Operan i Stockholm är verkligen en vacker plats för ögat. Pampigt, stort, höjder, gyllene skimmer som blänker överallt. Jag älskar den här byggnaden och sörjer att man inte vårdat den under åren som gått. Man märker inte det som besökare direkt, men husets inre liv hade behövt löpande uppdateringar. Nu har Operan dock fått in en rejäl privat donation som möjliggör renovering av huset och tillfällig flytt under ett par år till andra lokaler. Jag har därför försökt besöka Operan oftare än förut och kanske tog det orimliga nivåer när jag var där två gånger samma vecka…
En tisdagskväll bjöd Donationsfonden in till generalrepetition/förhandspremiär av det nyskrivna balettstycket It feels good… som William Dugan satt ihop baserat på Rebecca & Fionas musik. Ser ni att lamporna är discobelysta i Guldfoajén på bild?
Först samtalades det om processen, jättespännande! Älskade att lyssna på Rebecca som var sådär pangödmjuk? Verkligen sa det man tror man själv hade tänkt, och jag uppskattade det, att hon inte var konstlad. Efter lite bubbel fick vi en rundtur till bland annat salarna där balettdansöserna repeterar. Otroligt att det ryms ett så vanligt rum mitt i all pamp? Gympagolv, snedtak, en vacker flygel placerad i ett hörn. Vågade inte ta bilder, kändes så hemligt att få ha sett.
Under baletten får man inte fotografera heller men det var verkligen SÅ kul att lyssna på musik man vanligtvis dansar sena nätter till och kombinera det med något så klassiskt som balett. Andra delen av uppsättningen var ett stycke som heter Minus 16, skrivet av Ohad Naharin som också är fenomenalt. Rekommenderar alla att gå på Dugan/Naharin i höst om man kan! Om inte annat för att det är något helt utanför den vanliga baletten man brukar få se (som jag också älskar).
På fredagen var jag tillbaka i Guldfoajén igen, men nu på lunchtid tillsammans med Daniel. Förra hösten var vi också på lunchopera och det var nästan på dagen att vi var tillbaka.
Det här är ett enkelt sätt att få komma i kontakt med opera tror jag? Det är korta lunchkonserter på kanske max en timme och innan dess äter man lunch vid ett runt bord ihop, sex personer vid varje bord. Sångaren var otrolig, han kunde äga ett rum med den rösten kan jag säga.
Kontrasterna gör livet. Kvällen innan hade vi varit på Maggio och denna kväll gick vi på Rebecca & Fiona som hade spelning efter sin riktiga premiär. Det var ösigt! Och jag var tacksam över att få ta del av allt sådant här.
Oktober, en så speciell månad för mig. På pappret var jag ledig hela månaden i väntan på nytt jobb, men i praktiken var det mycket småjobb med olika saker, framförallt forskningen, som gjorde att känslan av att ha ”oerhört mycket tid” totalt uteblev. Tio dagar tillbringades dock i Kroatien och sju av dessa dagar på en guppandes segelbåt vilket gjorde susen för mitt behov av att nå fram till lugn. Den resan får förhoppningsvis ett eget inlägg i framtiden. Nu i slutet av oktober känner jag hur jag börjar trivas igen, älskar när det blir lite ruskigt men löven fortfarande lyser gula och röda. Tända ljus, långa kvällar och känslan av att julen kommer komma när trädens nakenhet blir för stor.
Månadens bok Den här månaden läste jag ut Demon Copperhead av Barbara Kingsolver och Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, båda böckerna läsvärda men generellt rekommenderar jag Demon Copperhead. En tjock bok en pojke som växer upp i inlandet i USA, ett område som senare ska bli ett oxy-fäste. Kände mig ödmjuk inför livet när jag läste.
Månadens ord Jag har mest bevandrat mig i båttermer av olika slag. Rorkult, bog och tamp för att nämna några.
Månadens mat Den här månaden har jag ätit tre rätter extra många gånger. Den ena är helgrillad fisk, när den grillas över öppen eld med olivolja, då vet jag knappt om det finns något godare? Det andra är tomatsoppa, med ugnsrostade tomater som fått stå länge och bli reducerade och nästan karamelliserade och servera det med en grilled cheese. Det tredje är kräm på feta och toppat med rostade betor, så himla gott.
