I Peru finns ett av de sju moderna underverken, nämligen Machu Picchu, och till Machu Picchu går en känd vandringsled som heter Inkaleden. Numer är det också vanligt att gå en led som heter Salkantay, en mer naturomvälvande sträcka som en av dagarna också täcker en gammal inkaled så man får lite kultur här med. Vi valde att gå Salkantay just för att man fick ta del av Anderna mer på denna sträcka. Valde skriver jag, som att man överhuvudtaget måste vandra dit. Det måste man absolut inte, men att få göra ett bergsäventyr ihop var både jag och D taggade på. Följ med, dag för dag. Om någon som hittat hit är nyfiken på mer detaljfrågor blir jag bara glad av att svara i kommentarerna, själv förlorade jag mig i reels på instagram som gav cirka 1 % av sanningen.
DAG 1 – Challacancha till Humantay Lake och Soraypampa
Alla företag har lite olika upplägg men vårt företag hämtade oss 04 på morgonen. Arla morgonstund! Vi körde i kanske tre timmar totalt innan det var dags att börja traska. Vi gick i rak uppförsbacke och strilande regn i kanske 2 timmar innan det planade ut. Efter bara totalt 3 timmar var vi framme vid övernattningsplatsen, men vi gick en extra loop för att komma till en känd sjö som heter Humantay. Den ligger på 4200 meters höjd och ska vara vackert turkos, en färg som inte kom fram en mulen dag. Att gå upp dit var mentalt påfrestande, vägen var lervälling blandat med massor av häst- och mulskit och det kändes som uppförsbacken aldrig tog slut men jag kände mig inte så fysiskt påverkad av höjden. Vi gick ungefär 15 km denna dag, det är vad jag tycker är maximalt bekvämt. Mer än så tycker jag ofta blir lite plågsamt ärligt talat.
DAG 2 – Soraypampa till Wayracmachay via Salkantay Pass
Ny dag och det var överraskande soligt. Inte varmt dock, vi befann oss väldigt högt upp. Dagens tur skulle bli den mest utmanade enligt precis alla källor jag hade hittat, inklusive vår guide. Dels var det en lång vandring – totalt runt 16 km, men det kändes bra mycket längre eftersom man gick så länge uppför till högsta höjd på 4600 meter och sedan flera timmar neråt för att nå camp. Objektivt var det en mycket vacker väldigt bergsdominerad tur. Mycket sten, mäktiga vyer och känslan av att verkligen befinna sig i en bergskedja. Subjektivt var det riktigt trist. Jag hade fått magproblem dagen innan och var allmänt försvagad, inte bara fysiskt men också psykiskt som det blir när man har lite energi i kroppen. Den höga höjden på 4600 meter gav mig en dundrandes huvudvärk och jag fattar faktiskt inte hur jag tog mig igenom allt. D var världens kämpe som orkade med mig den dagen. På kvällen var jag helt slut.
DAG 3 – Wayracmachay – Loreta
Ny dag, nya möjligheter som det vackert heter. Förmiddagen vandrade vi nedåt in i cloud forest, ett begrepp jag inte kände till men tydligen är det skogen som är ovanför regnskogen. Det gick helt okej, vyerna var otroligt vackra dock så jag kände att det var värt det igen. Till lunch var mitt ullunderställ lite för varmt. Det är ett tunnare underställ som jag kan ha i solen, men eftermiddagen bestod av 3-4 timmar av traskande längs en väg utan skugga så jag bytte till en så kallad UV-tröja och tunna byxor. Trots landsvägen var det ändå fint att gå, man kunde kika ner i regnskogen. Det har varit mycket landslides och några veckor innan hade det skett en olycka med en tysk turist, så de rådde oss att inte gå den vanliga vägen. Den här dagen blev det 22km, men högsta höjd på 3800 meter var starthöjden så vandringen kändes bra mycket enklare eftersom den främst gick nedåt.
DAG 4 – Lucmabamba – Aguas Calientes
Vaknade på gott humör, den här sista dagen skulle fungera för mig ville jag bestämma. Alla körs trettio minuter till en startpunkt, annars måste man gå via bilvägen ett tag och den här dagen skulle oavsett ha längst distans.
