En sak som är lyxig med att bo i en stad är ju tillgången till kultur tycker jag. Som student var jag en fena på att pilla in teaterbesök, lunchkonserter och annat med rabatt för man hade studentkort. Kan sakna tiden man betalade hundra kronor och kunde sitta på första parkett på premiären av någon uppsättning på Dramaten.
Nåväl, när det är höst brukar jag hitta tillbaka till min kulturtörst och så även denna höst. Eftersom Kungliga Operan i Stockholm kommer behöva stänga för renovering, exakt när verkar vara okänt, har min FOMO-nerv självklart också dragit igång. Måste-hinna-gå-på-Operan-innan-byggnaden-förändras. Kanske är det inte bara FOMO utan också min eviga nostalgiska och något sentimentala sida som triggas… På ett år har jag hunnit med fyra besök, varav två senaste veckorna.
En kväll gick jag och två vänner på Jenůfa. En tjeckisk opera som var så svärtande som bara operor kan vara. Det var måndag och sista spelningen, så kanske lite dumt att jag tipsar om en uppsättning som det inte går att köpa biljetter till men ifall den sätts upp i framtiden vill jag varmt rekommendera den. Trots att den är skriven för längesedan så är samhället alltför likt det samhälle som det känns många politiska vindar vridit sig mot. Kvinnor är förväntade att följa vissa roller, däribland en roll om att inte ha sex före äktenskap och gudbevars om du blir gravid som stackars Jenůfa. Vad som händer henne lämnar jag oskrivet men absolut grät jag lite i slutet.
Uppsättningen var mäktig. Vissa scener hade så många personer med, att varenda yta var täckt av stampande fötter. När dessa personer sjunger ihop, känslan är onekligen stark och slår sig an inom en. Berättelsen i sig tycker jag också var jobbig, på ett bra sätt, att ta till sig. Att kvinnor idag har det precis såhär på många platser, inkluderande länder som varit friare förut, ger mig avsmak.
En annan dag gick jag på lunchopera. Det är något jag inte gjort sedan studenttiden, biljetterna går i en rasande fart och om man jobbar är det svårt att pussla in en dag som passar ihop med att platser finns. Nu knep jag två biljetter i sista stund, någon som måste avbokat sina. Därför spenderade jag en onsdagslunch i den gyllene salen. Den salen hade jag kunnat skriva ett separat inlägg om… Iallafall, det blev ”Le sorelle e l’amore” vilket betydde att Kristina Hansson Unander och Matilda Wahlund på sång samt Samuel Skönberg på piano bjöd oss på stycken från Mozart, Donizetti och Bellini. Det var så sjukt vackert! Man sitter så nära, när sopranerna tar i, då vibrerar luften vid en. Det är magiskt. Vill så gärna gå igen, både för musiken men också för att det är mysigt att sitta bland kulturella pensionärer som gläds åt att en ny generation vill dela kulturintresset med dem.
Nu är jag sugen på att se Askungen som går som balett. Har sett Nötknäpparen och Svansjön i närtid, och balett tycker jag mycket om. Det är på något sätt lättsammare än opera men kanske lite svårare att bli så innerligt rörd av. Har ni några kulturtips till mig?
Jag läste den mycket korta boken Atlantmannen när jag var i sommarhuset i Skåne. Den är trettio sidor med stor text, och bara enkelsidigt. Kanske är boken mer ett poem än ens en novell? För Duras skriver med sin karaktäristiska prosa. Den är vacker, orden koncentrerade till sitt yttersta, historien står i andra hand. Så är även Atlantmannen. Vad handlar den om ens?
Omöjlig kärlek tror jag, och olycklig sådan. Det är en man som skrider genom ett gammalt hotell, och en kvinna som som iakttar honom. Det är en kärleksdeklarering till honom, som han inte riktigt verkar förstå eller vilja ha.
Tydligen finns det något som är sant i orden, en slags transkription av filmen med samma namn som Duras gjorde vid atlantkusten. Den ska handla om hennes första möte med Yann Andreas, en man som jag förstår det som var homosexuell men blev Duras älskare till hennes död.
Jag försökte googla på detta men tycker det är svårt att få ett fullständigt grepp om den här historien och Atlantmannens roll. Det enda jag säkert kan säga är att den reflekterar Duras prosa väl, det vackra språket är precis så bra som det kan vara med hennes penna. Jag tycker ofta att det är vad Duras briljerar med, orden, men att hon inte är en särskilt bra historieberättare om man inte vill sitta och reflektera massor samtidigt. Därför passar hon bra i ett sådant här format tycker jag.
