Ett liv här, ett liv där

Jag åker till jobbet med morgonbussen, en stor dubbeldäckare. Sätter mig absolut längst fram för att få lugn och ro med min temugg.

Mitt huvud byter tanke abrupt, undrar hur mina kusiner mår? Har de försökt åka till landet eller är de kvar i Tehran? Undrar vad de tänker?

Jag längtar till dem. Till min mormor som nu är så gammal, jag vill påminna henne om mig, att jag finns kvar, att jag och min bror finns här även om vi inte varit där, hos henne, på länge.

Bilarna susar på vägarna och det är många som vill in i Stockholm om morgnarna. Själv åker jag ut från innerstan och fastän jag åker här varje morgon sedan fyra månader tillbaka känner jag knappt igen mig. Mina tankar är ofta någon annanstans.

Jag tänker på Tehrans gator eller kanske de gator jag själv spatserat på främst. Jag tänker på torget nära min moster som heter Grantorget, och räcket som snirklar sig vid trottoaren som har granar innefattad i sig. På väg dit finns två affärer som jag och mina kusiner fick gå själva till när vi var små, dels ett litet livs som säljer en sorts persiska ostbågar (pofak) som jag älskar. Sen en liten butik med pennor, block, klistermärken och allt annat som jag älskade som barn och älskar även nu. En gång när vi skulle åka hem efter en sommarlovsvecka hos kusinerna följde min moster med till flygplatsen och lämnade tio små påsar av ostbågarna till mig. Jag hade en ny pilot-penna i fickan och små lerfigurer jag och mina kusiner skapat om eftermiddagarna. Små skatter från mitt egna sommarlov bar jag med mig på flyget. Sen grät jag hela resan hem. Av en ospecifik längtan av att vilja ha alla nära, på samma plats.

Det är konstigt att byta sådär, mellan det välkända och just nu okända. Mina dagar är som vanligt, jag är glad, jag får läsa, jag får skriva, jag får jobba. Jag är med D, jag känner kärlek, glädje, längtan. Och sen, sen är det som själen med en sakta svepning påminner mig om att något är fel. Och mitt huvud förstår plötsligt att det som är fel, är att jag inget vet om hur min släkt har det fastän nyheterna berättar för mig att hemskheter sker i deras närhet.

Att pussla ihop bitarna av en stad jag känner till och ser på med ett barns blick med att det kanske finns förstörelse där är så svårt att jag kan tappa bort mig i tankarna länge. Letar efter hus jag känner igen på Instagram-klippen som på något sätt letar sig ut ur landet. Att längta till att träffa mina kusiner och göra allt vi vill göra, att tänka att vi ska ju åka skidor ihop, vandra i bergen, resa till Shiraz, och sen påminna sig om att jag inte ens vet om de är säkra. Om de mår bra. Om vad som händer sen. Det gör också att jag förlorar mig i tankarna som blir ett virrvarr, som ett garnnystan som trillar ur sin korg och sen inte går att rulla ihop. Det knyter ihop sig, jag fastnar, lirkar och kan inte få fram svaret på mina frågor.

Vad händer sen? Vad händer nu?

Februari i en lista

Vintern tog även mig tillsist. Jag har varit väldigt trött här i sluttampen av februari men när jag ser tillbaka på månaden är det ändå med massa skimmer. Min bror fyllde år, D fyllde år, min brors fästmö fyllde år. Min vän Eli hade födelsedagsfirande, det blev en del skridskoåkning, jag åkte tjejvasan… Ja det var ju en fin månad! Men med ont i revbenet större delen av månaden och tröttheten så är det ändå mycket som känns lite segt i kroppen.

Månadens bok
I februari blev det tre lite kortare böcker: The Sun also rises av Hemingway, Body Double av Hanna Johansson och Silke av Alessandro Baricco. Av dessa tror jag Silke gav mest avtryck även om Hemingway alltid är en av favoriterna. Men Silke fick mig att fundera över livet, vad som viktigt och värdesätts. Är vad som verkligen händer viktigt eller vår perception av det? Det är en klassiker med ett språk som känns som en saga. Rekommenderar!

