sandstrand – A T H E N A

Österlen känns så otroligt… inne? Kan man säga så? När jag växte upp var det inte riktigt på samma sätt, klart folk tyckte om Österlen och några hade hus här och var på kusten, men rent av hippt som det är nu känner jag inte igen. Det är fint för mig att väva in min gamla trygga barndomsbild av ostkusten tillsammans med det nya kulturella som finns överallt. Från Ljungis behöver man bil för att på ett smidigt sätt ta sig dit, och det hade jag och D stora delar av tiden i Skåne den här gången så en dag bar det av. Ljunghusen ligger på den mest sydvästra delen av Skåne, och att köra tar cirka 1-1,5h beroende på var man vill ta sig.

Vår första anhalt var också det egentliga målet för dagen. Jag tillbringade en del av mina sommardagar som barn i Borrby, hos Gertie och Evert som agerade lite extramor- och farföräldrar när jag hade mina egna så långt bort. Det var säkert bara en handfull gånger men i ett barnaminne är det mer än så. Det var något särskilt att få åka iväg ett par dagar utan mina egna föräldrar och få vara ompysslad där ute. Tiden går och jag kan inte förstå att Gertie är 85, och att Evert inte finns kvar i livet. Platsen är sig lik och Gertie likaså. Vi åt lunch och fikade efterrätt, pratade minnen och nutid. Min själ var så varm efter. Det här prästkragehavet ovan är från trädgården, och just det fanns inte när jag var barn men klädde trädgården otroligt.

”Nu får du visa din påg Skåne och vårt Österlen!” sa Gertie när vi åkte. Hon är uppvuxen ganska nära Borrby och hennes ord tog jag på fullaste allvar, så först åkte vi ner till Sandhammaren för ett dopp. Stranden här är magisk, otrolig sand och väldigt bred. Liknar Ljunghusens strand! Men det kan bli väldigt fullt, dock var vi framme sent en blåsig eftermiddag så plats fick vi. Det var Daniels första gång på Österlen.

Skummande hav, så rofyllt. Vi badade, men det var ruskigt kallt fortfarande, kanske 15 grader? Jag tror inte det kan ha varit mer och i blåsten kändes det ännu snålare med graderna. Men vi klädde på oss snabbt och åkte vidare.

Vi parkerade i Kåseberga och köpte oss varsin glass innan vi traskade upp mot Ale stenar.

Det var tröjan på, tröjan av-väder. Mestadels av när man gick i brant uppförsbacke ändå.

Det var massa galningar ute och flög, helt sjukt kul att titta på! Men hissnar i magen av tanken att göra samma sak.

Är det ett vallmo- och biflugeår?

Han gillade Österlen! Promenaden ner från stenarna till hamnen är så vacker tycker jag. Hamnen är nämligen rund, ser så fint ut på håll. Vi skulle köpa rökta räkor men det var tyvärr slut hos fiskhandlaren och istället köpte vi massa annan underbar rökt fisk i hamnen. Makrill, sej, lax och sen lite rökta småbitar man kunde snacksa på ur en strut. Hungriga som vi var slukade vi de små fiskbitarna snabbt innan vi styrde kosan mot Örum.

Min första gång på Örum. Finns hotell, lite odling, växthus men framförallt: pizza.

Den var värd sitt rykte. Perfekt botten, urgod tomatsås, generellt väldigt välsmakande. Daniel tog en Prästkrage (typ en capricciosa) och jag en siciliana (sardeller kapris oliver osv).

Efter Örum var magarna mätta och kropparna lite kalla, vi hade suttit utomhus under kvällen. Tyvärr på ett sätt, för jag hörde sen att glassen i Örum vunnit pris men den fanns det inget sug för. Bilen styrdes sedan hem till älskade Näset och Ljunghusen. Vägen mellan kallas kustvägen, och den är magisk. Vindlande längs havet och vacker natur, med solnedgången i sikte genom skitiga hyrbilsrutor. Är glad för den här dagen, är glad för Gertie och allt jag fick i min barndom, är glad för Daniel och allt han ger i min nutid.

