Österlen känns så otroligt… inne? Kan man säga så? När jag växte upp var det inte riktigt på samma sätt, klart folk tyckte om Österlen och några hade hus här och var på kusten, men rent av hippt som det är nu känner jag inte igen. Det är fint för mig att väva in min gamla trygga barndomsbild av ostkusten tillsammans med det nya kulturella som finns överallt. Från Ljungis behöver man bil för att på ett smidigt sätt ta sig dit, och det hade jag och D stora delar av tiden i Skåne den här gången så en dag bar det av. Ljunghusen ligger på den mest sydvästra delen av Skåne, och att köra tar cirka 1-1,5h beroende på var man vill ta sig.

Vår första anhalt var också det egentliga målet för dagen. Jag tillbringade en del av mina sommardagar som barn i Borrby, hos Gertie och Evert som agerade lite extramor- och farföräldrar när jag hade mina egna så långt bort. Det var säkert bara en handfull gånger men i ett barnaminne är det mer än så. Det var något särskilt att få åka iväg ett par dagar utan mina egna föräldrar och få vara ompysslad där ute. Tiden går och jag kan inte förstå att Gertie är 85, och att Evert inte finns kvar i livet. Platsen är sig lik och Gertie likaså. Vi åt lunch och fikade efterrätt, pratade minnen och nutid. Min själ var så varm efter. Det här prästkragehavet ovan är från trädgården, och just det fanns inte när jag var barn men klädde trädgården otroligt.

”Nu får du visa din påg Skåne och vårt Österlen!” sa Gertie när vi åkte. Hon är uppvuxen ganska nära Borrby och hennes ord tog jag på fullaste allvar, så först åkte vi ner till Sandhammaren för ett dopp. Stranden här är magisk, otrolig sand och väldigt bred. Liknar Ljunghusens strand! Men det kan bli väldigt fullt, dock var vi framme sent en blåsig eftermiddag så plats fick vi. Det var Daniels första gång på Österlen.

Skummande hav, så rofyllt. Vi badade, men det var ruskigt kallt fortfarande, kanske 15 grader? Jag tror inte det kan ha varit mer och i blåsten kändes det ännu snålare med graderna. Men vi klädde på oss snabbt och åkte vidare.

Vi parkerade i Kåseberga och köpte oss varsin glass innan vi traskade upp mot Ale stenar.

Det var tröjan på, tröjan av-väder. Mestadels av när man gick i brant uppförsbacke ändå.

Det var massa galningar ute och flög, helt sjukt kul att titta på! Men hissnar i magen av tanken att göra samma sak.

Är det ett vallmo- och biflugeår?

Han gillade Österlen! Promenaden ner från stenarna till hamnen är så vacker tycker jag. Hamnen är nämligen rund, ser så fint ut på håll. Vi skulle köpa rökta räkor men det var tyvärr slut hos fiskhandlaren och istället köpte vi massa annan underbar rökt fisk i hamnen. Makrill, sej, lax och sen lite rökta småbitar man kunde snacksa på ur en strut. Hungriga som vi var slukade vi de små fiskbitarna snabbt innan vi styrde kosan mot Örum.

Min första gång på Örum. Finns hotell, lite odling, växthus men framförallt: pizza.

Den var värd sitt rykte. Perfekt botten, urgod tomatsås, generellt väldigt välsmakande. Daniel tog en Prästkrage (typ en capricciosa) och jag en siciliana (sardeller kapris oliver osv).

Efter Örum var magarna mätta och kropparna lite kalla, vi hade suttit utomhus under kvällen. Tyvärr på ett sätt, för jag hörde sen att glassen i Örum vunnit pris men den fanns det inget sug för. Bilen styrdes sedan hem till älskade Näset och Ljunghusen. Vägen mellan kallas kustvägen, och den är magisk. Vindlande längs havet och vacker natur, med solnedgången i sikte genom skitiga hyrbilsrutor. Är glad för den här dagen, är glad för Gertie och allt jag fick i min barndom, är glad för Daniel och allt han ger i min nutid.