Lena Andersson är en författare som jag ständigt blir skrivsugen av. När hon pratar om sitt skrivande, hur hon tänker och använder språket som verktyg så väcks en skrivarlusta inom mig. Hennes böcker är alla ganska speciella – språket säreget och med en gammeldags prägel även om historien ofta är nutida.
I boken Män och kvinnor återvänder vi till Ester, den karaktär som ändå får betecknas som Anderssons stora genomslag när hon utkom med boken Egenmäktigt förfarande. Ester, en karaktär som tror starkt på kärleken men också dess lidelse, får i den här boken stå lite åt sidan för att ge plats åt väninnekören och flera mansporträtt.
Ester finner en man som tar emot hela henne, såsom det ska vara, och hennes kärlekshistoria drabbar en därför inte med samma frustration och konfrontation som när hon är kärlekskrank och hamnar i skavande dynamiker. Vi får istället följa historien mellan Lotta från väninnekören och hennes uppdragsgivare Douglas, Josefin och hennes klankande äktenskap samt andra sidohistorier.
Allra mest är det här dock en samhällskritisk roman. Inte en djup kritik och det är nog inte dess främsta syfte men karaktärerna diskuterar ämnen sinsemellan som lyfter vissa av våra samtidsfenomen till granskning. Vi har konstnären Vera vars barn bytt namn från Ingrid till Orlando där karaktärerna diskuterar pronomen och rätt till känslor. Vi har pratet när Lotta inte vill gå armkrok med sitt kärleksintresse för att inte ”reproducera en exkluderande tvåsamhet”. Med mera. Kritiken duggar tätt, invävt i karaktärernas diskussioner sinsemellan med ett akademiskt och korrekt språk.
Det känns som en fortsättning på Studier i mänskligt beteende, där min vän M krasst konstaterade, efter vi hade läst den titeln ihop, att LA inte verkar ha några goda exempel på kvinnlig vänskap, att de inte verkar vilja varandra väl. Och det är väl ett stråk som jag tycker går igen även i denna titel samtidigt som jag inte kan bestrida henne på någon av skildringarna, de känns igen.
Så vad lämnas man det? Jag lämnas med en känsla av att Lena Andersson är en skicklig författare. Språket är välarbetat om än lite tydligare lagt än vanligt. Karaktärerna däremot, jag känner ingenting. Det känns som de agerar språkrör åt Lena Anderssons egna åsikter och visserligen skapar hennes skarpa iakttagelser ofta ett litet leende på mina läppar, och stundtals känns det som någon riktat en oförlåtande ljus lampa på ens alla skavanker. Kommer boken i ens väg är den läsvärd, javisst, men något bestående intryck lämnas jag inte med trots allt och man ska inte förvänta sig Ester Nilsson-romantiken över denna bok. Men Andersson är onekligen en skicklig författare så hennes böcker är trots allt läsvärda.
Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare faktiskt. Jag har bara läst tre titlar av henne men alla satte tydliga spår i mig och jag har beundrat hennes intelligenta penna alltjämt. När hon äntligen släppte en ny skönlitterär bok häromåret efter en lång paus var jag otroligt glad, men sen dröjde ändå tills nu för mig att läsa den.
Klev in på biblioteket i Höllviken och där fanns boken uppsatt på fronten, så jag påmindes om att det var dags för mig att läsa den helt enkelt. CNA har i denna bok valt att skildra några kvinnors liv som hör ihop i periferin, men som lever varsitt liv. Deras egentliga enda likheter är att de är afrikanska kvinnor som flyttat till USA, och alla känner Chia som kanske ändå är bokens protagonist även om varje karaktär har en sektion av boken för sig själv. Chia kommer från en välbärgad nigeriansk familj och med sin bakgrund kan hon unna sig ett arbete som inte prompt gör att hon går runt ekonomiskt, utan lusten kan få styra. Chia är väldigt vacker, väldigt snäll, väldigt rik och en romantiker. Hon vill att kärleken ska kännas, man ska längta, åtrån ska flamma och aldrig ska man känna sig säker. I min mening ett ungt sätt att se på kärlek och som gör att hon träffar fel män, män som är obeslutsamma, inte uppskattar henne såsom man förtjänar i en parrelation och generellt som är en mer eller mindre bra match till henne.
I boken är det pandemi och den existensiella frågan hon fastnar vid är om någon verkligen känt hela henne? En fråga som jag kan förstå, för i en värld där parrelationen är satt på piedestal blir man brutalt påmind om det: är jag någons första val i livet, den personen de alltid skulle välja som favorit?