Månadens ord
Trött. Så otroligt trist svar men det är nog ordet jag använt mest i februari tyvärr men det är iallafall ett lite skojigt ord med sjukt många t, fyra stycken!

Månadens mat
Den här månaden kvalar två utemåltider in. Jag och D bodde på Grand, tog roomservice och åt i sängen, det går till historien som en minnesvärd måltid. Sen åt vi på Eken en eftermiddag, ett café med smörgåsmat och det är det bästa för jag gillar inte sött så mycket men då kan man ta in en macka med otrolig svampstuvning eller ägg i sandefjordsås när ens sällskap äter semla ❤

Månadens vin
Jag har haft kanske livets bästa vinupplevelse hittills. Vilket är lite dumt för nu har jag fått in i en kräsen period… Drack 2012s årgång av gula änkan och den smaken var gudomlig. Låter bli bubbel ett tag nu för att kunna matcha.

Månadens te
Häromhelgen var det Tjejvasan! Jag och fyra vänner åkte upp, bodde på Åkerblads och unnade oss en spahelg utöver loppet. På Åkerblads fanns ett ytterst välsmakande vitt te. Det var så finstämt och floralt utan att bli parfymigt. Ska botanisera på Tehuset Java och Sibyllan, någon lär ha ett liknande.

Månadens skönhet
Slog sak i saken och beställde Ole Henriksens peptidläppglans. Lite kletig konstisens och plastig tub såsom the good old days, jag gillar det. Högt betyg i Glowaddictions test också för mjukgörande effekt!

Månadens bad
Den här månaden blev det spa två helger på raken, både Grands Hotels spa på D:s födelsedag men också spa på Åkerblads i Tällberg som sagt. Det bästa badet var dock mina något tafatta försök till iskallt bad inne på Grand. Det var otroligt vackert och rofyllt, men satfläsk så kallt! Lyckades aldrig riktigt komma i med mer än halva midjan. Blivit klen.

Månadens skrivande
Jag har sakta redigerat mitt manus. Som jag gjort i två år. Vågat bolla idéer om nästa projekt i huvudet någon eftermiddag på bussen hem men inte mer än så. Däremot har jag medicinskt skrivit lite, bland annat det här nyhetsbrevet om kardiologiska studier som jag tyckte var spännande.

Månadens låt
Fortsätter att Lyssna på Lily Allens album West end igen och igen. Just nu är Dallas Major favoriten men det skiftar vecka för vecka.

Månadens kultur
Mitt i all trötthet orkade jag mig ut på en ganska kulturell vecka ändå, där både Vårsalongen på Liljevalchs besöktes och författarsamtal med Niels Fredrik Dahl lyssnades på. Vårsalongen var kul att besöka – var där på öppningen, drack bubbel och åt chokladpraliner i min ensamhet. Några guldkorn, många frågetecken och ett behov av att diskutera denna kulturscen var så jag lämnades efter besöket. Om ni går dit får ni inte missa Jessicas verk, nummer 328 som heter Svävande röst.

Månadens bokcitat
Tyvärr har latheten kommit över mig och jag fotograferar sällan bokcitat numer. Dock har jag just nu två böcker på nattduktsbordet där jag fäster läslappar titt som tätt. Dels läser jag poem från Rilke, blandat på tyska och svenska men väl utvalda meningar blir markerade. Sen läser jag också boken Det är läsaren som skriver boken av Kristoffer Leandoer som med olika referenser berättar om böcker. Ibland markerar jag något riktigt klokt han skrivit.

Månadens TV
OS! Fast jag har egentligen inte sett något, men det är tillräckligt mysigt att ha på i bakgrunden faktiskt.

Månadens podd
Meny sände nyss ett avsnitt om smakriket, en samlingsorganisation för svenskt mathantverk. Blev väldigt stolt över folks uppfinningsrikedom och peppad på att prova en rad olika produkter som svenska boquerones och havssalt från västkusten.

