Kategori: Recensioner

Elva snabbrecensioner av Sommar i P1

Jag har lyssnat på sommarprat i år igen, vilket jag faktiskt inte trodde skulle ske. Det är något med att man inte får lyssna i sin egen app som stör mig, eftersom jag använder Overcast som har ett smart snabbspolningssystem så det inte låter lika tillgjort om andra appar. Ville typ straffa Sommar lite och låta bli att lyssna, har ju ändå inte heller semester, men det fungerade inte och här sitter jag istället och författar ett tipsinlägg. Högsta betyg är fem körsbär (inte jordgubbar vilket kanske är ännu mer somrigt, jag vet).

Här kommer de jag lyssnat på i juni och juli:

Den kategori av poddar jag lyssnar allra mest på är på temat politik så Joakim Paasikivis röst har jag därför blivit ytterst bekant med. Som överstelöjtnant och lärare på Militärhögskolan har Paasikivi blivit kommentator för Rysslandskriget och i sommarpratet blandar har lite information om det, om hur just han blev vald och om sin bakgrund. En ganska klassisk blandning i ett sommarprat. Betyg: 🍒🍒🍒🌸 (3,5 om inte det framgick att blomman betyder att det inte blev ett helt körsbär).

En stadig röst i alla Mellanösternreportage. Cecilia Uddén är korrespondent som rapporterar därifrån, och jag tycker så mycket om hennes röst. Den är stadig, trygg men ändå varm. Berättar målande men också faktabaserat och kunnigt. I sommarpratet tar hon upp mycket kring Gaza, Israel, Palestina och det behöver hon kanske göra i sin roll, men jag tycker ändå det är modigt på något vis i en tid där alla letar efter att man ska trampa fel. Saknade lite om hennes egen bakgrund, även om man fick höra att hon som 20-något liftade runt i Mellanöstern, men i övrigt är det (ovanligt) lite om hon som person. Ändock 🍒🍒🍒🍒.

Carl Bild pratar fred och politik. Tror ni han någonsin kallats Calle förresten? Troligtvis inte. Jag försöker tänka på vilka drag som sammanför de som kallas Calle, hittar inte direkt den gemensamma faktorn förutom att Carl Bild absolut inte har en sådan aura. Nåväl, sidospår.

Temat är inte otippat, men också precis det jag vill höra honom prata om. Synd att han är lite monoton ärligt talat, för innehållet hade jag kunnat lära mig mycket på, särskilt hans internationella gärningar på 90-/00-talet. Kom till slutsatsen att han borde vara riktigt stolt över sitt yrkesliv. Och är säkert… 🍒🍒🍒 men pga framförandet, innehållet får ett extra bär för sig🍒.

Jennie Walldén är en kock jag följt i många år, främst för att hon har restaurangen Namu i Malmö som är toppen. Hon är duktig på koreansk mat och på att göra det enkelt att ta till sig, en stor källa till varför jag själv blivit helt okej på några koreanska rätter om jag får säga det själv. I sommarpratet berättar hon om sin uppväxt i Korea fram till 6-7 års ålder och varför hon blev bortadopterad, och hur det var. Togs med storm av det här pratet. Kanske för att Walldén kan hålla integritet men ändå berätta personligt, och återberätta med en intelligent skärpta. Även skildringen om osjälviska mödrar som sätter vad de tror är bäst för in dotter över vad som de kanske själva helst hade velat är saklig men berör ändå. Tyckte både hennes koreanska mamma och svenska mamma visade det. Lyssna! 🍒🍒🍒🍒🍒.

Oscar Stenström är ett namn jag aldrig hört talas om innan Natoförhandlingarna. Tycker det är toppen att han pratar och kan kasta lite mer ljus över hur det egentligen gick till. Intressant för politiknördar som jag själv, det är sällan man får insyn i sådana förhandlingar. Vad är exempelvis grejen med att man ska ge gåvor och att det är viktigt? Min åsikt är nog fortfarande att man inte tog sig an Turkiets krav på det sätt som behövs. ”Starka män” kan inte möta mjukhet, det föraktar dem, och Erdogan är en ”stark man”. 🍒🍒🍒🌸 för de som inte älskar politik men för de som gör det är det faktiskt 🍒🍒🍒🍒 ändå.