Boken skildrar också tre andra kvinnor, där en av karaktärerna fått mer ljus på sig än de andra efter boken släpptes eftersom den grundar sig på en riktig person. Kortfattat blev en hotellstäderska överfallen av en rik mäktig man och hon fick aldrig upprättelse för att hennes bakgrund var ansedd tvivelaktig. I boken dyker CNA in i henne som person, faktan överensstämmer inte med verkliga livet men det CNA vill skapa är en tydligare och flerdimensionell bild av hennes fall. På ett sätt tycker jag det är ett märkligt val att göra, för det är en av många historier i boken och på något plan tycker jag att en sådan slags skildring förtjänar strålkastaren på sig. Samtidigt kanske det är ett smart sätt att sätta ljus på tankarna i farten, så fler får ta del av historien.
CNA är skicklig på att skriva och det känner jag fortfarande tydligt genom sidorna, men det var inte en historia med samma bäring som hennes tidigare titlar. Jag har lyssnat på flera intervjuer med henne angående boken och den historien hon beskriver är inte riktigt samma som landar hos mig, men intervjuerna resulterande ändå i att boken gav större behållning när jag förstod hennes vision bättre. Läsvärd ja, men ska man introduceras till hennes författarskap rekommenderar jag En halv gul sol (underbar!) och Americanah (smart!). Eller vad tycker ni?
Äntligen en ny titel från Valérie Perrin. Jag har ju tyckt om hennes titlar hittills (ni kan läsa recension av Tre här och Glömda om söndagen här), och har längtat efter en ny. Jag tycker hon generellt i sina böcker lyckas med att ha ett nästan romantiskt och poetiskt språk som är njutbart kombinerat med bladvändarvänliga historier, och som svensk uppskattat jag franska miljöer något otroligt, för mig tillför det något i läsningen.
Liksom tidigare böcker använder Perrin ett beroendeframkallande grepp: i berättelsen ruvar en hemlighet, och genom att fläta ihop dåtid och nutid ska vi nå fram till kärnan, till knäckfrågan, till allt det boken cirkulerar kring. Detta grepp har hon använt i alla sina böcker hittills och även om jag känner igen det, så gillar jag det. Man kan inte sluta läsa, varje kapitels avslut blir en slags cliffhanger.
Den här gången följer vi en framgångsrik filmregissör, som är hjärtekrossad efter att ha blivit dumpad av sin man och tillika pappan till hennes dotter. Hon har bott utomlands i USA förut men bor nu i Frankrike när hennes faster går bort, för en andra gång. Hon ska redan ha varit avliden och begraven sedan ett par år tillbaka, men ändå finner man henne i ett hem, igen. Det visar sig att fastern har burit på en stor hemlighet, men vad den är ägnar vi hundratals sidor till att gräva fram.
Det är flera teman som behandlas i boken, en del djupare än andra. För mig är det mest centrala temat frågan om hur djupt man verkligen känner en person. Jag kan känna igen faster-figuren som beskrivs, en vuxen som på många sätt varit en nära i livet men om frågan ställs på sin spets så kanske man egentligen inte känner dem. Inte hela personen, inte den komplexa flerdimensionella människan med motiv, drömmar, tankar. Vad de längtar till, vad de skäms över, vad de drömmer om. Man känner bara sin egna sida, den barnsliga sidan som ser vuxna som trygga konstanter utan egna drivkrafter framåt. Perrin beskriver vackert hur man avtecknar personen, hur mycket innehåll en människa kan ha och för mig är det den största behållningen. I farten porträtteras också kändisskap, kärlek, åtrå, pedofili, övergrepp, psykiska men för att rada upp några saker. Kanske är det också här min enda kritik ligger – är det lite för många komplexa ämnen som vi inte hinner prata klart om i boken? Fast samtidigt – en bok är ibland också bara en skildring, inte något man ska lära sig av eller gräva ner sig djupare i. På många sätt berättar hon bara om livet som pågår mitt i allt – för sällan handlar livet bara om en enda sak, om en enda tanke.
Det här var den Perrin-boken som närmast blev nästan overkligt berättad för min del. Nog tycker jag ofta hennes böcker har element av slumpmässiga händelser som inte känns verklighetstrogna, men oftast finns det ett korn där som gör att man ändå köper det. I den här boken finns det drag som nästan drar åt deckarhållet, och även om det egentligen inte är min favoritgenre så tycker jag hon gör det snyggt, även om jag föredrar hennes andra berättelser ännu lite mer.
Sammanfattningsvis är det här en bok värd att läsa men har man inte läst Perrin förut hade jag nog valt någon av de andra titlarna först, för jag tycker ändå de är snäppet vassare.