Duras är en väldigt spännande person och jag har inte förstått att hon egentligen var väldigt känd för sina filmer, ett bra tag mycket mer så än för sina texter. Under åren har jag läst en del Duras men min favorit är egentligen hennes bok Att skriva, fast kanske övertog Atlantmannen den rollen nu för att det är mer av ett verk än Att skriva.
När jag klickade hem mitt bokpaket tidigare i september slank Valerie Perrins debutroman med i urvalet. Jag har läst hennes två andra böcker, Färskt vatten till blommorna och Tre, med stort välbehag. Hon är skicklig med orden, språket är vackert och finstämt. Dessutom är hon väldigt stark i själva historieberättandet. Min recension om Tre hittar ni här – där jag sammanfattningsvis verkligen uppskattar boken även om den dramaturgiskt är likadant uppbyggd som Färskt vatten till blommorna.
En sak Perrin genast vinner poäng på i läsningen är ju att historien tar plats i Frankrike. Automatiskt uppskattar jag en bok mer då. Liksom tidigare böcker är det en småstad i det franska inlandet som agerar som huvudarena. Det finns ett jag-perspektiv, Justine, och ett berättarperspektiv som egentligen också är Justine men att hon berättar den gamla Helenes historia. Justine arbetar på ett äldreboende och där blir hon extra fäst vid Helene och hennes berättelser ur sitt egna liv. Helene träffade Lucien som ungdom, och de levde tillsammans men de skiljs åt av kriget, och öppnar sig gör en stark historia om livsöden och hur man tar sig an livet igen när allt man planerat för slås en ur händerna.
Parallellt försöker vi förstå Justines historia. Hennes föräldrar dog i en bilkrasch, det finns mystiska omständigheter där även hennes pappans tvillingbror samt fru dog i samma bil. Justine och hennes kusin Jules fostras som syskon av farföräldrarna. Deras tillvaro är kärlekslös, farföräldrarna avstängda och den enda kärlek om verkar existera är Justines starka syskonband till kusinen Jules som till varje pris ska få förutsättningarna att skapa sig ett bra liv. En chans Justine inte verkar ge sig själv, om man nu anser att folk alltid måste framåt, utvecklas och utbilda sig.
Justine lever knappt i nuet men ibland försöker hon och en liten del av boken handlar om hennes sätt att förankra sig i nutiden.
Det är klurigt att skriva ur ett jag-perspektiv men Valerie Perrin lyckas behärska det till fullo. Justines röst skiljer sig markant från berättarperspektivet där hon nedtecknar Helenes historia. Samtidigt lyckas hon väva in många olika historier och tidsepoker till en fullfjädrad och sammanhängande berättelse. Jag är imponerad. Hatten av för Perrin. Visst, det är samma grepp redan i debuten, de andra böckerna är skrivna likadant. Det konstanta vävandet och vetskapen om att något hemskt har hänt eller ska hända, något vi girigt vill ha svar på, exakt så bygger Perrin även den här berättelsen. En av huvudpersonerna är uppoffrande och vill hjälpa andra (Justine arbetar på äldreboende vilket mycket kretsar kring, i Färsk vatten är det vaktmästare på en kyrkogård, i Tre är det djurhärbärge). Men hon gör berättandet med sådan bravur att jag bara önskar mig fler sådana här böcker.
För mig blir det 4,5 av 5. Jag tycker det fanns en tunn tråd av banalt drag och det var Justines nutidshistoria som kändes lite juvenil? Samtidigt som Justine också är ung så kanske är det stiltypiskt egentligen.
Perrin tag härmed en plats i klungan av favoritförfattare!
Förra hösten var jag i San Fransisco på konferens men då hade jag inte bloggen så det vet ju inte ni förstås. Det var ganska speciellt, jag skulle presentera tre gånger och hade aldrig varit på en kardiologisk konferens, så på ett sätt kändes mina dagar som en feberdröm. Kände ingen där förutom en doktorandkollega, bara massor av okända doktorer som jag stod framför då och då för att presentera mina egna resultat. Jag provade cappuccino från varenda utställare tills jag fick ont i magen om nätterna och lät bli kaffe en månad efteråt.
Tyckte mycket om SF. Jag är oftast inte det största USA-fanet men SF hade något. Det kändes som en liten storstad, man kunde promenera på många platser och natur såsom Twin Peaks fanns centralt. Åt också mycket god mat, bland annat en äpple-räk-honungsrätt i China town och en slags fusionrätt i de italienska kvarteren som var to die for, massa färska skaldjur i en tomatig buljong.
