Småland i sommarskrud

De första dagarna i juni åkte jag och D till Småland. Det var en vecka med mycket fir – min pappa hade fyllt år och vi hade skålat för honom på Nybrogatan 38. Sen följde intensiva jobbdagarna, en snabb ihoppackning och för att avsluta dagen med att kuska ner på en överfull buss till den östra Smålandskusten. D:s systerdotter tog studenten och visst blev man nostalgisk ändå. Den där känslan av att hela världen väntar men man kan inte all föreställa sig vad det innebär. Ibland kan jag längta tillbaka till naiviteten men samtidigt är jag glad över att få ha hittat lite visshet om livet. Om att saker inte alltid går som man tänkt, att mycket löser sig, att hälsa och att få vara nära de man älskar är allt vad som betyder.

Studentfirandet var så fint ordnat! Små stationer i trädgården med dryck och två pizzabagare som släpat dit en rejäl ugn för att göra napolitansk pizza.

Vallmon stod friskt utslagen i backen. Den lös så starkt, bilden är inte redigerad när det gäller mättnad utan det stack i ögonen när man kisade mot den röda färgen.

Dagen efter studenten slappade vi mest hemma i D:s systers soffa. Försökte gissa datum på när hunden skulle få valpar, pratade om studenten, grillade middag, badade jacuzzi. Så mjukt och skönt allting var. Den tredje dagen åkte vi dock på utflykt!

Vi åkte till Stensjö by, där en del av Bullerbyn spelats in. Bland annat ett favoritavsnitt faktiskt, när de ska handla i affären och behöver åka fram och tillbaka. Prick den vägen åkte vi på. Femåriga Athena sprudlade av glädje.

Älskade generellt miljön här så om man råkar ha vägarna förbi rekommenderas det att man kör in och parkerar, för att sedan upptäcka allt det idylliska till fots. Man har bevarat hur det sett ut förr, med gärdsgårdar, husen och flera olika tekniker som linodling bevaras i byn. Man kan tydligen gå kurser här om äldre kunskaper, som hur man täljer en knapplist eller hur man utför lieslåtter. Vi gjorde ingetdera utan satte oss på caféet för att dricka äppelmust och äta chokladdrömmar. Strax efter vi gått möttes Hemslöjden upp; säg något rarare!

Vi hade det så bra dessa dagar. D:s mamma rådde om oss sådär som bara mammor kan. Skämde bort oss med god mat, lät oss ta sovmorgon varje dag medan hon köpte färskt bröd, skickade med oss massor av godsaker från hennes pallkragar. Längtar tills vi får vara där några dagar igen.

Skåne i försommaren

Det var försommar ett par tappra majdagar och just dessa dagar råkade jag och D befinna oss i Skåne. Ni ska veta att det var välbehövligt. Som kanske märkts mellan (eller kanske rakt på) raderna i bloggen, så har våren varit något uppstressad. Det finns flera skäl, jobbosäkerhet och splittrat fokus mellan flera olika typer av jobb fast utan riktig framtidsplan, är starkt bidragande. Så när vi bestämde oss för att jobba från Skåne två dagar för att förlänga helgen så var jag osäker på om om jag bara skulle känna mig mer stressad av att flänga eller om havet skulle ge mig ro.

Men havet gav mig ro. Att kliva in på stranden i Ljunghusen ger mig alltid ro. Om jag har i mina hörlurar, drar jag alltid ur dem när jag kommer ner till stranden, jag vill höra bruset, suset eller dundret från havet när det slår in mot sanden. Solen brukar glittra sig vackert, sandkornen blända med sin vithet.

Vi kunde lura oss själva att det var sommarsemester. En av morgnarna gjorde jag min klassiska sommarfrukost. Den tar jag till i Ljunghusen om somrarna men försöker äta den på så många platser som möjligt, den smakar gudomligt men framförallt ger en sådan stadig rutin en påminnelse om att det är sommar ifall ens hjärna fladdrar.

Jag stekte nektariner i honung och olivolja, lät rosmarin bada med dem och slevade sedan i mig dessa med en fet yoghurt. D fick smaka, och han gillade också det så i sommar blir det att dubbla mängden nektariner.