Sommarens somrigaste månad. När jag var yngre tog jag oftast semester med start där i skiftet juli/augusti, för det var ju så om man var underläkare och utan barn, det går inte att ta semester mitt i det mest eftertraktade perioden då. Jag kunde känna en sådan stress av att alla bloggar och instavänner började snacka om hur sommaren snart är slut och att de längtar till stan när jag precis skulle komma iväg på ledighet själv. Det här är kanske första gången som vuxen som jag är ledig precis när alla andra är lediga, och det har känts av på flera sätt. Så mycket mer folk på alla somriga orter och så mycket mer upptagna vänner. Att komma till Skåne i augusti har varit ett genidrag tidigare inser jag, för då är mina Skånevänner tillbaka från sina semestrar och kan träffa mig. Men det har varit skönt också, skönt att vaggas in i semestertänket som alla runt om en har haft samtidigt, det är lättare att slappna av. Låta en dag förgås utan produktion, läsa hela tiden, gå runt och skrota med D en hel dag.
Månadens bok Det har varit en läsningens månad, där jag blev klar med Kära faster av Valerie Perrin (som påbörjades i slutet av maj dock), Supper Club av Lara Williams, Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie och Män och kvinnor av Lena Andersson. De tre sistnämnda är titlar jag velat läsa ganska länge, och Män och kvinnor är den som levde upp mest kanske. Tycker den är lik Anderssons En studie i mänskligt beteende, ett korrekt och kanske lätt föråldrat språk som krasst beskriver vår nutid utan att spara på det cyniska. Annars är jag ett stort fan av CNA men detta var inte hennes starkaste titel.
Månadens ord Roman. Jag följer både Flora och Ulrikas bloggar, och bägge har boksläpp här i dagarna. Känns som mitt flöde surrar av ordet roman, bok, skrivande. Otroligt härligt att få låta boklivet surra runt en, även om jag blir något självmedveten om mitt egna skrivande och den frukt som ej bärs så att säga.
Månadens mat Vi har köpt en muurikka att ha här i Skåne! Vi gjorde köttfärssås som första rätt, men jag är rätt taggad på att experimentera. Kan man göra en god risotto i en muurikka-panna? Har ni förslag? Måste förresten nämna Västkusten i samma veva. Vi åt månadens godaste måltid när vi hälsade på där, hos min vän Anna och hennes kille som välkomnade oss till hennes familjs sommarhus med drösar av färska räkor och havskräftor.
Månadens vin Att dricka kallt vitt vin, glaset immar, en isbit läggs i… Ja men det är kanske såhär jag njuter av ett vin mest helt enkelt och så även denna månad? Igår drack vi Albariño, en förr lite underskattad spansk-portugisiskt vindruvesort som nu börjar riktigt ta sig i popularitet. Något vintips har jag dock ej att komma med.
Månadens te Iste. Jag har nämligen bryggt eget på löpande band, inte för att jag själv egentligen gillar det men D är ett stort fan och det är enkelt att göra eget kallbryggt. Blir så nöjd när han belåtet häller upp ett glas. Människans natur, den är enkel att genomskåda, att få rå om andra med mat och dryck gör att jag känner mig nöjd med mig själv.
Månadens skönhet Jag är en så kallad blekis. Är alltid olika nyanser av väldigt ljus, förutom mina ben som kan bli bruna vilket jag är djupt tacksam över. Trots att det råder ett mode just nu att man inte ska bränna sig å ena sidan, premierar vi ju fortfarande en solkysst pigg look. Jag har därför köpt min första BUS-produkt, en spray för ansiktet från Rebecca Stella. Jag vågar inte spraya mig själv brun men lite bara, så jag kommer ur känslan av att jag är så blek att folk tror något är fel.
Månadens bad Det finns två favoritbad från denna månad. Det ena var ett bad i en mörk liten sjö, där åskan valde att dundra precis när jag och D klev i. Det andra badet var från Ljunghusen, när jag klev ner till stranden en morgon och absolut inte en enda själ kunde ses. Kanske för att det blåste, kanske för att det hängde regn i luften men oavsett anledning valde jag att skippa badkläderna och den slags ultimata frihet är svårslagen.
Månadens skrivande Jag är med i en liten chattgrupp med några andra skrivande personer, den ger mig pepp. Men skrivandet går trögt. Jag startade två nya projekt men har kanske lagt ner båda, är så självmedveten om texternas brister och känner mig inte kapabel till att skriva något tillräckligt bra. Den eviga rundgången. Men jag ska starta en substack! Första nyhetsbrevet på söndag, tror jag, kul om man klockar in sin första följare tills dess iallafall.
