Grand Hotel, Marie Antoinette och skridskor

Februari är en riktig födelsedagsmånad i familjen. Min bror, hans fästmö, hennes bror och sen min egna D som fyller år mitt i månaden. Vi hade en hel helg av firande med D, som började med att min och hans familj överraskande honom på Farang en fredagskväll. Han blev väldigt glad! Vi åt krispig gris, deras signaturrätt, och massa annat gott. En av de godaste rätterna var deras Fried Rice sjukt nog så måste rekommendera att man tar in den. Men det var helt enkelt en rivstart på en maxpackad födelsedagshelg.

På lördagen gav vi oss ut här! Ett lätt lager av pudrig snö hade lagt sig på isen, men det blev mindre och mindre ju längre bort vi kom och störde inte åkningen. Det var åtta minusgrader så jag tog mina varmaste termobyxor, men det visade sig att solen sjukt nog värmde.

En sak som är extra trevlig med att åka skridskor i stan är att man kan ta sig till massa häng som sker i staden samtidigt. Det är en alldeles speciell och ganska dekadent känsla ärligt talat, att glida fram och se siluetterna från platser där man oftast är i. Vi drog iväg med D:s syster och man, att få göra det här ihop med dem har stått på D:s önskelista så det kändes nästan som att ge en present. Efter Tanto någonstans så såg vi denna turkosa låda och bestämde oss för att stanna till.

Kycklingmacka och öl inmundigades i solen.

Jag var ganska trött sista halvtimmen men som tur var kompenserar vyerna så jag njöt ändå. Anledningen är tråkig men jag är så otränad efter att haft paus i och med revbenet. Nåväl. Det var verkligen en ljuvlig solig tur som vi avslutade genom att ta en after-skate i Gamla stan. Hederliga Temple Bar fick ett besök, där hade inte jag varit sedan min första hösttermin på läkarprogrammet 2010.

På söndagen var den riktiga födelsedagen och jag hade styrt ihop en överraskningsbrunch. Det var lite komplicerat, för den skulle vara hos oss men man vill ju inte att födelsedagsbarnet misstänker något för att man köpar hem massa mat. Både D och min mamma fixade därför en hel massa gott hos mina föräldrar och tog med till brunchen. Han blev överraskad!

Efter brunchen väntade mer överraskning, ni anar temat i inlägget? Maximera mera. Jag tog D till detta pampiga hotell.

Grand Hotel! Vi bodde i ett rum mittemot slottet och det låg en kikare i fönsterbrädet om man ville kika in. Kändes kul och konstigt samtidigt.

Grand hade lämnat macarons till D och jag hade med praliner, jordgubbar och massa chark samt en liten bit tryffelpecorino. Min mamma hade hjälpt mig jaga fatt på kroatisk pršut, jag ringde den enda svenska leverantör jag hittade som guidade mig och berättade att på Hemköp vid centralen fanns det.

Såklart blev det champagne med, det dekadenta temat måste fullbordas. En Gula Änkan från 2012, oerhört god!

Hej kungen! Jag har träffat honom en gång på KI, han och drottning Silvia var där för att besöka lite labbverksamhet och annat, och jag fick lov att vara en av studenterna som eskorterade runt dem i lokalerna.

Sen var det dags för spa. Jesus vad avslappnande det var. Vi drack Ruinart som är huschampagnen på Grand, den säljs bara på glas där och på min vän Emmas vinbar Lilla Huset i Visby. Nu har hon inte hand om Lilla Huset längre men vill ändå dela med mig av den här kuriosan.

Uppe på rummet var vi alldeles möra efter att ha badat varmt, simmat runt, suttit vid eldar och läst tidningar så det fanns ingen ork att gå ner för en restaurangupplevelse. Vi fortsatte istället det dekadenta spåret.

Roomservice i sängen. Aldrig känt mig så nära Marie Antoinette som nu.

Efter många timmars sömn vaknade vi till ett soligt Stockholm och en lika solig Verandan, frukostället på Grand. Allt man kan önska fanns där, hantverksostar från olika delar av Sverige och en liten bagelstation.