Vi gick också till en bokhandel jag hade på listan över platser jag hemskt gärna ville besöka, nämligen City Lights Books. De är kända för att ha släppt Allan Ginsburgs diktsamling Howl. Generellt var den här bokhandelns tätt kopplad med the Beat Generation, så det finns mycket modern litteraturhistoria i väggarna. De hade ett litet ställ med utvalda böcker som bokhandeln själva rekommenderade, däribland den svenska boken Stöld. Blev starstruck på något vis? Tänk att vara en svensk författare och bli frontad på det viset i den slags bokhandel? Drömmen.
Jag kom iallafall hem med en diktsamling av poeten JJJJerome Ellis. Han är inte särskild känd eller stor, men bokhandeln hade ett poesirum och där låg denna granna bok i mitten och kallade på mig.
Diktsamlingen var ganska speciell. JJJJerome stammar, vilket var ett centralt tema. Vissa sidor var skrivna med noter för att man skulle få sjunga fram hans ord, men jag som inte kan varesig läsa noter eller sjunga bläddrade tyvärr förbi. Samtidigt handlade boken om rasism, slavhandel och osäkerhet. Ganska många teman i ett.
Jag tror den här boken kommer från stark kärlek, ett ämne författaren brinner för och verkligen vill förmedla. Tyvärr blev den långt ifrån för mig, jag förstod inte en del av dikterna rent av notproblem eller annat. Den var ganska experimentell helt enkelt. Dock tror jag vissa verkligen kan tilltalas av ett sådant modernt grepp, men den var inte för mig helt enkelt.
Jag kommer dock alltid behålla boken i min hylla för den påminner mig om de där koncentrerade dagarna i SF när jag ville hinna med precis allt både kardiologiskt och på stan. Tillsist behövde jag ta en powernap på utställningen på MoMa som vi hade smitit in på under en av konferenspauserna.
Blir nya poesirecensioner framgent som jag ändå tyckt lite mer om!
I augusti läste jag Yellowface av Rebecca F Kuang för att diskutera den i en bokklubb jag är med i. Jag har två bokklubbar, en som är ”privat” som i att jag och en bokkompis startade den. Vi har klubbat ihop sedan 2016 men i sin nuvarande form bildades bokklubben januari 2020. Så fyra starka år! Iallafall, den här andra är via Soho House och leds av Jessika Gedin. Här är dynamiken en helt annan, då vi inte känner varandra privat i bokklubben och helt enkelt bara pratar om boken i sig och inte om något annat.
Yellowface är en bra bokklubbsbok för att det finns massor av teman att diskutera. Boken inleds med att huvudpersonen June snor ett bokmanus av sin vän Athena (ja, vi delar namn vilket var svårt för mig att hantera) och får det publicerat under sitt eget namn istället. Det som komplicerar är att boken handlar om kinesisk historia och en stor diskussion sker i mediavärlden om June har rätt att berätta om deras utsatthet när hon själv inte har rötter i Kina. June å andra sidan går runt och oroar sig över att stölden ska bli avslöjad.
Förlagsvärlden skildras, särskilt en amerikaniserad sådan, med vad jag tolkar som en realistisk ton. Det är agenter, paketering, sociala medier som sätter agendan inom litteraturen. June har alltid avundats Athena som lyckats i den här världen och får nu äntligen själv skörda samma sorts frukt, men inte på ärliga villkor.
En spännande dimension är att jag var helt säker på vad författarens åsikter var, och tyckte det var irriterande att dessa sken igenom boken då jag inte har samma åsikter i stora delar av vad hon beskriver. Tittar man på intervjuer av RF Kuang verkar hon velat göra motsatt poäng än den jag själv läser in.
För mig är boken lite för mycket, kan man säga så? Det är för många teman. Det rör för lätt vid många av dessa. June är för tillskruvad. Agendan lyser igenom boken (fast tydligen motsatt från vad jag trodde). Men de teman som tas upp känner jag starkt för, även om boken i sig inte är ett verk jag kommer hålla fast vid.
Vem har rätt att berätta en historia? Ska man verkligen ha regler kring det? Är inte också litteratur en slags konst och ska inte begränsas? Är det inte snarare läsaren som får bestämma vad den vill konsumera?