Månadens vin Har druckit så många goda viner denna månad! Men om jag bara får välja ett, så blir det en vit Rioja. Rioja förknippas ju med rödvin annars men denna spanska vita flaska var så spännande med en kombination av massa ekfat/vanilj och citrus/hög syra.
Månadens te Jag dricker liksom i slutet av september främst Sir Williams, ett ganska kraftigt rökigt blandat te som bara säljs på Sibyllan. Nu har jag dock varierat med lite oolong som är ett te som är halvfermenterat och rullat till små bollar. När man brygger det rullar bollarna ut sig till stora blad och smakar som en blandning av svart och grönt te. Mitt är från Vietnam och är lätt i smaken, nästan lite sött och rostat ris-aktig i nyanserna.
Månadens skönhet För två år sedan åkte jag skidor i Högbo utanför Gävle där Björk & Berries har en väldigt fin butik. Där köpte jag doften September och just oktober i år har den använts väldigt mycket. Det doftar rökigt och träigt, med lite sött och frukt där någonstans. Perfekt precis när det blivit riktig höst, som nu.
Månadens bad På seglingen badade vi efter båten, det är så barnsligt roligt att få bada med Linn och Kajsa. Hänga där bak och göra kullerbyttor tillsammans runt repet.
Månadens skrivande Jag har redigerat ett gammalt projekt lite pö om pö hela månaden och nu är jag klar med omgång 1. Vad som väntar, är att läsa igenom en fysisk utskrift och pilla lite till. Sen får vi se…
Månadens låt Ni får ursäkta om detta är för puttinuttigt men jag och D har firat ettårsdag i början av oktober och sedan dess är mitt hjärta lite mer ömt. Har därför lyssnat på en hel del mjuka låtar, som Sång till friheten av Maple & Rye, den vackraste versionen.
Månadens kultur Brukar tjata om att hösten är kulturens tid för mig, och nog blev det så. Jag fick besöka Operan två gånger, varav jag starkt kan rekommendera baletten Dugan/Naharin. Så rolig, och så speciellt att få höra Rebecca & Fionas musik på en sådan scen! Jag och D gick på lunchopera samma vecka, alltid magiskt men eftersom programmet är rullande känns det dumt att tipsa om just den vi var på. Jag lyckades faktiskt vara i Globen/Avicii arena två gånger också, ena gången var det en slags minikonsert med Shima Niavarani, det var mäktigt för vi var kanske 30-40 personer som satt i en ring i mitten av ett annars tomt Globen och fick se detta framträdande. Sen gjorde Maggio en konsert för Amex här i slutet av månaden, Jesus vad hon alltid levererar! På detta hanns även en spelning med Rebecca & Fiona med, sjukt taggad inför Tomorrowland Winter nu. Tog faktiskt även med mig min kompis barn på filmen Djurexpressen, barnfilmer numer är inte ett dugg lika barnfilmer från min egen tid…
När jag läser mitt eget stycke nu, så känner jag att det är okej om november med nytt jobb osv inte kommer ge mig lika mycket sådant här, depån är påfylld :)))))
Månadens bokcitat Från Fars rygg av Niels Fredrik Dahl: ”Jag skriver ju denna historia med en tro på att ensamhet kan gå i arv. Och kanske den kan gå i arv åt båda hållen? Om det är så att far planterade sin ensamhet i mig, så ger jag den tillbaka till honom nu”. Vackert och hjärtskärande. Går ensamhet verkligen i arv?
Månadens TV Gift vid första ögonkastet, vinterversionen, har börjat! Jag har bara hunnit se första avsnittet men ska se fler. Tycker det är spännande med relationsprogram, det får mig att fundera mycket på mitt eget förhållningssätt när det kommer till kärlek.
Månadens podd
Egentligen är politikpoddar med råge det jag lyssnar på mest, och denna månad har Politikrummet som görs av Expressen strålat lite extra. Med Anna-Karin Hatts avhopp så behövde jag kloka och förklarande röster.