Mars känns som vår men nu kommer den där lömska tiden på året. De veckor jag inte åker skidor brukar släpa sig fram, det är en av anledningarna att jag även historiskt lagt majoriteten av mina skidsemestrar i mars. Jag tycker det är så tungt mellan, det är ofta grått och dant i Stockholm medan solen börjar ge sin hän i Skåne. Tycker ofta någon bild från Domkyrkans solvägg i Lund kommer upp, folk uppradade mot den varma stenväggen med ansiktena hoppfullt vända mot ljuset medan en själv harvar på och möts av hagelstorm efter hagelstorm. En gnistrande vit och krispig vinter är magisk men mars ger en sällan det. Vad peppig utläggning, ledsen för det. Jag ser ju fram emot en alpvecka och att kanske för en gångs skull fira persiskt nyår. Det kommer säkert bli en bra månad på sitt sätt osv! Annars får jag ta tillfället i akt och vila mig i form.

Ett plommonkakerecept

Ny genre på bloggen. Kakor. Recept. Ja hörni, jag hoppas ni uppskattar lite gott och blandat. För mig är det iallafall fint att få dela lite av varje som jag blir sugen på att skriva om. Dock trodde jag aldrig kakor skulle bli en sådan grej, för egentligen gillar jag inte kakor och hatar att baka. Däremot älskar jag ju att laga mat, men där får man smaka av och höfta medan kakor är mer en kemisk process där det är viktigt att måtta och inte leka cowboy.

Dock var det farsdag häromveckan och då fick jag ändå ett infall. Jag hade varit på yoga på förmiddagen och ätit en god brunch med vänner, var värmd i själen och ville ta vara på mjukheten i kroppen. Pappa skulle komma över till oss för en fika på eftermiddagen så det kändes passande att omvandla det mjuka inom mig till en kaka. Jag började med att klämma fast bakplåtspapper i springform. Eller rättare sagt bad jag D göra det, oväntat svårt för mig som inte ägt en springform förut. Sen skar jag små bitar smör och pudrade botten med kardemumma och pyttelite kanel samt strösocker.

Sedan halverade jag ett gäng plommon och la med snittytan nedåt, säg något vackrare än detta stadie i bakning när allt är icke-kladdigt och symmetriskt?

Sen gjorde jag kaksmet. Själv uppskattar jag lite medelhavsinsiprerade kakor med olivolja och yoghurt i. Dock glömde jag yoghurten nu men hade iallafall lika delar smör och olivolja (50g av varje) som jag vispade ihop med 1dl strösocker. När det var fluffigt vispade jag ner ett ägg, citronskal, lite citronsaft, kardemumma. När det var inkorporerat siktade jag 2,5dl vetemjöl, 1tsk bakpulver och 0,5tsk bikarbonat. Om man inte har endera hemma går det bra med bara en sort av bakpulver/bikarbonat.

Sen fick kakan bakas i en ugn på 175 grader i nästan 50 minuter för att bli perfekt! Under tiden hann jag tvätta håret och D plockade undan samt slog in min pappas paket, och vips så var min bror och pappa på plats. Man kunde nog dekorerat kakan eller något men så långt har jag inte kommit i min bakningskarriär.

Jag drack te med hjälp av min fina tesil jag fått av min brors fästmö, älskar den. Kakan blev urgod! Serverade med lättvispad grädde. Men… till och med en i mina mått mätt en urgod kaka lockar inte överdrivet mycket, så ni får ursäkta en lite klen bit här på bild. Åt ganska mycket choklad som fika istället.

Balkanroadtrip: Kotorbukten, Perast, skaldjurspasta och romantiska havsutsikter

Det är fint att få blicka tillbaka på vår bilresa i somras. För er som vill läsa mer om våra Balkandestinationer så finns Bosnien-resemålen Mostar och Sarajevo, samt ett inlägg om Durmitor i Montenegro. Från Durmitor bilade vi ner till Kotor och Kotor-bukten. Jag hade längtat tillbaka till havet lite, inte bara för att få tillgång till bad igen utan också för maten. Inlandet visade sig vara mer köttdominerat på menyerna och jag längtade efter skaldjur, citron, tomat.

