Ett år av att få känna det stora, det jag inte trodde fanns. Ett år av att känna sig självklart älskad varje minut på dygnet. Ett år av att automatiskt söka sig till din blick, din famn, din mun, ditt hjärta, din själ. Ett år av att få vara med om en kärlekshistoria så ljus, ren och sann att det känns som jag drömmer.
Aldrig trodde jag att detta fanns och ännu mindre att jag skulle få ta del av det. Det känns som en saga på det bästa vis, för det är en saga jag vet kommer få finnas kvar så länge vi förvaltar oss, så länge vi hedrar att det vi är med om är för stort att nötas bort, förtjänar alltid vår uppmärksamhet.
Det har varit ett år där jag blivit en av dem som automatiskt säger vi. Något jag sett ner på tidigare men jag har blivit svagare, vekare, mjukare, smält ihop med dig. Jag känner mig inflätad i dig, i dina drömmar, i dina tankar, i ditt allt. Jag är din, du är min.
Att det finns en tid då jag inte visste vem du var känns som en lögn, men det är ju en sanning. Livet innan dig var jag noga med att ta del av allt jag kunde ta del av, upptäcka, äventyra, och att dela mitt liv med vem som helst, en någon, bara för att passa in i tvåsamheten var inget jag ville ta del av. Sen kom du. Livets salt. Livsnödvändig och fick allt i min värld att smaka mer. Allt fick mer djup. Familjen blev viktigare, banden till vännerna något jag värnar om ännu mer. Du har höjt mitt liv till något annat, så skrämmande men också det finaste jag fått vara med om.
Jag vill alltid få vara din, såsom jag fått vara vårt allra första år. Din din din. Du du du. Allt allt allt. Volim te, min D.
September, en månad mellan sommar och höst. Löven är fortsatt gröna men ibland låter träden några blad falla så man påminns om vad som kommer. Det har varit soligt, varmt men också krispigt. Den vackraste septembermånaden på många år. Jag har hunnit umgås med familj, både min och Daniels som numer känns som min, sett lite konst, druckit några viner och träffat några vänner. Läst ovanligt lite, men också känt mig jäktad. Många uppdrag med deadlines denna månad och mycket fix hemma för det bästa: VI HAR FLYTTAT IHOP.
Månadens bok Jag har läst och läser Demon Copperhead av Barbara Kingshead. En otroligt trevlig läsupplevelse om än tufft ämne med en kille som blir sviken av hela världen i princip. Enligt Goodreads avslutade jag The New York Trilogy av Paul Auster i början av månaden faktiskt, får se om jag lyckas skriva en recension.
Månadens ord Kantareller. Tycker nästan ordet är onomatopoetiskt, att det låter som det som beskrivs (typ plask).
Månadens mat Jag har lagat massa mat från en grönsakslåda jag köpte från Mylla.se. Det har blivit en del rostade betor och rostad kål. Provade på Den Gamle och Havet för första gången, deras aracinis alltså, stark rekommendation. Men den bästa middagen var en söndagsmiddag hemma hos vänner till Daniel, lyxigaste någonsin. Hummer, färska räkor, rökta räkor, Skagen, kräftor. Levde livet.
Månadens vin
Vinklubben har haft sammanträde och vi provade olika bubbelsorter! Så mysigt att ses sådär. Men godaste vinet jag druckit i september var Pour 2, ett rött jag drack på Savant en vardagskväll. Kan rekommendera alla, fin balans i bärigt men ändå pyttelite funk så det blev spännande.
Månadens te Ny kategori! Kanske överflödig men vi provar. Jag började månaden med Ringmursblandning från Kränku, ett svart te med rosor och fläder. Lite friskt! Men i slutet bytte jag över till Sir Williams, en legendarisk och oklar teblandning från Sibyllan. En stor del består iallafall av Lapsang som är rökigt och tjäralikt i sin smak. Underbart på morgonen med en skvätt mjölk.
Månadens skönhet Vinrött nagellack. Äntligen.
Månadens bad
Jag har typ inte badat den här månaden? Sjukt. Eller jag badade i en takpool när jag var på bröllop i Gällivare. Den var lite kall men utsikten magnifik.
Månadens skrivande Jag har gått på skrivkurs hos Yrsa & Flora. Jag försöker även redigera ett gammalt projekt som jag redan känt att jag växt ifrån men ändå inte kan släppa. Sen har det blivit medicinskt skrivande bland annat en rapport från kardiologkonferensen ESC.
Månadens kultur Jag och Daniel var på öppningen av House of Photograpy. Tror det kommer bli ett sjukt bra fotomuseum, rekommendation för framtiden. Lagom i storlek, kommer passa perfekt för en AW. Jag, Eli och Mathilda gick på släppet av ett nytt nummer av tidningen Artlover också, men ärligt talat var vi inte särskilt kulturella utan snackade mest ikapp om vårt egna.
