Böcker jag vill läsa sommaren 2025

Det är sommar och min vuxenvana trogen kan jag absolut inte förstå det, men jag försöker komma i stämning genom att fundera på vilka böcker jag ska läsa under semestern. När jag var barn läste jag minst en bok om dagen när det var lov. Jag gjorde nog inget annat – läste, badade på Källbybadet, längtade till kusinerna. Nuförtiden gör jag nog massa annat om dagarna som gör att böckerna inte slukas i samma takt (vägrar erkänna att jag kanske läser långsammare nu också…).

De här fyra böckerna vill jag iallafall få läsa under sommaren. När jag skrev inlägget hade jag inte läst klart Prophet Song men nu är jag klar med den, men den får vara med ändå.

Prophet song av Paul Lynch

Den här boken valdes av Soho House-bokkubben dvs Jessika Gedin tidigare under våren. Jag har ju tyvärr inte kunnat närvara på ganska många av träffarna men läser denna just nu. Den är mörk och skrämmande aktuell, som Orwells 1984, där handlingen går från ett demokratisk samhälle och en hårt arbetande familjefar som är engagerad i facket som plötsligt blir tillfångatagen pga sina politiska åsikter och på den vägen vandrar samhället därefter. Inte en så somrig bok, men på den här bloggen varar ärlighet längst, och det är en titel som kommer konsumeras här under sommaren.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

En bok som cirkulerat mycket på den svenska bokinstagramcommunityn, med mycket lovande utlåtanden. Själv fick jag den i födelsedagspresent av min gulliga vän Eli och blev mycket glad. Återstår att se handlingen, men den ska andas samma stil som Löpa varg av Kerstin Ekman, och den boken är ett duktigt hantverk i min mening. Lisa Ridzén skrev tydligen en del av boken när hon gick på Långholmens författarskola, där jag själv också gått men utan en sådan här framgång…

Ligan av Fatima Bremmer

Fatima Bremmer är känd för boken Ett jävla solsken; ett djupgående porträtt av skribenten Esther Blenda. Den boken var otrolig, en viktig skärva av kvinnors plats i svensk skrift under 1900-talets början. Ligan ska porträttera samma era, och ger oss historien om flera kvinnliga journalister och skribenter som tillsammans försökte ta sin plats inom den mansdominerande pressen. Ser starkt fram emot denna! Som jag faktiskt dels fick som tips av Jenny, som är mamma till två nära vänner, men också lyckades få i middagspresent av Iris och Julia. Fina vänner man har.

En ny gud av Zara Kjellner

Ännu en present? Hur rörande att mina vänner ger mig titlar att läsa? Den här fick jag i födelsedagspresent av Mathilda. En författare jag varit nyfiken på länge men inte tagit mig för att läsa. Den här boken ska vara ett slags familjedrama i en överklassmiljö. Mycket nyfiken på den! Det mysigaste är att Mathilda också ska läsa den i sommar, och sen ska vi sammanstråla när vi båda är tillbaka i stan för att diskutera den. En liten bokcirkel helt enkelt!

Har ni någon titel som ni vill läsa i sommar?

Intermezzo av Sally Rooney

Äntligen är det dags att skriva den här recensionen. Jag har burit runt på Intermezzo (den engelska versionen på danskt band) i evigheter känns det som. Den har lästs med Soho-bokklubben och vanliga bokklubben, men jag hängde inte med i någon av dessa och avslutade flera veckor efter alla andra.

Sally Rooney har rönt stora framgångar med sina romaner. Hennes första två har blivit TV-serier till och med. Jag tror det är något med Irland, det ganska sakliga prosan och karaktärersskildringarna som gör att böckerna fått så stor spridning. Själv läste jag Normal People med stor behållning, och jag läste Conversations with friends först nu i januari men tyckte om den också. Dock hade jag inte mycket för hennes tredje bok som jag faktiskt inte ens läste klart.

Boken skildrar två bröder vars pappa nyligen gått bort. Som hennes tidigare verk är historien starkt relationsdriven och även nu får vi ta del av kärleksliv, men också en sårig syskonrelation. Ivan är lillebror, superbra på schack och har gått från den socialt bortvände lillen till en person som tydligen kan bli kär medan storebror Peter är klassiskt charmig, en framgångsrik jurist men har en relation som betytt allt för honom bakom sig istället för framför sig.

I Intermezzo har Rooney ett annat slags språk än hennes två första böcker. Man känner igen hennes ton på något vis, men det är faktiskt en helt annan slags prosa. Den känns vuxnare, mer stilistisk och med mycket inspiration från de klassiska författarna. Men just det enkla språket har tidigare varit hennes styrka och nu fastnar jag i meningsuppbyggnaderna, det flyter inte. Historien får får därför inte flöda inom mig, och istället blir det stackato.