Montenegro är ett så ungt land i sin nuvarande form. Dels var det en del av forna Jugoslavien, och sen i union med Serbien fram tills 2006 då det blev självständigt igen. Från bergen till kusten är det kanske 2,5 h att köra? Det är väldigt litet till ytan. När vi kom ner till havsnivån gick vägen längs vattnet och skapade pirr inom mig. Svårt att fånga men ser ni hur vackert det är?

Första kvällen var jag taggad på lite finare kläder efter bergshänget och väldigt sugen på skaldjurspasta. Vi hamnade på en romantisk liten restaurang på strandpromenaden med bord längs med vattnet. Jag åt min pasta och vi drack ett väldigt krispigt vitt vin från trakterna. Kände direkt att Kotorbukten hade något.

Kotor i sig är en gammal stad, och ett UNESCO-arv. Man ser likheterna med Dubrovnik och Trogir, men det är lite mindre underhåll här. Lite smutsigare fasader och därför kanske lite mer genuint på något vis? Samtidigt kände man hur det satsades på staden, Kotor har två fina torg med uteserveringar och bägge torgen hade livemusik med otroligt passande filmisk musik. Uppskattade detta, men det kändes också planerat och genomtänkt.

Vi badade, läste, tittade ut över bukten. I efterhand känner jag att vi var där för kort tid men på vägen från Kotor tillbaka till Kroatien stannade vi till i Perast.

Perast är en del av Kotorbukten och har blivit duktigt hype:ad senaste åren. För att få parkering köpte vi ett litet paket där man förutom att man fick stå på någons landsplätt hela dagen, också fick en båttur ut till en miniliten ö med en kyrka. Det var en ganska trevlig deal för 15€.

Kyrkan är väldigt vacker om än också väldigt liten. För mig är det likadels obegripligt varför den är placerad på en så liten ö, brukade man ta båten till kyrkan alltså? Det känns opraktiskt men det finns säkert skäl. Det var hiskeligt varmt därinne så efter det obligatoriska besöket suktade vi efter bad och placerade våra handdukar under ett skuggande träd när vi var tillbaka i själva Perast. Bakom oss satt en familj från trakterna och mormodern dök i vattnet på ett sätt som gjorde att jag och Daniel tittade på varandra med samma tankar. Hon såg ut som ett havsdjur, som en Sally Bauer? Rysligt imponerade var vi helt enkelt.

När hungern pockade på satte vi oss ner och tog en skaldjurspasta igen. Det var inte så att denna pasta var den godaste jag ätit direkt men det var ändå en av de mest minnesvärda måltiderna denna sommar ändå. Vi hade ett bord precis vid vattnet, salta vågor rullade in mot uteserveringens stenkant och stänkte ner tårna, vinet var iskallt och mineraligt och jag kände en sådan tacksamhet över att få sitta på så vackra platser tillsammans med Daniel.

Vi tog varsin espresso efter maten. Jag ville absolut inte byta ställe, kände mig så tillfreds och insåg för en gångs skull att gräset faktiskt inte kunde vara grönare än såhär.

Jag hoppas jag för alltid kommer minnas den här känslan.

Och med det minnet färskt rundar jag av min korta reseberättelse från Kotorbukten. Värt att besöka, jag tyckte själv att det hade en ganska parig vibe så allra bäst är det kanske för en slags romantisk getaway. Sen tyckte jag inte det var helt olikt Dalmatien som är mer sevärt enligt mig men jag är partisk i målet i och med att det är där Daniels släkt är ifrån…

Ett år i böcker, del två

Fint det är ändå att gå igenom ett helt år såhär. Vissa böcker minns jag tydligare än andra, vissa minns jag mer från var jag läste dem. Om det finns en recension på bloggen, finns också en länk. Del ett hittar ni här, och nu kommer nästa lilla gäng titlar;

The collected novellas av Stefan Zweig

Zweig är en tungviktare från sin tid litterärt. Novellerna i den här boken hade lite blandad karaktär, och jag minns inte dem så tydligt. Minns att det var svårt att ta sig igenom för mig. En klassiker som jag inte tyckte behöll sin storhet i en modern kontext. Blev två av fem.