November, november, november. Jag börjar nytt jobb. Ska pendla till Norrtälje och jobba där närmsta halvåret till att börja med, vilket känns spännande men också pirrigt på alla möjliga vis. Egentligen är jag inte så bra på det här med att pendla men jag hoppas att de där timmarna kanske kan få mig att varva ner lite mer. Läsa, skriva blogg, lyssna på podd och musik? Istället för att tidsmaximera? Vi får se. Annars är det inte överdrivet mycket planerat. Jag ska till Hudiksvall de första dagarna och mysa på en gård med nära vänner, det blir ett dop och ett födelsedagsfirande, samt Thanksgiving i Oskarshamn hos vänner till D som bott i USA på olika vis. Och inte att förglömma – första advent blir sista helgen i november vilket känns svindlande men längtar också till juletid.
Tycker det är så spännande med Nobelvecka! Jag lyssnar på Vetenskapsradions sammanfattningar av medicin/kemi/fysikpris men givetvis är torsdagens ens favorit när det är dags för Svenska Akademien att presentera litteraturpriset. Jag läste lite tipslistor innan, och László Krasznahorkai fanns ju högt upp hos många, både bettingföretag och litteraturkunniga. Själv trodde jag på Vi Läsers tippning Claudio Margis. Han skriver i en stil som historiskt sett verkar passa Svenska Akademien, det vill säga essäromaner om platser och tvetydigheten i historien. Dessutom har det varit ovanligt många unga (i Nobelsammanhang) på raken som får priset så att en mer senior författare kändes inte omöjligt.
Själv kan jag intet om Krasznahorkais författarskap och därför räknade jag bort honom när jag själv funderade på pristagare. Lite hybris kan man tycka men de senaste åren har både Annie Ernaux och Han Kang vunnit Nobelpris, och bägge har varit författare jag läst och haft koll på innan priset. Trodde på något sätt att jag vuxit in i Nobelpriset nu, lite som när man blev tillräckligt gammal för att få utbyte av På Spåret? Men icke.
Krasznahorkai ska vara känd för sina samhällskildringar med en grotesk, mörk och satirisk ton. Tycker beskrivningarna av hans författarskap liknar de stora ryska författarna, som Michail Bulgakov som är författaren bakom ”Mästaren och Margarita”. Bulgakov kritiserar det kommunistiska Sovjet mellan raderna, medan Krasznahorkai kritiserar det post-kommunistiska Ungern. Mästaren och Margarita är mångas favoritbok men när jag läste den, höll den på att göra mig galen. Jag förstod inte alls tonen, satiren eller vad den skulle säga mellan raderna och det gör mig instinktivt lite skepsisk till Krasznahorkai. En av hans nyligen översatta böcker är tillexempel skriven utan punkt, för Krasznahorkai har sagt att han inte tycker människor talar med kommatecken och att punkten är Guds uppgift.
Ja vad ska jag säga. Min hybristid av att känna igen Nobelpristagare och lockas av deras författarskap är helt enkelt över och det är dags att rätta sig i ledet igen.
Jag minns så tydligt när Fotografiska var helt nytt. Året var 2010, jag var nyinflyttad i stan och fotokonst kändes som något mitt 18-åriga jag kände var en lagom kulturell nivå att ta del av. De hade studentpris ett tag och jag minns att det blev som ett klassiskt förslag att gå dit som ett lördagsnöje och sen äta Hermans veganska buffé. Bra tider.
Mannen till vänster är en av grundarna till Fotografiska, och han har nu tagit till sig ett nytt uppdrag nämligen att grunda House of Photography. Jag hade lyckats få plats till invigningen en regnig vardagskväll, så jag och Daniel styrde cyklarna till Mariatorget.
Lokalerna var nere i ett valv och det skapade en väldigt mäktig inramning till fotografierna. Det måste säkert vara svårt att hänga på så ojämna väggar men de hade lyckats bra.
Ett rum som inte var öppet än, men som ser ut att bli bra. Tanken är att utställningarna ska vara ganska korta, typ 45-60 minuter och att det ska finnas en vinbar, en liten butik och annat trevligt.
Daniel tyckte det var kul att jag inte såg vem det var på bilden.