Jag tänker lite som med olika musikartister och cancelkulturen. R Kelly till exempel. Jag kan inte lyssna på hans musik utan att tänka på vidrigheterna han utsatt kvinnor för. Samtidigt tycker jag det är synd, han har mycket bra musik, men det smakar inte bra i min mun att lyssna på den. Ska han då förbjudas? Jag tycker nog inte det. Ska inte lyssnarna välja själva om de vill höra hans musik och stödja honom rent ekonomiskt med tanke på vad han fått andra människor att utstå?
För mig är Yellowface inte den boken som lyckas diskutera dessa frågor på ett tillgängligt sätt men kanske kan den skapa en liten låga för andra forum att ta vid denna diskussion. Lite synd är det att författaren inte riktigt lyckas förvalta det som är den brännande punkten, men boken hade nog lite för många frågor som den rörde vid.
Om man ska ge ett betyg kanske det blir 3 av 5 för min del? Men gillar inte att ge betyg faktiskt, så svårt att sammanfatta allt man tycker i en siffra. Har någon annan läst? Vad tyckte ni? Så nyfiken!
Det finns vissa teman i böcker som jag dras till. Om jag vet att boken handlar om skrivande, bokhandlar, förlagsvärlden, författarskap, då kan jag inte låta bli att tillsist läsa den. Therese Boman har skrivit boken Andromeda som jag fick höra handlar om just förlagsvärlden. Nu när jag själv har läst den tycker jag egentligen mest att den handlar om relationer som aldrig blir benämnda och kittlingen i den. Fast kanske också om litteratur och vad det kan få en att känna. Titeln, Andromeda, är förresten tagen från Sapfo som jag skriver om här.
Själv läst boken i ett sceneri som var värdigt temat tycker jag. Var uppkrupen i en lite väl mjuk fåtölj på Soho house i London. Det spelades stillsam musik i bakgrunden, regnade utanför de mörka fönsterna och jag drack min beryktade cosmopolitan som jag tjatade om i det här inlägget.
Boken gick snabbt att läsa, orden rann förbi men det är inte den enda kvaliteten som avgör om en bok är bra eller inte, tyvärr. Jag uppskattade att boken hade ett litterärt tema. Jag kan känna igen mig ingen av huvudpersonerna Gunnar som tycker annat om litteraturen, kanske kallas han mossig men han har sådana poänger att jag själv känner mig som en 70-åring man. Den andra huvudpersonen är ung, den är hennes perspektiv vi följer först, om hur hon otippat nog får en plats på ett förlag och höjs av Gunnar fastän hon inte visat sina armbågar än. Just deras relation är det stora temat – vänskap över makt, ålder och könsgränser. Ligger det alltid ett sexuellt korn i en sådan relation eller kan man bara ha ett utbyte utan romantik? Jag tycker just denna del beskrivs väl och värdigt. Tanken måste passera för båda, men vad man gör av en sådan tanke är vad som avgör.
Boken säger mig många klokheter, den är intelligent på ett sätt jag uppskattar och den är inte sådär nordiskt grå och snorig som många svenska böcker oftast faktiskt är. Den är ett vackrare ting än så.
När jag läser dessa avsnitt som jag sparat, får jag en ljusare blick på texten än när jag faktiskt läste den. För även om det skrivs klokskaper och ger perspektiv jag saknat, fångar inte boken mig på djupet.
Kanske är det jag-perspektivet? Det är ett klurigt perspektiv att skriva ifrån och svårt att behärska, men gör man det, då är det ett otroligt grepp att ha kring läsaren. Sitter inte jag-perspektivet helt kan det bli alienerande och lite tomt? Och det kanske just är det sistnämnda jag känner av. Önskar en fyllighet i berättelsen som man inte kan nå med det perspektiv som ges. Egentligen är det samma berättelse som sägs ur varsitt perspektiv, så det är inte alltifrån många sidor som är just historien. Sofie berättar sin del av historien, sen läser vi Gunnars tankar kring samma tidsperiod. Kanske hade jag känt annorlunda om jag läste boken mer som en lång novell och inte en bok, kanske hade den känts fyllig nog då.
Det kan också bero på att rösterna är lika varandra. Det är två jag-perspektiv som låter likadana. Det är svårt att skriva bort en röst, det är därför jag-perspektiv är klurigt. Författarens ton brukar ju lysa igenom, och ska man ha två olika ”jag” behöver enda delen iallafall inte vara lik den vanliga tonaliteten. Otroligt svårt, vilket märks.
Trots det grät jag en skvätt, även om jag menar att jag inte riktigt fångades av det hela. Så det är ju motsägelsefullt. Det förstår jag. Kanske var vissa drag i Gunnar som jag så starkt kände igen mig i som trots allt tog.