Jag var tvungen att göra mig en bagel bland mycket annat, åt denna andaktsfullt medan jag läste tidningen. Inte för att jag egentligen är ett så stort bagelfan men det får mig att tänka på forna dagar när jag bodde i New York. Köpte ofta bagels från någon av de rullande vagnarna på väg till sjukhuset, favoriten var en med frön och kanel. Den brukade serveras varm i en servett, adderade ofta en kopp kaffe med mjölk för 1,5 dollar och jag kände mig som en cool storstadstjeja.

Slurp.

Det blev nästan för soligt för en lite ljuskänslig person som mig men det vågar jag knappt säga högt faktiskt. Otacksamt.

Tillslut stängde faktiskt frukosten! Vi hade varsin halvt urdrucken porslinskopp med cappuccino kvar så vi fick lov att sitta i en gullig liten soffa utanför Verandan och sörpla i oss skvätten i botten, äta varsin liten pain au chocolat och läsa klart det sista.

Det var väldigt mysigt att leka turist i sin egen stad! Vi tog en promenad runt Skeppsholmen, något jag gör ofta för det ligger nära, men nu såg jag det med en främlings blick och ack vad vackert det är. Det var ovanligt låga vattennivåer så man kunde se ett vrak. Jag tog gladeligen foton på det.

Innan D förklarade för mig att det låg precis till höger om vad jag fotograferade. Ärligt talat frågade jag honom, ”vad är den där stensamlingen” och han tittade granskande på mig i ett försök att avgöra om jag skojade eller inte. Tyvärr var det inte ett skämt.

Efter promenaden hade vi några ynka timmar kvar innan utcheckning. Jag tappade upp ett bad och serverade mig själv det sista av alla godheter. Sen mös jag och boken Silke. Det här var en lässtund jag kommer bära med mig, för boken manade till filosofiska tankar och jag hade gott om tid att fundera på livets mening där i vattnet.

Men sen var det ju tyvärr dags att lämna den ultimata mysbubblan. Kläderna veks ihop, necessären stängdes.

Vi sa farväl.

Och sen var denna Grand Hotel-saga slut.

Nyår på Sturehof, hos Gedin och flängandes på stan

Nyår känns som en laddad högtid för många, och liksom Julia har jag spanat att det verkar vara inne att somna innan tolvslaget. Själv håller jag fast vid att det är en fin högtid om man bara anammar att den får firas som man själv önskar och kan i livet. Dock tog min vurm för nyår kanske en ny höjd när jag och D lyckades tacka ja till tre firanden, visserligen utspridda över dagen, men häng med och fira med mig!

Vid klockan 11:30 hade vi ett bokat bord på Sturehof ihop med ett gäng vänner vi även åt nyårslunch med förra året. Pirret när man stegade in på Sturehof var obeskrivligt. Det var något med att alla gäster var extra finklädda, såg uppspelta ut och även personalen som visserligen alltid är proffsig, var extra trevliga.

Jag och D inspekterade fiskarna i taket medan vi väntade in vårt sällskap. Efter ett tag tog vi saken i egna händer och beställde in en flaska champagne och i och med den beställningen gick startskottet för det längsta nyårsfirande jag haft.

När våra gosiga vänner väl var på plats och alla var installerade började årets bästa lunch. Kände samma förra året, det är svårt att specificera vad det är som gör det. Vi åt diverse smårätter, skrattade ikapp, tog in efterrätt där jag åt/drack en Kir Royal med körsbärssorbet i botten och ett par champagneskvättar på toppen så man kunde sörpla i sig sin efterrätt. Minerna var glada!

Jag och D gick hem efter lunchen för att hämta upp en gå-bort-gåva, bättra på läppstift och rätta till flugan för att åka till Vasastan och gå på dagsfest! Bubbelflaskorna tornade upp sig i trappen, ett gott tecken.