Tre av Valérie Perrin

I boken Tre berättar Perrin om just tre vänner som vuxit upp som ett mycket sammansvetsat gäng, men som vuxna inte verkar ha kontakt. Något har hänt, och vi får följa historien som flätas ihop från dåtid till nutid. Perrin har blivit en av mina favoritförfattare. Greppet liknar hennes mest kända bok Färskt vatten till blommorna, men jag har verkligen inget emot det. Tror det är en bok som passar många olika typer av läsare. Språket är otroligt! Jag gav den fyra komma fem av fem.

Räkna hjärtslag, Värma händer och Käraste vänner av Katarina Widholm

Buntade ihop dessa tre till ett stycke då det är de tre första böckerna om Betty. Betty växer upp i Hälsingland och flyttar till Stockholm i sena tonåren för att arbeta som hushållerska. Genom hennes blick får man följa Sverige som det var på 30-talet och utvecklingen framåt. Jag gillar dessa böcker men de är trots allt också rätt grunda. Passar att läsa i sträck på sommaren som jag gjorde. Kommer också läsa fjärde och sista delen. Tre av fem.

Stacken av Annika Norlin

Norlins första roman. Läste hennes novellsamling när den kom och förstod varför folk gillade den; men kände också att det inte är min typ av litteratur. Romanen handlar om en utbränd kvinna som flyttar ut till skogen och då råkar iaktta en märklig samling människor som verkar ha brutit med samhället. Jag förstår varför folk gillar den – men inte för mig, även den här.

Den unge mannen av Annie Ernaux

Nobelpristagare har ni här! Jag försökte få en signatur av henne när hon besökte Söderbokhandlarna förra julen, och grämer mig än att jag inte kom in. Nåväl. Den unge mannen porträtterar ett kärleksförhållande mellan den mycket äldre Ernaux och en pojkvän hon hade ett slag. Tyckte mycket om, särskilt i en tid då det inte är lika kontroversiellt med att kvinnan är 20 år äldre istället. Men det väcker ju en ny slags frågor, om både tid, samhällets föreställningar och fertilitet. Tyckte mycket om språket! Fyra av fem.

Aster of ceremonies av JJJJJerome Ellis

Jag brukar slå mig för bröstet över hur mycket jag uppskattar poesi. Älskar att köpa hem diktsamlingar, mysa ner mig i soffan med tända långa ljus och klassisk musik i bakgrunden. Känner mig så kulturell att jag smäller av då. Snopen blev jag därför att denna diktsamling ej var för mig. Mycket experimentell. Kan uppskattas om man stammar, vilket den mycket kretsar kring. Ger den två av fem.

Sapfo – dikterna och fragmenten av Sapfo (tolkat av Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou)

Sapfo, där snackar vi urmodern till poesi. I den här översättningen får man nycklar till tiden Sapfo verkade i. Det gjorde många av dikterna ännu mer betydelsefulla för egen del iallafall. Slogs av hur lika dåtidens teman var med nutiden. Olycklig kärlek, åtrå, känslor. Att vi mest har fragment kvarlämnat från Sapfo gör nog att man fyller i orden som saknas med vad man själv tycker passar, och en vackrare dikt än så går nog inte att få. Blev ändå fyra av fem.

Det var hela lilla gänget för denna gång! Inser att jag inte publicerat min recension av Stacken, men det kommer. Avslutande del tre kommer inom kort.

Läs också:

Ett år i böcker, del ett

Fem böcker till augustiläsningen

Tipsen som blev kvar efter Stockholms filmfestival

Stockholms filmfestival är ju en himla festlig grej tycker jag. Är generellt svag för olika teman och lite kalasig stämning ärligt talat, ge mig ett event med gratisöl och popcorn så är jag där och supernöjd. Nu är inte jag den person som konsumerar mest film eller serier så det känns något förmätet att jag ändå tar mig an att tipsa er om två saker jag såg på Filmfestivalen – men samtidigt, det var två väldigt bra produktioner så varför inte?