En förmiddag sken solen starkt men vindarna ven. Vi placerade oss mellan sanddynerna och det mina vänner, det var ett utmärkt trick. Solen värmde på, jag låg i badkläder och läste det sista av Hyper. Det blev till och med ett bad, inte för D men för mig. Isande kallt visserligen och jag blev på ett chockartat sätt påmind om hur det faktiskt var vår och en snål maj, inte vecka tjugonio mitt i industrisemestern. Tolv starka grader påstod en granne att temperaturen landade på. Just den grannen är min lärare från högstadiet. Jag hade inte henne som huvudlärare men om jag var försenad eller av annat okänt behövde kvarsittning, fick jag sitta på hennes lektioner. Hon är dessutom gift med min kemilärare från gymnasiet. Liten värld osv.

Ljunghusen är en liten ort men med åren har två stadiga restauranger etablerat sig. Jag och D gjorde en turné mellan dessa två på fredagskvällen, för att markera helgen trots att det flöt ihop något (jag behövde forska även på helgen så gränsen blev inte helt tydlig). Båda restaurangerna hade nya ägare, och vi började med den i hamnen som självaste Restaurangvärlden tagit över. Deras förrätter var toppen, och även huvudrätterna var goda men jag är inte lika förtjust i rökt makrill som jag minns det. De serverade en Salad Nicosia fast med makrill istället alltså. Nåväl, besök kan alltid rekommenderas för man har prima utsikt över solnedgången här.

Trots det rullade vi cyklarna från Bistro Bro lagom till skymning och tog oss till det gamla stationshuset. Svårt att tänka att det gick ett tåg från Ljunghusen till Skanör innan, men så var det! Badtåg måntro? Numer är det alltså restaurang och de gamla ägarna, som också brukade äga restaurangen i hamnen, har lämnat över till en av sina kockar. Man kan ha lite synpunkter på deras insta och typsnitt på restaurangen (ursäkta petitesser) men stämningen och den vackra inredningen har fått bestå under ägarskiftet vilket gladde mig.

Vi tog varsin dessert, jag en semifreddo och D en creme brulée. Kan rekommendera båda men kanske extra mycket D:s val trots klassiskt! Blev lite trött på aprikoserna som var hackade till tillbehör men var också trött generellt så kanske var det inte aprikosernas fel ändå.

Var så skönt att känna ro i kroppen, det lyxigaste som finns att få vara på en sådan plats en hel helg utan hållpunkter.

Ljunghusen, jag längtar tillbaka.

En helg på Gotland

För någon helg sedan var jag på Gotland. Denna ö, denna ö. För mig helt obekant fram tills 2017 då jag besökte öjn för första gången under Almedalen. Sen jag har återvänt genom åren, mycket för att min vän Emma bor och numer verkar där i form av att hon driver den drömmiga vinbaren Lilla Huset. Vi överraskade henne en helg och bodde i ett supervackert hus i Tofta.

Det är så pirrigt att överraska någon! Huset fylldes med ballonger, små dekorationer och framförallt av hennes vänner. Tofta är fint, jag varit där en del med just Emma och det påminner mig faktiskt en del om Ljunghusen. Det är den pudrigt vita sanden och det långgrunda som gör sig påmint. Naturen nära sand är alltid liknande varandra också; tallar som samsas med nyponrosor. Nu under långsäsong tror jag Tofta gör sig extra bra för vi träffade knappt en kotte under helgen, vilket jag misstänker inte är fallet i mitten av juli direkt.

Tänkte stå över att beskriva möhippan i alltför stora detaljer men låt oss säga att fredagen lämnade sina spår i form av ett ganska sargat gäng lördag morgon. Vi hade bokat en yogastudio där Emma brukar vara lärare ibland. Hon fick som uppdrag att ta oss igenom olika yin-positioner och det var magiskt. Något extra fint när det är ens väns röst som tar en igenom positionerna. Efter utsträckta och mjuka leder framkallats, tog vi oss till Själsö bageri för en macklunch innan det blev dags för bad. Oftast när det ska badas är jag taggad, det känns som en liten utmaning om vädret är grått och vattnet isande kallt men just därför får man så mycket belöning efter. Den här dagen däremot, Jesus, den gråa hamnen och snålblåsten skrämde mig men Emma var peppad så jag plumsade i kort efter henne. Efter lite hackande av tänder och påklädning kände jag den välbekanta värmen sprida sig i kroppen igen. Klyschigt men sant att man aldrig ångrar ett bad?

