fundera på varför vi är så besatta av vårt arv i familjen? Definierar det vem vi är? I bokklubben finns också en fransyska (som varit expert i GVFÖ, if u know u know osv) och det var väldigt belysande att få hennes perspektiv. I Frankrike finns inte den stora diskussionen om vad den äldre generationen gjorde under andra världskriget. Det är en diskussion som tidigare varit närvarande i Tyskland, och när jag bodde i Berlin upplevde jag att det fanns ett kollektivt ansvar i att minnas alla hemskheter så att det i sig ska kunna stå som skydd för framtida upprepningar. I Frankrike har den slags skuld börjat diskuteras och kanske har Springora igen skrivit ett verk som får ett samhälle att förändras om än i små steg.

En helg med glöggis, mortadellamackor och Soho House

Tiden flyger, men den är fylld med så mycket jul att jag verkligen inte förmår mig att klaga över hur fort den går. Häng med på decemberhelg!

Fredagskvällen ekade tomt i kalendern men jag kom hem tidigt från jobbet och kände att det hade varit fint att göra något litet iallafall för att känna att det är helg, hur trött man än må vara. D var på julhäng med sitt jobb så jag försökte arbeta upp en fredagskänsla på egen hand. Tur då att min vän Antonia som bor ett par hundra meter ifrån mig, frågade om jag ville komma över på ost och vin. Sagt och gjort! Spontant, hjärtligt, nära och hemma vid klockan åtta. Kunde inte bett om ett bättre upplägg!

På lördagen vaknade både jag och D något trötta i hasorna men begav oss ändå till Soho House för vad jag trodde var ett Wellness-event med breathwork.

Tji fick jag. Ibland är det oklart vad man bokat… Fick höra en intressant dragning från ett företag om en superdryck de tagit fram. Som doktorand dvs lärling inom forskning fanns det mycket jag ville fråga men det var ju inte därför jag var där.

Efter denna start tog vi nya tag och promenerade till Östermalmshallen för att äta frukost och dricka väldigt stora cappucinos.

Så fint här.

Sen drog vi runt på stan, gick på NK, kollade på en traktörpanna jag verkligen vill ha men som är alldeles för dyr osv. Väl hemma laddade vi upp med mortadellamackor. Baguette från Fabrique, pistagepesto, olivolja, mozzarella, tomater, pistage-mortadella, saltgurka, rucola. Ja det var fantastiska, lovar.

Den stadiga lunchen behövdes för vid 16-snåret promenerade vi över till min bror och hans fästmö.

De hade sin årliga glögg.

Som brukar gå över till bubbel utan middag därav vårt taktiska beslut med rejäla mackor. Från bubbel blev det drinkar på Artilleriet och på vägen hem vid 01 köpte vi hamburgermenyer på Östermalmsgrillen. De har stans bästa burgare, ingen ironi. Testa deras tryffelburgare med karamelliserad lök! Sjukt goda pommes också.

Dagen efter var vi lite trötta igen. Kanske mest jag? Kände mig tacksam över livet osv medan jag drack ur en kopp vi fick av mamma i adventspresent. Tesilen har jag fått av min brors fästmö och själva teet från min vän Cilla, Vinterskrud från Kahls. Ett grönt julte!

På kvällen gick jag och tränade med bristande motivation i kroppen, inte så kul att gymma då. För att komma på bättre tankar begav jag mig till Systrene Grene efter. Minns så tydligt när man var i Köpenhamn som barn, med skolklassen, och att vi ibland fick gå in där. Ens favoritbutik som pre-teen. Köpte fina julkort nu.