Månadens kultur Det är sparsamt med kultur sommartid oftast för egen del men inte i år. Det blev ett besök på Blå Hallen i Höganäs exempelvis. De hade bland annat en utställning som fokuserade på måleriet som skett kring Bjäre, särskilt när friluftsmåleri slog igenom. När jag läser om dessa tider, typ på utställningar såhär, så undrar jag om det verkligen var så härligt och enkelt? Man tog in på pensionat, superade ihop och hängav sig åt konsten? Annars har vi sett teater på Österlen! En riktigt bra uppsättning men den var slutsåld och spelades kort tid så kan inte tipsa vidare. Dock knöt den an lite till Liken vi begravde, för pjäsen var skriven av Victoria Benedictsson, eller egentligen baseras den på ettnovellutkast. I Liken vi begravde nämns Victoria Benedictsson, eftersom hon är från Hörby, och Wolff använde ett grepp där hon skildrade hennes liv parallellt med den egentliga historien i boken.
Månadens TV Det har självklart setts en del Fotbolls-VM, svårt att påstå något annat, men annars ganska torrt på denna front förutom att jag och D klämde en säsong Solsidan några gråa dagar. Jag har inte sett det på åratal men tyckte det höll än. Den totala igenkänningen och blinkningarna åt vissa skruvade grejer i vår samtid gjorde sitt för sträckkollandet.
Månadens podd Förutom en del sommarprat (det finns några recensioner här) har jag lyssnat på Lundströms Bokradio, jag sökte upp ett avsnitt med Chimamanda Ngozi Adichie från i höstas. Det lämnade mig med många tankar. Dels att CNA känns så intelligent och det är en fröjd att läsa hennes böcker, men att just Drömräkning inte är den bok jag tycker hon beskriver på något vis? Att den landade på ett helt annat sätt hos mig än vad hon haft som intention. Jag lyssnade även på Expressens bokklubbspodd där de pratade om Judas av Amanda Romare. Tycker de konkluderade en bra sak; jag tror inte Judas eller hennes debut är skrivna med en djupare tanke om att lämna ett arv eller specifikt avtryck. Jag tror man ska läsa dem som krassa samtidsskildringar rakt upp och ner.
Det känns overkligt att vi stegar in i augusti. Jag åker upp och ner till Stockholm en sväng för bröllop innan jag och D ska ha våra avslutande dagar i Skåne. Och jag vill nästan inte skriva det, för jag vet att så många av mina vänner har sen semester, men en liten del av mig längtar tillbaka till stan. Mest till att hänga med de vänner man inte hunnit med under sommaren, träffa mina föräldrar och att dona inför Sydamerika. Fast det kommer nog inte dröja mer än kanske en halv dag innan jag saknar att ha havet två cykelminuter bort…
Supper Club är Lara Williams debutroman, och när boken kom 2019 landade den med buller och brak. Den prisades och omskrevs överallt, alla recensioner hyllande, iallafall de som kom i min väg. Själv har jag gått och dragit på läsningen och det var först när den var uppställd i biblioteket hemma i Stockholm som det blev ett lån. Den har fått följa med till Skåne och lästs på stranden om morgnarna.
Det är flera teman i den här boken, men huvudpersonen är otvetydigt Roberta som känner sig lite skavande mot sin omvärld. Hon passar inte in, hon är ständigt lite fel, det blir inte som hon hoppats på. Boken varierar kronologin genom att berätta om Robertas universitetstid blandat med en tid längre fram, en tid när hon träffar Stevie och kanske för första gången blir någons bästis. Stevie och Roberta kastar sig in i en sådan där intensiv vänskap som bara 20-någonting kvinnor kan. De slukar varandra, och symbiosen känns okrossbar.
Tillsammans startar de Supper Club, en klubb där Roberta som älskar matlagning får lov att laga mat till ett gäng kvinnor som gemensamt försöker bryta normer genom att äta svulstigt och okvinnligt ihop. Ett sätt att ta mer plats i sin omvärld, både fysiskt för de går upp i vikt av klubben, men också mentalt av att våga vara vilda och djuriska. Det går från att de hyr platser att ha klubben på, till att de bryter sig in och med tiden blir de mer och mer excentriska.
Robertas liv skildras också mellan de olika klubbtillfällena. Hur hon lyckas bli kär och vara i en normal relation, något hon efter den plågsamma universitetstiden aldrig trodde hon skulle vara en del av. Hennes tankar kring kärlek, män och relationer är egentligen ett centralt tema i boken men ett bland många.
Ett citat i boken som fastnade hos mig är när någon kommenterar Supper Club som att de inte lyckas göra något omvälvande, utan högst något mediokert om ens det. Och så tolkar jag boken också. Jag uppskattar att vända sidorna och ta del av Robertas liv. Kronologin förvirrade mig i början, jag förstod inte att tiden hoppade och det blev rörigt men efter halva boken hade allt fallit på plats för mig och läsningen blev mer njutbar. Dock tror jag inte att Supper Club är så radikal som den tror sig vara, både som fiktivt koncept i boken och boken i sig i verkligheten.