Den första filmen jag såg hette Den svenska torpeden, en film som kretsar kring Sally Bauer, en kvinna som 1939 simmade över den engelska kanalen. Filmen är baserad på Sally Bauers verkliga bedrifter, en kvinna som på 30-talet simmade långa kalla längder på rekordtid efter rekordtid. Det måste ha varit något hon hade i blodet ändå, för en av turerna var att hon simmade över Öresund ihop med sina två systrar.

Filmen visar på hennes envishet att vilja uppfylla målet att simma från den franska till den engelska sidan av kanalen, trots att andra världskriget står runt dörren. I filmen har hon sin son, men i verkligheten var han inte född förrän efter kriget. I filmversionen ger det en fin dimension; hon är ensamstående med honom, för det gör att hon ibland lämnar honom när han behöver sin mamma. Det skär i hjärtat på en och jag blir lite irriterad på Sally – ska hon inte sätta sin son främst? Barn ber inte om att bli födda. Men samtidigt slår det mig sekunden efter – hade jag haft samma hjärtskärande känsla om det var en pappa som skulle slå rekord i en fysisk sport? Jag hoppas det, men tanken väcks. Förresten är det samma Sally Bauer som Sara Stridsberg baserar sin bok ”Happy Sally” på. Tycker alla borde höra lite mer om denna kvinna, hon är en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Om man inte vill se film kan man lyssna på Bildningsbyråns avsnitt om henne här.

Den andra filmen jag såg var inte just en film vilket jag förstod först på plats. Det var de två första delarna ur en ny svensk serie kallandes ”Slutet på sommaren” som är baserad på Anders de la Mottes böcker i sviten ”Årstidskvartetterna”. Serien kallas för en svensk thriller vilket nog är en passande genre, tydlig Nordic Noir har vi här. Serien är mycket bra på laddade långsamma scener, man bemästrar det greppet. Ibland finns det små humoristiska kommentarer som blir alldeles förlösande för att de är så få och blir så mitt i prick. Jag är varken bra på att se serier, se thrillers eller uppskattar Nordic Noir men ändå var jag fastnaglad och ville inte att serien tar slut. Kanske beror det på att en del utspelas på den skånska landsbygden, jag är trots allt Skånepatroiot och få saker lockas så mycket som att vila i skånskan.

Har ni sett något bra på senaste som jag borde ta tag i att se?

Jag längtar till havet

Jag har tänkt mycket idag. På ens existens och varför man finns. På om det är meningen att man egentligen bara ska sitta vid havet och titta på vågorna, gå en promenad i skogen, äta björnbär från en taggig buske. Eller om det är meningen att man ska göra karriär och pausa med det där ovan nämnda, att kontrasterna skapar njutningen, att man inte hade varit nöjd med det lilla. Tankarna känner jag igen, för jag har jobbat natt. Det slår aldrig fel för mig, när jag vaknar efter att ha sovit på dagen så kommer den existensiella diskussionen obönhörligen.

På natten existerar man i ett undantag. Korridorerna är nedsläckta på sjukhuset, vi är färre där. Alla andra sover och själv är man vaken. Försöker få patienter att komma till ro, ordinerar sömntabletter, undersöker någon som får ont där mitt i natten. Då tänker jag ingenting på min egen roll i det stora, min roll på sjukhuset är tydlig, det finns en anledning till att jag är vaken fastän min kropp vill sova. Ibland är det meningsfullt, som när hjärtinfarkten plötsligt sker för någon och vi alla är på spänn, liv ska räddas, göras bättre. Ibland är det mindre tydligt för mig om poängen med min vakenhet är bättre utfall för människor, som när det akut måste vaskas fram en vårdplats med hjärtkompetens, den stackars trötta damen med tusen diagnoskoder i sin journal måste väckas vid 02 för att flyttas till en helt annan del av sjukhuset, på en avdelning som egentligen behandlar något helt annat än vad hon är här för.

När jag går hem i morgonsolen ser jag andra på väg att starta sin dag. Då kan jag känna ro, trots allt, att vara utanför det alldeles välbekanta och invanda. Får gå en annorlunda väg.