Det är synd, jag lämnas med en känsla av en trög bok som jag försöker ta mig igenom, och samtidigt har den ju något. Karaktärerna, dynamiken, komplexiteten. Men det naturliga flödet som Rooney annars är så duktig på finns inte och då försvinner ändå njutningen av att läsa för mig. Poängerna försvinner, jag förstår inte karaktärerna, jag häpnas inte när jag ska häpnas och jag berörs inte när jag ska beröras. Och min tolkning är att det är språket som sätter käppar i hjulet för läsupplevelsen. Det blev en bok jag ändå är glad över att ha läst för att kunna delta i diskussioner men en bok som jag inte kommer ge vidare som lästips till någon ytterligare. Får se hur den fortsatta utvecklingen blir!

Förslag på några av mina tidigare recensioner:
Den första boken av Karolina Ramqvist
Stacken av Annika Norlin
The ministry of time av Kaliane Bradley
Butcher av Joyce Carol Oates

Stockholm Art Week, fascinerande Eva Livijn och vad man inte ska missa

Det är Stockholm Art Week nu, en enligt mig underbar vecka där konstscenen får välförtjänt ljus på sig. Dock kommer jag vara i Skåne större delen av veckan men maximerade min tisdag med konst och lyckades längs vägen snappa upp lite tips som jag vill dela med mig av.

Min tisdagsmorgon började i arla morgonstund på Soho House som bjöd på frukostmacka och oväntat gott bryggkaffe medan Sara Berner Bengtsson som chefar över Stockholm Market Art Fair intervjuades av Rolande-Philippe Kretzschmar (som driver The Art Bystander). Sara bjöd generöst på insikt i hur konstmarknaden fungerar och varför det är viktigt att Stockholm har en Art fair. Uppskattade detta samtal mycket! Hon tipsade om Coulisse Gallery som jag absolut ska besöka (och som jag fått höra prata i ett annat frukostsamtal, blev verkligen peppad på att gå dit).

Tisdagen rasslade vidare till lunchträff hos Eva Livijn. Eva är konstkännare och konstrådgivare, som i sitt hem brukar ha kurerade utställningar. Detta var magiskt och ett enligt mig, numer relativt unikt koncept. Hon bjöd frikostigt på historier om konstverken i sitt hem och anekdoter om besökare.

Jag hade med mig min vän Dagmar, en energisk amerikanska från San Francisco.

Tyckte mycket om verken. Mjukt, pastelligt, naturen nära. Det smälte in så fint i hemmet också. Tyvärr hade det blivit felbokning på något sätt så konstnären Sara Nilsson var inte där men om man gick lunchen därpå kunde man få en tur av henne själv också. Lyxigt!

Jag och Dagmar traskade till Maru, ett riktigt hål-i-väggen-ställe på Lützengatan vid Karlaplan. Vi åt varsin halvdan rätt, men gubben som driver det är riktigt gullig så det är svårt att låta bli att gå tillbaka ändå.

På kvällen hade jag och D konstkvällsdejt. Först gick vi till CFHILL som är ett galleri vid Artilleriet. Modernt och i framkant generellt, och de visade nu verk från Alexandre Diop och Keith Haring som inspireras av att använda olika material och skapa konst som är starkt influerad av undergroundscenen. Jag som är mer en klassisk person i konstavseende har lite svårt att ta till mig den här slags verk.

Kunde dock läsa av i rummet att fascinationen var stor.

Jag och D traskade raskt vidare till A Days March för att se den nya kollektionen släppt av Mark Frygell.

Vi fick goda drycker (jag drack som ett naturvinsliknande-kombuchastyle-dryck) medan vi tittade på plaggen. Tyckte tröjorna skulle passa som hand i handsken till en kompis så skickade genast lite bilder dit.

Vi avslutade dejtkvällen med ramen, stans bästa ramennudlar finns på Kapibara! Fast jag ljög när jag sa att vi avslutade så, för sen gick vi hem till mamma och pappa för en spontan fika. Drack te, åt vattenmelon och den där goda mjölkchokladen från Linda med stora hasselnötter.