Månadens bokcitat Streck på den. Inte fotograferat ett enda.
Månadens TV Jag har börjat titta på Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Hittills så bra tycker jag pga hög igenkänning på en själv, vänner, dejtingklimatet. Jag har inte läst boken och skulle egentligen velat göra det först. För övrigt, HUR lik är inte skådisen Amanda Romare? (alltså författaren som skrivit boken och gjort sig själv till huvudkaraktär i sin bok). Minus dialekten dock, saknar skånskan på huvudpersonen även om man får mycket dialekt i övrigt. Extra mysig serie för mig att se som saknar Skåne lite extra just nu.
Månadens podd Känns icke-unikt att tipsa som P1 Dokumentär men de har ett nytt avsnitt om konstarvet från Hilma av Klint. SvD har gjort ett poddavsnitt om det förut, de gjorde ett spännande gräv eller kanske snarare skildrade alla turer. Konstdrama kan jag meddela, man får lite antroposofi, det ockulta, konstvärlden, NTFer, en mördare som börjar värna om konsten, medier som vill påstå att de meddelar vad Hilma vill, bråk i adelsfamiljer och mycket mer.
Oktober är runt knuten. Jag hoppas på ännu lite krispigare temperaturer så jag tillsammans med min omgivning går lite mer i ide. Hoppas på att ägna mig ännu mer åt skrivande och läsning. Daniel och jag firar vår årsdag den andra (!) och den tredje håller jag en stor föreläsning som är viktig för mig, känns skönt att få lägga den bakom sig sen. Vi kommer även åka till Kroatien igen och jag ska segla med samma tjejbåt som jag gjorde förra året, när jag träffade Daniel. Surrealistiskt! Det var mysigt för mig att läsa det där inlägget från förra året, som inte nämner ett ord om att det största har hände mig den seglingsveckan, jag fick träffa den där livspersonen som jag bara drömt om innan dess. Okej oktober, du blir nog mysig.
Det var en vecka i september jag tog fel på precis alla tider. Min mobil var inne på lagning och jag försökte memorera kalendern från datorn. Trots att jag hade tiderna inskrivna i min papperskalender gick det fel precis hela tiden, bland annat när jag skulle på skrivkurs på Postmuseum som Yrsa och Flora höll. Hade redan gjort bort mig genom att betala för lite på fakturan, och sen kände jag mig fan-girlig som kommenterat på Floras blogg att jag var taggad på kursen, och sen kom jag indundrandes med andan i halsen, svettig och fem minuter sen till kursen. Fick höra att jag var en hel timme tidig så jag gick snällt och satte mig på bottenvåningen och väntade in kursstart.
Var väldigt nyfiken på hur kursen skulle vara, dels pga att Yrsa läst mitt projekt för lite mer än ett år sedan och jag var djupt imponerad av hennes förmåga till textanalys och hur hon hjälpte mig framåt i tänket. Och Flora har jag följt i evigheter, och läst två böcker av.
Det var en fin kväll som gjorde att jag hittade fram till den ursprungliga känslan, den av att jag är en skrivande person oavsett produktionsnivå eller inte. Vi gjorde en del olika skrivövningar där temat var att vi inte fick lov att skriva klart utan bara skulle flöda ur oss texten. Jag älskade att känna att den förmågan har jag, orden kan rinna ur mig oavsett om det är bra och vackra meningar eller inte.
Kvällen fick mig att fundera på skrivandet mycket. När jag var yngre vågade jag inte prata så mycket om det. Jag skrev dagbok innan jag kunde skriva på riktigt, jag skrev en 120 sidor lång bok om tvillingarna Rose och Rosie för hand. Sen bestämde jag mig för att börja översätta den dumt nog, lite hybris. Nåväl. Jag gjorde ”tidningar” och jag skrev massor av noveller som ung vuxen. Ändå vågade jag sällan säga det, jag skriver. För drömmen om att publiceras var så smärtsamt stor att det kändes lika läskigt att säga det som att säga att jag ville bli läkare. Vem är jag att tro att jag ska bli en av de utvalda?
Det är en svår balans för mig fortfarande. Ett tag, när jag jobbade på Bonnier med att skriva medicinska texter, så kunde jag få säga att jag jobbade med skrivande utan att det kändes läskigt. Än idag säljer jag texter via mitt lilla företag jag har på sidan av, alla om kardiologi men ändå, det är text jag får lov att producera och andra vill ta del av. Jag är lite stolt över det, men framförallt ger dig mig en legitim anledning till att våga säga att jag är en skrivande person.