Var alldeles slut sen. D tände ljus i lägenheten, däribland ett favoritdoftljus från Björk and Berries medan jag läste min väldigt juliga bok. Började få smått söndagsångest samtidigt men låt oss inte fördjupa oss i det denna gång…

Demon Copperhead av Barbara Kingsolver

Litteraturbranschen är liksom alla andra branscher styrd av uppmärksamhet och strömningar på sociala medier, det som plötsligt plockas upp och sprids kan ta över hela marknaden ett tag. För mig är Demon Copperhead ett slags exempel på det, en bok som kom 2022 och visserligen blev omtalad redan då men som verkar ha ytterligare en våg just nu utan att jag förstår riktigt varför. Den hamnade på både Washington Post och New York Times lista över bästa böcker 2022, samt vann Pulitzer Price 2023 för bästa fiktion, men ändå är 2025 ett år som den här titeln verkar läsas av många. Själv har jag varit sugen på att läsa den sedan 2022, jag skulle bara läsa Shuggie Bain först men den var så tung och mörk att jag inte mäktade med tanken om att spendera ytterligare 1000 sidor med en ny stackars pojke.

Jag är glad att jag sparade den, för den blev vald som bokklubbsbok. Jag har två bokklubbar, och detta gällde den som Jessika Gedin leder på Soho House. Är så spännande att diskutera litteratur med totalt okända personer. Uppskattar det mycket. Nåväl, tillbaka till boken.

Demon Copperhead växer upp i Virginia. Han bor i en husvagn med sin mamma som har beroendeproblem, det är fattigt och osäkert men han får ändå kärlek från grannfrun och deras familj. Sedan följer man helt enkelt Demon genom livet, och det är ett liv värt att skildra men är också ett dussinliv i sina trakter. Vi får se hur det blir när ett barn inte kan tas omhand av sina föräldrar, när det kommer in våldsamma vuxna, vad socialen kan och inte kan göra. Vi får också följa vad som händer när man introducerar oxycontin i områden med hög arbetslöshet och hög slitsamhet.

Det Barbara Kingsolver gör med en briljant hand, är att hon skildrar allt detta och mycket mer, med en så äkta men också humoristisk ton. Hon balanserar varsamt på linjen att ta ämnena på största allvar men ändå lyckas leda mig som läsare genom alla sidor utan att gå under. För en sådan här bok kan skapa mycket hopplöshet, särskilt när den skildrar så mycket mörker i ett samhälle och det är så jag minns exempelvis Shuggie Bain. Det som också fascinerar mig är att hon lyckas så fint med en pojkes skildring av livet när hon själv är kvinna. Jag älskar att få exempel att en författare kan få skriva om vilket ämne den vill, oavsett hur sann den är mot ens eget ursprung eller livshistoria. Partiet som är kanske det mörkaste men också det som jag är mest nyfiken på, är när oxycontin introduceras i Virginia. Man blir lamslående nedslagen av när man förstår vad för läkemedel och vad för slags kliniker som plötsligt ploppar upp i delstaten. Facit finns idag på vilken förödelse det skapade, men det känns som många samtidigt är omedvetna vilket skifte åt det negativa hållet det var att morfinpreparat fick sådant fritt spelrum i samhällen som man får beskriva som utsatta eller sköra i sammanhanget.

Den här boken rekommenderar jag med varm hand. Den är lång, men orden flyger förbi, sida för sida. Perfekt för läsning mysiga höstkvällar eller kommande jullov för all del!

November i en lista

Åh vad november var en skön månad kände jag. Hade en vardaglig känsla med pendling till jobb och lediga helger men det har varit så skönt med allt det mysiga som infann sig lagom till höstmörkret. Vi har haft mycket middagar hemma med kompisar i olika konstellationer, mycket tända ljus och inte haft lika hektiska planer. Fick dessutom bokklubba två gånger, både med Soho/Gedin och med kompisar. Följ med!

Månadens bok
Jag läste Patronyme av Vanessa Spingora, Friläge av Yrsa Keysendal och Stargate av Ingvild Rishøi. Patronyme blir ett tips från mig även om många i bokklubben tyckte den kändes ofärdig och hade utrymme för att slipas. Dock är kanske mitt riktiga tips Springoras första bok Samtycket.

Månadens ord
Kanske bivaxljus? Tycker ordet blir distinkt i munnen, men väljer det kanske framförallt för att det är mitt favoritljus eftersom det doftar lite mjukt och sött. Och att den där honungsgula färgen är så fin i höstmörkret.

