I Peru finns ett av de sju moderna underverken, nämligen Machu Picchu, och till Machu Picchu går en känd vandringsled som heter Inkaleden. Numer är det också vanligt att gå en led som heter Salkantay, en mer naturomvälvande sträcka som en av dagarna också täcker en gammal inkaled så man får lite kultur här med. Vi valde att gå Salkantay just för att man fick ta del av Anderna mer på denna sträcka. Valde skriver jag, som att man överhuvudtaget måste vandra dit. Det måste man absolut inte, men att få göra ett bergsäventyr ihop var både jag och D taggade på. Följ med, dag för dag. Om någon som hittat hit är nyfiken på mer detaljfrågor blir jag bara glad av att svara i kommentarerna, själv förlorade jag mig i reels på instagram som gav cirka 1 % av sanningen.

DAG 1 – Challacancha till Humantay Lake och Soraypampa

Alla företag har lite olika upplägg men vårt företag hämtade oss 04 på morgonen. Arla morgonstund! Vi körde i kanske tre timmar totalt innan det var dags att börja traska. Vi gick i rak uppförsbacke och strilande regn i kanske 2 timmar innan det planade ut. Efter bara totalt 3 timmar var vi framme vid övernattningsplatsen, men vi gick en extra loop för att komma till en känd sjö som heter Humantay. Den ligger på 4200 meters höjd och ska vara vackert turkos, en färg som inte kom fram en mulen dag. Att gå upp dit var mentalt påfrestande, vägen var lervälling blandat med massor av häst- och mulskit och det kändes som uppförsbacken aldrig tog slut men jag kände mig inte så fysiskt påverkad av höjden. Vi gick ungefär 15 km denna dag, det är vad jag tycker är maximalt bekvämt. Mer än så tycker jag ofta blir lite plågsamt ärligt talat.

DAG 2 – Soraypampa till Wayracmachay via Salkantay Pass

Ny dag och det var överraskande soligt. Inte varmt dock, vi befann oss väldigt högt upp. Dagens tur skulle bli den mest utmanade enligt precis alla källor jag hade hittat, inklusive vår guide. Dels var det en lång vandring – totalt runt 16 km, men det kändes bra mycket längre eftersom man gick så länge uppför till högsta höjd på 4600 meter och sedan flera timmar neråt för att nå camp. Objektivt var det en mycket vacker väldigt bergsdominerad tur. Mycket sten, mäktiga vyer och känslan av att verkligen befinna sig i en bergskedja. Subjektivt var det riktigt trist. Jag hade fått magproblem dagen innan och var allmänt försvagad, inte bara fysiskt men också psykiskt som det blir när man har lite energi i kroppen. Den höga höjden på 4600 meter gav mig en dundrandes huvudvärk och jag fattar faktiskt inte hur jag tog mig igenom allt. D var världens kämpe som orkade med mig den dagen. På kvällen var jag helt slut.

DAG 3 – Wayracmachay – Loreta

Ny dag, nya möjligheter som det vackert heter. Förmiddagen vandrade vi nedåt in i cloud forest, ett begrepp jag inte kände till men tydligen är det skogen som är ovanför regnskogen. Det gick helt okej, vyerna var otroligt vackra dock så jag kände att det var värt det igen. Till lunch var mitt ullunderställ lite för varmt. Det är ett tunnare underställ som jag kan ha i solen, men eftermiddagen bestod av 3-4 timmar av traskande längs en väg utan skugga så jag bytte till en så kallad UV-tröja och tunna byxor. Trots landsvägen var det ändå fint att gå, man kunde kika ner i regnskogen. Det har varit mycket landslides och några veckor innan hade det skett en olycka med en tysk turist, så de rådde oss att inte gå den vanliga vägen. Den här dagen blev det 22km, men högsta höjd på 3800 meter var starthöjden så vandringen kändes bra mycket enklare eftersom den främst gick nedåt.

DAG 4 – Lucmabamba – Aguas Calientes

Vaknade på gott humör, den här sista dagen skulle fungera för mig ville jag bestämma. Alla körs trettio minuter till en startpunkt, annars måste man gå via bilvägen ett tag och den här dagen skulle oavsett ha längst distans.

Först gick vi uppför mot en kaffeodling och fick prova att rosta bönor. Därefter fortsatte vi uppför tills vi nådde en utsiktsplats med vyer över Machu Picchu, innan vi traskade nedåt igen. Väl nere från bergen ska man bara gå in till staden Aquas Calientes, och det gör man via 13 km längs ett tågspår. Jag ledsnade, tyvärr blev jag på dåligt humör redan på förmiddagen för att vi inte hade med oss rätt snack (snälla rara kan jag känna såhär i efterhand) och det lättade aldrig riktigt. Tror också jag kände mig så mycket långsammare än alla andra. Även fast vi mötte gänget längs tågspåret som drack öl på en bar, D tog sig en också. Men vi tappade dem igen, fast fram kom även vi, efter 26 km totalt denna dag.

DAG 5 – Machu Picchu

Den stora belöningsdagen: att se ett av världens sju underverk, Machu Picchu. Jag var så lättad.

När jag ser tillbaka på vandringen tänker jag mest på de stora vyerna, på den mäktiga naturen och på hur tufft det var men att jag ändå klarade det. Jag tog aldrig bil de sträckor man kunde ha gjort det, jag gav aldrig bort min ryggsäck (även om D packade ur den i smyg och tog allt tungt sakta men säkert under dagen). Så jag är stolt. Men jag var inte så glad där på kvällen den fjärde dagen, en slags stor känsla av att vara sämst, inte vara gjord för de hobbys man har. Jag är ofta ganska sämst på mina fritidsintressen. Åker skidor sämst, surfar sämst och tydligen vandrar sämst. Så gick mina tankar. Idag känns det lite lättare men: jag tror inte det passar mig med så långa vandringar i distans per dag. Jag tycker 15 km är ett ganska bra max ungefär i såhär blandad terräng. Men om någon funderar på att gå Salkantay säger jag: kör! Det är belönande, vackert och mäktigt. Jag vill inte ha det ogjort men jag är också taggad på en hederlig vandring i Norrbotten eller Nordnorge med mina vänner där vi går max 15 km och har det njutigt längs vägen. Det är nog där jag kommer till min rätt.