Jessika Gedin som har hand om Soho-bokklubben jag är med i, var värdinna för denna otroliga fest. Man bjuds in att dricka champagne och skåla för varje tolvslag i varje tidszon. Anar ni något blått längst bak i rummet? Det var nedräkningen som alla följde frejdigt. UNDERBART att få räkna ner minst en gång i halvtimmen. Vi skålade glatt på, glas efter glas, och jag var alldeles starstruck av alla mycket coola kulturpersoner i detta rum, men vågar inte mingla med någon. Vid 17 begav vi oss hemåt men att dricka bottomless champagne på en mage som ätit smårätter kändes som en dålig uppladdning inför en lång kväll, så vi stannade på Kebabkungen och delade en rulle. Jag fläckade ner både min päls och Daniels vita skjorta med den karaktäristiskt röda såsen, mycket vuxet.

Väl hemma försökte jag i mitt salongsberusade tillstånd förbereda kvällens förrätt, en citrusfruktbaserad crudo på hälleflundra. Fileeade grapefrukt, pressade citron, apelsin, lime och blandade med fisksås och en skvätt risvinsvinäger. Hade i sånt man har – rå hälleflundra, tunna krispiga rädisskivor, mango och så vidare. Vi skulle fira med Rana och Chris, och när de kom över drack vi champagne med dem och även Daniels mamma, innan vi åt förrätt och kvällens första överraskning kom. Ut på gatan, sa killarna som planerat vår kväll.

Vi skulle nämligen till Villa Dagmar för en mellandrink! Jag drack en French 75 som var perfekt, och var alldeles pirrig inför var resten av kvällen skulle ha med sig om killarna hade öppnat såhär starkt.

Från Villa Dagmar blev det taxi hem till Rana och Chris för huvudrätt och hot shots, innan nästa plötsliga överraskningsmoment uppenbarade sig. En taxi stod utanför porten som vi hastade ner till och som tog oss till nästa coctailstopp, At Six. Deras French 75 var tyvärr ingen höjdare men stämningen var det, och på något sätt drack vi tequila och var på allmänt festligt humör.

Från At Six rullade taxin sen till Strandvägen för tolvslag, och sen efterhäng på hemmaplan. Jag hade ett så kul nyår! Det var något alldeles särskilt att inte veta vad som skulle hända utan bara flyta med i någon annans planering sådär. Det var också, tro det eller ej, mindre planerat i år och något med det gjorde att jag kunde njuta lite extra, paradoxalt nog. Den första januari mådde jag dessutom otippat bra, att börja vid 11:30 verkar inte ha fällt mig trots allt…

Kungliga Operan möter Rebecca och Fiona

Operan i Stockholm är verkligen en vacker plats för ögat. Pampigt, stort, höjder, gyllene skimmer som blänker överallt. Jag älskar den här byggnaden och sörjer att man inte vårdat den under åren som gått. Man märker inte det som besökare direkt, men husets inre liv hade behövt löpande uppdateringar. Nu har Operan dock fått in en rejäl privat donation som möjliggör renovering av huset och tillfällig flytt under ett par år till andra lokaler. Jag har därför försökt besöka Operan oftare än förut och kanske tog det orimliga nivåer när jag var där två gånger samma vecka…

En tisdagskväll bjöd Donationsfonden in till generalrepetition/förhandspremiär av det nyskrivna balettstycket It feels good… som William Dugan satt ihop baserat på Rebecca & Fionas musik. Ser ni att lamporna är discobelysta i Guldfoajén på bild?

Först samtalades det om processen, jättespännande! Älskade att lyssna på Rebecca som var sådär pangödmjuk? Verkligen sa det man tror man själv hade tänkt, och jag uppskattade det, att hon inte var konstlad. Efter lite bubbel fick vi en rundtur till bland annat salarna där balettdansöserna repeterar. Otroligt att det ryms ett så vanligt rum mitt i all pamp? Gympagolv, snedtak, en vacker flygel placerad i ett hörn. Vågade inte ta bilder, kändes så hemligt att få ha sett.

