Vi tog en colectivo för 6 soles (= 18 kronor) och vips var vi i Cusco.
En stad som var synnerligen svår att få grepp om, men som ändå charmade mig fullständigt. Lokalbefolkningen är till stor del tydligt bergsfolk där quechua är det dominerande språket och många har vad man kan gissa knapert om pengar. Samtidigt är det en ganska dyr stad att vara turist i, en slags krock som fick mig att fundera på hur saker fungerar. Vem äger restaurangerna, caféerna, vem arbetar där och varför är ursprungsbefolkningen den som drar in minst?
Vi började iallafall Cusco-vistelsen med att gå in till San Pedro-marknaden, en stor marknadshall som är precis sådär sydamerikansk som man kan föreställa sig. Där såldes alla frukter, nötter, bönor och alla slags styckdetaljer man kan tänka sig. Kycklingar som hängde, framlagda fiskar, stora skrov från gris. Vi hade dock siktet inställt på bespisningsdelen som var cirka noll procent turistig. Här satt nästan bara peruaner och åt dagens lunch. Jag försökte beställa av denna gulliga dam, och lyckades få till en meny till både mig och D. I Peru innebär en ”Menu del dia” en förrätt, huvudrätt och dryck till maten. Vi åt där flera dagar och favoriten var nog quinoa- och potatisssoppa samt en huvudrätt med ris, en slags bönröra från Anderna och stekt ägg. Skulle ni fråga D är hans favorit Lomo Saltado, en av många fusionrätter i Peru. Peru har haft stor immigration från Japan och Kina i mitten och slutet av 1800-talet vilket präglat husmanskosten. Lomo Saltado som är en av de mest kända rätterna från Peru kommer från det kinesiska köket, en slags köttbitswok.
En av dagarna åt vi den här soppan till förrätt, med små block av pasta som smälte i munnen. Motsatsen till al dente och gav mig barndomskänsla, ni vet hur pastan var i tomatsoppan i skolbespisningen? Jag älskade både dåtidens tomatsoppa och den här grönsakssoppan. San Pedro-marknaden var uppfriskande att besöka, så otroligt olik alla svenska saluhallar. För den äckelmagade kan man hålla undan från vissa gångar där man sålde kött och kyckling. Man tar vara på hela djuret här, vilket egentligen bara är bra, men för en person som jag som är uppvuxen på filéer var det ganska utmanade att se magar, fötter, tuppkammar och gud vet vad.
Cusco var otroligt mysigt på många vis. Kaféscenen är oändlig, det finns så många platser att dricka gediget kaffe på. Landets inhemska bönproduktion har funnits länge men det var först nu på 2010-talet som speciality shops verkligen etablerade sig. Många av kaféerna rostar bönorna själva och är noga med ursprung och smak. Vi gick bland annat till ett kafé som ägs av kvinnor, med endast kvinnor som medarbetare. Diskrepansen mellan lunchen i San Pedro som kostade oss 24 kronor och kvinnofikat här (varsin cappuccino respektive islatte, och kaka) som kostade oss 180 kronor är stor minst sagt. Kontrasternas stad.
Vi passade på att låna strömuttag för att ladda min kamera! Min kära Olympus som inhandlades 2015/2016. Innan dess var jag en fena på att fotografera manuellt med en sonykamera som blev stulen i New York. Jag köpte den här Olympuskameran efter, men den var svårare att navigera och sen försvann laddaren. Nu har tio år gått och jag kånkar oftast med kameran på alla resor i hopp om att hitta en laddare på någon flygplats utan att ha lyckats. D tog denna historia på stort allvar och lokaliserade en fotobutik i Cusco som hade en begagnad laddare. Olympus finns tydligen inte ens längre! Det som i mina ögon var kamerornas rolls royce.
När kameran var laddad traskade vi runt på stan och jag fick experimentera med det manuella läget igen. Tio års paus har absolut fått mig att tappa touchen, det ska erkännas, men jag hoppas på att öva upp den igen. Ibland när jag ser mina gamla bilder kan jag ändå få en sällsam känsla av stolthet, så jag hoppas det går att väcka kunskapen till liv.