Författaren bakom Augustprisbelönade Jävla Karlar. Till skillnad från sin bok handlar sommarpratet ingenting om pappor, och inget om författarskap. Desto mer om rymden och tankarna kring det. Walden kan leverera en historia som får en att lyssna och ibland skratta till. Gillade! 🍒🍒🍒🍒.

Ett av de bästa praten i år kom enligt mig från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Han pratar om hur viktig kulturen är i vårt samhälle men att vi har tappat bort den. Särskilt fastnade jag för när han beskrev offentliga byggnader. Skolor ritades förut av de största arkitekterna, men är nu baracker. Vad menar man då, vad sänder man för budskap om utbildning? Att det inte är värdesatt.

Känner samma om sjukhus. Vad säger det, att jag måste jobba i ett fönsterlöst rum med linoleumgolv och trötta väggar? Man känner kanske inte att sjukvården är så högt aktad eller värdesatt, om min till exempel jämför med Serafimerlasarettet.

Jag tyckte också om att just Strannegård tar upp kulturen, i sin position som rektor för Handelshögskolan smäller det högre. Tycker om hans bildningsideal och önskar att svenska universitet var mer lika de anglosaxiska i den aspekten. En stark klase, 🍒🍒🍒🍒🍒.

Fotbollsjournalisten Olof Lundh pratar om dels att få dåligt rykte och hur det känns, och om socialt engagemang inom sporten. Även en del om komplexet över att var uppvuxen i en akademisk stad som Lund utan att vandra den klassiska väggen (också min hemstad!). Det här pratet rymmer många delar, själv hade jag velat höra mer om det sociala ansvaret inom sporten men tycker han är en duktig berättare så köper alla delar även om det stundtals kändes lite rörigt. 🍒🍒🍒🌸.

Kocken Niklas Ekstedt! Om vägen till att bli en kock av den kalibern han är. Jag har ätit på Ekstedt en gång, sommaren 2018. Extremt varm sommar så det var inte det smartaste draget att äta på en restaurang som utgår ifrån öppen eld. Tyckte det var mysigt att lyssna på och fint att hans föräldrar verkade så stödjande i hans kockbana. Man får ett enstaka smaktips (avslöjar: persilja + jordgubbar) nen han pratar en del om grundsmakerna och förankrar i sitt snack. 🍒🍒🍒🌸.

Sveriges ambassadör i Ryssland. Tyckte Karin Olofsdotter känns som en stencool kvinna. Hon pratade öppet och informerande om Ryssland och varför det är viktigt att vara kvar även om relationerna är urusla i övrigt. Förstår fortfarande inte varför hon ville plugga ryska i forna Sovjet och leva på svältföda men alla är vi olika… Förutom att innehållet är bra levererar hon också bra, duktig berättare. Därför: 🍒🍒🍒🍒🍒. Boom!

Tallest Man on Earth. Mysig röst men jag orkade inte alls hålla koncentrationen. Kanske var det för att jag åkte tåg och var lite illamående? Inte helt fair av mig kanske men får bara 🍒🍒 för jag minns knappt vad det handlade om. Minns dock när han sjöng en sväng, det var fint!

Det var inte så många prat ändå och kanske borfe jag vidga vyerna lite. Har i princip bara lyssnat på politikrelaterade prat, författare och kockar. Kanske de vanligaste kategorierna i och för sig. Någon som har ett sommarprat jag inte borde missa? Little Jinder kanske, känns som många gillade?

Tre av Valérie Perrin

Min första sommarlovsbok fick bli Tre av Valérie Perrin. Har bara en vecka sommarlov men har ändå finns en stark förhoppning om att jag ska få läsa fler böcker denna vecka. Är på västkusten ihop med ett gäng kompisar, och just idag duggar det tätt så det kanske blir ett par lässtunder ändå.

