Skåne och att vila

Skåne för mig är förhoppningen om att få lugn inombords. Så kanske det fungerar för de som har tillgång till ett sommarställe, att man mentalt ordnar så att platsen är förknippad med ro. Egentligen finns det mycket som borde göras och kan göras. I somras rensade och fejade jag och D som aldrig förr för att göra det hemtrevligare, och det finns tusen projekt på listan men jag ser allt som blir gjort som en bonus. Huvuduppgiften är att njuta av platsen och av att ha tid.

Vi åkte dit i början av januari. Vinden var isande kall och vittnade om kommande snöfall. Den här lilla gulliga gamla tågstationen ligger på promenadavstånd från oss, och vi gick förbi för lunch efter vi installerat oss genom att sätta på värmen i huset och lämnat väskor. Det är inrett så fint där, fransk bistro-känsla. De förra ägarna sålde häromåret till kocken, så det mesta känns igen, tryggt nog för en person som mig som gärna vill känna igen mina gamla trakter.

Dagarna gick. Vi åkte till Falsterbo den där första dagen medan vi väntade på att huset skulle värmas upp. Det finns ett förstaklassigt fotomuseum där, vackert belägen vid stranden med den karaktäristiska naturen inpå knuten. Deras utställningar är av minst samma kaliber som man får till Fotografiska, och jag älskade att få ta del av det. Vi såg bland annat bilder från en liten Beatles-konsert i Frankrike – en man var på den som ung men lyckades aldrig framkalla bilderna, förrän nu mer än 60 år senare. Magisk känsla i bilderna men också kittlande att tänka, det finns nytt material för Beatlesälskarna. Utställningen jag förankrades mest i var Kirsty Mitchells Wonderland. Om ni har möjlighet att se den, gör det. Hennes gedigna arbete för att bygga upp scenografin och dräkterna till bilderna är häpnadsväckande, men det är också något mer i bilderna som man dras in i.

Vi eldade en del de här dagarna. Säg något mysigare? Att höra elden spraka och känna värmen från den medan man läser en bok eller bara myser i soffan, den avslappnade känslan som infann sig inom mig då, den var på en egen nivå.

Ja men det var väl sånt vi gjorde? Läste, såg På spåret, vandrade längs havet och ute på Måkläppen, träffade vänner. Var så tillfreds efter de här dagarna, jag önskar att jag visste hur man exporterar den här förmågan till att vila även till hemmaplan. Om någon vet hur man gör, så tar jag tacksamt emot receptet.

Vykort från en julidag i Ljunghusen

I juli studsade jag fram och tillbaka från Skåne till Stockholm. Jobbade intensiva jobbpass, transporterade mig ner till Skåne, tillbaka upp, tillbaka ner. Från D:s trygga sommarfamn till ekande tom trappuppgång hemma, från havets brus om morgnarna till centralens kvava luft. Det har varit underbart att få insupa Skånesommar om än något slitsamt med avståndet.

En dag mitt i juli där några av mina lundavänner tog sig ut till oss. De kuskade ut barnvagnar och sig själva till den pudriga sanden. D:s syster och systerdotter var också med. Havet svalkande, vi var nästan ensamma där.

Jag hade bakat en kardemummalängd som strandfika som inte blev exakt som jag tänkt. Det som blev bra var själva kardemumman. Att mortla och få fram den intensiva smaken var otroligt! Själva degen hade jag kalljäst med torrjäst och det gör jag nog inte om, förstod inte kemin och degen betedde sig inte som jag trodde. Men på en strand passar allt bra, att få duka upp en kaffetermos och skicka runt emaljkoppar gör att varje kaka är förlåten och älskad.

Hjärtat fullt som det heter på instagramspråk.

Vi åt lunch tillsammans, jag lagade en citronig och smörig couscous med färska örter, tomater och salt fetaost medan D grillade kyckling till hela kompaniet. På kvällen när alla våra gulliga gäster åkt tillbaka till sina egna bon så längtade jag till stranden igen. D och jag spatserade ner och fick se en vacker regnbåge sträcka ut sig.

Bara vi på en skymningsstrand, det är så lyxigt att få vara med varandra såhär.

D badade också! Börjar sakta men säkert konvertera honom till att bada i kyligare temperaturer, nästan ett måste om man ska tillbringa sina somrar på den här kusten.