Det var försommar ett par tappra majdagar och just dessa dagar råkade jag och D befinna oss i Skåne. Ni ska veta att det var välbehövligt. Som kanske märkts mellan (eller kanske rakt på) raderna i bloggen, så har våren varit något uppstressad. Det finns flera skäl, jobbosäkerhet och splittrat fokus mellan flera olika typer av jobb fast utan riktig framtidsplan, är starkt bidragande. Så när vi bestämde oss för att jobba från Skåne två dagar för att förlänga helgen så var jag osäker på om om jag bara skulle känna mig mer stressad av att flänga eller om havet skulle ge mig ro.

Men havet gav mig ro. Att kliva in på stranden i Ljunghusen ger mig alltid ro. Om jag har i mina hörlurar, drar jag alltid ur dem när jag kommer ner till stranden, jag vill höra bruset, suset eller dundret från havet när det slår in mot sanden. Solen brukar glittra sig vackert, sandkornen blända med sin vithet.

Vi kunde lura oss själva att det var sommarsemester. En av morgnarna gjorde jag min klassiska sommarfrukost. Den tar jag till i Ljunghusen om somrarna men försöker äta den på så många platser som möjligt, den smakar gudomligt men framförallt ger en sådan stadig rutin en påminnelse om att det är sommar ifall ens hjärna fladdrar.

Jag stekte nektariner i honung och olivolja, lät rosmarin bada med dem och slevade sedan i mig dessa med en fet yoghurt. D fick smaka, och han gillade också det så i sommar blir det att dubbla mängden nektariner.

En förmiddag sken solen starkt men vindarna ven. Vi placerade oss mellan sanddynerna och det mina vänner, det var ett utmärkt trick. Solen värmde på, jag låg i badkläder och läste det sista av Hyper. Det blev till och med ett bad, inte för D men för mig. Isande kallt visserligen och jag blev på ett chockartat sätt påmind om hur det faktiskt var vår och en snål maj, inte vecka tjugonio mitt i industrisemestern. Tolv starka grader påstod en granne att temperaturen landade på. Just den grannen är min lärare från högstadiet. Jag hade inte henne som huvudlärare men om jag var försenad eller av annat okänt behövde kvarsittning, fick jag sitta på hennes lektioner. Hon är dessutom gift med min kemilärare från gymnasiet. Liten värld osv.

Ljunghusen är en liten ort men med åren har två stadiga restauranger etablerat sig. Jag och D gjorde en turné mellan dessa två på fredagskvällen, för att markera helgen trots att det flöt ihop något (jag behövde forska även på helgen så gränsen blev inte helt tydlig). Båda restaurangerna hade nya ägare, och vi började med den i hamnen som självaste Restaurangvärlden tagit över. Deras förrätter var toppen, och även huvudrätterna var goda men jag är inte lika förtjust i rökt makrill som jag minns det. De serverade en Salad Nicosia fast med makrill istället alltså. Nåväl, besök kan alltid rekommenderas för man har prima utsikt över solnedgången här.

Trots det rullade vi cyklarna från Bistro Bro lagom till skymning och tog oss till det gamla stationshuset. Svårt att tänka att det gick ett tåg från Ljunghusen till Skanör innan, men så var det! Badtåg måntro? Numer är det alltså restaurang och de gamla ägarna, som också brukade äga restaurangen i hamnen, har lämnat över till en av sina kockar. Man kan ha lite synpunkter på deras insta och typsnitt på restaurangen (ursäkta petitesser) men stämningen och den vackra inredningen har fått bestå under ägarskiftet vilket gladde mig.

Vi tog varsin dessert, jag en semifreddo och D en creme brulée. Kan rekommendera båda men kanske extra mycket D:s val trots klassiskt! Blev lite trött på aprikoserna som var hackade till tillbehör men var också trött generellt så kanske var det inte aprikosernas fel ändå.