Under baletten får man inte fotografera heller men det var verkligen SÅ kul att lyssna på musik man vanligtvis dansar sena nätter till och kombinera det med något så klassiskt som balett. Andra delen av uppsättningen var ett stycke som heter Minus 16, skrivet av Ohad Naharin som också är fenomenalt. Rekommenderar alla att gå på Dugan/Naharin i höst om man kan! Om inte annat för att det är något helt utanför den vanliga baletten man brukar få se (som jag också älskar).

På fredagen var jag tillbaka i Guldfoajén igen, men nu på lunchtid tillsammans med Daniel. Förra hösten var vi också på lunchopera och det var nästan på dagen att vi var tillbaka.

Det här är ett enkelt sätt att få komma i kontakt med opera tror jag? Det är korta lunchkonserter på kanske max en timme och innan dess äter man lunch vid ett runt bord ihop, sex personer vid varje bord. Sångaren var otrolig, han kunde äga ett rum med den rösten kan jag säga.

Kontrasterna gör livet. Kvällen innan hade vi varit på Maggio och denna kväll gick vi på Rebecca & Fiona som hade spelning efter sin riktiga premiär. Det var ösigt! Och jag var tacksam över att få ta del av allt sådant här.

En lista om oktober

Oktober, en så speciell månad för mig. På pappret var jag ledig hela månaden i väntan på nytt jobb, men i praktiken var det mycket småjobb med olika saker, framförallt forskningen, som gjorde att känslan av att ha ”oerhört mycket tid” totalt uteblev. Tio dagar tillbringades dock i Kroatien och sju av dessa dagar på en guppandes segelbåt vilket gjorde susen för mitt behov av att nå fram till lugn. Den resan får förhoppningsvis ett eget inlägg i framtiden. Nu i slutet av oktober känner jag hur jag börjar trivas igen, älskar när det blir lite ruskigt men löven fortfarande lyser gula och röda. Tända ljus, långa kvällar och känslan av att julen kommer komma när trädens nakenhet blir för stor.

Månadens bok
Den här månaden läste jag ut Demon Copperhead av Barbara Kingsolver och Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, båda böckerna läsvärda men generellt rekommenderar jag Demon Copperhead. En tjock bok en pojke som växer upp i inlandet i USA, ett område som senare ska bli ett oxy-fäste. Kände mig ödmjuk inför livet när jag läste.

Månadens ord
Jag har mest bevandrat mig i båttermer av olika slag. Rorkult, bog och tamp för att nämna några.

Månadens mat
Den här månaden har jag ätit tre rätter extra många gånger. Den ena är helgrillad fisk, när den grillas över öppen eld med olivolja, då vet jag knappt om det finns något godare? Det andra är tomatsoppa, med ugnsrostade tomater som fått stå länge och bli reducerade och nästan karamelliserade och servera det med en grilled cheese. Det tredje är kräm på feta och toppat med rostade betor, så himla gott.

Månadens vin
Har druckit så många goda viner denna månad! Men om jag bara får välja ett, så blir det en vit Rioja. Rioja förknippas ju med rödvin annars men denna spanska vita flaska var så spännande med en kombination av massa ekfat/vanilj och citrus/hög syra.

Månadens te
Jag dricker liksom i slutet av september främst Sir Williams, ett ganska kraftigt rökigt blandat te som bara säljs på Sibyllan. Nu har jag dock varierat med lite oolong som är ett te som är halvfermenterat och rullat till små bollar. När man brygger det rullar bollarna ut sig till stora blad och smakar som en blandning av svart och grönt te. Mitt är från Vietnam och är lätt i smaken, nästan lite sött och rostat ris-aktig i nyanserna.

Månadens skönhet
För två år sedan åkte jag skidor i Högbo utanför Gävle där Björk & Berries har en väldigt fin butik. Där köpte jag doften September och just oktober i år har den använts väldigt mycket. Det doftar rökigt och träigt, med lite sött och frukt där någonstans. Perfekt precis när det blivit riktig höst, som nu.

Månadens bad
På seglingen badade vi efter båten, det är så barnsligt roligt att få bada med Linn och Kajsa. Hänga där bak och göra kullerbyttor tillsammans runt repet.