Jag rekommenderar ändå boken, trots mina veligheter här ovanför. Den är olik den andra svenska moderna litteraturen som oftast höjs och den har många fina kvaliteter. För mig var den en trea men jag hade hoppats på en femma för att den på pappret innehåll det jag önskade. Dock är den så enkel att läsa trots fint språk, att är man nyfiken är det bara att ta sig an den.
Något som fascinerar mig djupt är de gamla grekerna och antiken. När ”killar som tänker på romarriket” trendade kände jag igen mig väldigt mycket, även om jag tänker på grekerna mer än romarna just. Det som slår mig är hur likt livet idag ändå var livet då. Visst har vi massor av moderniteter och ett digitalt samhälle, men litteraturen, poesin, badhusen var inte helt olika dagens.
Sapfo är en poet från från 600-talet före Kristus. Det är svindlande att tänka att jag sitter på Pom & Flora tretusen år senare och läser hennes ord, och känner. För orden skapar känslor i mig på samma sätt som moden poesi gör. Den här upplagan är översatt nyligen, av samma duo som översatte hennes verk till svenska för cirka tjugo år sedan. De gör nu en omtolkning, försöker fånga hennes ton mer än att vara bokstavstrogna. Det här var en väldigt fin och genomarbetad upplaga, med värdefullt efterord som gav kontext till de styckena man själv inte har kunskapen om.
Det här stycket exempelvis, det är träffande än idag. För visst är det precis så i relationer, både den med romantik och den med vänskap. En person med vacker själv blir automatiskt vacker fysiskt när man fått lära känna den. En bra påminnelse i ett ganska ytligt samhälle.
Att titeln är just ”Dikterna och fragmenten” är för att mycket av Sapfos ord inte gått att bevara. Man ser bara lösryckta delar, inte hela stycken, som på bilden ovan. Det gör mig ledsen, för jag vill veta mer och mer, höra hennes ord och inte bara gissningar kring hennes budskap. Men även fragmenten är publicerade.
Egentligen är mycket litet känt om Sapfo. Hon bodde på Lesbos, hon verkade leda en grupp unga kvinnor och hon är den äldst bevarade kvinnliga poeten. Hennes ord är ofta sexuella och laddade, men inte alltid. Och är det inte slående att även för 3000 år sedan tänkte vi på kärlek och romantik, på sex och kroppar? Det som kittlar många är att Sapfo verkar åtrå kvinnor i sina texter, men det är nog beroende på hur man översätter och tolkar den antika grekiskan.
Och det här fragmentet tycker jag går rakt i hjärtat på en. Olycklig kärlek och krossade hjärtan fanns även på den antika grekiska tiden.
En del kontext jag inte hade men gavs i efterordet – att plektron tydligen betyder penisattrapp av läder 🙃.
Jag kan starkt rekommendera den här översättningen till någon som vill både ha lättillgänglig poesi och få en bit av den grekiska litteraturen. Önskar jag hade köpt den istället för att ha lånat på biblioteket, men kanske blir ett köp i framtiden om jag går förbi den faktiskt. Ah, Sapfo har fått ännu ett fan…
(Om någon annan av någon outgrundlig anledning är Sapfo-besatt just nu rekommenderar jag avsnitt 111 av Bildningspodden som pratar just om Sapfo).
Har någon av er läst Annie Ernaux? Det här var min första bok av henne men kände ändå till hennes namn när hon fick Nobelpriset 2022, vilket både är ovanligt och kanske aldrig hänt mig förutom när Bob Dylan fick pris. Det resulterade iallafall i jag stod i kö på ett isande kallt Götgatan en decemberdag efter nattpass för att kunna klämma mig in i Söderbokhandlarna och köpa en bok som hon signerade live åt en. Jag köade två och en halv timme i nyköpta New Balance-sneakers vilket inte är det bästa skovalet en snöig vinterdag i Stockholm där solen smälte snön men luften var kall, men ni vet när man precis köpt något nytt och verkligen vill använda det?
Söderbokhandlarna bjöd folk på glögg men det blev aldrig riktigt min del av kön som fick ta del av brickan med små papperskoppar, och när jag försökte ta en glögg ändå i farten när jag frös som allra mest sa butiksbiträdet att hon tyckte synd om de längst bak i kön som aldrig får. Men kön rör ju på sig, en filosofisk tanke hon glömde lägga in i sitt resonemang.