Månadens mat
Eftersom jag är hemma mycket senare om vardagarna har matlagningen också fått spegla det. Daniel har lagat pasta och köttfärssås och jag var syndig och åt med ketchup, tryggaste som finns. Gjorde även skånsk äggakaga som vi ofta fick i skolan, och åt med lingon från Hälsingland. Säg något godare! Kanske får månadens rätt dock ändå bli kantarellpasta eftersom det plockats en del.

Månadens vin
Vi fick en flaska rött från Jerome Arnoux av vår vän Erik för ett tag sedan och nu när han och några andra var över för att äta just kantarellpasta med oss så öppnade vi den. Tycker generellt om Arnouxs viner, kan rekommendera.

Månadens te
Varje morgon stiger jag upp och sätter på vattenkokaren för att brygga mig en liten kanna te att hälla över i min ljust citrongula termos. Att sippa på termosen är höjdpunkten på bussresan till jobbet sen! Nu har jag mest druckit Bönans julte från förra året. Tycker inte det är särskilt gott ärligt talat men försöker dricka upp så jag får lov att köpa en ny sort till säsongen. Med lite mjölk i blir det ändå en mysig dryck på bussen.

Månadens skönhet
Har blivit alldeles för mycket skönhetsinköp… Jag köpte en ny dagkräm med snigelslem som tyvärr inte var så återfuktande, så behöver uppdatera mig där. Sen har jag unnat mig lite väl många läpprodukter, min favoritkategori, men kan säga att den gamla godingen Lip Perfector från Clarins alltid går att lita på hur många sorter andra man än provar.

Månadens bad
Har jag badat denna månad? Jag tror faktiskt inte det, sorgligt nog. Höstbad är min favorit annars.

Månadens skrivande
Planen var att redigera mitt projekt om morgnarna på bussen, det har jag inte gjort kan jag avslöja. Tyvärr alltså, det smärtar mig lite att säga det. Dock har jag skrivit två kardiologiska konferensbrev samt granskat kardiologiska texter så det enda skrivande jag får betalt för har faktiskt skett!

Månadens låt
Jag och alla andra har lyssnat på Lily Allens nya album. Så längesedan jag lyssnade på ett album från första till sista låt igen och igen. Förutom det skvallriga och skandalomsusade i att hon väldigt öppet och naket beskriver hur hennes äktenskap går i spillror och hon själv likaså, så är musiken så bra. Den är nostalgisk för mig, såhär lät pop när jag lyssnade på det som mest. Min tonår är fylld av artister som Lily Allen och hennes låt Smile. Just nu tycker jag låten Pussy Palace är favoriten men diskuterade med min vän Karin nyligen, att man byter lite ju mer man lyssnar.

Månadens kultur
Om oktober var kulturmaxat så var november motsatsen. I lördags, sista skälvande novemberdagarna, var jag dock på Dramaten och såg Romeo & Julia-körens julkonsert. Den är magisk och så trygg, samma gosiga känsla som Nötknäpparen kan ge en.

Månadens bokcitat
Niels Fredrik Dahl skriver vackert om ensamhet. Min recension av boken Fars rygg hittar ni här.

Månadens TV
Det är På spåret-säsong! Älskar att se det programmet. Så få produktioner kvar som är sådär långsamma? Som inte handlar om snabba poänger som är slagkraftiga. Annars har jag tittat på Salt Fat Heat Acid på Netflix, en serie om mat via matkreatören och kocken Samin Nasrat. Älskar hennes förhållningssätt till smaker och programmet är rent genommysigt att få titta på.

Månadens podd
Den här månaden har jag lyssnat mycket på Lundströms bokradio. Tycker hennes trygga stämma är så rofylld och att hon är både lugn men bra på att ställa frågor som gör att boken utvecklas genom avsnittens gång.

Nu är det alltså december! Jag älskar december, älskar upptakten till julen. Vill bara få mysa med alla man känner, känna doften av barr och glögg, slå in klappar, rimma, lacka, ha julklappsspel. Vi hade faktiskt adventsglögg första advent dvs nu i november men annars är det ju den stora höjdpunkten, att få samla alla goa runt om en och glögga i timmar med julmusik från lägenhetens numer alla högtalare. Vad längtar ni mest till i december?

