Demon Copperhead av Barbara Kingsolver

Litteraturbranschen är liksom alla andra branscher styrd av uppmärksamhet och strömningar på sociala medier, det som plötsligt plockas upp och sprids kan ta över hela marknaden ett tag. För mig är Demon Copperhead ett slags exempel på det, en bok som kom 2022 och visserligen blev omtalad redan då men som verkar ha ytterligare en våg just nu utan att jag förstår riktigt varför. Den hamnade på både Washington Post och New York Times lista över bästa böcker 2022, samt vann Pulitzer Price 2023 för bästa fiktion, men ändå är 2025 ett år som den här titeln verkar läsas av många. Själv har jag varit sugen på att läsa den sedan 2022, jag skulle bara läsa Shuggie Bain först men den var så tung och mörk att jag inte mäktade med tanken om att spendera ytterligare 1000 sidor med en ny stackars pojke.

Jag är glad att jag sparade den, för den blev vald som bokklubbsbok. Jag har två bokklubbar, och detta gällde den som Jessika Gedin leder på Soho House. Är så spännande att diskutera litteratur med totalt okända personer. Uppskattar det mycket. Nåväl, tillbaka till boken.

Demon Copperhead växer upp i Virginia. Han bor i en husvagn med sin mamma som har beroendeproblem, det är fattigt och osäkert men han får ändå kärlek från grannfrun och deras familj. Sedan följer man helt enkelt Demon genom livet, och det är ett liv värt att skildra men är också ett dussinliv i sina trakter. Vi får se hur det blir när ett barn inte kan tas omhand av sina föräldrar, när det kommer in våldsamma vuxna, vad socialen kan och inte kan göra. Vi får också följa vad som händer när man introducerar oxycontin i områden med hög arbetslöshet och hög slitsamhet.

Det Barbara Kingsolver gör med en briljant hand, är att hon skildrar allt detta och mycket mer, med en så äkta men också humoristisk ton. Hon balanserar varsamt på linjen att ta ämnena på största allvar men ändå lyckas leda mig som läsare genom alla sidor utan att gå under. För en sådan här bok kan skapa mycket hopplöshet, särskilt när den skildrar så mycket mörker i ett samhälle och det är så jag minns exempelvis Shuggie Bain. Det som också fascinerar mig är att hon lyckas så fint med en pojkes skildring av livet när hon själv är kvinna. Jag älskar att få exempel att en författare kan få skriva om vilket ämne den vill, oavsett hur sann den är mot ens eget ursprung eller livshistoria. Partiet som är kanske det mörkaste men också det som jag är mest nyfiken på, är när oxycontin introduceras i Virginia. Man blir lamslående nedslagen av när man förstår vad för läkemedel och vad för slags kliniker som plötsligt ploppar upp i delstaten. Facit finns idag på vilken förödelse det skapade, men det känns som många samtidigt är omedvetna vilket skifte åt det negativa hållet det var att morfinpreparat fick sådant fritt spelrum i samhällen som man får beskriva som utsatta eller sköra i sammanhanget.

Den här boken rekommenderar jag med varm hand. Den är lång, men orden flyger förbi, sida för sida. Perfekt för läsning mysiga höstkvällar eller kommande jullov för all del!