Supper Club är Lara Williams debutroman, och när boken kom 2019 landade den med buller och brak. Den prisades och omskrevs överallt, alla recensioner hyllande, iallafall de som kom i min väg. Själv har jag gått och dragit på läsningen och det var först när den var uppställd i biblioteket hemma i Stockholm som det blev ett lån. Den har fått följa med till Skåne och lästs på stranden om morgnarna.
Det är flera teman i den här boken, men huvudpersonen är otvetydigt Roberta som känner sig lite skavande mot sin omvärld. Hon passar inte in, hon är ständigt lite fel, det blir inte som hon hoppats på. Boken varierar kronologin genom att berätta om Robertas universitetstid blandat med en tid längre fram, en tid när hon träffar Stevie och kanske för första gången blir någons bästis. Stevie och Roberta kastar sig in i en sådan där intensiv vänskap som bara 20-någonting kvinnor kan. De slukar varandra, och symbiosen känns okrossbar.
Tillsammans startar de Supper Club, en klubb där Roberta som älskar matlagning får lov att laga mat till ett gäng kvinnor som gemensamt försöker bryta normer genom att äta svulstigt och okvinnligt ihop. Ett sätt att ta mer plats i sin omvärld, både fysiskt för de går upp i vikt av klubben, men också mentalt av att våga vara vilda och djuriska. Det går från att de hyr platser att ha klubben på, till att de bryter sig in och med tiden blir de mer och mer excentriska.
Robertas liv skildras också mellan de olika klubbtillfällena. Hur hon lyckas bli kär och vara i en normal relation, något hon efter den plågsamma universitetstiden aldrig trodde hon skulle vara en del av. Hennes tankar kring kärlek, män och relationer är egentligen ett centralt tema i boken men ett bland många.
Ett citat i boken som fastnade hos mig är när någon kommenterar Supper Club som att de inte lyckas göra något omvälvande, utan högst något mediokert om ens det. Och så tolkar jag boken också. Jag uppskattar att vända sidorna och ta del av Robertas liv. Kronologin förvirrade mig i början, jag förstod inte att tiden hoppade och det blev rörigt men efter halva boken hade allt fallit på plats för mig och läsningen blev mer njutbar. Dock tror jag inte att Supper Club är så radikal som den tror sig vara, både som fiktivt koncept i boken och boken i sig i verkligheten.
Lara Williams skriver bra och språket gör att jag är innästlad i Robertas huvud och bryr mig. Boken känns ung – en bok jag tror gör mest avtryck på folk som är 20-något. Blir alltid imponerad av de som lyckas slå med sin debut såhär! Har ni läst? Tyckte ni om? På Goodreads känns det som hälften älskar hälften hatar. Jag hamnar ändå mittemellan faktiskt.