Efter utställningen gick vi till Barobao. Jag och min vän Mathilda var här första gången vi umgicks själva och sen gick vi hit och firade vår första årsdag 2018. Lite gulligt kan jag tycka.
Den här kvällen delade jag och Daniel på två bao med deras klassiska fläsksida med krispig gurka och jordnötter, en med stekt ostronskivling i strimlor och en med yakiniku.
Var tvungen att prova deras ramen också. God men inte lika fantastisk som deras bao. Klart slut på en mysig vardagskväll.
Höst för mig är tiden att få förkovra sig i konst och kultur. Det bästa jag vet är att en krispig höstdag få gå en långpromenad till Djurgården med omnejd, äta lunch på Rosendal och sen se en utställning. Jag tycker att det dramatiska i hösten med sina skiftande färger och hur naturen vibrerar innan allt ska släppa taget är en perfekt fond till att själv långsamt njuta. I höst finns det massor jag vill se så det här blir kanske ett inlägg som löper på under månadernas gång men dessa fyra utställningar behöver mer eller mindre ses i september för att man ska hinna med:
Millesgårdens utställning om Carl Milles
Lånad från millesgarden.se
Millesgården som ligger ute på Lidingö är ett fantastiskt utflyktsmål i sig, men känns extra spännande nu i höst då de har en separatutställning om Carl Milles själv. Att få vandra runt i den miljö där han själv skapat stora delar av sin konst, det lockar mig oerhört. Millesgården skriver också på hemsidan att de tar upp nyanseringen och komplexiteten kring Carl Milles och hans fru Olga (deras nazistiska åsikter åsyftas). Utställningen pågår till 28e september.
Carl Eldhs ateljé
Ett besök i Carl Eldhs ateljé 2022
Hösten är inte komplett utan ett besök i Carl Eldhs ateljé som är öppen april till september för besök. Jag älskar att vistas i rummet där. Det är en andaktsfull känsla, något med hur ljuset spelar på väggarna och det stora fönstret som vetter ut mot grönskande träd. Varje år ställer en konstnär ut bland Carl Eldhs verk, i år Theresa Traore Dahlberg som själv bland annat är skulptör. Om man har tur så är det soligt när man besöker och då kan man smita ner till Brunnsviken efter för ett uppfriskande höstbad. Lovar att man känner sig nästan salig efter en sådan dag. Ateljén är öppen september och den på helgerna i oktober innan den övervintrar till april nästa år.
Marie-Louise Ekmans utställning på Konstakademien
Foto av Pierre Björk, lånad av Konstakademien.se
Det brann på Konstakademien i våras men gudskelov verkar det ha gått orimligt väl med allt och byggnaden är öppen igen. Marie-Louise Ekman är på något sätt ständigt aktuell, nu med nya verk som visas på på Konstakademien i höst. Jag tycker hon är spännande i svensk kultur generellt, och minns att hon var chef för Dramaten när jag flyttade till Stockholm (2010). Dock tycker jag själva utställningen är skralt beskriven på Konstakademiens hemsida men hennes namn räcker för att jag ska känna mig lockad. Utställningen är öppen till mitten av oktober typ.
Stockholm konsts sommarutställning
Foto av Giulia Cairone, lånad av Stockholm Stad
Stockholm konst, som tillhör Stockholm stad gissar jag, har en sommarutställning där de temporärt ställer ut verk längs med Strandvägen, nedanför Torstenssonsgatan där jag själv bott en kort sväng. Man kan läsa mer om de olika verken här men det gemensamma temat är fiske och teknologins inverkan på samtiden. Själv är jag extra nyfiken på verket Atrahasis 3.0 av Nada Alioch Monument över tillväxten av Finn Ahlgren. Utställningen är igång till 21a september! Jag tänkte unna mig en morgonpromenad snart för att granska allt.
Och jag vill ju ha konsttips av er, om ni har något på lager som jag inte bör missa!
Det är Stockholm Art Week nu, en enligt mig underbar vecka där konstscenen får välförtjänt ljus på sig. Dock kommer jag vara i Skåne större delen av veckan men maximerade min tisdag med konst och lyckades längs vägen snappa upp lite tips som jag vill dela med mig av.