Fars Rygg av Niels Fredrik Dahl

Vi valde att läsa Fars Rygg av Niels Fredrik Dahl i min ena bokklubb här under hösten. En bok som varit på tapeten hos oss som förslag flera gånger men utan att någonsin tagit sig hela vägen som bokval tills nu. Först ville jag låna den på biblioteket i tron om att den ju publicerades på svenska i januari, det har hunnit gå tid, men i och med att den vann Nordiska rådets pris hösten 2024 så antar jag att trycket fortsatt är högt av det skälet. Hundratals i kö iallafall…! Så jag knatade in på Hedengrens för att köpa.

Fars Rygg handlar om en man som funderar på sin far och varför han är så undandragen och ensam. Genom att använda sig av sin fars sparade fotografier från uppväxten tar han sig an projektet att förstå en person han aldrig känt sig nära. Faderns far, kallad Domaren, spelar en stor roll. Författaren ser på sin egen far och farfarn Domaren med en betraktares blick.

Domaren vill att far ska få en belevad uppväxt. Den börjar i Alexandria där Domaren fått ett prestigefyllt jobb. Men samtidigt försjunker modern och hustrun Ellen djupare och djupare i någon slags depression. Far får sedan bo i Norge ett slag, därefter en internatskola och sen Norge igen. Boken berättar hela kronologin i ett svep i början, för att sedan gå vidare och fördjupa sig i varje del, och snurrar ett par varv ibland kring samma epok. Min teori är att det var så författaren skrev boken: han hade sina fotografier och fick reda på några skärvor mer av vart minne.

Att Niels Fredrik Dahl är en skicklig författare går inte att ta miste om. Språket är ekonomiskt, eller tight för att använda ett engelskt ord. Det finns inga onödiga utsvävningar med långa beskrivningar men ändå lyckas han med inte alltför många ord och stort flyt i texten skapa tydliga stämningar. Karaktärerna är ganska endimensionella – vilket i min mening inte gör något i den här berättelsen. Poängen är att den är skriven ur en persons blick, en person som inte var med, som aldrig kommer kunna veta exakt hur det var och som egentligen bara vill ha svar på varför hans pappa var så ensam och svåråtkomlig. En förklaring som kanske kan ge läkning åt känslan av att hans far inte var tillräckligt kärleksfull.

Flertalet gånger när jag läste boken, så tänkte jag att det här är bok jag själv gillar men inte vågar rekommendera på bred front. Den kan nog upplevas som repetitiv, platta karaktärer, inget avslut på historien. Och allt det där stämmer om man har en viss slags blick på berättelsen men likaså berättar den något djupare och större än sina ord.

Författaren vill ha ett avslut och ett svar kring sitt liv. Så som många andra söker han svar och förklaring, inte helt ovanligt när en förälder inte varit den som den borde ha varit för en.

Det här är en av bokens få utläggningar men tyckte den var för fin för att inte vara med.

Jag rekommenderar den här boken, men jag känner mig ändå varsam kring rekommendationen? Som att jag är orolig att andra personer inte kommer tycka om den eller se den på samma sätt som jag. Jag kan se risken. För dig som har läst eller är nyfiken på den kan jag rekommendera avsnittet i Lundströms Bokradio där bland annat Alex Schulman är med och diskuterar. Även Expressens bokklubb finns som podd, men tog inte med mig lika mycket av deras diskussioner denna gång.

Har någon av er läst? Skulle så gärna vilja höra era åsikter!

Kungliga Operan möter Rebecca och Fiona

Operan i Stockholm är verkligen en vacker plats för ögat. Pampigt, stort, höjder, gyllene skimmer som blänker överallt. Jag älskar den här byggnaden och sörjer att man inte vårdat den under åren som gått. Man märker inte det som besökare direkt, men husets inre liv hade behövt löpande uppdateringar. Nu har Operan dock fått in en rejäl privat donation som möjliggör renovering av huset och tillfällig flytt under ett par år till andra lokaler. Jag har därför försökt besöka Operan oftare än förut och kanske tog det orimliga nivåer när jag var där två gånger samma vecka…

En tisdagskväll bjöd Donationsfonden in till generalrepetition/förhandspremiär av det nyskrivna balettstycket It feels good… som William Dugan satt ihop baserat på Rebecca & Fionas musik. Ser ni att lamporna är discobelysta i Guldfoajén på bild?