Och det där med skrivandet i skönlitterär form, vad ska jag säga? Jag njuter av det. Jag gick författarskola våren 2023, jag var det enda nya projektet som Långholmen tog in då. Ibland skriver jag poesi, och en gång la jag till min egen dikt i blandningen av 20 kärleksdikter min vän valde till sin vigsel och då valde hon min utan att veta att jag skrivit den. Vad försöker jag säga med allt mitt skrytande? Att även om jag aldrig blir publicerad älskar jag att skriva och jag försöker lära mig att jag får lov att säga det högt utan att folk tror att jag sitter på höga hästar. Fast tydligen behöver jag ändå rabbla upp lite prestationer för att det ska kännas okej, varför är det så? Kan ni hjälpa mig förstå? Eller så raderar jag kanske det här inlägget pga fy så läskigt att formulera sig såhär :)))))
Min vardag just nu är lite annorlunda. Jag ska byta jobb, och har en paus mellan vilket ger mig friare dagar men också spunk rent mentalt. Det är märkligt det där, plötsligt får man det som alla önskar sig, mer tid! Och jag vill få skriva, gå soliga höstpromenader och se massor av konst. De första två veckorna har istället gått att förbereda en ganska stor föreläsning jag ska hålla på typ 3 h, uppdatera två manuskript för forskningen och att rensa hemma för att få plats med min Daniel. Det här är saker jag hade tänkt hinna med utanför mitt vanliga jobb vilket i sig också är en spännande indikator på hur bra min tidsplanering är.
Nåväl. Så här såg en av mina dagar ut:
Solen sken, och jag spatserade ner till Strandvägen.
Hade snörat på mig mina nya sneakers. Har inte bestämt om känslan är ”åh coola” eller ”åh medelålders person som tappat sin stil men försöker festa till med roliga tossor”.
Gick förbi blått vatten och röda markiser. Drack te ur min mycket bekväma mugg, den känns som en take-away mugg och som 90-talist som växte upp med amerikanska serier där en kaffe i take-away kändes så urbant, så är detta drömmen. Min mugg var dock fylld av Sibyllans Sir Williams-te med en liten skvätt mjölk.
Sista sträckan funderade jag på frukost. Valet blev en gammal goding, smoothie i skål med mandelsmör, upphackat äpple och några valnötter.
Efter att ha skrivit kanske 2h svidande jag om igen och promenerade till Ignite. Jag tränar med en grek som heter Makis just nu, haft lite uppehåll och behöver en injektion av energi både för motivationen men också för att jag har en lårskada som är lite knepig att förstå sig på.
På vägen hem köpte jag en sallad från Panini, köper extremt sällan mat till mig själv för lunch såhär men en kombo av tidsbrist och bra pris på Karma ledde till detta beslut två gånger på samma vecka. Denna var god men absolut inte mättande.
Sen svidande jag om ännu en gång, helt sjukt beteende börjar jag känna. Dags att åka till Danderyds sjukhus, för att vara reflektionshandledare för läkarstudenter. De är ute på sina första kliniska placeringar och man ser ju mycket sjukt, och tanken är att man ska få reflektera kring det i grupp. Tycker det var klurigare att handleda än jag tänkte mig, kanske för att gruppen känner varandra så bra och jag har aldrig träffat dem, kan inte läsa av deras dynamiker eller personligheter på så kort tid.
Känslan var ändå att de var nöjda med stunden och jag fick en återblick på hur det var att vara i sina tidiga 20 och vara läkarstudent. Att man för första gången ser folk dö, ha sina värsta dagar, vara osäkra, arga, sorgsna, tacksamma. Och samtidigt själv bära på ingen livserfarenhet men plötsligt bli rikare på svåra möten än alla sina jämnåriga. Till det är man också ung, hånglar med killarna i terminerna över på helgerna, är hjärtekrossad och bakis om vartannat. Sådant tänkte jag på medan jag åkte hem och försökte svänga in om Krümel för att köpa kakor (tyvärr stänger de redan 16 så det blev inget).
Inte denna kväll men en annan vardagskväll mötte jag upp Mathilda och Emma på Savant. Mitt röda var mycket gott, ett Pinot Noir som hette Pour 2. Kan verkligen rekommendera! Vi pratade om ditten och datten, bland annat Emmas otroliga Gotlandsbröllop.
Mathilda beställde bröd ”för det är så gott här”. Tyckte det lät roligt först men hade glömt deras galna jalapeñokräm? Vet någon hur de gör den?
Och det var en vardagsdag där jag tyckte att jag inte hunnit något men nu i backspegeln kanske var för hård mot mig själv. Ska kämpa på med att lyckas känna mig ledig tillslut!