Min tisdagsmorgon började i arla morgonstund på Soho House som bjöd på frukostmacka och oväntat gott bryggkaffe medan Sara Berner Bengtsson som chefar över Stockholm Market Art Fair intervjuades av Rolande-Philippe Kretzschmar (som driver The Art Bystander). Sara bjöd generöst på insikt i hur konstmarknaden fungerar och varför det är viktigt att Stockholm har en Art fair. Uppskattade detta samtal mycket! Hon tipsade om Coulisse Gallery som jag absolut ska besöka (och som jag fått höra prata i ett annat frukostsamtal, blev verkligen peppad på att gå dit).
Tisdagen rasslade vidare till lunchträff hos Eva Livijn. Eva är konstkännare och konstrådgivare, som i sitt hem brukar ha kurerade utställningar. Detta var magiskt och ett enligt mig, numer relativt unikt koncept. Hon bjöd frikostigt på historier om konstverken i sitt hem och anekdoter om besökare.
Jag hade med mig min vän Dagmar, en energisk amerikanska från San Francisco.
Tyckte mycket om verken. Mjukt, pastelligt, naturen nära. Det smälte in så fint i hemmet också. Tyvärr hade det blivit felbokning på något sätt så konstnären Sara Nilsson var inte där men om man gick lunchen därpå kunde man få en tur av henne själv också. Lyxigt!
Jag och Dagmar traskade till Maru, ett riktigt hål-i-väggen-ställe på Lützengatan vid Karlaplan. Vi åt varsin halvdan rätt, men gubben som driver det är riktigt gullig så det är svårt att låta bli att gå tillbaka ändå.
På kvällen hade jag och D konstkvällsdejt. Först gick vi till CFHILL som är ett galleri vid Artilleriet. Modernt och i framkant generellt, och de visade nu verk från Alexandre Diop och Keith Haring som inspireras av att använda olika material och skapa konst som är starkt influerad av undergroundscenen. Jag som är mer en klassisk person i konstavseende har lite svårt att ta till mig den här slags verk.
Kunde dock läsa av i rummet att fascinationen var stor.
Jag och D traskade raskt vidare till A Days March för att se den nya kollektionen släppt av Mark Frygell.
Vi fick goda drycker (jag drack som ett naturvinsliknande-kombuchastyle-dryck) medan vi tittade på plaggen. Tyckte tröjorna skulle passa som hand i handsken till en kompis så skickade genast lite bilder dit.
Vi avslutade dejtkvällen med ramen, stans bästa ramennudlar finns på Kapibara! Fast jag ljög när jag sa att vi avslutade så, för sen gick vi hem till mamma och pappa för en spontan fika. Drack te, åt vattenmelon och den där goda mjölkchokladen från Linda med stora hasselnötter.
Nåväl, tre starka konsttips:
Ej chockerande så säger jag Coulisse Gallery. Jeanette Gunnarsson, en av de som driver galleriet, var på ett morgonsnack idag. Hon kändes så fascinerande och hon och jobbpartnern Filip Zieçiak känns i framkant i sina val av konstnärer. De kommer stå på Market Art Fair med konstnärerna Fabian Bergmark Näsman och Julia Kowalska.
Carl Eldhs ateljé är alltid en dröm att besöka, oavsett. Det var endast öppet april till september och den platsen är en av mina favoritplatser i Stocholm. Lugnet och andäktigheten i ateljén är starkt närvarande. Varje år samarbetar de med en konstnär som har en temporär utställning inflätat i den permanenta. Theresa Traore Dahlberg är årets konstnär, och hon kommer bland annat ha inkorporerat trädgården i sitt arbete. Premiärvisning imorgon! Men den finns hela säsongen om man missar (som jag).
På lördag håller åtta gallerier på Östermalm öppet med temat ”Gallery breakfast”. Man kan traska emellan, lyssna på samtal om konst och dricka kaffe ihop. Art Fairs chef tipsade om Ayan Farah som ställs ut på Nordenhake.
Det var mina tips för nu! Hoppas konstlovers som bor i Stockholm hinner med lite sådant i dagarna.