Lara Williams skriver bra och språket gör att jag är innästlad i Robertas huvud och bryr mig. Boken känns ung – en bok jag tror gör mest avtryck på folk som är 20-något. Blir alltid imponerad av de som lyckas slå med sin debut såhär! Har ni läst? Tyckte ni om? På Goodreads känns det som hälften älskar hälften hatar. Jag hamnar ändå mittemellan faktiskt.
Tycker alltid det är svårt att recensera böcker som Straff, böcker man tycker är viktiga men som kanske inte fullständigt når fram till den litterära nivå man också vill ha. När jag var i San Francisco hösten ’24 besökte jag en legendarisk bokhandel och i en hylla med de översatta böckerna som är på topplistan skymtade jag Stöld. Ändå maffigt för en svensk författare att ta sig dit! Jag läste den på svenska och kände flera saker; dels att den är viktig för själv hade jag inte läst någon bok om samernas nutid. Samtidigt var jag märkligt oberörd när jag slog igen boken, inte på ett intellektuellt plan för jag kände mig upprörd över diverse saker, men liksom emotionellt kom inte historierna åt mig.
Det var ju ett dystert sätt att beskriva en bok som trots allt var bra, men troligtvis färgade denna tidigare upplevelse min ingång till Straff. Den här boken är upplagd med en blandad kronologi. Vi följer ett gäng barn som tvingas gå på Nomadskolan med en riktigt ondsint husmor, och vi följer dem i nutid. Nomadskole-tiden är 50-talet, nutid är sent 90-tal kanske?
På Nomadskolan är barnen tvingade att prata svenska, även om de inte kan språket. De blir misshandlade, straffade, nedtryckta och föräldrarna får de endast träffa på lov. Barnen vi följer blir ärrade för livet. Och det är här jag tror Laestadius tappar mig lite.
Jag har stor respekt för att jag inte kan förstå den här slags övergrepp, och jag vill inte bagatellisera de ärr som en sådan här kollektiv händelse kan orsaka. Samtidigt tror jag få människor bara är sitt trauma. De flesta människor hittar en väg till överlevnad och ljus. När jag läser boken är det bara en karaktär som verkar få ihop det som vuxen, men alla de vuxna kapitlens om henne handlar om hennes oförmåga till att visa och utrycka kärlek till sin omgivning. Så tycker jag resten av karaktärerna också skildras, det är bara allt det hemska som hänt dem som lyser igenom och präglar deras nutid.
Boken är dock enkel att sluka. Språket sakligt, historien intressant och viktig. Jag läser på om Nomadskolan och funderar mycket. Så nog når den upp till ett viktigt syfte ändå, det ska man inte förringa, men visst hade jag önskat en annan slags komplexitet i karaktärerna så jag kände och våndades med dem under läsningen istället för att sakligt förstå.
Som vanligt är jag otroligt nyfiken på vad ni tycker som läst!
I höst åker vi till Sydamerika och Peru står högt upp på önskelistan över länder vi vill resa i. Jag läser oftast europeisk litteratur och tänkte att den här resan kan vara ett ypperligt tillfälle att bredda läshorisonten lite, så jag googlade kända peruanska författare och Mario Vargas Llosa som är forna Nobelpristagare dök såklart upp. Den stygga flickans rackartyg hade jag dessutom sparat ned sedan tidigare och nu någon månad efter läsningen är det dags för en recension.
Boken handlar om en man som visserligen växer upp i Peru men som tar sig utomlands ganska fort. I boken följer vi hans liv, där varje kapitel är en ny era i hans liv. Just det upplägget påminner mig om Flesh, Stoner och andra liknande romaner. I första kapitlet är han en ung tonåring och väldigt förälskad i en tjej som känns lite lömsk och manipulativ redan då. Under bokens gång cirkulerar temat kring denna stygga flicka och denna hopplösa man, Ricardo.
I bakgrunden sker 50- till 80-talet. Peru är oroligt, militärjunta, kommunism och maktstrider nämns men porträtteras inte närmare. Vår huvudperson lever samtidigt i bland annat ett glatt 60-tal med frisläppta hippies i London och ett Paris med fortsatt Hemingwayska drag. HIV och AIDS lurar i bakgrunden och världen är i omvälvning.
Ricardo jobbar som översättare och ibland tar det honom på resor. Hans liv är stillsamt å ena sidan, äventyrligt å andra. Mest vill han få bo i Paris, skaffa sin inkomst genom översättning och sen trånar han efter den stygga flickan som han inte ens vet namnet på för varje gång dyker hon upp med en ny identitet, en ny orimlig historia och han som träffat henne i barndomen känner någon slags falsk känsla av att han vet mest om henne, egentligen.