Nåväl, tre starka konsttips:

Ej chockerande så säger jag Coulisse Gallery. Jeanette Gunnarsson, en av de som driver galleriet, var på ett morgonsnack idag. Hon kändes så fascinerande och hon och jobbpartnern Filip Zieçiak känns i framkant i sina val av konstnärer. De kommer stå på Market Art Fair med konstnärerna Fabian Bergmark Näsman och Julia Kowalska.
Carl Eldhs ateljé är alltid en dröm att besöka, oavsett. Det var endast öppet april till september och den platsen är en av mina favoritplatser i Stocholm. Lugnet och andäktigheten i ateljén är starkt närvarande. Varje år samarbetar de med en konstnär som har en temporär utställning inflätat i den permanenta. Theresa Traore Dahlberg är årets konstnär, och hon kommer bland annat ha inkorporerat trädgården i sitt arbete. Premiärvisning imorgon! Men den finns hela säsongen om man missar (som jag).
På lördag håller åtta gallerier på Östermalm öppet med temat ”Gallery breakfast”. Man kan traska emellan, lyssna på samtal om konst och dricka kaffe ihop. Art Fairs chef tipsade om Ayan Farah som ställs ut på Nordenhake.

Det var mina tips för nu! Hoppas konstlovers som bor i Stockholm hinner med lite sådant i dagarna.

Den första boken av Karolina Ramqvist

I vintras läste jag Ramqvist bok, ”Den första boken” som trots titeln faktiskt är hennes tionde bok. För många tror jag Ramqvist främst blev känd för ”Bröd och mjölk”, även om hon varit författare sedan mer än 25 år tillbaka. ”Den första boken” refererar på ett sätt till boken ”More fire” som Ramqvist, liksom den här boken, lät utspela på Jamaica. Historien är likartad, det är en ung kvinna som spenderar sin tid på ön och möter kärleken. Medan ”More fire” har ett större fokus på kolonialism i kärlekshistorien så spelar den slags frågor en mindre roll i ”Den första boken”, som istället låter skillnaderna agera kuliss.

Boken handlar istället mer om huvudpersonerna något invecklade och i min mening omogna syn på kärlek. Hon är ung, hon åker till Jamaica för att skriva en bok, de har sex, det känns som de kommer varandra nära av det, och på något vis är kärleken mellan dem djup av detta. Samtalen känns ytliga och flyktiga, men dynamiken är svår. Hon kommer från världen med pengar men har egentligen inga, hon vill inte förknippas med sexturism men ändå är ett av hennes mest framträdande attribut just vitheten och att hon är annorlunda gentemot Paul, som den jamaicanska mannen heter.

Språket är vackert, sinnligt och gör att jag hålls kvar i historien. Berättelsen är suggestivt framlagd och präglas av en sexuell ton, inte konstigt kanske med tanke på att huvudspåret utspelar sig i deras gemensamma säng, och olika bakåtblickar varvas med att de har sex hennes sista dagar på ön.

Vad tycker jag då? Jag tycker språket är fint och att boken är annorlunda från mycket annat man läser, men efter halva kände jag mig klar med den. Jag tycker den är för grund? Klart jag minns hur det kunde kännas av vara typ 22 och inte ha koll på sitt känsloliv, blanda ihop passion med djup kärlek och inte våga ta tag i sitt inre. Men för den sakens skull lockar det mig inte att spendera en hel bok inuti ett sådant huvud. Dock tror jag många kan uppskatta den här boken, Young Adult-litteraturen känns verkligen fortsatt stark just nu.

Var faktiskt på författarsamtal med Ramqvist i höstas och där kom frågan upp huruvida det finns sanning i historien. Visst ska författare få lov att berätta historien utan att deklarera exakt hur mycket inspiration som finns från egna minnen eller känslor, men jag tyckte den frågan var extra intressant nu när jag läst. För med tanke på att det är andra boken som utspelar sig på en plats där hon själv var i den åldern, och att huvudpersonen är aspirerande författare… Ja den biten kittlar i mig mer än jag vill erkänna. Skrev ett inlägg om autofiktion för ett tag sedan och även om detta inte klassas som en autofiktiv bok så följer den på något sätt med i trenden.

Om någon av er läst – jag vill veta vad ni tyckte!

The ministry of time av Kaliane Bradley

I bokklubben på Soho House läste vi The minstry of time av Kaliane Bradley. Det var en bok jag iallafall inte hade hört talas om, men som visade sig varit extremt hypad utomlands. Det var så mycket skriverier att jag direkt blev skeptisk. För mig står bra PR bakom en sådan slags virvelvind av entusiasm, inte den egentliga litterära kvaliteten. Kalla mig gammaldags men så är det. Trion av Johanna Hedman fick lite samma enorma skriveri innan den ens var publicerad och massa översättningskontrakt. Det var visserligen en bra bok, men i min mening är det inte en modern klassiker direkt som stack ut så pass mycket som man fick bilden av i samband med att hon debuterade. Eller är det en illa dold avundsjuka jag omedvetet blottar?