Det här är andra boken av Valérie Perrin som jag läser, den första var Färskt vatten till blommorna som jag tror många kan känna igen iallafall omslaget på. Den läste vi i min bokklubb hösten 2022 och det var en bok som vi alla tyckte om, trots att vi är en blandning av personer som kanske tror att vi har svårare boksmak än så (pinsamt nog). Tre fick jag i julklapp av min brors tjej, och det var ett utmärkt julklappsval. Just den julen läste jag flera långa böcker efter vartannat (Skärvorna och Systrarna däribland) så jag sparade Tre tills en lite längre ledighet. Inte för att en vecka kanske är så lång ledighet men man tar vad man får.

Tre handlar om tonårsvänskap, om livsöden, om sorg, om skam. Liksom förra boken går texten fram och tillbaka från dåtid och nutid, och under berättelsens gång vilar föreställningen om att något dåligt har hänt vännerna emellan, men exakt vad får man inte veta. Greppet gör att boken blir bläddningsbar, man läser och läser och läser för att få veta vad som hänt. Fast man läser också för att Perrin är en så stark författarinna, hennes ord och meningar är vackra men de flyter samtidigt snabbt igenom en. Är imponerad av hennes sätt att komponera texter.

De tre vännerna Nina, Adrien och Étienne växer upp i den lilla byn La Comelle i Bourgogne och finner varandra första dagen i skolan. Varför vet man inte riktigt, kanske för att efternamnen kom efter varandra i klasslistan, kanske såg de något hos varandra intuitivt. Enheten är starkt sammansvetsad och går igenom barndomen och ungdomens steg ihop. De delar precis allt och berättar om sina första kyssar, första kärlekar, om existensiella tankar men samtidigt säger de ingenting alls. Hänger på utomhusbadet i byn, dricker vodkadrinkar och smiter in på den lokala klubben, spelar i band tillsammans. Nina växer upp hos sin morfar efter att ha blivit övergiven av sin mamma, Adrien är en älskarinnebarn och träffar sin pappa sporadiskt på obligatoriska luncher någon gång i kvartalet medan Étienne växer upp med syskon och sommarhus, ett vackert hem och överflöd som han delar med sig av till vännerna.

Trots att de är unga och sorglösa finns mycket svärta i deras liv. De går igenom död, ensamhet och det uttalade att inte vara önskad av föräldrar. De letar efter sina tillhörigheter i livet, vilka de egentligen är, och den djupt mänskliga känslan av att undra om man är älskvärd nog som barn förekommer mellan raderna.

Nutiden innehåller egentligen mycket mer; boken börjar med att Nina får reda på att Étienne ska dö. Det cirkulerar kring hans närstående död och en bil som hittas i den lokala sjön med en död kropp. Vuxenlivet har mer dramatik men det är inte de partierna som jag kommer bära med mig.

Temat om den oslagbara tonårsvänskapen som sedan slås sönder känns igen från andra böcker. Jag påminns bland annat om de svenska böckerna Trion av Johanna Hedman, och om Sandra Beijers bok Allt som blir kvar. Det villkorslösa som existerar i den åldern, och känslan av att man är en enhet som inte går att finna början och slut på. Man tror att vänskapen kommer vara för evigt, men problemet med att dela villkorslös kärlek så tätt med vänner är att man inte är utan villkor inför varandra egentligen. Så sårar någon en blir fallet mycket större än en vanlig vänskap, och inte lika förlåtande som vi är inför familj. Det är inte specifikt ett stort svek som händer i boken som förklarar allt, men ju mer man läser ju fler trådar får man till väven om varför de gled isär. Att väva ihop berättelsen en tråd i taget känns igen från Färskt vatten till blommorna. Jag tycker om greppet, men tycker att det fungerade ännu bättre i förra boken även om den dramaturgiska kurvan är snarlik om inte nästintill identisk.

Partierna om tonåren är det som färgar sig starkast hos mig efter att ha slagit igen boken och fått samla tankarna. Porträtten är välskrivna, miljön vacker och historien händelserik. Perrin är en skicklig författare och fastän boken är dryga 600 sidor lång känns det som jag slukat en kortroman.

Rekommenderar jag boken? Ja.
Betyg? 4 västkustar av 5 (fast en svag fyra ändå)
Vill jag läsa mer av Perrin? JA. Hennes första bok är numer översatt till svenska så den ska jag ta mig an.

Har någon här ute i etern läst Tre och vad tyckte ni?