När en bok syns väldigt ofta på sociala medier blir jag skeptisk, som med mycket annat. Motvals kan man kanske beskriva mig som ibland, även om det inte generellt är ett uttalat karaktärsdrag hos mig vad jag förstått. Lisa Ridzéns bok är en sådan, som synts och synts men ändå har jag varit nyfiken på att få läsa den. Kanske för att hon också gått på Långholmen, som jag själv, och att delar av boken skrevs där. När jag väl fick den i present av Eli så var det ett faktum: dags att läsa!
Boken berättas ur en äldre herres perspektiv. Den blandar nutid där Bosse är uttalat åldrad och hemtjänsten skriver små noteringar som sina dagliga besök. Bosse är fäst vid sin hund, saknar sin dementa fru och funderar främst på sina forna minnen som flätas in skickligt under historiens gång.
Jag tycker boken på många sätt är sorglig och gripande, men kanske säger det också något om ens syn på åldrande när det är främst dystra känslor som drabbar en. För egen del är det Bosses autonomi som går förlorad under boken som gör mig mest sorgsen. Alla tror sig veta bättre än honom. Är det viktigast att leva långt och riskfritt, eller att få bestämma själv och då kanske faktiskt leva kortare men med bevarad känsla över att man själv bestämmer över livet?
Det är också obönhörligt att man blir ensammare med åldern för att fler och fler tar avsked till jordelivet. Den insikten hade jag redan men blir tydlig i boken där Bosse känns så ensam. Barnbarnet finns men inte är hon särskilt närvarande. Sonen försöker, och han vill bara väl, men ibland blir jag så frustrerad på hans idéer att jag vill skaka om honom. Låt din pappa göra dumma val i slutet av sitt liv. Allt måste inte bli perfekt eller säkrast, så länge autonomin finns kvar.
Boken är fin och jag grät absolut en omgång när jag läste den. Den lämnar mig dock med en ganska tung känsla och kanske särskilt för att jag träffar många åldrande människor dagligen på jobbet där jag inte tycker riktigt att det blivit så bra som det hade kunnat bli. Tyvärr träffar jag ju sällan de äldre där det mesta faktiskt blir bra – som är självständiga trots krämpor och har känslan av kontroll.
Enkel att läsa, lite långsam, lite grå blir mina slutgiltiga ord om texten.
A T H E N A 
Ja det är intressant att den blivit så hyllad. Själv har jag svårt att komma in och igenom, har börjat två gånger.
Men kanske synliggör den en fråga som berörs för lite, tänker också på detta med autonomi och ensamheten som äldre.
GillaGillad av 1 person
Jag läste första halvan i en sittning, och jag tror det är nyckeln till att komma in i den för jag har flera runtom mig som tycker den är långsam och lite seg. Tror den blir det om man inte tar sig an den i snabb takt kanske? Men tycker den synliggör en viktig fråga ändå, med att autonomi som enligt mig är det viktigaste.
GillaGilla
Bra bok men inte fullpoängare. Håller med om att ålderdomen kommer med så mycket som en inte är insatt i och kanske inte heller förstår. Jag är snart 60 så jag närmar mig iofs. Vill verkligen bestämma själv, hela vägen till slutet, även om det innebär att slutet kommer tidigare. Väldigt viktigt med min frihet, hoppas verkligen jag får det så.
GillaGillad av 1 person
Ja och kanske skönt att inte veta allt, att saker får komma om/när det kommer i sin takt. Jag tror också på att friheten och autonomin är det viktigaste, även om det blir ett jobbigare slut. Och kanske viktigt att komma ihåg, att inte förmana sina föräldrar allt för mycket om man har turen att få ha kvar de nära i ålderdom, även om man menar väl.
GillaGilla
Har för mig att jag läst någonstans att hon forskar på just äldre män i norrländska glesbygder (inom sociologi eller liknande?) och jag tycker att tanken på hennes akademiska och skönlitterära texter som två sidor av samma mynt är intressant. Har inte läst än men tror att den hänger kvar på att-läsa-listan! / Amanda
GillaGillad av 1 person
Jo exakt så, hon håller på att skriva en avhandling inom sociologi och maskulina normer i norrländska glesbygder läste jag mig till innan jag skrev recensionen. Tycker också den ingången är spännande, på ett sätt blir kanske boken mer äkta? Eller så är det skönlitterära ett fält där hon kan få dra slutsatser som inte går att dra i vetenskapliga sammanhang. Tycker den förtjänar att vara kvar på listan! Säg till om det blir någon läsning sen, vore spännande att höra vad du tycker (kanske särskilt mtp att du också var intresserad av att det är samma ämne i hennes fiktion som i hennes vetenskap. Blev ändå lite inspirerad av den tanken?).
GillaGilla