Tillbaka till The ministry of time. En riktigt genreöverskridande och lite märklig bok. Som en blandning av Expeditionen av Bea Usma och spänningsroman? Och lite romantik på det? Boken utspelar sig i UK, några decennier från nutid minst. Man har med hjälp av en tidskapsel transporterat folk från dåtiden in till den moderna världen. De ska assimileras in i det moderna samhället med hjälp av anställda på minsteriet. En av de anställda är bokens huvudperson som är ganska lik författaren i olika attribut.

Sen händer det inte så mycket alls i boken. Den går långsamt framåt medan vi följer huvudpersonens lite invecklade tankar om sitt jobb och dåtidens människor som upptäcker saker om det moderna samhället, som dejting och att homosexualitet är tillåtet. Tills det plötsligt är kanske 80 sidor kvar, då byter boken helt skepnad och blir dels ganska sci-fi fokuserad och dels en spänningsroman med skjutningar och annat.

Jag tror författaren hade jättekul när hon skrev den här boken. Skrivarglädjen dansar verkligen över sidorna, kan tänka mig att det var ett lustfyllt projekt. Dock räcker inte glädjen hela vägen för min del. Visst, den är bitvis lite underhållande, men sedan har den inte så mycket mer. Kommer vara en klassisk bok jag glömmer om några år och aldrig riktigt rekommenderar till någon. Kan dock inte kalla den för dålig faktiskt, för jag läste ändå den med någon slags läsglädje och funderade inte på att avsluta den i förtid.

Bokklubben på Soho tyckte lite blandat om den, men ingen var kanske direkt begeistrad. Många rekommenderade att läsa lite intervjuer med författaren så det har jag gjort. Hon känns sympatisk och kanske lite udda, man får en känsla av att hon själv blev lite kär i en av dåtidens personer och ville skriva in sig själv i en kärlekshistoria med honom.

Vad läser ni?

Vardagliga vardagar

Trots min lilla storlek på blogg fick jag ett inläggsönskemål, och det gjorde mig gladare än glad. Er (enda) önskan är min lag – här kommer ett vardagsinlägg helt enkelt.

Jag har haft en lite annorlunda vecka bakom mig, vanligtvis jobbar jag ju på sjukhus men nu har jag haft en vecka med forskning och kurser hemifrån. Lyxen med det är att man kan ta en morgonpromenad och eftersom jag är fortsatt jetlaggad var jag redo för en sådan redan 07:15 häromdagen. Jag hade redan hunnit dricka te, göra en ganska utökad hudvårdsrutin, sminka mig och fläta håret.

Det snöade! Mitt hjärta klapprade av denna syn. Snö gör något med min lycka. Särskilt snö som träffas av solstrålar, men man får ju inte vara kinkig, det här dög med. Avslutade dock ändå min promenad snabbt för det var en enstaka plusgrad och det började snöa horisontellt rakt i ansiktet på mig. Uppskattar trots allt inte slask i ansiktet före klockan åtta.

Satt hemma sedan och försökte förstå olika epidemiologiska begrepp. Känner mig extremt analog som pluggar med penna och papper men har jag inte skrivit det med handen finns det ingen chans att jag lär mig.

Min kurs hade lunch i fyrtio minuter, tyckte det kändes snålt men jag sprang iallafall ner till Mogges och köpte sushi till mig och pappa. Jag har lyxen att ha föräldrarna på några minuters gångavstånd från mig, och eftersom pappa var ledig passade vi på. Jag tog hot tuna roll vilket var ganska okaraktäristiskt, brukar vilja ha något blandat pga aktiv mat-FOMO. Men nu så.

Efter kursen kilade jag ner till Hedengrens. Bokus tar evigheter med mitt paket, brukar inte handla av dem men fick presentkort i julklapp av jobbet. Nu behövde jag akut inhandla nästa bokklubbsbok (bokklubben på Soho House med Gedin!).

Det blev ”Fourth wing” av Rebecca Yarros. Jag känner mig väldigt skeptisk pga inte alls min genre men sällan sett en bok bli så hyllad utanför sin egen läsekrets så jag hoppas bli motbevisad.

Efter att lämnat boken hemma slevade jag i mig någon slags middag innan jag gick ner till Östermalms IP. På tisdagar erbjuder SSSK skridskoträning om man vill få lite långfärdsskridskorteknik. Är inte en sådan här träning det svenska föreningslivet i sitt esse? Jag är iallafall så oerhört tacksam över de om engagerar sig för att andra ska få komma ut och njuta av naturen tillsammans med dem. Jag har köpt alldeles egna skrillor denna säsong, ett alldeles för spontant och dyrt köp efter en tuff jobbdag. Blir både glad och får lite ångest när jag tittar ner på dessa. Men mina skridskor, alltså inte de illröda pjäxorna, är så vackra i någon slags brunskimrande metall och skarp skena från Lundhags. Så lite lycka kanske materiella ting kan ge… Dessutom kom min vän Louise ner till isen, och vi fick hänga en kort sväng.