Månadens skrivande
Jag har redigerat ett gammalt projekt lite pö om pö hela månaden och nu är jag klar med omgång 1. Vad som väntar, är att läsa igenom en fysisk utskrift och pilla lite till. Sen får vi se…

Månadens låt
Ni får ursäkta om detta är för puttinuttigt men jag och D har firat ettårsdag i början av oktober och sedan dess är mitt hjärta lite mer ömt. Har därför lyssnat på en hel del mjuka låtar, som Sång till friheten av Maple & Rye, den vackraste versionen.

Månadens kultur
Brukar tjata om att hösten är kulturens tid för mig, och nog blev det så. Jag fick besöka Operan två gånger, varav jag starkt kan rekommendera baletten Dugan/Naharin. Så rolig, och så speciellt att få höra Rebecca & Fionas musik på en sådan scen! Jag och D gick på lunchopera samma vecka, alltid magiskt men eftersom programmet är rullande känns det dumt att tipsa om just den vi var på.
Jag lyckades faktiskt vara i Globen/Avicii arena två gånger också, ena gången var det en slags minikonsert med Shima Niavarani, det var mäktigt för vi var kanske 30-40 personer som satt i en ring i mitten av ett annars tomt Globen och fick se detta framträdande. Sen gjorde Maggio en konsert för Amex här i slutet av månaden, Jesus vad hon alltid levererar! På detta hanns även en spelning med Rebecca & Fiona med, sjukt taggad inför Tomorrowland Winter nu. Tog faktiskt även med mig min kompis barn på filmen Djurexpressen, barnfilmer numer är inte ett dugg lika barnfilmer från min egen tid…

När jag läser mitt eget stycke nu, så känner jag att det är okej om november med nytt jobb osv inte kommer ge mig lika mycket sådant här, depån är påfylld :)))))

Månadens bokcitat
Från Fars rygg av Niels Fredrik Dahl: ”Jag skriver ju denna historia med en tro på att ensamhet kan gå i arv. Och kanske den kan gå i arv åt båda hållen? Om det är så att far planterade sin ensamhet i mig, så ger jag den tillbaka till honom nu”. Vackert och hjärtskärande. Går ensamhet verkligen i arv?

Månadens TV
Gift vid första ögonkastet, vinterversionen, har börjat! Jag har bara hunnit se första avsnittet men ska se fler. Tycker det är spännande med relationsprogram, det får mig att fundera mycket på mitt eget förhållningssätt när det kommer till kärlek.

Månadens podd

Egentligen är politikpoddar med råge det jag lyssnar på mest, och denna månad har Politikrummet som görs av Expressen strålat lite extra. Med Anna-Karin Hatts avhopp så behövde jag kloka och förklarande röster.

November, november, november. Jag börjar nytt jobb. Ska pendla till Norrtälje och jobba där närmsta halvåret till att börja med, vilket känns spännande men också pirrigt på alla möjliga vis. Egentligen är jag inte så bra på det här med att pendla men jag hoppas att de där timmarna kanske kan få mig att varva ner lite mer. Läsa, skriva blogg, lyssna på podd och musik? Istället för att tidsmaximera? Vi får se. Annars är det inte överdrivet mycket planerat. Jag ska till Hudiksvall de första dagarna och mysa på en gård med nära vänner, det blir ett dop och ett födelsedagsfirande, samt Thanksgiving i Oskarshamn hos vänner till D som bott i USA på olika vis. Och inte att förglömma – första advent blir sista helgen i november vilket känns svindlande men längtar också till juletid.