Nåväl, Ernaux hand blev trött precis lagom till att det var min och tre damer före mig köns tur att gå in. De tre damerna blev gruvligt besvikna och klagade högljutt, men själv var jag så trött efter nattpasset att jag nästan såg det som en befrielse. Ett godkännande till att få gå hem till sängen och sova.
Historien ovan ledde iallafall till att jag aldrig tog tag i att köpa en bok av henne, för det påminde mig bara om hur nära jag var att få mitt exemplar signerat. Men nu har jag läst min första titel som är en kort bok eller kanske snarare novell som berättar om Annies forna förhållande med en 27-årig man när hon själv var cirka 57.
Fenomenet är kulturellt spännande tycker jag. Att män tar sig yngre fruar i 50-årsåldens är inget nytt. Vi är vana. Visst kan det skojas om eller ses som ålderskris, men att en man oftast anses ha gott om sex appeal som 50-åring har inte behövt ifrågasättas. Kvinnor som i samma ålder tar sig en yngre respektive är inte lika vanligt och det är på så sätt uppfriskande att ramarna för män och kvinnor jämnar ut sig något. Folk brukar nämna Läckberg i Sverige med hennes yngre man men tycker själv inte det visar på samma fenomen då Läckberg bara var 37 år när de träffades dvs inte en ålder där man ifrågasätter att kvinnor är attraktiva. Dessutom finns fertiliteten kvar då, en inte oväsentlig faktor i skillnaderna mellan könen. Då tycker jag mer att Madonna med hennes 27-åriga pojkvän mer påminner om de förhållanden man tänker sig med äldre och yngre.
Uppskattade att läsa tankarna inifrån en sådan relation, men det var lite grunt ändå. Hade velat ha mer av tankarna men kanske tänker man inte på skillnaden så ofta, utan mer när man ser hur andras nyfikna ögon funderar? Och ibland lät Ernaux ens lite skämmiga men nyfikna undringar slås igenom, som det oundvikliga faktumet att kvinnor inte är fertila längre med högre ålder benämns. Att deras union vilar på faktumet att de inte kommer få gemensamma barn och det är en premiss som måste accepteras av oftast den yngre parten för att föreningen ska kunna fortsätta.
Ernaux är känd för att vara ”politisk radikal” inom vissa områden och det är kanske inte exakt så jag skulle beskriva den här boken mer än att det finns något som trots allt är subtilt utmanade med temat.
Språket var något som föll mig i smaken. En viss poetisk ton finns, det är något med meningarna som är rakt på sak men ändå melodiöst som jag uppskattar. Kanske är det franskan som översätts vackert till svenska, eller så är franska författare närmare min smak när det kommer just till språk. Så svårt att säga när jag själv inte kan franska hur mycket jag än vill vara en person som är flytande på det.
Sammanfattningsvis är det en bok/novell som lockar till mer läsning från Annie Ernaux och er är ett gott betyg nog. Därför får den fyra franska flaggor av fem från mig.
Jag har dessvärre vissa långsinta drag, så inte redo än för att köpa hem en osignerad bok av henne så att läsa fler titlar är inte aktuellt denna sekund men kanske kommer jag över det snart. Om det är någon som vill sälja ett signerat exemplar dock är jag redo för köp!
Igår hade jag en himla fart hem efter jobbet, för jag skulle på en helt nystartad bokklubb på Soho House. Det är Jessika Gedin som håller i den och som boknörd är ju Gedin från Babel en slags husgud.
Det var Skärvorna som skulle diskuteras, en bok vi läste i min bokklubb redan i julas och jag var exalterad över att få damma av mitt exemplar för att prata igenom den med ett nytt gäng.
Brett Easton Ellis som är författare till boken är själv ett slags fenomen. Han är inte den mest populära i sitt hemland USA men min uppfattning är att han hyllas desto mer i Europa. I Skärvorna tas vi till ett stekande hett 80-tal kryllandes av extremt rika tonåringar som är släppta för vinden av sina frånvarande föräldrar. Huvudpersonen är Brett själv, och handlingen kretsar kring tonårstiden med allt vad den innebär. Det är droger, kåthet, experimentera med sin sexualitet. Det handlar om att hitta sitt sanna jag och samtidigt ha känslan av att inte vara sann till sig själv. Allt berättas inom ramen av att det samtidigt finns en seriemördare lös som verkar ha siktet inställt på just Bretts umgängeskrets.