Unnade mig själv blåbärssoppa och blodapelsin till mellis efter.

Dagen därpå vaknade jag med en del träningsvärk i mestadels fötterna, jag är ganska rädd när jag åker så dels spänner jag mig mycket och dels är väl fötterna ovana vid att balansera på en smal metallplatta. Upp steg jag ändock och gjorde ordning mig i racerfart, hade nämligen bokat in mig på morgonpass på megaformer. ClassPass hade prov på erbjudande för ett tag sedan och nu kör jag abonnemang. Nere på A Place där jag tränade är stämningen lugn och lite kalifornisk. Mycket snygga tjejer och coola instruktörer, väldoftande schampo i duscharna och känsla av exklusivitet. Jag gillar det och blir skrämd samtidigt för jag är varesig smidig eller har en stark core. Känns väldigt lyxigt att kunna gå på morgonpass. Vid 08:30 var jag redo för att göra kursuppgifter och för att inhämta motivation gick jag till Soho House.

Drack matchalatte och insåg hur jag glömt äta frukost. Satt och skrev på lite forskningsgrejer, gjorde en kursuppgift, smörjde händerna tio gång ner med den lilla tuben som tittar ut och kände mig ändå halvnöjd med vad jag lyckades producera.

Soho House är en mycket vacker plats, då det är lokaliserat i en gammal kyrka, men dagsljus ser man icke och jag hörde rykten om sol så lagom till lunch slog jag ihop datorn och traskade till en av min närmsta vänner Antonia som bor i krokarna. Hon är mammaledig så vi drack en kopp kaffe vid matbordet medan hennes gulliga dotter försökte äta morot- och potatispuré. Jag har bott i Stockholm i snart 15 år men jag försöker ändå behandla det som Lund, den stad jag växte upp i, genom att försöka motivera alla nära personer i livet att bo på gångavstånd. Det går tyvärr sådär, två nära vänner som bodde i krokarna innan bor numer i Huddinge och på Resarö så jag kan inte påstå att mina försök helt burit frukt. Men mamma, pappa, lillebror och fästmö samt några vänner är här och det ger mig mycket glädje.

Den här sista starka oredigerade matbilden får representera hur min kväll tedde sig. Vi hade en slags kickoff-aktivitet med jobbet, en mycket ovanlig företeelse inom sjukvården. Vi var tretton personer som lagade mat på Cajsa Warg ihop. Mycket mysigt och mycket underhållande eftersom mina kollegor råkade laga sockerlag till den milda grad av massor av vit rök vällde ut över rummet och startade brandlarmet medan butiken var igång.

Där har vi två lite ovanligare dagar i vardagen. Idoliserar numer livet där man kan jobba hemifrån hur mycket man vill. Det finns säkert massor av negativa aspekter av det, men jag hann bara se hur fritt och ljuvligt det kan vara…

Mitt läsår som varit

Välkomna till en läslista om 2024. Jag fann den inne hos Julia, som i sin tur hade anpassat den från Flora. Tycker själv mycket om att läsa sådana listor, så jag hoppas ni tycker samma.

Hur var läsåret 2024?

Allt som allt var det ett bra läsår. Jag var med i två bokklubbar vilket styrde många av valen, men det var något jag uppskattade. Övriga böcker valde jag med omsorg, så oavsett vad jag tyckte om dem, så ville jag ha läst dem.

Antal lästa böcker under 2024:

Jag läste 29 böcker.

Vilken typ av böcker läste du?

Främst läser jag skönlitterära böcker som är eller har varit aktuella senaste åren. Någon klassiker brukar smyga sig in (i år Stefan Zweigs samlade noveller exempelvis) och några titlar som varit populära för många år sedan och jag fortfarande är nyfiken på (Tills alla dör och Andromeda exempelvis). Gillar även att läsa poesi då och då, gärna på hösten (i år Aster of ceremonies och Sapfo).

Vilken månad läste du flest böcker?

I augusti läste jag fem böcker. Oftast, som alla andra, läser jag mer om jag är ledig men jag var faktiskt inte det i augusti. Måste smittats av andras sommarledighet inom mig.

Vilken månad läste du minst?

Januari läste jag ingen. Jag påbörjade Systrarna i slutet och den tog sin tid att ta sig igenom. Hade en liten period jag ville samla mig på.

En bok du inte läste ut?