Solen gick ner bakom molnen och sen väntade en ny dag, och vad den innehöll minns jag då inte exakt men jag kan gissa på någon slags sortering i huset, avspolning av stenplattor, resning av hängrännor eller annat som hör till när man försöker putsa upp ett lite glömt hus.

Skåne i försommaren

Det var försommar ett par tappra majdagar och just dessa dagar råkade jag och D befinna oss i Skåne. Ni ska veta att det var välbehövligt. Som kanske märkts mellan (eller kanske rakt på) raderna i bloggen, så har våren varit något uppstressad. Det finns flera skäl, jobbosäkerhet och splittrat fokus mellan flera olika typer av jobb fast utan riktig framtidsplan, är starkt bidragande. Så när vi bestämde oss för att jobba från Skåne två dagar för att förlänga helgen så var jag osäker på om om jag bara skulle känna mig mer stressad av att flänga eller om havet skulle ge mig ro.

Men havet gav mig ro. Att kliva in på stranden i Ljunghusen ger mig alltid ro. Om jag har i mina hörlurar, drar jag alltid ur dem när jag kommer ner till stranden, jag vill höra bruset, suset eller dundret från havet när det slår in mot sanden. Solen brukar glittra sig vackert, sandkornen blända med sin vithet.

Vi kunde lura oss själva att det var sommarsemester. En av morgnarna gjorde jag min klassiska sommarfrukost. Den tar jag till i Ljunghusen om somrarna men försöker äta den på så många platser som möjligt, den smakar gudomligt men framförallt ger en sådan stadig rutin en påminnelse om att det är sommar ifall ens hjärna fladdrar.

Jag stekte nektariner i honung och olivolja, lät rosmarin bada med dem och slevade sedan i mig dessa med en fet yoghurt. D fick smaka, och han gillade också det så i sommar blir det att dubbla mängden nektariner.

En förmiddag sken solen starkt men vindarna ven. Vi placerade oss mellan sanddynerna och det mina vänner, det var ett utmärkt trick. Solen värmde på, jag låg i badkläder och läste det sista av Hyper. Det blev till och med ett bad, inte för D men för mig. Isande kallt visserligen och jag blev på ett chockartat sätt påmind om hur det faktiskt var vår och en snål maj, inte vecka tjugonio mitt i industrisemestern. Tolv starka grader påstod en granne att temperaturen landade på. Just den grannen är min lärare från högstadiet. Jag hade inte henne som huvudlärare men om jag var försenad eller av annat okänt behövde kvarsittning, fick jag sitta på hennes lektioner. Hon är dessutom gift med min kemilärare från gymnasiet. Liten värld osv.

Ljunghusen är en liten ort men med åren har två stadiga restauranger etablerat sig. Jag och D gjorde en turné mellan dessa två på fredagskvällen, för att markera helgen trots att det flöt ihop något (jag behövde forska även på helgen så gränsen blev inte helt tydlig). Båda restaurangerna hade nya ägare, och vi började med den i hamnen som självaste Restaurangvärlden tagit över. Deras förrätter var toppen, och även huvudrätterna var goda men jag är inte lika förtjust i rökt makrill som jag minns det. De serverade en Salad Nicosia fast med makrill istället alltså. Nåväl, besök kan alltid rekommenderas för man har prima utsikt över solnedgången här.

Trots det rullade vi cyklarna från Bistro Bro lagom till skymning och tog oss till det gamla stationshuset. Svårt att tänka att det gick ett tåg från Ljunghusen till Skanör innan, men så var det! Badtåg måntro? Numer är det alltså restaurang och de gamla ägarna, som också brukade äga restaurangen i hamnen, har lämnat över till en av sina kockar. Man kan ha lite synpunkter på deras insta och typsnitt på restaurangen (ursäkta petitesser) men stämningen och den vackra inredningen har fått bestå under ägarskiftet vilket gladde mig.

Vi tog varsin dessert, jag en semifreddo och D en creme brulée. Kan rekommendera båda men kanske extra mycket D:s val trots klassiskt! Blev lite trött på aprikoserna som var hackade till tillbehör men var också trött generellt så kanske var det inte aprikosernas fel ändå.

Var så skönt att känna ro i kroppen, det lyxigaste som finns att få vara på en sådan plats en hel helg utan hållpunkter.

Ljunghusen, jag längtar tillbaka.