Först samtalades det om processen, jättespännande! Älskade att lyssna på Rebecca som var sådär pangödmjuk? Verkligen sa det man tror man själv hade tänkt, och jag uppskattade det, att hon inte var konstlad. Efter lite bubbel fick vi en rundtur till bland annat salarna där balettdansöserna repeterar. Otroligt att det ryms ett så vanligt rum mitt i all pamp? Gympagolv, snedtak, en vacker flygel placerad i ett hörn. Vågade inte ta bilder, kändes så hemligt att få ha sett.

Under baletten får man inte fotografera heller men det var verkligen SÅ kul att lyssna på musik man vanligtvis dansar sena nätter till och kombinera det med något så klassiskt som balett. Andra delen av uppsättningen var ett stycke som heter Minus 16, skrivet av Ohad Naharin som också är fenomenalt. Rekommenderar alla att gå på Dugan/Naharin i höst om man kan! Om inte annat för att det är något helt utanför den vanliga baletten man brukar få se (som jag också älskar).

På fredagen var jag tillbaka i Guldfoajén igen, men nu på lunchtid tillsammans med Daniel. Förra hösten var vi också på lunchopera och det var nästan på dagen att vi var tillbaka.

Det här är ett enkelt sätt att få komma i kontakt med opera tror jag? Det är korta lunchkonserter på kanske max en timme och innan dess äter man lunch vid ett runt bord ihop, sex personer vid varje bord. Sångaren var otrolig, han kunde äga ett rum med den rösten kan jag säga.

Kontrasterna gör livet. Kvällen innan hade vi varit på Maggio och denna kväll gick vi på Rebecca & Fiona som hade spelning efter sin riktiga premiär. Det var ösigt! Och jag var tacksam över att få ta del av allt sådant här.

En lista om oktober

Oktober, en så speciell månad för mig. På pappret var jag ledig hela månaden i väntan på nytt jobb, men i praktiken var det mycket småjobb med olika saker, framförallt forskningen, som gjorde att känslan av att ha ”oerhört mycket tid” totalt uteblev. Tio dagar tillbringades dock i Kroatien och sju av dessa dagar på en guppandes segelbåt vilket gjorde susen för mitt behov av att nå fram till lugn. Den resan får förhoppningsvis ett eget inlägg i framtiden. Nu i slutet av oktober känner jag hur jag börjar trivas igen, älskar när det blir lite ruskigt men löven fortfarande lyser gula och röda. Tända ljus, långa kvällar och känslan av att julen kommer komma när trädens nakenhet blir för stor.

Månadens bok
Den här månaden läste jag ut Demon Copperhead av Barbara Kingsolver och Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, båda böckerna läsvärda men generellt rekommenderar jag Demon Copperhead. En tjock bok en pojke som växer upp i inlandet i USA, ett område som senare ska bli ett oxy-fäste. Kände mig ödmjuk inför livet när jag läste.

Månadens ord
Jag har mest bevandrat mig i båttermer av olika slag. Rorkult, bog och tamp för att nämna några.

Månadens mat
Den här månaden har jag ätit tre rätter extra många gånger. Den ena är helgrillad fisk, när den grillas över öppen eld med olivolja, då vet jag knappt om det finns något godare? Det andra är tomatsoppa, med ugnsrostade tomater som fått stå länge och bli reducerade och nästan karamelliserade och servera det med en grilled cheese. Det tredje är kräm på feta och toppat med rostade betor, så himla gott.

Månadens vin
Har druckit så många goda viner denna månad! Men om jag bara får välja ett, så blir det en vit Rioja. Rioja förknippas ju med rödvin annars men denna spanska vita flaska var så spännande med en kombination av massa ekfat/vanilj och citrus/hög syra.