Det är fint att få skriva om något som skett lite i backspegeln. Det är nästan exakt en månad sedan jag och Daniel bilade runt i Balkan och bytte land till Montenegro. Med tiden får allt ett romantisk skimmer och verkligheten blir mindre skarp och tydlig, ens egen hjärna fyller i det som kanske försvunnit.
Jag har skrivit tre tidigare inlägg om den här bilresan, vi började i Trogir i Kroatien, åkte till historiska Mostar i Bosnien och sedan vidare till huvudstaden Sarajevo. När vi planerade den här resan så såg det ut som vi skulle ha vår längsta körning från Sarajevo till Durmitor och Žabljak i Montenegro, ungefär 3,5h enligt google maps. Ett ganska lagom avstånd kände vi och funderade först på att spendera dagen i Sarajevo men då det var en söndag och det mesta var stängt kom vi iväg strax innan lunch och tacka gudarna för det. Våra 3,5h var snarare 6,5h, för vad google maps inte räknade med var att vägarna inte var anpassade för körfält i båda riktningar, hade absolut inga vägräcken men gott om stup och små gropar lite varstans. Det var svettigt många delar av resan men när vi väl nådde Montenegros gräns blev vi belönade med kanske den vackraste vägen någon av oss åkt på.
Vattnet var tropiskt turkost och bergen frodande gröna, och efter ett tag kom man in i själva bergskedjan med vilda hästar, kulliga utposter och så mycket vackert att det var svårt för ögonen att ta in det hela. Vi lyssnade på On the Road again med First Aid Kit (alla covers de gör blir typ bättre än orginalet), dels för att den är bra och dels för att det var svårt att få tillräckligt mycket täckning till att byta till en annan låt.
Vi bodde i Zabljak, en skidort främst men liksom Åre och Chamonix är sommarturismen nu också påtaglig, om inte större. Man kan göra precis allt som man gör i bergen även här. Vandra, bada i sjöar, cykla mountainbike, klättra, och i vårt fall åka forsränning och göra ”canyoning”. Forsränningen var lugn och kul, det är fint att iaktta ett landskap från vattnet. Tara Canyon, den forsen vi åkte på, har kristallklart turkost isande kallt vatten.
Dag två gjorde vi dock canyoning, jag trodde canyoning (har ni ett svenskt förslag på ord?) var att paddla kanot fram till denna resa, det är det ABSOLUT INTE. Man går med en fors! Det roligaste och kanske äventyrligaste jag gjort. Våtdräkt, hjälm och en sele hade man på sig medan man följde vattnet. Ibland simmade man, vi klättrade lite och hoppade ut för flera höjder. Ah, det var så kul! Tyckte dock en del av hoppen var läskiga och i slutet kunde man ta ett lägre hopp om man var rädd så det gjorde jag. Ångrar mig lite idag, tror jag hade klarat det men det var en stressig miljö precis då. Majoriteten av äventyret var det bara vår lilla grupp, sex pers och en instruktör men just vid detta hopp råkade vi sammanfalla med två andra grupper och hetsen var hög. Daniel var dock modig och hoppade 12 meter utan tveksamheter.
Det var nytt för mig att få ha det så lyxigt, att få äventyra tillsammans med någon man är såhär vansinnigt kär i kan vara något av det bästa jag varit med om.
Jag skulle absolut kunna tänka mig åka hit igen. Montenegro har satsat mycket på sin turism och allt kändes välfungerande och utbyggt. Det var ganska dyrt att äta ute dock, ett litet minus, men allt vi åt var gott och alla montenegrinska viner satt fint i gommen. Hade också gärna spenderat fler dagar här faktiskt, nu hann vi inte med så mycket vandring exempelvis förutom en promenad ner till en väldigt vacker kristallklar sjö. Jag hade tyvärr lite migrän så vi kunde inte gå runt hela utan la oss vid vattnet och tog det lugnt. Det var ovanligt varmt i bergen den här vecka, och vi blev ganska sugna på att bada tills vi såg en orm sticka upp över vattenytan och fånga något med sin rappa tunga. Kan meddela att mitt sug genast försvann…
Generellt var Montenegro ett så enkelt land att bila runt i, så litet, korta avstånd, bra vägar. Men också lika dyrt om inte dyrare än Kroatien, så man är beredd. Det var allt från resebloggen just nu, i nästa avsnitt ses vi i Kotor!
Det är höst. Egentligen min favoritårstid men nu när tjejnyår blivit en grej som skrivs om här och var, känner jag hur en del av det jag älskar med hösten på ett sätt tas ifrån mig. Det är lugnet och det kravlösa som jag brukar omfamna med ett leende på läpparna när vädret blir friskare och folk lugnar ner sig lite. Få promenera på Djurgården och se en utställning, ha middagar med tända ljus och vinkupor, att läsa bok i soffan med ett doftljus. Allt det där gör att jag älskar hösten.