Jag känner mig som en imposter genom att igen skriva ett inlägg om film, eftersom jag inte sett någon sedan jag var på Stockholms filmfestival. Generellt är jag inte en person som tuggat i mig tillräckligt med filmer för att verkligen analysera, men med det sagt: häng med på när jag fick gå på förhandsvisning av filmen Presence!
Presence är regisserad av Steven Soderbergh som gjort filmer som Erin Brockovich och Oceans Eleven, titlar som till och med jag känner igen. Så peppen var ändå hög – nu skulle han ha tagit sig an en skräckfilm med lite inspiration av paranormal activity främst i form av hur kameran används.
Jag först på plats – mitt sällskap i form av D kom något senare, och jag stod uppställd och redo vid ingången med en bok under armen som jag läst på bussen till Bio Rio. Om någon undrar är det Intermezzo jag läser just nu. Först skulle den läsas med Soho-bokklubben men eftersom jag var i Thailand den träffen avstod jag, men sen blev den vald med min andra bokklubb så nu behöver jag ändå ta mig an den. Hittills okej!
Nåväl. Tillbaka till filmen. Innan var det mingel och bubbel, tackar man icke nej till en onsdag. Eller mingel och mingel, mest stod vi vid varandra och pratade om dagen. Mysigt det med. Vi fick smöriga popcorn serverade vid platsen och min förväntan var hög.
Låt oss sammanfatta såhär: förväntningarna infriades inte. Det var något med både historien och kanske hur den berättades som inte alls grep tag i mig. Blev absolut inte skrämd och förstod inte greppet att allt filmades med en kamera, som var själva ”the Presence” som hemsökte huset på något sätt. Tyckte också att extremt många trådar påbörjades som inte kom någonvart. Nja, inte en film i min smak men jag är heller inte en konnässör i branschen.
Efteråt bjöds vi på cheeseburgare och McVegan från donken. McVegan var bra mycket godare än vad jag hade kunnat tro! Smarr. Och var oavsett nöjd med lite bio mitt i veckan, ändå mer glamour och flärd än vad min onsdag annars hade bidragit med.
I början av vintern gick jag och två vänner på utställningen ”Det är vackrast när det skymmer”. Vi försöker mynta epitetet Kulturklubben åt oss men lite våghalsigt är det ändå, för i vår konstellation gås det på utställning kanske en gång om året. Fast på varsitt håll går vi mycket på kultur för att rättfärdiga vårt namn… Men det var dags nu, fötterna styrdes mot Thielska galleriet.
Vi var tidsoptimistiska och mörkret hann skymma på vägen, vilket kändes passande med temat på målningarna vi skulle få se. Tog vår tid gjorde vi också – vi gick förbi en liten holk med träsaker man kunde köpa. Det stod alltså ingen där, man tog vad man ville och swishade enligt prislappen. På något sätt gjorde det mig varm, den här tillförsikten till sin omgivning. Jag köpte en skärbräda och en liten holk att ha i julgranen. Vi stannade ofta, pekade på något, pratade ikapp och gick omvägar där på Djurgården.
Kallt var det minns jag. Det bet lite i kinderna på vägen, och världens bästa Andrea hade tagit med sig glögg på termos så när vi var nära galleriet tog vi en paus och smuttade på den. Den finaste mysfaktorn att få glögga tillsammans bara sådär, på en promenad i skymningen.
Väl på galleriet hade vi en timme på oss. Det räckte precis för utställningen, men ändå lite väl kort då Thielska i sig är en magisk plats i min mening. Jag älskar att läsa om hur de såg på konst och kultur då, om olika personer som bott där och målat, skrivit, varit skapande tillsammans. Tycker många gånger att livet lät underbart för vissa grupper under den tiden. Att bara få marinera sig i kultur.
Jag älskar skymning. Jag älskar soluppgång. Jag älskar solnedgång. Jag älskar gryningen. Och jag älskade den här utställningen. Dels fick man ta den av vackra konstverk på temat, men blandat med dikter som gav en särskild stämning till rummet. Hela utställningen är uppkallad efter Pär Lagerkvists dikt.
Det var så mycket att älska med den här utställningen. Så vackert kurerad och gav mig allt jag kan önska av en konstutställning. Skönhet, tankar, sinnlighet. Jag som tycker mycket om poesi (är vi en utdöende art?) kände att textelementet förhöjde upplevelsen än mer.