Seglingsäventyr i skärgården

Jag älskar att segla. Jag älskade att segla redan innan jag hade provat det för första gången. Det var en sommar jag anmälde mig själv och min vän Cilla som funktionärer till en seglingskupp på Marstrand, utan att egentligen veta så mycket om båtar överhuvudtaget. Cilla som är skärgårdsvan sedan barndomen fick uppgiften att köra ribbåt medan jag själv fick stå som värdinna i hamnen och peka ut var tävlingarna gick. Fast jag hade faktiskt en till arbetsuppgift, den bästa, och det var att agera viktutjämnare på matchbåtarna. Ibland fick jag hålla en hink vatten i luckan medan vi seglade race, eller jag stod ju bara där och försökte att inte vara i vägen men det var en riktigt häftig upplevelse! Sedan dess har jag försökt följa med på en seglats varje sommar, och i september förra året blev den en kurs i Kroatien. Världens bästa seglats, för där träffade jag ju D.

Nu mötte vi upp våra seglingskompisar från Kroatien, Erik äger en fin sjuttiotalsskuta som heter Perla. Hon tog ut oss på äventyr, för min del med start från Bullandö. Det var ganska rått i luften den kvällen och vi satt inomhus på Bullandö krog och åt mat, och hoppades på vind från vädergudarna till nästa dag.

Vi seglade från Bullandö till Sandhamn morgonen därpå, det var helgen innan midsommar och ganska kyligt i luften än så vi var inte alltför många som la till i gästhamnen och tur var väl det med våra något skrala kunskaper om att angöra en brygga värdigt. Vi firade att varesig vi eller omgivande båtar tagit skada, genom att dricka bubbel.

Sen turnerade vi runt mellan de olika ställena på ön. Vi drack varsin drink och löjligt ljust rosé på Seglarhotellets uteservering, en god pyttipanna från Värsan och varsin otrolig cocktail från Dykarn. Mitt tips från Sandhamn efter att ha hälsat på goda vänner där otaliga gånger är: ät dagens fisk på Värsan, drick drinkarna på Dykarn, gå på After-sail på Seglarn, köp Rödbetsbröd på bageriet.

Dagen efter seglade vi vidare. Är mäkta stolt över den här bilden som gör mig coolare än jag är. Men vi seglade iallafall över till Nämdö, där Erik har upptäckt en fin vik där även bastutillgång finns. Det känns som jag seglat hit förr, även om jag inte säkert minns.

På Nämdö besökte vi bastun, löste av ett gäng tyska pensionärer som seglat över och givetvis hade droppat essentiella oljor i bastuvattnet. Erik hade också med sig ett kit, så vi mös därinne till toner av lavendel och eukalyptus. D och jag satt på klipporna efteråt och grillade. Skönt att värma håret som doppades flera gånger och kändes isande kallt i nacken på kvällen.

Sen sjönk solen ner över horisonten och vi somnade till gnisslande tampar.

Det var fasligt vackert här och morgonen efter ville man bara dröja sig kvar men plötsligt insåg vi – Linns tåg tillbaka till Skåne behöver ju matchas med någon hamn! Vi bestämde oss för att sätta kurs mot Stavsnäs och det var ruskigt bråttom där ett tag, så dumt när man ju egentligen förlitar sig på naturens krafter, och naturen vet man ju inte vad den vill ge.

Men vi hann fram! Lämnade Linn vid macken, åt varsin korv och glass, och kastade sedan loss mot Dalarö. Fyra timmar hårt kryssande, vi var så nöjda efter! 7 knop i rask takt mot hamnen där vi la till bredvid en dansk som var starkt oroad över sin båt. Jag förstår honom, men föreställ er att man har det där adrenalinpåslaget som bara en tilläggning kan ge, och någon på danska försöker ropa hur man ska justera fendrarna. Till sist var vi iallafall i mål, och åt en avslutande måltid på en restaurang i byn. Den var inget att hänga i taket men vi tog varsin öl från det lokala bryggeriet och skålade av en otrolig seglats. Längtar till nästa gång vi får återse Perlan!

Det är vackrast när det skymmer

I början av vintern gick jag och två vänner på utställningen ”Det är vackrast när det skymmer”. Vi försöker mynta epitetet Kulturklubben åt oss men lite våghalsigt är det ändå, för i vår konstellation gås det på utställning kanske en gång om året. Fast på varsitt håll går vi mycket på kultur för att rättfärdiga vårt namn… Men det var dags nu, fötterna styrdes mot Thielska galleriet.