När jag läste den med bokklubben (läste för övrigt ut den på självaste julafton enligt Goodreads) så var känslan lite blandad. Det finns mycket att säga om boken och många tolkningar att göra, men jag gav den bara tappra 2,5 av 5. Medelbetyg, inte att förglömma, det är ju inte så lågt som man först tror. Men för mig var nostalgitrippen till 80-talet för långt ifrån för att räcka. Upprepningar av klädesplagg och låttitlar blev ibland alldeles för uttömmande och den kanske femton sidor långa exposén över när huvudkaraktären ser The Shining och analysen av vad han ogillade med filmen gör att jag önskar mig en mer redigerad version av Skärvorna. Min bokklubb var inne på samma spår och medelbetyget blev 2,75.
Soho House-klubben däremot verkade mycket mer förtjusta. Att kunna skriva fram en vibe ska inte underskattas och de som själva var med på 80-talet hade njutit på ett annat sätt av beskrivningarna.
Jag tror oavsett att boken är en sådan som kommer pratas om länge, såsom vissa serier är lägereldar än där folk samlas och ser samma sak, kan diskutera i kaffepausen på jobbet, så ser jag på Skärvornas plats. Tycker allt och alla verkar ha läst den i somras och jag kan trots mitt betyg inte låta bli att rekommendera den, just för att ta del av ett slags samhällsfenomen.
Om jag kommer läsa mer av Brett Easton Ellis? Inte nödvändigtvis, men jag kommer absolut försöka leta upp Jessika Gedins intervju med honom iallafall.
Jag har lyssnat på sommarprat i år igen, vilket jag faktiskt inte trodde skulle ske. Det är något med att man inte får lyssna i sin egen app som stör mig, eftersom jag använder Overcast som har ett smart snabbspolningssystem så det inte låter lika tillgjort om andra appar. Ville typ straffa Sommar lite och låta bli att lyssna, har ju ändå inte heller semester, men det fungerade inte och här sitter jag istället och författar ett tipsinlägg. Högsta betyg är fem körsbär (inte jordgubbar vilket kanske är ännu mer somrigt, jag vet).
Här kommer de jag lyssnat på i juni och juli:
Den kategori av poddar jag lyssnar allra mest på är på temat politik så Joakim Paasikivis röst har jag därför blivit ytterst bekant med. Som överstelöjtnant och lärare på Militärhögskolan har Paasikivi blivit kommentator för Rysslandskriget och i sommarpratet blandar har lite information om det, om hur just han blev vald och om sin bakgrund. En ganska klassisk blandning i ett sommarprat. Betyg: 🍒🍒🍒🌸 (3,5 om inte det framgick att blomman betyder att det inte blev ett helt körsbär).
En stadig röst i alla Mellanösternreportage. Cecilia Uddén är korrespondent som rapporterar därifrån, och jag tycker så mycket om hennes röst. Den är stadig, trygg men ändå varm. Berättar målande men också faktabaserat och kunnigt. I sommarpratet tar hon upp mycket kring Gaza, Israel, Palestina och det behöver hon kanske göra i sin roll, men jag tycker ändå det är modigt på något vis i en tid där alla letar efter att man ska trampa fel. Saknade lite om hennes egen bakgrund, även om man fick höra att hon som 20-något liftade runt i Mellanöstern, men i övrigt är det (ovanligt) lite om hon som person. Ändock 🍒🍒🍒🍒.
Carl Bild pratar fred och politik. Tror ni han någonsin kallats Calle förresten? Troligtvis inte. Jag försöker tänka på vilka drag som sammanför de som kallas Calle, hittar inte direkt den gemensamma faktorn förutom att Carl Bild absolut inte har en sådan aura. Nåväl, sidospår.
Temat är inte otippat, men också precis det jag vill höra honom prata om. Synd att han är lite monoton ärligt talat, för innehållet hade jag kunnat lära mig mycket på, särskilt hans internationella gärningar på 90-/00-talet. Kom till slutsatsen att han borde vara riktigt stolt över sitt yrkesliv. Och är säkert… 🍒🍒🍒 men pga framförandet, innehållet får ett extra bär för sig🍒.
Jennie Walldén är en kock jag följt i många år, främst för att hon har restaurangen Namu i Malmö som är toppen. Hon är duktig på koreansk mat och på att göra det enkelt att ta till sig, en stor källa till varför jag själv blivit helt okej på några koreanska rätter om jag får säga det själv. I sommarpratet berättar hon om sin uppväxt i Korea fram till 6-7 års ålder och varför hon blev bortadopterad, och hur det var. Togs med storm av det här pratet. Kanske för att Walldén kan hålla integritet men ändå berätta personligt, och återberätta med en intelligent skärpta. Även skildringen om osjälviska mödrar som sätter vad de tror är bäst för in dotter över vad som de kanske själva helst hade velat är saklig men berör ändå. Tyckte både hennes koreanska mamma och svenska mamma visade det. Lyssna! 🍒🍒🍒🍒🍒.