Kan varmt rekommendera ett besök dit, passa på innan utställningen tar slut 26/1-2025.
Här har det ekat tomt. Varför kan man undra? Eller så undrar ingen men jag vill oavsett få förklara, gärna för att få lite medlidande. Först halkade jag och slog sönder min telefon, det mina vänner var en stor sorg då den är helt ny från i maj. Jag skadade inte mig dock, vilket jag är tacksam för då fallet kändes lite illavarslande. Blev så rädd att jag ville börja gråta, men så kom det en dam ditvaggandes och undrade om jag mådde bra. Skönt med medmänsklighet klockan 22:30 på en torsdagskväll.
Sen var jag på en kort resa (inte synd om mig där), kom hem och jobbade natt (mycket synd om mig) och sen blev jag knallsjuk med hög feber i flera dagar (medlidande tack). Det var jättejobbigt att vara sjuk, mer än vanligt, för att under mina sjukdagar kom ett företag och hämtade min soffa, visserligen på min begäran, och lämnade en ny då min gamla hade lite tillverkningsfel. Så utan mobil, utan soffa och med en gigantisk gran som blockerar TV:n har jag försökt ta mig igenom denna sjukdom.
Idag är jag på fötterna igen och vill haka på Kulturlistan Sandra Beijer publicerade, och jag såg att Flora fyllde i den med, två favoritbloggerskor på Elle.
Senaste filmen jag är pepp på
Undrar om jag är raspig som blev förvirrad av vilket tempus det rör sig om. Pepp på film är jag sällan, men varje jul så tänker jag att man vill se en julklassiker igen. The Holiday?
Senaste boken jag läste Den har ni här nedan med tillhörande recension. Om man inte räknar Novellix? För då har jag läst två noveller ur deras julask, däribland Dickens (<3).
Senaste serien jag sträcksåg Jag borde skämmas men svaret är absolut Paradise Hotel. Har dock finalen kvar och lyckats med att inte bli spoilad. Har dock funderat på när jag ska sträckkolla årets Kockarnas Kamp, för det kommer ske. Så mycket mer sofistikerad smak än så blir det inte när det gäller serier för mig.
Senaste låten jag lyssnade på repeat Världens typ bästa jullåt. Om det nu räknas som en jullåt? Nämligen 2000 miles av The Pretenders. Lyssnade även på denna i sträck förra vintern. Är något djupt nostalgiskt, romantiskt och längtande i denna tycker jag trots den enkla texten och repetitiva slingan. Den berör mig, sjukt nog. Är jag den enda? Lite oklart omslag dock med tefatet, kanske har jag missförstått något i texten.
Senaste föreställningen jag var på Jag såg Seinabo Sey & Sveriges Radios Symfoniorkester, musikaliskt som ni anar. Var där med min familj och det var supervackert. Pga sen bokning hade vi inte så bra platser dock vilket påverkade ljudupplevelsen dock, det var lite synd men så är det väl. Bäst var kanske ändå när vi gick hem till min bror och fästmö (omg kan aldrig vänja mig vid att skriva det!) och testade fem sorters bullar från Stora Bageriet. Tror min bror och Hj är deras största fan, och numer även jag.
Senaste restaurangen jag besökte och åt middag på Jag var i Gdansk förra helgen och vår sista restaurang hette Chlebo i Wino. Det betyder bröd och vin, och verkar omåttligt populärt. Det var en kitschig plats men mycket energi för att ge en kortfattad bild. Grannborden beställde en Pornstar Margarita som toppades med en miljon drickbara såpbubblor i typ en meters höjd, en annan drink kom med tillhörande stora kolsyresnömoln, pepparkvarnen var cirka en och en halv meter lång. Ni förstår! Maten var okej.
En kulturupplevelse jag drömmer om Mera konst, bara mer och mer konst. Just nu önskar jag mig att se otroliga akvareller eller oljemålningar som fångar naturens olika ljusskiftningar. Var hittar jag detta? Ett specifikt ställe jag längtar till är dock Guggenheim I New York, en av få saker jag saknar med att bo i den staden. Kunde spatsera dit med en take away kaffe (alltid pumpasmaksatt, ville leva ut) om helgerna bara sådär och köpa studentbiljett.