Vi var tidsoptimistiska och mörkret hann skymma på vägen, vilket kändes passande med temat på målningarna vi skulle få se. Tog vår tid gjorde vi också – vi gick förbi en liten holk med träsaker man kunde köpa. Det stod alltså ingen där, man tog vad man ville och swishade enligt prislappen. På något sätt gjorde det mig varm, den här tillförsikten till sin omgivning. Jag köpte en skärbräda och en liten holk att ha i julgranen. Vi stannade ofta, pekade på något, pratade ikapp och gick omvägar där på Djurgården.

Kallt var det minns jag. Det bet lite i kinderna på vägen, och världens bästa Andrea hade tagit med sig glögg på termos så när vi var nära galleriet tog vi en paus och smuttade på den. Den finaste mysfaktorn att få glögga tillsammans bara sådär, på en promenad i skymningen.

Väl på galleriet hade vi en timme på oss. Det räckte precis för utställningen, men ändå lite väl kort då Thielska i sig är en magisk plats i min mening. Jag älskar att läsa om hur de såg på konst och kultur då, om olika personer som bott där och målat, skrivit, varit skapande tillsammans. Tycker många gånger att livet lät underbart för vissa grupper under den tiden. Att bara få marinera sig i kultur.

Jag älskar skymning. Jag älskar soluppgång. Jag älskar solnedgång. Jag älskar gryningen. Och jag älskade den här utställningen. Dels fick man ta den av vackra konstverk på temat, men blandat med dikter som gav en särskild stämning till rummet. Hela utställningen är uppkallad efter Pär Lagerkvists dikt.

Det var så mycket att älska med den här utställningen. Så vackert kurerad och gav mig allt jag kan önska av en konstutställning. Skönhet, tankar, sinnlighet. Jag som tycker mycket om poesi (är vi en utdöende art?) kände att textelementet förhöjde upplevelsen än mer.

Kan varmt rekommendera ett besök dit, passa på innan utställningen tar slut 26/1-2025.

Tipsen som blev kvar efter Stockholms filmfestival

Stockholms filmfestival är ju en himla festlig grej tycker jag. Är generellt svag för olika teman och lite kalasig stämning ärligt talat, ge mig ett event med gratisöl och popcorn så är jag där och supernöjd. Nu är inte jag den person som konsumerar mest film eller serier så det känns något förmätet att jag ändå tar mig an att tipsa er om två saker jag såg på Filmfestivalen – men samtidigt, det var två väldigt bra produktioner så varför inte?

Den första filmen jag såg hette Den svenska torpeden, en film som kretsar kring Sally Bauer, en kvinna som 1939 simmade över den engelska kanalen. Filmen är baserad på Sally Bauers verkliga bedrifter, en kvinna som på 30-talet simmade långa kalla längder på rekordtid efter rekordtid. Det måste ha varit något hon hade i blodet ändå, för en av turerna var att hon simmade över Öresund ihop med sina två systrar.

Filmen visar på hennes envishet att vilja uppfylla målet att simma från den franska till den engelska sidan av kanalen, trots att andra världskriget står runt dörren. I filmen har hon sin son, men i verkligheten var han inte född förrän efter kriget. I filmversionen ger det en fin dimension; hon är ensamstående med honom, för det gör att hon ibland lämnar honom när han behöver sin mamma. Det skär i hjärtat på en och jag blir lite irriterad på Sally – ska hon inte sätta sin son främst? Barn ber inte om att bli födda. Men samtidigt slår det mig sekunden efter – hade jag haft samma hjärtskärande känsla om det var en pappa som skulle slå rekord i en fysisk sport? Jag hoppas det, men tanken väcks. Förresten är det samma Sally Bauer som Sara Stridsberg baserar sin bok ”Happy Sally” på. Tycker alla borde höra lite mer om denna kvinna, hon är en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Om man inte vill se film kan man lyssna på Bildningsbyråns avsnitt om henne här.