Trånandet är manipulativ och ojämnt i sin maktfördelning. En sådan dynamik känns igen och en behållning med boken var att läsa när kvinnan har övertaget i det trånande, för annars är jag nog van vid den omvända berättelsen, kanske mest från verkliga livet. I litteraturen är annars Hemingways bok The Sun also rises ett slags exempel på ett manligt trånande efter en kvinna som är femme fatale. Hur tjejkompisar, och en själv för all del, spanade efter skitstövlar som alltid gjorde precis det som passade dem och sedan försvann ut bilden för att återvända när man släppt tanken på dem. Det som är dystert är att Ricardo blir mer och mer vuxen utan att komma ur det något barnsliga synsättet på kärlek.
En kritik boken fått och som jag kan dela är den gubbsjuka synen på den stygga flickan. Det finns vissa dimensioner av henne man aldrig kommer åt, men också en aspekt av att ödet vill straffa henne. Vissa delar är för mig groteska och ingående beskrivna där trovärdigheten gnuggas bort lite och jag tas ur berättelsen. Men trots det uppskattade jag läsningen och jag är nyfiken på någon av hans andra titlar, kanske Bockfesten som är så omtalad. Har någon av er en titel att rekommendera av honom eller kanske till och med en Sydamerikansk författare jag borde läsa? Länder vi med stor säkerhet kommer besöka är Brasilien, Peru och Argentina.
Jag är lite omtumlad men på ett härligt sätt här i slutet av maj. Månaden inleddes med min brors bröllop i Toscana, fortsatte med en tur till Danmark med mitt tjejgäng från universitetet och avslutas i ett kvittrande Norrtälje sista dagarna på jobbet. Jag fick blombud två gånger, för att fira min specialistexamen, och i lördags hade jag fest för att fira ordentligt. Det flyter omkring heliumballonger runt mig i denna sekund, blombuketterna är så många, tacksamheten stor. Herregud. Syrenerna har slagit ut och sprider sin doft, solen har tittat fram ofta och värmt ens nästipp, och jag har tänkt tänkt tänkt. Min sommar, som jag egentligen behöver fylla med jobb eftersom att vi ska vara utomlands hela hösten med vår backpacking, är ännu tom och jag är ömsom orolig ömsom pirrig över att inte veta vad som väntar. Precis som våren, precis som maj, knoppar som ska brista, jag ska också blomma på något sätt men frågan är hur.
Månadens bok Jag läste ut fyra böcker den här månaden, vilket är ungefär så mycket jag brukar läsa på en semester så förstår inte exakt vad som hände. Inledde med Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosas. Fortsatte med Rejection av Tony Tulathimutte, sen Straff av Ann-Mari Laestadius och avslutade med Judas av Amanda Romare. Ingen blev en favorit men måste säga att alla fyra väckte diskussion inom mig, av olika skäl. Jag funderar på greppet Vargas Llosas använder, det här att skilda en mans liv med ungefär tio nerdyk och inte beskriva vad som händer mellan, som Flesh och Stoner. Och hur tröttsam en viss kvinnosyn kan vara. Rejection var en bok jag inte fick grepp om. Smart? Vedervärdig? Inte alls min slags litteratur iallafall. Stöld, som för mig att tänka på samernas rättigheter men också om berättarteknik och vad som skiljer en platt bok åt från en som engagerar. Och sen Judas som aktualiserar mina tankar om autofiktion och hur det känns att släppa en sådan bok i ljuset, om det påverkar ens relationer.
Månadens ord Blombud? Nä jag har ingen inspiration.
Månadens mat Det har varit väldigt blandat på tallriken denna månad. Middagarna på bröllopet i Toscana är de jag bär med mig för all framtid. Hemma har jag varierat persiskt, husmanskost, nudlar och varit lite trött vilket märkts av på en ganska udda variation som passerat under kvällarna.En måltid som inte får förglömmas är när jag och tjejgänget satt på en dansk bodega och satte i oss smörrebröd och pilsner medan regnet öste utanför, en slags turistmålbild med Danmark.
Månadens vin I kylen hemma har en flaska väntat tappert på sitt öppnande. På den stod klart och tydligt att den fick öppnas först när jag är specialist, och det blev ju så! Sjukt. Det var en flaska champagne från ett hus som inte finns på Systembolaget men där D privatimporterat med några vänner för ett tag sedan. Underbart god, av flera skäl.
Månadens te Vi fick en påse av NKs blandning och har druckit många koppar av den. Den är ganska fruktig och med en distinkt ton av ros. D gillar fruktsmak på te, ett omedvetet slavisk arv tror jag för både i Polen och Kroatien verkar det vanligt med Lipton Forrest frukt-teer. NK gör en sofistikerad variant som även jag kan njuta av trots uttalad forest fruit-PTSD.