Kvällen var fin och förflöt i Emma-anda. Vi lagade massa smårätter och quizade om Emma och Petters liv. Om det inte framgått var detta alltså en möhippa. Har fortfarande svårt för ordet? Nåväl. Det var så mysigt att umgås i grupp en hel helg och på söndagsmorgonen stekte vi pannkakor och åt mot den varma husväggen.

Det blev bad igen, nu i Tofta och med större glädje från min sida ändå. Solen sken, vi hittade en vindstilla grop att sträcka ut oss i och jag kände mig len inombords. Hejdå Gotland, vi ses senast till bröllopet igen!

Thailand baby, ta mig till Koh Mook

En ruskig januaridag satte jag och D oss på ett flyg till Thailand. Det var dags för vår första långresa och efter att ha velat en del och tänkt på olika världskartor och olika slags obskyra alternativ landade vi i er konventionella valet Thailand. Jag har aldrig varit där, även om jag tycker mig resa mycket. Planen var att hoppa runt bland olika öar, och precis så gjorde vi.

När vi landade var det försent för att åka ut till någon ö så vi hade en natt på ett oroväckande billigt hotell rakt i ett helt turistfritt område i Phuket. Det trodde man knappt fanns kvar, så det var glädjande att vi hamnade i ett område med endast lokalinvånare och så vi två i princip. Vi acklimatiserade oss snabbt och gick till en liten kärra där många verkade köpa soppa ifrån.

Jag vet inte exakt vad vi åt men någon boll med fläskfärs? Kyckling? En tunn klar buljong och goda nudlar. Strösslade på lite jordnötter och chili från karen på borden, och slurpade i oss. Soppan var okej men upplevelsen var tio av tio.

Dagen efter kom vi dock ut till ön Koh Mook. Jag hade vältrat mig i resebloggar om Thailand för att hitta just en sådan här ö, en som fortfarande känns genuin men ändå har lite hotell och caféer som man trots allt uppskattar som turist, hur cool och resevan man än tror att man är.

Koh Mook var allt jag hade kunnat önska mig. Vi blev hämtade på den många många meter långa piren på en tuktuk, och känslan att rulla in när det var högvatten och kustlinjen tydlig, den var magnifik. Ön visade sina långa kritvita paradisstränder, svajande palmer och i princip var det helt tomt på stränderna. Närmsta person låg tiotals meter bort. De här dagarna badade vi, paddlade kajak till en grotta man kunde simma igenom till en liten strand, gick på en ganska tuff vandring genom djungeln för att komma till ännu en gömd strand och hade några timmars slappande vid poolen och åt pommes. Bästa jag vet, att äta salta pommes vid en pool som doftar lätt av klor. Kanske är det simhallen från barndomen som gör sig påmind, minus grillkryddan.

Vi behövde byta boende sista natten då allt var så fullbokat och vi var sent ute. Lite i hast bokade vi en liten bungalow på stranden. Utsikten var magnifik, medan boendet i sig var enkelt. Att ligga i sängen och se hur solen sakta stiger ut ur havet och sprider grumligt ljus över ens värld, det var en så stark känsla. Jag hade dock sovit dåligt och det krävdes många iskaffe för att kompensera, vilket behövdes då vi på eftermiddagen skulle traska en djungelpromenad till en avskild strand.

Vi hann inte många meter in på vår promenad innan vi gick förbi ett café som kom till att bli en favorit. De serverade kokosglass, gjord varje morgon, serverat med en svingod espresso rent ut sagt, eller som i mitt fall med passionsfrukt och mango. Trehundrameters flack promenad, då förtjänar man väl vila? Så resonerade vi i semesterlättjan iallafall. Kanske var det tur så, för resten av vandringen var inte alls en promenad utan det var rejält med terräng, knappt upptrampad stig, rötter och halkiga stenpartier.