Oftast brukar det finnas någon sådan bok. Jag vill inte läsa klart för sakens skull, men i år läste jag allt. Stefan Zweig hade jag inte fortsatt med om inte han var så känd och boken så kort.

En ny genre för året?

I år läste jag The ministry of time som hade en liten dos av sci-fi i sig, en genre jag inte bekantat mig med förut. Den hade också lite romance-inslag? Blev spontant inte en favoritgenre att återvända till.

Några citat som du fastnade för?

Spara ner små utsnitt av böckerna jag läser är något jag ägnar mig mycket åt. Valerie Perrin är en författare vars meningar jag vill fotografera av stup i kvarten. Här kommer några av hennes vackra ord:

Men även Paul Auster skapar mycket tankar hos mig, här lite utsnitt från 4321:

Några böcker som fick dig att vilja skriva?

Flora Wiströms bok ”Här ruvar havet”. Tycker hennes språk gjort en tydlig utveckling från debuten, vilket påminde mig om att ju mer man skriver ju vassare blir man.

Paul Austers ”Baumgartner”. Dels för att det var min favoritbok från året men dels för att hans språk bär en lättsamhet och ett djup samtidigt om är inspirerande.

Valerie Perrins böcker ”Tre” och ”Glömda om söndagen”. Bägge är fyllda med vackra ord och romantiska formuleringar som inte är klichéartade, bara välsmakande och sinnliga. Vet inte om det är franska språket eller hennes penna, men ljuvligt är det.

Bästa läsplatsen 2024?

Mitt favoritsätt att läsa på sker i Skåne. Det brukar ske på morgonen, packar ner frukost vilket ofta är yoghurt och stekta rosmarindoftande nektariner samt en termos med te, går ner till stranden. Brer ut min gröna linnehandduk från Växbo jag fått i present, klär av mig. Sen brukar jag ta ett morgondopp oavsett temperatur. Klär sedan på mig igen, och sitter på handduken med min läsning och frukost. Då känner jag mig alltid nöjd med livet, oavsett sinnesstämning i övrigt.

Ett fint läsminne från 2024:

Jag var på konferens i London i augusti och de sista timmarna innan vi behövde åka till flygplatsen smet jag istället till Soho House i London, och placerade mig i en fåtölj. Bjöd mig själv på en cosmo och läste ut Andromeda. Kände mig märkligt nöjd med detta, det var något med att känna sig världsvan om gjorde avtryck.

I vilken form läste du böcker 2024?

95% av böckerna är fysiska böcker. Jag kan egentligen inte tänka mig något annat. Allra helst inbundna, men det blev också en och annan pocket. Läste också två böcker på läsplatta – om jag ska resa bort får jag ha med mig max två fysiska böcker och resten på platta. Detta efter en incident när jag åkte till Sydamerika med 7 kg övervikt, där packningen främst bestod av inbundna böcker som skulle räcka över en månads ledighet…

Vilken var den första boken du läste 2024?

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri. En bra start, jag var i rätt stämning för en rejäl bok vid årets början.

Och vilken var den sista?

Här ruvar havet. Jag började egentligen på den under seglingen i september, så det var dags att ge den uppmärksamheten den förtjänade.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2024?

Utan inbördes ordning så var det:

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
Tills alla dör av Diamant Salihu
Rent Hus av Alia Trabucco Zerán
Baumgartner av Paul Auster
Tre och Glömda om söndagen av Valerie Perrin

Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?

Jag är väldigt nyfiken på Dream Count av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag har läst mycket av henne och älskat allt i princip, men nu var det längesedan och snart släpps hennes nya bok.

Det var mitt läsår 2024. Ser fram emot 2025! De första titlarna som står redo är bokklubbsböcker. VI ska läsa Intermezzo av Sally Rooney med ena klubben, och Fourth Wing av Rebecca Yarros med den andra. Medan mitt bokpaket transporterar sig genom postsystemet läser jag Bränn alla mina brev av Schulman. Är inte ett Schulman-fan för jag är långsint och kan inte släppa hur han betedde sig på internet för längesedan. Nu fick jag den av mamma i min adventskalender från december, och hon tyckte själv så mycket om den att det blir dags för min första bok av honom. Skulle så gärna höra om er läsning och vad ni läser nu?

Butcher av Joyce Carol Oates

I Soho House-bokklubben (den som Jessika Gedin håller i, viktigt) var det dags att läsa JCO ihop. Jag vet inte om det är en vedertagen förkortning för Joyce Carol Oates men jag tänkte kalla henne det i inlägget. JCO är en mycket produktiv författare och det är imponerande att hon fortfarande släpper böcker i sin raska takt som 86 åring (!). Man kan bara önska sig en så pigg hjärna i den åldern som hon verkar välsignad med.