En klassiker jag vill upptäcka (eller se om) Vill och vill, men har en omgivning som tycker man borde ha sett Sagan om Ringen och har börjat kapitulera inför tanken att det är dags. Såg Sagan om de två tornen som barn och tyckte den var förskräcklig men det har ju gått ett antal år. I läsväg vill jag gärna ta mig an Den allvarsamma leken igen. En otrolig klassiker, och tycker dens finstämdhet passar bra i mellandagarna.
Senaste podden jag fastnade för Jag lyssnar på väldigt många poddar regelbundet och har lite svårt att lägga till fler i arsenalen faktiskt. Jag tror matpodden av Siri Barje och Jimmy Gou var en av de senaste tillskotten i lyssningshögen men det var nog i somras som det skedde.
Min nästa stora kulturella plan Ojojoj. Visst har flytta till Paris och gå på alla utställningar stått på listan i fem år snart, så det kan jag ju inte ta upp igen. Kanske att ta mig mer tid till mitt egna skrivande. Men då måste jag uppfinna mer tid eller lägga ner annat, och jag vet inte vad jag kan ta bort just nu (säger personen som självmant börjat blogga och skriva bokrecensioner på Instagram men visst).
Stockholms filmfestival är ju en himla festlig grej tycker jag. Är generellt svag för olika teman och lite kalasig stämning ärligt talat, ge mig ett event med gratisöl och popcorn så är jag där och supernöjd. Nu är inte jag den person som konsumerar mest film eller serier så det känns något förmätet att jag ändå tar mig an att tipsa er om två saker jag såg på Filmfestivalen – men samtidigt, det var två väldigt bra produktioner så varför inte?
Den första filmen jag såg hette Den svenska torpeden, en film som kretsar kring Sally Bauer, en kvinna som 1939 simmade över den engelska kanalen. Filmen är baserad på Sally Bauers verkliga bedrifter, en kvinna som på 30-talet simmade långa kalla längder på rekordtid efter rekordtid. Det måste ha varit något hon hade i blodet ändå, för en av turerna var att hon simmade över Öresund ihop med sina två systrar.
Filmen visar på hennes envishet att vilja uppfylla målet att simma från den franska till den engelska sidan av kanalen, trots att andra världskriget står runt dörren. I filmen har hon sin son, men i verkligheten var han inte född förrän efter kriget. I filmversionen ger det en fin dimension; hon är ensamstående med honom, för det gör att hon ibland lämnar honom när han behöver sin mamma. Det skär i hjärtat på en och jag blir lite irriterad på Sally – ska hon inte sätta sin son främst? Barn ber inte om att bli födda. Men samtidigt slår det mig sekunden efter – hade jag haft samma hjärtskärande känsla om det var en pappa som skulle slå rekord i en fysisk sport? Jag hoppas det, men tanken väcks. Förresten är det samma Sally Bauer som Sara Stridsberg baserar sin bok ”Happy Sally” på. Tycker alla borde höra lite mer om denna kvinna, hon är en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Om man inte vill se film kan man lyssna på Bildningsbyråns avsnitt om henne här.
Den andra filmen jag såg var inte just en film vilket jag förstod först på plats. Det var de två första delarna ur en ny svensk serie kallandes ”Slutet på sommaren” som är baserad på Anders de la Mottes böcker i sviten ”Årstidskvartetterna”. Serien kallas för en svensk thriller vilket nog är en passande genre, tydlig Nordic Noir har vi här. Serien är mycket bra på laddade långsamma scener, man bemästrar det greppet. Ibland finns det små humoristiska kommentarer som blir alldeles förlösande för att de är så få och blir så mitt i prick. Jag är varken bra på att se serier, se thrillers eller uppskattar Nordic Noir men ändå var jag fastnaglad och ville inte att serien tar slut. Kanske beror det på att en del utspelas på den skånska landsbygden, jag är trots allt Skånepatroiot och få saker lockas så mycket som att vila i skånskan.
Har ni sett något bra på senaste som jag borde ta tag i att se?
A T H E N A 