Månadens te
Jag dricker liksom i slutet av september främst Sir Williams, ett ganska kraftigt rökigt blandat te som bara säljs på Sibyllan. Nu har jag dock varierat med lite oolong som är ett te som är halvfermenterat och rullat till små bollar. När man brygger det rullar bollarna ut sig till stora blad och smakar som en blandning av svart och grönt te. Mitt är från Vietnam och är lätt i smaken, nästan lite sött och rostat ris-aktig i nyanserna.

Månadens skönhet
För två år sedan åkte jag skidor i Högbo utanför Gävle där Björk & Berries har en väldigt fin butik. Där köpte jag doften September och just oktober i år har den använts väldigt mycket. Det doftar rökigt och träigt, med lite sött och frukt där någonstans. Perfekt precis när det blivit riktig höst, som nu.

Månadens bad
På seglingen badade vi efter båten, det är så barnsligt roligt att få bada med Linn och Kajsa. Hänga där bak och göra kullerbyttor tillsammans runt repet.

Månadens skrivande
Jag har redigerat ett gammalt projekt lite pö om pö hela månaden och nu är jag klar med omgång 1. Vad som väntar, är att läsa igenom en fysisk utskrift och pilla lite till. Sen får vi se…

Månadens låt
Ni får ursäkta om detta är för puttinuttigt men jag och D har firat ettårsdag i början av oktober och sedan dess är mitt hjärta lite mer ömt. Har därför lyssnat på en hel del mjuka låtar, som Sång till friheten av Maple & Rye, den vackraste versionen.

Månadens kultur
Brukar tjata om att hösten är kulturens tid för mig, och nog blev det så. Jag fick besöka Operan två gånger, varav jag starkt kan rekommendera baletten Dugan/Naharin. Så rolig, och så speciellt att få höra Rebecca & Fionas musik på en sådan scen! Jag och D gick på lunchopera samma vecka, alltid magiskt men eftersom programmet är rullande känns det dumt att tipsa om just den vi var på.
Jag lyckades faktiskt vara i Globen/Avicii arena två gånger också, ena gången var det en slags minikonsert med Shima Niavarani, det var mäktigt för vi var kanske 30-40 personer som satt i en ring i mitten av ett annars tomt Globen och fick se detta framträdande. Sen gjorde Maggio en konsert för Amex här i slutet av månaden, Jesus vad hon alltid levererar! På detta hanns även en spelning med Rebecca & Fiona med, sjukt taggad inför Tomorrowland Winter nu. Tog faktiskt även med mig min kompis barn på filmen Djurexpressen, barnfilmer numer är inte ett dugg lika barnfilmer från min egen tid…

När jag läser mitt eget stycke nu, så känner jag att det är okej om november med nytt jobb osv inte kommer ge mig lika mycket sådant här, depån är påfylld :)))))

Månadens bokcitat
Från Fars rygg av Niels Fredrik Dahl: ”Jag skriver ju denna historia med en tro på att ensamhet kan gå i arv. Och kanske den kan gå i arv åt båda hållen? Om det är så att far planterade sin ensamhet i mig, så ger jag den tillbaka till honom nu”. Vackert och hjärtskärande. Går ensamhet verkligen i arv?

Månadens TV
Gift vid första ögonkastet, vinterversionen, har börjat! Jag har bara hunnit se första avsnittet men ska se fler. Tycker det är spännande med relationsprogram, det får mig att fundera mycket på mitt eget förhållningssätt när det kommer till kärlek.

Månadens podd

Egentligen är politikpoddar med råge det jag lyssnar på mest, och denna månad har Politikrummet som görs av Expressen strålat lite extra. Med Anna-Karin Hatts avhopp så behövde jag kloka och förklarande röster.

November, november, november. Jag börjar nytt jobb. Ska pendla till Norrtälje och jobba där närmsta halvåret till att börja med, vilket känns spännande men också pirrigt på alla möjliga vis. Egentligen är jag inte så bra på det här med att pendla men jag hoppas att de där timmarna kanske kan få mig att varva ner lite mer. Läsa, skriva blogg, lyssna på podd och musik? Istället för att tidsmaximera? Vi får se. Annars är det inte överdrivet mycket planerat. Jag ska till Hudiksvall de första dagarna och mysa på en gård med nära vänner, det blir ett dop och ett födelsedagsfirande, samt Thanksgiving i Oskarshamn hos vänner till D som bott i USA på olika vis. Och inte att förglömma – första advent blir sista helgen i november vilket känns svindlande men längtar också till juletid.