Vi fick följe av en italiensk tjej som inte hade hittat vägen och senare en hund som troligtvis inte var herrelös som majoriteten av hundar vi träffat med tanke på det tjusiga halsbandet, men som inte verkade ha en ägare i närheten. Den följde med oss till stranden och hängde. Sen drog regn in, och jag blev stressad av tanken på att ha tidspress innan solen går ner i en blöt djungel i uppförsbacke så vi frågade vårt gamla hotell om någon av båtarna skulle kunna tänka att hämta oss så vi kunde ta vattenvägen tillbaka till hamnen. Vi betalade i sammanhanget dyra pengar men det kändes som rätt beslut. Hunden ville dock inte följa med oss och när vi lämnade den sittandes på stranden brast mitt hjärta. Jag är ingen djurperson per se men det var för filmiskt och ledsamt att se hur ensam den var, och vi visste inte om den var borttappad eller varför den var själv egentligen. Vi sprang på den italienska tjejen på kvällen i byn, hon hade tagit på sig uppdraget att lokalisera hundens eventuella ägare men det verkade som att den trots att hade en husse på ön och brukade få gå fritt där i djungeln. Se där.

Koh Mook kan jag rekommendera med varm hand. Kommer drömma mig tillbaka till känslan av att verkligen vara på en tropisk ö.

Det blåa adriatiska havet

Första veckan i oktober spenderade jag på havet. Det känns gudomligt att kunna skriva det, att jag inte bara var vid havet utan på det. Jag älskar hav. Älskar dess färger, dess nyckfullhet, vågorna, ljudet.

Jag och min vän K åkte till Kroatien, närmare bestämt hamnstaden Trogir för att gå en svensk seglarskola där man bor på båten, lär sig teori och sedan seglar om eftermiddagarna. Vi har båda varit en del på båt men vår förhoppning var att denna vecka skulle ge en slags känsla av att man faktiskt vet varför man gör det man gör, när andra ropar åt en att man ska vinscha och dra i tampar. Visst blev det så men det blev också en vecka som var fylld av så mycket mer än bara seglingen. Vi parades ihop med en mamma och dotter på vår båt, och vi fyra hade så rackarns kul tillsammans med skepparen. Skrattade tills vi fick ont i magen, drog med oss killbåten på långa kvällar i sittbrunnen, gjorde slut på vår skeppare M genom att hålla honom vaken halva nätterna med vindrickande.

Det var som att vara på ett vuxenläger i princip. Man hann aldrig tänka på något utanför seglingsbubblan. Man vaknade, hade bråttom till teorin, sen skulle man diska och fixa innan det var dags att kasta loss. Vi var alltid sist ut. Sedan ganska intensiv segling eftersom vi försökte förstå och lära oss, innan man slog ankare på svaj eller vid enstaka tillfällen tog sig in till hamn. Finns det någon mer stressig situation än att lägga till förresten?

Kroatien växte verkligen på mig. Jag hade ingen aning om hur vackert det var. Det är en alldeles egen färg på havet och vattnet är så klart att trots tiotals meter djup såg man nästan alltid botten. Första dagen simmade delfiner framför fören medan solen gick ner och jag minns att jag tänkte; om det här inte är en lycklig stund i livet, så säg. Längs med de små kursbyarna rasslade små knotiga olivträd i vinden, de små stabbiga löven fästa vid grenen. Det fiskades på många platser, restaurangerna hade dagens fångst på menyn och det kroatiska vinet var förhållandevis billigt och ibland gott.

Vi hann inte med att se så mycket av öarna. Det är nackdelen att segla i skiftet september/oktober, hösten är i annalkande, kvällarna korta, byarna mörka. Känslan inför att återkomma till den adriatiska skärgården (om den nu kallas så?) är varm. Det vill jag så himla gärna! Då ska jag köpa med mig olivolja, körsbärsvin och honung. I framtiden.

En dag (fast egentligen fyra timmar) i London

Häromveckan var jag i London för en konferens. Jag har inte varit där sedan jag var 15 faktiskt och att vara där på konferens innebar mest att jag gick runt på sviktande golv täckta av ljuddämpande mattor lyssnade på kardiologiska symposium. Sista dagen fick jag dock spunk av att ha varit så ordentlig och duktig, lyssnat på all den nyaste faktan från 08 till 22 vareviga dag, så därför satte jag mig på tunnelbanan in till Soho mina sista timmar innan hemresan. Behövde se röda dubbeldäckare, höra britter samtala och köpa te.