Först gick vi uppför mot en kaffeodling och fick prova att rosta bönor. Därefter fortsatte vi uppför tills vi nådde en utsiktsplats med vyer över Machu Picchu, innan vi traskade nedåt igen. Väl nere från bergen ska man bara gå in till staden Aquas Calientes, och det gör man via 13 km längs ett tågspår. Jag ledsnade, tyvärr blev jag på dåligt humör redan på förmiddagen för att vi inte hade med oss rätt snack (snälla rara kan jag känna såhär i efterhand) och det lättade aldrig riktigt. Tror också jag kände mig så mycket långsammare än alla andra. Även fast vi mötte gänget längs tågspåret som drack öl på en bar, D tog sig en också. Men vi tappade dem igen, fast fram kom även vi, efter 26 km totalt denna dag.
DAG 5 – Machu Picchu
Den stora belöningsdagen: att se ett av världens sju underverk, Machu Picchu. Jag var så lättad.
När jag ser tillbaka på vandringen tänker jag mest på de stora vyerna, på den mäktiga naturen och på hur tufft det var men att jag ändå klarade det. Jag tog aldrig bil de sträckor man kunde ha gjort det, jag gav aldrig bort min ryggsäck (även om D packade ur den i smyg och tog allt tungt sakta men säkert under dagen). Så jag är stolt. Men jag var inte så glad där på kvällen den fjärde dagen, en slags stor känsla av att vara sämst, inte vara gjord för de hobbys man har. Jag är ofta ganska sämst på mina fritidsintressen. Åker skidor sämst, surfar sämst och tydligen vandrar sämst. Så gick mina tankar. Idag känns det lite lättare men: jag tror inte det passar mig med så långa vandringar i distans per dag. Jag tycker 15 km är ett ganska bra max ungefär i såhär blandad terräng. Men om någon funderar på att gå Salkantay säger jag: kör! Det är belönande, vackert och mäktigt. Jag vill inte ha det ogjort men jag är också taggad på en hederlig vandring i Norrbotten eller Nordnorge med mina vänner där vi går max 15 km och har det njutigt längs vägen. Det är nog där jag kommer till min rätt.
Otroligt vackert!
Ja det är som att jag förstår det ännu bättre nu i efterhand, det var verkligen spektakulära vyer!
Hur med mat o dricka o göra sina behov?
Jag blev magsjuk under inkaleden. Det var hemskt! Men det fick mig att hålla ett jäkla tempo för sprang i panik mellan möjligheter att gå på toaletten (var typ små rastplatser med ett hål i golvet) . För oss hade teamet med mat av enkelt slag som lagades på vägen.
Alltså HERREGUD vilken kämpe! Jag ska inte klaga på mina problem i jämförelse, kung att du lyckades ta dig igenom det där. Så imponerad!
På Inkaleden så måste man ha guide och då ingår ett upplägg med tältplatser och all mat som Hanna skrev om här :).
På Salkantay kan man välja själv, vi valde guide av flera skäl men bland annat att det är så mycket enklare rent logistiskt. Då ordnade de med alla måltider, de flesta platser vi tillbringande natten på gick att nå med bil med avlägsna vägar så då fick de dit maten på det sätten. Annars användes mulor som generellt verkar vara så man transporter saker mellan byarna i bergen här. På morgonen fick man fylla på vattenflaskor med kokt (avsvalnat) vatten. Det fanns nästan inga vattendrag längs med vägen (ifall man hade haft en sådan där vattenflaska som filtrerar vatten så kan man ju egentligen sa vad för vatten ”som helst”) så man fick mata på med vatten på morgonen.
På alla våra campingplatser fanns toaletter, mer eller mindre behagliga upplevelser :)))) annars var det naturen som gällde längs vägen, ibland kunde det finnas en toalett i början av leden via någon café eller liknande.
Fint och spännande! Att otrivas ibland och lära något om sig själv är väl också en del av den här sortens utmaningar, tänker jag efter en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Och det där med sämst, då glömmer man bort alla de som inte försöker, och även de som ger upp.
Fråga: bor det människor längs vägen?
Kan hålla med om att 15 kilometer är bra om det liksom ska kännas som långpromenad snarare än strapats. Eller som lek och ledighet snarare än 10-timmars arbetsdag.
Ja det är helt sant, den slags utmaningar har oftast ett djupare syfte än att bara klara av målet. Och att det ändå nyttigt att vara obekväm, att saker skaver, att inte allt är motståndsfritt. Pilgrimsvandringar är ju ett väldigt bra exempel. Vad häftigt att du gjort Santiago de Compostela! Jag har det med mig i bakhuvudet, att jag kanske ändå vill göra det någon dag. Vad tyckte du?