Oscar Stenström är ett namn jag aldrig hört talas om innan Natoförhandlingarna. Tycker det är toppen att han pratar och kan kasta lite mer ljus över hur det egentligen gick till. Intressant för politiknördar som jag själv, det är sällan man får insyn i sådana förhandlingar. Vad är exempelvis grejen med att man ska ge gåvor och att det är viktigt? Min åsikt är nog fortfarande att man inte tog sig an Turkiets krav på det sätt som behövs. ”Starka män” kan inte möta mjukhet, det föraktar dem, och Erdogan är en ”stark man”. 🍒🍒🍒🌸 för de som inte älskar politik men för de som gör det är det faktiskt 🍒🍒🍒🍒 ändå.
Författaren bakom Augustprisbelönade Jävla Karlar. Till skillnad från sin bok handlar sommarpratet ingenting om pappor, och inget om författarskap. Desto mer om rymden och tankarna kring det. Walden kan leverera en historia som får en att lyssna och ibland skratta till. Gillade! 🍒🍒🍒🍒.
Ett av de bästa praten i år kom enligt mig från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Han pratar om hur viktig kulturen är i vårt samhälle men att vi har tappat bort den. Särskilt fastnade jag för när han beskrev offentliga byggnader. Skolor ritades förut av de största arkitekterna, men är nu baracker. Vad menar man då, vad sänder man för budskap om utbildning? Att det inte är värdesatt.
Känner samma om sjukhus. Vad säger det, att jag måste jobba i ett fönsterlöst rum med linoleumgolv och trötta väggar? Man känner kanske inte att sjukvården är så högt aktad eller värdesatt, om min till exempel jämför med Serafimerlasarettet.
Jag tyckte också om att just Strannegård tar upp kulturen, i sin position som rektor för Handelshögskolan smäller det högre. Tycker om hans bildningsideal och önskar att svenska universitet var mer lika de anglosaxiska i den aspekten. En stark klase, 🍒🍒🍒🍒🍒.
Fotbollsjournalisten Olof Lundh pratar om dels att få dåligt rykte och hur det känns, och om socialt engagemang inom sporten. Även en del om komplexet över att var uppvuxen i en akademisk stad som Lund utan att vandra den klassiska väggen (också min hemstad!). Det här pratet rymmer många delar, själv hade jag velat höra mer om det sociala ansvaret inom sporten men tycker han är en duktig berättare så köper alla delar även om det stundtals kändes lite rörigt. 🍒🍒🍒🌸.
Kocken Niklas Ekstedt! Om vägen till att bli en kock av den kalibern han är. Jag har ätit på Ekstedt en gång, sommaren 2018. Extremt varm sommar så det var inte det smartaste draget att äta på en restaurang som utgår ifrån öppen eld. Tyckte det var mysigt att lyssna på och fint att hans föräldrar verkade så stödjande i hans kockbana. Man får ett enstaka smaktips (avslöjar: persilja + jordgubbar) nen han pratar en del om grundsmakerna och förankrar i sitt snack. 🍒🍒🍒🌸.
Sveriges ambassadör i Ryssland. Tyckte Karin Olofsdotter känns som en stencool kvinna. Hon pratade öppet och informerande om Ryssland och varför det är viktigt att vara kvar även om relationerna är urusla i övrigt. Förstår fortfarande inte varför hon ville plugga ryska i forna Sovjet och leva på svältföda men alla är vi olika… Förutom att innehållet är bra levererar hon också bra, duktig berättare. Därför: 🍒🍒🍒🍒🍒. Boom!
Tallest Man on Earth. Mysig röst men jag orkade inte alls hålla koncentrationen. Kanske var det för att jag åkte tåg och var lite illamående? Inte helt fair av mig kanske men får bara 🍒🍒 för jag minns knappt vad det handlade om. Minns dock när han sjöng en sväng, det var fint!
Det var inte så många prat ändå och kanske borfe jag vidga vyerna lite. Har i princip bara lyssnat på politikrelaterade prat, författare och kockar. Kanske de vanligaste kategorierna i och för sig. Någon som har ett sommarprat jag inte borde missa? Little Jinder kanske, känns som många gillade?
A T H E N A 