Höstens stora lista

Det är höst. Egentligen min favoritårstid men nu när tjejnyår blivit en grej som skrivs om här och var, känner jag hur en del av det jag älskar med hösten på ett sätt tas ifrån mig. Det är lugnet och det kravlösa som jag brukar omfamna med ett leende på läpparna när vädret blir friskare och folk lugnar ner sig lite. Få promenera på Djurgården och se en utställning, ha middagar med tända ljus och vinkupor, att läsa bok i soffan med ett doftljus. Allt det där gör att jag älskar hösten.

Här kommer en lista om allt jag vill göra, känna, äta. Kanske motsägelsefullt på ett sätt, att lista saker jag vill hinna göra när jag egentligen vill ta det lugnt, men jag tänker att det kan försätta mig i det där drömmande stadiet igen utan kraven.

Tre restauranger jag vill prova i höst
DoMa – Tea Malmegård och gänget har ändrat koncept och jag är nyfiken!
Bacchanale – allas favorit som jag inte provat
Miyakodori – känns som alla coola går hit, jag vill också

Tre plagg jag längtar efter att bära
Plisserad tweedkjol, en jag har jämt på hösten och aldrig slutar älska
Marinblå skepparjacka, fick fatt i från Balmain x HM på en second hand marknad för typ två år sedan. perfekt med stora axlar och guldfärgade knappar
20 denier strumpbyxor, den bästa tunnheten

Tre saker jag tar med mig från sommaren
Laga mat till många
Dricka svart te med mjölk
Se horisonten när det går

Tre saker jag ser fram emot
Våga satsa lite mer på mitt skrivande (gulp)
Se kultur i olika form
Plocka svamp och bär (vet absolut inte var)

Tre träningsmål jag har
Träna minst tre gånger i veckan även när jobbet nöter på igen
Unna mig yogastudio-besök
Bli starkare, gymma mer medvetet

Tre vardagsrutiner jag vill införa
Gå morgonpromenad om jag jobbar hemma
Skriva skönlitterärt några dagar i veckan även om jag jobbar heltid med vanliga jobbet
Simma och basta någon gång i månaden

Tre saker jag vill unna mig själv i höst
Nya loafers, mina gamla är sönder och oreparerbara
Jeans, för jag äger inte ett enda par jag trivs i (tips någon? Tänker kanske gråa och raka/lätt utsvängda?)
Ett lyxigt doftljus

Tre saker jag vill köpa second hand
En mockajacka
En mockaväska :)))
Fåtöljer till vardagsrummet (ej mocka, för att förtydliga)

Tre saker jag vill göra innan hösten är slut
Gå på skördefest
Åka till Skåne och bada (snälla låt mig hinna detta)
Göra mandelsmör

Tre saker jag vill laga
Rostad tomatsoppa och grilled cheese på surdegslevain
Slät chèvrekräm som toppas med rostade betor, kål, kantareller. Är så gott
En persisk soppa som heter ash, den består av tonvis med örter, nudlar, bönor. Serveras med en slags fermenterad vetepaste som jag älskar (kashk)

Tre kulturupplevelser jag ser fram emot
Lunchopera på Kungliga Operan (bästa jag vet)
Madame Bovary på Dramaten
Gå till Picture this gallery på Söder för fotokonst
(och det jag listat här, såklart)

Tre böcker jag vill läsa
Demon Copperhead av Barbara Kingshead
Dream Count av Chimamanda Ngozi Adichie
Århundrades kärlekshistoria av Märta Tikkanen

Tre ledord för hösten
Lugn och ro
Låta orden ta plats
Luftigt schema, inte överplanera