Här kommer en lista om allt jag vill göra, känna, äta. Kanske motsägelsefullt på ett sätt, att lista saker jag vill hinna göra när jag egentligen vill ta det lugnt, men jag tänker att det kan försätta mig i det där drömmande stadiet igen utan kraven.
Tre restauranger jag vill prova i höst DoMa – Tea Malmegård och gänget har ändrat koncept och jag är nyfiken! Bacchanale – allas favorit som jag inte provat Miyakodori – känns som alla coola går hit, jag vill också
Tre plagg jag längtar efter att bära Plisserad tweedkjol, en jag har jämt på hösten och aldrig slutar älska Marinblå skepparjacka, fick fatt i från Balmain x HM på en second hand marknad för typ två år sedan. perfekt med stora axlar och guldfärgade knappar 20 denier strumpbyxor, den bästa tunnheten
Tre saker jag tar med mig från sommaren Laga mat till många Dricka svart te med mjölk Se horisonten när det går
Tre saker jag ser fram emot Våga satsa lite mer på mitt skrivande (gulp) Se kultur i olika form Plocka svamp och bär (vet absolut inte var)
Tre träningsmål jag har Träna minst tre gånger i veckan även när jobbet nöter på igen Unna mig yogastudio-besök Bli starkare, gymma mer medvetet
Tre vardagsrutiner jag vill införa Gå morgonpromenad om jag jobbar hemma Skriva skönlitterärt några dagar i veckan även om jag jobbar heltid med vanliga jobbet Simma och basta någon gång i månaden
Tre saker jag vill unna mig själv i höst Nya loafers, mina gamla är sönder och oreparerbara Jeans, för jag äger inte ett enda par jag trivs i (tips någon? Tänker kanske gråa och raka/lätt utsvängda?) Ett lyxigt doftljus
Tre saker jag vill köpa second hand En mockajacka En mockaväska :))) Fåtöljer till vardagsrummet (ej mocka, för att förtydliga)
Tre saker jag vill göra innan hösten är slut Gå på skördefest Åka till Skåne och bada (snälla låt mig hinna detta) Göra mandelsmör
Tre saker jag vill laga Rostad tomatsoppa och grilled cheese på surdegslevain Slät chèvrekräm som toppas med rostade betor, kål, kantareller. Är så gott En persisk soppa som heter ash, den består av tonvis med örter, nudlar, bönor. Serveras med en slags fermenterad vetepaste som jag älskar (kashk)
Tre kulturupplevelser jag ser fram emot Lunchopera på Kungliga Operan (bästa jag vet) Madame Bovary på Dramaten Gå till Picture this gallery på Söder för fotokonst (och det jag listat här, såklart)
Tre böcker jag vill läsa Demon Copperhead av Barbara Kingshead Dream Count av Chimamanda Ngozi Adichie Århundrades kärlekshistoria av Märta Tikkanen
Tre ledord för hösten Lugn och ro Låta orden ta plats Luftigt schema, inte överplanera
Tre platser jag vill vara på Hemma vid matbordet, tillsammans med Daniel, vänner och familj, få bjuda dem på middagar, frukostar och fikor I en valfri bastu med havsutsikt Ute på Djurgården
Tre saker jag vill lära mig Tidsuppfattning Våga Någon ny matlagningsteknik
Tre stilar jag vill ha Preppy och kulturell Oxfordstudent Sexig författare Italiensk nedtonad donna
Nu känns det faktiskt lite bättre igen. Det är som att jag fortfarande håller på att lära mig förhålla mig till tid. Den går snabbt, går ändå att fylla till bredden men jag vill inte att saker ska kännas jäktande utan organiska. En del av vuxenprocessen antar jag. Men det var fint att få skriva ner lite saker man ser fram emot och tänka att det här kommer hinna hända om jag vill det.
PS lista från Julia! Som anpassat den lite från andra bloggares listor, men den här kändes bra för mig.
Minns ni boken Ett jävla solsken? Den boken handlade om Ester Blenda, en banbrytande journalist i början av 1900-talet. Nu är Fatima Bremmer tillbaka med en ny bok, Ligan, som handlar lite om Ester men också om hennes andra journalistvänner som alla gjorde det då sällsamma valet att bli en yrkesarbetande kvinna inom journalistiken, ett område som tidigare varit nästan helt exklusivt för män.