Sen vaknar jag. Ofta bultar hjärtat hårt och jag mår illa. Som att vara riktigt bakfull, så känns det för mig efter nattpass, och så även huvudet med tankarna. Ibland resonerar jag att det inte är meningen att livet ska granskas när man är ur balans. Men ibland undrar jag om tankarna trots allt är ärligare då? I det där undantagstillståndet. För visst finns det människor som tar rekreationella droger för att komma ur sitt vanliga jag, för att se saken med en klarhet som bara går att frambringa om man inte är precis sitt vanliga jag, eller kanske är man närmare sitt jag och sin själ?

Vad är slutsatsen? Jag har ingen slutsats. Inte idag heller, mer än att jag impulsivt och med alldeles en för hög prislapp bokar en resa till havet även kommande helg.

Bohuslän, båtfärder och karga klippbad

Har spenderat min enda semestervecka på västkusten. Det känns så dramatiskt att skriva enda semestervecka, som att det skulle vara den enda i livet vilket inte är fallet för mig trots allt. Fick en så tydlig kontrast mellan Stockholms skärgård och västkusten eftersom jag först tillbringade min helg i Sandhamn, innan jag följde med Annas bil till Stocken i Bohuslän.

Inledde första morgonen med ett bad. Saltvatten alltså, en sak jag saknar i Stockholm. Är något som är mer renande med det salta, även om man får en klibbig hinna efter. Tycker alltid bräckt vatten känns smutsigt plus att mina flyta-runt-och-titta-på-himmel-stunder inte blir lika harmoniska om inte det salta hjälper mig på traven.

Åt en favoritfrukost och introducerade gänget till den lilla skålen nederst i bild. Stekta nektariner karamelliserade i honung och rosmarin. Började med detta som en sommarfrukost för två år sedan och inte kunnat släppa den sedan dess. Det vita kladdiga under är inte glass, utan turkisk yoghurt. Eller grekisk. Vilken man nu föredrar.

Vi fångade de soliga stunderna och åkte ut med Annas eka för att kika på små pittoreska gamla fiskebyar. Gullholmen och Käringön fick besök, tyckte båda uppfyllde precis allt man vill ha av en sommarutflykt i skärgården.

Titta på Gullholmen till exempel. Det är något så estetiskt tilltalande med de täta små husen som alla liknar varandra men står på olika nivåer. Är sällan andra miljöer som jag uppskattar tätbebyggelse iallafall, men föredetta (antar jag?) fiskebyar har ett undantag där.

Mest var det dock inte sol om man nu ska vara helt ärlig, utan regnet gjorde sig påmint med jämna mellanrum och ”omväxlande molnighet” känns som väderprognosens främst förekommande gissning under veckan. Var dock mysigt att bara vara samlade, och dåligt väder kan hjälpa till med fler gemensamma lässtunder än vad man hade unnat sig annars. Här ovan har ni mina kompisars bokval under veckan. Har själv bara läst Skärvorna, men är rysligt sugen på Supper Club. Minns när den kom ut 2019 och hur den hyllades då. Den känns dekadent, ett tema som jag ofta kan uppskatta.

Innan jag tar avsked för denna gång – finns det någon som tycker jag ska läsa Knausgård? Aldrig varit sugen men om man nu vill kalla sig en bokälskare känns det märkligt att undgå honom som fenomen. Vore fint om mina cirka fem läsare kunde hjälpa mig på traven där.

Ett darrigt hej.

Välkomna hit. Det ser torrt och allvarligt ut med två ord och en punkt men egentligen är meningen fylld av darr. Darr på rösten, darr i kroppen.

Jag har längtat efter att få ha en plats att skriva på igen. Som alla andra i min generation bloggade jag ett kort tag på högstadiet och sen på mina utbyten under utbildningen. Idag är det en marknad, man är en produkt, att blogga är inte lika avslappnat som förr. Sen läste jag Floras inlägg om folk som bloggar och insåg att man visst det får skriva en blogg utan hundratusentals besökare.

Så välkomna hit! Här kommer jag prata om böcker, resor, Stockholm och skönhet. Tror jag. Vi får väl se!