Månadens skönhet Jag köpte en ny ögonskuggepalett (!). Till bröllopet, och det blev en quad från Charlotte Tilbury. Jag saknade lite skimmerskuggor i min Patrick Ta-palett så gick till den allmänna husgudens utbud. Patrick Ta-paletten jobbar matta skuggor och helglitter, men jag gillar mest mellantinget med skimmer. Trivs hittills med denna!
Månadens bad När jag var i Danmark med tjejgänget badade vi i havet, och en av gångerna nakna medan mörka regnmoln drog in och mullrade. Sådana bad känns alltid mäktiga, även om jag frös och var missnöjd när vi klädde av oss.
Månadens skrivande Ett nyhetsbrev för Netdoktor publicerades och även en forskningsartikel kom äntligen ut. Första utkastet på forskningsartikeln skrev jag en semestervecka när jag var på Stocken med ett gäng vänner 2024. För övrigt skrevs ett av de första blogginläggen från Stocken. Långa ledtider inom forskningen inser jag… men inget skönlitterärt skrivande blev det, vi får kollektivt hoppas på juni.
Månadens låt Har ni sett att man kan få fram sina mest spelade låtar på Spotify någonsin? Två av mina topp tio har jag återvänt till, en med lite skam och en med lite förvåning. Despacito (!) var med på listan och även Cocaina med Emma Peters. Hade förväntat mig Mumford and Sons, Fleetwood Mac, Moonica Mac och Maggio. Visserligen var alla med på topplistan men inte pallplats.
Månadens kultur Ni som är i Stockholm borde besöka Bergianska nu i sommar. Dels är det en vacker plats att vara på (en av mina och D:s tidiga dejter var här. Jag tappade bort min hemnyckel och blev nästan överdrivet sen till poesibrunch på Riche med min vän Antonia). I år ställer de ut två skulpturer i sina fontäner som föreställer varsin utdöende växt. Min vän Mickan är konstnären bakom ena verket.
Månadens TV Tyvärr är jag en person som inte ser serier men D har knäckt koden, tydligen kan man få mig hooked på reality som jag nämnde i förra månadslistan. Vi har följt expedition Robinson med stort nöje! Jag hejar på Ola eller Jonas, tycker båda känns värdiga vinnare?
Månadens podd För er som liksom jag vill grotta ner i Lina Wolffs bok Liken vi begravde så pratar hon om denna i Gästen, en podd från P4. Hon pratar bland annat hur man behåller respekten för en händelse som Helen-mordet som inspirerade hennes bok. Avsnittet är från 27/12 2025 så inte särskilt nytt, man från scrolla lite i arkivet.
Och nu då? Jag vet inte och det är sjukt. Tyvärr är jag inte ekonomiskt oberoende så det blir ju till att hitta något extra att hålla på med här i juni. Men vi ska också till Kroatien i två veckor! Och segla! Och jag vill skriva! Allt vibrerar inom mig. Juni, sköna juni, vad ska du ge mig och vad ska du ta av mig?
Så otroligt fin tjänst det är med bibliotek. Jag och biblioteket på Fältan har en renässans faktiskt. Det blev fint efter renoveringen, väldigt modernt men det passar lokalerna. Ganska dansk stil med ljust trä och mjuka former. Nu har jag ställt mig i kö till ett gäng böcker igen. Senast jag skrev ett sådant inlägg var i februari och sedan dess har jag fått några av böckerna! Köar fortfarande på Kammakargatan av Therese Boman och Air av Christian Kracht.
Blue Sisters av Coco Mellors Jag hade aldrig hört talas om Mellors förrän jag läste Sandras blogg om hennes skrivkurs i Grekland som Mellors höll i. Tydligen ska hon vara kung på karaktärsbygge, men jag har också hört lite blandat, var exempelvis på boksnack på Soho house där systrarna Romare och Helle Schunnesson, Nadia Kandil, Marcella Mravec snackade loss om deras läsupplevelse. Där tyckte man kanske karaktärerna var något stereotypa, som en saga. Får se vad jag tycker men nyfiken är jag! Nu har jag plats 3 efter någon månads köande faktiskt.
Kära faster av Valérie Perrin Valérie Perrin är ju en favorit hos mig, de tre böckerna jag läst hittills har verkligen uppskattats och det är faktiskt också mina mest lästa recensioner på bloggen. Ni hittar Glömda om söndagen och Tre på respektive länk. Självklart är därför suget efter hennes nya titel stor! Men kanske bara borde köpa, jag kommer säkert vilja behålla den ändå. Kom på nu – vem av mina vänner lånar Färskt vatten till blommorna av mig? Köplats 213 trots att jag köat ganska länge ärligt talat, men tills jag köpt eller lånat så får den hänga kvar.