Vilket arbete Bremmer gjort! Vissa av namnen kände man (jag) igen som Elin Wägner men massor av namnen har jag aldrig hört innan, och ju mer jag får reda på dem genom boken ju mer tycker jag att det är namn jag borde känna till, namn som borde ha talats mycket om. Flera fascinerande kvinnor, som Célie Brunuis och Gerda Marcus, har gjort samhällsinsatser som är värdiga större avtryck i vårt samhälle idag, och därför känns boken viktig. Det är svårt att beskriva handlingen, boken berättar om alla de olika kvinnorna som ingick i journalistligan, och deras ganska olika liv. Alltifrån Rydelius som kuskade runt Europa ensamstående med sin dotter, och skrev guideböcker om olika länder. Eller nämnda Célie som skaffade multum med barn men ändå både bedrev journalistik på heltid, men även annat skrivande och en ordentlig kvinnokamp genom att få till ett hus på Furusundsgatan för yrkesarbetande ensamstående kvinnor så man kunde dela på bördor som matlagning och barnpassning.
Jag fascineras djupt av de här kvinnorna. Det är svårt att ta in hur de lyckades ta sig fram, men när man granskar deras bakgrunder finns det några saker de delar. Dels har de flesta en trygg barndom med pengar, som under deras uppväxt banat väg för bildning inom hemmet på olika vis. De har lärt sig flera språk, är bevandrade inom kultur och har oftast en bredare syn av samhället. Sen verkar många av dem ha progressiva pappor som inte haft en konservativ syn på hur deras döttrar ska leva livet. Jag tycker det är fint att bli påmind om det, att kvinnors framsteg i samhället är beroende av män som ser att det behövs och ger plats. Vi lever alla i en balans tillsammans.
Boken är minst sagt läsvärd. Jag känner stor respekt inför det skrivande arvet i Sverige och inför Bremmers arbete för att gestalta ligan så vi alla får ta del av deras storhet. Sen är det givetvis svårt att berätta så många kvinnors totala liv, särskilt när de alla levt så händelserikt. Jag blandar ihop namn och människoöden om vartannat och ibland tycker jag vissa detaljer är onödiga att ta med, men samtidigt har jag inget förslag på hur man bättre kan berätta deras historia. Själv är jag inspirerad att ta tag i skrivandet igen och inser också hur mycket jag har att tacka Ligan för att det är en självklar tanke i mitt liv, att jag kan få skriva och kan få bli läst, trots mitt kön.
Dags för transport bak i tiden igen! Nu är det högtryck i Sarajevo, vårt andra stopp under redan. Senast var vi i Mostar, och när vi lämnade staden åkte vi faktiskt till en slags ursprungskälla till en flod, Blagaj. Vi var absolut skeptiska först – efter vattenfallen i Kravica ställde vi in oss på ett besök med kommers igen men så var faktiskt inte Blagaj. Det var lugnare här, man kunde höra vattnet dundra och vi passade på att sätta oss vid en servering och äta lunch. Den var dyr och inte särskild god men det var ändå en fin stund. Dock var värmen tryckande och vi försökte svalka fötterna i vattnet som dock var så isande kallt att man knappt kunde låta fötterna vara i innan de blev vita.
Men! Resan fortsatte sen, mot Sarajevo. Vi pausade i en bosnisk liten stad som jag inte kan namnet på, för att dricka varsin espresso längs vägen. Båda var rätt trötta, visserligen var det bara Daniel som körde men vägarna var ganska slitna och det tog sin lilla tid.
Det här var gudskelov inte vår hyrbil men den har något, visst?
Till slut var vi framme! Detta var min första Sarajevo-vy utanför bilen. Så vackert med städer som klättrar upp längs bergfoten. Just den biten påminde mig om Tehran, även om inget annat är likt.
Jag ville hemskt gärna göra lite urban sightseeing, något jag fastnade för när jag bodde i Berlin. För mig betyder det att man går och tittar på något som vi människor bara lämnat öde. I Berlin finns massor av sådana byggnader. Gamla hotell, radiostationer och gud vet vad. Så efter att ha sovit vår första natt, ätit pocherade ägg till frukost och druckit islatte, så tog vi oss upp för berget Trebević genom att åka gondollift. Här gick OS 1984 och det är något oerhört sorgligt och ger en stark påminnelse om livet att få vara på en sådan plats. OS är så fyllt med drömmar och hopp, världen tror sig enas och det är något fint i det. Men klipp till åtta år senare och Sarajevo härjas av krig. Många av striderna var uppe på bergen och mycket av det som byggdes åt OS-tävlingarna skadades av skjutningar.
Det som är mest känt, är bob-banan. Vi traskade igenom hela och det fanns något andaktsfullt i det. Föreställa sig hur publiken stod här och hejade, hur mycket hopp och glädje som fanns och hur läget för banan är idag.
Vi gick även upp i ett övergivet utsiktstorn.
Så speciellt.