Soho var grått, disigt med ett duggande varmt regn och det var alldeles underbart.Visst känns det också brittiskt med lite regn, jag fick ha på min trenchcoat med rutigt foder och kände mig alldeles hemma.

Regnet började dock smattra på ganska intensivt, så då smet jag över till Soho på Greek Street. Otroligt fint där inne! Kringelikrokigt med flera våningsplan och små gulliga ytor med brittiska dagstidningar och folk som sippade te ur stora porslinskannor. Klungor av folk som pratade kreativa projekt och åt frukost med små tömda espressokoppar spridda över borden. Själv slog jag mig ned i en fåtölj, beställde en cosmopolitan och läste klart Andromeda av Therese Boman.

Andromeda kommer få ett separat inlägg. Jag grät faktiskt en tår över slutet av berättelsen, men jag har svårt att endast tillskriva det den litterära delen. Min cosmopolitan tog sig nämligen mer än förväntat, så jag var rent av tipsy när jag klev ut på gatan igen. Efter att ha traskat ett par steg bestämde jag mig för att lite mat i magen behövdes för att rädda situationen.

Klev därför in på ett fish & chips-ställe som verkade anrikt, känt eller tik-tok:at för det var bara turister där. Satt bredvid ett gulligt franskt par som dock verkade gnabbas lite och snett mittemot ett amerikanskt par som diskuterade om det gick att lifta igenom London för att spara på backpacker-kassan. Har lite svårt att förstå resonemanget där, men vi prioriterar alla olika och så vidare.

En del av min drink sögs iallafall upp av min gigantiska portion av friterade saker (måste tillägga att jag inte ens gillar friterat) så jag lyckades gå lite i butiker innan det var dags att åka hem. Tyckte det fanns så många gulliga små ställen! Bland annat en second hand-butik bara vigd åt Burberry och sen denna ljuvliga pappersbutik. Tror jag älskar pappersbutiker näst efter bokhandlar? Det doftar alltid gott av papper och bläck, och det finns något djupt romantiserande av att gå runt där och tänka på alla ord som kan skrivas på arken. En del av mig tror att jag kommer bli brevskrivare när jag kliver in där, men just skriva brev är inget jag lyckats ta mig an genom åren.

Gick självklart till bokhandlar också men jag hann inte till någon av de mest kända vilket smärtar min själ ärligt talat.

Tiden gick helt enkelt kvickt och plötsligt var det dags att lämna London. Det lilla jag hann uppleva blev jag överförtjust i. När jag var barn flyttade alla coola nyblivna studenter till London och det var verkligen en svensk expat-stad. Det är väl fortfarande mycket svenskar där men de flesta jag känner har bott där och jobbat något år i banksvängen, det är inte lika många som flyttar dit av nöjesskäl längre och jobbar på typ bar såsom det gjordes innan. Jag fick verkligen mersmak för London dock. En stad där böcker och tebutiker finns i överflöd är verkligen en stad för mig.

Fick med mig ett och annat fynd hem som jag gärna vill visa er! Några till saker jag köpte men inte är med på bild är en liter vodka och en liter cointreu på taxfreen på Heathrow. Så jag kan göra cosmopolitans hemma hela året. Undrar ärligt talat om drinken var magisk eller vad som hände när jag drack den… nåväl.

En ny dagbok, som ska bli nästa på tur när jag fyllt i in pågående. Kommer inte upprepa att ha ett vitt vävt omslag igen som min nuvarande, som är nersölad med blåbär och solkräm. Sen köpte jag te till mig själv den Twinings som var alldeles otroligt dyrt och ärligt talat köptes för också för att förpackningen var bedårande. Twinings känns mest kända för sina tepåsar i Sverige, men det är ett anrikt märke och jag besökte deras teodlingar när jag var i Sri Lanka för några år sedan, så det var fint att knyta ihop säcken. Det blev ett grönt te med jasmine, det lyxigaste te som finns. Sist men inte minst blev det shortbread-kakor till min brors flickvän, för hon älskar shortbread från Walkers vilket är den typ enda orimliga kvaliteten hon har i sin personlighet.

Nu är jag ju tillbaka i vardagen och vill dela med mig av all böcker om lästs på senaste med tiden är knapp så det kommer steg för steg helt enkelt! Hur mår ni? 🫶🏻