I Gamla stan i Cusco är de flesta affärsskyltar svarta, tydligen ett direktiv eftersom staden är Unesco-skyddad. Man vill inte att massor av färger och neonskyltar ska störa vårt synfält när vi insuper de här gamla städerna. Jag har aldrig tänkt på detta innan, men vi är ju mycket i Trogir eftersom D:s pappa bor där och den staden är också Unesco-skyddad. Nästa gång vi spatserar i gränderna där ska jag tänka på skyltarna.
Jag är inte säker på vad man använder de där flätade repen med färgglada bollar till idag, men inkafolket hade det som ett slags skriftspråk. Eller man hade ju ingen skrift just, det är därför vi vet så lite om Inka. Allt vi vet är nedskrivet av spanjorerna när de invaderade, så de platser eller vanor som inte upptäcktes i samband med övertaget finns inte heller bevarade mer än i muntlig tradition och där har mycket information dött ut. Man vet att inkafolket skickade meddelanden med budbärare med hjälp av rep i olika färger med bollar på olika platser längs repet. Högst fascinerande om ni frågar mig.
Tyvärr blev den här bilden lite mörk, men jag tyckte om det moderna i colalastbilen, den trånga gatan och kvinnan med traditionell klädsel.
Kvällarna blev så väldigt kalla i Cusco. På dagarna kunde man svettas lite om solen låg på men så fort det skymmer känns det av att man är högt upp i bergen. Jag köpte en stickad tröja, det enda varma plagget förutom dunlagret jag har med mig är en fleecejacka som jag visserligen älskar men för mig är den förknippad med friluftsaktiviteter, det kändes fint att få variera stilen med en ”vardags”tröja som är varm också.
Runt om i området finns det ju många inkalämningar, däribland i Pisac som vi var i innan, och i Cusco traskade vi upp till Saqsaywaman för att titta på de gamla lämningarna. På samma höjd har man också byggt en egen Jesusstaty, det var för mig lite oklart då Jesusstatyn ju tillhör Rio och är deras moderna underverk. Känns liksom… Märkligt att bygga en så lik staty men i sämre kvalitet och mindre? Måste läsa på om det.
Det kändes som vi var i Cusco i en evighet men samtidigt gick tiden fort, alltid det här ambivalenta förhållandet till tid som jag finner så svårt. Vi tillbringade en del tid i stadsdelen San Blas som är känt för att vara bohemiskt. Här fanns flera mysiga små galleri men också många kaffeställen, och jag tog en förmiddag för mig själv och kameran. Fotograferade husfasader och lekte med ljusinställningar medan D vilade lite på hotellet.
Vi möttes på Apice, ett av alla kaffeställen, och drack varsin islatte som var väldigt god.
Det var bra fotoljus i fönstret så vi tog en selfie. Jag hade saknat honom. Det är helt sjukt, vi är med varandra precis hela tiden och man kan tro att en förmiddag ifrån varandra ska ge mersmak för egentid men även om jag pysslar med något själv, som nu när jag skriver bloggen, så vill jag helst ha D i min närhet. Det lär gå över någon dag säger ni, och det stämmer säkert, men det är fint att få göra en sådan här resa när man är i den här fasen av ett förhållande. Jag trodde aldrig jag skulle få känna såhär inför någon.
Nåväl, ska sluta osta mig om det där. Om någon läser och kanske samlar inspiration inför en kommande Cusco-resa, så kan jag bara säga att det är en så mysig och trevlig stad. Man får lite alpby-känsla eftersom många är här inför eller efter en vandring. Alla klär sig i funktionella byxor och skaljackor, kängor och sportiga solglasögon. Samtidigt blandas turisternas utstyrsel med lokalbefolkningen som är klädda i sina, vitt skilda, ullplagg. Det finns marknaderna och mycket traditioner från Anderna att ta del av, som chica morada (lila majsläsk), grillspett på gatan med anticuchos (nöthjärta) och kvinnor som säljer tusen olika sorters potatis. Men likaså finns den moderna kaffekulturen och all konst, vackra vyer och inkaruiner. En underbar röra och ett underbart resmål!
Med dessa två bilder avslutar jag mitt lilla inlägg om Cusco. I realtid befinner vi oss nu i Lima, en kuststad som jämt är disig och ska innehålla så mycket god mat att man storknar. Mer om det i framtiden. Så mysigt att ni läser, känner mig nästan lite bortkopplad från verkligheten på resan och det gör mig så glad att ni hänger här med mig och förverkligar det hela.