Tyckte också det var lite läskigt att vara i det här huset, det där med säkerhet osv. När vi skulle traska ner för Trebević tog vi en märklig väg som blev mer äventyrlig än väntad, så många timmar senare var vi nere i stan igen och hade bokat in oss på en så kallad walking tour.
En kille som heter Neno tog oss igenom Sarajevo och berättade om staden, sin uppväxt under kriget, om var konflikten står idag och hur splittrat Bosnien styrs i dagsläget. Min känsla är att det här är något som pyr som en dag kommer behöva komma upp till ytan igen, förhoppningvis utan våld.
På kvällen gick vi helt utsvultna, eftersom vi missade äta lunch i och med vår lilla detour ner för berget, till restaurangen Dveri. I efterhand läste vi att det typ är omöjligt att få bord spontant men det visste vi inte då.
Det var otroligt mysigt och genuint där inne. Vi åt deras kända bröd, inlagd bosnisk ost och oliver, lufttorkad skinka från Dalmatien (i Kroatien, där Daniels släkt är ifrån), shopska-sallad (en Balkan-variant på grekisk sallad typ), tomatsoppa och en köttbit med potatis. Om ni åker till Sarajevo, boka här för en riktigt hemtrevlig och god måltid!
Dagen efter var en söndag och vi traskade mest i Gamla stan, köpte vykort, fikade och sådant man gör som turist innan vi hoppade in i bilen igen för att styra skutan mot bergen i Montenegro. Kan avslöja redan nu att det var dubbelt så långt och dubbelt så sjuk väg dit än vi föreställt oss… Men på återseende i Balkan-kapitlet av livet, det kommer mer i höst.
Vips så var augusti slut. När jag skriver det här känner jag mig mest som en urvriden trasa. Augusti var hektisk, intensiv och ledig samtidigt. Vi var i Skåne i början av månaden, sen åkte vi till Balkan och körde runt i tre veckor. Sen hem, jobba fyra nätter, åka på bröllopshelg på Gotland, hålla tal, komma hem och bli tokförkyld med feber och ömklighet. Men mest en otrolig månad med mycket som jag kommer minnas och bära med mig.
Månadens bok
När juli blev en månad jag plöjde böcker så blev augusti motsatsen. Jag har läst The New York Trilogy av Paul Auster, tre böcker i en. Den är inte exakt vad jag hade hoppats på men ändå tänkvärd som oftast med Auster.
Månadens ord
Hvala. Tack på kroatiska, ett av de få orden jag lärt mig. Försöker verkligen lära mig lite, Daniels släkt på pappasidan bor där, men det är inte ett enkelt språk kan jag lova.
Månadens mat
Det största delen av augusti var jag på Balkan, och jag åt multum med olika skaldjurspastor så fort vi var vid kusten, eller cevape när vi var i inlandet. Men den allra bästa maträtten var när Daniel tog mig till fiskmarknaden i Trogir och vi handlade guldbrax och havsabborre, samt ett fång med musslor, och sen grillade fisken över öppen eld med olivkvistar på kvällen. Fisken smakade magiskt! Blåmusslorna kokade jag ihop med vin och persilja, också gott, men fisken hörni. Åt med massor av olivolja från Daniels släkts egna träd och gjorde egen Blitva (potatis + mangold <3).
Månadens vin
Min vän Emma gifte sig på Gotland och hon driver vinbaren Lilla Huset i Visby ihop med sin numera man (!). Alla vinerna från deras bröllop får bli månadens! Och ett rött från Montenegro, gjort på druvan Vranac. Bärigt men ändå ganska mycket tanniner, älskade kombinationen.
Månadens skönhet
Den här månaden har jag mer slarvat med hudvården än något annat. Blir ofta så när man reser, man glömmer tvätta ansiktet eller orkar inte smörja sig om kvällarna. Men köpte en bronzer från Isadora som ska vara som en dupe på Make up by Marios bronzer, så tänkte lite på skönhet ändå, rapport kommer. Kul att Isadora är ett svenskt märke också!
Månadens bad
Att gå ner på morgonen och bada från klippbadet nära Daniels pappa, det blir månadens bad.
Månadens skrivande
En ny kategori! För att påminna mig om vad det är jag vill och om jag ägnar mig åt det. Augusti var en bra månad rent skrivmässigt med mitt företag. Jag har varit sakkunnig för några medicinska texter och varit examinator för reflektionsuppsatser för läkarstudenter. Det är ett fint jobb! De delar med sig av något som skavt eller något som utvecklar dem. Något skönlitterärt har jag inte hunnit med, däremot skrivit ett bröllopstal.
Månadens kultur
Den här månaden har arkitektur varit det stora ledordet. Det har varit så spännande att resa runt på Balkan och se den olika slags arkitektur som formar regionen beroende på de olika styren som varit genom åren. Ottomanska broar, minareter, kyrktorn, kalksten, katedraler. Älskar det!