Tre platser jag vill vara på
Hemma vid matbordet, tillsammans med Daniel, vänner och familj, få bjuda dem på middagar, frukostar och fikor
I en valfri bastu med havsutsikt
Ute på Djurgården

Tre saker jag vill lära mig
Tidsuppfattning
Våga
Någon ny matlagningsteknik

Tre stilar jag vill ha
Preppy och kulturell Oxfordstudent
Sexig författare
Italiensk nedtonad donna

Nu känns det faktiskt lite bättre igen. Det är som att jag fortfarande håller på att lära mig förhålla mig till tid. Den går snabbt, går ändå att fylla till bredden men jag vill inte att saker ska kännas jäktande utan organiska. En del av vuxenprocessen antar jag. Men det var fint att få skriva ner lite saker man ser fram emot och tänka att det här kommer hinna hända om jag vill det.

PS lista från Julia! Som anpassat den lite från andra bloggares listor, men den här kändes bra för mig.

Prophet song av Paul Lynch

Det är sommar, och jag önskar det fanns tid för att läsa sådär med lättja som jag minns mina barndomsdagar. Så är det inte riktigt, inte än, men i juni hann jag läsa Prophet Song iallafall. Det är Paul Lynchs femte bok, men den första jag själv läser. Han har varit ganska omtalad som författare, nämnts i större prissammanhang och därför någon jag såklart varit nyfiken på. Prophet Song valdes som bokklubbsbok från klubben på Soho House (ett Jessika Gedin-val för att förtydliga).

Boken är en klar och tydlig dystopi, stämningen känns redan efter ett dussintals sidor. Paul Lynch vaggar först in oss i något bekant – en flerbarnsmamma, mannen är aktiv i facket, hon ska börja jobba igen snart när det fjärde barnet passerat bebisåldern. Sen raseras samhället, ett steg i taget. Det börjar smygande, auktoritära ledare tillämpar nya hårdare lagar för att få ordning på samhället. Fackaktiva ses som fiender. Att protestera blir farligt.

Särskilt första tredjedelen av boken ger mig en Orwellsk känsla. Nu var det längesedan jag läste just 1984 men det som är likt, är den skarpa igenkänningen mot verkligheten. Ledare runt om i världen får mer och mer makt, och också rent folkligt mandat, att skärpa till, skapa hårdare samhällen, att göra som Trump gör i USA just nu. Paul Lynch visar i början diskret vad som händer om man tar det ett steg längre än så.

Resten av boken ger en krig, steg för steg. Motståndsrörelse som beväpnar sig, familjemedlemmar som försvinner, ett syskon som bor utomlands och vill hjälpa familjen att fly men utan att hjälp tas emot. För mig var det väldigt tuff läsning. Krigsdelen av läsningen sammanföll med Israels bombningar i Iran på midsommar, för mig med all min släkt i Iran så var det otroligt omtumlande och nästan övermäktigt att läsa om hur ett samhälle går från fungerande till krigszon.

Den här boken bör läsas på engelska. Orden som strömmar fram är som tankar med en nästintill poetisk rytm, och andra som läst den på svenska verkar inte tycka översättningen lyckats med att fånga detta. Jag fångades som sagt men läste också på originalspråk. Det något speciella sättet att skriva på gör också att boken är utmanande att läsa bitvis, man orkar inte ta sig an mer än 30 sidor åt gången kanske. Så den passar inte för att läsa i en hängmatta och förlora sig i direkt.

Det som kändes drabbande var att igenkänningen inför samhället var stor. Den utspelar sig på Irland, och det gör att verkligheten med kriget känns mycket närmare, för livet innan kriget är så likt ens eget. Just den biten har Lynch fått kritik för, att han utgår från att vi läsare bara känner för karaktärerna för att vi känner igen oss. Jag håller inte med om den kritiken riktigt; jag som läsare hade nog känt mig drabbad även om den utspelade sig i en kultur jag kände mindre bra, det har jag upplevt med många böcker. Sen är människor människor, det vi själva kan identifiera oss med drabbar oss också med större kraft.

Sammantaget kan jag rekommendera boken om man är sugen på en modern dystopi om samhället. En genre jag själv väldigt sällan är sugen på dock :)))))