Vi passerade få områden där folk bodde, det var först när man kom till lägret på kvällen som man kunde spana ut i dalen och se att det fanns små byar/samling hus med lokalbefolkning. Min uppfattning var att inom någons kilometers radie från campingplatserna bodde folk, många av de som jobbade med maten och köket var från de byarna. Men längs leden var det bara natur helt enkelt!
Ja alltså det är något med 15km alltså… och särskilt när det är sådär kuperat. Men på tal om det är med att otrivas så är det nog just det, trivsamt och behaglig sträcka. Inte lika mycket utmaning om man vill åt det.
Vi gick 115 kilometer på den portugisiska leden, så det är väldigt civiliserat, ingen vildmark och höjdskillnaderna är ett par hundra meter. Och ibland är det inte alls vackert. Men en upplevelse man delar med många miljoner människor i över tusen år.
Det jag bloggade om det då, för tolv år sedan, står sig. ” Tankarna på hur jag ska kunna ta med mig in i vardagen den frimodighet och tyngd och enkelhet som så småningom fyller en när tillvaron handlar om att vandra stadigt framåt mot ett tydligt delmål varje dag och ett tydligt slutmål. Som ju visar sig vara bara början. /
Någon skriver att det finns vägen man går och vägen man lever, och att det är så mycket enklare att gå än att leva. Och så är det ju. På samma gång som det är en bragd att dag efter dag lägga under sig också de där sista kilometrarna när fötterna värker och världen omkring en har reducerats till hur långt det är kvar och om det är fler backar så är det också så enkelt. Inget att välja på. Vägen är dit de gula pilarna pekar. Det som finns att göra är att gå. Det som finns att äta och dricka är det äpple och den vattenflaska man bär med sig och det som dyker upp längs vägen. Det som finns att se är det man har omkring sig. /Så enkelt är det. Och så svårt.”
(Jag söker fortfarande det, hela tiden. Jag bor vid den portugisiska leden, och egentligen skulle jag vilja gå varje år. För två år sedan gick jag så långt jag kunde (innan det blev mörkt och min skoskav blev outhärdlig) ensam en dag, hemifrån. Det blev nästan 30 km. Det är också en upplevelse, men inte en jag rekommenderar, även om jag lärde mig av den.)
Här har jag skrivit mer om vår vandring till Santiago:
https://annannan.wordpress.com/2014/07/01/pa-stallen-dar-man-sover-blott-en-gang/
Det är något så oerhört vackert att dela en väg med historien, jag kände också starkt så när vi gick inkadelarna. Fick mersmak för just den delen.
Ska genast läsa dina inlägg, så vackert skrivet om den processen och dualiteten i att det faktiskt bara är att gå framåt men ändå är det en utmaning. Fint att du har den där leden tillgänglig och att du faktiskt bara traskade på den där dagen, även om det kanske inte var bäst ut vandringssynpunkt låter det som att du vann annat i det.
Men vilken utmaning! Känner skarpt att jag vill göra något liknande. Jobbigt dock med magproblem. Det kan verkligen förstöra allt. Drömmer om att se Macchu Picchu.
Åh men med tanke på vad jag sett inne hos dig så tror jag verkligen du skulle uppskatta det! Det är ju en kröning att se Machu Picchu på slutet. Magproblemen ska jag kanske inte överdriva, men det var tillräckligt för att göra vandringen jobbigare iallafall…
Uppskattar ändå att du skriver ärligt om det! När man får läsa såhär om folks spännande resor får man ju ofta bara se de vackra vyerna, men ofta innehåller sådana här äventyr också en del dåligt humör över fel snacks och sådär 😅
Så fint att du skriver det, att man uppskattar att få höra om det som skaver också. Jag kan sällan förställa mig men det är också inte alltid klädsamt att berätta om det skaviga, särskilt när man är på en sådan dunderfin plats och egentligen på djupet bara är tacksam. Ps surade över att vi inte fick med oss en quinoabar. Tyckte inte ens de var så goda men vi gick uppför så länge och min motivation var att när vi är på toppen så ska jag prova en ny smak, den med choklad, den är kanske god ändå? När vi kom upp visade det sig att quinoabaren var urpackad men vi vad liksom jordnötter som jag egentligen gillar men det blev en toooootal låsning och dåligt humör länge haha. Tröttheten antar jag inte tar fram ens bästa sidor.
Häftig vandring! Verkar ALLDELES för jobbig och långt bort för mig dock. Tror jag håller mig under milen faktiskt. Utan rygga.
/Tove (tovetankar)
Alltså jag förstår dig faktiskt helt och hållet! Även om jag är glad att jag gjorde den här vandringen så tror jag att det under tiden var mer jobbigt än kul.