Butcher (Snitt på svenska) var på pappret en bok jag verkligen skulle vilja läsa. Den handlar om en doktor som på 1860-talet är verksam vid en psykiatrisk klinik för kvinnor. Mannen har gått tappra fyra månader på läkarlinjen och sedan praktiserat hos en provinsläkare som tyckt han var så dålig, att han inte fått fortsätta där. Denna man tar sig sedan fulla rättigheter att experimentera med kvinnorna som är inlagda på anstalten. Han själv ser det nog som legitima försök att utveckla medicinen – den etiska aspekten funderar han ibland på, men oftast i ordalag om att han är deras räddare och att det är tack vare att han övar på dessa kvinnor som liv kommer att förbättras. Kvinnorna är, förutom helt maktlösa eftersom psykisk sjukdom gjorde att de låstes in och ingen i samhället saknade dem, grovt utnyttjade med att han inte använder några anestesimetoder även om det är något som fanns att tillgå. För dyrt, inte värt det.

I början utlovas det att boken kommer berättas ur tre perspektiv – dr Weir själv, ett av hans offer som han samtidigt hjälper kallad Brigit och hans son Jonathan Weir. Detta är falsk marknadsföring då nästan hela boken är rabblad ur hans dagboksperspektiv och några ynka dussintals sidor på slutet ägnas åt de andra perspektiven. Jag tyckte därför att det var svårt att förstå hur sjuk i huvudet han var. För visst är han bedrövlig och omänsklig mot dessa stackars kvinnor, men i vilken slags tid verkar han? Hur såg man på dessa kvinnor på 1860-talet? Var han mer omänsklig än sin samtid, eller var samtiden det bedrövliga i själva verket?

JCO har i vanliga fall ett språk som gör att man rycks med, och även om man i början gör det här också är det också en pastiche för hur dagböcker var skrivna på 1860-talet. &-streck och talstreck vimlar det av, vilket stör mitt öga något fruktansvärt mycket. Dessutom är språket så väldigt format att vara tidstypiskt att en del av hennes stil försvinner. Jag tror, lite fräckt, att boken skulle gagnas av en redaktör som hade satt ner foten och bett om att dr Weirs del skulle halveras för att ge utrymme åt de andra två. Kanske behövde den inte heller vara så väldigt sann mot de verkliga personerna, utan kanske kunde boken fått ta lite mer artistiska svängningar så att den blev mer av en vanlig bok och mindre en transkription av det verkliga skeendet. Men vem är jag att klaga på JCO, en författare jag hyser stor respekt för generellt.

Yellowface av Rebecca F. Kuang

I augusti läste jag Yellowface av Rebecca F Kuang för att diskutera den i en bokklubb jag är med i. Jag har två bokklubbar, en som är ”privat” som i att jag och en bokkompis startade den. Vi har klubbat ihop sedan 2016 men i sin nuvarande form bildades bokklubben januari 2020. Så fyra starka år! Iallafall, den här andra är via Soho House och leds av Jessika Gedin. Här är dynamiken en helt annan, då vi inte känner varandra privat i bokklubben och helt enkelt bara pratar om boken i sig och inte om något annat.

Yellowface är en bra bokklubbsbok för att det finns massor av teman att diskutera. Boken inleds med att huvudpersonen June snor ett bokmanus av sin vän Athena (ja, vi delar namn vilket var svårt för mig att hantera) och får det publicerat under sitt eget namn istället. Det som komplicerar är att boken handlar om kinesisk historia och en stor diskussion sker i mediavärlden om June har rätt att berätta om deras utsatthet när hon själv inte har rötter i Kina. June å andra sidan går runt och oroar sig över att stölden ska bli avslöjad.

Förlagsvärlden skildras, särskilt en amerikaniserad sådan, med vad jag tolkar som en realistisk ton. Det är agenter, paketering, sociala medier som sätter agendan inom litteraturen. June har alltid avundats Athena som lyckats i den här världen och får nu äntligen själv skörda samma sorts frukt, men inte på ärliga villkor.

En spännande dimension är att jag var helt säker på vad författarens åsikter var, och tyckte det var irriterande att dessa sken igenom boken då jag inte har samma åsikter i stora delar av vad hon beskriver. Tittar man på intervjuer av RF Kuang verkar hon velat göra motsatt poäng än den jag själv läser in.

För mig är boken lite för mycket, kan man säga så? Det är för många teman. Det rör för lätt vid många av dessa. June är för tillskruvad. Agendan lyser igenom boken (fast tydligen motsatt från vad jag trodde). Men de teman som tas upp känner jag starkt för, även om boken i sig inte är ett verk jag kommer hålla fast vid.