Månadens bokcitat
Paul Auster är en mästare på att skriva meningar som får mig att tänka på livet. Den här tyckte jag var fin, om kärlek.
Månadens TV
Mästerkocken är igång! Tycker löjligt mycket om det programmet! Hittills anas några favoriter, vi får se hur det utvecklas. Dock vore det kul med en större variation i startfältet än förra omgången som bara gav oss folk i samma ålder typ.
Månadens podd
Jag lyssnade på podden Den nya ekonomin som gjorde ett avsnitt om fonden Arte som jag tycker är sjukt spännande. Den handlar om konst, värde, omvärdering och om hur fonden jobbar med att få konstverk att bli värda mer i form av pengar. Det är verkligen spännande och speciellt med en fond som är helt vilande på en persons kontakter.
Okej september, nu kör vi? Jag vet inte. Jag önskar mig lite mer lugn och ro, men det är också svårt. September känns redan lite mer uppbokad än vad jag hade önskat mig. Men jag tror på att lugnet kommer.
Saker jag ser fram emot: vinklubb, Ansos bröllop (!), gå skrivkurs hos Yrsa och Flora, gå morgonpromenader, ha på mig tweedkjol och boots, dricka te, äta svamp och allt annat jag älskar med hösten.
Höst för mig är tiden att få förkovra sig i konst och kultur. Det bästa jag vet är att en krispig höstdag få gå en långpromenad till Djurgården med omnejd, äta lunch på Rosendal och sen se en utställning. Jag tycker att det dramatiska i hösten med sina skiftande färger och hur naturen vibrerar innan allt ska släppa taget är en perfekt fond till att själv långsamt njuta. I höst finns det massor jag vill se så det här blir kanske ett inlägg som löper på under månadernas gång men dessa fyra utställningar behöver mer eller mindre ses i september för att man ska hinna med:
Millesgårdens utställning om Carl Milles
Lånad från millesgarden.se
Millesgården som ligger ute på Lidingö är ett fantastiskt utflyktsmål i sig, men känns extra spännande nu i höst då de har en separatutställning om Carl Milles själv. Att få vandra runt i den miljö där han själv skapat stora delar av sin konst, det lockar mig oerhört. Millesgården skriver också på hemsidan att de tar upp nyanseringen och komplexiteten kring Carl Milles och hans fru Olga (deras nazistiska åsikter åsyftas). Utställningen pågår till 28e september.
Carl Eldhs ateljé
Ett besök i Carl Eldhs ateljé 2022
Hösten är inte komplett utan ett besök i Carl Eldhs ateljé som är öppen april till september för besök. Jag älskar att vistas i rummet där. Det är en andaktsfull känsla, något med hur ljuset spelar på väggarna och det stora fönstret som vetter ut mot grönskande träd. Varje år ställer en konstnär ut bland Carl Eldhs verk, i år Theresa Traore Dahlberg som själv bland annat är skulptör. Om man har tur så är det soligt när man besöker och då kan man smita ner till Brunnsviken efter för ett uppfriskande höstbad. Lovar att man känner sig nästan salig efter en sådan dag. Ateljén är öppen september och den på helgerna i oktober innan den övervintrar till april nästa år.
Marie-Louise Ekmans utställning på Konstakademien
Foto av Pierre Björk, lånad av Konstakademien.se
Det brann på Konstakademien i våras men gudskelov verkar det ha gått orimligt väl med allt och byggnaden är öppen igen. Marie-Louise Ekman är på något sätt ständigt aktuell, nu med nya verk som visas på på Konstakademien i höst. Jag tycker hon är spännande i svensk kultur generellt, och minns att hon var chef för Dramaten när jag flyttade till Stockholm (2010). Dock tycker jag själva utställningen är skralt beskriven på Konstakademiens hemsida men hennes namn räcker för att jag ska känna mig lockad. Utställningen är öppen till mitten av oktober typ.
Stockholm konsts sommarutställning
Foto av Giulia Cairone, lånad av Stockholm Stad
Stockholm konst, som tillhör Stockholm stad gissar jag, har en sommarutställning där de temporärt ställer ut verk längs med Strandvägen, nedanför Torstenssonsgatan där jag själv bott en kort sväng. Man kan läsa mer om de olika verken här men det gemensamma temat är fiske och teknologins inverkan på samtiden. Själv är jag extra nyfiken på verket Atrahasis 3.0 av Nada Alioch Monument över tillväxten av Finn Ahlgren. Utställningen är igång till 21a september! Jag tänkte unna mig en morgonpromenad snart för att granska allt.
Och jag vill ju ha konsttips av er, om ni har något på lager som jag inte bör missa!
A T H E N A 