Den andra filmen jag såg var inte just en film vilket jag förstod först på plats. Det var de två första delarna ur en ny svensk serie kallandes ”Slutet på sommaren” som är baserad på Anders de la Mottes böcker i sviten ”Årstidskvartetterna”. Serien kallas för en svensk thriller vilket nog är en passande genre, tydlig Nordic Noir har vi här. Serien är mycket bra på laddade långsamma scener, man bemästrar det greppet. Ibland finns det små humoristiska kommentarer som blir alldeles förlösande för att de är så få och blir så mitt i prick. Jag är varken bra på att se serier, se thrillers eller uppskattar Nordic Noir men ändå var jag fastnaglad och ville inte att serien tar slut. Kanske beror det på att en del utspelas på den skånska landsbygden, jag är trots allt Skånepatroiot och få saker lockas så mycket som att vila i skånskan.

Har ni sett något bra på senaste som jag borde ta tag i att se?

Två små höstiga operabesök

En sak som är lyxig med att bo i en stad är ju tillgången till kultur tycker jag. Som student var jag en fena på att pilla in teaterbesök, lunchkonserter och annat med rabatt för man hade studentkort. Kan sakna tiden man betalade hundra kronor och kunde sitta på första parkett på premiären av någon uppsättning på Dramaten.

Nåväl, när det är höst brukar jag hitta tillbaka till min kulturtörst och så även denna höst. Eftersom Kungliga Operan i Stockholm kommer behöva stänga för renovering, exakt när verkar vara okänt, har min FOMO-nerv självklart också dragit igång. Måste-hinna-gå-på-Operan-innan-byggnaden-förändras. Kanske är det inte bara FOMO utan också min eviga nostalgiska och något sentimentala sida som triggas… På ett år har jag hunnit med fyra besök, varav två senaste veckorna.

En kväll gick jag och två vänner på Jenůfa. En tjeckisk opera som var så svärtande som bara operor kan vara. Det var måndag och sista spelningen, så kanske lite dumt att jag tipsar om en uppsättning som det inte går att köpa biljetter till men ifall den sätts upp i framtiden vill jag varmt rekommendera den. Trots att den är skriven för längesedan så är samhället alltför likt det samhälle som det känns många politiska vindar vridit sig mot. Kvinnor är förväntade att följa vissa roller, däribland en roll om att inte ha sex före äktenskap och gudbevars om du blir gravid som stackars Jenůfa. Vad som händer henne lämnar jag oskrivet men absolut grät jag lite i slutet.

Uppsättningen var mäktig. Vissa scener hade så många personer med, att varenda yta var täckt av stampande fötter. När dessa personer sjunger ihop, känslan är onekligen stark och slår sig an inom en. Berättelsen i sig tycker jag också var jobbig, på ett bra sätt, att ta till sig. Att kvinnor idag har det precis såhär på många platser, inkluderande länder som varit friare förut, ger mig avsmak.

En annan dag gick jag på lunchopera. Det är något jag inte gjort sedan studenttiden, biljetterna går i en rasande fart och om man jobbar är det svårt att pussla in en dag som passar ihop med att platser finns. Nu knep jag två biljetter i sista stund, någon som måste avbokat sina. Därför spenderade jag en onsdagslunch i den gyllene salen. Den salen hade jag kunnat skriva ett separat inlägg om… Iallafall, det blev ”Le sorelle e l’amore” vilket betydde att Kristina Hansson Unander och Matilda Wahlund på sång samt Samuel Skönberg på piano bjöd oss på stycken från Mozart, Donizetti och Bellini. Det var så sjukt vackert! Man sitter så nära, när sopranerna tar i, då vibrerar luften vid en. Det är magiskt. Vill så gärna gå igen, både för musiken men också för att det är mysigt att sitta bland kulturella pensionärer som gläds åt att en ny generation vill dela kulturintresset med dem.

Nu är jag sugen på att se Askungen som går som balett. Har sett Nötknäpparen och Svansjön i närtid, och balett tycker jag mycket om. Det är på något sätt lättsammare än opera men kanske lite svårare att bli så innerligt rörd av. Har ni några kulturtips till mig?