Ärret av Kamel Daoud Detta är nästa bok i bokklubben! Boken tar avstamp efter inbördeskriget i Algeriet på 90-talet och ska avhandla förtryck och tabun i Algeriet efter kriget. Författarens böcker är förbjudna i hans hemland och därför lever Daoud i exil i Frankrike och har också valt att skriva sina böcker på franska för att han förhåller sig friare till det språket. Jag kan förstå den känslan men imponeras också av att använda ett annat språk än sitt modersmål till litteraturen. Det finns fler exempel, typ Theodor Kallifatides många böcker och Jila Mossaeds dikter. Lina Wolff pratade om detta i en podd, när hon gick på en skrivkurs på spanska och behöva skriva noveller på spanska, hur mycket svårare det är. Ser nu att min köplats är 157 så det måste jag väl lösa på annat sätt om jag ska hinna läsa denna till juni.
Judas av Amanda Romare Är så nyfiken på Romares andra bok men jag kan föreställa mig att det var nervöst för henne att kliva ut med den. Tänk när ens debutroman blir en sådan snackis, plockas upp av Netflix och blir till serie och man själv blir en av få kända författare? Alltså. Jag har köplats 3 efter en lång kötid så snart är det dags!
Rejection av Tony Tulathimutte Jag har faktiskt precis plockat ut den här boken, men detta läser vi med Jessika Gedin-bokklubben just nu. En väldigt amerikansk bok om ensamhet och odräglighet. Hittills lite skräckblandad förtjusning men jag tror tyvärr den kommer landa som All fours av Miranda July för mig.
Köar ni på något, eller använder ni ens bibliotek? Är jag och min kompis Irma reliker som köar och längtar till sms om upplockning?
Lina Wolff släppte boken De polyglotta älskarna år 2016 vilken blev sjukt omtalad och belönades med Augustpriset. Jag och dåvarande bokklubb köpte ivrigt boken och läste, men boken lämnade mig med en lite avig inställning. Den var konstig, jag förstod inte riktigt handlingen medan många andra i klubben blev stora fan av hennes författarskap. Sedan dess har jag inte läst något mer av Wolff men ändå följt henne på avstånd. Bland annat var hennes sommarprat och arbete kring översättningen av Hundra år av ensamhet så djupt fascinerande. Känslan är att Wolff är lite som en gammeldags konstnär? Bor på landsbygden för sig själv och producerar mästerverk, och har en ganska skruvad fantasi baserat på de teman hon utforskar.
Med den bakgrunden klev jag in, smått skeptisk, till läsningen av Liken vi begravde. Ett nytt Augustpris, en ny lite sjuk titel och bokklubben som ville läsa. Den var med på bokrean vilket jag missade och sen var det faktiskt ett aber att få fatt i boken då den var slutsåld men min vän Mathilda ryckte in och lånade ut sitt exemplar, så påskläsningen var räddad.
Liken vi begravde utspelar sig i en skånsk by på landet vid Hörby. Två systrar växer upp i fosterfamilj eftersom deras föräldrar gått bort i en olycka. De är ganska olika till sättet, och tar sig an byn på skilda vis. Deras styvpappa och styvmamma är något försupna och det är oklart hur kärleksfulla de är mot systrarna. Under bokens gång dyker olika slags lik upp. Naturlig död, olyckor, mord med mera, och genom döden utforskar Wolff enligt mig teman som är starkt intressanta i dagens samhälle. Hur reagerar människor när förövare inte får ett tillräckligt starkt straff gentemot brottet de genomfört? Är det moraliskt mer ok att mörda, döda, plåga om offret själv varit vidrig? Är det då ens ett offer eller skipas bara rättvisan? Dessa teman skildras med en slags skruvad humor som gör att jag småskrattar av och till. Man möter ett riktigt landsbygd-Skåne i boken, ordet ålahuvud dyker upp tidigt bland sidorna och jag känner igen mina fördomar som skildras genom boken. Jag är uppvuxen i Lund och vi sa inte snälla saker om de som var från krokarna av Hörby när jag växte upp. Lina Wolff som själv är uppvuxen i en sådan by (och där ett av morden som skildras faktiskt hände), och just för att hon själv har rötter därifrån är det mer okej att hon skildrar den världen känner jag? För hade någon utomstående skrivit om dessa byar såhär, exempelvis jag själv, hade man kanske blivit beskylld för fördomar och klyschor. Wolff bakar dock in ett stort mått av kärlek i sin skildring som på något sätt lyfter från sidorna och märks.
Den här boken uppskattade jag skarpt. Wolff känns så otroligt intelligent och är duktig på att få in humor trots mörkret. Meningarna verkligen rinner förbi och man läser boken kvickt. Även bokklubben gav samstämmigt höga poäng (vi var visserligen bara tre personer som sågs på Tyge och Sessil denna omgång) och trots den något skruvade storyn är det en bok jag kommer rekommendera till många! Har ni läst, och kände ni samma?