Vem har rätt att berätta en historia? Ska man verkligen ha regler kring det? Är inte också litteratur en slags konst och ska inte begränsas? Är det inte snarare läsaren som får bestämma vad den vill konsumera?

Jag tänker lite som med olika musikartister och cancelkulturen. R Kelly till exempel. Jag kan inte lyssna på hans musik utan att tänka på vidrigheterna han utsatt kvinnor för. Samtidigt tycker jag det är synd, han har mycket bra musik, men det smakar inte bra i min mun att lyssna på den. Ska han då förbjudas? Jag tycker nog inte det. Ska inte lyssnarna välja själva om de vill höra hans musik och stödja honom rent ekonomiskt med tanke på vad han fått andra människor att utstå?

För mig är Yellowface inte den boken som lyckas diskutera dessa frågor på ett tillgängligt sätt men kanske kan den skapa en liten låga för andra forum att ta vid denna diskussion. Lite synd är det att författaren inte riktigt lyckas förvalta det som är den brännande punkten, men boken hade nog lite för många frågor som den rörde vid.

Om man ska ge ett betyg kanske det blir 3 av 5 för min del? Men gillar inte att ge betyg faktiskt, så svårt att sammanfatta allt man tycker i en siffra. Har någon annan läst? Vad tyckte ni? Så nyfiken!

Autofiktionens betydelse

Igår tog jag två av mina bokklubbsvänner Tim och Simon för att traska ner till Soho House och höra Jerker Virdborg och Victor Malm surra om temat autofiktion och vad det gör med oss som läsare, och vad som händer med litteraturen. Jag tycker att jag läst många autofiktiva böcker under de gångna åren, men trott att det är jag som valt det undermedvetet. Exempelvis är ”Skärvorna” av Brett Easton Ellis samt ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri två relativt aktuella exempel. Annars är väl Knausgård kungen av ämnet men honom har jag faktiskt inte läst än. Virdborg och Malm inledde med just att påpeka att autofiktionsbegreppet varit en trend i mer än ett decennium.

Själv tycker jag greppet går att diskutera. Varför väljer en författare den vägen? Håller inte litteraturen på egen hand utan måste få ett sensationsfilter, eller skapar känslan av att innehållet är sant men utan juridiska förpliktelser om att berätta sanningen, en egen dimension av litterärt djup? För min del skulle både Skärvorna och Systrarna vara böcker som stod på egna ben utan att författarna använde sig själva som huvudpersoner. Dock har båda böckerna tydliga drag av att man förstår att det mesta är nog inte ren och skär sanning, även om texten har ursprung inom de själva. Men varför kan man inte bara låta det vara total fiktion? Och vad är skillnaden på autofiktion och självbiografi?

Enligt litteraturhistorien.se är skillnaden denna: ”Vad som skiljer autofiktion från självbiografisk fiktion är att autofiktion använder ett jag till att utforska en litterär möjlighet medan en självbiografisk roman använder litterära grepp för att beskriva ett jag.”

Kanske är det därför Hemingways bok En fest för livet beskrivs som självbiografisk. Där följer vi Hemingway ett par år under det glada 20-talet i Paris med gestalter som Fitzgerald i boken. Den är ”sann# rakt upp och ner, och skildrar hans liv som han tänkte att det var under den tidsepoken. Men vad är sant egentligen? Hur ofta skiljer inte ens egna minne sig från familjens minne om olika uppväxthändelser? Hur ofta är inte en vänskapskonflikt olika uppfattad av olika personer?

Problemet med autofiktion tycker jag är sensationslystnaden. Att man spekulerar i vad som är sant är något som enligt mig skymmer texten, men som också kan göra att litteratur som enligt mig inte borde få alltför stort mediautrymme diskuteras flitigt och generellt blir fikarumsstoff för att det finns eventuellt skvaller i berättelsen, inte berättelsen i sig.

Victor Malm visade genom intropassagen i Åsa Lindeborgs bok ”Året med 13 månader” på hur författaren kan bygga förtroende. Där inleds boken med en ganska grov och målande scen om hur författaren duschar av sig efter att haft sex. Med den passagen introducerar hon oss för sanningen. Om hon berättar det här utelämnande om sig själv, då är allt hon berättar troligen sant för hon har inte ens förskonat sitt eget skinn. På så sätt skapar man enligt mig sensation också. Men just hennes bok kanske är mer självbiografisk trots allt? Jag behöver läsa den först innan jag kan dra en djupare analys.

Har ni åsikter om autofiktion? Och borde jag läsa Knausgård undrar jag för andra gången på bloggen? Och med bilden ovan säger jag OVER AND OUT från litteraturbloggen så att säga.